Den ungerska tragedien

··”·”·——-4″
DEN UNGERSKA TRAGEDIEN
SÄLLAN har opinionen i Västerlandet upplevt en tragedi på världsteatern med större intensitet och indignation än den som utspelade sig
i Ungern senhösten 1956. Under
några ångestfyllda veckor kunde
man i radio och tidningspress steg
för steg följa dramats upprinnelse,
utveckling och fullbordan: ett litet
folks resning mot ett outhärdligt
kommunistiskt förtryck, en spontan
frihetsrörelse som efter bara några
dagars kamp höll på att hemföra
en total seger och därefter en rysk
intervention med stridsvagnar och
bombplan och ett hopp om en anständig tillvaro som dränktes i blod.
Hela vårt folk slöt upp i denna
Västerlandets samkänsla med de
ungerska frihetsmännen och i fördömandet av de ryska ogärningarna, av sveket och våldet mot det
ungerska folket. Våra demokratiska
partier stod också eniga kring
Ungerns sak. T. o. m. utrikesministerUnden gjorde för en gångs skull
ett avsteg från sin s. k. avspänningspolitik och brännmärkte Sovjets
aggressivitet i ett uppmärksammat
tal i FN i slutet av november. Han
förklarade då bl. a.: »Sovjetunionens ledning vill få oss att tro, att
alla motståndare till rådande regimer i randstaterna äro fascister och
att Sovjetunionen följer en högre
politisk lag genom att med våld undertrycka varje försök att ändra en
bestående kommunistisk regim.»
Han slutade med orden: »Endast
praktisk handling från Sovjetunionens sida, som leder till ökad politisk medborgerlig frihet och nationellt oberoende åt det ungerska folket, skulle kunna bli en ny utgångspunkt för en avspänningens politik.»
Upproret i Ungern slogs ner, och
efter hand återgick allt till det normala i en sovjetstat: hemlig polis,
terror och tortyr, häktningar och
avrättningar, deportationer och kolchoser. Under de sympatidemonstrationer, som våra studentorganisationer anordnade förra hösten,
varnade talare från skilda läger för
att glömma och släta över det
ohyggliga som skedde i Ungern. Att
en sådan varning var befogad, framgår klart av en passus i den svenska
regeringens deklaration vid utrikesdebatten i riksdagen den 20 mars i
år. Det heter här, att beslutet att
med våld ingripa i Ungern inte kan
ha varit lätt för de ryska ledarna.
Av allt att döma fruktade de – visserligen utan grund – att Ungern
skulle förvandlas till »ett mot Sovjet fientligt land, kanske inlemmat
230
i motsidans militära system». Det
var tragiskt, hette det vidare i deklarationen, att man i Moskva
gjorde en »dogmatisk felbedömning» och valde våldet framför
tilltron till det ungerska folkets
önskan att följa en neutral kurs enligt österrikisk modell. Deklarationen, som enligt herr Erlander var
ett försök till analys av även :dämligen obegripliga ställningstaganden
från rysk sida», mottogs med stor
tillfredsställelse av kommunisterna.
Om inte annat vittnar den om hur
benägen vår regering är att bortse
från även de mest upprörande händelser och förhållanden och allt vad
de avslöjar, bara de ligger i det förflutna!
Bakgrunden till folkupproret i
Ungern är ännu inte helt klarlagd,
men det är uppenbart, att den nationella krisen i Polen gav det omedelbara incitamentet till oroligheterna i Ungern. De började som
gatudemonstrationer mot den kommunistiska regimen, men steg för
steg gick ungrarna vidare på revoltens väg. Ryssarna tycks ha blivit
överraskade över styrkan och segheten i upproret, och särskilt bör
den kommunistuppfostrade ungdomens och militärens uppslutning
i frihetsrörelsen ha varit en obehaglig upplevelse för satellitstaternas
härskare. Att ryssarna under så-
dana förhållanden ens skulle ha
tvekat att använda våld, förefaller
absurt. Själva tanken att ungrarna
skulle upprätta en demokratisk regim och deras frihetsrörelse kanske
sprida sig till andra kommuniststyrda länder måste ha varit skrämmande för sovjetledarna. Deras beslut att invadera Ungern var ur deras synpunkt ingen »dogmatisk felbedömning» – för att citera regeringsdeklarationen – eftersom de
endast med stridsvagnarnas och
bombplanens hjälp kunde säkra ett
fortsatt herravälde i landet.
Var då den ungerska resningen
meningslös? Nej, sannerligen inte!
För Sovjet betydde brottet mot
Ungern en oerhörd prestigeförlust.
Vänlighetspropagandan var avslöjad, och varje tanke på en ny
folkfront i Europa var skrinlagd för
lång tid framåt. Kommunismens intellektuella medlöpare har minskat
i antal. Brutaliteten mot det ungerska folket har kanske inverkat tillfälligt förlamande på befolkningen
i satellitstaterna, men samtidigt
måste ungrarnas exempel ha inverkat sporrande på motståndsrörelser
i andra kommuniststyrda länder.
Fallet Wolfgang Harich i östtyskland är ett symptom härpå.
Det är ovisst om ungrarna räknat
med något väpnat bistånd västerifrån, sedan de berövats hoppet om
en frihet a la Polen och tvingats
fram till den väpnade revolten. Nå-
got förhandslöfte om hjälp kan de
knappast ha fått, eftersom amerikanarna tycks ha blivit lika överraskade över upproret som ryssarna.
Under alla omständigheter hade
ungrarna anledning att hoppas på
ett aktivt och välvilligt intresse från
FN :s sida, men de sveks grundligt
i sina förhoppningar. Medan denna
världsorganisation spontant reagerade i fråga om Suezkrisen, var den
mycket passiv, när det gällde ungrarnas frihet. FN :s nitiske generalsekreterare träffade visserligen en
uppgörelse med ungerske utrikesministern Horwath, att han en viss
dag skulle få resa till Ungern för
att studera förhållandena, men den
rysstyrda regimen i Budapest korsade denna överenskommelse, och
varken generalsekreteraren eller
några FN-observatörer har hittills
besökt Ungern. Ungernfrågan är
också sedan länge avförd från FN :s
dagordning. En undersökningskommission är ännu i verksamhet, men
även om denna så småningom avger en slutrapport, kan man inte
hoppas på någon allmän uppslutning kring en resolution i Ungernfrågan.
FN har utan tvivel lidit ett svårt
moraliskt nederlag i Ungernfrågan,
främst därför att Amerika saknade
ett eget handlingsprogram under de
dagar, då den ungerska frihetsradion förtvivlat anropade Västern
om hjälp. Det finns, som herr Sandler förklarade i utrikesdebatten, ett
klart skäl varför resultaten blev så
olika i Ungernfrågan och i Suezkrisen. Under krisen kring Egypten stod Amerika och Sovjet på
samma sida, medan Amerika under
Ungerns frihetskamp hade att
vända sig mot Sovjet. Inga sanktioner blev heller ifrågasatta mot Sovjet. Ungern invaderades och folket
slogs ner, medan FN i stället enga- 231
gerade sig mot de demokratiska staterna England, Frankrike och Israel.
Ungernkrisen blev också en moralisk prövosten på den internationella hjälpverksamheten. Hundratusentals flyktingar strömmade
över Ungerns gränser och samlades
upp i läger i Österrike och Jugoslavien. De hade skäl att hoppas på
Västerlandets tacksamhet och lojalitet, men trots utomordentliga
hjälpaktioner – inte minst från
svenska Röda Korsets sida – visade det sig mycket svårt att bereda
utrymme åt de mänga landsflyktiga. Fortfarande finns det över
40 000 flyktingar i Österrike och
nära 18 000 i Jugoslavien. De fullbelagda flyktinglägren med sin
oplacerade befolkning är en anklagelse mot Västerns ombonade välfärdssamhällen och mot den omskrutna internationella arbetarsolidariteten.
Mot denna mörka bakgrund är
det dubbelt glädjande att Sveriges
studenter beredvilligt tar emot ytterligare hundra ungerska studenter utöver de tvåhundra som redan
anlänt. studenterna kommer att
placeras vid skilda läroanstalter och
får samma studentsociala förmåner
som deras svenska kamrater. Västerns passivitet inför den ungerska
tragedien har varit djupt nedslå-
ende. Varje bevis på solidaritet med
Ungerns folk är därför viktigt, ett
löfte om att frihetens sak är den
gemensamma nämnaren för hela
Västerlandet.
232
Den ungerska tragedien är ett
nytt bevis på hur lätt man har att
glömma i de läger, där förståelsen
för Sovjets ställningstaganden alltid
varit påfallande. Det är också ett
exempel på hur splittrat intresset
för friheten är i den organisation
som skall representera världens
samvete. Det ungerska folket gav
Västerlandet en uppvisning i vad
frihetens och människovärdets sak
är värda. På nytt erinrar man sig
orden om landet som kämpar för
oss!