Det röda Kinas ekonomi

DET RÖDA KINAS EKONOMI
Belåtenhet
DET härskade en stämning av segervisshet och triumf vid de kinesiska
kommunisternas åttonde partidag i
september förra året. Ekonomien
såg inte illa ut, även om det gått på
stöttor med planeringen på många
håll. De politiska utvecklingsmöjligheterna mot en »kinesisk socialism» fyllde de maktägande med belåtenllet.
Partiet jublade och partisekreteraren Lio Shao Chi höll tal om så
gott som allt som kan hållas tal om
i samband med staten och statens
affärer. Varje land måste gå sin
egen väg till socialism, sade han.
Det vore fel att tro att några problem löstes genom att man kunde
sin Marx utantill. I Kina härskade
ingen proletariatets diktatur utan
folkets demokratiska diktatur. Revolutionen vore borgerligt demokratisk. De fyra mindre stjärnorna i
den nya flaggan representerade: arbetarna, bönderna, borgarna och
kapitalisterna, medan den stora
stjärnan, som omfattade allt, representerade kommunistiska partiet.
Alla som kunde bidra till produktionen och utbyggnadsarbetet hade
ett existensberättigande. KapitalisAv CUNCTATOR
ter, borgare och bönder med förmögenhet kunde alla hjälpa till att
bygga upp den nya staten. Det vore
därför angeläget att dessa klasser
hade det ekonomiskt bra. På lång
sikt ginge utvecklingen ändå mot en
socialistisk ordning. Därför skulle
partimedlemmarna inte oroas utan
villigt samarbeta med icke-partimedlemmar. Särskilt viktigt vore
det att hålla sig väl med småborgare
och kapitalister, som begrep hur
den industriella produktionsapparaten skulle drivas.
Detta var inga nya tongångar
som kom till uttryck. De går tillbaka på det i juni 1945, mitt under
inbördeskriget, antagna »grundprogrammeb för partiet, i vilket man
vände sig till bl. a. »arbetare, bönder, småborgare, intellektuella» och
kallade dem till kamp mot imperialismens och feodalismens krafter.
Även i det 1949 antagna »gemensamhetsprogrammeb, som för tillfället gäller som ett slags författning, följes principen om en bredare bas för socialismen än vad fallet är i t. ex. Sovjetunionen. Privata
företag, som är till nytta för den
nationella välfärden, skall åtnjuta
skydd och befordras av staten heter det bl. a.
Jijiir -..
284
Denna, jämfört med Sovjetunionen mera mångskiftande sociala
bakgrund, gavs ökad vidd vid åttonde partikongressen 1956, då det
politiska trycket lättades något och
ett visst utrymme lämnades för offentlig kritik och tankefrihet. »Låt
många blommor blomma. Låt
många meningar tävla», sade man.
Några månader senare lämnades
omfattande amnesti för politiska
förbrytare.
Socialisering
Man skall av detta icke förledas
att tro att Kina är på väg mot något
slags liberal samhällsform. En våg
av socialisering och halvsocialisering svepte över näringslivet förra
året. Resultatet överträffade betydligt regeringens förväntningar.
Inom lantbruket befinner sig nu endast 10 miljoner familjer av Kinas
120 miljoner bondefamiljer utanför
kollektivsystemet. I städerna har
privat industri överförts i stor utsträckning till företag med delad
statlig och privat äganderätt. Hantverkare har organiserats i kooperation och inom handeln är endast ca
en fjärdedel av omsättningen utanför direkt kontroll. En mycket intressant sak är emellertid att i handeln ca 30 000 artiklar, som icke är
direkt nödvändiga för livets uppehälle, befinner sig på en »fri lista»
utan anknytning till någon produktionsplan. Man avser att med sådan
fri företagsamhet, huvudsakligen
inom småindustri och hantverk, stimulera tillverkningen av konsumtionsvaror. Detta innebär ett avsteg
från det sovjetiska mönstret och
närmar sig i viss mån det jugoslaviska.
Kollektiviseringen och socialiseringen har gått förvånansvärt
snabbt och utan större motstånd,
åtminstone om man jämför med
den blodiga kollektiviseringen av
det sovjetiska lantbruket. Orsakerna har varit skiftande. Den överväldigande massan av bönderna
hade, även efter 1950 års jordeform, en relativt obetydlig jordandeL Det var därför lätt att vinna
dem för ett kollektivsystem, där
nettovinsten fördelades uteslutande
efter arbetsinsatsen. Huvuddelen av
bönderna förespeglades betydligt
höjd reallön. De något större bönderna, som knappast kunde få
några väsentliga fördelar, har tydligen följt med av bara farten och
funnit all motsträvighet lönlös. En
direkt pådrivande kraft har dessutom funnits i de uppenbara framgångar som det nya systemet på
sina håll kunnat uppvisa. Så till
exempel har bevattningssystemet
kunnat avsevärt förbättras inom ramen för de kollektiva organisationerna. Även relativt obetydliga förbättringar inom det efterblivna
lantbruket måste ha lett till påtagliga resultat. Dessutom har uppenbarligen den gamla bygemenskapen
varit en god utgångspunkt för kollektiviseringssträvandena.
Om sålunda förutsättningarna
för kollektivisering på jordbrukssidan varit . förhållandevis goda,
ställer man sig dock frågande inför
att socialiseringen även kunnat genomföras relativt lätt inom industri,
hantverk och handel. Visserligen
har här, liksom för lantbruket, regeringens allmänna proklamationer inverkat, att varje nytt steg till
socialisering måste resultera i högre
löner för flertalet. Men detta ger
icke hela sanningen. Det förefaller i
stället som regimen laborerat med
olika former av påtryckningar: erbjudande av statsleveranser eller
hot om undandragande av sådana,
kraftiga prisunderbud från statsägda företag och agitation från
fackföreningar och fabriksklubbar.
Även kvinnornas inflytande i socialiseringsprocessen säges ha varit betydande. De intar nämligen en i
stort sett positiv inställning gentemot den nya regimen för dess frigivande och likställande av kvinnan, icke minst beträffande fritt
äktenskapsvaL – De kinesiska
statsmakterna har dessutom gått
mycket försiktigt fram vid socialiseringen. Man följer principen att
så vitt möjligt icke ändra väsentligt
beträffande företagsledning, personal, arbetsbetingelser o. dyl., särskilt gäller detta de nyupprättade
»statligt-privata» bolagen, i vilka de
gamla ägarna enligt uppgift fått behålla ca en fjärdedel av sitt kapital
(på vilket en fast ränta utgår oavsett vinstens storlek). Å andra sidan har man satt igång en målmedveten omformning av den mera betydelsefulla industrien till större
285
förvaltningsenheter som exempelvis
koncerner och kombinat. Samtidigt
sker en utgallring av oräntabla företag eller sammanslagningar till
större driftsenheter; särskilt gäller
detta kvarnindustrien.
Inom hantverket förutser man
inget statligt delägarskap. Där avser man att helt gå den kooperativa
vägen. Av Kinas 7,9 miljoner hantverkare lär nu ca 2,2 miljoner vara
medlemmar i något hantverkskooperativ.
För detaljhandeln förutses en liknande organisationsform. Av detaljisterna säges 25 procent nu vara
kooperativt organiserade, 15 procent har överförts till »bland-företags-form» och återstående 60 procent arbetar mot provision för statsfirmor eller kooperativa grosshandelsföretag.
Resurser
De resurser med vilka morgondagens kinesiska ekonomi skall
hyggas upp överflödar på många
områden, icke minst befolkningens.
Hur många invånare som det exakt
finns, vet man ej. Den folkräkning
eller rättare sagt noggrannare uppskattning, som företogs 1953 kom
fram till 583 miljoner, Formosas 7
miljoner ej medräknade. Folkökningen uppskattades till 20 promille. När Attlee m. fl. engelska
labour-ledare besökte Peking i augusti 1955, berörde han även folkökningsprohlemet, som han förutsatte vara ett bekymmer för landet.
/
286
Mao Tse Tung förklarade emellertid att detta endast vore glädjande,
och att regeringen drev en aktiv
folkökningspolitik. Invånarantalet
närmade sig 600 miljoner. Om
dessa uppgifter håller streck, skulle
befolkningen öka med ca 12 miljoner om året. Även om siffran är
överdriven och man snarare får
räkna med 8-9 miljoner om året,
innebär detta likväl, att befolkningstrycket måste bli alltmer
kännbart, ett förhållande som också
påpekats av flera kineser i ansvarig ställning. Trots Maos påståenden om fördelen av en aktiv folkökningspolitik har födelsekontroll
börjat diskuteras alltmer. De offentligt angivna motiven har emellertid
i första hand icke angivits vara ekonomiska, dvs. att man ej skulle ha
råd att föda ett så stort antal människor, utan mera att man icke
skulle kunna få tillräckligt antal
lärare och uppfostrare för de översvämmande barnkullarna.
En tillfällig lättnad av befolkningstrycket i de gamla kulturområdena och kustprovinserna kan
självfallet erhållas genom utvandring till de nordvästra och i någon
mån också till de nordöstra områ-
dena av landet. Men detta har visat
sig var en omständlig process som
endast kan genomföras på ganska
lång sikt. Regeringen har nämligen
tidigare försökt att forcera industrialiseringen av de inre delarna av
landet, men har måst ge upp tillsvidare, då det hela ställt sig alldeles
för kostsamt. I stället har man
måst fortsätta att u~bygga industrien i de gamla ekonomiska centra, där hjälpindustrier (kraft etc.)
och kompletteringsindustrier redan
finns i tillräcklig utsträckning.
Landets stora rikedom på mineraler i förening med de omfattande
industrialiseringsprogrammen bör
dock kunna bidra till en betydande
uppsugning av arbetskraft de närmaste decennierna även om friställningar från det efterblivna lantbruket kan väntas öka i takt med rationaliseringen.
Förutsättningarna för ökande industrialisering är beträffande rå-
varorna på lång sikt utomordentligt
goda, särskilt gäller detta energien.
Trots mycket ofullständig geologisk undersökning har det redan nu
framgått, att Kina har rika oljetillgångar. De är i stor utsträckning
lokaliserade till landets nordvästra
delar. Såvitt man vet sker den huvudsakliga produktionen vid Jomin
(Yumen)-fälten i Kansu. Bristande
transportmöjligheter har hämmat
utvecklingen hittills. Numera är
emellertid en rörledning under utbyggnad. Den planerade järnvägen
från Kazakstan till Kina kommer
även att beröra fälten vid Jomin,
varför transporterna inom en snar
framtid bli avsevärt förbättrade. –
Produktionen har emellertid hittills
varit ringa, 1955 var den 0,97 och
1956 1,17 miljoner ton. Man kommer ej heller att uppnå den ursprungliga plansiffran för 1957, 2
miljoner ton, utan har fått reducera
den till 1,54. Oljebristen är för närvarande en besvärande hämsko på
ett snabbare industrialiseringstempo.
Kolfyndigheterna är också rika.
De är spridda över hela landet och
räknar på sina ställen jordens mäktigaste flötser. Försiktiga uppskattningar räknar med koltillgångar på
300 000 miljoner ton, andra med
fyra till fem gånger mera. Brytningen är däremot endast uppe i
105 miljoner ton men ökar snabbt.
Då kolet med järnmalmen utgör
nyckeln till landets industrialisering, lägger regeringen ner stor omsorg på att mycket snabbt öka kolgruvornas produktivitet. Brytningsmaskineriet moderniseras snabbt
och stora grupper av kinesiska
kolgruvarbetare får kontinuerligt
tjänstgöra i oberschlesiska och
ryska gruvor för att lära sig de modernaste metoderna och maskinerna. Trots allt tycks kolförsörjningen för tillfället vara en av
flaskhalsarna i den kinesiska ekonomien.
Järnmalmsförekomsterna är av
liknande storleksordning som kolfyndigheterna. De mycket skiftande
uppskattningarna svänger mellan
l och 6 miljarder ton. Huvuddelen
av fyndigheterna ligger i Mandsjuriet. största delen torde utgöras av
lågvärdig malm, men även rika fyndigheter har inrapporterats, liksom
man även uppger sig ha betydligt
förbättrat behandlingsmetoderna
för lågvärdig malm. Särskilt södra
Mandsjuriet är gynnat av järnmalm
.och kol. Där är också Ansjan be- 287
läget, de kinesiska industrialiseringsplanerarnas stolthet. Detta
järn- och stålverk, som nu räknar
ca 80 000 anställda, anlades av japanerna. Under 1954 hade verket
från sex masugnar en årsproduktion av 1,6 miljoner ton tackjärn,
vilken avses bli fördubblad under
1957. Ett nytt stort stålcentrum är
under uppbyggnad vid Tunhua i
Tung-pjen-sao, där högvärdig malm
ligger sida vid sida om koksande
kol.
Den kinesiska årsproduktionen
av tackjärn och stål framgår av följande tabell.
Urspr.
plan Plan
1954 1955 1956 1957 1962
Tackjärn, milj.
ton • • • • 2,96 3,73 4,60
Stål, milj. ton 2,22 2,85 4,40 4,12 10,5-12
Stål är f. n. en av de mera besvä-
rande bristvarorna i Kina.
Vid sidan om den tunga basindustrien växer också annan industri
upp i Mandsjuriet. Mukden, som redan nu är ett betydande industricentrum kommer att utbyggas till
huvudområde för maskinindustri
och finmekanisk industri. Darien,
som har betydande varv, skall få ytterligare annan stödindustri. Kemisk industri och finmekanisk industri utbygges i Harbin, Ansjan,
Fusjun och Pentsihu.
Femårsplaner
Med befolkning och naturtillgångar som basmaterial satte det
röda herraväldet igång att hygga
. ’
288
upp ett kommunistiskt system
med välkänd femårsplanering. Den
första planen startades 1952 och
skall avslutas i och med 1957. Syftet med planerna har klart uttryckts
av Chou En-lai: Huvudmeningen
med landets socialistiska industrialisering vore att inom ca tre femårsplaner få fram ett slutet industrisystem, som icke vore ~parasitiskt».
– Av allt att döma skulle detta
slutna industrisystem utgöra grunden för en självförsörjande ekonomi, som paradoxalt nog skulle
nära samarbeta med övriga östblocksstater. Hur det skulle gå till,
angavs försiktigtvis inte. Möjligtvis
tänkte Chou En-lai på Sovjets ekonomiska hjälp till Kina, som ju är
ett slags samarbete och solidaritet.
Den första femårsplanen går i
huvudsak väl i lås. 1956 års industriproduktion låg 25 procent över
1955 års och 4 procent över de mål
som fastställts för 1957. Av 46 viktiga industriavsnitt uppnådde 28
stycken 1957 års planmål redan ett
år före periodens utgång, 12 hade
redan uppnått 85 procent. Särskilt
påfallande var överuppfyllanden av
planerna för järnvägsbygge. – Det
1952 1955
Spannmål milj. ton . 154,0 184,0
finns emellertid andra sektorer som
sackat efter betydligt, t. ex. den viktiga oljeproduktionen, kreatursstammen och vissa färgämnesprodukter.
Kineserna har varit ganska öppenhjärtiga beträffande sina missgrepp med planeringen. På partidagen i höstas medgav överplaneraren själv att man gjort sig skyldig
till talrika felkalkyler, beroende på
bristande erfarenhet och otillräckliga statistiska data. Flera gånger
hade man måst tillgripa rena improvisationer. Dessutom kunde man
i flera branscher iakttaga en kontinuerlig kvalitetsförsämring, vilket
dock antogs vara en barnsjukdom.
Även om det på många håll gått
på stöttor inom planeringen är
framstegstakten i stort sett mycket
betydande. Nedanstående tabell ger
en god bild av utvecklingen.
Lantbrukets reorganisation har
fastlagts i en särskild tolvårsplan,
åren 1956-1967. Inom ramen för
denna beräknas jordbruksproduktionen under första femårsplanen
stiga med 35 procent, men då flera
av binäringarna inte växer i samma
tempo och jordbruksbefolkningen
Urspr. Rev.
plan plan Plan
1956 1957 1957 1962
194,0 193,0 206,0 250,0
Olja 0,4 0,97 1,17 2,0 1,54 5-6
Kol 63,5 93,5 105,1 113,0 120,0 190-210
Tackjärn 1,9 3,7 4,6
Stål 1,4 2,9 4,4 4,1 5,4 10-12
Cement 2,9 4,5 6,4 6,0 12-14
Elkraft mrd KWh 7,5 12,3 15,3 15,9 18,7 40-43
Generatorer 1 000 KW 6,7 108,0 164,0 1400-1500
ökar, räknar man med en inkomstökning inom denna sektor med 25
-30 procent. Vittsyftande planer på
utvidgning av den odlade arealen
föreligger, liksom även en genomgripande modernisering av metoderna.
Huvudvikten i förnyelsearbetet
ligger emellertid liksom i alla kommunistiska stater på industrien.
Första femårsplanen (1952-1957)
förutsåg en fördubbling av produktionen inom industri och gruvor
med mycket stark betoning på
produktionsmedelsindustrien. Man
räknar med att Kinas behov av produktionsmedel 1962 skall täckas till
70 procent av egen tillverkning.
I den nya femårsplanen, 1957-
1962, märks emellertid en viss nedtoning av den starka industrialiseringstakten. Många av de industriella planmålen har gjorts mera moderata. En så viktig sektor som stålproduktionen har, jämfört med
föregående planperiod, fått vidkännas en betydande återhållsamhet
trots att brist på stål föreligger.
Även om man inom stålproduktionen skulle uppnå den högre målsiffran som satts för 1962, 12 miljoner ton, innebär detta en årlig tillväxttakt på blott ca 17 procent mot
32,5 i föregående period, räknat
med de höjda plantalen för 1957.
Någon principiell avvikelse från
planeringen innebär detta dock ej.
Huvudvikten lägges fortfarande på
industrien. Orsaken till att det trots
allt inträffat en viss moderation
torde ha varit att klyftan mellan å
289
ena sidan tungindustrien och å
andra sidan lättindustrien och lantbruket vidgats allt mer. Detta har
medfört ett alltför hårt tryck på
den sedan länge låga levnadsstandarden, vilket även omvittnades på
den senaste partikongressen. För
att lantbruket, som för tillfället utgör ett stort bekymmer i den kinesiska ekonomien, inte skulle
komma alltför mycket på efterkälken på grund av brist på maskiner
och gödningsmedel har man fått
lägga mera vikt vid lättindustrien,
samtidigt som kravet på förädling
av bomullsskördarna lett till mera
omsorg om vävnadsindustrien. Det
har också stått klart för de styrande, att om man skulle kunna infria de löften som gavs åt bönderna
om höjning av reallönerna för att
de anslöt sig till kollektivsystemet,
så måste prisförhållandet mellan
lantbruksprodukten och industriprodukten ändras till förmån för
bönderna. Det ekonomiska misslyckandet i Ungern, Polen och Bulgarien torde även ha påverkat det kinesiska kommunistpartiet till en
mindre häftig industrialiseringstakt.
De goda grannarna
I sin ställning som ny maktfaktor
i det politiska spelet i Fjärran östern bemödar sig Kina om goda
men framförallt inflytelserika förbindelser med sina grannar. Trots
att Kina själv är i behov av främmande hjälp har det engagerat sig
i hjälpprogram för närliggande sta- . ’
290
ter. Hjälpen framhålles vara utan
politiska förpliktelser. Förra året
började ett hjälpprogram på två år
för Kambodja, vilket närmar sig 23
miljoner dollar. Laos har kommit i
åtnjutande av den hittills största
hjälpen, närmare 75 miljoner dollar, som skall gå till ekonomisk
upprustning av landet men också
till krigsmakten. Nepal har ett treårsfördrag, där det skall åtnjuta 13
miljoner dollar i bidrag. Även NordKorea, Nord-Vietnam och Yttre
Mongoliet har fått ekonomisk hjälp.
Själv åtnjuter Kina emellertid betydande hjälp från Sovjetunionen.
Man har ofta framhållit, att denna
skulle vara av avgörande betydelse
för den ekonomiska utvecklingen i
landet, vilket dock ingalunda är fallet. I jämförelse med de rent kinesiska kapitalinvesteringarna är de
långfristiga lånen från övriga kommunistländer av ringa omfattning.
Sin stora betydelse har däremot
sovjethjälpen för Kina därigenom
att den till största delen utgöres av
högvärdiga kapitalvaror, som går i
utbyte mot lantbruksprodukter och
råvaror. Dessa leveranser går alla
i vanligt normalt handelsutbyte.
Dessutom har ryssarna åtagit sig
att hjälpa till med Kinas stora tolvårsplan för vetenskaplig och teknisk utveckling.
Grannsämjan med Sovjetunionen
är god och visar inga allvarliga tecken på att försämras. Man har visserligen spekulerat i att Sovjet
skulle betrakta den uppstigande kinesiska industrimakten med ängslan. Dess 600 miljoner människor
och starkare befolkningstillväxt
väger tungt mot Sovjets 200 miljoner. Under det senaste året har
också vissa smärre irritationsmoment dykt upp. Det förefaller som
om ryssarna visat viss försiktighet
när det gällt vetenskaplig hjälp. Det
vetenskapliga kunnandet utgör ju
den sista haken av beroende som
ryssarna kan tänkas hålla på den
kinesiska industrien i fortsättningen. Att kineserna nu lägger ut
trevare mot den västliga världens
tekniska vetenskaper och söker intressera även västern för den kinesiska ekonomiens uppbyggnad torde
icke betraktas med belåtenhet av
ryssarna.
Men från dessa misshälligheter
och till ett brott mellan de båda
kommunistmakterna är steget mycket långt. På Formosa sitter nämligen en annan, föga god granne,
Förenta Staterna, som utvecklat ön
till en kärnpunkt i sitt skyddssystem. Kina betraktar Formosa
som ett inrikesproblem och fordrar
ön tillbaka, men Förenta Staterna
kan knappast tänkas uppge denna
mycket viktiga position. Och därmed torde förhållandet mellan Kina
och Sovjet för mycket lång framtid
förbli politiskt gott.
Det må slutligen tilläggas, att i
den stora ekonomiska maktkamp,
som försiggår mellan öst och Väst,
Kina intar en alltmer särpräglad
och mäktig ställning, som vid potentiella jämförelser måste få allt
större vikt.