Västtysklands Bundeswehr
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄSTTYSI(LANDS
»BUNDESWEHR»
Pol. mag., fil. kand. TORSTEN öRN
DISKUSSIONEN om en västtysk återupprustning i någon form
inleddes som bekant sommaren 1950, sedan Koreakriget hade
avslöjat hur svaga västsidans militära resurser i själva verket var.
Att det ursprungligen amerikanska förslaget att åter sätta vapen i
händerna på tyskarna väckte en utomordentlig opposition i Västeuropa var i och för sig ingenting att förvåna sig över. Endast fem
år tidigare hade det andra världskrigets segrarmakter i Potsdam
uttalat sin förkastelsedom över tysk militarism och utfäst sig att
hålla Tyskland avrustat under överskådlig tid framåt. Anmärkningsvärd var kanske endast oppositionen i Västtyskland självt.
Mot bakgrunden av tysk samtidshistoria hade många väntat sig, att
tyskarna villigt och glatt ånyo skulle vilja dra på sig uniform. Så
befanns inte vara fallet. Visserligen ställde sig flertalet mycket förstående för behovet av ett starkt västförsvar mot kommunismen,
men »olme mich» var länge en av oerhört många omfattad paroll.
I själva verket skulle det dröja ända till i maj 1955, innan erforderliga överenskommelser mellan Västtyskland och Atlantpaktens medlemsstater om ett västtyskt inträde i Atlantpakten och ett västtyskt
väpnat bidrag till det gemensamma försvaret kunde sättas i kraft.
Under mellantiden hade den västtyska regeringen förstått att steg
för steg utverka Västtysklands fulla suveränitet av de tre västallierade ockupationsmakterna. Dessa och vissa andra länders trupper skulle dock även i fortsättningen få stationeras på västtyskt
territorium men inte längre som ockupationstrupper utan med den
västtyska regeringens uttryckliga medgivande. Diskussionen kring
hur Västtysklands eget bidrag till västförsvaret skulle fogas in i
denna större enhet är alltför väl känd för att här behöva rekapituleras i detalj. Planerna på någon sorts europeisk arme, som gick tillbaka på tal av bl. a. \Vinston Churchill och Rene Pleven, utformades 1950-1952 till fördraget om den europeiska försvarsgemenska- 509
Torsten iJrn
pen. 1952-1954 godkändes detta fördrag med mycket stora svårigheter av parlamenten i Holland, Belgien, Luxemburg och Västtyskland för att till sist bli förkastat av den franska nationalförsamlingen. På hösten 1954 utarbetades i all hast en ny ordning, som
kunde sägas gynna alla medlemsstater men innebar en allvarlig motgång för tanken på en intim västeuropeisk federation. Västtyskland
erkändes nu som likaberättigad medlem av såväl den västeuropeiska
unionen som Atlantpakten. I maj 1955 hade dessa nya överenskommelser äntligen passerat alla berörda parlamentariska instanser.
I 1954 års London- och Parisöverenskommelser bestämdes att
Västtyskland skulle sätta upp ett försvar omfattande 500 000 man
organiserade i sex militärområden och tolv armedivisioner, ett taktiskt flygvapen om l 300 flygplan samt 150 lättare marina enheter.
Förbundsregeringen utfäste sig samtidigt att inte tillverka eller utrusta sina trupper med atomvapen, vätevapen, biologiska eller kemiska vapen. I fördraget sattes dock ingen tidsgräns för när det
västtyska bidraget senast skulle ställas till NATO-högkvarterets förfogande.
Ekonomiska aspekter.
En orsak till oppositionen inom Västtyskland mot en ny upprustning låg otvivelaktigt i frågans ekonomiska aspekter. »Det västtyska undreb eller annorlunda uttryckt professor Erhards sociala
marknadsekonomi i förening med befolkningens otroliga arbetsamhet hade på kort tid givit förbundsrepubliken och dess invånare ett
välstånd som bjärt kontrasterade mot grannarnas dåliga affärer.
Då få saker kostar mer än att sätta upp och vidmakthålla ett effektivt försvar, överlät man med nöje den uppgiften åt ockupationsmakterna. Dessa erhöll visserligen underhållsbidrag från förbundsregeringen, men detta system var ändå långt billigare än att sätta
upp en egen arme.
Sedan uppbyggnaden av ett västtyskt försvar väl var genomdriven
återstod det dock endast att i görligaste mån begränsa de ogynnsamma ekonomiska verkningarna. För det första kommer försvaret
att kosta inemot tretton milliarder mark om året under försvarshuvudtiteln enligt preliminära beräkningar. Viktigare är kanske
dock de sekundära följderna. Ett bortdragande av 500 000 man
från arbetsmarknaden, som sedan en tid kännetecknats av full
sysselsättning, torde med största sannolikhet ge ökad kraft åt de
inflationstendenser, som på sistone gjort sig märkbara. Detsamma
gäller försvarets efterfrågan på byggnadsmarknaden. När det gäller
510
. . . . ._ _ _…;.._ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _~•…-.~. ”’–&.-·..—–··· … ~-·~·””””””-’…..-”-”””-”-~-……:………… . – -…..- – – – – – – – –
Västtysklands »Bundeswehr»
den nya armens utrustning har den västtyska industrin bestämt
tagit avstånd från varje deltagande. Dels minns man där endast alltför väl hur det gick för Krupp, Thyssen och andra rustningsmagnater efter 1945, dels anser man sig ha mer att vinna på en fortsatt bearbetning av exportmarknaden. Följden har blivit att vapenorder för omkring tio milliarder mark placerats i Förenta staterna,
Storbritannien och Italien m. fl. NATO-länder. Betydande mängder
materiel räknar man dessutom med att erhålla som gåva från Förenta staterna.
En stor strid har frågan om fortsatta bidrag till de Atlantpaktsstater, som håller trupper i Västtyskland väckt. Finansminister
Schäffer fastslog, att inga sådana bidrag borde utgå sedan Västtyskland väl påbörjat sin egen upprustning. De berörda regeringarna
ansåg i stället att dessa bidrag skulle utgå, så länge inte Västtyskland ställt upp de utlovade tolv divisionerna. Slutet på visan blev,
att Västtyskland förpliktades att för budgetåret 1956-57 utbetala
1,45 milliarder mark till Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Danmark, Holland och Canada. Förbundsregeringen
erhöll inte heller någon garanti för att inte dess allierade nästa år
skulle återkomma med en ny räkning.
Militärlagstiftning.
En orsak till de allierades hårdhet i bidragsfrågan var deras tilltagande irritation över den långsamma takten i den västtyska upprustningen. Ett år hade vid denna tidpunkt gått efter Parisfördragens ratificering utan att en enda division hade ställts upp. Orsaken
till detta i sin tur kan inte sökas i förbundsregeringens bristande
goda vilja. Redan i juni 1955 kom regeringen med ett första förslag
till militärlagstiftning, den s. k. frivilliglagen. Snarare är det så att
regeringen skyndat på för mycket. Dess lagförslag har utan undantag varit så illa hopkomna att de antingen helt tillbakavisats eller
också blivit föremål för genomgripande ändringar i förbundsdagen,
trots att regeringen hela tiden förfogat över en säker majoritet i parlamentet. Socialdemokraterna, som ända sedan 1950 motarbetat regeringen Adenauers upprustningspolitik, har gjort allt för att förhala tiden fram till nästa förbundsdagsval, som skall hållas på sensommaren 1957. Mot oppositionens röster antogs emellertid i juli
1955 en frivilliglag, som bemyndigade regeringen att inkalla 6 000
frivilliga specialister före den l april 1956. I november utnämndes
den nya armens första officerare och underofficerare. I januari öppnades utbildningsläger i Arrdernach nära Bonn för armen, i ”\\7 il- 511
Torsten 6rn
helmshafen för flottan och i Nörvendich vid belgiska gränsen för
flyget. I mars i år följde en soldatlag, enligt vilken ytterligare
150 000 man fick enrolleras på frivillig grund. Denna frivilliga rekrytering har emellertid visat sig gå mycket långsamt. Försvarsminister Blank utfäste sig att före den l januari 1957 ha inemot
100 000 man under fanorna. Dessa skulle bl. a. utgöra tre kompletta
motoriserade infanteridivisioner och kadrerna till två pansardivisioner. När fyra månader återstod hade han dock endast fått in
50 000 anmälningar. Ett försök att få över folk från det redan militärt organiserade gränsskyddet har inte heller givit någon större
utdelning. Det var därför man i september tog det omdiskuterade
steget att låta f. d. SS-män av överstelöjtnants grad och därunder
enrollera sig i den nya demokratiska armen.
Både frivilliglagen och soldatlagen utgjorde dock endast provisorier i avvaktan på en definitiv lagtiftning om den nya armens rekrytering. Valet stod mellan allmän värnplikt och frivillig värvning.
Regeringen Adenauer beslöt sig efter hand och under intryck av
den otillfredsställande frivilliga rekryteringen för ett återinförande
av allmän värnplikt. Socialdemokraterna intog snabbt en motsatt
ståndpunkt. Båda parter förstod att mobilisera kvarlevande militära
auktoriteter från andra världskriget till försvar för sina respektive
uppfattningar. Regeringsargumenten var i huvudsak följande: en
värnpliktsarme blir billigare, kommer att förfoga över större reserver och löper mindre risk att utvecklas till en stat i staten än en
värvad yrkesarme. Mot detta sade oppositionen, att en värnpliktsarme i själva verket snarast blir dyrare, har sämre stridsmoral och
med hänsyn till de urholkade årgångarna 1940-1946 riskerar att
få en mycket ojämn numerär. Oppositionen tryckte dessutom
på att ett införande av allmän värnplikt i Västtyskland kunde
tänkas få ett motsvarande beslut i östtyskland till följd. Den 6 juli
segrade regeringens linje i förbundsdagen med 270 röster mot 166 och
några veckor senare i förbundsrådet med 21 röster mot 17. De kristliga demokraterna och det tyska partiet röstade för, socialdemokraterna och flyktingpartiet mot, medan de fria demokraterna avstod
från att rösta. De första mönstringarna skall hållas i januari och
den första årsklassen- 1937 -kallas in i april 1957. Ett förslag
att vänta härmed till efter förbundsdagsvalen nästa år med hänsyn
till att socialdemokraterna lovat riva upp värnpliktslagen, om de
kommer till makten efter valet, avvisades av försvarsministern av
»tekniska» skäl. Socialdemokraterna svarade med att vända sig till
författningsdomstolen i Karlsruhe med begäran att denna skulle
512
Västtysklands »Bundeswehr»
förklara vissa av värnpliktslagens bestämmelser för stridande mot
grundlagen och följaktligen ogiltiga. I den nya värnpliktslagen står
ingenting om den första tjänstgöringens längd. Regeringen engagerade sig på ett tidigt stadium för 18 månader, som är den normala
tiden inom Atlantpakten, oppositionen för 12. Oppositionen hade
emellertid i denna fråga lyckats vinna gehör också inom kanslerns
eget parti – särskilt Bayernfilialen CSU – och hos en stark majoritet i förbundsrådet, som i våras uttalade sig mot 18 månaders
värnplikt. Regeringen beslöt därför uppskjuta beslutet härom till i
höst i hopp om att dessförinnan ha kunnat bearbeta de bångstyriga
till sin förmån. Svårigheterna härmed tillsammans med debatten
kring den s. k. Radfordplanen i Förenta staterna fick dock Adenauer
att byta ståndpunkt i september och gå med på 12 månaders tjänstgöringstid. Beslutet väckte stor olust i övriga NATO-länder, som
har längre tjänstgöringstid. För att numerären inte skulle bli lidande
måste man samtidigt öka frivilligkontingenten från 230 000 till
300 000, vilket på samma gång innebär ett närmande i rekryteringsfrågan mellan värnpliktsarme och värvad arme.
Medborgare i uniform.
Medan värnpliktsdebatten ännu pågick, framgick det mot regeringens uttryckliga önskan att också en omfattande grundlagsstiftning erfordrades för försvarets inordnande i samhället. Då förbundskansler Adenauer sedan sin regeringsbildning efter segervalet
1953 förlorat såväl flyktingpartiets som de fria demokraternas stöd,
blev det här nödvändigt att söka kontakt med oppositionen för att
uppnå erforderlig 2/a majoritet. De 14 ändringar och tillägg till
grundlagen, som den 6 mars i år antogs med 390 röster mot 20, bär
också en för västtysk politik sällsynt karaktär av kompromiss. Det
ofta uttalade syftet med denna grundlagstiftning var att göra medlemmarna av det nya försvaret, som fick namnet »Bundeswehr»,
till medborgare i uniform. Man vill med all kraft söka förhindra att
den nya armen blir en demokratins dödgrävare av samma slag som
mellankrigstidens riksvärn. överbefälet tillkommer i fredstid försvarsministern, som ej får vara militär, och i krigstid förbundskanslern. Försvaret ställs under kontroll av ett självständigt arbetande förbundsdagsutskott, som bl. a. har att godkänna alla officersutnämningar från och med överstes grad. Vid sidan härav inrättas en MO-institution efter svensk förebild. Militär får ej insättas vid inre oroligheter utan att parlamentet först stiftat lag härom
vid varje särskilt tillfälle.· Krigsmaktens medlemmar får under
513
Torsten lirn
tjänstgöringstiden behålla sina politiska rättigheter. slutligen skall
vapenvägrare beredas annan tjänstgöring, som ej får vara av diskriminerande natur. I mycket innebär dessa beslut en revolution inom
tyskt militärväsende. Om de är tillräckliga för att garantera en annan anda än den förkättrade preussiska återstår dock att se.
Psykologiskt har upprustningen redan mött stora svårigheter.
Ungdomens ovillighet är påtaglig. På sina håll- särskilt i Bayern–
har de lokala myndigheterna vägrat medverka vid värnpliktsregistreringen. I Hamburg och andra städer har uniformsklädda
personer skymfats och trakasserats på olika sätt. Det säger sig självt
att dessa tendenser fått ny näring av beslutet att öppna portarna för
forna ss-medlemmar.
Den nya ledningens organisation.
Gemensamt för de projekt som såg dagens ljus 1950-1952 i den
västtyska upprustningsfrågan var att de inte lämnade någon plats
för en central tysk planeringsinstans. De västtyska bataljonerna
eller divisionerna skulle »integreras» på ett tidigt stadium och underställas allierade staber. Motivet var givetvis att undvika uppkomsten av en ny upplaga av den fruktade stora generalstaben. Den
tyska generalstaben var ju under århundradet före sin upplösning
1945 en betydande maktfaktor i tysk och europeisk politik. Dess
privata utrikespolitik överensstämde ofta inte alls med regeringens,
och generalstabschefen von Seeckt var på sin tid långt mäktigare
än Weimarrepublikens rikskansler. Så som den västtyska upprustningen i verkligheten kommit att gestalta sig har det inte varit möjligt att helt undvika en central organisation. Man valde då
att baka in generalstaben i försvarsministeriet. Härigenom skulle
man kunna tillse att inte militären planerade och opererade på egen
hand. Man var också angelägen om att undvika en militär chefsbefattning. Den högste militära befattningshavaren i »Bundeswehr»,
för närvarande generallöjtnant Heusinger, har endast ställningen
av rådgivare till försvarsministern och ordförande i ett militärt
stabsråd, som dessutom omfattar cheferna för de fyra militära avdelningarna i försvarsministeriet Av dessa fyra avdelningar motsvarar en den svenska försvarsstaben, medan de tre övriga svarar
för var sin vapengren. »Försvarsstabschef» är för närvarande generallöjtnant Speidel, som på sin tid var Rommels stabschef och senare bl. a. företrätt Västtyskland i NATO-högkvarteret i Paris. Faran är att utvecklingen kan bli motsatt den man beräknat. Det kan
bli det militära elementet som äter upp det civila i stället för tvärtom
514
Västtysklands ’hBundeswehr»
inom försvarsministeriet. Det har bl. a. redan höjts röster för att en
general med egen beslutsrätt borde ställas vid försvarsministerns
sida som statssekreterare och för att försvarsministerposten rätteligen borde besättas med en militär fackman.
Det aktuella läget.
Trots de beslut som fattats sedan maj 1955 och som nu sakteligen
håller på att omsättas i praktiken kan ännu mycket förändras i den
västtyska upprustningsfrågan, innan upprustningen blir ett fullbordat faktum. Mycket hänger på utgången av nästa års förbundsdagsval. En socialdemokratiskt ledd regering kommer med all sannolikhet att genomdriva en helt ny militärlagstiftning. Men också den
nuvarande regeringen håller på att lägga om kursen. Värnpliktslagen hade nämligen knappt hunnit bli försedd med president Heuss’
underskrift, förrän det kom nya signaler från Washington. Den militära sakkunskapen i Pentagon med amiral Radford i spetsen ansåg sig ha kommit fram till att värnpliktsarmeernas tid var förbi
och anbefallde i stället – i varje fall för amerikanskt vidkommande – en numerärt svagare arme av vältränade specialister samt
koncentration på atom- och vätevapen. Detta var givetvis »gefundenes Fressen» för de västtyska socialdemokraterna.
I regeringskretsar i Bonn valde man emellertid att betrakta situationen ur en delvis annan synvinkel. Fransmännen har under
det senaste året överfört sina bästa divisioner från Västtyskland
till den algeriska krigsskådeplatsen, och britterna har just minskat
sin Rhenarme med en division på grund av oron i Mellersta
östern. Skall nu också amerikanarna skära ner sin manskapsstyrka
i Centraleuropa, kan – säger man i dessa kretsar – konsekvensen
endast bli den, att det västtyska försvaret måste byggas ut i motsvarande utsträckning. 800 000 man ständigt under fanorna och försedda med taktiskt atomvapen, var uppgifter som nämndes i detta
sammanhang. Att en västtysk upprustningspolitik efter dessa linjer med all sannolikhet också den skulle medföra diplomatiska förvecklingar med Västtysklands allierade, är sedan en annan sak. Man
kan också fråga sig hur finansministeriet och affärsvärlden skulle
ställa sig till en så forcerad upprustning och undra, hur lång tid
det skulle ta att få fram en sådan arme. Försvarsminister Blank
lovade med en optimism, som nog förefaller överdriven, att de tolv
divisionerna skall vara klara senast den l januari 1959. Att Blank
redan anses vara förbrukad och just blivit utmanövrerad av förutvarande atomministern Franz-Josef Strauss, CSU, bidrar till bilden
515
Torsten örn
av tilltagande förvirring. Den nye försvarsministern kräver en långsammare takt i upprustningen och att Västtyskland får såväl strategiska som taktiska atomvapen, för den händelse nedrustningsdiskussionerna ej ger resultat.
Kvar står att det efter sex års intensiv internationell och tysk debatt- på högsta nivå såväl som man och man emellan- alltjämt
inte finns en enda västtysk division i Atlantförsvaret och att ingen
med säkerhet kan uttala sig om när eller hur den västtyska upprustningen kommer att fullbordas.
516
—–””””””””————,…,—..~ .,.,…,,..,,,.~-..–~ _•__,~•·’ ·'”” ;•>;:..-~·~·”20–o”’””””-~-………-….”””’””””….._..__..__________ ••
»BUNDESWEHR»
Pol. mag., fil. kand. TORSTEN öRN
DISKUSSIONEN om en västtysk återupprustning i någon form
inleddes som bekant sommaren 1950, sedan Koreakriget hade
avslöjat hur svaga västsidans militära resurser i själva verket var.
Att det ursprungligen amerikanska förslaget att åter sätta vapen i
händerna på tyskarna väckte en utomordentlig opposition i Västeuropa var i och för sig ingenting att förvåna sig över. Endast fem
år tidigare hade det andra världskrigets segrarmakter i Potsdam
uttalat sin förkastelsedom över tysk militarism och utfäst sig att
hålla Tyskland avrustat under överskådlig tid framåt. Anmärkningsvärd var kanske endast oppositionen i Västtyskland självt.
Mot bakgrunden av tysk samtidshistoria hade många väntat sig, att
tyskarna villigt och glatt ånyo skulle vilja dra på sig uniform. Så
befanns inte vara fallet. Visserligen ställde sig flertalet mycket förstående för behovet av ett starkt västförsvar mot kommunismen,
men »olme mich» var länge en av oerhört många omfattad paroll.
I själva verket skulle det dröja ända till i maj 1955, innan erforderliga överenskommelser mellan Västtyskland och Atlantpaktens medlemsstater om ett västtyskt inträde i Atlantpakten och ett västtyskt
väpnat bidrag till det gemensamma försvaret kunde sättas i kraft.
Under mellantiden hade den västtyska regeringen förstått att steg
för steg utverka Västtysklands fulla suveränitet av de tre västallierade ockupationsmakterna. Dessa och vissa andra länders trupper skulle dock även i fortsättningen få stationeras på västtyskt
territorium men inte längre som ockupationstrupper utan med den
västtyska regeringens uttryckliga medgivande. Diskussionen kring
hur Västtysklands eget bidrag till västförsvaret skulle fogas in i
denna större enhet är alltför väl känd för att här behöva rekapituleras i detalj. Planerna på någon sorts europeisk arme, som gick tillbaka på tal av bl. a. \Vinston Churchill och Rene Pleven, utformades 1950-1952 till fördraget om den europeiska försvarsgemenska- 509
Torsten iJrn
pen. 1952-1954 godkändes detta fördrag med mycket stora svårigheter av parlamenten i Holland, Belgien, Luxemburg och Västtyskland för att till sist bli förkastat av den franska nationalförsamlingen. På hösten 1954 utarbetades i all hast en ny ordning, som
kunde sägas gynna alla medlemsstater men innebar en allvarlig motgång för tanken på en intim västeuropeisk federation. Västtyskland
erkändes nu som likaberättigad medlem av såväl den västeuropeiska
unionen som Atlantpakten. I maj 1955 hade dessa nya överenskommelser äntligen passerat alla berörda parlamentariska instanser.
I 1954 års London- och Parisöverenskommelser bestämdes att
Västtyskland skulle sätta upp ett försvar omfattande 500 000 man
organiserade i sex militärområden och tolv armedivisioner, ett taktiskt flygvapen om l 300 flygplan samt 150 lättare marina enheter.
Förbundsregeringen utfäste sig samtidigt att inte tillverka eller utrusta sina trupper med atomvapen, vätevapen, biologiska eller kemiska vapen. I fördraget sattes dock ingen tidsgräns för när det
västtyska bidraget senast skulle ställas till NATO-högkvarterets förfogande.
Ekonomiska aspekter.
En orsak till oppositionen inom Västtyskland mot en ny upprustning låg otvivelaktigt i frågans ekonomiska aspekter. »Det västtyska undreb eller annorlunda uttryckt professor Erhards sociala
marknadsekonomi i förening med befolkningens otroliga arbetsamhet hade på kort tid givit förbundsrepubliken och dess invånare ett
välstånd som bjärt kontrasterade mot grannarnas dåliga affärer.
Då få saker kostar mer än att sätta upp och vidmakthålla ett effektivt försvar, överlät man med nöje den uppgiften åt ockupationsmakterna. Dessa erhöll visserligen underhållsbidrag från förbundsregeringen, men detta system var ändå långt billigare än att sätta
upp en egen arme.
Sedan uppbyggnaden av ett västtyskt försvar väl var genomdriven
återstod det dock endast att i görligaste mån begränsa de ogynnsamma ekonomiska verkningarna. För det första kommer försvaret
att kosta inemot tretton milliarder mark om året under försvarshuvudtiteln enligt preliminära beräkningar. Viktigare är kanske
dock de sekundära följderna. Ett bortdragande av 500 000 man
från arbetsmarknaden, som sedan en tid kännetecknats av full
sysselsättning, torde med största sannolikhet ge ökad kraft åt de
inflationstendenser, som på sistone gjort sig märkbara. Detsamma
gäller försvarets efterfrågan på byggnadsmarknaden. När det gäller
510
. . . . ._ _ _…;.._ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _~•…-.~. ”’–&.-·..—–··· … ~-·~·””””””-’…..-”-”””-”-~-……:………… . – -…..- – – – – – – – –
Västtysklands »Bundeswehr»
den nya armens utrustning har den västtyska industrin bestämt
tagit avstånd från varje deltagande. Dels minns man där endast alltför väl hur det gick för Krupp, Thyssen och andra rustningsmagnater efter 1945, dels anser man sig ha mer att vinna på en fortsatt bearbetning av exportmarknaden. Följden har blivit att vapenorder för omkring tio milliarder mark placerats i Förenta staterna,
Storbritannien och Italien m. fl. NATO-länder. Betydande mängder
materiel räknar man dessutom med att erhålla som gåva från Förenta staterna.
En stor strid har frågan om fortsatta bidrag till de Atlantpaktsstater, som håller trupper i Västtyskland väckt. Finansminister
Schäffer fastslog, att inga sådana bidrag borde utgå sedan Västtyskland väl påbörjat sin egen upprustning. De berörda regeringarna
ansåg i stället att dessa bidrag skulle utgå, så länge inte Västtyskland ställt upp de utlovade tolv divisionerna. Slutet på visan blev,
att Västtyskland förpliktades att för budgetåret 1956-57 utbetala
1,45 milliarder mark till Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Danmark, Holland och Canada. Förbundsregeringen
erhöll inte heller någon garanti för att inte dess allierade nästa år
skulle återkomma med en ny räkning.
Militärlagstiftning.
En orsak till de allierades hårdhet i bidragsfrågan var deras tilltagande irritation över den långsamma takten i den västtyska upprustningen. Ett år hade vid denna tidpunkt gått efter Parisfördragens ratificering utan att en enda division hade ställts upp. Orsaken
till detta i sin tur kan inte sökas i förbundsregeringens bristande
goda vilja. Redan i juni 1955 kom regeringen med ett första förslag
till militärlagstiftning, den s. k. frivilliglagen. Snarare är det så att
regeringen skyndat på för mycket. Dess lagförslag har utan undantag varit så illa hopkomna att de antingen helt tillbakavisats eller
också blivit föremål för genomgripande ändringar i förbundsdagen,
trots att regeringen hela tiden förfogat över en säker majoritet i parlamentet. Socialdemokraterna, som ända sedan 1950 motarbetat regeringen Adenauers upprustningspolitik, har gjort allt för att förhala tiden fram till nästa förbundsdagsval, som skall hållas på sensommaren 1957. Mot oppositionens röster antogs emellertid i juli
1955 en frivilliglag, som bemyndigade regeringen att inkalla 6 000
frivilliga specialister före den l april 1956. I november utnämndes
den nya armens första officerare och underofficerare. I januari öppnades utbildningsläger i Arrdernach nära Bonn för armen, i ”\\7 il- 511
Torsten 6rn
helmshafen för flottan och i Nörvendich vid belgiska gränsen för
flyget. I mars i år följde en soldatlag, enligt vilken ytterligare
150 000 man fick enrolleras på frivillig grund. Denna frivilliga rekrytering har emellertid visat sig gå mycket långsamt. Försvarsminister Blank utfäste sig att före den l januari 1957 ha inemot
100 000 man under fanorna. Dessa skulle bl. a. utgöra tre kompletta
motoriserade infanteridivisioner och kadrerna till två pansardivisioner. När fyra månader återstod hade han dock endast fått in
50 000 anmälningar. Ett försök att få över folk från det redan militärt organiserade gränsskyddet har inte heller givit någon större
utdelning. Det var därför man i september tog det omdiskuterade
steget att låta f. d. SS-män av överstelöjtnants grad och därunder
enrollera sig i den nya demokratiska armen.
Både frivilliglagen och soldatlagen utgjorde dock endast provisorier i avvaktan på en definitiv lagtiftning om den nya armens rekrytering. Valet stod mellan allmän värnplikt och frivillig värvning.
Regeringen Adenauer beslöt sig efter hand och under intryck av
den otillfredsställande frivilliga rekryteringen för ett återinförande
av allmän värnplikt. Socialdemokraterna intog snabbt en motsatt
ståndpunkt. Båda parter förstod att mobilisera kvarlevande militära
auktoriteter från andra världskriget till försvar för sina respektive
uppfattningar. Regeringsargumenten var i huvudsak följande: en
värnpliktsarme blir billigare, kommer att förfoga över större reserver och löper mindre risk att utvecklas till en stat i staten än en
värvad yrkesarme. Mot detta sade oppositionen, att en värnpliktsarme i själva verket snarast blir dyrare, har sämre stridsmoral och
med hänsyn till de urholkade årgångarna 1940-1946 riskerar att
få en mycket ojämn numerär. Oppositionen tryckte dessutom
på att ett införande av allmän värnplikt i Västtyskland kunde
tänkas få ett motsvarande beslut i östtyskland till följd. Den 6 juli
segrade regeringens linje i förbundsdagen med 270 röster mot 166 och
några veckor senare i förbundsrådet med 21 röster mot 17. De kristliga demokraterna och det tyska partiet röstade för, socialdemokraterna och flyktingpartiet mot, medan de fria demokraterna avstod
från att rösta. De första mönstringarna skall hållas i januari och
den första årsklassen- 1937 -kallas in i april 1957. Ett förslag
att vänta härmed till efter förbundsdagsvalen nästa år med hänsyn
till att socialdemokraterna lovat riva upp värnpliktslagen, om de
kommer till makten efter valet, avvisades av försvarsministern av
»tekniska» skäl. Socialdemokraterna svarade med att vända sig till
författningsdomstolen i Karlsruhe med begäran att denna skulle
512
Västtysklands »Bundeswehr»
förklara vissa av värnpliktslagens bestämmelser för stridande mot
grundlagen och följaktligen ogiltiga. I den nya värnpliktslagen står
ingenting om den första tjänstgöringens längd. Regeringen engagerade sig på ett tidigt stadium för 18 månader, som är den normala
tiden inom Atlantpakten, oppositionen för 12. Oppositionen hade
emellertid i denna fråga lyckats vinna gehör också inom kanslerns
eget parti – särskilt Bayernfilialen CSU – och hos en stark majoritet i förbundsrådet, som i våras uttalade sig mot 18 månaders
värnplikt. Regeringen beslöt därför uppskjuta beslutet härom till i
höst i hopp om att dessförinnan ha kunnat bearbeta de bångstyriga
till sin förmån. Svårigheterna härmed tillsammans med debatten
kring den s. k. Radfordplanen i Förenta staterna fick dock Adenauer
att byta ståndpunkt i september och gå med på 12 månaders tjänstgöringstid. Beslutet väckte stor olust i övriga NATO-länder, som
har längre tjänstgöringstid. För att numerären inte skulle bli lidande
måste man samtidigt öka frivilligkontingenten från 230 000 till
300 000, vilket på samma gång innebär ett närmande i rekryteringsfrågan mellan värnpliktsarme och värvad arme.
Medborgare i uniform.
Medan värnpliktsdebatten ännu pågick, framgick det mot regeringens uttryckliga önskan att också en omfattande grundlagsstiftning erfordrades för försvarets inordnande i samhället. Då förbundskansler Adenauer sedan sin regeringsbildning efter segervalet
1953 förlorat såväl flyktingpartiets som de fria demokraternas stöd,
blev det här nödvändigt att söka kontakt med oppositionen för att
uppnå erforderlig 2/a majoritet. De 14 ändringar och tillägg till
grundlagen, som den 6 mars i år antogs med 390 röster mot 20, bär
också en för västtysk politik sällsynt karaktär av kompromiss. Det
ofta uttalade syftet med denna grundlagstiftning var att göra medlemmarna av det nya försvaret, som fick namnet »Bundeswehr»,
till medborgare i uniform. Man vill med all kraft söka förhindra att
den nya armen blir en demokratins dödgrävare av samma slag som
mellankrigstidens riksvärn. överbefälet tillkommer i fredstid försvarsministern, som ej får vara militär, och i krigstid förbundskanslern. Försvaret ställs under kontroll av ett självständigt arbetande förbundsdagsutskott, som bl. a. har att godkänna alla officersutnämningar från och med överstes grad. Vid sidan härav inrättas en MO-institution efter svensk förebild. Militär får ej insättas vid inre oroligheter utan att parlamentet först stiftat lag härom
vid varje särskilt tillfälle.· Krigsmaktens medlemmar får under
513
Torsten lirn
tjänstgöringstiden behålla sina politiska rättigheter. slutligen skall
vapenvägrare beredas annan tjänstgöring, som ej får vara av diskriminerande natur. I mycket innebär dessa beslut en revolution inom
tyskt militärväsende. Om de är tillräckliga för att garantera en annan anda än den förkättrade preussiska återstår dock att se.
Psykologiskt har upprustningen redan mött stora svårigheter.
Ungdomens ovillighet är påtaglig. På sina håll- särskilt i Bayern–
har de lokala myndigheterna vägrat medverka vid värnpliktsregistreringen. I Hamburg och andra städer har uniformsklädda
personer skymfats och trakasserats på olika sätt. Det säger sig självt
att dessa tendenser fått ny näring av beslutet att öppna portarna för
forna ss-medlemmar.
Den nya ledningens organisation.
Gemensamt för de projekt som såg dagens ljus 1950-1952 i den
västtyska upprustningsfrågan var att de inte lämnade någon plats
för en central tysk planeringsinstans. De västtyska bataljonerna
eller divisionerna skulle »integreras» på ett tidigt stadium och underställas allierade staber. Motivet var givetvis att undvika uppkomsten av en ny upplaga av den fruktade stora generalstaben. Den
tyska generalstaben var ju under århundradet före sin upplösning
1945 en betydande maktfaktor i tysk och europeisk politik. Dess
privata utrikespolitik överensstämde ofta inte alls med regeringens,
och generalstabschefen von Seeckt var på sin tid långt mäktigare
än Weimarrepublikens rikskansler. Så som den västtyska upprustningen i verkligheten kommit att gestalta sig har det inte varit möjligt att helt undvika en central organisation. Man valde då
att baka in generalstaben i försvarsministeriet. Härigenom skulle
man kunna tillse att inte militären planerade och opererade på egen
hand. Man var också angelägen om att undvika en militär chefsbefattning. Den högste militära befattningshavaren i »Bundeswehr»,
för närvarande generallöjtnant Heusinger, har endast ställningen
av rådgivare till försvarsministern och ordförande i ett militärt
stabsråd, som dessutom omfattar cheferna för de fyra militära avdelningarna i försvarsministeriet Av dessa fyra avdelningar motsvarar en den svenska försvarsstaben, medan de tre övriga svarar
för var sin vapengren. »Försvarsstabschef» är för närvarande generallöjtnant Speidel, som på sin tid var Rommels stabschef och senare bl. a. företrätt Västtyskland i NATO-högkvarteret i Paris. Faran är att utvecklingen kan bli motsatt den man beräknat. Det kan
bli det militära elementet som äter upp det civila i stället för tvärtom
514
Västtysklands ’hBundeswehr»
inom försvarsministeriet. Det har bl. a. redan höjts röster för att en
general med egen beslutsrätt borde ställas vid försvarsministerns
sida som statssekreterare och för att försvarsministerposten rätteligen borde besättas med en militär fackman.
Det aktuella läget.
Trots de beslut som fattats sedan maj 1955 och som nu sakteligen
håller på att omsättas i praktiken kan ännu mycket förändras i den
västtyska upprustningsfrågan, innan upprustningen blir ett fullbordat faktum. Mycket hänger på utgången av nästa års förbundsdagsval. En socialdemokratiskt ledd regering kommer med all sannolikhet att genomdriva en helt ny militärlagstiftning. Men också den
nuvarande regeringen håller på att lägga om kursen. Värnpliktslagen hade nämligen knappt hunnit bli försedd med president Heuss’
underskrift, förrän det kom nya signaler från Washington. Den militära sakkunskapen i Pentagon med amiral Radford i spetsen ansåg sig ha kommit fram till att värnpliktsarmeernas tid var förbi
och anbefallde i stället – i varje fall för amerikanskt vidkommande – en numerärt svagare arme av vältränade specialister samt
koncentration på atom- och vätevapen. Detta var givetvis »gefundenes Fressen» för de västtyska socialdemokraterna.
I regeringskretsar i Bonn valde man emellertid att betrakta situationen ur en delvis annan synvinkel. Fransmännen har under
det senaste året överfört sina bästa divisioner från Västtyskland
till den algeriska krigsskådeplatsen, och britterna har just minskat
sin Rhenarme med en division på grund av oron i Mellersta
östern. Skall nu också amerikanarna skära ner sin manskapsstyrka
i Centraleuropa, kan – säger man i dessa kretsar – konsekvensen
endast bli den, att det västtyska försvaret måste byggas ut i motsvarande utsträckning. 800 000 man ständigt under fanorna och försedda med taktiskt atomvapen, var uppgifter som nämndes i detta
sammanhang. Att en västtysk upprustningspolitik efter dessa linjer med all sannolikhet också den skulle medföra diplomatiska förvecklingar med Västtysklands allierade, är sedan en annan sak. Man
kan också fråga sig hur finansministeriet och affärsvärlden skulle
ställa sig till en så forcerad upprustning och undra, hur lång tid
det skulle ta att få fram en sådan arme. Försvarsminister Blank
lovade med en optimism, som nog förefaller överdriven, att de tolv
divisionerna skall vara klara senast den l januari 1959. Att Blank
redan anses vara förbrukad och just blivit utmanövrerad av förutvarande atomministern Franz-Josef Strauss, CSU, bidrar till bilden
515
Torsten örn
av tilltagande förvirring. Den nye försvarsministern kräver en långsammare takt i upprustningen och att Västtyskland får såväl strategiska som taktiska atomvapen, för den händelse nedrustningsdiskussionerna ej ger resultat.
Kvar står att det efter sex års intensiv internationell och tysk debatt- på högsta nivå såväl som man och man emellan- alltjämt
inte finns en enda västtysk division i Atlantförsvaret och att ingen
med säkerhet kan uttala sig om när eller hur den västtyska upprustningen kommer att fullbordas.
516
—–””””””””————,…,—..~ .,.,…,,..,,,.~-..–~ _•__,~•·’ ·'”” ;•>;:..-~·~·”20–o”’””””-~-………-….”””’””””….._..__..__________ ••