Dagens frågor

DAGENSFRÅGOR
Ryskt vapenskrammel
Den utrikespolitiska bilden präglas sedan några månader tillbaka av en rysk
propagandaoffensiv i det förstuckna
krigshotets tecken. Bulganins brev till
Norge och Danmark har ackompanjerats av hotfulla uttalanden i rysk
radio och press riktade till flertalet länder i Västeuropa. Huvudtemat är genomgående hotet att vid krig sätta in vätebomber mot västmakternas baser i de
västeuropeiska randstaterna – med
därtill knutna vidlyftiga utläggningar
om de förödande följderna för civilbefolkningen i dessa länder.
Denna stort upplagda skrämselaktion till vilken Krustellov nyligen givit
sitt karakteristiska bidrag, skiljer sig
så till den grad frän tidigare taktik
och tonfall att det knappast kan vara
fråga om en mera temporär utvikning
frän den tidigare generallinjen.
En hypotes bland andra är att propagandaoffensiven har sitt upphov i
en rysk felbedömning av orsakerna till
den engelsk-franska reträtten frän
Suez. I Moskva skulle man ha föreställt
sig att Bulganins hot om atombombardemang med robotar av London och
Paris hade avgörande betydelse. Ett
dylikt misstag av typen post hoc ergo
propter hoc kan ha ingett de ryska
härskarna uppfattningen att hot om
väld lönar sig – just nu. Detta måste
i så fall ha varit ägnat att i hög grad
stärka Mololovs position – själv en
ivrig förkämpe för de hårda metoderna från Stalins tid. Shepilovs fall
och hans ersättande med Molotovs lärjunge Gromyko är i varje fall ett betydelsefullt yttre vittnesbörd om bakgrunden till den ryska ledningens nya
politik.
Att England och Frankrike hade
helt andra motiv till Suezaktionens
avbrytande är fullt klart – utom i
Moskva. Där gör man sig tydligen
förhoppningar om att den inre sammanhållningen i NATO-länderna skall
kunna brytas ner genom vapenskrammel. Härvid begär man ett ännu
större misstag. Den norska regeringens
värdiga och fasta svar på Bulganins
brev visar att Norge inte tänker låta
sig skrämmas. Reaktionen i de andra
av den ryska offensiven berörda länderna är lika entydig. Tio års ryskt
tryck har svetsat samman NATO-länderna i en gemenskap, som utgör den
enda säkra grundvalen för dessa länders räddning undan den sovjetiska
imperialismens gripklor. Man vet var
den verkliga faran ligger. Man vet
också att undfallenhet eller timiditet i
umgänget med Sovjet ögonblickligen
uppfattas som tecken på svaghet och
hänsynslöst utnyttjas till det yttersta.
Ur svensk synpunkt är det därför
anledning att med stor tillfredsställelse
notera, att Kremls försök att i sina
»spionnoten upprätta ett slags halansräkning med Sverige, avvisades med
sådan bestämdhet i den svenska svarsnoten. Kraften och skärpan i denna
not bör ha gjort klart för ryssarna att
nya falska beskyllningar bara kan leda
till en ytterligare försämring av relationerna mellan Sverige och Sovjet.
..~
Rationaliseringar inom försvaret
Den 21 mars beslöt försvarsberedningen att ge överbefälhavaren ett nytt
utredningsuppdrag. Härvid skulle principerna i överbefälhavarens riktlinjer
av 1954 och målsättningen för vårt
försvar i allt väsentligt alltfort gälla,
dock med ett betydelsefullt undantag.
Den nya utredningen skulle räkna med
kostnadsramar, som med 5 resp. 10%
understiger den i 1954 års förslag tilllämpade. Uppdraget är minst sagt
komplicerat. I praktiken innebär det en
anvisning att framtaga samma försvarseffekt men till 95 resp. 90 % av
den beräknade kostnaden l
Trots den svåra förutsättningen
kommer utredningsmännen emellertid
säkerligen att göra allt för att inom
de angivna kostnadsramarna få fram
största och bästa möjliga resurser för
att så långt möjligt uppfylla målsättningen att försvara hela landet mot
alla former av krigföring. Att ytterligare rationalisera försvarets fredsorganisationer är därvid en av de möjligheter till ökad effekt till samma
eller minskad kostnad, som givetvis
kommer att prövas.
statlig och privat inställning till
rationaliseringar har i praktiken ofta
visat sig helt olika. För den private
företagaren exempelvis gäller det väl i
regel främst att genom rationalisering
öka effekten utan att kostnaderna härför behöver ökas. staten synes däremot
tyvärr och ofta lida av den missuppfattningen att det primära är att –
utan tanke på effekten – minska kostnaderna.
Inom försvaret får rationaliseringsförslag i allmänhet följande utseende.
Genom utvecklingens gång framkommer krav på nödvändiga förbättringar
eller utvidgningar inom ett visst verksamhetsområde. Möjligheterna att få
dessa tillgodosedda genom ökning i
anslag, nytiiisatta befattningshavare
237
osv. har i regel visat sig ytterligt små.
Man överser då det organisationsomräde, som problemet berör. Man konstaterar att det eller det, i och för sig
önskvärt, dock är mindre nödvändigt
än det nytillkomna. Och förslaget blir
att – om än med påtagliga nackdelar
— avstå frän det mindre nödvändiga
för att frigöra medel, personal osv. till
det som absolut nödvändigt bedömda.
Ofta har därvid jämväl en besparing
åstadkommits. Hela vinsten av reduceringen har icke behövt utnyttjas
för den nya verksamheten.
Men hur behandlar statsmakterna
nu dylika rationaliseringsförslag? I
många, alltför mänga fall har man
tagit »stryknings»-förslaget men icke
medgivit »tilläggs»- eller »utbyggnads»-
förslaget. Det senaste exemplet på
detta har vi i avlöningspropositionen
till årets riksdag. I denna upptas bl. a.
vissa personalfrågor i samband med
dels K 3:s reducering från regemente
till bataljon, dels de organisationsminskningar som uppnås i anslutning till den s. k. I B-kedjan. Ett av de
militära myndigheternas grundmotiv
för dessa rationaliseringar var att frigöra personalbeställningar för nya behov som till följd av utvecklingen
framkommit. Som ett exempel bland
många sädana nya behov kan tjäna
militärbefälsstaberna. Genom 1956 års
riksdagsheslut att endast en militärterritoriell indelning av riket skall finnas,
nämligen i militärområden, har militärbefälen fått ökade arbetsuppgifter.
Militärbefälhavarna utövar sålunda
ledningen av det territoriella försvaret,
även i vad rör marinens och flygvapnets baser och svarar för samverkan
med det civila försvaret. De skall samordna verksamheten avseende transporter, reparationstjänst, sjukvård, livsmedelsförsörjning osv. för det totala
försvaret. Härför krävs mer kvalificerad personal i militärbefälsstaherna.
Till följd av statsmakternas stora
238
återhållsamhet har det icke bedömts
möjligt att täcka dessa behov genom
nytillkommande personalbeställningar.
I stället skulle de enligt ovan frigjorda
utnyttjas. I propositionen föreslås
emellertid flertalet till indragning och
motiveringarna för omfördelning lämnas utan avseende!
Det mätte vara kärvt småländskt
virke i våra generaler och generaldirektörer eftersom – trots detta av
statsmakterna så ofta tillämpade negativa system – alltfort rationaliseringsförslag framläggas. Säkerligen skulle
emellertid ämbetsverkens lust till rationaliseringsåtgärder märkbart tilltaga,
om statsmakternas inställning vore en
annan.
Av alldeles särskild vikt är att regeringens och riksdagens inställning till
militära rationaliseringsförslag blir en
helt annan och mer positiv när de utredningsresultat skall behandlas, som
så småningom kommer att presenteras
på grund av det nya utredningsuppdraget. I annat fall kan man befara att
resultatet av det framlagda förslaget
blir totalt snedvridet.
Österrike inför presidentvalet
Man kan med rätta påstå att Österrike
– beläget alldeles intill järnridån –
förblivit trogen sin under tidig medeltid grundade tradition som den västerländska kulturens försvarare. Neutraliteten som till en början betraktades
som ett pris som måste betalas för den
äntligen uppnådda friheten i samband
med statsfördraget 1955, visade sig
då den genomfördes av detta tappra
och kloka folk vara ett utomordentligt
medel att låta den västerländska frihetens fackla lysa långt in i folkdemokratierna.
Den värme med vilken Österrike –
det officiella Österrike och alla delar
av dess befolkning – mottog de från
den ungerska foikdemokratiens välsignelser flyende ungrarna efter revolten,
är allt för val känd för att man skulle
behöva erinra om den. Icke desto
mindre får man komma ihåg hur detta
land, som själv ännu icke hunnit riktigt
hämta sig efter krigets och ockupationens ekonomiska påfrestningar, fick
ge asyl åt de inströmmande flyktingskarorna utan åtskillnad mellan gamla
eller unga, friska eller sjuka, medan
andra mycket rikare länder vid urvalet av flyktingkontingenten framförallt
tog personer i sådana yrkesgrupper,
för vilka man hade största efterfrågan
på den egna arbetsmarknaden, men
däremot förbigick gamla och sjuka
och föräldralösa barn. – Österrike
nöjde sig dock icke med endast humanitär verksamhet utan försökte även
direkt hävda sitt grannlands politiska
intressen, först genom en appell till
Sovjetunionen att göra slut på blodsutgjutelsen, sedan genom en annan
appell åt samma håll att bevilja åt
Ungern samma neutralitet som Österrike själv åtnjuter.
Vad särskilt Österrikes uppträdande
på världspolitikens plan beträffar,
kunde man helt nyligen i Neue Ziircher
Zeitung under rubriken »Österrikes debut i FN. En neutral nations roll i
världsorganisationen» läsa bl. a. följande:
»De som hade förutsett att Österrike
alltid skulle hålla sig så längt i bakgrunden som möjligt och praktisera
röstnedläggning, fick snart revidera
sin uppfattning. Utrikesminister Figl,
som var den förste som använde tyska
språket från FN:s talarstol, talade två
gånger inför generalförsamlingen …
Han betonade, att hans land icke var
ideologiskt bundet genom sin förpliktelse till militär neutralitet … I stort
sett kunde det fastslås, att Österrike
icke gick så långt som Finland som
undvek – och förmodligen också
måste undvika – varje ställningstagande som ryssarna inte fann önskvärt. Hans hållning liknade snarare
Sveriges. Man kan t. o. m. påstå att förhållandet till Sovjetunionen inte utgjorde det största bekymret för Österrike, ty Österrike bekänner sig öppet
som medlem av den fria, icke kommunistiska västliga världen, utan snarare förhållandet till de mot varandra
stående grupperna inom den fria världen – Väst-Europa och afroasiaterna …•
Det fanns vissa ressentiment mellan
Wien och Bonn till följd av å ena
sidan den i Tysklands namn utövade
nazistiska terrorn och å andra sidan
det faktum, att det lilla Österrike lyckats med att odelat vinna sin frihet
vilket det större och starkare Tyskland
ännu i dag inte har lyckats med. Detta
ressentiment har dock mer och mer
försvunnit sedan den västtyske utrikesministern von Brentanos Wien-besök
hösten 1955, som innebar det första
officiella beseglandet av den förnyade
vänskapen mellan dessa två stater
vilka genom århundraden sammanbundits av en gemensam historia. Vid
förb11ndskansler Adenauers planerade
besök i Wien som svarsvisit på hans
österrikiske kollega Raabs besök i
Bonn förra hösten kommer, enligt vad
man kan förutse, redan full enighet att
föreligga angående frågan om den
,tyska egendomen:.. Denna fråga försökte ryssarna vid statsfördragets slutande 1955 kasta in som stridsäpple
mellan Österrike och Tyskland.
Österrike bemödar sig så långt som
möjligt om att tillvarataga den tyska
befolkningens trygghet i Syd-Tyrolen
i dess nationella egenart gentemot
Italien, enligt innebörden i den s. k.
Gruber-De Gasperi överenskommelsen
av 1946. Därvid måste Österrike –
just i egenskap av väststat – dock
ta hänsyn till att Italien i jämförelse
med Österrike ändå är av större betydelse för den västerländska gemenskapen.
239
Naturligtvis har Österrikes ekonomiska återhämtning under de senaste
åren endast varit möjligt genom Marshallhjälpen och genom utnyttjandet
av den allmänt gynnsamma konjunkturen i västerlandet. Men för den skull
är – enligt allmän uppfattning – det
österrikiska ekonomiska undret knappast mindre än det västtyska och
Österrikes finansminister Kamitz står
i fråga om skicklig och energisk
skatte- och penningpolitik icke den
västtyske ekonomiministern Erhard
efter.
Den utomordentliga stabiliteten i det
österrikiska regeringssystemet, som
garanteras av den sedan mer än ett årtionde bestående ·koalitionen mellan
det borgerliga, övervägande katolskt
ledda men dock icke klerikala, österrikiska folkpartiet – öVP – och socialdemokraterna, har skapat de inrikespolitiska förutsättningarna för
den gynnsamma ekonomiska utvecklingen. – Båda koalitionspartierna
tillsammans innehar inte mindre än
156 mandat av parlamentets – nationalrådets – 165. Dock har öVP
sedan valen i maj förra året med 82
mandat en klar övervi·kt över socialdemokraternas 74 (stäilningen förut
74: 73). De senare har måst dämpa sin
socialiseringsiver. Inom de förstatligade näringsgrenarna, som skapades
efter krigsslutet har de t. o. m. fått gå
med på tämligen omfattande avvecklingar i riktning mot vad som här i
Sverige kallas :.egendomsägande demokrati:..
Dessa motsättningar ligger också
bakom vid tävlan om posten som förbundspresident som väljes den 5 maj.
Avgörandet sker genom direkt val,
Socialdemokraterna försöker göra gällande att det för bevarandet av jämviktsförhållandet mellan de båda koalitionspartierna är nödvändigt att
den nye presidenten kommer ur deras
led, eftersom sedan 1945 regeringens
240
ledning oavbrutet legat i öVP’s händer.
De hävdar dessutom, att vicekanslern
Adolf Schärf som en politiskt tränad
man, deras egen kandidat och ledare
under många år, skulle kunna främja
den lugna demokratiska utvecklingen
mycket bättre än t. ex. kirurgen och
kräftforskaren prof. Wolfgang Denk på
presidentposten. Dennes kandidatur
framföres gemensamt av de bådaborgerliga partierna, öVP och det lilla österrikiska Frihetspartiet, men han har
hittills inte deltagit i def aktiva politiska livet. – Å den borgerliga sidan
hävdar man som motargument, att
avpolitiseringen, som uppfattats som
innebörden av förra årets parlamentsval, borde utsträckas just till det högsta
ämbetet i staten.
Kommunisterna har rekommenderat
sina väljare att rösta på dr Schärf. Det
återstår att se om denna stödjeaktion
kommer att främja hans val eller om
det tvärtom kommer att visa sig vara
diskrediterande för en personligen
säkerligen oklanderlig demokrat. –
Kommunisterna som förut hade 4 och
tidvis t. o. m. 5 mandat, har nu endast
3 kvar och i samband med händelserna
i Ungern har de krympt ytterligare till
en allmänt föraktad politisk sekt.
Bidragen till studieförbunden
De tretton av staten erkända studieförbunden har under de sista två
decennierna kraftigt utvidgat sin verksamhet. skolöverstyrelsens anslagsäskanden och Samverkande studieförbundens studiecirkelstatistik ger klart
besked om folkbildningsorganisationernas snabba frammarsch. Siffermaterial finns tillgängligt först från studieåret 1936-37, då studieförbunden
redovisar 11 647 studiecirklar med
140 764 deltagare. 1955 redovisade
studieförbunden 45 609 studiecirklar
med 494 344 deltagare. Frammarschen
är som synes imponerande och ger ett
begrepp om studieförbundens växande
betydelse inom folkbildningsområdet
För sin verksamhet erhåller studieförbunden statsbidrag, kommunalbidrag
samt bidrag från anslutna organisationer. statens bidrag till verksamheten sker i form av ett generellt bidrag
till studiecirkelns läraromkostnad samt
för viss materiel. Då bidraget är konstruerat så att högst 50 o/o av de faktiskt
utgående lärarlönerna och materialkostnaderna kan täckas med hjälp av
det statliga bidraget får studiecirkeln
själv finna former för finansiering av
dessa ytterligare omkostnader. De
lwmmunala bidragen, som är av två
slag, dels primärkommunens bidrag
och dels landstingens bidrag, används
i första hand för att täcka de lokala
studieorganisationernas administrativa
kostnader. De anslutna organisationernas bidrag är högst varierande beroende på de olika organisationernas avtal med sin studieorganisation. Oftast
utgår bidraget i form av en avgift per
medlem inom de olika anslutna organisationerna. Där studiecirkelverksamheten bedrivs i första hand genom
lokala studieorganisationer betyder
deltagarnas avgifter avsevärt mest för
att få debet och kredit att gå ihop.
Med hänsyn till den här redovisade
ökningen av verksamheten bör man
kunna ansluta sig till tanken om att
statens stöd till folkbildningsorganisationerna är och skall vara ett stimulansbidrag, som utgår generellt oberoende av vilka huvudmän som är
studieförbundens medlemmar. Som
huvudmän för folkbildningsorganisationen fungerar olika folkrörelser.
Bland de tretton studieförbunden kan
man peka på fyra stycken, som har
en politisk anknytning, Arbetarnas
Bildningsförbund (ABF), Svenska
Landsbygdens studieförbund (SLS),
Liberala studieförbunden (LiS), studieförbundet Medborgarskolan (SFM).
a e ..
Nykterhetsrörelsernas studieförbund
är IOGT och NTO, vilka har samma
beteckningar som sina moderorganisationer. Av de övriga studieförbunden
är det SKS som representerar kyrkligt
bildningssträvande och TBV, som representerar tjänstemännens bildningssträvande. Vid sidan av de Samverkande Bildningsförbunden står Folkuniversitetet med sina underorganisationer främst i universitetsstäderna.
När det gäller stöd till dessa bildningsorganisationer är det givet, att speciellt de fyra studieförbund, som representerar politiska medlemsorganisationer lättare kan bevaka anslagsgivningen från kommunerna. Tyvärr
finns det också på detta område en
tendens till favorisering av visst studieförbunds verksamhet. Exemplen är
mångfaldiga på hur socialdemokraterna i olika kommuner favoriserar
Arbetarnas Bildningsförbund genom
sin majoritetsställning i kommunalförsamlingar. Senast har frågan varit
aktuell i Sundbyberg, där stadsfullmäktige beviljade 25 000:- till ABF,
medan man sade nej till betydligt
mindre belopp för Medborgarskolans
nystartade lokalavdelning. Som jämförelse kan nämnas, att ABF i Sundbyberg föregående år redovisade 125
studiecirklar medan Medborgarskolan
under samma tid redovisade 25 studiecirklar. I Stockholm, för att ta ett
annat exempel, lämnades bidrag från
kommunens sida till folkbildningsorganisationerna före 1950 på tämligen
lösa grunder.
Efter det borgerliga maktövertagandet i Stockholms stadshus skapades
för första gången regler för hur bidragen skulle utgå. Trots detta har bidragsgivningen i Stockholms stad
kommit att favorisera speciellt Arbetarnas Bildningsförbund, vilket sammanhänger med det bristande intresse,
som kan spåras från stadsfullmäktige.
Det finns för närvarande ingen anled- 241
ning att söka skapa generella regler
för hela landet, då detta snabbt skulle
kunna leda till en sämre anpassning
av folkbildningsarbetet till de olika
kommunernas speciella behov. På sina
håll har de politiska organisationernas
medlemmar icke i tillräcklig grad uppmärksammat sin ·egen studieorganisation. Inom Högerns organisationer har
en påtaglig förbättring skett i förhållandet mellan medlemmarna och Medborgarskolan. En förhoppning är emellertid, att högerpartiets förtroendemän
får klart för sig att studieförbundet
Medborgarskolan är en del av Högerns
organisationer, en del, som behöver
speciellt förtroendemännens hjälp för
att råda bot mot det många gånger
uppenbara missförhållande, som rå-
der vid anslagsgivning till folkbildningsorganisationer. önskemålet är
icke att öka kommunernas utgifter.
Istället bör kommunerna lära sig att
behandla alla parter lika, så att en
konkurrens mellan studieförbunden
kan ske på lika villkor.
skolungdom och självstyre
Den hetsiga diskussionen om enhetsskola och fem- eller treårig realskola i
all ära, men det finns skolproblem,
som kvarstår, även sedan man löst
dessa och liknande spörsmål. Till dem
hör frågan om lärjungarnas självstyre
i våra högre skolor, som sedan ett årtionde räknas till den pedagogiska debattens stående ämnen. Det ungdomliga förbund, som tecknar sig Sveriges
Elevers Centralorganisation (SECO),
bildat 1954, och som väl blivit känt
för en större allmänhet senast i samband med kritiken av morgonbönerna,
utkom i fjol med ett betänkande om
intensifiering av självstyrelseverksamheten bland äldre elever. Aktstycket
har varit utsänt på remiss till många
myndigheter, givetvis även läroverkens
242
kollegier, men synes ännu ej ha lett till
något resultat. Ärendet vilar alltså,
men under tiden kan det kanske vara
motiverat att fråga: Vilken är bakgrunden för elevkraven och vad går de ut
på? Är de berättigade? Bör de stödjas?
En viss form av självstyre har sedan
gammalt funnits i svenska skolor. Vi
finner den i ordningsmannainstitutionen. För att upprätthälla ordningen i
klassen och uppträda som talesmän
för denna utses en eller två ordningsmän i varje klassavdelning. Det finns
ingen bestämd praxis för val av dessa,
men vanligtvis torde klasskamraterna
nominera dem. Vida utöver detta går
det gamla systemet i Skara. De högsta
ringarna väljer en talman och en vice
talman, som företräder skolan inför
rektor, eforus och andra myndigheter.
Talmannen kan i viktigare frågor samråda med äldre elever men lär vara
utrustad med stora personliga befogenheter. Rektor har intet inflytande på
valet. De kvinnliga gymnasisterna saknar rösträtt – vilket helt naturligt blivit en stridsfråga.
I engelska skolor finns s. k. prefekter med en överprefekt i spetsen. De
uppges ha stor auktoritet i disciplinära
ting och har även ofta rätt att utdela
kroppsliga bestraffningar. Prefekterna
utses genom rektors eller klassföreståndarens personliga val, och det är
alltså inte tal om någon självstyrelse i
strängt demokratisk mening. Elevorganisationerna i USA har stort inflytande, men en otäck pennalism lär
frodas ganska ohöljt.
De elevråd, som numera existerar i
de flesta svenska läroverk, leder i huvudsak sitt ursprung tillbaka till 1930-
talets början. Tyvärr blev denna första
egentliga elevsjälvstyrelse i värt land
alltför starkt förankrad vid skolans
ordningsverksamhet. Man tänkte sig
elevrådet närmast som endast en disciplinnämnd, och det blev på sina häll
ganska förödande. Elevernas intresse
slocknade. Man hade velat ha större
uppgifter.
Detta konstaterade 1946 års skolkommission och menade, att det borde
kunna bli bättre, om lärjungarna finge
ett betydande medinflytande på skolans sociala liv, på utformningen och
tillämpningen av ordningsföreskrifterna, ja på uppläggningen av hela
skolarbetet. Lämpligt vore, att elevrå-
den finge avge ytlranden om sådana
förseelser, som skulle behandlas i lärarkollegiet. Försök skulle kanske t. o. m.,
tänkte man sig, kunna göras med att
låta elevräden företrädas med två representanter vid vissa kollegiesammanträden.
skolöverstyrelsen hade inte mycket
att anföra mot skolkommissionens synpunkter på självstyrelseproblemet. Ett
tiotal skolor hade dessförinnan yttrat
sig, och de flesta hade ställt sig positiva till självstyrelsens ide. Ett läroverk manade dock till stor försiktighet
i frågan om att låta eleverna deltaga
i utformandet av skolans regler. Likaså avvisade man tanken att släppa in
dem i det allra heligaste, kollegiet.·
Vad säger nu ungdomarna själva?
Man betonar självstyrelsens betydelse
för karaktärsdaningen och ungdomens
inordning i det demokratiska samhället. Det är viktigt, att särskilt gymnasisterna får lära sig att ta ansvar och
i möjligaste mån stä på egna ben.
Läroverkseleverna visar en skrämmande brist på mognad i frågor, som
icke är av kunskapsmässig natur. Detta
framträder särskilt, förmenar man, i
jämförelse med förvärvsarbetande
jämnåriga. Bristen på eget ansvar,
även hos de äldsta lärjungarna är en
mycket dålig utgångspunkt för deras
inträde i förvärvslivet.
De nuvarande elevråden uppfyller
ej, menar man, rättmätiga krav på
fostran till ansvarsmedvetande, gemenskapsanda och rättskänsla. Deras verksamhetsområde har blivit alltför inskränkt, och det finns ingen direkt
förbindelse mellan elevorganet och
lärarna. Hur skall en bättre kontakt
kunna etableras? Elevrepresentation
vid vissa kollegiesammanträden finner
gymnasisterna själva skäligen ändamälslös och tror t. o. m., att ett sådant
arrangemang skulle kunna verka stö-
rande. Samarbetet bör i stället försiggå på det förberedande planet, innan frågorna tas upp till slutlig behandling i lärarkollegiet. Därför föreslär man, att det inrättas en permanent
samarbetsnämnd, bestående av representanter för såväl elever som lärare
med rektor som ordförande. Företrä-
dare för mälsmännen bör inbjudas att
deltaga i samarbetet.
Nämndens verksamhetsområde måste,
understryker man, vidgas högst betydligt, längt utöver elevrädens tidigare
mest disciplinära funktioner. Den bör
ges ett starkt inflytande på skolans liv
och skolarbetets uppläggning. Det betonas också, att nämnden bör bli ett
forum för information och diskussion
om skolans problem, t. ex. om anledningen till klassinskränkningar, om behovet av reparationer och ny materiel,
om dispositionen av måltiderna, om
planeringen av idrottsdagar och –
kunde man gärna tillagt – om åtgärder mot fusk, skolk och andra ohederligheter inom skolans värld.
Så långt de ungas röst. Några randanmärkningar anmäler sig genast. Om
nyttan av utökad självstyrelse bland
eleverna torde väl ingen tvekan råda,
även om dagens gymnasister ingalunda
förefaller vara så bakom i allmänna
värv, som de själva i sitt yttrande uppfattar eller utmålar sig. Det gamla
patriarkaliska styrelsesättet hade sina
fördelar, men det är nu inte längre
gångbart, och det vakuum, som f. n.
finns mellan gammalt och nytt, bör
snarast utfyllas. Däremot tål det nog
att tänka på hur samarbetet bäst skall
ordnas. Den föreslagna s. k. samarbets- 17- 573444 Svens”k Tidskrift H. 4 1957
243
nämnden synes bli en tungrodd apparat. Man blir betänksammare, ju mer
man fördjupar sig i tankens detaljer.
Skulle det inte kunna räcka med rektor och två förtroendelärare, gärna
kallade av ungdomarna själva, som
kontaktmän i förhållande till skolans
elevråd?
Att de flesta lärare står helt eller
delvis främmande inför tanken på
unga pojkar och flickor som besittare
i lärarkollegiet, om också bara i ordnings- och uppförandefrägor, är förståeligt. Alla jämförelser med företagsnämnder o. dyl. haltar. Den stora svå-
righeten är inte lärarnas förmodade
prestige- och auktoritetsfördomar utan,
rent ut sagt, elevernas ungdom och därmed sammanhängande omognad och
bristande erfarenhet. När nu de senare
själva tvekar att göra sitt inträde i den
ärevördiga församlingen, får väl tanken t. v. anses ha förfallit. Låt oss
dessutom först uppleva studentrepresentation i universitetens fakulteter!
Formerna för elevsjälvstyrelse i skolan må bli, vilka de kan bli. Själva
saken får däremot inte misstänkliggöras. Skolelev bör styra och fostra sig
själv, så långt det är möjligt. Alla parter tjänar på det: han själv, lärarna
och inte minst samhället.
Den juridiska och samhällsvetenskapliga upprustningen
Den gällande examensstadgan för de
juridiska studierna är visserligen endast 20 år gammal men den går i sina
huvuddrag tillbaka på 1904 års stadga,
då samhällsförhållandena ju var i
mycket olika de nuvarande. Den juridiska och samhällsvetenskapliga studieordningen har därför länge varit i
behov av en grundlig överarbetning.
För åtta är sedan tillsattes en trettonmannakommitte under ordförandeskap
av nuvarande rektorn vid Lunds uni- 244
versitet, professor Ragnar Bergendal.
Kommitten avgav redan under sitt
första verksamhetsår en P. M. om
inrättandet av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd. Ett sådant inrättades
också för ett par år sedan och det har
otvivelaktigt blivit en tillgång för den
rättsvetenskapliga forskningen. Först
år 1953 avlämnade den ovannämnda
kommitten sitt betänkande om den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. Sedan remissutlåtanden inkommit från en mångfald lärosäten,
ämbetsverk och andra institutioner,
avgav universitetskanslern ett väl genomtänkt utlåtande, till vilket samtliga
de juridiska fakulteterna anslöt sig.
Detta föranledde emellertid icke någon
Kungl. Maj:ts direkta åtgärd. I stället
tillkallade ecklesiastikministern under
förra året två sakkunniga för att inom
departementet ånyo utreda frågan. En
av dessa i februari avgiven P. M. ligger till grund för den proposition,
som för några veckor sedan avgivits
angående en omläggning av den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen.
Enligt propositionens förslag skall
finnas tre olika examenstyper. Dessa
är
dels en juridisk examen, juris kandidatexamen,
dels en examen avseende en kombinerad juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning, juridisk-samhällsvetenskaplig examen,
dels slutligen en med dessa likvärdig
å samhällsvetenskapliga studier inriktad examen, filosofisk-samhällsvetenskaplig examen.
studietiden förutsättes bli för de
två förstnämnda examina 4 ’/• år och
för den sistnämnda 4 år.
Beträffande juris kandidatexamen
föreslås i huvudsak följande ändringar:
Ämnet romersk rätt, vilket för närvarande kan läsas alternativt med
nationalekonomi, försvinner som självständigt läroämne och skall framdeles
ingå i ämnet rättshistoria. – De två
ämnena stats- · och förvaltningsrätt
sammanslås till ett enda under namn
av offentlig rätt. – Det nuvarande ämnet nationalekonomi utbygges och
sammanslås med kunskap i bokföring
m. m. till ett ämne kallat samhälls- och
företagsekonomi.
Den viktigaste ändringen beträffande
denna examen är att sista terminen
skall ägnas åt tillämpade studier antingen i ett juridiskt eller ett samhällsvetenskapligt ämne.
Vad härefter beträffar den juridisksamhällsvetenskapliga examen skall
denna bestå av dels en juridisk och
dels en samhällsvetenskaplig del. De
juridiska studierna skall omfatta förutom den propedeutiska kursen ämnena civilrätt, processrätt, offentlig
rätt och finansrätt. Den samhällsvetenskapliga delen skall omfatta nationalekonomi som huvudämne samt därjämte statistik, statskunskap och företagsekonomi.
Vad slutligen beträffar den filosofisk-samhällsvetenskapliga examen
skall denna som :.kärna» bestå av de
hittills i denna examen ingående samhällsvetenskapliga ämnena nationalekonomi, statistik, sociologi och ekonomisk historia. Därjämte föreslås så-
som tillvalsämnen ett flertal närmast
samhällsvetenskapliga ämnen.
Den föreslagna upprustningen krä-
ver givetvis en betydande utbyggnad
av de juridiska fakulteternas personalorganisation. För omläggningens genomförande föreslås sålunda fyra professurer, därav tre i allmän rättslära
och en i finansrätt, fjorton preceptorer samt ett tjugotal övriga lärartjänster.
I fråga om de humanistiska fakulteterna föreslås ytterligare två professurer och ett tiotal lärarbefattningar.
Den sammanlagda årliga kostnadsökningen beräknas till i avrundat tal
1 220 000 kronor. Härjämte fordras ett
engångsanslag å tillhopa 80 000 kronor.
Den viktigaste förändringen beträffande juris kandidatexamen är att den
sista terminen skall ägnas åt tillämpade studier antingen i ett juridiskt
eller i ett samhällsvetenskapligt ämne.
I enlighet med vad som vid remissbehandlingen särskilt yttrades från den
juridiska fakulteten i Lund har emellertid departementschefen i propositionen framhållit som önskvärt :.att
den studerande så tidigt som möjligt
under utbildningstiden får möta juridiska problemställningar för att vänja
sig vid att arbeta med dem. Det kan
då icke vara riktigt att göra en skarp
uppdelning mellan elementära och
kvalificerade studier.:.
I anledning av propositionen har i
riksdagen väckts inte mindre än åtta
olika motioner med yrkande om ytterligare förstärkning av lärarkrafterna
vid de juridiska fakulteterna. Man
fäster sig särskilt vid de synpunkter och yrkanden, som framställts i en
av borgmästaren Olof Rylander m. fl.
avgiven motion. Motionärerna är mycket kritiska mot propositionens förslag att anförtro en stor del av även
den teoretiska undervisningen åt praktiskt verksamma jurister. Utöver den i
propositionen äskade förstärkningen
föreslår motionärerna två nya professurer vid Stockholms högskola i arbetsrätt
och socialvårdsrätt, fem nya precepturer samt en välbehövlig förstärkning av
kanslipersonalen. I motionen under- 245
strykes slutligen med all rätt önskvärdheten av att laboratorieundervisning
kommer till stånd även vid de juridiska fakulteterna och möjligheten att
härvid utnyttja nyblivna juris kandidater. Motionärerna framhåller att :.i
själva verket framstår bristen på skrivhjälp som det enda allvarliga hindret
för att anordna laboratorieundervisning:.. I flera av motionerna föreslås
vidare inrättandet av en professur i
kriminalogi vid Stockholms högskola.
Den föreliggande propositionen omfattar dessbättre icke några detaljerade
studieplaner, ty det ligger i sakens natur att sakkunskapen härutinnan företrädes av kanslersämbetet och de
ifrågavarande fakulteterna. Det är viktigt, att den nya studieordningen i
sina enskildheter blir så väl förberedd
som möjligt. Vederbörande fakulteter
måste därför beredas god tid för att
utarbeta sina förslag till nya studieplaner.
Sedan den i propositionen föreslagna omläggningen har genomförts,
kan man sannolikt förvänta att ett
större antal kvalificerade studerande
än som för närvarande är fallet kommer att ägna sig åt fördjupade rättsvetenskapliga studier. Detta kommer
snart att visa sig vara till gagn icke
bara för den rättsvetenskapliga forskningen utan för rättslivets alla olika
områden. Ty här liksom inom andra
livsområden är en vetenskaplig grundforskning den viktigaste förutsättningen för att främja samhällets utveckling.