Forskning

FORSKNING
DET SVENSKA RÄTTS- OCH FRIHETSARVET
I FINLAND
I sKUGGAN av dagens världshändelser och särskilt inför det blodiga
sorgespel, som gått ut över Ungerns
folk, kan det synas självupptaget
och förmätet att tala om vårt eget
lands rättsordning och dess förträfflighet eller om värdet av de frihetsgrundsatser, som vårt eget folk
haft lyckan att kunna bevara genom växlande öden. Men det förhåller sig kanske dock så, att en
blick på vår egen rättsordning och
på några av dess bärande grundsatser kan vara ägnad att på sitt
sätt belysa någonting av det, som
den så kallade fria världen har att
arbeta för, och någonting av det
som står på spel när ett folk kämpar för sin frihet.
När man i Finland talar om det
svenska rättsarvet, måste man
framför allt hålla i minnet att det
inte är fråga om någonting, som
kommit utifrån såsom ett främmande lån, och inte heller om
någonting sådant, till vilket den
Artikeln återger huvuddelen av festtalet vid svenska dagens fest i Vasa den
6 november 1956.
Av professor BO PALMGREN
svenska befolkningen kunde sägas
äga någotslags företrädesrätt framom den finska. Rättsarvet är tvärtom starkt förknippat med vårt lands
egen historia och det utgör en arvedel för hela vårt folk.
Det förhöll sig visserligen så, att
den svenska rätten i en grå forntid infördes västerifrån från de
svenska landskapen och fick rotfäste i vårt land samtidigt med den
svenska bosättningen. Den svenska
rätten utbreddes även med erövrarens svärd och undanträngde den
rätt, som varit gällande bland de
finska folkstammar, vilka från
andra håll invandrat till landet.
Och det förhåller sig nog så som en
finskspråkig jurist i ett rättshistoriskt arbete nyligen framhållit, att
det i princip måste betraktas såsom
en nationell olycka, att ett folks
rättsordning undantränges och ersättes av en utifrån kommande
rättsordning. Men i praktiken utföll det hela i vårt land alldeles
annorlunda. Såsom samma juridiska författare – Paavo Pajula –
särskilt understryker, var den svenska rätten en mycket god rättsordning, som kom att bli en värdefull
tillgång och en kraftkälla för hela
vårt folk. Därtill kom, att Finland
snart fick en sådan ställning i riket,
att dess egna företrädare kom att
deltaga i lagstiftningen och medverka till rättsordningens utvecklande och förkovrande.
Finlands rättsliga likställighet
med de övriga delarna av riket beseglades genom konung Håkan
Magnussons brev av den 15 februari 1362, där det berättades att Nils
Turesson, lagman i österland, på
särskild kallelse deltagit i det nyss
förrättade konungavalet, och där
det förordnades att lagmannen i
österland vid varje konungaval liksom de övriga lagmännen i riket
skulle komma tillstädes med klerker och tolv man av allmogen för
att döma till konung på all allmogens vägnar i österland. Konung
Erik XIII – Erik av Pommern –
förordnade 1435 att österland
skulle delas i två lagsagor. Den ena
bestod av södra delen av Egentliga
Finland och dess skär, Nyland,
östra och västra Karelen samt Tavastland. Den andra lagsagan bestod av norra delen av Egentliga
Finland och dess skär, Satakunda,
övre och nedre Norrbotten, dvs. nuvarande Österbotten, samt Åland.
Denna delning av lagsagan innebar
en fördubbling av ombuden vid
konungavalen, där dessa ombud
lwm att utgöra vidpass en femtedel
av de församlade. Bland dem som
under den senare medeltiden del- 15- 573443 Svensk Tidskrift H. 3 1957
217
tog i konungavalen finner man
även många män, som bar rent
finska namn.
Rätten att på detta sätt deltaga
i konungavalen förlorade sin betydelse när riket under Gustav Vasas
tid förvandlades från valrike till
arvrike. I stället hade Finland med
tiden på ett annat sätt ryckt in i
folkrepresentationen. När riksdagen småningom växte fram och
efter hand fick allt fastare former,
erhöll Finland företrädare i de
olika stånden enligt samma grunder som de övriga delarna av det
gemensamma riket. Detta innebar
att all den lagstiftning, som skedde
under riksdagens medverkan, också
skedde under medverkan av företrädare för Finlands folk – dess
adel, präster, borgare och bönder.
Också på ett annat sätt deltog
Finland i lagstiftningsarbetet. Under de långa och grundliga förarbetena till 1734 års lag infordrades
utlåtanden från olika delar av riket.
Bland de bevarade utlåtandena
finnes många från Finland – rika
på synpunkter både i fråga om de
föreslagna stadgandenas innehåll i
allmänhet och i fråga om deras
lämplighet eller olämplighet med
tanke på förhållandena i Finland,
där avstånden var längre, där Iandet var mindre uppodlat och där
naturen var kargare.
Till denna medverkan i själva
lagstiftningen kan man lägga
det sakförhållandet att den gemensamma lagen – först landslagen
218
och stadslagen samt sedan 1734 års
lag – under århundraden tillämpats av Finlands domstolar och
ämbetsmän och varit ett rättesnöre
för alla rättsförhållanden mellan
människorna i deras dagliga samliv – i allt som rymmes i den
gamla ramsan
»Giftas, ärva, jorden bygga, handla
det är laga fång.
Sky missgärning, straff, utsökning
och olaga rättegång.»
(Jfr J. E. Almquist, Svensk juridisk litteraturhistoria, Stockholm
1946, s. 263.)
Vid sidan av den allmänna lagen
hade gemensamma lagar och förordningar på den offentliga rättens
område utvecklat samhällslivet och
samhällsstrukturen i Finland enligt
samma linjer som i övriga delar av
riket.
Alla dessa århundraden av gemensamhet på lagstiftningens, rättslivets och samhällslivets område
väger långt tyngre än den omständigheten, att de finska stammarnas
rätt en gång i en grå forntid undanträngdes av svensk rätt.
Mot bakgrunden av allt detta kan
man våga det uttalandet att rättsordningen egentligen inte var nå-
gonting som Sverige lämnade i arv
till Finland vid skilsmässan efter
1808-1809 års krig. Det var sin egen
rättsordning som Finland fick behålla. En grundförutsättning för att
detta skulle kunna ske, var att
rättsordningen vuxit så fast in i
hela folkets medvetande att den betraktades såsom landets egen egendom och tillmättes så högt värde
att det för den främmande erövraren knappast hade kunnat synas
möjligt att försöka byta ut den mot
någon annan.
När man på detta sätt betonar
att rättsordningen var vår egen, så
kan man ändå inte alldeles förneka
att det ligger någonting berättigat
i att man talar om »det svenska
rättsarvet». Den rättsordning, som
också efter skilsmässan förblev
gällande i den östra rikshälften,
var i det väsentliga ett uttryck för
svensk livssyn och svensk rättsuppfattning. Den byggde i mångt och
mycket på det bästa av vad som bevarats av gemensamma nordiska
rättstraditioner. Man kan kanske
dessutom i fråga om Finlands andel
i rättsutvecklingen göra det antagandet, att både ståndsfördelningen
och språket kom att medföra en
förhållandevis större aktiv insats
av Finlands svenskar än av dem
som hade finska till modersmål.
styrkan och motståndskraften
hos vår rättsordning låg i de upphöjda och klara grundsatser på
vilka den byggde – grundsatser av
nästan allmänmänsklig giltighet.
Till dem kunde man i Finland hänvisa, när rätten sattes i trångmål.
Runeberg låter landshövdingen
med handen på lagboken säga:
:.I den, sen sekler ren, det stadgat
stått,
att, bryter en, all skuld är endast
hans,
att mannen bötar ej för hustruns
brott,
ej hustrun för sin mans.
Om det är brott att kämpa för
sitt land,
vartill vart ädelt hjärta svarar
nej,
så utkräv straff av män med svärd
i hand,
av barn och kvinnor ej.»
I skaldens dramatiserade skildring mötes landshövdingen och den
ryske generalguvernören öga mot
öga. I själva verket skrev de till
varandra. Men i sak är steget inte
långt mellan diktens ord och ordalydelsen i den skrivelse som landshövding Wibelius avlät till generalguvernören. Där kan man läsa
bland annat följande: »Uti Dess Kejserliga Maj :ts namn har Eders Excellence offenteligen försäkrat om
bibehållande af Landets Lagar; och
tillsagdt mig, at under Lagarne
skydda alla Lähnets Innevånare,
som ej directe uti militairiska operationerne deltaga. Deraf följer
altså, at jag ej kan underlåta hos
Eders Excellence anmäla, hurusom
våra Lagar förmå, det ingen kan
annars mans rätt förverka – ej
mannen hustruns, ej gäldenären
borgenärens. 4 § VI Cap. G. B. förmår, at lwar äger sin sak ensam
böta. Om nu de i deras tjenste och
trohets pligt stadde Herrar Militai- 219
rer af Finska Armeen förverkat
deras egendom för ett brott, dem
förut okändt, så förenar sig icke
mecl Lagen, at deras hustrur och
deras borgenärer skola gå deras
rätt förlustige.» (Jfr J. R. Danielson, Finlands förening med ryska
riket, Borgå 1890, s. 74.)
Det stadgande i giftermålsbalken
i 1734 års lag, till vilket Wibelius
hänvisade, härstammar direkt från
ett stadgande i landslagens edsöresbalk, som i sin tur härstammar
från flere stadganden i olika landskapslagar, där samma grundsats
kommit till uttryck. Så hette det
t. ex. i östgötalagens edsöresbalk
om dem som för edsöresbrott förklarades fredlösa: »Nu förverka de
icke sina barns lott och icke sina
hustrurs lott och icke någons lott,
som har del i boet med dem. Ty
ingen kan förverka en annans lott;
var och en skall ensam böta för sitt
brott.»
Sedan senare hälften av 1200-talet kan man hos oss påvisa en rak
linje av klara lagbud, som uttrycker
denna rättsgrundsats, vars värde
för friheten man inser, om man
tänker på i hur stor utsträckning
diktaturregimer och förtryckare i
krig och fred låter hämnd och
vedergällning gå ut över anhöriga
och andra oskyldiga – om man
tänker på hur ogenerat segrande
stormakter också i vår tid låtit sina
konfiskationskrav gå ut över enskilda personer utan annan skuld
än deras medborgarskapi en besegrad stat.
v·~····
220
Ett annat värdefullt smycke i
vår äldre rätt är stadgandena i
landslagens konungabalk om den
ed som konungen hade att avlägga.
I dessa stadganden framträder ett
klart erkännande av den enskilde
medborgarens rätt att för liv, frihet
och egendom få skydd mot de styrande och mot de starka – med
andra ord ett klart erkännande av
det som man i våra dagar kallar
de mäskliga rättigheterna eller medborgarnas grundrättigheter. Detta
avsnitt i landslagens konungabalk
bygger på en av Magnus Eriksson
år 1335 utfärdad stadga om konungaval. Konungaedens uppställning och innehåll var inte i och för
sig någonting typiskt svenskt. Tvärtom visar den stora likheter med
de konungaförsäkringar, som under
1200- och 1300-talet förekom i
andra länder med nordisk eller
därmed besläktad rättsordning –
särskilt i Danmark och England.
Men rättstraditionen blev i Sverige
och Finland bättre bevarad –
kanske därigenom att konungaeden kom att ingå i konungabalken,
så att dess frihetsgarantier därigenom under århundraden kom
att synas på en framträdande plats
i den allmänna lagboken.
Ett märkligt förhållande är att
landslagens konungabalk ännu åberopades såsom en gällande rättskälla i den regeringsform, som var
i kraft under hela den tid Finland
var förenat med ryska riket och
ända fram intill dess Finland år
1919 såsom självständig stat fick
en ny regeringsform. Det hette
nämligen i 1772 års regeringsform,
där de nämnda frihetsgarantierna
bekräftades, att konungen ägde
styra riket efter konungabalken i
landslagen och denna regeringsform. När Leo Mechelin år 1877 utgav en samling av Finlands grundlagar, avtryckte han i förordet hela
det fjärde kapitlet av konungabalken. Han framhöll att egenskapen
av tillämplighet efter hand gått
förlorad för konungabalkens stadganden, därigenom att senare
grundlagar dels ändrat dem och
dels upptagit dem i sig. Men det
hade en politisk betydelse att veta,
huruledes den lagbundna frihet och
de konstitutionella rättsprinciper,
som vårt folk håller i helgd, har
sina djupa och starka rötter långt
tillbaka i tiden. Och han framhöll
att landslagens åberopande i regeringsformen måste anses ha just
denna mening, att erinra om grundvalens fortfarande bestånd, huru
förändrad den byggnad än må vara
som under tidernas växlingar uppföres därpå.
Det torde vara onödigt att jag
genom konkreta exempel belyser
hur mycket våra lagar och grundlagar samt vårt folks inställning
till dess rättsarv hade att betyda
under den rättskamp som följde
under ofärdsåren och som på sitt
sätt var en förberedelse till och en
förutsättning för vårt lands självständighet.
I 1919 års regeringsform upptogs
och utvecklades arvet från landsIagens konungaed på ett mycket
framträdande sätt. Ett helt kapitel
i den nya regeringsformen ägnades
medborgarnas allmänna rättigheter
och rättsskydd. Och nu står man
inför det märkliga sakförhållandet,
att det svenska rättsarvet i fråga
om dessa grundläggande frihetsgarantier kommit att i Finland få ett
fullständigare och klarare uttryck
än i Sverige, där man endast har
att hålla sig till den visserligen
värdefulla, men mycket knapphändiga och omdiskuterade § 16 i 1809
års regeringsform.
En annan sak är den, hur dessa
frihetsgarantier tillämpas i praktiken. Det kan icke fördöljas eller
förtigas, att man i vårt land i nederlagets skugga under yttre hot och
tvång kom att i olika avseenden
bryta emot och göra avsteg från
dessa frihetsgarantier. Men detta
är en sak för sig – även under
fredstid och under normala samhällsförhållanden är det av betydelse att tänka på den praktiska
tillämpningen av grundlagen. När
professor Paavo Kastari nyligen höll
sin installationföreläsning vid Helsingfors universitet, framhöll han
att de styrande hos oss samt våra
domstolar och myndigheter alltför
ofta försummar att ur regeringsformens allmänna stadganden om
de medborgerliga rättigheterna söka
ledning och upplysning när det gäller att ta ställning till rättsfrågor,
som inte blivit lösta genom särskilda lagstadganden. Professor Ka- 221
stari menar, att regeringsformens
stadganden inte är enbart programförklaringar av deklaratorisk innebörd. De är tvärtom rättsregler,
som måste omsättas och tillämpas
också på det levande livets problem
och konflikter.
Denna vår nye statsrättsprofessors strävan att återuppliva respekten för de medborgerliga grundrättigheterna utgör inte någon isolerad företeelse. Tvärtom kan man i
våra dagar peka på en världsomfattande strävan att överallt genomföra
och trygga vissa allmänna mänskliga rättigheter. Ett viktigt aktstycke
i denna rörelse är den av Förenta
nationerna år 1948 antagna allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Ett annat är den
av Europarådet år 1950 upprättade
konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. I dessa
urkunder känner man igen många
av de grundsatser, som i århundraden i Sverige och Finland varit ett
stöd för den sanna folkfriheten –
den som består i den enskilde medborgarens trygghet och rättsskydd
mot den styrande makten, vare sig
denna ligger i handen på en monark, en regering, eller en folkvald
församling.
Vackra ord på ett pappersark är
inte i och för sig tillräckligt. Vi kan
inte i de såkallade västerländska
demokratierna slå oss för bröstet
och mena att friheten och rättvisan
här alltid sitter i högsätet. Också
222
inom de västerländska demokratierna kan man finna prov på övervåld och maktmissbruk, på diskriminering och förakt för människovärdet. Men man kan dock inte
komma ifrån att samlingen och
uppslutningen kring de mänskliga
rättigheterna utgör ett lovvärt försök att utbreda och inpränta betydelsen av vissa grundläggande
åskådningssätt, som skiljer de fria
folken från de folk som styres av
diktatorer och despoter.
Här går också den stora skiljelinjen. När ett folk med förtvivlans
mod kämpar för sin frihet, är kampens mål oftast just att uppnå en
dräglig livsform, där de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna inte trampas i stoftet.
En sådan kamp föres inte för vinnande av makt och yttre fördelar
— den föres till försvar för livsvärden som för ett folk i nöd kan synas dyrbarare än livet självt.
Arbetet för de mänskliga rättigheterna förtjänar att vinna allt stöd
och allt intresse i vårt land. I detta
arbete kan vi för vår del se ett led
i bevarandet och utbredarrdet av de
rättsgrundsatser, som bildar den
värdefullaste kärnan i det svenska
rättsarvet. Vi har inte den styrka
eller den ställning i världen att vi
kunde skänka mänskliga rättigheter åt något folk, som trängtar efter
dem och som vore värt att få dem.
Vi kan inte ge tröst åt den som
suckar i mörker och band. Vi kan
inte ge löfte att komma och lösa
hans hand. Vi vet själva av egen erfarenhet att sympatiyttringar och
sympatibevis har ett försvinnande
litet värde för ett folk i livsnöd.
Vår lott måste ofta i stort sett bli
att stå som tomhänta och overksamma åskådare. Men ingenting
kan hindra oss att deltaga i ett arbete på lång sikt för utbredarrdet
av känslan för de mänskliga rättigheterna bland världens alla folk –
också bland de stora och starka.
Vi kan göra detta i den förtröstan
aH vi därmed på vår lilla avlägsna
teg kan göra en uppbyggande insats
i mänsklighetens tjänst.