Forskning

______,..–…..,……–.——-~~~ ~~~
FORSKNING
FRÅN STÄNDERVÄLDE TILL FOLKVALT FORUM
Ett halvsekelminne
Det viktigaste avgörandet i det finländska författningsväsendets historia
var beslutet att avstå från ständerrepresentationen och att i dess ställe
utse ett på ännu helt oprövade grundvalar uppbyggt parlament. Detta steg
togs under åren 1906 och 1907 och
innebar på sätt och vis ett hopp från
en i medeltida förhållanden bottnande
samhällsform till en ultramodern folkrepresentation i det att grunden då
lades till världens för lång tid framåt
mest demokratiska lagstiftande församling med allmän och lika rösträtt för
båda könen och med passiv valrätt
jämväl för kvinnliga medborgare till
den nybildade enkammaren. Intet beslut, säger senator Lennart Gripenberg
i »Mina lefnadsminnen», har varit av
sådan betydelse under ständerväldets
dagar som detta steg. För många tedde
sig likväl den nya folkrepresentationstypen som ett vågat experiment, och
ur den förefintliga memoarlitteraturen
framgår, att man här och var i reformen såg en aftonskymning men dock
i allmänhet hängav sig åt hoppet om
en morgonrodnad för Finland.
Våren 1906 hade liksom för övrigt
hela året varit uppfylld av märkliga tilldragelser bortom Bottenhavet. Den 12 maj hade ett sekel förflutit sedan statsmannen J. V. Snellmans födelse, och då tillkom Finskhetsförbundet med bl. a. namnförfinsk- 20- 573444 Svens”k Tidskrift H. 4 1957
Av fil. dr ERIC von BORN
ningar på sitt program, men blott en
vecka senare bildades Svenska folkpartiet med sin kända samlingsparoll
för den svenska folkstammen öster om
Bottenhavet, vars intressen partiet ville
bevaka i stad som bygd genom att resa
en sköldborg kring de svenskspråkiga
bosättningsområdena. .Även i andra
länder skedde just vid denna tidpunkt
viktiga avgöranden. I Sverige vände ju
statsskeppet då kraftigt åt styrbord i
det att den målmedvetne och klarsynte
Arvid Lindman grep rikets roder efter
Karl Staaffs avgång som statsminister.
Samtidigt nödgades inom tsarväldet
den liberalt sinnade statsmannen greve
Witte, oktobermanifestets upphovsman,
trots de konstitutionella demokraternas, de s. k. kadetternas, lysande valsegrar lämna den politiska arenan. Dessa
båda händelser timade så gott som
samtidigt med att de avgörande voteringarna ägde rum inom den finländska ständerrepresentationen om övergång till ett folkvalt forum.
Finland hade länge utgjort det
lugnaste hörnet inom det ryska imperiet, men den för tsardömet olyckliga utgången av kraftmätningen med
Japan och den därav framkallade inre
jäsningen hade inverkat menligt på
läget inom gränsområdena i väster,
där oroligheter utbröt såväl i Polen
med Pilsudski som förgrundsgestalt
som i Baltikum. Missnöjet dämpades
292
till en del genom proklamationen av
oktobermanifestet 1905, som för Finlands vidkommande följts av novembermanifestet med löfte om en ny vallag och en vittgående representationsreform, varvid Leo Mechelin utarbetade texten till det kejserliga kungö-
randet. Såsom viceordförande i den
nybildade finländska senatens ekonomiedepartement intog Mechelin därpå
en ställning liktydig med en statsministers. Vid hans sida stod viceordfö-
randen i den nybildade senatens justitiedepartement, Rabbe Axel Wrede.
Den sistnämndes initialer ville man
gärna tolka såsom »Rätt alltid varar»,
och den förstnämnde hade såsom
sköldemärke valt en uppslagen lagbok
med devisen »Pro lege». Man kan
därför hävda, att rätten nu åter
satt i högsätet i fråga om Finlands inre
styrelse, som dock ännu bar djupa ärr
efter de förflutna sju ofärdsåren. Så-
väl Mechelin som Wrede utövade ett
betydande inflytande på den kommitte, som tillsatts med uppdraget att
utarbeta propositionen till det nya
rösträttssystemet och den tilltänkta
nya folkrepresentationen.
Ordförande inom denna kommitte
var juris professor Robert Hermanson,
och bland bemärkta medlemmar må
nämnas J. K. Paasikivi, sedermera republikens president, samt den varme
fosterlandsvännen E. N. Setälä. Han
hade tidigare som ordförande lett ett
viktigt medborgarmöte, som blivit upplöst genom bajonetter, innan verkningarna av höstens manifest gjort sig gällande. Även utpräglade vänsterelement
hade invalts till denna kommitte, som
man önskat utvidga till att omsluta
samtliga politiska strömningar inom
landet, men de lyste mestadels med sin
frånvaro, ty på den tiden var gränslinjen starkt markerad mellan borgerliga och socialister i Finland.
En viktig fråga, som genast dök upp,
gällde valet mellan ett enkammarsystem och ett tvåkammarparlament Här
var meningarna ganska delade i det
att ordföranden, professor Hermanson,
lutade åt tanken på tvenne kamrar,
medan professor Setälä ville gå en gyllene medelväg mellan de divergerande
uppfattningarna genom att föreslå nå-
got, som han kallade ett tudelat enkammarsystem.
Till stöd för tanken på ett tvåkammarsystem låg den vanliga föreställningen, att det vore säkrare att fördela
ansvaret vid viktiga avgöranden på
tvenne lagstiftande kamrar, av vilka
den övre kunde tjänstgöra som bromsinrättning vid alltför hastigt tillkomna,
omogna beslut från den undre kammarens sida, men i motsats därtill ansåg
man sig inom vida kretsar i Finland
böra lägga grundvalarna till ett parlament, där hela folket utan åtskillnad
skulle genom valda representanter
kunna föra sin talan. Trots Kommitteordförandens personliga sympatier för
ett tvåkammarsystem, som även delades av flera ledamöter, enades man om
en på ett enkammarparlament inställd
proposition. Därvid avrådde Mechelin
från reservationer och utpekade enkammaren såsom den plattform, där
det vore lättast att samla företrädare
ur alla samhällslager till fruktbringande arbete för fosterlandet. För att
förhindra farliga gliringar av en kommande kanske allt för maktlysten enkammare förordade han vidare skapandet av en granskningsnämnd samt
en utvidgning av interpellationsrätten.
En annan viktig fråga, som ledde till
ingående diskussioner, var åldersgränsen vid tillämpning av den tilltänkta
nya rösträtten. Även här gick opinionsyttringarna isär. Ett tidigare förslag,
som gått ut på en åldersgräns, sammanfallande med myndighetsdagen, ändrades genom Mechelins ingripande och
höjdes till tjugufyra år. Det väckte
dock starkt missnöje på vänsterhåll,
———4· —–………————-~ —–
att medborgare, som icke själva kunde
klara sin existens, än så länge var uteslutna från valurnorna liksom de som
överträtt vissa av strafflagens bestämmelser. .Även andra hinder måste övervinnas, innan man inom kommitten
kunde nå fram till en acceptabel lösning av författningsreformen. Sedan
denna godtagits jämväl av den Mechelinska senaten, gällde det att få den
för ändamålet tillsatta blandade ryskfinländska granskningskommissionen
att skänka propositionen sitt bifall.
För att vinna detta mål, avreste senatorerna Leo Mechelin och Lennart Gripenberg till den dåvarande ryska huvudstaden, där kommissionen efter
många om och men påsktiden 1906
utan nämnvärda ändringar gav sitt
godkännande till författningsändringsförslaget, vilket därpå förelades regenJen i Zarskoje Selo. Efter sanktionering
på högsta ort återsändes propositionen
rörande ny folkrepresentation och vallag för Finland till den finländska
ständerrepresentationen för att efter
att ha remitterats till och godkänts av
grundlagsutskottet föreläggas de fyra
stånden för slutlig votering. Denna
föregicks av några mindre meningsskiften under de sista majdagarnas
plena.
Vid representationsreformens genomförande i Sverige 1865-66 hade motståndet som känt varit ganska betydande särskilt inom första ståndet, där
vid den avgörande voteringen 365
ledamöter röstat för men 294 mot det
De Geerska tvåkammarförslaget. Detta
gav ju blott en obetydligt större del av
svenka folket rösträtt i jämförelse med
tidigare förhållanden, enär ju valrätten ända fram till den Lindmanska valreformen och till införandet av den fullständigt lika rösträtten var knuten vid
penningstreck och fyrksystem. Inom
Sveriges forna östra rikshalva skulle
fyrtio år efter den De Geerska reformen övergången till det nya systemet
293
ske under mindre skarpa meningsbrytningar inom de tidigare privilegierade stånden. Inom Ridderskapet
och adeln höjdes visserligen en och
annan röst till förmån för ett tvåkammarsystem eller åtminstone för en detaljgranskning av den förelagda propositionen, men i ståndssystemet med
dess anor från Engelbrekt Engelbrektsons dagar såg man i allmänhet en
föråldrad och något otymplig institution. Vid voteringen avgavs här jämt
100 röster för och endast 8 röster mot
propositionen om en vittgående representationsreform.
Lika smärtfritt gick förslaget igenom
inom prästeståndet liksom inom bondeståndet, men inom borgarståndet
gjordes flera anmärkningsvärda inlägg
till förmån för ett tvåkammarsystem.
En och annan gick här med brasklapp
till valurnan, men i allmänhet ansåg
man även inom tredje ståndet, att den
tilltänkta enkammaren vore ett lämpligt politiskt forum för den ur sin politiska vintersömn uppvaknande finländska nationen. Visserligen hade
demonstrationer förekommit under dagarna för de avgörande voteringarna,
och Sigurd Nordenstreng lämnar oss i
sitt verk ~Borgarståndets historia~ en
del provbitar på folkmassans hållning
utanför Ständerhuset, där omröstningarna skedde, och där ledamöterna vid
utgången mottogs med uppmuntrande
tillrop eller nedsättande omdömen.
Tredje ståndets främste talare synes
ha varit bankdirektör K. F. Heikel,
som yttrade, att liksom den nordiske
vikingen efter att ha tackat de gudar,
som skänkt honom framgång, själv
brukade giva sig sitt banesår, så ginge
Finlands ständerrepresentation nu
självmant döden till mötes för att där- :led bidraga till att lägga grundvalarna
för en ny och lyckligare tid, då ~högre
klinga skall en gång vår fosterländska
sång~!
Den kvinnliga rösträtten föreföll
294
inte att utgöra en stötesten för någon,
ty här var det ju blott fråga om en
dubblering av rösterna. Allvarligare
var det dock enligt mångas åsikt att
nödgas skänka rösträtt åt mer än en
miljon ännu helt oprövade väljare.
Man höll dock före, att dessa skulle
lätt kunna politiskt skolas i ett land
som Finland, där bildningsnivån liksom i de skandinaviska grannländerna
var vida högre än mångenstädes i det
övriga Europa, och där grunden nu
skulle läggas till vad man tänkte sig
kunna bli ett demokratiskt mönstersamhälle. Den allmänna meningen i
landet var den, att en folkvald kammare med stöd av alla samhällslager
borde vara i stånd att giva konstitulitmen ökad trygghet. Även inom modcrata kretsar hade man sedan länge
kommit till insikt om att allmän och
lika rösträtt borde genomföras såsom
en välförtjänt belöning åt det folk, som
i så stor utsträckning satt sig till värn
mot olagliga påbud under de förflutna
ofärdsåren och därigenom bidragit till
att bevara den hävdvunna fasta rättsordningen, härrörande från den svenska tiden. Det hade ju därvid, för att
här citera den siste lantmarskalkens,
Viktor Magnus von Borns ord vid
första ståndets sista bankett, visat sig,
att änkans skärv vägt lika tungt på
fäderneslandets altare som den rikes
skatter, och då borde heller ingen åtskillnad göras vid beviljandet av en
utvidgad rösträtt åt Finlands lagtrogna
folk. Representationsreformen tillkom,
kan man säga, främst som en naturnödvändighet mot bakgrunden av de
kort förut timade politiska händelserna, även om den påskyndats genom
enskilda medborgares överläggningar.
Lennart Gripenberg nämner i sina
memoarer, att det särskilt varit Leo
Mechelin, V. M. von Born och Arvid
Neovius, representant för Lovisa stad
inom tredje ståndet, som redan 1902
gått in för en vittgående författningsreform med allmän rösträtt såsom
korollarium.
Den 1 juni 1906 hade de avgörande
voteringarna ägt rum inom de fyra
stånden, som därmed godtagit propositionen till enkammare med allmän lika
rösträtt, och den 20 juli underskrev
monarken den vittgående författningsreformen. Genom täta talmanskonferenser hade samarbetet underlättats
mellan dc fyra stånden, där man överallt under intrycken av händelserna i
öster samlats kring den konstitutionella linjen, som tidigare företrätts av
ungfinnar och svenskar, medan man
på gammalfinskt håll velat göra mer
eller mindre vittgående eftergifter för
dc mot konstitutionen riktade ryska
kraven och inom det aktiva motståndets led beträtt vägar, som avsevärt
skilt sig från den passiva motståndslinjen, som nu visat sig vara den rätta.
Nu gick ständerrepresentationen sin
upplösning till mötes, och talmännen
infann sig för sista gången i tronsalen.
Dc sista talmännen är avbildade på
de jubileumsmärken, som Post- och
Telegrafstyrelsen i Finland på initiativ av författaren utgivit tillsammans
med Finlands Röda Kors. Dessa märken uppvisar bilden av den siste lantmarskalken, friherre Viktor Magnus
Yon Born, samt av prästeståndets siste
ordförande, ärkebiskop Gustaf Johansson, vidare av borgarståndets och
bondeståndets sista talmän, bankdirektör Leonard von Pfaler och kommunalmannen Pckka Aulin. I spetsen för
talmännen inträdde den siste lantmarskalken i tronsalen och höll ett ofta
till vissa delar citerat tal, som bl. a.
återgivits i slutet av det Gripenbergska
memoarverket. Lantmarskalken yttrade:
»Det är nu sista gången, som Finlands ständer såsom riksstånd stå samJade kring storfurstendömets tron –
fria och självständiga, lagstiftande och
• J ..
laglydiga ständer under en maktägande men lagbunden monarks styrelse, såsom i regeringsformen säges.
Djupt rotad i den finska statsförfattningens väsen och i vår historia
har ståndsrepresentationen sett sekler
svinna och öden skifta. I land, som
med lag byggts, ligger dess verk, i
hävderna skall dess minne vila. – Intet mänskligt verk är fullkomligt, och
oblida inflytelser hava understundom
stört den samverkan mellan furste och
folk, som är konstitutionens grund och
syfte. Representerande folket och jämte
monarken ansvariga inför en högre
domare hava Finlands ständer, då
landets författningsenliga rätt varit
hotad eller trätts för när, inte tvekat
att öppet men hovsamt hävda denna
rätt, såsom ock ständerna varit måne
om att troget fylla plikterna mot monarken och gentemot det rike, varmed
Finland är förenat. Inte förgäves har
detta skett. Den förgångna tidens missstämning har skingrats, och medvetandet härom är i denna avskedsslund
förvisso allom dyrbart.»
Den nya författningen antogs utan
salutskott, men flera vackra tal hölls
över det gravlagda fyrkammarsystemet,
som nu avslutat sitt värv i historien.
Av de sista talmännen hade lantmarskalken och bondeståndets ordförande
såsom landsförvisade träffat samman i
Sverige under de s. k. ofärdsåren, medan prästeståndets ordförande i brydsamma situationer intagit en vacklande
hållning mellan det passiva motståndets krav och undfallenhetsriktningens
fordran. Om hållningen bland kyrkans
män lämnar förutom en rad memoarverk Arne Cederholms bok »Kagalens
uppkomst», behandlande den hemliga
motståndsrörelsen, värdefulla upplysningar. Borgarståndets talman, som
tidigare verkat som publicist och nu
intog en ledande ställning inom bankväsendet, hade undgått landsförvisning trots att han rört sig längs den
295
passiva motståndslinjen. Den 15 september, då ständerrepresentationens
avskedsplena ägde rum, uppträdde
talmännen för sista gången offentligt.
Tar man en titt på protokollen för
dessa sista möten, rycker händelserna
med ens närmare, och man har svårt
att fatta, att man är skild från dem
genom femtio år. Tilldragelserna får
ytterligare liv och färg om man betraktar den nyss utkomna minnesmedaljen över den siste lantmarskalken,
försedd med devisen »Rubba icke fä-
dernas råmärken». Det är, som om
man hörde ekot av hans stämma, då
han med handen sluten kring lantmarskalkstavens gyllene fäste den 15 september 1906 såsom ett motstycke till
Gustaf Lagerbjelkes avskedstal på Riddarhuset i Stockholm fyrtioett år tidigare, med värdighet och värme yttrade
de bevingade orden:
»Finlands ridderskap och adel har
i dag för sista gången såsom riksstånd
intagit sin urgamla plats i spetsen för
sitt lands representation, och vår höga
uppgift i fosterlandets statsliv är ändad. Om några flyende minuter är den
svensk-finska ståndsrepresentationens
långa saga all, och vi nästan höra rasslet av hävdens blad, som vändas. –
För ridderskapet och adeln hägrar
säkert i detta ögonblick många vackra
minnen från dess alltid strängt konstitutionella och tillika framstegsvänliga
arbete, varunder ståndets medlemmar,
oberoende av regeringspolitikens skiftningar och obekymrade om personliga fördelar städse följt endast sin
rättsövertygelse. Självständiga ej blott
gentemot styrelsen utan även i förhållande till växlande folkopinioner har
ridderskapet och adeln just härigenom
fyllt sin särskilda uppgift som ett
stånd av självskrivna medlemmar
utan nämnvärda ståndsintressen. Från
denna sin inflytelserika men på samma
gång grannlaga ställning har ridderskapet och adeln nu enhälligt avträtt
296
utan strid eller tvekan, utan bitterhet,
fastmer med en känsla av lättnad för
att inte säga glädje. Ja, med glädje, lita
vi blott till att det nya, unga Finland,
som skall ärva vår makt och vår möda,
vill och skall upprätthälla de frihetens
och rättvisans ädla grundsatser, som
burit värt folk fram i århundraden genom enastäende öden. – -»
Den nya lantdagsordningen skulle
gälla frän och med den 1 oktober 1906,
och snart vidtog förberedelserna för
tillämpningen av den nya vallagen
med dess proportionella system. Matematikprofessorn L. L. Lindelöf, själv
lantmarskalk vid sekelskiftet, hade givit värdefulla räd vid beräkningarna.
Samtidigt med representationsreformen tillkom även en rad nya, livsviktiga grundlagar, främst gällande tryckfriheten, förenings- och församlingsfriheten, domstolsväsendet, skolväsendet och det sociala verksamhetsplanet,
där Finland på grund av den tidigare
inom östmakten rädande politiska regimen sackat efter i jämförelse med
kulturländerna längre västerut.
Sedan valen till den första enkammarlantdagen ägt rum 15-16 mars 1907,
visade det sig, att ungefär fjärdedelen
av dess tvåhundra ledamöter deltagit i
lantdagsarbetet under ständerväsendets
tidevarv. Den renodlade parlamentarismen slog icke genast helt igenom i
Finland, ty dels måste enkammaren
arbeta under yttre tryck och ständig
risk att bli upplöst genom högre maktbud, dels avstod det starkaste partiet,
socialisterna, som då besatte åttio
säten, frän att uppställa talman. Denne
valdes i stället ur ett borgerligt minoritetsparti, den ungfinska gruppen, i det
att Per Evind Svinhufvud utsägs att
under en rad nya och snart äter
orosmättade år framstä som ledande
symbol för den alltmera livskraftiga
och om sitt värde medvetna finländska nationen. Man kan sålunda bestämma parlamentarismens genombrott i Finland till tidpunkten för
övergängen frän 1906 till 1907, men
vill man vara särskilt nogräknad, får
man fixera dess födelse östanhavs till
1919. I Norge räknar man som känt
parlamentarismens genombrott frän
1884 och i Danmark frän 1901, medan
parlamentarismen med alla dess fördelar och vådor anses ha tillkommit i
Sverige under kraftmätningen mellan
Karl Staaff och Arvid Lindman, som
det genom händelsernas gäng blev förunnat att genomdriva en tungt vägande
rösträttsreform. Det äterstår att se, om
Finland och Danmark kommer att förbli de enda staterna i Norden, där den
parlamentariska makten förankrats
inom ett enda folkvalt forum utan nå-
gon överbyggnad såsom en ofta välbehövlig bromsinrättning eller säkrande
ventil.
Avsevärda förskjutningar har under
de svunna femtio åren ägt rum inom
de politiska partierna i Finlands folkvalda parlament. De borgerliga »agrarerna» uppträdde sålunda 1907 blott
med sju ledamöter bland tvåhundra,
men nu tävlar partiet med socialdemokraterna om första platsen, och dess
främsta exponent Urho Kekkonen har
intagit republikens högsta stol. Å
andra sidan har den tidigare så inflytelserika ungfinska gruppen, omstöpt
till framstegspartiet och Finska folkpartiet, kommit att spela en ganska
underordnad roll, och Svenska folkpartiet har fått uppleva, att dess mandat reducerats frän omkr. 25 under
åren närmast efter representationsreformen till omkr. 15 i de senaste riksdagarna. I varje fall kan man hävda,
att den nuvarande riksdagen utgör en
direkt arvinge till den är 1907 tillkomna första enkammaren. Halvsekelminnet av författningsreformen öster
om Bottenhavet bjuder i mänga hänseenden på värdefulla rön. På sätt och
vis är den utan motstycke i den nyaste
författningshistorien, ty då företogs
ett formligt spräng frän ålderdomliga
institutioner till ett forum med bredaste underlag. Ett experiment, som
hade kunnat utfalla sämre, företogs,
då kvinnliga medborgare för första
gängen i Europas historia tilläts avgiva röstsedlar för ett lagstiftande forum och för första gängen i världshistorien själva sägs intaga sina säten
i ett dylikt parlament. De förhoppningar man senare fäst vid Finlands
297
folkvalda forum, äterspeglas bl. a. genom överflyttningen frän den tidigare
riksdagsbyggnaden till det nya Riksdagshuset vid Mannerheimvägen, uppfört av inhemsk granit. Det parlamentariska systemets införande östanhavs för ett halvsekel sedan kommer
bl. a. att celebreras genom ett jubileumsfrimärke som postverket i Finland utger den 23 maj 1957.