Porkalabygden och dess problem
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PORKALABYGDEN
OCH DESS PROBLEM
Av skolrådet JOHN öSTERHOLM
DEN första militära stödjepunkten på Finlands territorium, Hangö-
området, som Sovjetunionen förvärvade i fredsfördraget efter vinterkriget, hade befunnits olämplig för sitt ändamål. När uppgörelsen efter det andra kriget nalkades, riktade ryssarna sina blickar
på andra punkter av sydkusten. Under fredstrevarnas tid i början
av år 1944 var det i ett skede fråga om Jusaröarkipelagen i Ekenäs
yttre skärgård men sedan tog ryssarna sikte på Porkala jämte uppland och skärgård. Härifrån var vägen kort över till Reval och det
var lätt att med grovt artilleri korka till Finska viken i samspel
med de militära anläggningarna i BaltischporL I den mån den ryska
basen var avsedd att utgöra ett grepp om Finland, betjänades detta
ändamål bättre av Porkala med sitt läge i omedelbar närhet till Helsingfors och de strategiska förbindelserna till inlandet. Hangö i ryssarnas hand hade kallats en pistol i Finlands rygg. Porkala var en
värjspets direkt mot hjärtat. I vapenstilleståndsfördraget den 19
september 1944 uppläts Porkalaområdet på arrende för femtio år
till sovjetrysk marinbas och detta avtal bekräftades i fredsfördraget
i Paris den 10 februari 1947. Arrendet fastställdes till ett i huvudsak
symboliskt belopp, 5 miljoner mark om året.
Under en hektisk evakueringsfrist på tio dagar utrymdes Porkalaområdet och när ryssarna ryckte in den 29 september 1944, drogs
ridån ned. Porkala blev en sluten värld, som skyddades effektivt
för insyn genom en utomordentligt sträng bevakning. Ingen visste
vad som försiggick där. Finland hade i fredsfördraget förbundit sig
att se till att vägarna till Porkala skulle stå öppna under alla förhållanden till lands, till sjöss och i luften. Av järnvägstrafiken från
östgränsen över Helsingfors till Porkala och av vad man kunde
skönja av trafiken till sjöss, fick man uppfattningen att där sammandrogs avsevärda mängder militär. Sprängskotten, som dånade
500
……
Porkalabygden och dess problem
långt över den kringliggande bygden, gav vid handen att befästningsarbeten i stor stil hade satts i gång. De äventyrslystna ungdomar, som i begynnelsestadiet tog sig in på kända stigar i skogsterrängen, infångades och släpptes först efter månadslångt fängelsestraff. Vinddrivna seglare och motorbåtar, som kom in på marinbasens vatten, hölls i förvar under veckor till varning för andra att
se upp vid färden runt Porkalaområdets havsgräns mitt ute i Finska
viken. I det allmänna medvetandet blev Porkala :.det förlorade landeb som Arvid Mörne kallade det i sin bok om sin sommarbygd.
Och drömmarna om underverket, som skulle ske och återskänka
nejden åt dess folk i en nära framtid, bleknade efter hand som åren
gick. Förhoppningarna avskrevs som fullständigt verklighetsfrämmande.
På sommaren 1955 lade Sovjetunionen fram sin plan för den europeiska politikens pacificering. En av dess grundsatser var att
ingen stat skulle vara berättigad att hålla militärbaser på ett annat
lands territorium. Själv hade Sovjet visat vägen genom att skänka
Port Arthur åt kineserna. Det låg då nära till hands att i konsekvensens namn peka på Porkala. Det gjorde ett par finländska tidningar
men de tillrättavisades omedelbart av den officiella regeringspolitikens pressorgan som om de på ett störande sätt hade varit ute i
ogjort väder. På andra sidan östgränsen föranledde pressdiskussionen om Porkala ingen reaktion.
Den 17 augusti gjorde Sovjetunionens ambassadör i Helsingfors
Lebedev, ett besök hos president Paasikivi i hans sommarresidens
Gullranda invid Nådendal och framförde på sin regerings vägnar
inbjudan till ett besök i Moskva, där det skulle försiggå viktiga
förhandlingar med Porkala i blickpunkten. Inbjudningen mörklades
effektivt och sekretessen upprätthölls så strängt att först den 6 september bragtes nyheten till allmänhetens kännedom. När riksdagen
samlades till sin höstsession, informerades dess utrikesutskott den
14 september om den förestående resan, men utrikesministern, som
inte skulle följa med, visste inte att ge närmare besked om ändamålet och förhandlingsämnena. Samma dag anträddes färden till
Moskva och den 17 kom underrättelsen att förhandlingarna hade
lett till att Sovjetunionen förklarat sig beredd att sluta ett fördrag
om att Porkala skulle återställas i Finlands oinskränkta besittning
senast tre månader efter avtalets ratificering samt att i gengäld
giltighetstiden för vänskaps- och biståndspakten av år 1948 skulle
förlängas med 20 år fram till år 1975. Avtalen undertecknades den
19 september.
501
—-~-~–~~~—–
John (Jsterho.lm
Budskapet från Moskva om utrymningen av Porkala var en stor
sensation för hela världen och väckte glädje överallt i Finland,
främst naturligtvis bland dem som plötsligt fick se sina hemliga
drömmar om hembygdens återuppståndelse till livet förverkligade.
Länge var det sedan ett ämne för betraktelser av militära experter,
lekmannastrateger och vanligt trohjärtat folk vad som var orsaken
till att Sovjetunionen avstod från Porkala efter att under 11 år ha
byggt och omdanat nejden för sina militära syftemål. Det var självfallet de storpolitiska synpunkterna, som spelade huvudrollen. Porkalas återbördande var en gest av utomordentlig propagandaverkan. Det är också troligt att marinbasen på Finlands sydkust i atomvapnens och den moderna krigsteknikens tid inte hade stor betydelse, i synnerhet efter det vid Östersjöns östra och södra kuster
hade anlagts stödjepunkter, vilka kunde tillfredsställa alla tänkbara
behov. I Finland tog man särskilt fasta på den sidan av saken att
bastionen Porkala inte mer var behövlig för att kontrollera den finländska utrikespolitikens lojalitet. President Paasikivis realistiska
och mot framtiden syftande politik hade i hög grad bidragit till att
skapa förutsättningar för en grannsämja på de öppna och lojala relationernas grund. Återförvärvet av Porkala krönte Paasikivis statsmannagärning.
Porkalaområdet bildar ett centralt avsnitt av Finlands sydkust
i närheten av huvudstaden. Det mäter drygt 30 km i längd och ungefär lika mycket i bredd, inalles omfattande ca l 000 km2 land, insjöar och hav. Det består huvudsakligen av delar av tre nyländska
kommuner, Kyrkslätt, som fick släppa till två tredjedelar av sin
areal, Sjundeå samt Degerby, som praktiskt taget helt omslöts av
marinbasens gränser. Ytterligare skars små bitar ur Esbo i öster
och Ingå i väster.
Det var en gammal kulturbygd med högt stående jordbruk, som
gick över i främmande händer år 1944. Av totala landarealen, 38 000
ha, var 12 611 ha åker och äng. Skärgården och havsbrämet inrymde sydkustens bästa fiskevatten. Hur runthänt marinbasens område skars till, framgår vid jämförelse med Hangöområdet, som utgjorde endast 117 km2 • Gränserna hade dragits upp schematiskt på
kartan utan hänsyn till de geografiska förhållandena, bebyggelsen
och lantbruket så att följderna även därigenom blev svåra för de
stympade kommunerna.
Inalles var det 7 272 personer, som måste lämna det ularrenderade området medförande skörd och lösegendom i den mån det lät
sig göra under den korta evakueringstiden. Stöten träffade i över- 502
______…;…______________~ …… ··–·-·· ’”’~’~~~”””””’—””””””’-………..____________ –
Porkalabygden och dess problem
vägande grad lantbrukare. Antalet av dem som hade sin utkomst
av lantbruket utgjorde nämligen 5 100. Det stora flertalet gårdar
var småbruk och fiskelägenheter. Av inalles 2 007 lägenheter hade
endast 46 en större areal odlad jord än 50 ha. Befolkningen var
praktiskt taget helt svensk. Det framgår bl. a. därav att på Porkalaområdet fanns vid utarrenderingen 18 folkskole>r och en yrkesskola.
Endast en av folkskolorna var finskspråkig.
När Porkalaområdet officiellt överlämnades i Finlands hand den
26 januari 1956, hade den högtidliga akten föregåtts av skildringar
i rysk press om de väldiga anläggningar som uppförts och det goda
skick i vilket de befann sig. För befolkningen var det endast att
stiga på och ta sina hem i besittning: »Nycklarna ligger på fönsterbrädet i tamburen.» Det var bistert kallt och snön låg djup över
markerna när de första strövtågen gjordes in på det hittills så
strängt avspärrade området. Man kunde dock genast se att bygden
hade lidit oerhört. Det föll i ögonen att skogarna hade blivit illa
tilltygade genom summariska avverkningar och beskjutning med
artilleri. Åkrarna hade på en del håll använts som övningsterräng
för tunga stridsvagnar varigenom dräneringssystemet hade förstörts och vida arealer försumpats. I de öppna dikena växte skog
av vide, al och björk. Och byggnaderna företedde vid närmare på-
seende en bedrövlig anblick i den mån de stod kvar på gårdarna.
Förfall och sällsamma förändringar mötte bygdens folk, som ibland
hade svårt att orientera sig på hemgårdens mark. Inomhus hade
byggnaderna omgestaltats genom mellanväggar och andra arrangemang, som gav antydningar om bostadsförhållanden och levnadssätt under arrendetiden. De nya byggnaderna såg i regel respektabla ut vid första anblicken men visade sig vara uppförda efter
byggnadstekniska metoder, som var främmande för finländska förhållanden. När snön smälte och nejden presenterade sig i sitt verkliga skick, blev intrycket ännu mer beklämmande. Det var uppenbart att en omfattande återuppbyggnadsverksamhet förestod, innan
det kunde bli tal om allmän bosättning och återgång till produktivt
näringsliv. Under sina år i Porkala hade de ryska militärmyndigheterna självfallet fullföljt sina speciella syftemål och därunder
hade den blomstrande jordbruksbygden grundligt omgestaltats. Fördraget om återföreningen föreskrev att ingendera parten hade rätt
att framställa ersättningsanspråk. En summarisk uppskattning gav
vid handen att hälften av antalet bostadshus och 80 procent av ekonomibyggnaderna måste anses totalförstörda. De kvarstående byggnaderna från tiden före utarrenderingen beräknades i genomsnitt
503
John iJsterho.lm
ha förlorat 70 procent av sitt värde, vilket betyder att de i många fall
måste rivas.
Porkalaområdets skogar har, såsom redan nämndes, lidit stora
skador. Inemot 4 000 ha, motsvarande 20 procent av hela skogsarealen, har kalhuggits eller förstörts genom beskjutning. Mångenstädes har planlösa avverkningar skett, som trasat sönder bestånden. skogsmarkernas dränering har råkat ur funktion. Omfattande
restaureringsarbeten med plantering och sådd förestår innan skogen
återfår sin forstliga produktionskraft.
När Porkalaområdet gick över i rysk hand utbetalades på grund
av en lag år 1945 ersättning av staten enligt en degressiv skala. Endast förluster upp till 500 000 mark ersattes till fullt värde och det
högsta belopp, som överhuvud utbetalades, var 3 miljoner mark,
oberoende av om ägarens förluster var mångfalt större. Många jordägare fick på grund av den degressiva skalan släppa till ansenliga
värden. Enligt ägarnas uppskattning steg värdet av den förlorade
egendomen till 3 271 miljoner mark men i ersättningar utbetalades
enligt lag endast l 024 miljoner. Ersättningsbeloppen erlades till
största delen i indexbundna statsobligationer. För dem som kunde
behålla dessa »guldkantade» värdepapper, betydde de en tillgång,
som inte berördes av penningvärdets fall, men det stora flertalet
porkalabor måste sälja sina obligationer i ett tidigt skede för att få
en start på ny grund eller för att överhuvud klara sitt existensproblem.
När Porkalaområdet återställdes till Finland, uppkom omedelbart frågan om äganderätten till fastigheterna och den ekonomiska
uppgörelsen med staten. Juristerna invecklades i en olustig diskussion om vem fastigheterna rätteligen skulle anses tillhöra. En del
av dem ställde sig på den ståndpunkten att äganderätten hade övergått till staten i och med att ersättningen hade utbetalats, medan
andra hävdade att äganderätten obruten tillhörde dem som år 1944
var rätta ägare eller deras rättsinnehavare. statsrådet tillsatte en
kommitte för att utarbeta förslag till lag om rättsförhållandena och
den ekonomiska avvecklingen. Den fick så till vida en egendomlig
sammansättning att flertalet av dess medlemmar i förväg hade
engagerat sig för uppfattningen om statens äganderätt. Det blev en
långdragen historia, som följdes med misstro av Porkalaborna. Deras oro bekräftades, då kommitten utarbetade ett förslag om interimistiska besittningsbevis, med stöd av vilka Porkalaborna skulle
återvända och ta sina hem i besittning utan att veta hur det till sist
skulle gå med äganderätten. Från denna ståndpunkt retirerade dock
504
——-…;..———–~—- ···-·-··.~·”’-···~”””’”-”’””’””””’”–’–”””’”…………____________
Porkalabygden och dess problem
kommitten under intryck av den allmänna ovilja, som dess avsikter
väckte och grundade slutligen sitt förslag på tankegången att ägarna
av år 1944 skulle anses återinsatta i sin äganderätt efter det lagen
trätt i kraft, men lämnade frågan öppen för såvitt det gällde tiden
mellan överlåtelsedagen och datum för lagens ikraftträdande. Kommitten förbehöll staten en vidsträckt inlösningsrätt beträffande landoch vattenområden, på vilka byggnader eller andra anläggningar
hade uppförts under arrendetiden utan att ägarna finge full ersättning. Endast ett partiellt vederlag förutsattes enligt den degressiva
skalan i ersättningslagen av år 1945. Uppgörelsen med staten ville
kommitten reglera enligt stränga principer, som bl. a. innefattade
att den av staten erlagda ersättningen skulle på grund av penningvärdets fall återbetalas med ett 4-5 gånger höjt belopp. Dessutom
borde jordägarna betala en »röjningsersättning» emedan jordanskaffningslagen, som hade stiftats främst för att förse de krigsförflyttade med jordlägenheter, inte hade tillämpats på Porkalaområdet, som då var i rysk hand. Kommitteförslaget framkallade protester och kritiserades skarpt i den offentliga debatten.
I statsrådet behandlades lagstiftningen om Porkala i första hand
av ett ministerutskott på basen av kommitteförslaget. Efter långa
förhandlingar övergavs kommittens tankegång och regeringen
ställde sig oförbehållsamt på den principiella ståndpunkten att
äganderätten skulle tillkomma dem, som vid överlåtelsen till Sovjetunionen var fastigheternas ägare och i anslutning därtill, att inlösen
av mark- och vattenområden för statens räkning skulle ske genom
expropriation mot full ersättning. Därmed hade den kränkta rättskänslan fått upprättelse. För den ekonomiska uppgörelsen föreslog
regeringen en beräkningsgrund enligt vilken ersättningsbelopp över
1 miljon mark skulle återbetalas 4 gånger höjda men mindre belopp enligt en lindrigare skala. Dessutom föreslogs en tilläggsavgift, som motiverades med att jordanskaffningslagen inte hade tilllämpats på Porkalaområdet och att inte heller för lägenheterna erlagts en specialskatt, som uttogs efter kriget, i främsta rummet till
bidrag för bekostande av de krigsförflyttades kolonisation. Därutöver skulle den ekonomiska förmån, som Porkalabor erhållit i form
av jord eller statslån för anskaffning av nya lägenheter, kompenseras genom ett tillskottsbelopp vid avräkningen. Betalningarna till
staten skulle ske i rater under 12 år räknat från år 1959.
Riksdagen följde i allt väsentligt regeringens förslag trots att
utomstående krafter, som kom till ordet i egenskap av sakkunniga
vid utskottsberedningen, sökte vrida utvecklingen tillbaka till kom- 505
John iJsterholm
mith~betänkandets ståndpunkt. Då riksdagen lade sista handen vid
:.lagen om Porkalaområdets återförening:. gjorde den ett uttalande,
som fick en central plats i den debatt, som sedan uppkom och gällde
spörsmålet om de land- och vattenområden staten skulle förbehålla
sig, främst för försvarets räkning. Riksdagen föreskrev nämligen att
expropriationen skulle inskränkas till det som vore oundgängligen
nödvändigt. Dessutom önskade riksdagen att kommunernas behov
skulle beaktas vid dispositionen av de byggnader, som uppförts under arrendetiden.
Lagstiftningen om Porkala hade på detta sätt fått en avfattning,
som i rättsligt hänseende och med hänsyn till den ekonomiska avvecklingen var i stort sett tillfredsställande. Den långa serien av
mothugg, som mött Porkalaborna på deras väg till hembygden, var
dock därmed inte avslutad. Ett allvarligt hot mot hela Porkalabygden och dess framtid dök upp då försvaret trädde fram och gjorde
gällande sina krav på jord- och vattenområden. Fördraget om Porkala hade fastställt att byggnader och anläggningar, som ryssarna
uppfört, skulle tillhöra staten. Dem gjorde nu försvarsmakten anspråk på. Det utarbetades en vittsyftande plan, som inte nöjde sig
med byggnader, hamnar, verkstäder, i berget insprängda förrådsrum jämte tomtområden utan dessutom innefattade vidsträckta
land- och vattenarealer till övningsfält och skjutbanor för artilleri. statsrådet, som bestämde expropriationens omfattning, skar
ner det ursprungliga programmet, vilket dock i sitt slutliga skick
omfattade inte mindre än l 320 ha landområden, huvudsakligen belägna på Obbnäs’ udde jämte uppland i Kyrkslätts socken, ett femtiotal holmar på Obbnäsfjärden, en flik av Porkala udde samt ett antal öar utanför kusten. Dessutom inneslöts i expropriationsplanen
vattenområden på l 063 ha.
Avgörandet i statsrådet föranledde en politisk konflikt. Svenska
folkpartiet, som betraktade det som en bindande förpliktelse att
värna Porkalabornas sak och hade gjort det till ett villkor för sin
delaktighet i ministären Fagerholm att frågan om Porkala finge en
tillfredsställande lösning, anmälde efter expropriationsbeslutet sitt
utträde ur regeringen. Partiet förklarade att den lucka, som uppkommit i kustförsvaret, visserligen borde fyllas men att det inte
kunde dela ansvaret för det öde, som drabbade Porkalabygden genom de alltför omfattande militära expropriationerna, i synnerhet
som de enligt partiets åsikt inte kunde förenas med bestämmelserna
i lagen om Porkalaområdets återförening. Lagen bestämde nämligen
att sådana land- och vattenområden kunde exproprieras, på vilka
506
-~
Porkalabygden och dess problem
under arrendetiden uppförts byggnader, anläggningar och andra
anordningar eller av andra dylika skäl anses erforderliga för militära eller andra allmänna ändamål. Nu uttogs i alla fall genom
tvångsinlösen vidsträckta områden på vilka inga sådana anläggningar finns. Det hade inte heller presterats någon saklig motivering för de överdrivna anspråken, som i sina konsekvenser drabbade ett drygt hundratal Porkalabor vilka således för andra gången
fördrevs från sin hembygd. Svenska folkpartiet hade alltså gjort begränsningen av den militära framstöten mot Porkalaområdet till ett
villkor för sitt kvarstående i regeringen. Då programmet för tvångsuttaget av jord och vatten i hela dess slutliga omfattning likväl godkändes av regeringen, drog partiet konsekvenserna och utträdde ur
regeringskoalitionen. Konflikten fick sedan ett efterspel genom att
Svenska folkpartiets representant i regeringen, utrikesminister
Törngren, stannade kvar som »fackminister» utan parlamentariskt
uppdrag, vilket i sin tur föranledde inre uppgörelser inom partiet,
som konstaterade att Svenska folkpartiet inte tillhörde regeringen
och att utrikesministerns beslut att gå sina egna vägar »inte var
ägnat att lända partiet till gagn».
Frågan om de militära arrangemangen i Porkala avgjordes, som
sagt, av regeringen och bringas under riksdagens prövning i samband med statsbudgeten endast till den del det gäller att bevilja anslag för reparationer, ombyggnad och andra anordningar vid det militära expansionsprogrammets förverkligande.
Den ekonomiska uppgörelsen mellan fastighetsägarna i Porkala
och staten samt fastställandel av det belopp, som skall återbetalas av
den erlagda ersättningen enligt lagen av år 1945, måste grundas på
syn och värdering av skadorna i varje enskilt fall. De nämnder, som
enligt lagen om Porkalaområdets återförening skall fastställa den
slutliga avräkningen, kunde emellertid inte tillsättas emedan de förklarades i blockad av vederbörande tjänstemannaorganisation, som
befann sig i öppen lönestrid med staten. På grund av denna konflikt
måste inflyttningen och igångsättningen av återuppbyggnaden uppskjutas till följande år vilket självfallet var en ny och stor besvikelse för Porkalabygdens folk.
Många problem möter i fortsättningen den återförvärvade bygden
och dess befolkning. Under de 12 år, som har gått sedan Porkalaområdet blev rysk marinbas, har många Porkalabor etablerat sig i
annan miljö, byggt nya hem på ny grund. Det äldre släktledet ryggar kanske i en del fall tillbaka inför mödorna och kostnaderna
att vända åter till hembygden, riva resterna av det gamla hemmet
36– 563449 Svensic Tidskrift 1956 507
John österlwlm
och bygga upp igen. Det finns måhända inte heller alltid yngre
familjemedlemmar, som är redo att ta hand om fädernegården i
Porkala. Tillstramningen på penningmarknaden ökar svårigheterna
att i tillräcklig utsträckning erhålla kredit för återuppbyggnaden
på alla områden av näringslivet som lidit stora skador och samtidigt skall kapital anskaffas för avvecklingen av de ekonomiska
förpliktelserna till staten. I vems händer kommer då de gårdar i
Porkala, som inte besätts av sina nuvarande ägare? Den närbelägna
huvudstaden expanderar mycket kraftigt och kräver ständigt ökat
utrymme för bosättningen och industrierna. Trycket från detta håll
över den återförvärvade bygden gör sig gällande och inrymmer ett
hot mot dess språkliga enhet och dess gestaltning som en nejd för
lantbrukare och fiskare. En förhandsutredning av Porkalaförbundet – en organisation som vaket och energiskt tillvaratar Porkalabornas intressen – ger dock vid handen att det övervägande flertalet har för avsikt att, kosta vad det vill, vända tillbaka till hembygden. Ett mörkt moln på horisonten mot framtiden bildar självfallet den militära inmarschen i Porkalaområdet Dess inflytelser
och verkningar i olika riktningar kan i detta skede inte överblickas
men man måste utgå från att det sätts hinder för rörelsefriheten,
att den produktiva verksamheten lider intrång och att i språkligt
hänseende många följder härflyter av de finskspråkiga truppförbanden med deras befäl och administration. Det som skett i den Åboländska skärgårdskommunen Korpo, där ett kustartilleriförband
med sin stab förlagts, väcker onda aningar. Porkalabygdens framtid
bestäms i alla fall av dess egen befolkning, dess trohet mot hembygden och det svenska modersmålet.
Porkalaområdets återbördande var för Finland som stat och samhälle en tilldragelse av utomordentlig betydelse. Suveräniteten återställdes och Finland befriades från den ur neutralitetens synpunkt
allvarliga förbindelsen enligt fredsfördraget, att se till att vägarna
till Porkala under alla förhållanden stod öppna för Sovjetunionen
till lands, till sjöss och i luften. Den ständigt levande, smärtsamma
och oroande förnimmelsen av en främmande makts militära intrång
på Finlands territorium utplånades. Trafikspärrarna bröts ner och
de gamla förbindelselederna till lands och sjöss återknöts igen. För
befolkningen öppnades vägen till hembygden efter tolv år i förskingringen. Dessa oskattbara vinningar ställer förpliktelser på den finländska statsmakten. En av de främsta är att stöda Porkalabygdens
befolkning i bemödandena att ekonomiskt, socialt och kulturellt inordna »det förlorade landet» i samhällsenheten.
508
….
OCH DESS PROBLEM
Av skolrådet JOHN öSTERHOLM
DEN första militära stödjepunkten på Finlands territorium, Hangö-
området, som Sovjetunionen förvärvade i fredsfördraget efter vinterkriget, hade befunnits olämplig för sitt ändamål. När uppgörelsen efter det andra kriget nalkades, riktade ryssarna sina blickar
på andra punkter av sydkusten. Under fredstrevarnas tid i början
av år 1944 var det i ett skede fråga om Jusaröarkipelagen i Ekenäs
yttre skärgård men sedan tog ryssarna sikte på Porkala jämte uppland och skärgård. Härifrån var vägen kort över till Reval och det
var lätt att med grovt artilleri korka till Finska viken i samspel
med de militära anläggningarna i BaltischporL I den mån den ryska
basen var avsedd att utgöra ett grepp om Finland, betjänades detta
ändamål bättre av Porkala med sitt läge i omedelbar närhet till Helsingfors och de strategiska förbindelserna till inlandet. Hangö i ryssarnas hand hade kallats en pistol i Finlands rygg. Porkala var en
värjspets direkt mot hjärtat. I vapenstilleståndsfördraget den 19
september 1944 uppläts Porkalaområdet på arrende för femtio år
till sovjetrysk marinbas och detta avtal bekräftades i fredsfördraget
i Paris den 10 februari 1947. Arrendet fastställdes till ett i huvudsak
symboliskt belopp, 5 miljoner mark om året.
Under en hektisk evakueringsfrist på tio dagar utrymdes Porkalaområdet och när ryssarna ryckte in den 29 september 1944, drogs
ridån ned. Porkala blev en sluten värld, som skyddades effektivt
för insyn genom en utomordentligt sträng bevakning. Ingen visste
vad som försiggick där. Finland hade i fredsfördraget förbundit sig
att se till att vägarna till Porkala skulle stå öppna under alla förhållanden till lands, till sjöss och i luften. Av järnvägstrafiken från
östgränsen över Helsingfors till Porkala och av vad man kunde
skönja av trafiken till sjöss, fick man uppfattningen att där sammandrogs avsevärda mängder militär. Sprängskotten, som dånade
500
……
Porkalabygden och dess problem
långt över den kringliggande bygden, gav vid handen att befästningsarbeten i stor stil hade satts i gång. De äventyrslystna ungdomar, som i begynnelsestadiet tog sig in på kända stigar i skogsterrängen, infångades och släpptes först efter månadslångt fängelsestraff. Vinddrivna seglare och motorbåtar, som kom in på marinbasens vatten, hölls i förvar under veckor till varning för andra att
se upp vid färden runt Porkalaområdets havsgräns mitt ute i Finska
viken. I det allmänna medvetandet blev Porkala :.det förlorade landeb som Arvid Mörne kallade det i sin bok om sin sommarbygd.
Och drömmarna om underverket, som skulle ske och återskänka
nejden åt dess folk i en nära framtid, bleknade efter hand som åren
gick. Förhoppningarna avskrevs som fullständigt verklighetsfrämmande.
På sommaren 1955 lade Sovjetunionen fram sin plan för den europeiska politikens pacificering. En av dess grundsatser var att
ingen stat skulle vara berättigad att hålla militärbaser på ett annat
lands territorium. Själv hade Sovjet visat vägen genom att skänka
Port Arthur åt kineserna. Det låg då nära till hands att i konsekvensens namn peka på Porkala. Det gjorde ett par finländska tidningar
men de tillrättavisades omedelbart av den officiella regeringspolitikens pressorgan som om de på ett störande sätt hade varit ute i
ogjort väder. På andra sidan östgränsen föranledde pressdiskussionen om Porkala ingen reaktion.
Den 17 augusti gjorde Sovjetunionens ambassadör i Helsingfors
Lebedev, ett besök hos president Paasikivi i hans sommarresidens
Gullranda invid Nådendal och framförde på sin regerings vägnar
inbjudan till ett besök i Moskva, där det skulle försiggå viktiga
förhandlingar med Porkala i blickpunkten. Inbjudningen mörklades
effektivt och sekretessen upprätthölls så strängt att först den 6 september bragtes nyheten till allmänhetens kännedom. När riksdagen
samlades till sin höstsession, informerades dess utrikesutskott den
14 september om den förestående resan, men utrikesministern, som
inte skulle följa med, visste inte att ge närmare besked om ändamålet och förhandlingsämnena. Samma dag anträddes färden till
Moskva och den 17 kom underrättelsen att förhandlingarna hade
lett till att Sovjetunionen förklarat sig beredd att sluta ett fördrag
om att Porkala skulle återställas i Finlands oinskränkta besittning
senast tre månader efter avtalets ratificering samt att i gengäld
giltighetstiden för vänskaps- och biståndspakten av år 1948 skulle
förlängas med 20 år fram till år 1975. Avtalen undertecknades den
19 september.
501
—-~-~–~~~—–
John (Jsterho.lm
Budskapet från Moskva om utrymningen av Porkala var en stor
sensation för hela världen och väckte glädje överallt i Finland,
främst naturligtvis bland dem som plötsligt fick se sina hemliga
drömmar om hembygdens återuppståndelse till livet förverkligade.
Länge var det sedan ett ämne för betraktelser av militära experter,
lekmannastrateger och vanligt trohjärtat folk vad som var orsaken
till att Sovjetunionen avstod från Porkala efter att under 11 år ha
byggt och omdanat nejden för sina militära syftemål. Det var självfallet de storpolitiska synpunkterna, som spelade huvudrollen. Porkalas återbördande var en gest av utomordentlig propagandaverkan. Det är också troligt att marinbasen på Finlands sydkust i atomvapnens och den moderna krigsteknikens tid inte hade stor betydelse, i synnerhet efter det vid Östersjöns östra och södra kuster
hade anlagts stödjepunkter, vilka kunde tillfredsställa alla tänkbara
behov. I Finland tog man särskilt fasta på den sidan av saken att
bastionen Porkala inte mer var behövlig för att kontrollera den finländska utrikespolitikens lojalitet. President Paasikivis realistiska
och mot framtiden syftande politik hade i hög grad bidragit till att
skapa förutsättningar för en grannsämja på de öppna och lojala relationernas grund. Återförvärvet av Porkala krönte Paasikivis statsmannagärning.
Porkalaområdet bildar ett centralt avsnitt av Finlands sydkust
i närheten av huvudstaden. Det mäter drygt 30 km i längd och ungefär lika mycket i bredd, inalles omfattande ca l 000 km2 land, insjöar och hav. Det består huvudsakligen av delar av tre nyländska
kommuner, Kyrkslätt, som fick släppa till två tredjedelar av sin
areal, Sjundeå samt Degerby, som praktiskt taget helt omslöts av
marinbasens gränser. Ytterligare skars små bitar ur Esbo i öster
och Ingå i väster.
Det var en gammal kulturbygd med högt stående jordbruk, som
gick över i främmande händer år 1944. Av totala landarealen, 38 000
ha, var 12 611 ha åker och äng. Skärgården och havsbrämet inrymde sydkustens bästa fiskevatten. Hur runthänt marinbasens område skars till, framgår vid jämförelse med Hangöområdet, som utgjorde endast 117 km2 • Gränserna hade dragits upp schematiskt på
kartan utan hänsyn till de geografiska förhållandena, bebyggelsen
och lantbruket så att följderna även därigenom blev svåra för de
stympade kommunerna.
Inalles var det 7 272 personer, som måste lämna det ularrenderade området medförande skörd och lösegendom i den mån det lät
sig göra under den korta evakueringstiden. Stöten träffade i över- 502
______…;…______________~ …… ··–·-·· ’”’~’~~~”””””’—””””””’-………..____________ –
Porkalabygden och dess problem
vägande grad lantbrukare. Antalet av dem som hade sin utkomst
av lantbruket utgjorde nämligen 5 100. Det stora flertalet gårdar
var småbruk och fiskelägenheter. Av inalles 2 007 lägenheter hade
endast 46 en större areal odlad jord än 50 ha. Befolkningen var
praktiskt taget helt svensk. Det framgår bl. a. därav att på Porkalaområdet fanns vid utarrenderingen 18 folkskole>r och en yrkesskola.
Endast en av folkskolorna var finskspråkig.
När Porkalaområdet officiellt överlämnades i Finlands hand den
26 januari 1956, hade den högtidliga akten föregåtts av skildringar
i rysk press om de väldiga anläggningar som uppförts och det goda
skick i vilket de befann sig. För befolkningen var det endast att
stiga på och ta sina hem i besittning: »Nycklarna ligger på fönsterbrädet i tamburen.» Det var bistert kallt och snön låg djup över
markerna när de första strövtågen gjordes in på det hittills så
strängt avspärrade området. Man kunde dock genast se att bygden
hade lidit oerhört. Det föll i ögonen att skogarna hade blivit illa
tilltygade genom summariska avverkningar och beskjutning med
artilleri. Åkrarna hade på en del håll använts som övningsterräng
för tunga stridsvagnar varigenom dräneringssystemet hade förstörts och vida arealer försumpats. I de öppna dikena växte skog
av vide, al och björk. Och byggnaderna företedde vid närmare på-
seende en bedrövlig anblick i den mån de stod kvar på gårdarna.
Förfall och sällsamma förändringar mötte bygdens folk, som ibland
hade svårt att orientera sig på hemgårdens mark. Inomhus hade
byggnaderna omgestaltats genom mellanväggar och andra arrangemang, som gav antydningar om bostadsförhållanden och levnadssätt under arrendetiden. De nya byggnaderna såg i regel respektabla ut vid första anblicken men visade sig vara uppförda efter
byggnadstekniska metoder, som var främmande för finländska förhållanden. När snön smälte och nejden presenterade sig i sitt verkliga skick, blev intrycket ännu mer beklämmande. Det var uppenbart att en omfattande återuppbyggnadsverksamhet förestod, innan
det kunde bli tal om allmän bosättning och återgång till produktivt
näringsliv. Under sina år i Porkala hade de ryska militärmyndigheterna självfallet fullföljt sina speciella syftemål och därunder
hade den blomstrande jordbruksbygden grundligt omgestaltats. Fördraget om återföreningen föreskrev att ingendera parten hade rätt
att framställa ersättningsanspråk. En summarisk uppskattning gav
vid handen att hälften av antalet bostadshus och 80 procent av ekonomibyggnaderna måste anses totalförstörda. De kvarstående byggnaderna från tiden före utarrenderingen beräknades i genomsnitt
503
John iJsterho.lm
ha förlorat 70 procent av sitt värde, vilket betyder att de i många fall
måste rivas.
Porkalaområdets skogar har, såsom redan nämndes, lidit stora
skador. Inemot 4 000 ha, motsvarande 20 procent av hela skogsarealen, har kalhuggits eller förstörts genom beskjutning. Mångenstädes har planlösa avverkningar skett, som trasat sönder bestånden. skogsmarkernas dränering har råkat ur funktion. Omfattande
restaureringsarbeten med plantering och sådd förestår innan skogen
återfår sin forstliga produktionskraft.
När Porkalaområdet gick över i rysk hand utbetalades på grund
av en lag år 1945 ersättning av staten enligt en degressiv skala. Endast förluster upp till 500 000 mark ersattes till fullt värde och det
högsta belopp, som överhuvud utbetalades, var 3 miljoner mark,
oberoende av om ägarens förluster var mångfalt större. Många jordägare fick på grund av den degressiva skalan släppa till ansenliga
värden. Enligt ägarnas uppskattning steg värdet av den förlorade
egendomen till 3 271 miljoner mark men i ersättningar utbetalades
enligt lag endast l 024 miljoner. Ersättningsbeloppen erlades till
största delen i indexbundna statsobligationer. För dem som kunde
behålla dessa »guldkantade» värdepapper, betydde de en tillgång,
som inte berördes av penningvärdets fall, men det stora flertalet
porkalabor måste sälja sina obligationer i ett tidigt skede för att få
en start på ny grund eller för att överhuvud klara sitt existensproblem.
När Porkalaområdet återställdes till Finland, uppkom omedelbart frågan om äganderätten till fastigheterna och den ekonomiska
uppgörelsen med staten. Juristerna invecklades i en olustig diskussion om vem fastigheterna rätteligen skulle anses tillhöra. En del
av dem ställde sig på den ståndpunkten att äganderätten hade övergått till staten i och med att ersättningen hade utbetalats, medan
andra hävdade att äganderätten obruten tillhörde dem som år 1944
var rätta ägare eller deras rättsinnehavare. statsrådet tillsatte en
kommitte för att utarbeta förslag till lag om rättsförhållandena och
den ekonomiska avvecklingen. Den fick så till vida en egendomlig
sammansättning att flertalet av dess medlemmar i förväg hade
engagerat sig för uppfattningen om statens äganderätt. Det blev en
långdragen historia, som följdes med misstro av Porkalaborna. Deras oro bekräftades, då kommitten utarbetade ett förslag om interimistiska besittningsbevis, med stöd av vilka Porkalaborna skulle
återvända och ta sina hem i besittning utan att veta hur det till sist
skulle gå med äganderätten. Från denna ståndpunkt retirerade dock
504
——-…;..———–~—- ···-·-··.~·”’-···~”””’”-”’””’””””’”–’–”””’”…………____________
Porkalabygden och dess problem
kommitten under intryck av den allmänna ovilja, som dess avsikter
väckte och grundade slutligen sitt förslag på tankegången att ägarna
av år 1944 skulle anses återinsatta i sin äganderätt efter det lagen
trätt i kraft, men lämnade frågan öppen för såvitt det gällde tiden
mellan överlåtelsedagen och datum för lagens ikraftträdande. Kommitten förbehöll staten en vidsträckt inlösningsrätt beträffande landoch vattenområden, på vilka byggnader eller andra anläggningar
hade uppförts under arrendetiden utan att ägarna finge full ersättning. Endast ett partiellt vederlag förutsattes enligt den degressiva
skalan i ersättningslagen av år 1945. Uppgörelsen med staten ville
kommitten reglera enligt stränga principer, som bl. a. innefattade
att den av staten erlagda ersättningen skulle på grund av penningvärdets fall återbetalas med ett 4-5 gånger höjt belopp. Dessutom
borde jordägarna betala en »röjningsersättning» emedan jordanskaffningslagen, som hade stiftats främst för att förse de krigsförflyttade med jordlägenheter, inte hade tillämpats på Porkalaområdet, som då var i rysk hand. Kommitteförslaget framkallade protester och kritiserades skarpt i den offentliga debatten.
I statsrådet behandlades lagstiftningen om Porkala i första hand
av ett ministerutskott på basen av kommitteförslaget. Efter långa
förhandlingar övergavs kommittens tankegång och regeringen
ställde sig oförbehållsamt på den principiella ståndpunkten att
äganderätten skulle tillkomma dem, som vid överlåtelsen till Sovjetunionen var fastigheternas ägare och i anslutning därtill, att inlösen
av mark- och vattenområden för statens räkning skulle ske genom
expropriation mot full ersättning. Därmed hade den kränkta rättskänslan fått upprättelse. För den ekonomiska uppgörelsen föreslog
regeringen en beräkningsgrund enligt vilken ersättningsbelopp över
1 miljon mark skulle återbetalas 4 gånger höjda men mindre belopp enligt en lindrigare skala. Dessutom föreslogs en tilläggsavgift, som motiverades med att jordanskaffningslagen inte hade tilllämpats på Porkalaområdet och att inte heller för lägenheterna erlagts en specialskatt, som uttogs efter kriget, i främsta rummet till
bidrag för bekostande av de krigsförflyttades kolonisation. Därutöver skulle den ekonomiska förmån, som Porkalabor erhållit i form
av jord eller statslån för anskaffning av nya lägenheter, kompenseras genom ett tillskottsbelopp vid avräkningen. Betalningarna till
staten skulle ske i rater under 12 år räknat från år 1959.
Riksdagen följde i allt väsentligt regeringens förslag trots att
utomstående krafter, som kom till ordet i egenskap av sakkunniga
vid utskottsberedningen, sökte vrida utvecklingen tillbaka till kom- 505
John iJsterholm
mith~betänkandets ståndpunkt. Då riksdagen lade sista handen vid
:.lagen om Porkalaområdets återförening:. gjorde den ett uttalande,
som fick en central plats i den debatt, som sedan uppkom och gällde
spörsmålet om de land- och vattenområden staten skulle förbehålla
sig, främst för försvarets räkning. Riksdagen föreskrev nämligen att
expropriationen skulle inskränkas till det som vore oundgängligen
nödvändigt. Dessutom önskade riksdagen att kommunernas behov
skulle beaktas vid dispositionen av de byggnader, som uppförts under arrendetiden.
Lagstiftningen om Porkala hade på detta sätt fått en avfattning,
som i rättsligt hänseende och med hänsyn till den ekonomiska avvecklingen var i stort sett tillfredsställande. Den långa serien av
mothugg, som mött Porkalaborna på deras väg till hembygden, var
dock därmed inte avslutad. Ett allvarligt hot mot hela Porkalabygden och dess framtid dök upp då försvaret trädde fram och gjorde
gällande sina krav på jord- och vattenområden. Fördraget om Porkala hade fastställt att byggnader och anläggningar, som ryssarna
uppfört, skulle tillhöra staten. Dem gjorde nu försvarsmakten anspråk på. Det utarbetades en vittsyftande plan, som inte nöjde sig
med byggnader, hamnar, verkstäder, i berget insprängda förrådsrum jämte tomtområden utan dessutom innefattade vidsträckta
land- och vattenarealer till övningsfält och skjutbanor för artilleri. statsrådet, som bestämde expropriationens omfattning, skar
ner det ursprungliga programmet, vilket dock i sitt slutliga skick
omfattade inte mindre än l 320 ha landområden, huvudsakligen belägna på Obbnäs’ udde jämte uppland i Kyrkslätts socken, ett femtiotal holmar på Obbnäsfjärden, en flik av Porkala udde samt ett antal öar utanför kusten. Dessutom inneslöts i expropriationsplanen
vattenområden på l 063 ha.
Avgörandet i statsrådet föranledde en politisk konflikt. Svenska
folkpartiet, som betraktade det som en bindande förpliktelse att
värna Porkalabornas sak och hade gjort det till ett villkor för sin
delaktighet i ministären Fagerholm att frågan om Porkala finge en
tillfredsställande lösning, anmälde efter expropriationsbeslutet sitt
utträde ur regeringen. Partiet förklarade att den lucka, som uppkommit i kustförsvaret, visserligen borde fyllas men att det inte
kunde dela ansvaret för det öde, som drabbade Porkalabygden genom de alltför omfattande militära expropriationerna, i synnerhet
som de enligt partiets åsikt inte kunde förenas med bestämmelserna
i lagen om Porkalaområdets återförening. Lagen bestämde nämligen
att sådana land- och vattenområden kunde exproprieras, på vilka
506
-~
Porkalabygden och dess problem
under arrendetiden uppförts byggnader, anläggningar och andra
anordningar eller av andra dylika skäl anses erforderliga för militära eller andra allmänna ändamål. Nu uttogs i alla fall genom
tvångsinlösen vidsträckta områden på vilka inga sådana anläggningar finns. Det hade inte heller presterats någon saklig motivering för de överdrivna anspråken, som i sina konsekvenser drabbade ett drygt hundratal Porkalabor vilka således för andra gången
fördrevs från sin hembygd. Svenska folkpartiet hade alltså gjort begränsningen av den militära framstöten mot Porkalaområdet till ett
villkor för sitt kvarstående i regeringen. Då programmet för tvångsuttaget av jord och vatten i hela dess slutliga omfattning likväl godkändes av regeringen, drog partiet konsekvenserna och utträdde ur
regeringskoalitionen. Konflikten fick sedan ett efterspel genom att
Svenska folkpartiets representant i regeringen, utrikesminister
Törngren, stannade kvar som »fackminister» utan parlamentariskt
uppdrag, vilket i sin tur föranledde inre uppgörelser inom partiet,
som konstaterade att Svenska folkpartiet inte tillhörde regeringen
och att utrikesministerns beslut att gå sina egna vägar »inte var
ägnat att lända partiet till gagn».
Frågan om de militära arrangemangen i Porkala avgjordes, som
sagt, av regeringen och bringas under riksdagens prövning i samband med statsbudgeten endast till den del det gäller att bevilja anslag för reparationer, ombyggnad och andra anordningar vid det militära expansionsprogrammets förverkligande.
Den ekonomiska uppgörelsen mellan fastighetsägarna i Porkala
och staten samt fastställandel av det belopp, som skall återbetalas av
den erlagda ersättningen enligt lagen av år 1945, måste grundas på
syn och värdering av skadorna i varje enskilt fall. De nämnder, som
enligt lagen om Porkalaområdets återförening skall fastställa den
slutliga avräkningen, kunde emellertid inte tillsättas emedan de förklarades i blockad av vederbörande tjänstemannaorganisation, som
befann sig i öppen lönestrid med staten. På grund av denna konflikt
måste inflyttningen och igångsättningen av återuppbyggnaden uppskjutas till följande år vilket självfallet var en ny och stor besvikelse för Porkalabygdens folk.
Många problem möter i fortsättningen den återförvärvade bygden
och dess befolkning. Under de 12 år, som har gått sedan Porkalaområdet blev rysk marinbas, har många Porkalabor etablerat sig i
annan miljö, byggt nya hem på ny grund. Det äldre släktledet ryggar kanske i en del fall tillbaka inför mödorna och kostnaderna
att vända åter till hembygden, riva resterna av det gamla hemmet
36– 563449 Svensic Tidskrift 1956 507
John österlwlm
och bygga upp igen. Det finns måhända inte heller alltid yngre
familjemedlemmar, som är redo att ta hand om fädernegården i
Porkala. Tillstramningen på penningmarknaden ökar svårigheterna
att i tillräcklig utsträckning erhålla kredit för återuppbyggnaden
på alla områden av näringslivet som lidit stora skador och samtidigt skall kapital anskaffas för avvecklingen av de ekonomiska
förpliktelserna till staten. I vems händer kommer då de gårdar i
Porkala, som inte besätts av sina nuvarande ägare? Den närbelägna
huvudstaden expanderar mycket kraftigt och kräver ständigt ökat
utrymme för bosättningen och industrierna. Trycket från detta håll
över den återförvärvade bygden gör sig gällande och inrymmer ett
hot mot dess språkliga enhet och dess gestaltning som en nejd för
lantbrukare och fiskare. En förhandsutredning av Porkalaförbundet – en organisation som vaket och energiskt tillvaratar Porkalabornas intressen – ger dock vid handen att det övervägande flertalet har för avsikt att, kosta vad det vill, vända tillbaka till hembygden. Ett mörkt moln på horisonten mot framtiden bildar självfallet den militära inmarschen i Porkalaområdet Dess inflytelser
och verkningar i olika riktningar kan i detta skede inte överblickas
men man måste utgå från att det sätts hinder för rörelsefriheten,
att den produktiva verksamheten lider intrång och att i språkligt
hänseende många följder härflyter av de finskspråkiga truppförbanden med deras befäl och administration. Det som skett i den Åboländska skärgårdskommunen Korpo, där ett kustartilleriförband
med sin stab förlagts, väcker onda aningar. Porkalabygdens framtid
bestäms i alla fall av dess egen befolkning, dess trohet mot hembygden och det svenska modersmålet.
Porkalaområdets återbördande var för Finland som stat och samhälle en tilldragelse av utomordentlig betydelse. Suveräniteten återställdes och Finland befriades från den ur neutralitetens synpunkt
allvarliga förbindelsen enligt fredsfördraget, att se till att vägarna
till Porkala under alla förhållanden stod öppna för Sovjetunionen
till lands, till sjöss och i luften. Den ständigt levande, smärtsamma
och oroande förnimmelsen av en främmande makts militära intrång
på Finlands territorium utplånades. Trafikspärrarna bröts ner och
de gamla förbindelselederna till lands och sjöss återknöts igen. För
befolkningen öppnades vägen till hembygden efter tolv år i förskingringen. Dessa oskattbara vinningar ställer förpliktelser på den finländska statsmakten. En av de främsta är att stöda Porkalabygdens
befolkning i bemödandena att ekonomiskt, socialt och kulturellt inordna »det förlorade landet» i samhällsenheten.
508
….