Sveriges krigsberedskap

SVERIGES KRIGSBEREDSKAP
I SAMBAND med Ungernkrisen har
säkert mången frågat sig hur det är
med vår beredskap. Ofta kanske
utan att göra klart för sig att beredskap är ett mångtydigt begrepp. Innan dess innebörd i detta sammanhang anges, är det nödvändigt att
något beröra de angreppsformer,
som en fiende kan tänkas använda
mot vårt land. Av tidigare artikel i
denna serie har framgått, att ändamålet med ett angrepp torde vara
att helt eller delvis besätta vårt territorium, så att det kan utnyttjas
för angriparens vidare syften. Sverige måste ockuperas och därpå
kunna försvaras mot andra spekulanter på strategiska positioner i
vårt land. Invasionen kan ske över
landgräns, över havet eller genom
luften. Sannolikt användes alla invasionsformerna samtidigt, varvid
de föregås och åtföljes av kraftiga
luftangrepp med robotar och flyg.
Oberoende av vilka kombinationer,
som kommer till användning, kan
angreppet utföras som ett metodiskt
anfall – där den slutliga framgången avses bli säkrad genom
överväldigande kraftinsats – ellet
som ett kuppanfall.
Det metodiska anfallet kan svårAv kapten S. NIHL”I:N
ligen förberedas och utföras utan
att vi får någon förvarning. Anfall
över vår landgräns förutsätter inmarsch och uppladdning i något av
våra grannländer. Ett invasionsföretag över havet kräver förberedelser i hamnar och ansamling av
tonnage i sådan omfattning, att det
knappast kan undgå att uppmärksammas. Icke ens en stormakt disponerar för närvarande resurser
för att luftlandsätta och luftledes
underhålla stridskrafter av sådan
omfattning, att de kan utföra större,
långvariga operationer. Enbart genom luften torde därför ett metodiskt anfall knappast kunna genomföras. Luftlandsättning i samband
med metodiskt anfall får sannolikt
närmast karaktär av understöd till
operationer över landgräns eller
hav.
Ett kuppanfall kan utföras med
de stående – dvs. ständigt stridsberedda – förband, som en stormakt alltid har disponibla. Det kan
därför ansättas utan omfattande
och röjande förberedelser. Lättrörliga förband framrycker snabbt genom våra grannländer och söker ta
strategiskt viktiga punkter och mobiliseringsförråd. Enstaka fartyg
262
går direkt in i hamnarna och urlastar snabba eldkraftiga enheter, som
omedelbart framrycker mot sina
mål. Från luften landsättes fallskärmsförband, som tar knutpunkter och lamslår administrationen.
Förvarningstiden kan vid kuppanfall begränsas till marschtiden
genom grannlandet resp. gångtid
över havet och flygtid. Vid kuppanfall över havet röjs kanske icke
fartygens karaktär förrän de passerar territorialgränsen, varvid förvarningen uteblir helt. Flyg- och
fjärrvapenanfall, som kan insättas
från baser över vilka vi saknar
varje möjlighet till insyn mot t. ex.
storstäder och kommunikationer,
fördröjer och försvårar våra motåtgärder i ett läge, då tidsfaktorn kan
ha avgörande betydelse.
Ett anfall kommer givetvis icke
att utföras enbart med militära medel. Här behandlas dock endast det
militära försvaret.
Den krigsberedskap, som erfordras för att möta det metodiska anfallet är delvis av annat slag än den,
som krävs för att avslå kuppanfallet Den förstnämnda beredskapsformen kan närmast definieras så-
som en långsiktig beredskap, medan den senare i första hand är av
momentan art – omedelbar beredskap. Med båda formerna sammanhänger mobiliseringsberedskapen
dvs. tiden för omställning från
freds- till krigsorganisation.
Långsiktig beredskap skall medge
att försvaret efter mobilisering kan
utveckla maximal effekt.. Denna
form av beredskap är sålunda beroende av i vilken utsträckning det
varit möjligt att under lång tid konsekvent bygga upp och vidmakthålla försvaret vid en nivå, som svarar mot utvecklingen och våra resurser. Huvuddelen av den materiel, som planlägges och beställes
vid en viss tidpunkt, kan på grund
av tiden för projektering och tillverkning införas i organisationen
först efter 5 å 7 år. Beroende på
dess livslängd kommer den därefter
att bibehållas i organisationen 7
(t. ex. flygplan) – 20 (t. ex. större
örlogsfartyg) år. Materiel kan i ett
hotande läge i regel icke köpas från
utlandet. Våra egna tillverkningsmöjligheter är begränsade bl. a. av
den industriella kapaciteten. Tillgången på råvaror, utbildad personal, maskiner och andra investeringar sätter en bestämd gräns även
för tillfällig utökning. Det är därför
icke möjligt annat än i undantagsfall att snabbt bota väsentliga brister i den materiella krigsberedskapen.
Motsvarande problem gäller för
personalsidan. Brister på utbildad
personal kan icke täckas utan långvariga och kostnadskrävande åtgärder. Grundutbildningen – första
tjänstgöringen – för huvuddelen
av våra värnpliktiga ligger i genomsnitt mer än 10 år tillbaka i tiden.
Flygförarutbildning kräver minst
2 år, utbildning av teknisk personal
i försvaret än mer. Dagens tillgång
på befäl är sålunda beroende av rekryteringsresultatet under ett stort
antal år, som i genomsnitt ligger 10
å 15 år tillbaka i tiden.
Det metodiska anfallet måste mö-
tas av ett metodiskt försvar uppbyggt under åratal av målmedvetet
arbete efter långsiktiga planer.
Omedelbar beredskap innebär att
stridskrafter ständigt finns beredda
att insättas för att avslå ett kuppanfall utfört med begränsade styrkor. Om försvaret är framgångsrikt
skapas även möjligheter för mobilisering av övriga förband, så att de
kan sättas in mot ett följande metodiskt anfall. Kuppberedskap är
dyrbar. Slående styrkor måste finnas, bestående av fast anställd personal eller av värnpliktiga, som
tjänstgör utöver den tid, som erfordras för själva utbildningen.
Personal bindes för uppgifter av enbart beredskapsnatur. överhuvud
krävs tids- och arbetskrävande insatser utöver dem, som erfordras
för att bibehålla eller förbättra förbandens stridsvärde. Kostnaderna
för en ökad omedelbar beredskap
kommer inom en given kostnadsram att gå ut över andra anslag. I
något eller några avseenden sänkes
kvalitet eller kvantitet dvs. den
långsiktiga beredskapen nedgår.
Den omedelbara beredskap, som
fortlöpande upprätthålles inom den
svenska krigsmakten är i kort sammanfattning följande.
Luftbevakning och stridsledning
är delvis organiserad inom de viktigaste bevakningssektorerna. Delar av flygförbanden är så organi- 263
serade att de är eller med mycket
kort varsel kan göras stridsberedda
på fredsbaserna.
Mindre delar av sjöstridskrafterna är organiserade och bemannade redan i fred. De har därigenom ständigt en förhållandevis hög
beredskap.
Vid armen finns förband, som
snabbt kan göras stridsberedda under de tider, då de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna pågår.
Från denna synpunkt är repetitionsövningarna under våren i det
s. k. värnpliktsfria uppehållet av
särskild betydelse. Tiden efter höstens repetitionsövningar fram till
mars är inneliggande rekrytåldersklass organiserad i förband, som
relativt snabbt kan sättas in för be·
gränsade stridsuppgifter. Förbandens styrka motsvarar ungefär en
förstärkt brigad inom varje militärområde på fastlandet, en ingalunda
föraktlig styrka. De är främst användbara för att skydda armens
mobilisering. Under sommaren kan
den trupp, som är inne för utbildning, sedan grunderna för strid inlärts, användas för försvar av ka•
serner och närliggande förråd mot
sabotage och kuppföretag.
Hemvärnet har en i huvudsak
konstant, hög beredskap. En vä-
sentlig uppgift för hemvärnet är
skydd av armens mobilisering. Det
kan dessutom fördröja en fiendes
framträngande genom att utlösa
förberedd förbindelseförstöring.
Hemvärnet kan vidare följa och
övervaka fienden, var han än kom- 264
mer inom hela den yta, som skall
försvaras.
En god mobiliseringsorganisation
gagnar såväl den omedelbara som
den långsiktiga beredskapen. Innan
en redogörelse lämnas för vår mobiliseringsberedskap är det nödvändigt att något beröra krigsmaktens
organisation. Den svenska krigsmakten är uppbyggd på värnpliktens grund. Inom den krigsorganiserade armen utgör det aktiva befälet endast ca 5 % av det totala
antalet befäl. Marinen och flygvapnet har en relativt sett större aktiv
kader. För den krävande tjänsten
som flygförare måste t. ex. huvudsakligen aktiv personal utnyttjas.
De värnpliktigas fredstjänstgöring
har vid alla försvarsgrenar begränsats till det som är oundgängligen
nödvändigt för att bibringa dem erforderliga kunskaper och färdigheter – enskild utbildning och övning i avsedd befattning i krigsförbandet. En icke obetydlig del av
krigsorganisationens materielbehov
kan tillgodoses genom utnyttjande
av civila tillgångar. Främst gäller
detta bilar, traktorer, motorredskap, hjälpfartyg, transportflygplan m. m. Anskaffningskostnaderna i fred för krigsmakten kan
därigenom hållas nere. Endast marinen och flygvapnet har – som
ovan angivits – ständigt ett begränsat antal förband så fullständigt organiserade att de snabbt kan
göras stridsberedda. Vid armen är
detta förhållandet endast under en
del av året. Armen har i fred en
organisation, som avpassats för att
på billigast möjliga sätt utbilda soldater. Slående förband enligt internationella normer saknas. Därigenom kan vid armen en procentuellt
större del av försvarsanslagen utnyttjas för anskaffning av krigsmateriel.
Först då läget kräver inkallas och
utrustas de värnpliktiga för att
bilda de enheter, som utgör vår
l{rigsmakt. För den svenska krigsmakten eftersträvas en hög mobiliseringsberedskap. Här skall i korthet skildras hur detta mål uppnås
vid armen.
Hög mobiliseringsberedskap innebär, att mobiliseringen kan genomföras snabbt. Den måste också vara
skyddad mot de åtgärder, en angripare kan tänkas vidtaga för att försvåra vår mobilisering i samband
med ett kuppartat anfall. Självfallet måste krigsförbanden vara så utbildade, att de omedelbart efter mobilisering kan sättas in i strid.
Snabb mobilisering uppnås genom att ett krigsförbands mobiliseringsplats väljes så, att den personal samt de fordon och övriga förnödenheter, som erfordras för
krigsförbandet, kan erhållas i mobiliseringsplatsens omedelbara närhet. All personal är individuellt placerad i sina krigsbefattningar och
får i fred en personlig order, som
anger bl. a. mobiliseringsort. Hästar, hundar, bilar, traktorer m.m.
tas ut och ägarna får ett uttagningsbesked, där inställelseplatsen vid
mobilisering anges. Dessa förberedelser gör det möjligt, att snabbt
sätta igång mobilisering genom beredskapslarm eller meddelande i
rundradio. De möjliggör också mobilisering av hela armen eller enstaka krigsförband genom skriftliga
personliga order, som sändes med
post. En främmande makt torde ha
mycket svårt att bedöma omfattningen av en dylik »tysb mobilisering liksom även tidsförhållandena vid dess genomförande.
En skyddad mobilisering nås genom att förbandens krigsmateriel
upplägges decentraliserat i förråd i
anslutning till mobiliseringsplatserna på sådant sätt, att den blir
mindre sårbar för angrepp från luften. F. n. är huvuddelen av armens
krigsmateriel upplagd på detta sätt
– främst i förhyrda lokaler av så-
dan karaktär att de från luften icke
kan särskiljas från övrig bebyggelse. Kvar på kasernerna finns i
huvudsak endast den materiel, som
behövs för utbildningen i fred. Armens sårbarhet för anfall från luften även med atombomber eller
andra stridsmedel är därför ringa,
även om förvarningstiden är kort
eller ingen alls. Sårbarheten kan ytterligare minskas genom intagande
av fältdepåberedskap. Detta innebär
en ytterligare utspridning av materialen till själva mobiliseringsplatserna. Fältdepåberedskap kan intagas på mycket kort tid, varvid
även outbildade värnpliktiga kan
användas som arbetskraft i stor utsträckning.
Bl. a. genom den individuella pla- 265
ceringen av personalen, får man
krigsförband, som – under förutsättning att repetitionsövningar fdtt
bedrivas planenligt – omedelbart
efter mobilisering är användbara
för sina stridsuppgifter. För att tillfullo dra fördel härav, söker man
på orter, där personaltillgång m. m.
medger detta, mobilisera krigsförband av olika slag. Dessa sammanföres sedan till större enheter, sammansatta så, att de självständigt
kan genomföra en större strid –
operativa enheter. Våra minsta operativa enheter utgöres av brigader.
Inom alla delar av landet, där befolkningstillgången medger, kan en
fiende mötas med slagkraftiga enheter – brigader eller större förband – så snart de enskilda krigsförbandens mobilisering genomförts.
En hög mobiliseringsberedskap
utgör sålunda – utan att vara en
form av omedelbar beredskap så-
som detta begrepp definierats här
– i sig själv en beredskap mot
kuppanfall och medger samtidigt
att den omedelbara beredskapen, i
form av stridsberedda förband,
snabbt kan höjas. Här bör särskilt
framhållas möjligheten att inkalla
krigsförband till beredskapsövning
med stöd av värnpliktslagen 27 §
2mom.
Här har närmast redogjorts för
armens mobilisering. Vid kustartilleriet tillämpas i stort sett samma
principer. Flottan och flygvapnet
mobiliserar i två etapper. Den
första, som genomföres mycket
r ·.. ·•
266
snabbt, innebär att de i fred uppsatta enheterna fullbemannas. Under den andra organiseras övriga
förband i huvudsak på samma sätt
som vid armen och kustartilleriet.
Riske.n att Sverige blir utsatt för
ett helt överraskande, lokalt anfall
kan i nuvarande läge kanske icke
anses överhängande. Ett kuppanfall mot Sverige kan utlösa ett storkrig. Angriparen vågar sannolikt
icke ta risken av ea kupp mot oss
utan att gardera sig mot en sådan
utveckling. Förberedelser måste
också ha gjorts för övergång till
metodiskt anfall, om kuppanfallet
helt eller delvis avvisas. De åtgärder, ban därvid måste vidta, torde
icke helt kunna hemlighållas. Vi
bör därför kunna räkna med att i
tid få reda på om anfall förberedes
mot oss. Sådan förvarning beräknas
därigenom kunna erhållas att krigsmaktens huvuddel hinner mobilisera. Bärande motiv för kostnadskrävande åtgärder i syfte att vä-
sentligt öka den omedelbara beredskapen saknas därför f. n. Att en
omedelbar kupp icke är sannolik.
utesluter icke att ett anfall snabbt
kan organiseras. Vi måste därför
vidmakthålla en hög mobiliseringsberedskap, så att vår omedelbara
beredskap kan höjas snabbare än
fienden genomför sina anfallsförberedelser. Vidare bör en fortsatt
förbättring av luft- och lmstbevakningen eftersträvas. stridsledningen
bör i större utsträckning finnas
organiserad i fred. Likaså erfordras
ett ökat antal baser så att våra flygplan kan spridas ut. Flygvapnet kan
annars tillfogas oersättliga förluster
vid ett kuppartat anfall. Dessutom
erfordras åtgärder för närskydd av
särskilt utsatta platser.
Även om avvägningen mellan
omedelbar och längsiktig beredskap
i nuvarande läge anses rimlig, leder
den tekniska utvecklingen till att
möjligheterna och därmed även
riskerna för kuppanfall ökar. Efter
hand ökad tillgäng på transportmedel – främs.t flygplan och landstigningsfarkoster med stor kapacitet – möjliggör, att även stora
kuppföretag kan ansättas direkt
från de inre delarna av angriparens
territorium. Därmed ökar sannolikheten för att förberedelserna skall
kunna hemlighållas. En god tillgäng
till atomvapen gör även förutsättningarna större för att snabbt
åstadkomma erforder:lig eldförberedelse för ett invasionsföretag och
underlättar därigenom ett koppanfall. Även den politiska utvecklingen kan under vissa betingelser
öka riskerna för kuppföretag. Stormakternas fruktan för världskrig
med atomvapen synes nämligen
leda till en allt vidare tolkning av
begreppet lokalt krig. I framtiden
kan en angripare därför bedöma att
ett kuppföretag mot vårt land icke
nödvändigtvis leder till storkrig.
Hans förberedelser kan då begränsas ocll möjligheterna till överraskning ökas. Utvecklingen kan så-
lunda framtvinga sådana föränd,..
ringar i krigsmaktens organisation
att en högre omedelbar beredskap
kan upprätthållas. Förändringar i
det militärpolitiska läget kan ge
helt nya utgångsvärden för bedömning av beredskapskraven.
En höjning av den omedelbara
beredskapen kan genomföras på
många olika sätt. Den lösning, som
ur militär synpunkt ter sig mest
effektiv, är en ökning av de värnpliktigas första tjänstgöring till
NATO-standard, 18 månader. En
sidan ökning av tjänstgöringstiden
medfö·r emellertid en kraftig ökning av kostnaderna. Så t. ex. måste
befälskårerna i det närmaste fördubblas, likaså föriäggningsutrymmena. stora övningsområden måste
köpas. Åven om den ram, som hittills anvisats för försvarskostnaderna, måste omprövas i ett sådant
Iige, torde det av bl. a. ekonomiska
skäl icke vara realistiskt att över
huvud taget räkna med 18 månaders första tjänstgöring som ett alternativ. om rimliga krav på långsiktig beredskap alltjämt skall uppfyllas. Konsekvenserna av en så
förlängd första tjänstgöring blir
t. eL för armens del en välutbildad
arme av nuvarande storleksordning
men med undermålig utrustning eller en arme av starkt begränsad
storlek. Att det förstnämnda alternativet icke är lämpligt, torde stå
klart för alla i vår tid av teknisk
utveckling. Det senare torde däremot tarva en mera ingående
granskning.
I försvarsdebatten har ofta uttryckts önskemål att begränsa
26’7
l<.vantiteten till förmån för kvalite;..
ten. I detta sammanhang har tanken på en svensk :.elitarme:. framförts. En sådan tillgodoser kraven
på omedelbar beredskap. storleken
av elitarmen och de förband av lokalförsvarskaraktär, som därutöver
kan uppsättas, avgör om den långsiktiga beredskapen blir godtagbar.
De stora avstånden och kommunikationernas sårbarhet omöjliggör en
snabb omgruppering av armen- på
t. ex. 1 å 2 dygn – från Skåne till
Norrland. Flygtransport av större
förband är av flera skäl otänkbar.
Elitarmen måste därför vara så
stor, att stridskrafter av rimlig stor- 1ek kan disponeras inom mer än en
det av landet. Dess i<.valitet måst~
vara klart överlägsen fientliga förbands, därför att den erforderliga
kvantiteten icke kan erhållas. Elitarmetanken förutsätter, att våra
stridskrafter efter hand skaH kunna
slå en invaderande fiemde för att
snabbt kunda vända sig mot nästa,
som framrycker utan att möta
praktiskt taget något motstånd. För
att beräkaingarna skall grunda sig
på ett fast organisatoriskt underlag.
avses dock här med elitförband endast ett förband där personalens
utbildningstid m. m. och ulrustningens kvalitet är lika med ett
stormaktsförbands av motsvarande
storlek.
I ett sådant förband måste allt
befäl och vissa specialister vara fast
anställda. Detta inebär t. ex. att i
en skyttegrupp om 7 man ingår två
fast anställda underbefäl. De ritn- :268
pliktiga måste ha en första tjänst- -göringstid på 18 månader. l månads
repetitionsövning fullgöres vartannat år under de 10 år de värnpliktiga kvarstår i elitarmen. De kan
-därefter överföras till lokalförsvaret, där repetitionsövning äger rum
vart 6:e år.
Krigsmaterielen, som måste vara
högmodern, torde behöva omsättas
-efter ca 10 år. Utöver den utrustning vi nu har, måste elitförbanden
förstärkas bl. a. med ett ökat antal
stridsvagnar och bandgående artilleri liksom i stormaktsarmeerna.
Om vi organiserar vår arme enligt här angivna principer får vi –
inom nuvarande kostnadsram – en
elitarme och en lika stor lokalförsvarsarme, som tillsammans uppgår till ca 1,4 av våra nuvarande
armestridskrafters styrka. Med ett
så begränsat antal förband måste
kravet på långsiktig beredskap uppges. Det blir icke längre möjligt att
med utsikt till framgång försvara
mer än en ringa del av vårt land.
Elitarmen torde sålunda icke erbjuda en lösning av vårt försvarsproblem.
En annan möjlighet att skapa en
kontinuerlig omedelbar beredskap
är, att låta de värnpliktiga inrycka
till första tjänstgöring vid olika tidpunkter vid olika utbildningsanstalter. Härigenom skulle inom
varje del av landet alltid finnas
en styrka i omedelbar beredskap.
Lösningen är emellertid förenad
med väsentliga utbildningstekniska
olägenheter. Den torde dock vara
ekonomiskt och organisatoriskt genomförbar. Jämsides med andra
tänkbara framtidslösningar måste
detta alternativ närmare studeras.
Den omedelbara beredskapen
ställer delvis andra krav än den
långsiktiga. I några avseenden rå-
der ett direkt motsatsförhållande.
Om en angripare har valfrihet,
vilket givetvis icke alltid är fallet,
väljer han den anfallsmetod, som
bedömes snabbast ge resultat. Mot
ett land med låg militär kuppberedskap, centraliserad samhällsledning
och bristfällig underrättelsetjänst
kan ett kuppföretag, trots de svårigheter som från tekniska och underhållsmässiga synpunkter är förknippade därmed, vara det gynnsammaste anfallsalternativet. Hög
beredskap vid luftbevakningen,
omedelbart startberedda flygförband och sjöstyrkor samt omedelbart tillgängliga kuppförsvarsstyrkor vid förband, förråd, baser,
knutpunkter och andra känsliga
platser får då avgörande betydelse.
Möjligheterna att hindra kuppföretagets genomförande är huvudsakIigen beroende av de omedelbara åtgärderna. Kvantitet, kvalitet och uthållighet hos de militära styrkor,
som ej hinner sättas in i tid, saknar
betydelse.
Om å andra sidan för mycket satsas på kuppförsvaret på bekostnad
av försvaret mot metodiska anfall
väljer en fiende sistnämnda alternativ. De åtgärder, som vidtagits,
och de kostnader, som lagts ned för
att hålla stående stridsberedda styrkor eller för att öka mobiliseringsberedskapen m. m., har ringa betydelse i ett läge, då förvarning erhållits, så att hela krigsmakten hunnit
ställas på krigsfot innan ett storanfall slås ut. Allt som kunnat gö-
ras för att öka krigsmaktens styrka
och uthållighet har däremot värde.
Vår krigsmakt har begränsade
resurser. Vi måste därför vid avvägningen mellan ytterlighetsalternativen strikt följa principen, att
satsa endast så mycket på beredskap mot kuppföretag, som verkligen svarar mot läget. »Improduktiva» beredskapskostnader för försvaret måste undvikas. Alla möjligheter att kombinera åtgärder för
omedelbar beredskap med sådana
åtgärder, som även tjänar utbildningen, förbättrar utrustningen och
ökar förbandens stridsvärde över
huvud, bör tillvaratas. Denna avvägning har i rådande läge lett till
det system, som nu tillämpas. Systemet kräver, att särskilda förbe- 269
redelser måste vidtas så snart även
svaga indikationer föreligger om en
skärpning av läget. Erfarenheten visar att en statsledning under så-
dana förhållanden tvekar att tillgripa en beredskapsförstärkning inför de ekonomiska konsekvenser
och de ingrepp i samhällslivet, som
exempelvis mobilisering och utrymning innebär. Detta torde vara det
nuvarande systemets allvarligaste
svaghet.
Rätt avvägning mellan de olika
beredskapskraven är en förutsättning för att största möjliga effekt
skall erhållas av krigsmakten. I de
studier angående krigsmaktens
framtida utformning, som fortlö-
pande bedrives, ägnas denna avvägning särskild uppmärksamhet, så att
vår beredskap kan avpassas efter de
reella riskerna. En angripare bör ej
finna någon lucka att utnyttja. Därigenom löser krigsmakten även sin
primära uppgift – att vara fredsbevarande.