Den kyrkliga jorden och kronans jordeböcker
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN I(YRI(LIGA JORDEN
OCH KRONANS JORDEBÖCKER
Au docent CARL-E. NORMANN
HUVUDDELEN av den kyrkliga jorden i vårt land utgöres av de
gamla prästboställena, numera i regel kallade lönehoställen till skillnad från de till prästerna såsom bostad upplåtna, från boställena
avskilda prästgårdarna. Man beräknar, att ungefär 20 % av dessa
boställen härrör från kronan, medan övriga 80 % blivit antingen
redan under medeltiden av menigheten tillskjutna eller senare av församlingarna inköpta eller under tidernas lopp av enskilda personer
donerade till kyrkorna eller församlingarna.
I kronans jordböcker är emellertid 93 % av prästboställena uppförda under kronotitel, som »Kronoegendom under allmän disposition.» Endast 7 % återfinnes under titlarna skatte eller frälse. Detta
förhållande har stundom bidragit till en benägenhet att betrakta
största delen av prästboställena som kronans eller statens egendom.
Man frågar sig därför: Hur kommer det sig, att största delen av
den kyrkliga jorden på detta sätt är uppförd under kronotitel, och
när började man med att bokföra den på detta sätt? Jag skall i det
följande något belysa dessa frågor.
l.
Under den äldsta kristna tiden i Sverige har d e t g e r m a n s k a
p r i v a t k y r k o s y s t e m e t spelat en viss roll. Detta system innebar, kortast uttryckt, att den eller de, som byggt en kyrka, betraktades som ägare till densamma.
På landskapslagarnas tid, dvs. på 1200- och 1300-talen, hade
emellertid denna syn undanträngts av d e n k a n o n i s k a r ä tte n s. Den enskilda sockenkyrkan framträder i landskapslagarna
som ett eget rättssubjekt. Såsom sådant äger den själv både fast
och lös egendom och kan ta emot gåvor och testamenten osv. Präst- 517
Carl-E. Normann
bostället eller »prästbordeb> framträder ibland som överlåtet till
sockenkyrkan genom så kallad skötning, en symbolisk rättshandling, varigenom sockenkyrkan fick full äganderätt till bostället. Det
förekommer emellertid också redan i landskapslagarna, att prästbordet framstår som särskilt subjekt jämte sockenkyrkan.
Under medeltidens senare del fanns utom sockenkyrkor (och ev.
prästbord) en mångfald kyrkliga juridiska personer, som var självständiga ägare av både fast och lös kyrkoegendom. Sådana var t. ex.
domkyrkor, biskopsbord, domkapitel, enskilda kanonikat inom domkapitlen, kloster, hospital och helgeandshus etc. Det var alltså inte
kyrkan som helhet eller kyrkoprovinsen, som stod som ägare till
den kyrkliga egendomen, utan de individuella instituten eller stiftelserna.
Redan under medeltiden upprättades också särskilda förteckningar eller jordeböcker över enskilda sockenkyrkors och kyrkliga
stiftelsers egendomar. Sådana är t. ex. Vadstena klosters jordeböcker.
2.
Genom den stora kyrkoreduktionen under Gustav Vasa indrogs
till kronan så gott som all biskopsstolarnas, domkyrkornas, domkapitlens och klostrens fasta egendom. Reduktionen utsträcktes
också till vissa hemman och jordar, som hörde under sockenkyrkor
och prästbord. I regel kvarlämnades själva kyrkoherdeboställena
och ett stomhemman i varje annexförsamling, medan alla övriga
under sockenkyrkor och prästbord lydande hemman indrogs.
Man har beräknat den till kronan och till kungens s. k. »arv och
eget» indragna godsmängden till 13 700 hemman. Adeln skulle enligt Västerås’ recess återfå de frälsegods, som sedan Karl Knutssons
räfst år 1454 kommit under kyrkor, kloster eller prebenden. Hur
många hemman, som med anledning härav återbördades till adeln,
har man icke kunnat med säkerhet beräkna.
De till kronan indragna jordegendomarna kom för framtiden att
betraktas som kronojord, och äganderätten till denna jord ansågs
ha övergått till kronan. Härom har det sedermera i stort sett inte
heller varit någon strid.
Emellertid bör man härvid beakta, att den kyrkliga egendom, som
indrogs till kronan, enligt reformatorisk uppfattning icke därmed
eo ipso undandrogs från religiösa ändamål för att i stället nyttjas
till profana sådana, dvs. sekulariserades i detta ords nutida bety- 518
Den kyrkliga jorden
delse. Till en del innebar reduktionen för den nämnda åskådningen
raka motsatsen: att egendom, som förut använts till att främja vidskepelse och avguderi (1571 års kyrkoordning), nu skulle tagas i
bruk för ändamål, som bättre överensstämde med Guds ord. överhetens ämbete är enligt den nya synen av Gud instiftat likaväl som
prästens ämbete. överheten är också en Guds tjänare. Till hans ämbete hör inte bara att vårda sig om undersåtarnas timliga bästa utan
också om deras eviga gagn och välfärd. Vården om religionen och
gudstjänsten hör därför till överhetens viktigaste uppgifter. Som
vårdare av lagens första tavla, de tre första buden, skall överheten
tillse, att Guds ord rent och klart predikas, att falsk och kättersk
lära utrotas och att skolor och universitet samt lärare och präster
får sitt tillbörliga underhåll.
När det gäller den till kronan indragna kyrkliga egendomens nya
ställning, bör det alltså inte förbises, att man under 1500- och 1600-
talen inte skilde mellan kyrka och stat på samma sätt som man
gjorde under medeltiden. överheten betraktas nu som ett religiöst
eller kyrkligt stånd, och den behöver finansiella resurser, om den
skall kunna fylla alla sina av Gud givna uppgifter. Av den till kronan indragna kyrkliga egendomen förlänades också redan under
Gustav Vasa en del till kyrko- och skolväsendet.
Den kyrkliga jord och egendom, s o m i c k e h a d e b l i v i t i nd r a g e n till kronan eller återbördats till adeln, kom visserligen
genom reformationen i viss mån i en ny ställning, men den behöll
i regel sin gamla frälsefrihet, och den bytte icke ägare. Den enskilda
lokalkyrkan framstod fortfarande som juridisk person och som
ägare till sin icke indragna fasta och lösa egendom. Gåvor och donationer från enskilda personer till kyrkor och prästbord förekom fortfarande.
I enlighet med ett herredagsbeslut i Vadstena 1524 lät Gustav
Vasa omkring år 1540 upprätta jordeböcker för hela riket. Med
jordebok i kameral mening avses ett fögderivis upprättat register
över alla inom distriktet belägna räntepliktiga fastigheter med utsättande av deras mantal eller däremot svarande beteckningar, namnen på fastighetsinnehavarna, kronans räntor samt övriga kamerala
omständigheter. Dessa jordeböcker upptog alltså inte bara konungens egna och kronans jordegendomar utan också skattehemmanen och de frälsefastigheter, som betalade årliga laga utskylder
till kronan. Den förutvarande kyrkliga jordegendom, som Gustav
Vasa indragit till kronan och som därmed blivit kronoegendom, upptogs i jordeböckerna, i regel under titlar, som utmärkte fastighetens
519
Carl-E. Normann
förutvarande egenskap, t. ex. kyrko-, kloster-, prebende-, biskopshemman.
Eftersom kronans jordeböcker hade karaktären av skatte- och
uppbördslängder, blev de gamla prästboställena, som inte blivit indragna och som fått behålla sin skattefrihet, däremot i regel inte
införda i jordeböckerna. liksom inte heller de adliga säterierna.
Resultatet av denna utveckling blev alltså, att det i riket förefanns två huvudslag av jordegendomar, som disponerades för kyrkliga ändamål: dels den kronojord, som av överheten anslagits till
sådant bruk, dels den jord, som ägdes av de kyrkliga stiftelserna
själva såsom juridiska personer. De av kronan anslagna hemmanen
var uppförda i kronans jordeböcker med anteckning om det ändamål, vartill de anslagits; prästboställena däremot var i regel icke
införda i jordeböckerna. Detta sakförhållande bestod i stort sett
fram till 1680-talet.
Då överheten i privilegierna för prästerskapet (1647, 1650, 1655,
1675) tillförsäkrade prästerskapet samt lärarna vid akademier,
gymnasier och skolor att orubbligt få behålla donationer och förläningar, vederlag och tionde, boställen och stommar etc., gällde
detta både den av kronan förlänade och den självägande egendomen.
Privilegierna gjorde ingen tydlig åtskillnad mellan dessa två slag
av egendom. Huvudsaken var, att alla de olika egendomarna och
anslagen nyttjades till sina rätta »usus» eller ändamål. Detta stod
ju också i god överensstämmelse med samtidens egen uppfattning,
där man inte skilde mellan kyrkan som ett religiöst och staten som
ett profant område utan såg hela det kristna samfundslivet som en
enhet, där både överhet och lärostånd är organ för Guds verksamhet och där det hör till överhetens uppgift att sörja för, att lärda
och trogna predikare icke saknas, att upprätta skolor och förse
dessa med lärare och underhåll, beskydd och beskärm etc. (1571 års
kyrkoordning).
Under 1600-talet kan man emellertid tydligt se, hur medeltida
tradition bryts mot de ideer och åskådningar, som reformationen
fört fram. l 5 7 l å r s k y r k o o r d n i n g framhåller, att de kristnas kyrkor icke är av samma art som Judatemplet, vilken i Skriften
kallas »Guds hus». Laurentius Petri betecknar kyrkorna som »allmänneliga hus och såsom skolor, där kristet folk kan församlas»
för att höra Guds ord, undfå sakramenten och bedja etc. Kyrkoordningen tillåter icke heller någon kyrkoinvigning.
E m p o r a g r i u s’ å r l 6 6 4 f ä r d i g s t ä Il d a k y r k o o r dn i n g s f ö r s l a g överensstämmer på denna punkt med kyrkoord- 520
….____…;..______…__________ ……~-~ .-:.w.:..,.~~”-··”’~”””-”·C..·”””””–=–…..,.”””’-””’””–~——–
..
Den kyrkliga jorden
ningen och betecknar kyrkorna som »allmänneliga hus och såsom
skolor».
L a u r e l i u s’ k y r k o o r d n i n g s f ö r s l a g från ungefär
samma tid, vilket på andra punkter nära ansluter sig till Laurentius
Petris verk, har emellertid en helt annan syn på kyrkobyggnadens
helgd. Med vissa ändringar i kyrkoordningens formulering heter det
i Laurelius’ förslag, att kyrkorna »äro Guds allmänneliga hus och
såsom skolor, där kristet folk kan församlas … såsom uti Guds
särskilda boning» osv. Kyrkorna äro »Guds enskilde, dock för församlingen allmänne hus».
Det är också karakteristiskt, att det är Laurelius’ förslag, som
kraftigast understryker lokalkyrkornas egenskap av självägande
rättssubjekt: »Varje kyrka», heter det hos Laurelius, »har sin egen
grund eller lagliga jord och ställe, därpå hon funderad är, ty om än
densamma vore därtill av någon skänkt och given, så är hon då likväl avhändad ifrån målsäganden och tillägnad åt kyrkans byggning». Därför varken kan eller bör man säga, fortsätter Laurelius,
»att en eller annan kyrka står på en annans, utan på sin egen
grund».
Den under 1600-talet framträngande feodala teorien om den delade äganderätten gjorde sig emellertid också gällande i fråga om
den kyrkliga jorden. Denna åskådning bestred, att skattebönderna
hade full äganderätt till sin jord, och ville endast tillerkänna kronan och adeln en verklig jordäganderätt, dominium directum. Böndernas äganderätt degraderades till en ärftlig nyttjanderätt, dominium utile. Tillämpad på kyrklig jord framskymtar denna åskådning bland annat i en kunglig resolution 1672 och i prästerskapets
privilegier 1675. Där föreskrives, att vid tvister om kyrko- och prästbordsägor skall icke kyrkoherden stämmas utan själva jordägaren,
antingen det är kronan eller någon patronus.
När det gäller den kyrkliga jorden föreligger alltså under 1600-
talet en brytning mellan tre olika uppfattningar eller betraktelsesätt:
I mitten så att säga står den med reformationens ideer väl förenliga tendensen att med bortseende från härkomst och äganderättsförhållanden betrakta den för kyrko- och skoländamål disponerade
egendomen helt enkelt som »publik» egendom, liksom kyrkorna är
»allmänneliga hus och såsom skolor». På var sin sida om denna
står e n uppfattning, som starkt betonar kyrkornas själväganderätt, och e n a n n a n, som endast tillerkänner kronan och adeln
en verklig jordäganderätt Båda dessa sistnämnda uppfattningar
skjuter äganderättsfrågan i förgrunden, och de står i skarp konflikt
521
Carl-E. Normann
med varandra. Alla tre uppfattningarna gör sig gällande under den
följande tiden.
3.
I samband med reduktionen under Karl XI föreskrevs år 1686,
att alla fastigheter i riket skulle registreras i kronans jordeböcker,
sålunda även frälse säterier och prästboställen. Jordeböckerna
skulle inte längre vara enbart skatte- och uppbördslängder utan tilllika allmänna fastighetsregister. Det var alltså vid denna tid, som
de gamla prästboställena allmänt infördes i kronans jordeböcker
tillika med de stomhemman, kaplans- och klockarebol, som inte tidigare varit däri medtagna.
Då de gamla prästboställena skulle införas i jordeböckerna, blev
frågan, under vilken titel de där skulle uppföras. Kammarkollegiet
ansåg, att alla prästgårdar borde antecknas som krono, >efter de äro
publique och crone godn, som motiveringen lyder i kollegiets protokoll. Motiveringen innebär, att alla prästgårdar, alldeles bortsett
från sättet för deras tillkomst, är att betrakta som »publika» fastigheter, som tjänar ett allmänt ändamål. Uttalandet är alltså att
hänföra till den av de nyssnämnda tre uppfattningarna, som vi placerade så att säga i mitten. Det ligger i linje med 1571 års kyrkoordning och Emporagrius’ kyrkoordningsförslag, när de betecknar
kyrkorna som »allmänneliga hus». Denna syn på den kyrkliga jordens publika natur ligger också helt i linje med tidens allmänna
samhällssyn. Kyrkolagen av 1686 är en a Il m ä n l a g, som gäller
hela riket; den rena evangeliska läran är r i k e t s r e l i g i o n, som
alla undersåtar skall bekänna sig till; prästerskapet är rikets prästerskap; landshövdingarna skall enligt 1687 års instruktion »handhava religionen och den rätta gudstjänsten», så att Guds ord :.rent,
oförfalskat och flitigb predikas i länets alla församlingar, och alla
rikets invånare skall delta i gudstjänsterna.
Kammarkollegiet utfärdade också föreskrift, att alla prästboställen skulle i jordeböckerna antecknas som krono. Denna föreskrift
modifierades dock ett par månader senare, och i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts instruktion för häradsskrivarna 1689 blev de nyinförda boställena i regel placerade sist bland fastigheterna i respektive socken u t a n a n g i v e n j o r d n a t u r. Att de infördes i
jordeböckerna innebar sålunda tills vidare endast en registrering.
I slutet av Karl XI :s regeringstid utarbetade emellertid kammarkollegiet och reduktionsdeputerade ett förslag till nya bestämmel- 522
Den kyrkliga jorden
sor om jordeböckernas uppläggning och förande. Ett huvudsyfte var
att förenkla bokföringen. Förslaget ingavs till Karl XI år 1696 och
blev av konungen godkänt och stadfäst.
Inom kameralhistorisk forskning har man ibland i de nya bestämmelserna velat se ett utslag av den under Karl XI:s tid framträ-
dande presumtionen, att den kyrkliga jorden, där icke annat visades, härrörde från kronan och till sin ursprungliga natur var kronojord. Detta är dock knappast fallet i fråga om de bestämmelser, som
rör prästboställena.
De nya bestämmelserna gick ut på, att man i varje län först och
främst skulle upprätta detaljerade s. k. annotationsjordeböcker,
innehållande alla upplysningar om varje hemman. Dessa annotationsjordeböcker skulle skrivas ut i två exemplar, av vilka det ena
skulle förvaras i kammararkivet och det andra i vederbörande landskontor. Till rättesnöre för den årliga uppbörden skulle man däremot nöja sig med mer summariska s. k. uppbördsjordeböcker, varigenom mycket skrivarbete skulle inbesparas. I uppbördsjordeboken
skulle endast förekomma fyra huvudtitlar: kungs- och ladugårdar,
krono-, skatte- och frälsehemman. Under kronatiteln skulle i korthetens intresse införas »alla kyrko-, kloster-, prebende-, förbrutne,
arv och egne med flere desslikes gods, eftersom de nu äro pure
kronogods …». Häri ligger, när det gäller de gammalsvenska landskapen, såtillvida ingenting märkligt, som de av Gustav Vasa till
kronan indragna kyrko- och klosterhemmanen etc. genom indragningen hade blivit kronans egendom. En del av dem stod på 1690-
talet fortfarande kvar i jordeböckerna under de gamla titlarna, vilket givetvis inte uteslöt, att de nu med rätta kunde betecknas som
pure kronogods. För en del andra godskategorier, som det skulle
föra för långt att här gå in på, var beteckningen pure kronogods
mindre tillämplig. Det framhölls emellertid uttryckligen, att denna
bokföring i uppbördsjordeboken skedde i korthetens intresse, och
att alla hithörande hemman i den utförligare annotationsjordeboken
skulle bibehålla sina gamla titlar.
Efter de nämnda hemmanen skulle i uppbördsjordeboken införas
stubberätts-, sämje- och stadgehemman, men med mindre stil, emedan åborna på dessa ägde större förmåner än på pure kronohemman.
Därnäst skulle, fortfarande under kronatiteln men som en ny särskild grupp med mindre stil, ett steg längre från de rena kronohemmanen, införas »alle gamle ifrån publico komne präste-, kapellansoch klockarebol …». De nya kaplansbolen – härmed avses det stora
37- 563449 Svensk Tidskrift 1956 523
Carl-E. Normann
antal hemman Karl XI anslagit till kaplansboställen – skulle däremot som förut stå kvar bland de rena kronohemmanen.
Dessa bestämmelser om bokföring av prästboställena utgör en
kombinering av den »publika» och den feodalt influerade linjen.
Det göres en klar skillnad mellan gamla och nya prästboställen. De
n y a kaplansboställena, som är anslagna av kronan, skall stå kvar
bland de rena kronohemmanen. De g a m l a »från publico komna»
prästboställena skall sättas under kronotiteln men icke bl~ndade
med de rena kronohemmanen utan som en särskild grupp med
mindre stil. I förslaget motiverades detta inte med hänvisning till
deras ursprung, att de var »från publico komna», utan med åberopande av deras publika karaktär: Denna placering ville synes skä-
lig, hette det i förslaget, »emedan de som andra kronogods stå under
Eders Kungl. Maj :ts disposition och prästerskapet eller kyrkornas
betjänte liksom andra betjänte dem på lön och underhåll åtnjuta».
Förslaget uttrycker inte någon presumtion, att de gamla prästboställena kommit från kronan och att kronan har äganderätt till
dem. Det skiljer sig dock från kammarkollegiets uppfattning tio år
tidigare, att alla prästboställen skulle föras under krono på grund
av sin publika karaktär. 1696 års jordeboksbestämmelser står i
överensstämmelse med tidens feodalt influerade kamerala åskådningar i så måtto, att frågan om jordnaturen och jordäganderätten
är skjuten i förgrunden. Alla prästboställen hålles därför icke tillsammans i en grupp utan får olika placering med hänsyn till sina
olika jordnaturer. Självklart är då, att de nya kaplansbolen, som
kommit från kronan, skall stå kvar bland de rena kronohemmanen.
Några prästboställen av frälse ursprung omnämnes icke direkt. När
det gäller de gamla prästboställen, som kommit »från publico», faller 1696 års bestämmelser tillbaka på den publika tankelinjen, där
äganderättsfrågan står i bakgrunden: dessa boställen placeras som
en avskild grupp under kronotiteln av den anledningen, att de står
under Kungl. Maj :ts disposition och användes för prästerskapets avlöning.
Detta sätt att bokföra de medeltida prästboställena kunde näppeligen ge upphov till några missuppfattningar. Det är här icke fråga
om den feodalt influerade presumtionen. Bokföringen är ett klart
uttryck för det karolinska enväldets nyssnämnda samhällssyn och
statsuppfattning. »Dispositio bonorum ecclesiae» hör till den makt,
som Gud anförtrott åt överheten, och den suveräne konungen di&-
ponerar fritt över den kyrkliga egendomen.
Sedan Karl XI stadfäst dessa bestämmelser, påbörjade man ar- 524
Den kyrkliga jorden
betet med de nya jordeböckernas uppläggande, men det hela avstannade på grund av kriget.
4.
Under de sista åren av Karl XII :s tid vidtogs åtgärder till radikal
förenkling och effektivisering av jordebokfäring och kronouppbörd.
Den s. k. 1718 års jordeboksmetod, som delvis byggde på bestämmelserna från år 1696, blev aldrig genomförd mer än i vissa delar
av riket. Möjligen har en del av de gamla prästboställena i samband
med införandet av denna jordeboksmetod uppförts under kronotitel,
men detta är icke närmare utrett.
På riksdagarna 1719 och 1720 anhöll emellertid bondeståndet i
sina besvär, att kronouppbörden skulle förenklas och att de olika
räntepersedlarna, dvs. alla de olika slag av »grundskatter», som ett
hemman hade att erlägga, skulle sammanslås till en fast penningsumma i ond och god tid. I den nya regeringsformen intogs också
en bestämmelse, att kronoräkenskaperna skulle förkortas och förenklas. Efter mycket omfattande förarbeten både i ämbetsverken
och på 1723 års riksdag utfärdades år 1724 nya bestämmelser om
kronans räkenskaper och uppbörd, den s. k. 1724 års jordeboksmetod.
För att förstå tillkomsten av dessa bestämmelser bör man hålla
i minnet, dels att den feodala teorien om den delade äganderätten
under frihetstiden helt behärskade den kamerala doktrinen, dels att
samma teori aldrig slog igenom i den allmänna rättsuppfattningen.
Under förarbetena till den nya jordeboksmetoden var tänkesättet i
ä m b e t s v e r k e n behärskat av den feodala teorien. På r i k sd a g e n däremot var det icke den utan andra faktorer, som dominerade, i synnerhet ståndsintressena, som gjorde sig gällande i
denna fråga likaväl som i de samtidigt pågående privilegiestriderna
och striderna mellan präster och lekmän om kyrkostyrelsen.
De nya bestämmelserna om jordebokföringen utarbetades i Kammar- och ekonomideputationen vid 1723 års riksdag. De i ämbetsverken, särskilt i kammarkollegiet, gjorda förarbetena och förslagen blev utnyttjade men ingalunda direkt övertagna. I deputationens betänkande till ständerna den 13 maj 1723 föreslogs, att i den
nya jordeboken endast skulle förekomma tre huvudtitlar eller hemmansnaturer: skatte, krono och frälse.
I fråga om p r e b e n d e-, k y r k o- o c h k l o s t e r h e m m a n
och liknande går deputationens förslag tillbaka på 1696 års bestämmelser, att alla dylika hemman skall införas under kronotiteln, och
525
Carl-E. Normann
motiveringen är i båda fallen densamma: jordebokens förenkling.
Som en avvikelse kan emellertid konstateras, att deputationens förslag icke generellt betecknar alla dessa hemman som pure kronogods – en sådan beteckning passade in på en del av dem men icke
på alla – utan bokstavligen tillförsäkrar »vart och ett dess välfångna naturliga rätt och frihet oförkränkt». Att alla dessa hemman skall införas under kronotiteln, betecknas alltså av deputationen som en ren rationaliseringsåtgärd, och det understrykes, att
denna åtgärd icke skall medföra någon förändring i deras sinsemellan olikartade rättsliga ställning.
P r ä s t g å r d a r o c h k l o c k a r e b o l däremot får i deputationens förslag en helt annan placering än de hade fått 1696. Deputationen föreslår, att präst- och klockareboställena skall sättas allra
sist i varje socken, efter frälsehemmanen, och detta gäller alla boställena, oberoende av deras härkomst. Här har den publika tankelinjen fällt utslaget. Prästboställena skall inte slås ut på de olika
titlarna alltefter sin härkomst och jordnatur utan sammanhållas på
ett ställe.
Det av deputationen samtidigt framlagda förslaget till de nya
jordeböckernas uppställning och kolumnindelning hade emellertid
också till vänster på varje sida tre lodräta smala kolumner för
skatte, krono och frälse. Vid varje fastighet skulle siffran på dess
mantal skrivas i den tillämpliga kolumnen. Den omständigheten,
att prästgårdar och klockarebol skulle sättas sist, uteslöt alltså inte,
att uppgift om varje boställes mantal skulle införas i endera av de
tre kolumnerna.
Då deputationens betänkande föredrogs i stånden, beslöt prästeståndet för sin del, att förutom de tre hemmansnaturerna skatte,
krono och frälse skulle införas ännu en titel eller kolumn med beteckningen »Kyrkogods och hemman». Till denna skulle hänföras
all för kyrko- och skolväsendet samt hospitalen disponerad jordegendom, av vad härkomst den än vore. Yrkandet befinner sig
uppenbart på den publika linjen, eftersom i denna fjärde kolumn
enligt ståndets beslut skulle uppföras både den självägande och den
av kronan förlänade jordegendomen. Prästeståndet gjorde också
påminnelser härom hos de övriga stånden och vann instämmande
av adeln. En talare framhöll på riddarhuset, att det som kommit
från adeln, aldrig borde stå under kronotitel. »Man vet intet», yttrade han, »vad vändningar, som kunna komma, eller vad nytta adeln
därav hava kan i framtiden.» Adeln beslöt, att för alla dylika hemman skulle i jordeboken införas en särskild titel, benämnd: »Done- .526
+
Den kyrkliga jorden
rade hemman ad pios usus.» Adeln hade därmed också ställt sig på
den publika linjen. Från adeln komna gods fick icke sättas under
kronotitel, men ståndet kunde gå med på, att de tillsammans med
andra uppfördes under en titel, som med bortseende från jordnaturen angav det ändamål, vartill de nyttjades.
Eftersom borgare- och bondestånden biföll deputationens betänkande, stannade emellertid på denna punkt två stånd mot två.
I ständernas skrivelse till Kungl. Maj :t med beslutet om den nya
jordeboksmetoden lämnades därför öppet, om de nya jordeböckerna
skulle förses med en fjärde kolumn »för hemman av åtskillig natur
och sådana, som kyrkor, skolor och hospital äro underlagde». Denna
fråga hänsköts till Kungl. Maj :ts avgörande. I ständernas skrivelse
var emellertid intaget, att prästgårdar och klockarebol skulle sättas
sist i varje socken, efter frälsehemmanen. Dessa boställens placering
i jordeböckerna var alltså genom riksdagens beslut fastställd.
Sammanfattande kan man utan tvekan säga, att det var den publika tankelinjen, som dominerade på riksdagen.
Denna syn på den kyrkliga jorden, där frågan om härkomst och
äganderätt träder i bakgrunden, står också i god överensstämmelse
med den allmänna syn på religionen och kyrkoväsendet, som var
förhärskande på riksdagen. Religionen betraktas som rikets grundval. Religionsvården är ett »publikt ärende» och hör till riksens
högvårdande ärenden, som handhaves av alla riksens ständer. För
detta ändamål tillsätter riksdagen en särskild ecklesiastik deputation. Rikets prästerskap ställes i jämbredd med andra rikets ämbets- och tjänstemän. Prästerskapets avlöning skilde sig till det yttre
icke heller så mycket från indelningsverket för militära och civila
ämbetsmän. I 1723 års skatteköpsförordning, som är beslutad på
samma riksdag, talas t. ex. direkt om »de boställen, som nu till
ecklesiastikstaten äro indelte», och samma förordning räknar kyrkor
och skolor till »de publika husen».
Prästerskapets på samma riksdag av ständerna antagna och godkända privilegier tillförsäkrar liksom de tidigare det andliga ståndet att orubbligt få behålla donationer och förläningar, boställen och
stommar etc. utan att göra någon tydlig åtskillnad mellan den självägande och den av kronan förlänade egendomen. Huvudsaken är
alltjämt, att all denna egendom nyttjas till sitt rätta ändamål: Ordets förkunnande och gudstjänstens upprätthållande i riket.
Med anledning av ständernas skrivelse infordrade Kungl. Maj :t
gemensamt utlåtande av kammarkollegiet och kammarrevisionen
527
111111’41lftiii@I!JIMI!I’4-”l”l’·•·: .. I.
Carl-E. Normann
över frågan, om en fjärde kolumn skulle införas i de nya jordeböckerna. De båda ämbetsverkens betänkande blev avgörande för
denna frågas utgång. Betänkandet återspeglar den feodalt influerade
kamerala doktrinen, som egentligen endast räknade med två jordnaturer: krona och frälse. Då den kvantitativa relationen mellan
dessa icke fick rubbas, blev den enskilda fastighetens jordnatur
fixerad. Frälsejord förblev frälse, även om den kom i ofrälse mans
ägo eller donerades till något kyrkligt ändamål. Endast under särskilda, bestämda förhållanden kunde en fastighet förlora sin gamla
och ikläda sig en ny jordnatur.
Ämbetsverken förklarar sålunda en fjärde kolumn onödig och endast ägnad att förvirra, emedan berörda hemman ändå nödvändigt
måste föras antingen under krono- eller frälsetitel, »varunder de
efter sin beskaffenhet egentligen höra». Vad beträffar de hemman,
som i äldre och nyare tid givits och förlänats till akademier, skolor
och hospital, framhålles, att emedan dessa hemman »finnas antingen av kronan eller ock av frälsemän vara skänkte till bemälte
usus», böra de i båda fallen behålla sin ursprungliga natur, så att
de som kommit från kronan, sättas under kronotitel, och de av frälse
ursprung under frälsetiteL
I ämbetsverkens betänkande kom den publika tankelinjen till
korta. All kyrklig jord ä r till sin natur och beskaffenhet antingen
krona- eller frälsejord, och den bör i jordeböckerna fördelas under
dessa titlar, alltefter varje fastighets ursprungliga och alltjämt fortbestående natur.
Detta betänkande bifölls av Kungl. Maj :t. Kammarkollegiet utfärdade därefter, den 10 december 1724, ett cirkulärbrev till landshövdingarna med föreskrifter om de nya jordeböckernas upprättande.
De slutliga, av kammarkollegiet utfärdade föreskrifterna om den
kyrkliga jordens bokföring i kronans jordeböcker avspeglar både
den inom riksdagen och den i ämbetsverken härskande åskådningen. Cirkulärets bestämmelser om denna jord har därför karaktären av en kompromiss.
K y r k o- o c h k l o s t e r h e m m a n o c h l i k n a n d e skall i
jordeboken uppföras under kronotiteln, såvida de icke genom köp
eller byte kommit att bli skatte eller frälse. Alla hemman, som av
kronan blivit förlänade eller skänkta till akademier, skolor och hospital, behåller sin natur och föres under kronotiteln, och på samma
528
Den kyrkliga jorden
sätt de av frälse ursprung under frälsetiteln. Bestämmelserna härom
går tillbaka på ämbetsverkens av Kungl. Maj :t bifallna betänkande.
P r ä s t g å r d a r o c h k l o c k a r e b o l skall däremot införas sist
i varje socken, efter frälsehemmanen. Denna bestämmelse, som står
i direkt strid mot ämbetsverkens principiella uppfattning, går tillbaka på riksdagens beslut. Ämbetsverken hade på denna punkt icke
förmått göra sig gällande, och de hade, sedan riksdagens beslut
förelåg, icke blivit tillfrågade om densamma. Boställena hade därmed blivit avskilda som en särskild grupp fastigheter. Genom denna
placering i jordeböckerna markerades deras gemensamma, publika
egenskap av att utgöra prästgårdar och klockareboL
Vid de nya jordeböckernas upprättande infördes sålunda alla
prästgårdar och klockarebol, oavsett härkomst, som en särskild
grupp sist i varje socken. Samtidigt antecknades deras inbördes
olika natur i de tre kolumnerna. De nya från kronan komna kaplansboställena blev antecknade som krono, och de boställen, som
skänkts av frälsemän, som frälse. I vilken kolumn de gamla prästboställena, vilkas härkomst icke var direkt känd, skulle uppföras,
var icke uttryckligen föreskrivet i kammarkollegiets cirkulär. De
synes emellertid regelbundet .ha antecknats i kronokolumnen. sä-
kerligen bidrog därtill icke bara den kamerala presumtionen utan
också tidens allmänna syn på religionen och kyrkoväsendet, där
kyrkorna betraktas som publika hus, och där prästerna betraktas
som läroståndet i riket. Utifrån denna syn var det helt naturligt att
anteckna som krono alla de boställen, om vilka man icke med bestämdhet visste, att de var av frälse ursprung.
Alltsedan den tiden har huvuddelen av prästboställena i kronans
jordeböcker varit antecknade som fastigheter av krononatur. Senare
jordeboksreformer har ändrat på jordeböckernas uppställning, men
det nämnda sakförhållandet har bestått i stort sett oförändrat. I de
nu begagnade jordeböckerna – och därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten – står 93 % av prästboställena uppförda som
»Kronoegendom zznder allmän disposition».
sakförhållandet har bestått, men åsikterna om dess innebörd har
växlat. Ofta har jordebokföringen tagits till intäkt för påståendet,
att de i kronokolumn uppförda boställena är kronans eller statens
egendom. Från prästerligt håll har man därför upprepade gånger
på nytt fört fram yrkandet, att en fjärde kolumn skulle införas i
jordeböckerna för alla de fastigheter, som disponerades för kyrk- 529
……….._________~—– -~-
Carl-E. Normann
liga ändamål. Formellt har prästerskapet ej lyckats i sina strävanden att få en ändring till stånd. Reellt har den prästerliga ståndpunkten dock avgått med segern i så måtto, att det numera synes
råda enighet därom, att sättet för den kyrkliga jordens redovisning
i kronans jordeböcker icke har något bevisvärde, när det gäller frå-
gan om äganderätten.
530
’_,____,::,……,,·;._·~–~——— _____.__
OCH KRONANS JORDEBÖCKER
Au docent CARL-E. NORMANN
HUVUDDELEN av den kyrkliga jorden i vårt land utgöres av de
gamla prästboställena, numera i regel kallade lönehoställen till skillnad från de till prästerna såsom bostad upplåtna, från boställena
avskilda prästgårdarna. Man beräknar, att ungefär 20 % av dessa
boställen härrör från kronan, medan övriga 80 % blivit antingen
redan under medeltiden av menigheten tillskjutna eller senare av församlingarna inköpta eller under tidernas lopp av enskilda personer
donerade till kyrkorna eller församlingarna.
I kronans jordböcker är emellertid 93 % av prästboställena uppförda under kronotitel, som »Kronoegendom under allmän disposition.» Endast 7 % återfinnes under titlarna skatte eller frälse. Detta
förhållande har stundom bidragit till en benägenhet att betrakta
största delen av prästboställena som kronans eller statens egendom.
Man frågar sig därför: Hur kommer det sig, att största delen av
den kyrkliga jorden på detta sätt är uppförd under kronotitel, och
när började man med att bokföra den på detta sätt? Jag skall i det
följande något belysa dessa frågor.
l.
Under den äldsta kristna tiden i Sverige har d e t g e r m a n s k a
p r i v a t k y r k o s y s t e m e t spelat en viss roll. Detta system innebar, kortast uttryckt, att den eller de, som byggt en kyrka, betraktades som ägare till densamma.
På landskapslagarnas tid, dvs. på 1200- och 1300-talen, hade
emellertid denna syn undanträngts av d e n k a n o n i s k a r ä tte n s. Den enskilda sockenkyrkan framträder i landskapslagarna
som ett eget rättssubjekt. Såsom sådant äger den själv både fast
och lös egendom och kan ta emot gåvor och testamenten osv. Präst- 517
Carl-E. Normann
bostället eller »prästbordeb> framträder ibland som överlåtet till
sockenkyrkan genom så kallad skötning, en symbolisk rättshandling, varigenom sockenkyrkan fick full äganderätt till bostället. Det
förekommer emellertid också redan i landskapslagarna, att prästbordet framstår som särskilt subjekt jämte sockenkyrkan.
Under medeltidens senare del fanns utom sockenkyrkor (och ev.
prästbord) en mångfald kyrkliga juridiska personer, som var självständiga ägare av både fast och lös kyrkoegendom. Sådana var t. ex.
domkyrkor, biskopsbord, domkapitel, enskilda kanonikat inom domkapitlen, kloster, hospital och helgeandshus etc. Det var alltså inte
kyrkan som helhet eller kyrkoprovinsen, som stod som ägare till
den kyrkliga egendomen, utan de individuella instituten eller stiftelserna.
Redan under medeltiden upprättades också särskilda förteckningar eller jordeböcker över enskilda sockenkyrkors och kyrkliga
stiftelsers egendomar. Sådana är t. ex. Vadstena klosters jordeböcker.
2.
Genom den stora kyrkoreduktionen under Gustav Vasa indrogs
till kronan så gott som all biskopsstolarnas, domkyrkornas, domkapitlens och klostrens fasta egendom. Reduktionen utsträcktes
också till vissa hemman och jordar, som hörde under sockenkyrkor
och prästbord. I regel kvarlämnades själva kyrkoherdeboställena
och ett stomhemman i varje annexförsamling, medan alla övriga
under sockenkyrkor och prästbord lydande hemman indrogs.
Man har beräknat den till kronan och till kungens s. k. »arv och
eget» indragna godsmängden till 13 700 hemman. Adeln skulle enligt Västerås’ recess återfå de frälsegods, som sedan Karl Knutssons
räfst år 1454 kommit under kyrkor, kloster eller prebenden. Hur
många hemman, som med anledning härav återbördades till adeln,
har man icke kunnat med säkerhet beräkna.
De till kronan indragna jordegendomarna kom för framtiden att
betraktas som kronojord, och äganderätten till denna jord ansågs
ha övergått till kronan. Härom har det sedermera i stort sett inte
heller varit någon strid.
Emellertid bör man härvid beakta, att den kyrkliga egendom, som
indrogs till kronan, enligt reformatorisk uppfattning icke därmed
eo ipso undandrogs från religiösa ändamål för att i stället nyttjas
till profana sådana, dvs. sekulariserades i detta ords nutida bety- 518
Den kyrkliga jorden
delse. Till en del innebar reduktionen för den nämnda åskådningen
raka motsatsen: att egendom, som förut använts till att främja vidskepelse och avguderi (1571 års kyrkoordning), nu skulle tagas i
bruk för ändamål, som bättre överensstämde med Guds ord. överhetens ämbete är enligt den nya synen av Gud instiftat likaväl som
prästens ämbete. överheten är också en Guds tjänare. Till hans ämbete hör inte bara att vårda sig om undersåtarnas timliga bästa utan
också om deras eviga gagn och välfärd. Vården om religionen och
gudstjänsten hör därför till överhetens viktigaste uppgifter. Som
vårdare av lagens första tavla, de tre första buden, skall överheten
tillse, att Guds ord rent och klart predikas, att falsk och kättersk
lära utrotas och att skolor och universitet samt lärare och präster
får sitt tillbörliga underhåll.
När det gäller den till kronan indragna kyrkliga egendomens nya
ställning, bör det alltså inte förbises, att man under 1500- och 1600-
talen inte skilde mellan kyrka och stat på samma sätt som man
gjorde under medeltiden. överheten betraktas nu som ett religiöst
eller kyrkligt stånd, och den behöver finansiella resurser, om den
skall kunna fylla alla sina av Gud givna uppgifter. Av den till kronan indragna kyrkliga egendomen förlänades också redan under
Gustav Vasa en del till kyrko- och skolväsendet.
Den kyrkliga jord och egendom, s o m i c k e h a d e b l i v i t i nd r a g e n till kronan eller återbördats till adeln, kom visserligen
genom reformationen i viss mån i en ny ställning, men den behöll
i regel sin gamla frälsefrihet, och den bytte icke ägare. Den enskilda
lokalkyrkan framstod fortfarande som juridisk person och som
ägare till sin icke indragna fasta och lösa egendom. Gåvor och donationer från enskilda personer till kyrkor och prästbord förekom fortfarande.
I enlighet med ett herredagsbeslut i Vadstena 1524 lät Gustav
Vasa omkring år 1540 upprätta jordeböcker för hela riket. Med
jordebok i kameral mening avses ett fögderivis upprättat register
över alla inom distriktet belägna räntepliktiga fastigheter med utsättande av deras mantal eller däremot svarande beteckningar, namnen på fastighetsinnehavarna, kronans räntor samt övriga kamerala
omständigheter. Dessa jordeböcker upptog alltså inte bara konungens egna och kronans jordegendomar utan också skattehemmanen och de frälsefastigheter, som betalade årliga laga utskylder
till kronan. Den förutvarande kyrkliga jordegendom, som Gustav
Vasa indragit till kronan och som därmed blivit kronoegendom, upptogs i jordeböckerna, i regel under titlar, som utmärkte fastighetens
519
Carl-E. Normann
förutvarande egenskap, t. ex. kyrko-, kloster-, prebende-, biskopshemman.
Eftersom kronans jordeböcker hade karaktären av skatte- och
uppbördslängder, blev de gamla prästboställena, som inte blivit indragna och som fått behålla sin skattefrihet, däremot i regel inte
införda i jordeböckerna. liksom inte heller de adliga säterierna.
Resultatet av denna utveckling blev alltså, att det i riket förefanns två huvudslag av jordegendomar, som disponerades för kyrkliga ändamål: dels den kronojord, som av överheten anslagits till
sådant bruk, dels den jord, som ägdes av de kyrkliga stiftelserna
själva såsom juridiska personer. De av kronan anslagna hemmanen
var uppförda i kronans jordeböcker med anteckning om det ändamål, vartill de anslagits; prästboställena däremot var i regel icke
införda i jordeböckerna. Detta sakförhållande bestod i stort sett
fram till 1680-talet.
Då överheten i privilegierna för prästerskapet (1647, 1650, 1655,
1675) tillförsäkrade prästerskapet samt lärarna vid akademier,
gymnasier och skolor att orubbligt få behålla donationer och förläningar, vederlag och tionde, boställen och stommar etc., gällde
detta både den av kronan förlänade och den självägande egendomen.
Privilegierna gjorde ingen tydlig åtskillnad mellan dessa två slag
av egendom. Huvudsaken var, att alla de olika egendomarna och
anslagen nyttjades till sina rätta »usus» eller ändamål. Detta stod
ju också i god överensstämmelse med samtidens egen uppfattning,
där man inte skilde mellan kyrkan som ett religiöst och staten som
ett profant område utan såg hela det kristna samfundslivet som en
enhet, där både överhet och lärostånd är organ för Guds verksamhet och där det hör till överhetens uppgift att sörja för, att lärda
och trogna predikare icke saknas, att upprätta skolor och förse
dessa med lärare och underhåll, beskydd och beskärm etc. (1571 års
kyrkoordning).
Under 1600-talet kan man emellertid tydligt se, hur medeltida
tradition bryts mot de ideer och åskådningar, som reformationen
fört fram. l 5 7 l å r s k y r k o o r d n i n g framhåller, att de kristnas kyrkor icke är av samma art som Judatemplet, vilken i Skriften
kallas »Guds hus». Laurentius Petri betecknar kyrkorna som »allmänneliga hus och såsom skolor, där kristet folk kan församlas»
för att höra Guds ord, undfå sakramenten och bedja etc. Kyrkoordningen tillåter icke heller någon kyrkoinvigning.
E m p o r a g r i u s’ å r l 6 6 4 f ä r d i g s t ä Il d a k y r k o o r dn i n g s f ö r s l a g överensstämmer på denna punkt med kyrkoord- 520
….____…;..______…__________ ……~-~ .-:.w.:..,.~~”-··”’~”””-”·C..·”””””–=–…..,.”””’-””’””–~——–
..
Den kyrkliga jorden
ningen och betecknar kyrkorna som »allmänneliga hus och såsom
skolor».
L a u r e l i u s’ k y r k o o r d n i n g s f ö r s l a g från ungefär
samma tid, vilket på andra punkter nära ansluter sig till Laurentius
Petris verk, har emellertid en helt annan syn på kyrkobyggnadens
helgd. Med vissa ändringar i kyrkoordningens formulering heter det
i Laurelius’ förslag, att kyrkorna »äro Guds allmänneliga hus och
såsom skolor, där kristet folk kan församlas … såsom uti Guds
särskilda boning» osv. Kyrkorna äro »Guds enskilde, dock för församlingen allmänne hus».
Det är också karakteristiskt, att det är Laurelius’ förslag, som
kraftigast understryker lokalkyrkornas egenskap av självägande
rättssubjekt: »Varje kyrka», heter det hos Laurelius, »har sin egen
grund eller lagliga jord och ställe, därpå hon funderad är, ty om än
densamma vore därtill av någon skänkt och given, så är hon då likväl avhändad ifrån målsäganden och tillägnad åt kyrkans byggning». Därför varken kan eller bör man säga, fortsätter Laurelius,
»att en eller annan kyrka står på en annans, utan på sin egen
grund».
Den under 1600-talet framträngande feodala teorien om den delade äganderätten gjorde sig emellertid också gällande i fråga om
den kyrkliga jorden. Denna åskådning bestred, att skattebönderna
hade full äganderätt till sin jord, och ville endast tillerkänna kronan och adeln en verklig jordäganderätt, dominium directum. Böndernas äganderätt degraderades till en ärftlig nyttjanderätt, dominium utile. Tillämpad på kyrklig jord framskymtar denna åskådning bland annat i en kunglig resolution 1672 och i prästerskapets
privilegier 1675. Där föreskrives, att vid tvister om kyrko- och prästbordsägor skall icke kyrkoherden stämmas utan själva jordägaren,
antingen det är kronan eller någon patronus.
När det gäller den kyrkliga jorden föreligger alltså under 1600-
talet en brytning mellan tre olika uppfattningar eller betraktelsesätt:
I mitten så att säga står den med reformationens ideer väl förenliga tendensen att med bortseende från härkomst och äganderättsförhållanden betrakta den för kyrko- och skoländamål disponerade
egendomen helt enkelt som »publik» egendom, liksom kyrkorna är
»allmänneliga hus och såsom skolor». På var sin sida om denna
står e n uppfattning, som starkt betonar kyrkornas själväganderätt, och e n a n n a n, som endast tillerkänner kronan och adeln
en verklig jordäganderätt Båda dessa sistnämnda uppfattningar
skjuter äganderättsfrågan i förgrunden, och de står i skarp konflikt
521
Carl-E. Normann
med varandra. Alla tre uppfattningarna gör sig gällande under den
följande tiden.
3.
I samband med reduktionen under Karl XI föreskrevs år 1686,
att alla fastigheter i riket skulle registreras i kronans jordeböcker,
sålunda även frälse säterier och prästboställen. Jordeböckerna
skulle inte längre vara enbart skatte- och uppbördslängder utan tilllika allmänna fastighetsregister. Det var alltså vid denna tid, som
de gamla prästboställena allmänt infördes i kronans jordeböcker
tillika med de stomhemman, kaplans- och klockarebol, som inte tidigare varit däri medtagna.
Då de gamla prästboställena skulle införas i jordeböckerna, blev
frågan, under vilken titel de där skulle uppföras. Kammarkollegiet
ansåg, att alla prästgårdar borde antecknas som krono, >efter de äro
publique och crone godn, som motiveringen lyder i kollegiets protokoll. Motiveringen innebär, att alla prästgårdar, alldeles bortsett
från sättet för deras tillkomst, är att betrakta som »publika» fastigheter, som tjänar ett allmänt ändamål. Uttalandet är alltså att
hänföra till den av de nyssnämnda tre uppfattningarna, som vi placerade så att säga i mitten. Det ligger i linje med 1571 års kyrkoordning och Emporagrius’ kyrkoordningsförslag, när de betecknar
kyrkorna som »allmänneliga hus». Denna syn på den kyrkliga jordens publika natur ligger också helt i linje med tidens allmänna
samhällssyn. Kyrkolagen av 1686 är en a Il m ä n l a g, som gäller
hela riket; den rena evangeliska läran är r i k e t s r e l i g i o n, som
alla undersåtar skall bekänna sig till; prästerskapet är rikets prästerskap; landshövdingarna skall enligt 1687 års instruktion »handhava religionen och den rätta gudstjänsten», så att Guds ord :.rent,
oförfalskat och flitigb predikas i länets alla församlingar, och alla
rikets invånare skall delta i gudstjänsterna.
Kammarkollegiet utfärdade också föreskrift, att alla prästboställen skulle i jordeböckerna antecknas som krono. Denna föreskrift
modifierades dock ett par månader senare, och i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts instruktion för häradsskrivarna 1689 blev de nyinförda boställena i regel placerade sist bland fastigheterna i respektive socken u t a n a n g i v e n j o r d n a t u r. Att de infördes i
jordeböckerna innebar sålunda tills vidare endast en registrering.
I slutet av Karl XI :s regeringstid utarbetade emellertid kammarkollegiet och reduktionsdeputerade ett förslag till nya bestämmel- 522
Den kyrkliga jorden
sor om jordeböckernas uppläggning och förande. Ett huvudsyfte var
att förenkla bokföringen. Förslaget ingavs till Karl XI år 1696 och
blev av konungen godkänt och stadfäst.
Inom kameralhistorisk forskning har man ibland i de nya bestämmelserna velat se ett utslag av den under Karl XI:s tid framträ-
dande presumtionen, att den kyrkliga jorden, där icke annat visades, härrörde från kronan och till sin ursprungliga natur var kronojord. Detta är dock knappast fallet i fråga om de bestämmelser, som
rör prästboställena.
De nya bestämmelserna gick ut på, att man i varje län först och
främst skulle upprätta detaljerade s. k. annotationsjordeböcker,
innehållande alla upplysningar om varje hemman. Dessa annotationsjordeböcker skulle skrivas ut i två exemplar, av vilka det ena
skulle förvaras i kammararkivet och det andra i vederbörande landskontor. Till rättesnöre för den årliga uppbörden skulle man däremot nöja sig med mer summariska s. k. uppbördsjordeböcker, varigenom mycket skrivarbete skulle inbesparas. I uppbördsjordeboken
skulle endast förekomma fyra huvudtitlar: kungs- och ladugårdar,
krono-, skatte- och frälsehemman. Under kronatiteln skulle i korthetens intresse införas »alla kyrko-, kloster-, prebende-, förbrutne,
arv och egne med flere desslikes gods, eftersom de nu äro pure
kronogods …». Häri ligger, när det gäller de gammalsvenska landskapen, såtillvida ingenting märkligt, som de av Gustav Vasa till
kronan indragna kyrko- och klosterhemmanen etc. genom indragningen hade blivit kronans egendom. En del av dem stod på 1690-
talet fortfarande kvar i jordeböckerna under de gamla titlarna, vilket givetvis inte uteslöt, att de nu med rätta kunde betecknas som
pure kronogods. För en del andra godskategorier, som det skulle
föra för långt att här gå in på, var beteckningen pure kronogods
mindre tillämplig. Det framhölls emellertid uttryckligen, att denna
bokföring i uppbördsjordeboken skedde i korthetens intresse, och
att alla hithörande hemman i den utförligare annotationsjordeboken
skulle bibehålla sina gamla titlar.
Efter de nämnda hemmanen skulle i uppbördsjordeboken införas
stubberätts-, sämje- och stadgehemman, men med mindre stil, emedan åborna på dessa ägde större förmåner än på pure kronohemman.
Därnäst skulle, fortfarande under kronatiteln men som en ny särskild grupp med mindre stil, ett steg längre från de rena kronohemmanen, införas »alle gamle ifrån publico komne präste-, kapellansoch klockarebol …». De nya kaplansbolen – härmed avses det stora
37- 563449 Svensk Tidskrift 1956 523
Carl-E. Normann
antal hemman Karl XI anslagit till kaplansboställen – skulle däremot som förut stå kvar bland de rena kronohemmanen.
Dessa bestämmelser om bokföring av prästboställena utgör en
kombinering av den »publika» och den feodalt influerade linjen.
Det göres en klar skillnad mellan gamla och nya prästboställen. De
n y a kaplansboställena, som är anslagna av kronan, skall stå kvar
bland de rena kronohemmanen. De g a m l a »från publico komna»
prästboställena skall sättas under kronotiteln men icke bl~ndade
med de rena kronohemmanen utan som en särskild grupp med
mindre stil. I förslaget motiverades detta inte med hänvisning till
deras ursprung, att de var »från publico komna», utan med åberopande av deras publika karaktär: Denna placering ville synes skä-
lig, hette det i förslaget, »emedan de som andra kronogods stå under
Eders Kungl. Maj :ts disposition och prästerskapet eller kyrkornas
betjänte liksom andra betjänte dem på lön och underhåll åtnjuta».
Förslaget uttrycker inte någon presumtion, att de gamla prästboställena kommit från kronan och att kronan har äganderätt till
dem. Det skiljer sig dock från kammarkollegiets uppfattning tio år
tidigare, att alla prästboställen skulle föras under krono på grund
av sin publika karaktär. 1696 års jordeboksbestämmelser står i
överensstämmelse med tidens feodalt influerade kamerala åskådningar i så måtto, att frågan om jordnaturen och jordäganderätten
är skjuten i förgrunden. Alla prästboställen hålles därför icke tillsammans i en grupp utan får olika placering med hänsyn till sina
olika jordnaturer. Självklart är då, att de nya kaplansbolen, som
kommit från kronan, skall stå kvar bland de rena kronohemmanen.
Några prästboställen av frälse ursprung omnämnes icke direkt. När
det gäller de gamla prästboställen, som kommit »från publico», faller 1696 års bestämmelser tillbaka på den publika tankelinjen, där
äganderättsfrågan står i bakgrunden: dessa boställen placeras som
en avskild grupp under kronotiteln av den anledningen, att de står
under Kungl. Maj :ts disposition och användes för prästerskapets avlöning.
Detta sätt att bokföra de medeltida prästboställena kunde näppeligen ge upphov till några missuppfattningar. Det är här icke fråga
om den feodalt influerade presumtionen. Bokföringen är ett klart
uttryck för det karolinska enväldets nyssnämnda samhällssyn och
statsuppfattning. »Dispositio bonorum ecclesiae» hör till den makt,
som Gud anförtrott åt överheten, och den suveräne konungen di&-
ponerar fritt över den kyrkliga egendomen.
Sedan Karl XI stadfäst dessa bestämmelser, påbörjade man ar- 524
Den kyrkliga jorden
betet med de nya jordeböckernas uppläggande, men det hela avstannade på grund av kriget.
4.
Under de sista åren av Karl XII :s tid vidtogs åtgärder till radikal
förenkling och effektivisering av jordebokfäring och kronouppbörd.
Den s. k. 1718 års jordeboksmetod, som delvis byggde på bestämmelserna från år 1696, blev aldrig genomförd mer än i vissa delar
av riket. Möjligen har en del av de gamla prästboställena i samband
med införandet av denna jordeboksmetod uppförts under kronotitel,
men detta är icke närmare utrett.
På riksdagarna 1719 och 1720 anhöll emellertid bondeståndet i
sina besvär, att kronouppbörden skulle förenklas och att de olika
räntepersedlarna, dvs. alla de olika slag av »grundskatter», som ett
hemman hade att erlägga, skulle sammanslås till en fast penningsumma i ond och god tid. I den nya regeringsformen intogs också
en bestämmelse, att kronoräkenskaperna skulle förkortas och förenklas. Efter mycket omfattande förarbeten både i ämbetsverken
och på 1723 års riksdag utfärdades år 1724 nya bestämmelser om
kronans räkenskaper och uppbörd, den s. k. 1724 års jordeboksmetod.
För att förstå tillkomsten av dessa bestämmelser bör man hålla
i minnet, dels att den feodala teorien om den delade äganderätten
under frihetstiden helt behärskade den kamerala doktrinen, dels att
samma teori aldrig slog igenom i den allmänna rättsuppfattningen.
Under förarbetena till den nya jordeboksmetoden var tänkesättet i
ä m b e t s v e r k e n behärskat av den feodala teorien. På r i k sd a g e n däremot var det icke den utan andra faktorer, som dominerade, i synnerhet ståndsintressena, som gjorde sig gällande i
denna fråga likaväl som i de samtidigt pågående privilegiestriderna
och striderna mellan präster och lekmän om kyrkostyrelsen.
De nya bestämmelserna om jordebokföringen utarbetades i Kammar- och ekonomideputationen vid 1723 års riksdag. De i ämbetsverken, särskilt i kammarkollegiet, gjorda förarbetena och förslagen blev utnyttjade men ingalunda direkt övertagna. I deputationens betänkande till ständerna den 13 maj 1723 föreslogs, att i den
nya jordeboken endast skulle förekomma tre huvudtitlar eller hemmansnaturer: skatte, krono och frälse.
I fråga om p r e b e n d e-, k y r k o- o c h k l o s t e r h e m m a n
och liknande går deputationens förslag tillbaka på 1696 års bestämmelser, att alla dylika hemman skall införas under kronotiteln, och
525
Carl-E. Normann
motiveringen är i båda fallen densamma: jordebokens förenkling.
Som en avvikelse kan emellertid konstateras, att deputationens förslag icke generellt betecknar alla dessa hemman som pure kronogods – en sådan beteckning passade in på en del av dem men icke
på alla – utan bokstavligen tillförsäkrar »vart och ett dess välfångna naturliga rätt och frihet oförkränkt». Att alla dessa hemman skall införas under kronotiteln, betecknas alltså av deputationen som en ren rationaliseringsåtgärd, och det understrykes, att
denna åtgärd icke skall medföra någon förändring i deras sinsemellan olikartade rättsliga ställning.
P r ä s t g å r d a r o c h k l o c k a r e b o l däremot får i deputationens förslag en helt annan placering än de hade fått 1696. Deputationen föreslår, att präst- och klockareboställena skall sättas allra
sist i varje socken, efter frälsehemmanen, och detta gäller alla boställena, oberoende av deras härkomst. Här har den publika tankelinjen fällt utslaget. Prästboställena skall inte slås ut på de olika
titlarna alltefter sin härkomst och jordnatur utan sammanhållas på
ett ställe.
Det av deputationen samtidigt framlagda förslaget till de nya
jordeböckernas uppställning och kolumnindelning hade emellertid
också till vänster på varje sida tre lodräta smala kolumner för
skatte, krono och frälse. Vid varje fastighet skulle siffran på dess
mantal skrivas i den tillämpliga kolumnen. Den omständigheten,
att prästgårdar och klockarebol skulle sättas sist, uteslöt alltså inte,
att uppgift om varje boställes mantal skulle införas i endera av de
tre kolumnerna.
Då deputationens betänkande föredrogs i stånden, beslöt prästeståndet för sin del, att förutom de tre hemmansnaturerna skatte,
krono och frälse skulle införas ännu en titel eller kolumn med beteckningen »Kyrkogods och hemman». Till denna skulle hänföras
all för kyrko- och skolväsendet samt hospitalen disponerad jordegendom, av vad härkomst den än vore. Yrkandet befinner sig
uppenbart på den publika linjen, eftersom i denna fjärde kolumn
enligt ståndets beslut skulle uppföras både den självägande och den
av kronan förlänade jordegendomen. Prästeståndet gjorde också
påminnelser härom hos de övriga stånden och vann instämmande
av adeln. En talare framhöll på riddarhuset, att det som kommit
från adeln, aldrig borde stå under kronotitel. »Man vet intet», yttrade han, »vad vändningar, som kunna komma, eller vad nytta adeln
därav hava kan i framtiden.» Adeln beslöt, att för alla dylika hemman skulle i jordeboken införas en särskild titel, benämnd: »Done- .526
+
Den kyrkliga jorden
rade hemman ad pios usus.» Adeln hade därmed också ställt sig på
den publika linjen. Från adeln komna gods fick icke sättas under
kronotitel, men ståndet kunde gå med på, att de tillsammans med
andra uppfördes under en titel, som med bortseende från jordnaturen angav det ändamål, vartill de nyttjades.
Eftersom borgare- och bondestånden biföll deputationens betänkande, stannade emellertid på denna punkt två stånd mot två.
I ständernas skrivelse till Kungl. Maj :t med beslutet om den nya
jordeboksmetoden lämnades därför öppet, om de nya jordeböckerna
skulle förses med en fjärde kolumn »för hemman av åtskillig natur
och sådana, som kyrkor, skolor och hospital äro underlagde». Denna
fråga hänsköts till Kungl. Maj :ts avgörande. I ständernas skrivelse
var emellertid intaget, att prästgårdar och klockarebol skulle sättas
sist i varje socken, efter frälsehemmanen. Dessa boställens placering
i jordeböckerna var alltså genom riksdagens beslut fastställd.
Sammanfattande kan man utan tvekan säga, att det var den publika tankelinjen, som dominerade på riksdagen.
Denna syn på den kyrkliga jorden, där frågan om härkomst och
äganderätt träder i bakgrunden, står också i god överensstämmelse
med den allmänna syn på religionen och kyrkoväsendet, som var
förhärskande på riksdagen. Religionen betraktas som rikets grundval. Religionsvården är ett »publikt ärende» och hör till riksens
högvårdande ärenden, som handhaves av alla riksens ständer. För
detta ändamål tillsätter riksdagen en särskild ecklesiastik deputation. Rikets prästerskap ställes i jämbredd med andra rikets ämbets- och tjänstemän. Prästerskapets avlöning skilde sig till det yttre
icke heller så mycket från indelningsverket för militära och civila
ämbetsmän. I 1723 års skatteköpsförordning, som är beslutad på
samma riksdag, talas t. ex. direkt om »de boställen, som nu till
ecklesiastikstaten äro indelte», och samma förordning räknar kyrkor
och skolor till »de publika husen».
Prästerskapets på samma riksdag av ständerna antagna och godkända privilegier tillförsäkrar liksom de tidigare det andliga ståndet att orubbligt få behålla donationer och förläningar, boställen och
stommar etc. utan att göra någon tydlig åtskillnad mellan den självägande och den av kronan förlänade egendomen. Huvudsaken är
alltjämt, att all denna egendom nyttjas till sitt rätta ändamål: Ordets förkunnande och gudstjänstens upprätthållande i riket.
Med anledning av ständernas skrivelse infordrade Kungl. Maj :t
gemensamt utlåtande av kammarkollegiet och kammarrevisionen
527
111111’41lftiii@I!JIMI!I’4-”l”l’·•·: .. I.
Carl-E. Normann
över frågan, om en fjärde kolumn skulle införas i de nya jordeböckerna. De båda ämbetsverkens betänkande blev avgörande för
denna frågas utgång. Betänkandet återspeglar den feodalt influerade
kamerala doktrinen, som egentligen endast räknade med två jordnaturer: krona och frälse. Då den kvantitativa relationen mellan
dessa icke fick rubbas, blev den enskilda fastighetens jordnatur
fixerad. Frälsejord förblev frälse, även om den kom i ofrälse mans
ägo eller donerades till något kyrkligt ändamål. Endast under särskilda, bestämda förhållanden kunde en fastighet förlora sin gamla
och ikläda sig en ny jordnatur.
Ämbetsverken förklarar sålunda en fjärde kolumn onödig och endast ägnad att förvirra, emedan berörda hemman ändå nödvändigt
måste föras antingen under krono- eller frälsetitel, »varunder de
efter sin beskaffenhet egentligen höra». Vad beträffar de hemman,
som i äldre och nyare tid givits och förlänats till akademier, skolor
och hospital, framhålles, att emedan dessa hemman »finnas antingen av kronan eller ock av frälsemän vara skänkte till bemälte
usus», böra de i båda fallen behålla sin ursprungliga natur, så att
de som kommit från kronan, sättas under kronotitel, och de av frälse
ursprung under frälsetiteL
I ämbetsverkens betänkande kom den publika tankelinjen till
korta. All kyrklig jord ä r till sin natur och beskaffenhet antingen
krona- eller frälsejord, och den bör i jordeböckerna fördelas under
dessa titlar, alltefter varje fastighets ursprungliga och alltjämt fortbestående natur.
Detta betänkande bifölls av Kungl. Maj :t. Kammarkollegiet utfärdade därefter, den 10 december 1724, ett cirkulärbrev till landshövdingarna med föreskrifter om de nya jordeböckernas upprättande.
De slutliga, av kammarkollegiet utfärdade föreskrifterna om den
kyrkliga jordens bokföring i kronans jordeböcker avspeglar både
den inom riksdagen och den i ämbetsverken härskande åskådningen. Cirkulärets bestämmelser om denna jord har därför karaktären av en kompromiss.
K y r k o- o c h k l o s t e r h e m m a n o c h l i k n a n d e skall i
jordeboken uppföras under kronotiteln, såvida de icke genom köp
eller byte kommit att bli skatte eller frälse. Alla hemman, som av
kronan blivit förlänade eller skänkta till akademier, skolor och hospital, behåller sin natur och föres under kronotiteln, och på samma
528
Den kyrkliga jorden
sätt de av frälse ursprung under frälsetiteln. Bestämmelserna härom
går tillbaka på ämbetsverkens av Kungl. Maj :t bifallna betänkande.
P r ä s t g å r d a r o c h k l o c k a r e b o l skall däremot införas sist
i varje socken, efter frälsehemmanen. Denna bestämmelse, som står
i direkt strid mot ämbetsverkens principiella uppfattning, går tillbaka på riksdagens beslut. Ämbetsverken hade på denna punkt icke
förmått göra sig gällande, och de hade, sedan riksdagens beslut
förelåg, icke blivit tillfrågade om densamma. Boställena hade därmed blivit avskilda som en särskild grupp fastigheter. Genom denna
placering i jordeböckerna markerades deras gemensamma, publika
egenskap av att utgöra prästgårdar och klockareboL
Vid de nya jordeböckernas upprättande infördes sålunda alla
prästgårdar och klockarebol, oavsett härkomst, som en särskild
grupp sist i varje socken. Samtidigt antecknades deras inbördes
olika natur i de tre kolumnerna. De nya från kronan komna kaplansboställena blev antecknade som krono, och de boställen, som
skänkts av frälsemän, som frälse. I vilken kolumn de gamla prästboställena, vilkas härkomst icke var direkt känd, skulle uppföras,
var icke uttryckligen föreskrivet i kammarkollegiets cirkulär. De
synes emellertid regelbundet .ha antecknats i kronokolumnen. sä-
kerligen bidrog därtill icke bara den kamerala presumtionen utan
också tidens allmänna syn på religionen och kyrkoväsendet, där
kyrkorna betraktas som publika hus, och där prästerna betraktas
som läroståndet i riket. Utifrån denna syn var det helt naturligt att
anteckna som krono alla de boställen, om vilka man icke med bestämdhet visste, att de var av frälse ursprung.
Alltsedan den tiden har huvuddelen av prästboställena i kronans
jordeböcker varit antecknade som fastigheter av krononatur. Senare
jordeboksreformer har ändrat på jordeböckernas uppställning, men
det nämnda sakförhållandet har bestått i stort sett oförändrat. I de
nu begagnade jordeböckerna – och därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten – står 93 % av prästboställena uppförda som
»Kronoegendom zznder allmän disposition».
sakförhållandet har bestått, men åsikterna om dess innebörd har
växlat. Ofta har jordebokföringen tagits till intäkt för påståendet,
att de i kronokolumn uppförda boställena är kronans eller statens
egendom. Från prästerligt håll har man därför upprepade gånger
på nytt fört fram yrkandet, att en fjärde kolumn skulle införas i
jordeböckerna för alla de fastigheter, som disponerades för kyrk- 529
……….._________~—– -~-
Carl-E. Normann
liga ändamål. Formellt har prästerskapet ej lyckats i sina strävanden att få en ändring till stånd. Reellt har den prästerliga ståndpunkten dock avgått med segern i så måtto, att det numera synes
råda enighet därom, att sättet för den kyrkliga jordens redovisning
i kronans jordeböcker icke har något bevisvärde, när det gäller frå-
gan om äganderätten.
530
’_,____,::,……,,·;._·~–~——— _____.__