Litteratur
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
HÖGERNS STARKE MAN
»Steg för steg, trots många konflikter
och hårda omdömen, har han skaffat
sig en plats i nationens hjärta.» Detta
spontana erkännande, som Arvid Lindman fick av en politisk motståndare
vid sin avgång från partiledarskapet,
utgör också slutorden i fil. doktor Ivar
Andersons utomordentligt levande och
rikt fasetterade biografi över högerns
starke man under det nya samhällets
framväxt (Ivar Anderson, Ar~id Lindman och hans tid, Norstedts, pris
32: 50). Att detta förtätade omdöme
om Lindmans statsmannagärning var
väl underbyggt kan envar konstatera
som tar del av denna bok, så överflö-
dande rik på sakliga detaljer och upplysande sammanfattningar.
Den tid Arvid Lindman tillhörde
innebar ett uppbrott på nästan alla
områden – politiska, ekonomiska och
sociala – men trots att han livet
igenom fast och konsekvent stred för
konservativa ideer och traditioner,
blev hans ideal aldrig föråldrade och
förstelnade. Tvärtom skulle han under
en sällsynt rik och intensiv samhällsgärning leva med i tiden och dessutom
under några viktiga är leda landets
öden som statsminister i en – som
författaren utan överdrift kallar –
»de stora beslutens ministär».
Det märkliga är att medan Lindmans samtida radikala motständare
Hjalmar Branting och Karl Staaff redan fått något av respektingivande
otidsenlighet över sig, är den gamle
högerledarens program fortfarande
aktuellt. Förklaringen härtill är att
söka både i Lindmans karaktär och i
hans karriär – det ger Ivar Anderson
övertygande belägg för i detta statsmannaporträtt, som är på en gång
personligt förtroget och vetenskapligt
dokumenterat. Lindman var ingen visionär massledare och inte heller nå-
gon abstrakt teoretiker. Han var en
realist tryggt förankrad och väl bevandrad i det borgerliga svenska samhälle, där han gjorde sin insats.
Lindman kände detta samhälle ur
skilda aspekter. I några tjusande kapitel låter författaren oss följa Lindman
i spåren under uppväxtåren på Iggesunds bruk och som sjökadett under
världsomseglingen med Vanadis åren
1883-1885. De båda yrkena som bruksdisponent och sjöofficer gav honom
rika inblickar i skilda samhällsfrågor:
industri och skogsbruk, försvars- och
utrikespolitik, och sedan han utnämnts
till generaldirektör i telegrafverket,
blev han snart också insatt i den civila
ämbetsmannavärlden.
När Arvid Lindman 42 år gammal
valdes till riksdagsman och därmed
gav sig politiken i våld, var han så-
lunda utomordentligt väl förberedd
för denna sin nya uppgift. Han gjorde
sin politiska debut är 1905 – under en
händelserik tid, då unionsupplösningen
var den dominerande politiska frågan,
samtidigt som en dov oro gick som en
underström under samhällets yta. Lindman kände sig starkt dragen till
Harald Hjärnes program om »Försvar
och reformer». Han tog också bestämda intryck av Rudolf Kjellens och
»unghögerns» kritik av den samhälleliga dådlösheten och deras krav på en
224
nationell kraftsamling. Och medan den
opraktiske Kjelh\n fullkomligt misslyckades i sin roll som den nationella
ungdomens ledare, blev det Lindman
som kom att realisera den unga hö-
gerns program, sedan han år 1906
bildat sin regering.
Skildringen av Lindmans första och
viktigaste ministär utgör med rätta en
av tyngdpunkterna i detta arbete.
Under de fem och ett halvt år som
Lindman stod på nationens kommandobrygga fick han rika tillfällen att
visa prov både på praktisk duglighet
och på sin förmåga att samla stridande
viljor i de stora politiska frågorna.
Den rösträttsreform som hans regering genomförde var djärvare i linjerna än vad Kjellen och »Unghögern»
själva hade tänkt sig. Och när han
framlade sin proposition om inlösen
av Norrbottens gruvfält, lyckades han
samla alla de moderata elementen i
riksdagen kring detta framsynta program men fann sig angripen inte bara
av Branting utan också av Kjellen, som
i denna fråga gick samman med socialisterna. Det var i debatten mot Kjellen
som Lindman fick utlopp för sin berömda fyndighet i repliken. Kjellen
hade i ett lyriskt anförande förklarat
att man inte fick beröva det svenska
folket dess drömmar. Lindman svarade
kort och kärnfullt, att »det är lyckligt
när man söker göra en affär att man
icke drömmer ulan är fullt vaken» –
en replik som vittnar om den bastanta
verklighet som var underlaget för all
hans verksamhet.
Lindmans outtröttliga strävanden
att konsolidera högerpartiet under
1910- och 1920-talet har självfallet fått
ett stort utrymme i boken, och här
kan författaren yttra sig så mycket
mera initierat som han själv under
Lindmans tio sista verksamhetsår tillhörde hans närmaste medarbetare i
riksdagshögern. Han är helt oväldig
i sina omdömen och kritiserar bl. a.
Lindman för hans ovilja mot en borgerlig samlingsregering efter 1932 års
riksdagsval. Men vad som brast i fråga
om taktisk politisk begåvning kompenserade amiralen genom en mångsidig
erfarenhet och en medryckande ledarförmåga. Han var inte som många
samtida och nutida politiker ensidigt
fostrad för den politiska karriären.
Han hade ett borgerligt yrke, en tryggad ekonomi och en grundlig utbildning som en säker förankring i den
politiska kampen.
Innan Lindman år 1935 avgick som
högerns ledare, måste han uppleva
svåra politiska motgångar inte bara
utåt i riksdagsvalen utan också inom
partiet genom brytningen med Sveriges nationella ungdomsförbund. Detta
förbund som under vissa år var landets starkaste politiska ungdomsorganisation hade i ledningen fått vissa
särkrafter som ville bilda ett eget parti
och som kände sympatier för den
nazistiska ideologien. Lindman har
fått uppbära mycket klander för sin
negativa inställning till den »nationella oppositionsrörelsen», som – har
det sagts – kostade högern en generation entusiastisk ungdom. Nu när dessa
uppslitande händelser redan tillhör
historien är nog de flesta ense om att
amiralen handlade rätt. Tidigare än
de flesta andra politiker reagerade han
skarpt mot den tyska nazismen. Delvis
stod detta i samband med hans brinnande intresse för frimureriet, som
Hitler skoningslöst förföljde, men Lindman som aldrig prisgav sin tro på
folkstyrets principer förstod mycket
snart att nazismen också utgjorde ett
dödligt hot mot demokratien och rättsstaten. Han ansåg skilsmässan med den
nationella ungdomsrörelsen oundviklig
för att befria högern från ett betänkligt parti. Hans uppträdande kunde
naturligtvis ha varit mindre bryskt,
men den snabba reorganisationen av
ungdomsrörelsen efter denna för hö-
gern så smärtsamma blodavtappning
var ett nytt bevis på hur nyktert och
klarsynt den gamle högerledaren såg
på situationen.
Ivar Andersons bok är inte bara en
klok och välavvägd biografi över en
märklig människa utan också en skild- 225
ring av ett helt tidsskede, som ännu
är näraliggande och väl värt att studera. Man kan knappast göra det i
angenämare sällskap än tillsammans
med denne sakkunnige och personligt
engagerade författare!
Alf Åberg
ENGELSKSPRAKIG SVENSK FÖRFATTNINGSHISTORIA
För icke så länge sedan berikades den
engelskspråkiga litteraturen med ett
gott arbete om svenskt politiskt liv,
A. D. Rustow, The politics of compromise. Nu föreligger ännu ett arbete,
denna gång av författningshistorisk
karaktär, Parliamentary reform in Sweden 1866-1921 (Oxford 1957), skrivet
av den engelske forskaren Douglas V.
Verney, Liverpools universitet. Det är
med glädje detta tillskott inregistreras.
Man har anledning att vara tacksam för
denna sakkunniga och välbalanserade
presentation för utländsk publik av
svensk författningshistoria från 1809
till 1950-talets mitt med huvudvikten
lagd på de tre representationsreformerna 1865-66, 1907-09 och 1918-21.
Trots ett måttligt omfång – mindre
än 300 sidor – ger boken inte ett intryck av torftig översikt. Förf. har fått
plats med väsentliga synpunkter, träffande iakttagelser och ett påfallande
rikt persongalleri utan att spränga
ramen. Hans förtrogenhet med den
svenska litteraturen är utomordentligt
god. Går man till hans bibliografiska
sammanställning, är det egentligen endast Sten Carlssons socialhistoriska
arbeten som man saknar.
Med självständighet och gott omdöme tar han ställning i vetenskapliga
stridsfrågor och är väl hemmastadd
även i den senaste diskussionen. Så-
lunda uppehåller han sig vid avvägningsfrågan De Geer-Gripenstedt vad
det gäller deras betydelse för reformverket 1865-66. Verney avstår klokt
nog från alla överdrifter. De Geer förblir i hans framställning »segerns arkitekt». Förf. är också välgörande fri
från de schematiska resonemangen om
de engelska och amerikanska systemen
såsom fixpunkter för De Geers reformarbete. Han hävdar att De Geer följde
sin egen ide och hade näraliggande
praktiska riktpunkter för sitt arbete.
Dock går förf. väl långt i förenkling,
då han vill göra troligt att De Geer
gav de båda kamrarna lika kompetens
endast för att förhindra opposition
från både konservativt och liberalt
håll.
Rösträttsreformen 1907-09 och den
slutliga demokratiseringen 1918-21
samt den mellanliggande stormiga tiden skildras nyanserat och välavvägt.
Verney är ingen förfäktare av teser,
ingen författarpersonlighet som fängslar genom intensiteten och sinnrikheten i pläderingen för sin ståndpunkt
eller genom storlinjigheten i de perspektiv han drar upp. Men han inger
förtroende genom sin strävan efter
objektivitet, genom sin precisa justering av värderingar till förenlighet
med fakta så långt dessa med säkerhet
kan fastställas. Och han är en skarpsynt iakttagare.
Några smärre sakfel kan här förbi- 226
gås. Förf:s påstående att kungens seger
1914 var mera skenbar än verklig låter
sig väl försvara. Mindre lyckad är
hans formulering att kungen »never
.again tried to speak to his people».
Förf. kunde rent av haft anledning
.att inregistrera ett andra »Palace Yard
speech», det av 1943.
Förf:s iakttagelser rörande orsaken
till det liberala partiets nedgång 1914
kan vara värda att ta fasta på. Valmännen kan inte tänkas ha övergivit det
liberala partiet endast eller främst på
grund av dess konflikt med monarken,
utvecklar han. Det naturliga svaret
från anhängarna i ett sådant läge borde
ha varit att de med ökad styrka slagit
vakt omkring den av kungen detroniserade partichefen och hans kolleger.
I stället möttes partiet av två nederlag med få månaders mellanrum, som
reducerade dess mandatantal med nära
50 procent. Det måste finnas alldeles
särskilda förklaringar till ett sådant
resultat. Liberalerna hade otur. Världshändelserna ställde deras politik i en
·ogynnsam dager. Men därutöver pekar
Verney på Staaffs obenägenhet för
kompromisser med sina opponenter.
Han var för mycket av ståndaktig
tennsoldat. Han höll så hårt på sin
mening att till slut endast den allra
trognaste kadern stod bakom honom.
Det är en karakteristik, som inte gör
Staaff full rättvisa. Han var inte ovillig
till kompromisser, när han ansåg dem
vara politiskt nödvändiga. Hans brister
som ledare bottnade mera i hans slutenhet och hans förbehållsamhet även
i förhållande till sina närmaste medarbetare.
Men en hänvisning till vissa brister
i Staaffs ledaregenskaper räcker inte
som förklaring till liberalernas motgångar. Förf. framhäver också det
liberala partiets heterogenitet. Partiet hade med sin sammansättning en
inneboende svaghet. Det bar på inre
motsättningar, som förlamade dess
handlingskraft just som segerns frukter skulle bärgas. Partiet överflyglades
av socialdemokraterna, men det är i
det sammanhanget knappast rättvist
att som förf. gör kontrastera Staaffs
och Erantings ledarpersonligheter mot
varandra och i skillnaderna dem emellan se en väsentlig förklaring till liberalernas tillbakagång och socialdemokraternas framgång. Branting hade
hjälp av starka sociala krafter, som
inte heller en smidigare liberal partichef skulle förmått att länka mycket
annorlunda. En oskicklig socialdemokratisk ledare kunde till en del förspillt socialdemokraternas chanser,
men för den liberale ledaren måste det
alltid i det läge som då var ha erbjudit
svårigheter att hålla ställningen, hur
skicklig politiker och psykolog han
än månde varit.
Olle Nyman
HÖGERNS STARKE MAN
»Steg för steg, trots många konflikter
och hårda omdömen, har han skaffat
sig en plats i nationens hjärta.» Detta
spontana erkännande, som Arvid Lindman fick av en politisk motståndare
vid sin avgång från partiledarskapet,
utgör också slutorden i fil. doktor Ivar
Andersons utomordentligt levande och
rikt fasetterade biografi över högerns
starke man under det nya samhällets
framväxt (Ivar Anderson, Ar~id Lindman och hans tid, Norstedts, pris
32: 50). Att detta förtätade omdöme
om Lindmans statsmannagärning var
väl underbyggt kan envar konstatera
som tar del av denna bok, så överflö-
dande rik på sakliga detaljer och upplysande sammanfattningar.
Den tid Arvid Lindman tillhörde
innebar ett uppbrott på nästan alla
områden – politiska, ekonomiska och
sociala – men trots att han livet
igenom fast och konsekvent stred för
konservativa ideer och traditioner,
blev hans ideal aldrig föråldrade och
förstelnade. Tvärtom skulle han under
en sällsynt rik och intensiv samhällsgärning leva med i tiden och dessutom
under några viktiga är leda landets
öden som statsminister i en – som
författaren utan överdrift kallar –
»de stora beslutens ministär».
Det märkliga är att medan Lindmans samtida radikala motständare
Hjalmar Branting och Karl Staaff redan fått något av respektingivande
otidsenlighet över sig, är den gamle
högerledarens program fortfarande
aktuellt. Förklaringen härtill är att
söka både i Lindmans karaktär och i
hans karriär – det ger Ivar Anderson
övertygande belägg för i detta statsmannaporträtt, som är på en gång
personligt förtroget och vetenskapligt
dokumenterat. Lindman var ingen visionär massledare och inte heller nå-
gon abstrakt teoretiker. Han var en
realist tryggt förankrad och väl bevandrad i det borgerliga svenska samhälle, där han gjorde sin insats.
Lindman kände detta samhälle ur
skilda aspekter. I några tjusande kapitel låter författaren oss följa Lindman
i spåren under uppväxtåren på Iggesunds bruk och som sjökadett under
världsomseglingen med Vanadis åren
1883-1885. De båda yrkena som bruksdisponent och sjöofficer gav honom
rika inblickar i skilda samhällsfrågor:
industri och skogsbruk, försvars- och
utrikespolitik, och sedan han utnämnts
till generaldirektör i telegrafverket,
blev han snart också insatt i den civila
ämbetsmannavärlden.
När Arvid Lindman 42 år gammal
valdes till riksdagsman och därmed
gav sig politiken i våld, var han så-
lunda utomordentligt väl förberedd
för denna sin nya uppgift. Han gjorde
sin politiska debut är 1905 – under en
händelserik tid, då unionsupplösningen
var den dominerande politiska frågan,
samtidigt som en dov oro gick som en
underström under samhällets yta. Lindman kände sig starkt dragen till
Harald Hjärnes program om »Försvar
och reformer». Han tog också bestämda intryck av Rudolf Kjellens och
»unghögerns» kritik av den samhälleliga dådlösheten och deras krav på en
224
nationell kraftsamling. Och medan den
opraktiske Kjelh\n fullkomligt misslyckades i sin roll som den nationella
ungdomens ledare, blev det Lindman
som kom att realisera den unga hö-
gerns program, sedan han år 1906
bildat sin regering.
Skildringen av Lindmans första och
viktigaste ministär utgör med rätta en
av tyngdpunkterna i detta arbete.
Under de fem och ett halvt år som
Lindman stod på nationens kommandobrygga fick han rika tillfällen att
visa prov både på praktisk duglighet
och på sin förmåga att samla stridande
viljor i de stora politiska frågorna.
Den rösträttsreform som hans regering genomförde var djärvare i linjerna än vad Kjellen och »Unghögern»
själva hade tänkt sig. Och när han
framlade sin proposition om inlösen
av Norrbottens gruvfält, lyckades han
samla alla de moderata elementen i
riksdagen kring detta framsynta program men fann sig angripen inte bara
av Branting utan också av Kjellen, som
i denna fråga gick samman med socialisterna. Det var i debatten mot Kjellen
som Lindman fick utlopp för sin berömda fyndighet i repliken. Kjellen
hade i ett lyriskt anförande förklarat
att man inte fick beröva det svenska
folket dess drömmar. Lindman svarade
kort och kärnfullt, att »det är lyckligt
när man söker göra en affär att man
icke drömmer ulan är fullt vaken» –
en replik som vittnar om den bastanta
verklighet som var underlaget för all
hans verksamhet.
Lindmans outtröttliga strävanden
att konsolidera högerpartiet under
1910- och 1920-talet har självfallet fått
ett stort utrymme i boken, och här
kan författaren yttra sig så mycket
mera initierat som han själv under
Lindmans tio sista verksamhetsår tillhörde hans närmaste medarbetare i
riksdagshögern. Han är helt oväldig
i sina omdömen och kritiserar bl. a.
Lindman för hans ovilja mot en borgerlig samlingsregering efter 1932 års
riksdagsval. Men vad som brast i fråga
om taktisk politisk begåvning kompenserade amiralen genom en mångsidig
erfarenhet och en medryckande ledarförmåga. Han var inte som många
samtida och nutida politiker ensidigt
fostrad för den politiska karriären.
Han hade ett borgerligt yrke, en tryggad ekonomi och en grundlig utbildning som en säker förankring i den
politiska kampen.
Innan Lindman år 1935 avgick som
högerns ledare, måste han uppleva
svåra politiska motgångar inte bara
utåt i riksdagsvalen utan också inom
partiet genom brytningen med Sveriges nationella ungdomsförbund. Detta
förbund som under vissa år var landets starkaste politiska ungdomsorganisation hade i ledningen fått vissa
särkrafter som ville bilda ett eget parti
och som kände sympatier för den
nazistiska ideologien. Lindman har
fått uppbära mycket klander för sin
negativa inställning till den »nationella oppositionsrörelsen», som – har
det sagts – kostade högern en generation entusiastisk ungdom. Nu när dessa
uppslitande händelser redan tillhör
historien är nog de flesta ense om att
amiralen handlade rätt. Tidigare än
de flesta andra politiker reagerade han
skarpt mot den tyska nazismen. Delvis
stod detta i samband med hans brinnande intresse för frimureriet, som
Hitler skoningslöst förföljde, men Lindman som aldrig prisgav sin tro på
folkstyrets principer förstod mycket
snart att nazismen också utgjorde ett
dödligt hot mot demokratien och rättsstaten. Han ansåg skilsmässan med den
nationella ungdomsrörelsen oundviklig
för att befria högern från ett betänkligt parti. Hans uppträdande kunde
naturligtvis ha varit mindre bryskt,
men den snabba reorganisationen av
ungdomsrörelsen efter denna för hö-
gern så smärtsamma blodavtappning
var ett nytt bevis på hur nyktert och
klarsynt den gamle högerledaren såg
på situationen.
Ivar Andersons bok är inte bara en
klok och välavvägd biografi över en
märklig människa utan också en skild- 225
ring av ett helt tidsskede, som ännu
är näraliggande och väl värt att studera. Man kan knappast göra det i
angenämare sällskap än tillsammans
med denne sakkunnige och personligt
engagerade författare!
Alf Åberg
ENGELSKSPRAKIG SVENSK FÖRFATTNINGSHISTORIA
För icke så länge sedan berikades den
engelskspråkiga litteraturen med ett
gott arbete om svenskt politiskt liv,
A. D. Rustow, The politics of compromise. Nu föreligger ännu ett arbete,
denna gång av författningshistorisk
karaktär, Parliamentary reform in Sweden 1866-1921 (Oxford 1957), skrivet
av den engelske forskaren Douglas V.
Verney, Liverpools universitet. Det är
med glädje detta tillskott inregistreras.
Man har anledning att vara tacksam för
denna sakkunniga och välbalanserade
presentation för utländsk publik av
svensk författningshistoria från 1809
till 1950-talets mitt med huvudvikten
lagd på de tre representationsreformerna 1865-66, 1907-09 och 1918-21.
Trots ett måttligt omfång – mindre
än 300 sidor – ger boken inte ett intryck av torftig översikt. Förf. har fått
plats med väsentliga synpunkter, träffande iakttagelser och ett påfallande
rikt persongalleri utan att spränga
ramen. Hans förtrogenhet med den
svenska litteraturen är utomordentligt
god. Går man till hans bibliografiska
sammanställning, är det egentligen endast Sten Carlssons socialhistoriska
arbeten som man saknar.
Med självständighet och gott omdöme tar han ställning i vetenskapliga
stridsfrågor och är väl hemmastadd
även i den senaste diskussionen. Så-
lunda uppehåller han sig vid avvägningsfrågan De Geer-Gripenstedt vad
det gäller deras betydelse för reformverket 1865-66. Verney avstår klokt
nog från alla överdrifter. De Geer förblir i hans framställning »segerns arkitekt». Förf. är också välgörande fri
från de schematiska resonemangen om
de engelska och amerikanska systemen
såsom fixpunkter för De Geers reformarbete. Han hävdar att De Geer följde
sin egen ide och hade näraliggande
praktiska riktpunkter för sitt arbete.
Dock går förf. väl långt i förenkling,
då han vill göra troligt att De Geer
gav de båda kamrarna lika kompetens
endast för att förhindra opposition
från både konservativt och liberalt
håll.
Rösträttsreformen 1907-09 och den
slutliga demokratiseringen 1918-21
samt den mellanliggande stormiga tiden skildras nyanserat och välavvägt.
Verney är ingen förfäktare av teser,
ingen författarpersonlighet som fängslar genom intensiteten och sinnrikheten i pläderingen för sin ståndpunkt
eller genom storlinjigheten i de perspektiv han drar upp. Men han inger
förtroende genom sin strävan efter
objektivitet, genom sin precisa justering av värderingar till förenlighet
med fakta så långt dessa med säkerhet
kan fastställas. Och han är en skarpsynt iakttagare.
Några smärre sakfel kan här förbi- 226
gås. Förf:s påstående att kungens seger
1914 var mera skenbar än verklig låter
sig väl försvara. Mindre lyckad är
hans formulering att kungen »never
.again tried to speak to his people».
Förf. kunde rent av haft anledning
.att inregistrera ett andra »Palace Yard
speech», det av 1943.
Förf:s iakttagelser rörande orsaken
till det liberala partiets nedgång 1914
kan vara värda att ta fasta på. Valmännen kan inte tänkas ha övergivit det
liberala partiet endast eller främst på
grund av dess konflikt med monarken,
utvecklar han. Det naturliga svaret
från anhängarna i ett sådant läge borde
ha varit att de med ökad styrka slagit
vakt omkring den av kungen detroniserade partichefen och hans kolleger.
I stället möttes partiet av två nederlag med få månaders mellanrum, som
reducerade dess mandatantal med nära
50 procent. Det måste finnas alldeles
särskilda förklaringar till ett sådant
resultat. Liberalerna hade otur. Världshändelserna ställde deras politik i en
·ogynnsam dager. Men därutöver pekar
Verney på Staaffs obenägenhet för
kompromisser med sina opponenter.
Han var för mycket av ståndaktig
tennsoldat. Han höll så hårt på sin
mening att till slut endast den allra
trognaste kadern stod bakom honom.
Det är en karakteristik, som inte gör
Staaff full rättvisa. Han var inte ovillig
till kompromisser, när han ansåg dem
vara politiskt nödvändiga. Hans brister
som ledare bottnade mera i hans slutenhet och hans förbehållsamhet även
i förhållande till sina närmaste medarbetare.
Men en hänvisning till vissa brister
i Staaffs ledaregenskaper räcker inte
som förklaring till liberalernas motgångar. Förf. framhäver också det
liberala partiets heterogenitet. Partiet hade med sin sammansättning en
inneboende svaghet. Det bar på inre
motsättningar, som förlamade dess
handlingskraft just som segerns frukter skulle bärgas. Partiet överflyglades
av socialdemokraterna, men det är i
det sammanhanget knappast rättvist
att som förf. gör kontrastera Staaffs
och Erantings ledarpersonligheter mot
varandra och i skillnaderna dem emellan se en väsentlig förklaring till liberalernas tillbakagång och socialdemokraternas framgång. Branting hade
hjälp av starka sociala krafter, som
inte heller en smidigare liberal partichef skulle förmått att länka mycket
annorlunda. En oskicklig socialdemokratisk ledare kunde till en del förspillt socialdemokraternas chanser,
men för den liberale ledaren måste det
alltid i det läge som då var ha erbjudit
svårigheter att hålla ställningen, hur
skicklig politiker och psykolog han
än månde varit.
Olle Nyman