Dagens frågor
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Opinioner om Hösten 1956 har hittills företett flera storpolitiskt »svarta
Orientkrisen. veckor» än den som i juli 1914 varslade om första världskriget. Så omfattande militära åtgärder av olika slag ha heller icke skådats
sedan andra världskrigets slut sommaren 1945. Med undantag av det kortvariga kriget mellan Israel och Egypten, den auglo-franska ockupationen
av Suezkanalens nordliga sträcka och Ungerns frihetskamp har freden
kunnat bevaras. Men liksom det långvariga lugn, som mänskligheten i
stort sett åtnjöt under 1800-talet, denna borgerlighetens guldålder, i kraft
av Royal Navys’ obestridda herravälde över de sju haven var en Pax
Britannica, måste denna efterträdas av en Pax Americana om de lokala
eldsvådorna skola kunna hindras att växa till en ny världsbrand. En
sådan synas icke heller självhärskarna i Kreml vilja vedervåga, men man
märker tydliga tendenser att i Orienten ställa till med lokalt krig efter
KoreamodelL Det är Washingtons obestridliga förtjänst att dessa trevare
åtminstone tills vidare stäckts genom Eisenhowers kategoriska förklaringar, att någon förflyttning av ryska »frivilliga» till Nassers Egypten
lika litet som något våldshot mot Turkiet, Irak, Persien och Pakistan
skulle tolereras. För den händelse Kreml ansåge tillfället lämpligt att
avpressa det nästan värnlösa Japan en förmånlig fredstraktat eller det
röda Kina frestades att förgripa sig på Formosa, har ordern till de
amerikanska Stillahavsflottorna: »Klart skepp till drabbning» och atombomberna på hangarkryssarnas flygplan haft enahanda hälsosam verkan.
Den har också bromsat eventuella beräkningar av Pekings lydstater, Nordkorea och Nordvietnam, att genom snabb aktion fullborda hela Koreas
och Indokinas förening i kommunismens tecken.
Med ett erkännande av USA:s insatser för att tygla de totalitära staternas krigiska lustar följer likväl icke som oundviklig slutsats, att den
amerikanska diplomatien i Orienten är värd samma lovord. Finge man
tro svenska tidningspressen, skulle dennas tämligen enhälliga förkastelsedom över Storbritanniens, Frankrikes och Israels aktioner mot Nassers
Egypten sammanfalla med en övervägande västerländsk opinion, frånsett Frankrike och det brittiska regeringspartiet, som ju äro parter i
målet. Så iir det icke. Även i Sverige möter man bland kretsar med utrikespolitiska kunskaper och intressen en mera nyanserad och mindre
negativ uppfattning, som fäster huvudvikten vid det positiva s y f t e t
med Västmakternas och Israels offensiver: att fränhända diktatorn Nasser
hans rättsstridigt åtkomna besittning av Suezkanalen och äntligen förmå
arabstaterna till en varaktig fred med deras till livet hotade hatkyckling,
Israel. I svenska tidningar ha andra symptom på sådana avvikande meningar anförts blott särdeles sparsamt. I exempelvis andra kammaren
av holländska parlamentet förekom dock den 9 och 10 november en
utrikespolitisk debatt, varunder i främsta rummet Röda armens brutala
framfart i Ungern brännmärktes som en skändlighet av alla talare utom
42- 563450 Svensk Tidskrift 1956 605
Dagens frågor
av kommunisterna. När en av dessa tog till orda, lämnade de andra
partiernas medlemmar plenisalen och åhörarna läktarna. De organiserade
typograferna vid statstryckeriet meddelade senare, att de beslutat att
till holländska Ungernhjälpen avstå sin förtjänst på sättningen till p~rla?-
mentsprotokollen av kommunistiska anföranden. En ur både ideell och
praktisk synpunkt föredömlig demonstration! Talarna gillade i allmänhet
Israels framstöt som berättigat nödvärn mot det av Sovjetunionen upprustade Egypten. Vissa förbehåll yttrades mot Storbritannien och Frankrike, men förståelse fanns icke blott hos katoliker och liberaler utan
även hos åtskilliga socialdemokrater. Den socialdemol•ratiske statsministern W. Drees underströk, att Israel handlat av självbevarelsedrift och
att det var USA:s tveksamma politik i Orienten som medfört den kris, som
nu seglat upp. Denna Drees’ kritik fullföljdes av hans partivän, J. P.
Goedhart, vid det märkliga mötet av 200 parlamentariker frän Atlantpaktstaterna i Paris i samband med den nyligen avslutade NATO-konferensen.
Goedhart skildrade USA:s utrikespolitik som »tvetydig, motsägande och
förvirrad» samt ansåg sig kunna konstatera, att i motsats till Truman
vore president Eisenhower redo att vända ryggen åt Västeuropas demokratier för att »genom fjäsk och flirt strama upp sådana fanatiska
diktatorer som överste Nasser i Egypten och president Soekarno i Indonesien som plågade av mindervärdeskomplex drivas till hat mot Västerlandet». Härtill kommer att Belgiens socialdemokratiske statsminister,
P. H. Spaak, under veckoskiftet den 24-26 november förgäves ansträngde
sig att i New York uppmjuka USA:s och de afro-asiatiska ombudens beslut
att under sista veckan av november upprepa F.N :s generalförsamlings
energiska resolution, att Israel, Storbritannien och Frankrike omedelbart
borde evakuera besatta egyptiska områden, med ett mildare av »aggressorerna» godkänt tillägg som medgav ett uppskov.
Vad socialdemokratien angår förlöper alltså fronten på följande sätt:
på ena sidan stå franska, holländska och belgiska socialister ävensom
Israels premiärminister David Ben Gurion, som bekant ledare för det
socialdemokratiska majoritetspartiet i Israels parlament, på den andra
Labourparty i Storbritannien, vars nye ledare Hugh Gaitskell i sin hart
när rabiata opposition mot den konservativa regeringen icke vill låta sig
överrösta av rivalen Bevan – designerad utrikesminister i Labours
,skuggkabinett». De socialdemokratiska statsministrarna i Skandinavien
ha följt Labours linje. Från Genosse Erich Ollenhauer i Västtyskland hör
man tills vidare ingenting, eftersom han är stadd på resa i Asien för att
träffa ett annat teckenförbidande neutrum, Nehru i New Delhi. Denne
har svikit Ghandis ideal genom att visserligen lidelsefullt protestera mot
Storbritanniens och Frankrikes :.imperialistiska angrepp på Egypten»,
men samtidigt länge blunda för Kremls tyranniska våld mot ungrarna
och tillåta Krishna Menon att i F.N:s generalförsamling avböja en resolution mot terrorn med en maning till humanitär hjälp till dess offer. I
detta nu är därför den socialdemokratiska s. k. II. Internationalen lika
söndrad som den kommunistiska. Härmed har arbetarrörelsen som fredsfaktor – som sista gången proklamerades vid den extra internationella
socialistkongressen i Basel på senhösten 1912, men vilken utopi bröt samman .i augusti 1914- ånyo visat sig vara en fiktion.
606
–illiii—————–~””””……___-.;_·-~~~’-.;.!:,.O~t;…:_~…..- – – – – – – – – –
…..
Dagens frågor
Kritiken av Eisenhowers politik tillkommer i första hand ej oss utan
amerikanska skribenter, och de sköta den mycket bra. Demokraterna ha
tystnat och avvakta utgången. Efter sitt nederlag den 6 november sände
Slevenson en telegrafisk lyckönskan till sin segerrike medtävlare och
betygade därvid, att under nu rädande världspolitiska oro »vi alla äro
amerikanen. Sädant ordasätt förpliktar. Men det har icke hämmat den
amerikanska publicitetens skarpaste pennor som »kolumnisterna» Walther
Lipproann och bröderna Alsop i New York Herald Tribune lika litet som
New York Times’ ledarskribenter och dess prominente chefskorrespondent i Washington, James Reston – bägge tidningarna äro som bekant
republikanska organ – att verkställa en svidande vidräkning med State
Departments och Vita Husets kurs. Förenta Staternas regering anklagas
för att genom sitt påbud via F.N. om anglo-franskt invasionsstopp ha förvandlat ett oundvikligt egyptiskt debacle till en triumf för Nasser. Härmed har tillika Sovjetunionen förskaffats en framgäng i Orienten, som
måste imponera pä araberna, vilka med sin maktpolitiska realism betrakta Västerns splittring och »angriparnas» snöpliga återtåg som en
reträtt inför det sovjetryska krigshotet med ty åtföljande axiomatisk
prestigevinst för Kreml.
Men bör icke aktningen för F.N., ehuru i dag dominerat av utomeuropeiska stater, värdesättas som en moralisk tillgäng för smärre stater
och kunna icke deras medborgare kräva obetingad respekt för dess statuter med motsvarande fördömelse för envar, som kränker dem? Förvisso
vore F.N:s utbyggnad till en verklig överstatlig regering påkallad av värt
klots krympning till e n värld, ett stort mäl att eftersträva. Men man
får icke förväxla ett ofullbordat ideal med det nuvarande F.N:s möjligheter i en konkret situation. Eller som Morgon-Tidningen (s) i en träffande
formulering fastslår: »Det internationella systemet för lag och fredlig
ordning har icke någon motsvarighet till den exekutivmakt, som inom
den enskilda rättsstaten ger lagen dess tvingande verkan, varav följer,
att det enskilda rättssamhällets bedömnings- och handlingsnormer icke
utan vidare äro tillämpliga, när det gäller förhällanden nationerna emellan.>
Det bästa bör förty icke hindra det goda eller in casu: Nasser skulle ha
oskadliggjorts, även om det icke skett i bokstavlig åtlydnad av F.N.-
stadgan. Israel hade i sju är väntat pä att F.N. skulle åstadkomma fred
längs dess gränser med särskilt Egypten. Tvenne gånger hade dessutom
F.N:s säkerhetsräd förständigat samma Egypten att efterleva Konstantinopeltraktatens bestämmelser och icke spärra Suezkanalen för israelisk
sjöfart. Storbritannien och Frankrike avvaktade under två månader ett
definitivt projekt av Dulles att internationalisera Suezkanalen, men han
vek ständigt undan av hänsyn, som voro en blandning av önskemål att
ändå söka vinna Nassers och arabernas bevågenhet, av gammalamerikanska antikoloniala komplex och av iver att icke rubba republikanska
valcirklar genom en skärpt utrikespolitisk kris. De amerikanska opponenterna ha också anmärkt, att fastän Washington med rätt eller orätt mä
ha bedömt den anglo-franska framstöten som högeligen oklok och Eisenhower i synnerhet förargat sig över sina bundsförvanters sekretess, sä
skulle invasionen dock ha fått fortsätta tills åtminstone trafiken genom
42*- 563450 607
·::-
Dagens frågor
Suezkanalen för iramtiden tryggats. Nu tycks kanalens upprensning stå
i vida fältet, en fatalitet, som svenskarna måhända få anledning att under
stundande vinter begrunda i sina genom oljebrist utkylda bostäder. Vår
regerings olyckliga ekonomiska politik har också låtit våra valutareserver
till den grad smälta ihop, att vi knappast ha råd till dollarköp av olja från
västra hemisfären!
Värre är, att USA:s förnämsta allierade i Atlantpakten, nämligen Storbritannien och Frankrike, kunna ekonomiskt och politiskt dekapiteras
genom Eisenhowers politik, vilket innebär en ödesdiger försvagning av
hela det fria Europa. Genom sin måhända de facto misslyckade extratur
på egen hand ha Storbritannien och Frankrike ytterligare komprometterats i de färgade folkens ögon, vilket måste öka såväl britternas bekymmer för sitt oljebehov från Orienten som Frankrikes svårigheter i
Nordafrika. Det är dock något i längden outhärdligt, att minst 70 procent
av Västeuropas oljeförsörjning kommer från av arabstater behärskade
oljekällor och oljeledningar samt till övervägande del måste passera den
av Nasser kontrollerade Suezkanalen. Finansminister McMillan målade
måhända framtiden alltför svart, när han i ett tal inför den konservativa
underhusfraktionen manade till enighet vid äventyr att eljest regeringen
måste avgå, nya val utlysas och Labour komma till styret. Den inre
politiska katastroffaran för Storbritannien är likväl överhängande. Edens
vikarie, R. A. Butler, har visserligen hittills nianövrerat både skickligt
och lojalt för att hålla ihop partiet. Men det är ett dåligt omen, att Butler
var Miinchenman på Chamberlains tid och nu uppges tillhöra den grupp
inom regeringen, som haft betänkligheter mot Edens politik. Perspektivet
är dystert. Kan dess allvar verkligen motvägas av de fördelar, som Eisenhower tror sig kunna vinna hos araberna i konkurrens med Sovjetunionen?
Skulle dock icke svenskarna i särskild grad kunna känna sig solidariska
med Dag Hammarskjöld, denne vår landsman, som nu står i medelpunkten
för världens uppmärksamhet? Han beundras med skäl för sin eminenta
begåvning och Eisenhower har varit frikostig med komplimanger. Hammarskjöld bär också en arbetsbörda, som knappast torde vara mindre
påkostande än Dulles’ och Edens, men då han är yngre och spartanskt
härdad för sin uppgift, har han undgått den kollaps, som drabbade de
sistnämnda. Vi svenskar ha ju lärt känna Dag Hammarskjöld som en
lampans outtröttlige ande, som en Ariel, vilken i stormen trofast tjänar
sin Prospero – vilken för tio–femton år tillbaka hette Wigforss och som
nu är det F.N. som talar med president Eisenhowers efter det makalösa
omvalet myndigare stämma.
Maktkampen Påfrestningen för världsfreden under de senaste hösti Kreml. veckorna härrör från tvenne krishärdar: Orienten och Östeuropa. Den större risken hotar dock icke från de eljest i sanning epokgörande händelserna inom det kommunistiska östblocket med en halvgången revolution i Polen, vilken endast kunde hejdas genom Kremls
eftergifter i sista stund, och med ett öppet uppror i Ungern, som »Kommendaturen» i samma Kreml måste kuva med vapenmakt. Man kan dock
608
Dagens frågor
ta för givet, att denna blivit djupt skakad av vetskapen att grundvalarna för Stalins imperium nu vackla. En syndabock skall då som vanligt framskaffas inför fåkunniga undersåtar och med visst fog utpekas
därvid president Tito i Jugoslavien, som ju tagit patent på de kommunistiska staternas rätt att vandra sin egen väg till »Socialismen», vilket
blev upphovet till Polens och Ungerns »förvillelser». Men då Chrustjev
och Bulganin vid botgörarfärden under pingsten i fjol till den 1948 på
Stalins order bannlyste avfällingen Tito togo denne till nåder, och när
de på försommaren i år pompöst mottogo honom som gäst i Sovjetunionen, framstå nämnda vederbörande som komprometterade »medbrottslingar». Molotov däremot kom icke till Belgrad och för att behaga
Tito, som visste sig i Molotov ha en svuren fiende, blev han omedelbart
före Titos ovannämnda visit entledigad som utrikesminister och ersatt
av Sjepilov.
Det var f ö r e Poznanrevolten den 28 sistlidne juni och vad därefter
följde av Kremls reaktioner: juli-»dekreteb i Pravda, som retuscherade
Chrustjevs avgrundsmörka bild av morddespoten Stalin i hans alltjämt
officiellt hemligstämplade tal vid sovjetryska kommunistpartiets XX
kongress i februari och Mikael Suslovs cirkulärskrivelse i september till
satellitstaternas regeringar med varning för Titos kätterier. Härmed sattes
punkt för »avstaliniseringen» och neo-stalinismen fick sin chans. Förgäves tycks Chrustjev i höstas genom sitt mystiska besök på Brioni hos
Tito och dennes improviserade flygresa till Kreml för konferenser med
Chrustjevs anhängare i Kreml ha sökt övertala Tito till en uppmjukning
av sin ståndpunkt för att kunna åvägabringa ett modus vivendi, som
skulle kunna förhindra en konflikt inom den kollegiala diktaturen. Det
sades, att Bulganin var tillstädes vid denna Krimkonferens, men att
Molotov och Kaganovitj icke lämnade Moskva. Marskalk Sjukov höll sig
också visligen undan och lät de civila kollegerna sköta sig bäst de gitte.
Enligt uppgift lär Tito ha vägrat att ändra signaler, varmed den latenta
ledarekrisen i Kreml blev akut. Åtskilligt tyder på att Mololovs negativa
inställning till Tito därmed meriterat honom i motsats till främst
Chrustjev, vilken oavlåtligt uppträtt som Titos gynnare. Chrustjevs position anses därför hotad, vilket tycks bekräftas av hans obehärskade
utfall mot Västmakterna, senast vid mottagningen av diplomatiska kåren
i Moskva i samband med en bankett i Kreml för Gomulka. Chrustjev var
uppenbarligen bragt ur balans beroende antingen på för mycket vodka
eller på bekymmer för sin framtid, sannolikt bådadera. I varje fall har
Molotov nyss befordrats till chef för det ministerium, som kontrollerar
de andra departementens verksamhet, vilket påstås vara en nyckelpost
inom Sovjetunionens ofantligt förgrenade statsförvaltning.
En klar inblick i den personliga rivalkampen i Kreml är emellertid
otänkbar för utomstående. Ingen hemlighet är så väl bevarad bakom
Kremls murar, och ingen bolsjevik är som outsider så betrodd, att han
blir invigd i dessa mysterier. Det säges därför ofta, att utländska bedö-
mare endast skilja sig åt genom den grad av okunnighet, varmed de uttala
sig härom. Det är förty tvivelaktigt att spekulera över hur de mera kända
Kremldignitärerna fördela sig på de stridande falangerna eller om överhuvud en sådan konsekvent klyvning existerar. Med anspråk på viss gil- 609
Dagens frågor
tighet göres dock gällande, att Molotov på sin sida har partiveteranen
Kaganovitj, Stalins judiske svåger, och den nya stjärnan, nyssnämnde
Suslov, ansvarig för relationerna med satellitstaterna, medan kommunistpartiets generalsekreterare Chrustjev och ministerpresidenten Bulganin
äro en motpart, särskilt vad Tito angår. Men det är också tänkbart, att
de sistnämnda nu sadlat om i detta hänseende. Malenkov, i mars 1953 efter
Stalins frånfälle medlem av det triumvirat, som då omfattade Molotov
och Beria, har på senare tid ej framträtt; han tycks bida sin tid, men
han glömmer nog icke i brådrasket, att han förra vintern inför Högsta
Sovjet detroniserades av Chrustjev och degraderades till minister för
elförsörjningen i rang likställd med tjogtals andra kolleger.
Även om neo-stalinismen ännu icke kunnat samlas kring en ny Stalin,
har den likväl förmått iscensätta häftiga attacker mot Tito medelst
tvenne ledande jätteartiklar i Pravda, där han just fått den roll av syndabock för de ödesdigra bakslagen i Polen och Ungern, som berörts i det
föregående. Regeringsorganen i Belgrad ha icke blivit svaret skyldiga utan
förebrå Pravda falskcitat och förvrängningar. Pravda aktar sig dock visligen att ånyo direkt bryta med Tito på samma sätt som Stalin 1948, utan
synes hellre vilja provocera denne till ett sådant steg. Det är nämligen
icke nog med att Pravda fråndömer Tito hans pretentioner att vara en
företrädare för en socialism av nationell egenart, utan också hånar hans
socialism som ett unicum, vilket mottar subsidier av »imperialistiska
kapitalister•. Vad Pravda ej utsäger i ord markeras tydligare genom en
koncentration av till Bulgarien nyanlända sovjetryska divisioner, vilka
anses mindre rikta sin spets mot Turkiet än fastmera mot Jugoslavien.
Ryssarna ha dessutom ansenliga styrkor i Rumänien och behärska nu
militärt Ungern med resultat, att Tito känner sig så beträngd, att han i
all hast vill reaktivera den till följd av Cypernkonflikten bortglömda
militäralliansen mellan Jugoslavien, Grekland och Turkiet.
I slutet av november skärptes också motsättningarna mellan Belgrad
och Kreml, när det ryska militärbefälet i Budapest kränkte den lejd för
Ungerns regeringschef under de korta frihetsdagarna i oktober, Imre
Nagy, som Kadar beviljat denne och hans ungefär 50 följeslagare, samtliga
ungerska patrioter, vilka den 4 november togo sin tillflykt till jugoslaviska
beskickningen i Budapest. Åtskilligt tyder dock på att chefen för den
sovjetryska säkerhetspolisen, general Serov, som nu lär vistas i Budapest,
icke tog minsta hänsyn till Kadars skriftliga försäkran till Belgradregeringen om tryggad avfärd för Nagy utan lät häkta honom med sitt sällskap – ett brott i samma skändliga stil, som när den 3 november den
ungerske frihetshjälten, generalmajor Pal Maleter, vid förhandlingar med
Kadar i parlamentshuset i Budapest greps av ryssarna och sedermera försvann. Tito tillfogades härvid samtidigt en förolämpning och en allvarlig
prestigeförlust.
Makten glider nu alltmera över till sovjetmarskalkarna med försvarsminister Sjukov i spetsen. Avundsjuk på deras popularitet hos folket för
bragderna under kriget och ängslig för deras eventuella avsikter att utöva
politiskt inflytande höll Stalin tillbaka militärledningen och sörjde för
en motvikt i form av dels Berias autonoma, starka polisarme, dels partipolitrukernas privilegier på officerskårens bekostnad. Genom sin oum- 610
Dagens frdgor
bärliga aktiva medverkan vid Berlas likvidering i juni 1953 och polistruppernas följande avpolletering blevo marskalkarna kvitt dessa rivaler.
Härav ha Sjukov och hans kolleger skickligt begagnat sig och i år fått
en reform till stånd, som reducerat sagda politrukers roll vid truppförbanden.
Sjukov med kamrater säges ha föga till övers för de ideologiska motsättningarna och de invecklade fraktionsintrigerna i Kreml, men äro desto
fastare i sin föresats att icke låta de frukter av andra världskrigets fälttåg
gå till spillo, som fört Röda armen till Elbe, hjärtat av Europas kontinent,
och dymedelst skapat en skyddsvall för det ryska moderlandet mot de invasioner, som under 250 år ansatts västerifrån: Karl XII, Napoleon, Hindenburg och Hitler. Med största bekymmer böra marskalkarna under innevarande höst ha konstaterat, att Warszawapakten, vilken som motvikt till
Atlantpakten skulle konsolidera östblocket, militärt mistat det mesta av
sitt värde, då det visat sig, att de polska och ungerska samt antagligen även
de tjeckoslovakiska armilerna jämte »folkpolisen» i tyska östzonen vid
l>rig med Västmakterna äro så mycket mindre att lita på som bundsförvanter, som de tvärtom måste befaras göra gemensam sak med fienden.
För säkerhets skull lär också den rumänska armen ha blivit avväpnad;
den ungerska har ju gått under i upproret.
Sovjetmarskalkarna äro näppeligen benägna att proklamera en öppen
militärdiktatur utan torde föredra att inifrån påverka de avgörande besluten. Dessa nu äldre herrars herravälde behöver heller icke innebära
någon aktuell krigsfara. I motsats till franska direktoriets unga generaler
ha de heller ingen brinnande otillfredsställd ärelystnad. Men de äro i
gengäld säkerligen orubbligt överens om att icke prisge vinsterna från
andra världskriget. Detta förklarar deras brutalitet mot den ungerska frihetsrörelsen och förstärkningen av de sovjetryska styrkorna i tyska östzonen, vilket under nu rådande förhållanden gör varje förhoppning om
Tysklands återförening till en illusion. Gomulka blev oantastad, därför
att polackernas farhågor för framtida tyska krav på en revision av OderNeissegränsen tvinga honom till en militär entente med Sovjetunionen.
Bakslag för Östblockets I våra dagar har storpolitiken blivit »planeplanekonomi. tarisk» på sätt Rudolf Kjellen näppeligen anade,
då han för femtio år sedan började använda detta begrepp, som han i sin
tur inhämtat i den tyske geografen Ratzels geopolitiska skola. Inga direkta
landfasta förbindelser finnas mellan Östeuropa och Orienten, vilka bägge
nu skakas av svåra kriser, men medan Sovjetunionen är huvudfiguren i
den förstnämnda, står den icke i förgrunden av den senare. Ändå hänga
de bägge ihop genom Kremls åstundan att desto intensivare beflita sig om
en infiltration i Orienten ju mindre hållfast dess herravälde över sina
lydstater visar sig vara.
Vid bedömningen av Kremls farhågor inför det sammanbrott, som nu
skönjes för Stalins imperialistiska system, inta givetvis de strategiska
bekymren att mista den skyddsbarriär – inklusive speciellt tyska östzonen – som uppbyggts mot Väster, främsta rummet. Ehuru den ryska
generalstaben icke torde ha tillmätt den Warszawapakt, som militärt
skulle reglera randstatspolitiken, någon sådan betydelse, att satellit- 611
Dagens frågor
armeerna, fastän utrustade av ryssarna och med ryska officerare i alla
högre befälsställningar, ansetts operativt likvärdiga med Röda armen, lära
de dock ha betraktats som användbara för bevakningstjänst m. m. längs
de långa etapplinjerna från Elbe till Rysslands nya västgräns. Men då
Ungerns arme gjorde gemensam sak med frihetsmännen och Polens
uppenbarligen fylkat sig bakom Gomulka, måste även dessa blygsamma
förhoppningar på satellitarmeerna avskrivas. Där torde man icke heller
göra sig några överdrivna illusioner om de tjeckoslovakiska, rumänska
och bulgariska armeerna eller östtyska »folkpolisens» pålitlighet i händelse av krig med Västmakterna. Konsekvensen blir förty, att Röda armen
måste avdela stora styrkor för att hålla satellitfolken i styr och trygga
förbindelsetjänsten, vilket innebär betydande avbräck för dess krigspotential. Det må vara en tröst, att Sovjetunionens lantmilitära överlägsenhet i jämförelse med Atlantalliansens resurser reducerats, när genom
Orientkrisens hittillsvarande förlopp Kreml synes nalkas sitt länge vidhållna mål att försvaga Västerns sammanslutning och militärt urholka
Atlantpakten.
I sin ovannämnda strävan att kompensera sin prestige- och maktförlust i östra Europa genom framstötar mot de färgade folken i allmänhet
men just nu mot Orienten isynnerhet blottar likväl Kreml en sida av sin
falska ideologi. Som bekant är varken president Nasser i Egypten eller
andra arabhärskare benägna att inomhus tolerera kommunismen i praktisk tillämpning, ty det vore liktydigt med undergång för deras plutokratiskt halvfeodala regim, men de motta gärna diplomatiskt bistånd och
vapenleveranser med nödigt antal militära och civila instruktörer från
Sovjetunionen. Nasser har härvid gått så långt, att Dulles som motiv för
den vägran i juli månad att låta USA finansiellt medverka till Assuandarnmens byggnad, vilket genom Nassers följande expropriation av Suezkanalen utlöste den aktuella krisen, offentligt angav, att Nasser nu hade
definitivt avslöjats som Kremls marionett. Det visade sig också vid Israels
ockupation av Ghaza och Sinaihalvön, att Nasser hunnit erhålla en så-
dan myckenhet sovjetrysk modern krigsmateriel, att – efter de auglofranska invasionsstyrkornas liknande erfarenheter – värdet beräknas
till ett sådant enormt belopp av två miljarder svenska kronor. Det är
onekligen raskt marscherat, om man besinnar, att förhandlingar härom
först upptogs i fjol sommar mellan Kreml och Kairo. Men man tror icke
att ryssarna kalkylerat med att den tekniskt efterblivna egyptiska armen
skulle ha kunnat hantera dessa vapen, som också lämnades i sticket vid
den allmänna flykten och kapitulationen för israelerna. Man vill snarare
häri se ett bevis för att ryssarna voro på väg att anordna baser för framtida behov, som skulle bemannas med successivt översända »frivilliga».
I London, Paris och Tel Aviv göres också gällande, att dessa högst
riskabla kalkyler korsats genom deras aktioner.
Kreml riktar icke heller sin propaganda till dc exotiska nationernas
härskare utan till deras breda lager och flygelgrupper av fanatiska nationalister. Härvid framställer sig Kreml som den svurne fienden till de
vitas kolonialpolitik och vill uppfattas som hedersledamot vid fjolårets
afro-asiatiska Bandungkonferens på Java, ehuru veterligen ingen sovjetrysk delegat antichambrerade i dess väntrum, vilket däremot, beteck- 612
Dagens frågor
nande nog, var fallet med den från Cypern av britterna deporterade grekiske ärkebiskopen Makarios. Men hur uppträder Kreml mot de kolonier,
vartill faktiskt de östeuropeiska satellitstaterna degraderats? Jo, dessa ha
inlemmats i Kremls centrala planhushållning på så sätt, att de enligt en
rationell arbetsfördelning tilldelats speciella produktionsuppgifter, som
måste fullgöras utan hänsyn till den egna befolkningens primära behov
av konsumtionsvaror. Samtidigt har Kreml icke försummat att göra oskä-
liga mellanhandsvinster, i det att t. ex. Polen tvingats att sälja kol u n d e r
världsmarknadspriset till ryssarna, som dessa sålt till Ungern för pris
h ö g r e än världsmarknadens och inkasserat profiten! Ryska folket
slipper icke biHigare undan; gentemot de kollektiva jordbruken i Sovjetunionen tillämpas samma metoder. Deras kolchoser m. m. nödgas leverera sin gröda till statliga myndigheter för mycket låga priser, varefter
konsumenterna få betala det mångdubbla i form av den omsättningsskatt, som är statsfinansernas största intäktspost. Förvisso en utsugning
i gigantisk skala av »det arbetande folket».
När nu hela Ungerns näringsliv förlamats och Gomulkas Polen tycks
ha för avsikt att inrikta produktionen för att söka höja det egna folkets
olidligt nedpressade levnadsstandard så äventyras de olika »femårs•
planerna» och Östeuropas ekonomiska union råkar i farozonen. Det är
en annan verkan av satellitpolitikens sammanbrott, som icke kan botas
med neostalinism och naken militärdiktatur som nu i Ungern.
Några mera detaljerade uppgifter stå ännu icke till buds om situationen
i de olika länderna. Sovjetunionen har däremot i år haft tur med sin
skörd, vilket anses vara en kreditpost för den hårt beträngde antistalinisten Chrustjev. Från Västtyskland inlöpa dock underrättelser, att den
tyska östzonen, över vilken Kremls lydiga redskap i Pankow regera med
stärkt stöd av sovjetrysk militär, drabbats av stora besvärligheter mest
på grund av bl. a. utebliven kolimport från Polen. Enligt programmet
skulle östzonen företrädesvis syssla med industriell kvalitetsproduktion,
såsom optiska instrument från Zeiss i Jena och stålframställning från
ett nyanlagt »kombinat» vid Oder, som nu nödgats inställa driften. Försörjningen av elström har inknappats genom kolbristen, och de prestationer, som fastställdes i ekonomiska unionens råd i våras, måste utebli.
I Sovjetunionen torde man dock varken behöva eller vara sinnad att
minska tempot i rustningsindustrien, men får väl resignera, då satelliternas bidrag till den dirigerade ekonomien sina eller sinkas. En sådan
kommandohushållning i bokstavlig bemärkelse är oförenlig med ett fritt
samhälle och mänskligt otillåtlig genom löneslaveriet.
Regnförsäkring Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillhör den mest
i Sahara. undanskymda och minst diskuterade företeelsen inom
vår välfärdsstat. Byggd på den i och för sig förträffliga grundsatsen om
hjälp till självhjälp, har den, som i Danmark, till förebild haft det s. k.
Gentsystemet av 1902, enligt vilket fackförbundens bistånd åt arbetslösa
medlemmar friställdes i föreningsrättsligt självständiga kassor, som erhöllo offentliga bidrag för verksamheten. Denna fackliga understödsgren
infördes för hundra år sedan av de brittiska Trade Unions och motiverades realistiskt med behovet att hålla arbetslösa kolleger under armarna,
613
……..• ))1114111’71!”’.”””””’:<’”<
Dagens frdgor
sä att de icke under depressionstider mottogo arbete inom yrket till lägre
löner än de avtalsenliga. Bidrag frän det allmänna till sådant understöd
uppfattades med rätta som ett avsteg frän dess plikt till neutralitet gentemot lönekampen pä arbetsmarknaden. Principiellt gäller detta än i dag;
av det skälet motsatte sig också högern och bondeförbundet i riksdagen
det statsunderstöd till fackliga arbetslöshetskassor, som 1934 genomdrevs
av socialdemokraterna och folkpartiet. Oppositionen ansåg, att en arbetslöshetshjälp frän stat och kommun, särskilt medelst nödhjälpsarbeten
utan fattigvärdskaraktär, som hos oss infördes efter första världskrigets
utbrott, var en för uppgiften lämplig och effektiv åtgärd, som lätt kunde
anpassas efter de skiftande konjunkturerna och icke behövde kompletteras med någon statsunderstödd försäkring.
Nu mä medges, att i värt land med kollektivavtalens obegränsade rättsverkningar för arbetsvillkoren vid företagen och den höga organisationsfrekvensen bland arbetarna, som förhindrar allt »bönhaseri», fackförbundens arbetslöshetshjälp icke spelar samma roll som tidigare i strävandet att uprätthälla tarifflönernas miniminivä. Sagda hjälp har därigenom
fått en mera karitativ karaktär och inbjuder genom de självstyrda kassorna en enklare administration än som vore möjlig med obligatorh!k
arbetslöshetsförsäkring, varpå Storbritannien är ett exempel. önskemål
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ha också numera tystnat i Sverige, där de organiserade arbetarna ha all anledning att vara särdeles tillfreds med den frivill·iga försäkringen. Denna omfattade vid senaste
årsskiftet 43 »erkända» kassor med 275 000 medlemmar, varav inemot
20 procent kvinnor, och torde därmed inom de flesta lönearbetaryrken
ungefär ha fått den anslutning, som skulle kunna påräknas vid obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med egna funktionärer äro kassorna helt
enkelt en dubblering i personalunion med motsvarande fackförbund inom
eller utanför LO. Enligt förordningen om kassorna skola de stä öppna
för alla svenska arbetare inom facket ifråga, men det anses vara ännu
svärare för en oorganiserad arbetare att komma i n i en kassa än att
komma u t ur ortens socialdemokratiska arbetarkommun, därest hans
fackförening pä ett mycket fåtaligt besökt möte röstat för kollektiv anslutning till partiet.
Även om vår frivilliga arbetslöshetsförsäkring till sin konstruktion kan
accepteras, är detta ingalunda fallet med kassornas praxis, som i väsentliga avseenden strider mot sunt förnuft och i sin helhet framför allt mot
det faktiska läget pä arbetsmarknaden. I budgeten för åren 1954/55 och
1955/56 äskades av regeringen, pä arbetsmarknadsstyrelsens hemställan,
under femte huvudtiteln 40 miljoner kronor i statsbidrag till kassorna.
Beloppet höjdes i fjol till 42 miljoner, fastän arbetsmarknadsstyrelsen
samtidigt bekände, »att vi befunno oss i en konjunkturtopp med högt
uppdriven sysselsättning». I höst har styrelsen i sina petita ökat beloppet till 45 miljoner kronor. Under senare år hade dock arbetslösheten inom
fackorganisationerna sjunkit till 1 procent, medan den fulla sysselsättningens berömde banerförare, Lord Beveridge, hävdade, att pä sin tid
sådan förelåg vid procentsiffran 3. Hos oss är alltså situationen: j u
ö v e r f u l l a r e s y s s e l s ä t t n i n g, d e s t o s t ö r r e k o s t n a d e r
för staten!
614
Dagens frågor
Det är en klen tröst, att kassorna själva genom medlemsavgifter och avkastning från fonder bestrida ca 60 procent av sina utgifter. Deras Ullderstödskostnader uppgå nu till 75 milj. kronor om året, vilket ju är
orimligt under en epok med rekordlåg arbetslöshet. Detta uppenbara
missförhållande har ideligen påpekats i den publika debatten, alltsedan
bristen på arbetskraft, men icke på arbetstillfällen, från krigsårens början
blev det dominerande draget på vår arbetsmarknad. Att vår nuvarande
regering funnit allt bra som det är, förvånar mindre, eftersom arbetslöshetsförsäkringen är inpassad i den socialdemokratiska löftespolitiken.
Men icke heller riksdagen, för vilken allt »socialt» småningom blivit tabuförklarat, har reagerat.
Först när direktör Wärn år 1950 fick i uppdrag att undersöka möjligheterna att minska statsutgifterna och därvid bl. a. underkastade arbetslöshetskassornas avskärmade anordningar en kritisk granskning, kunde
dåvarande socialministern Gunnar Sträng icke underlåta att i november
1951 tillsätta en kommitte för att utföra den av Wärn påkallade närmare
utredningen. Lantarbetareförbundets förre förtroendeman Sträng sörjde
dock för att kommittens sammansättning med en majoritet av fackliga
funktionärer blev sådan, att inga för kassornas klientel obekväma ändringsförslag vore att befara.
Resultatet av kommittens arbete blev också det avsedda. Den påyrkade
i första hand en höjning av understödsbeloppen, vilket förvisso var berättigat med hänsyn till kronans minskade köpkraft. Herr Sträng i sin
tur utförde beställningen genom en proposition till 1952 års riksdag,
varigenom kassornas arbetslösa medlemmar erhöllo en kompensation, som
sannerligen icke beskärdes de av inflationen drabbade spararna och pensionärerna, vilka i egenskap av skattedragare måste vara med och betala
den ökade kostnaden för statsverket. Det var därvid typiskt, att kommittemajoriteten, trots de oavbrutet stigande reallönerna för kassornas
medlemmar, i c k e förutsatte en proportionell höjning av d e r a s avgifter. En försäkrad kan nu uppbära en daghjälp av 20 kronor vid en
beräknad dagsinkomst av 30 kronor, vilket belopp ej anses förslappa
hågen att återgå till ordnat arbete. Riksdagen biföll propositionen; det
förestod andrakammarval till hösten. Herr Wärns besparingsaktion på
detta område medförde– motsatt påföljd!
Sammalunda gick det med spörsmålen om nämnda försäkrings omfattning och tekniska utformning, åt vilka kommitten efter tre års ytterligare utredningar ägnade sitt i fjol höstas publicerade huvudbetänkande
med utkast till ny förordning om arbetslöshetskassorna. Av de många
remissutlåtandena tilldrog sig givetvis den sakkunniga arbetsmarknadsstyrelsens yttrande speciell uppmärksamhet. Den avvisade bestämt åtskilliga av kommittens förslag, vilket var så mycket mera välkommet som
de fackliga funktionärerna i kommitten, med riksdagsman Sven Gustafsson från folkpartiet i släptåg, rentav velat uppmjuka understödsvillkoren.
Kommitten ville att även företagare och hemarbetare skulle kunna
försäkra sig mot arbetslöshet, vilket arbetsmarknadsstyrelsen avstyrkte,
därför att kontrollen av deras faktiska arbetslöshet skulle medföra alltför
stora svårigheter. För närvarande har som regel en folkpensionär samma
rätt till arbetslöshetsunderstöd som varje annan kassamedlem. Med för- 615
;a;p.e;. :·
Dagens frdgor
biseende av vanskligheten för arbetsförmedlingsanstalterna att erbjuda
en ålderstigen person lämpligt arbete förordade kommitten status quo.
Det blev för starkt för tvenne ämbetsmän i kommitten, bland dem ordföranden, byråchefen L. Hultström, och en adjungerad expert, byråchefen
Ringensson, numera chef för arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrä,
vilken menade att understödsrätten till folkpensionär borde begränsas.
Ledamoten Börje Haggård, då sekreterare i Svenska Arbetsgivareföreningen, yrkade förbud för folkpensionär att tillhöra försäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkte Hultströmska kompromissen men betonade,
att denna borde betraktas som ett provisorium, då det principiellt måste
anses oriktigt, att en person kan erhålla ersättning frän två grenar av
socialförsäkringen, bägge subventionerade av staten. Även i övrigt nagelfor arbetsmarknadsstyrelsen »vaga formuleringar av kommitten vid definitionen av lämpligt arbete, särskilt i samband med korttidsarbete».
Härvid öppnade styrelsen något av den förlät, som utifrån förhindrar en
närmare inblick i kassornas verksamhet. Enligt styrelsen hade erfarenheten givit vid handen, »att arbetsgivare och arbetstagare väl förstått att
bruka arbetslöshetskassan som ekonomiskt utjämnande faktor». Vid korttidsarbete, hette det, hade ersättningen frän kassan till arbetstagarna så
småningom mera framstått som lönekompensation än som hjälp vid ett
övergångsskede. Det funnes exempel på att arbetssökande velat ha anställning vid arbetsplats med reducerad veckaarbetstid och att arbetsgivare anställt personer under skeden, då korttidsarbete förekommit!
Dessa interiörer äro av värde inför det korttidsarbete, som till följd av
bensin- och oljebristen nu införts vid svenska industriföretag, varvid de
permitterade erhålla bidrag frän sin kassa.
Man kunde motse en proposition med anledning av kommitteförslagen
vid detta års riksdag. Den framlades också i mars av den nye socialministern John Ericsson – Kinna, vilken så längt ifrån att beakta arbetsmarknadsstyrelsens befogade erinringar tvärtom i allt väsentligt följt
kommillemajoritetens radikalare inriktning. statsrådet har sålunda satt
sig över arbetsmarknadsstyrelsens invändningar mot att självständiga
företagare hädanefter icke skola förvägras medlemskap i arbetslöshetskassorna och vill icke heller rubba på nuvarande rätt för folkpensionär
att erhålla arbetslöshetsunderstöd. I brådskan vid vårsessionens slut fick
propositionen stå över till hösten. Den hade ändå gjort sin tjänst som
skådebröd bland andra populära anrättningar på socialdemokratiens valbord till den 16 sistlidne september.
Under hösten tog andra lagutskottet itu med ämnet och godkände liksom riksdagen på alla punkter propositionen. Man hade hoppats att
utskottet skulle ha skänkt tillbörlig uppmärksamhet åt arbetslöshetsunderstöden till korttidsarbetare, vilket som ovan nämnts plötsligt fått
påtaglig aktualitet genom att Volvo med anslutna industriföretag nödgats reducera arbetstiden med två dagar i veckan, vilket berättigar
till ett s k a t t e f r i t t understöd av kassan på tillhopa 40 kronor. Bli
andra industriföretag av samma orsak som Volvo tvungna tillgripa liknande förkortning av arbetstiden, kan konsekvensen medföra miljonunderstöd av statsunderstöd som l ö n e f y Il n a d till partiellt permitterade arbetare. Det skulle vara ett återfall på det högre socialpolitiska
616
___..______________………__~~~~…………~…….._..;:,.;’~-.-.-””””’-……………………………….._________….=====—-
Dagens frilgor
planet av det förkastliga s. k. »allowances»-systemet av brittiska arbetsgivare i början av 1800-talet att låta fattigvården dryga ut arbetarnas låga
och för livsuppehället otillräckliga löner.
Detta perspektiv är så oroväckande, att det borde ha observerats av riksdagen och föranlett en maning till regeringen att tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen överväga ett korrektiv. Men detta är blott e n detalj
av arbetslöshetsförsäkringens svagheter. Det fundamentala felet förblir
miljonrullningen av statsmedel till arbetslöshetskassorna under ett årtionde av överfull sysselsättning, vilket tidigt påpekats men ändå förvärrats. Man kan icke värja sig för intrycket, att vår arbetslöshetsförsäkring företer parodisk likhet med en r e g n f ö r s ä k r i n g f ö r S a h a r a
– med en grotesk tendens att ju torrare väderleken gestaltar sig, desto
mera stiga kostnaderna!
Österrike invid Österrike önskar icke bli indraget i världspolitiken. Man
vulkanen. hoppades i Wien, att den neutralitetsförpliktelse, som
var Sovjetunionens villkor för att äntligen underteckna statsfördraget i
maj förra året, skulle bidraga till att landet ostört kunde få njuta frukterna av sin återställda oavhängighet. Men naturligtvis tänkte österrikarna
aldrig på någon annan neutralitet än den, som inskränker sig till det rent
militära.
Det besök, som förbundskansler Julius Raab i oktober avlade hos sin
kollega och katolske meningsfrände Konrad Adenauer i Bonn var ett
naturligt led i denna politik, som inte alls vill släppa de rottrådar och kulturella traditioner, vilka knyta landet till Västern. Redan tidigare hade den
västtyske utrikesministern Brentano brutit den barriär, som uppstått
mellan Österrike och Tyskland 1938 och 1945. Efter allt att döma lyckades de båda regeringscheferna i sina strävanden att fullständigt återställa
den harmoni, som är det naturliga mellan dessa två stater, vilkas befolkning talar samma språk, vilka genom århundraden voro förenade i ett
rike, och vilka ha en gemensam andlig odling.
Då Raab återvände till Wien, hade revolutionen i Österrikes östra
grannland Ungern redan flammat upp i full låga. Vad för den övriga
världen tedde sig som en beundransvärd fastän hopplös frihetskamp mot
en övermäktig förtryckare, kände österrikarna för egen del som en nationell tragedi. Anledningen härtill var främst de sekelgamla förbindelserna mellan de båda länderna, vilka från 1867 till Habsburgmonarkins
undergång 1918 voro förenade i en union liknande den, som under tiden
1814-1905 bestod mellan Sverige och Norge. – Härtill sällade sig givetvis i tysthet reflexioner över vilken Österrikes ställning skulle ha varit,
om statsfördraget med Sovjet inte blivit avslutat och om ryska trupper
alltjämt funnits kvar i Österrike.
I Wien försiggår nu livligare än någonsin en clearing av alla underrättelser från östra och sydöstra Europa, vilka därefter förmedlas till de
fria folken. Man torde utan överdrift kunna påstå, att ingen annan huvudstad på den här sidan av järnridån har samma möjligheter som Wien att
bedöma, vad som händer eller icke händer i Ungern, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. I Wien råder allmänt den uppfattningen, att utgängen av maktkampen mellan öst och Väst mera beror på händelserna i
617
Dagens frågor
Östeuropa än vid Suezkanalen. Man kan i Wien inte fatta, att F.N. kunde
samla sig till en positiv handling beträffande Nassers Egypten, men i
fråga om Ungern och folkmordet på dess invånare begränsat sig till
verkningslösa resolutioner.
Österrike markerade från första stund sin neutralitet genom att vid
gränsen samla de militära styrkor, som hunnit bli användbara från den
kommande på allmän värnplikt uppbyggda nya armen. Försvarsminister
Graf inställde även sin planerade resa till Sverige för att kunna ordna
och leda denna mobilisering i mindre skala, vilken icke har något annat
syftemål än att skydda Österrike från främmande soldaters intrång och
trygga flyktingarnas asylrätt.
De österrikiska kommunisterna ha påstått, att Wienregeringen medvetet
tillåtit »fascister», »f. d. Horthy-officerare» och »andra agenter för den
västliga imperialismen» att komma in i Österrike och smyga sig över
gränsen till Ungern för att hetsa det ungerska folket till uppror mot dess
välsinnade överhet. Man vet i Kreml och i de ryska lydländerna givetvis,
att det rör sig här om medveten osanning. Man vet där också, att det är
Österrikes neutrala ställning, som står som mönster för de krav att få
utträda ur Warszawapakten, som yttrades så högljutt i Ungern och i det
fördolda hysas även i de andra lydstaterna. Hotfulla tongångar ha också
anslagits i sovjetryska och tjeckiska kommunistorgan. Från State Department i Washington utfärdades då en varning, att varje kränkning av
Österrikes integritet skulle uppfattas som ett hot mot freden.
För dagen är det största bekymret i Österrike de oavlåtligt växande skaror av flyktingar, som anlända utblottade på allt samt äro utmattade av
hunger och strapatser. Vid mitten av december uppgick deras antal till
120 000, något som vida överstiger Österrikes förmåga att härbärgera och
förpläga dem. I utrikesminister Figls frånvaro vid F.N:s generalförsamling i New York vädjade statssekreteraren Dr Bruno Krcisky till de västliga länderna att ofördröjligen öppna sina gränser för den röda terrorns
offer. Den österrikiska regeringen har framhållit, att den inte har kunnat
få några identitetshandlingar av dc inströmmande flyktingsskarorna och
inte heller låtit dem undergå en läkareundersökning. Svenska Röda korset
har gjort en synnerligen lovvärd insats och den svenska allmänhetens
offervillighet har varit mycket stor. Hittills har emellertid icke många
ungrare kommit till Sverige.
Höstens skakande upplevelser alldeles inpå de egna knutarna ha hos
österrikarna trängt de inrikespolitiska spörsmålen i bakgrunden. Men
konflikten mellan de två parterna i regeringskoalitionen – det borgerliga
folkpartiet och socialdemokraterna – är latent. De sistnämnda vilja icke
acceptera valresultatet, nämligen att befolkningens majoritet uttalade
sig mot planhushållningen. Det förefaller dock, som om partiledarna på
båda sidor under nu rådande förhållanden föredraga kompromisslösningar, vilka visserligen ofta inom sig bära fröet till nya konflikter. Det
stora blocket av landets två parlamentariska grupper – vilka tillsammans
inneha 156 mandat i nationalrådet mot allt i allt 9 mandat för oppositionen, varav 3 kommunister – kommer även i fortsättningen att styra Österrikes vanskliga kurs invid vulkanen.
618
Opinioner om Hösten 1956 har hittills företett flera storpolitiskt »svarta
Orientkrisen. veckor» än den som i juli 1914 varslade om första världskriget. Så omfattande militära åtgärder av olika slag ha heller icke skådats
sedan andra världskrigets slut sommaren 1945. Med undantag av det kortvariga kriget mellan Israel och Egypten, den auglo-franska ockupationen
av Suezkanalens nordliga sträcka och Ungerns frihetskamp har freden
kunnat bevaras. Men liksom det långvariga lugn, som mänskligheten i
stort sett åtnjöt under 1800-talet, denna borgerlighetens guldålder, i kraft
av Royal Navys’ obestridda herravälde över de sju haven var en Pax
Britannica, måste denna efterträdas av en Pax Americana om de lokala
eldsvådorna skola kunna hindras att växa till en ny världsbrand. En
sådan synas icke heller självhärskarna i Kreml vilja vedervåga, men man
märker tydliga tendenser att i Orienten ställa till med lokalt krig efter
KoreamodelL Det är Washingtons obestridliga förtjänst att dessa trevare
åtminstone tills vidare stäckts genom Eisenhowers kategoriska förklaringar, att någon förflyttning av ryska »frivilliga» till Nassers Egypten
lika litet som något våldshot mot Turkiet, Irak, Persien och Pakistan
skulle tolereras. För den händelse Kreml ansåge tillfället lämpligt att
avpressa det nästan värnlösa Japan en förmånlig fredstraktat eller det
röda Kina frestades att förgripa sig på Formosa, har ordern till de
amerikanska Stillahavsflottorna: »Klart skepp till drabbning» och atombomberna på hangarkryssarnas flygplan haft enahanda hälsosam verkan.
Den har också bromsat eventuella beräkningar av Pekings lydstater, Nordkorea och Nordvietnam, att genom snabb aktion fullborda hela Koreas
och Indokinas förening i kommunismens tecken.
Med ett erkännande av USA:s insatser för att tygla de totalitära staternas krigiska lustar följer likväl icke som oundviklig slutsats, att den
amerikanska diplomatien i Orienten är värd samma lovord. Finge man
tro svenska tidningspressen, skulle dennas tämligen enhälliga förkastelsedom över Storbritanniens, Frankrikes och Israels aktioner mot Nassers
Egypten sammanfalla med en övervägande västerländsk opinion, frånsett Frankrike och det brittiska regeringspartiet, som ju äro parter i
målet. Så iir det icke. Även i Sverige möter man bland kretsar med utrikespolitiska kunskaper och intressen en mera nyanserad och mindre
negativ uppfattning, som fäster huvudvikten vid det positiva s y f t e t
med Västmakternas och Israels offensiver: att fränhända diktatorn Nasser
hans rättsstridigt åtkomna besittning av Suezkanalen och äntligen förmå
arabstaterna till en varaktig fred med deras till livet hotade hatkyckling,
Israel. I svenska tidningar ha andra symptom på sådana avvikande meningar anförts blott särdeles sparsamt. I exempelvis andra kammaren
av holländska parlamentet förekom dock den 9 och 10 november en
utrikespolitisk debatt, varunder i främsta rummet Röda armens brutala
framfart i Ungern brännmärktes som en skändlighet av alla talare utom
42- 563450 Svensk Tidskrift 1956 605
Dagens frågor
av kommunisterna. När en av dessa tog till orda, lämnade de andra
partiernas medlemmar plenisalen och åhörarna läktarna. De organiserade
typograferna vid statstryckeriet meddelade senare, att de beslutat att
till holländska Ungernhjälpen avstå sin förtjänst på sättningen till p~rla?-
mentsprotokollen av kommunistiska anföranden. En ur både ideell och
praktisk synpunkt föredömlig demonstration! Talarna gillade i allmänhet
Israels framstöt som berättigat nödvärn mot det av Sovjetunionen upprustade Egypten. Vissa förbehåll yttrades mot Storbritannien och Frankrike, men förståelse fanns icke blott hos katoliker och liberaler utan
även hos åtskilliga socialdemokrater. Den socialdemol•ratiske statsministern W. Drees underströk, att Israel handlat av självbevarelsedrift och
att det var USA:s tveksamma politik i Orienten som medfört den kris, som
nu seglat upp. Denna Drees’ kritik fullföljdes av hans partivän, J. P.
Goedhart, vid det märkliga mötet av 200 parlamentariker frän Atlantpaktstaterna i Paris i samband med den nyligen avslutade NATO-konferensen.
Goedhart skildrade USA:s utrikespolitik som »tvetydig, motsägande och
förvirrad» samt ansåg sig kunna konstatera, att i motsats till Truman
vore president Eisenhower redo att vända ryggen åt Västeuropas demokratier för att »genom fjäsk och flirt strama upp sådana fanatiska
diktatorer som överste Nasser i Egypten och president Soekarno i Indonesien som plågade av mindervärdeskomplex drivas till hat mot Västerlandet». Härtill kommer att Belgiens socialdemokratiske statsminister,
P. H. Spaak, under veckoskiftet den 24-26 november förgäves ansträngde
sig att i New York uppmjuka USA:s och de afro-asiatiska ombudens beslut
att under sista veckan av november upprepa F.N :s generalförsamlings
energiska resolution, att Israel, Storbritannien och Frankrike omedelbart
borde evakuera besatta egyptiska områden, med ett mildare av »aggressorerna» godkänt tillägg som medgav ett uppskov.
Vad socialdemokratien angår förlöper alltså fronten på följande sätt:
på ena sidan stå franska, holländska och belgiska socialister ävensom
Israels premiärminister David Ben Gurion, som bekant ledare för det
socialdemokratiska majoritetspartiet i Israels parlament, på den andra
Labourparty i Storbritannien, vars nye ledare Hugh Gaitskell i sin hart
när rabiata opposition mot den konservativa regeringen icke vill låta sig
överrösta av rivalen Bevan – designerad utrikesminister i Labours
,skuggkabinett». De socialdemokratiska statsministrarna i Skandinavien
ha följt Labours linje. Från Genosse Erich Ollenhauer i Västtyskland hör
man tills vidare ingenting, eftersom han är stadd på resa i Asien för att
träffa ett annat teckenförbidande neutrum, Nehru i New Delhi. Denne
har svikit Ghandis ideal genom att visserligen lidelsefullt protestera mot
Storbritanniens och Frankrikes :.imperialistiska angrepp på Egypten»,
men samtidigt länge blunda för Kremls tyranniska våld mot ungrarna
och tillåta Krishna Menon att i F.N:s generalförsamling avböja en resolution mot terrorn med en maning till humanitär hjälp till dess offer. I
detta nu är därför den socialdemokratiska s. k. II. Internationalen lika
söndrad som den kommunistiska. Härmed har arbetarrörelsen som fredsfaktor – som sista gången proklamerades vid den extra internationella
socialistkongressen i Basel på senhösten 1912, men vilken utopi bröt samman .i augusti 1914- ånyo visat sig vara en fiktion.
606
–illiii—————–~””””……___-.;_·-~~~’-.;.!:,.O~t;…:_~…..- – – – – – – – – –
…..
Dagens frågor
Kritiken av Eisenhowers politik tillkommer i första hand ej oss utan
amerikanska skribenter, och de sköta den mycket bra. Demokraterna ha
tystnat och avvakta utgången. Efter sitt nederlag den 6 november sände
Slevenson en telegrafisk lyckönskan till sin segerrike medtävlare och
betygade därvid, att under nu rädande världspolitiska oro »vi alla äro
amerikanen. Sädant ordasätt förpliktar. Men det har icke hämmat den
amerikanska publicitetens skarpaste pennor som »kolumnisterna» Walther
Lipproann och bröderna Alsop i New York Herald Tribune lika litet som
New York Times’ ledarskribenter och dess prominente chefskorrespondent i Washington, James Reston – bägge tidningarna äro som bekant
republikanska organ – att verkställa en svidande vidräkning med State
Departments och Vita Husets kurs. Förenta Staternas regering anklagas
för att genom sitt påbud via F.N. om anglo-franskt invasionsstopp ha förvandlat ett oundvikligt egyptiskt debacle till en triumf för Nasser. Härmed har tillika Sovjetunionen förskaffats en framgäng i Orienten, som
måste imponera pä araberna, vilka med sin maktpolitiska realism betrakta Västerns splittring och »angriparnas» snöpliga återtåg som en
reträtt inför det sovjetryska krigshotet med ty åtföljande axiomatisk
prestigevinst för Kreml.
Men bör icke aktningen för F.N., ehuru i dag dominerat av utomeuropeiska stater, värdesättas som en moralisk tillgäng för smärre stater
och kunna icke deras medborgare kräva obetingad respekt för dess statuter med motsvarande fördömelse för envar, som kränker dem? Förvisso
vore F.N:s utbyggnad till en verklig överstatlig regering påkallad av värt
klots krympning till e n värld, ett stort mäl att eftersträva. Men man
får icke förväxla ett ofullbordat ideal med det nuvarande F.N:s möjligheter i en konkret situation. Eller som Morgon-Tidningen (s) i en träffande
formulering fastslår: »Det internationella systemet för lag och fredlig
ordning har icke någon motsvarighet till den exekutivmakt, som inom
den enskilda rättsstaten ger lagen dess tvingande verkan, varav följer,
att det enskilda rättssamhällets bedömnings- och handlingsnormer icke
utan vidare äro tillämpliga, när det gäller förhällanden nationerna emellan.>
Det bästa bör förty icke hindra det goda eller in casu: Nasser skulle ha
oskadliggjorts, även om det icke skett i bokstavlig åtlydnad av F.N.-
stadgan. Israel hade i sju är väntat pä att F.N. skulle åstadkomma fred
längs dess gränser med särskilt Egypten. Tvenne gånger hade dessutom
F.N:s säkerhetsräd förständigat samma Egypten att efterleva Konstantinopeltraktatens bestämmelser och icke spärra Suezkanalen för israelisk
sjöfart. Storbritannien och Frankrike avvaktade under två månader ett
definitivt projekt av Dulles att internationalisera Suezkanalen, men han
vek ständigt undan av hänsyn, som voro en blandning av önskemål att
ändå söka vinna Nassers och arabernas bevågenhet, av gammalamerikanska antikoloniala komplex och av iver att icke rubba republikanska
valcirklar genom en skärpt utrikespolitisk kris. De amerikanska opponenterna ha också anmärkt, att fastän Washington med rätt eller orätt mä
ha bedömt den anglo-franska framstöten som högeligen oklok och Eisenhower i synnerhet förargat sig över sina bundsförvanters sekretess, sä
skulle invasionen dock ha fått fortsätta tills åtminstone trafiken genom
42*- 563450 607
·::-
Dagens frågor
Suezkanalen för iramtiden tryggats. Nu tycks kanalens upprensning stå
i vida fältet, en fatalitet, som svenskarna måhända få anledning att under
stundande vinter begrunda i sina genom oljebrist utkylda bostäder. Vår
regerings olyckliga ekonomiska politik har också låtit våra valutareserver
till den grad smälta ihop, att vi knappast ha råd till dollarköp av olja från
västra hemisfären!
Värre är, att USA:s förnämsta allierade i Atlantpakten, nämligen Storbritannien och Frankrike, kunna ekonomiskt och politiskt dekapiteras
genom Eisenhowers politik, vilket innebär en ödesdiger försvagning av
hela det fria Europa. Genom sin måhända de facto misslyckade extratur
på egen hand ha Storbritannien och Frankrike ytterligare komprometterats i de färgade folkens ögon, vilket måste öka såväl britternas bekymmer för sitt oljebehov från Orienten som Frankrikes svårigheter i
Nordafrika. Det är dock något i längden outhärdligt, att minst 70 procent
av Västeuropas oljeförsörjning kommer från av arabstater behärskade
oljekällor och oljeledningar samt till övervägande del måste passera den
av Nasser kontrollerade Suezkanalen. Finansminister McMillan målade
måhända framtiden alltför svart, när han i ett tal inför den konservativa
underhusfraktionen manade till enighet vid äventyr att eljest regeringen
måste avgå, nya val utlysas och Labour komma till styret. Den inre
politiska katastroffaran för Storbritannien är likväl överhängande. Edens
vikarie, R. A. Butler, har visserligen hittills nianövrerat både skickligt
och lojalt för att hålla ihop partiet. Men det är ett dåligt omen, att Butler
var Miinchenman på Chamberlains tid och nu uppges tillhöra den grupp
inom regeringen, som haft betänkligheter mot Edens politik. Perspektivet
är dystert. Kan dess allvar verkligen motvägas av de fördelar, som Eisenhower tror sig kunna vinna hos araberna i konkurrens med Sovjetunionen?
Skulle dock icke svenskarna i särskild grad kunna känna sig solidariska
med Dag Hammarskjöld, denne vår landsman, som nu står i medelpunkten
för världens uppmärksamhet? Han beundras med skäl för sin eminenta
begåvning och Eisenhower har varit frikostig med komplimanger. Hammarskjöld bär också en arbetsbörda, som knappast torde vara mindre
påkostande än Dulles’ och Edens, men då han är yngre och spartanskt
härdad för sin uppgift, har han undgått den kollaps, som drabbade de
sistnämnda. Vi svenskar ha ju lärt känna Dag Hammarskjöld som en
lampans outtröttlige ande, som en Ariel, vilken i stormen trofast tjänar
sin Prospero – vilken för tio–femton år tillbaka hette Wigforss och som
nu är det F.N. som talar med president Eisenhowers efter det makalösa
omvalet myndigare stämma.
Maktkampen Påfrestningen för världsfreden under de senaste hösti Kreml. veckorna härrör från tvenne krishärdar: Orienten och Östeuropa. Den större risken hotar dock icke från de eljest i sanning epokgörande händelserna inom det kommunistiska östblocket med en halvgången revolution i Polen, vilken endast kunde hejdas genom Kremls
eftergifter i sista stund, och med ett öppet uppror i Ungern, som »Kommendaturen» i samma Kreml måste kuva med vapenmakt. Man kan dock
608
Dagens frågor
ta för givet, att denna blivit djupt skakad av vetskapen att grundvalarna för Stalins imperium nu vackla. En syndabock skall då som vanligt framskaffas inför fåkunniga undersåtar och med visst fog utpekas
därvid president Tito i Jugoslavien, som ju tagit patent på de kommunistiska staternas rätt att vandra sin egen väg till »Socialismen», vilket
blev upphovet till Polens och Ungerns »förvillelser». Men då Chrustjev
och Bulganin vid botgörarfärden under pingsten i fjol till den 1948 på
Stalins order bannlyste avfällingen Tito togo denne till nåder, och när
de på försommaren i år pompöst mottogo honom som gäst i Sovjetunionen, framstå nämnda vederbörande som komprometterade »medbrottslingar». Molotov däremot kom icke till Belgrad och för att behaga
Tito, som visste sig i Molotov ha en svuren fiende, blev han omedelbart
före Titos ovannämnda visit entledigad som utrikesminister och ersatt
av Sjepilov.
Det var f ö r e Poznanrevolten den 28 sistlidne juni och vad därefter
följde av Kremls reaktioner: juli-»dekreteb i Pravda, som retuscherade
Chrustjevs avgrundsmörka bild av morddespoten Stalin i hans alltjämt
officiellt hemligstämplade tal vid sovjetryska kommunistpartiets XX
kongress i februari och Mikael Suslovs cirkulärskrivelse i september till
satellitstaternas regeringar med varning för Titos kätterier. Härmed sattes
punkt för »avstaliniseringen» och neo-stalinismen fick sin chans. Förgäves tycks Chrustjev i höstas genom sitt mystiska besök på Brioni hos
Tito och dennes improviserade flygresa till Kreml för konferenser med
Chrustjevs anhängare i Kreml ha sökt övertala Tito till en uppmjukning
av sin ståndpunkt för att kunna åvägabringa ett modus vivendi, som
skulle kunna förhindra en konflikt inom den kollegiala diktaturen. Det
sades, att Bulganin var tillstädes vid denna Krimkonferens, men att
Molotov och Kaganovitj icke lämnade Moskva. Marskalk Sjukov höll sig
också visligen undan och lät de civila kollegerna sköta sig bäst de gitte.
Enligt uppgift lär Tito ha vägrat att ändra signaler, varmed den latenta
ledarekrisen i Kreml blev akut. Åtskilligt tyder på att Mololovs negativa
inställning till Tito därmed meriterat honom i motsats till främst
Chrustjev, vilken oavlåtligt uppträtt som Titos gynnare. Chrustjevs position anses därför hotad, vilket tycks bekräftas av hans obehärskade
utfall mot Västmakterna, senast vid mottagningen av diplomatiska kåren
i Moskva i samband med en bankett i Kreml för Gomulka. Chrustjev var
uppenbarligen bragt ur balans beroende antingen på för mycket vodka
eller på bekymmer för sin framtid, sannolikt bådadera. I varje fall har
Molotov nyss befordrats till chef för det ministerium, som kontrollerar
de andra departementens verksamhet, vilket påstås vara en nyckelpost
inom Sovjetunionens ofantligt förgrenade statsförvaltning.
En klar inblick i den personliga rivalkampen i Kreml är emellertid
otänkbar för utomstående. Ingen hemlighet är så väl bevarad bakom
Kremls murar, och ingen bolsjevik är som outsider så betrodd, att han
blir invigd i dessa mysterier. Det säges därför ofta, att utländska bedö-
mare endast skilja sig åt genom den grad av okunnighet, varmed de uttala
sig härom. Det är förty tvivelaktigt att spekulera över hur de mera kända
Kremldignitärerna fördela sig på de stridande falangerna eller om överhuvud en sådan konsekvent klyvning existerar. Med anspråk på viss gil- 609
Dagens frågor
tighet göres dock gällande, att Molotov på sin sida har partiveteranen
Kaganovitj, Stalins judiske svåger, och den nya stjärnan, nyssnämnde
Suslov, ansvarig för relationerna med satellitstaterna, medan kommunistpartiets generalsekreterare Chrustjev och ministerpresidenten Bulganin
äro en motpart, särskilt vad Tito angår. Men det är också tänkbart, att
de sistnämnda nu sadlat om i detta hänseende. Malenkov, i mars 1953 efter
Stalins frånfälle medlem av det triumvirat, som då omfattade Molotov
och Beria, har på senare tid ej framträtt; han tycks bida sin tid, men
han glömmer nog icke i brådrasket, att han förra vintern inför Högsta
Sovjet detroniserades av Chrustjev och degraderades till minister för
elförsörjningen i rang likställd med tjogtals andra kolleger.
Även om neo-stalinismen ännu icke kunnat samlas kring en ny Stalin,
har den likväl förmått iscensätta häftiga attacker mot Tito medelst
tvenne ledande jätteartiklar i Pravda, där han just fått den roll av syndabock för de ödesdigra bakslagen i Polen och Ungern, som berörts i det
föregående. Regeringsorganen i Belgrad ha icke blivit svaret skyldiga utan
förebrå Pravda falskcitat och förvrängningar. Pravda aktar sig dock visligen att ånyo direkt bryta med Tito på samma sätt som Stalin 1948, utan
synes hellre vilja provocera denne till ett sådant steg. Det är nämligen
icke nog med att Pravda fråndömer Tito hans pretentioner att vara en
företrädare för en socialism av nationell egenart, utan också hånar hans
socialism som ett unicum, vilket mottar subsidier av »imperialistiska
kapitalister•. Vad Pravda ej utsäger i ord markeras tydligare genom en
koncentration av till Bulgarien nyanlända sovjetryska divisioner, vilka
anses mindre rikta sin spets mot Turkiet än fastmera mot Jugoslavien.
Ryssarna ha dessutom ansenliga styrkor i Rumänien och behärska nu
militärt Ungern med resultat, att Tito känner sig så beträngd, att han i
all hast vill reaktivera den till följd av Cypernkonflikten bortglömda
militäralliansen mellan Jugoslavien, Grekland och Turkiet.
I slutet av november skärptes också motsättningarna mellan Belgrad
och Kreml, när det ryska militärbefälet i Budapest kränkte den lejd för
Ungerns regeringschef under de korta frihetsdagarna i oktober, Imre
Nagy, som Kadar beviljat denne och hans ungefär 50 följeslagare, samtliga
ungerska patrioter, vilka den 4 november togo sin tillflykt till jugoslaviska
beskickningen i Budapest. Åtskilligt tyder dock på att chefen för den
sovjetryska säkerhetspolisen, general Serov, som nu lär vistas i Budapest,
icke tog minsta hänsyn till Kadars skriftliga försäkran till Belgradregeringen om tryggad avfärd för Nagy utan lät häkta honom med sitt sällskap – ett brott i samma skändliga stil, som när den 3 november den
ungerske frihetshjälten, generalmajor Pal Maleter, vid förhandlingar med
Kadar i parlamentshuset i Budapest greps av ryssarna och sedermera försvann. Tito tillfogades härvid samtidigt en förolämpning och en allvarlig
prestigeförlust.
Makten glider nu alltmera över till sovjetmarskalkarna med försvarsminister Sjukov i spetsen. Avundsjuk på deras popularitet hos folket för
bragderna under kriget och ängslig för deras eventuella avsikter att utöva
politiskt inflytande höll Stalin tillbaka militärledningen och sörjde för
en motvikt i form av dels Berias autonoma, starka polisarme, dels partipolitrukernas privilegier på officerskårens bekostnad. Genom sin oum- 610
Dagens frdgor
bärliga aktiva medverkan vid Berlas likvidering i juni 1953 och polistruppernas följande avpolletering blevo marskalkarna kvitt dessa rivaler.
Härav ha Sjukov och hans kolleger skickligt begagnat sig och i år fått
en reform till stånd, som reducerat sagda politrukers roll vid truppförbanden.
Sjukov med kamrater säges ha föga till övers för de ideologiska motsättningarna och de invecklade fraktionsintrigerna i Kreml, men äro desto
fastare i sin föresats att icke låta de frukter av andra världskrigets fälttåg
gå till spillo, som fört Röda armen till Elbe, hjärtat av Europas kontinent,
och dymedelst skapat en skyddsvall för det ryska moderlandet mot de invasioner, som under 250 år ansatts västerifrån: Karl XII, Napoleon, Hindenburg och Hitler. Med största bekymmer böra marskalkarna under innevarande höst ha konstaterat, att Warszawapakten, vilken som motvikt till
Atlantpakten skulle konsolidera östblocket, militärt mistat det mesta av
sitt värde, då det visat sig, att de polska och ungerska samt antagligen även
de tjeckoslovakiska armilerna jämte »folkpolisen» i tyska östzonen vid
l>rig med Västmakterna äro så mycket mindre att lita på som bundsförvanter, som de tvärtom måste befaras göra gemensam sak med fienden.
För säkerhets skull lär också den rumänska armen ha blivit avväpnad;
den ungerska har ju gått under i upproret.
Sovjetmarskalkarna äro näppeligen benägna att proklamera en öppen
militärdiktatur utan torde föredra att inifrån påverka de avgörande besluten. Dessa nu äldre herrars herravälde behöver heller icke innebära
någon aktuell krigsfara. I motsats till franska direktoriets unga generaler
ha de heller ingen brinnande otillfredsställd ärelystnad. Men de äro i
gengäld säkerligen orubbligt överens om att icke prisge vinsterna från
andra världskriget. Detta förklarar deras brutalitet mot den ungerska frihetsrörelsen och förstärkningen av de sovjetryska styrkorna i tyska östzonen, vilket under nu rådande förhållanden gör varje förhoppning om
Tysklands återförening till en illusion. Gomulka blev oantastad, därför
att polackernas farhågor för framtida tyska krav på en revision av OderNeissegränsen tvinga honom till en militär entente med Sovjetunionen.
Bakslag för Östblockets I våra dagar har storpolitiken blivit »planeplanekonomi. tarisk» på sätt Rudolf Kjellen näppeligen anade,
då han för femtio år sedan började använda detta begrepp, som han i sin
tur inhämtat i den tyske geografen Ratzels geopolitiska skola. Inga direkta
landfasta förbindelser finnas mellan Östeuropa och Orienten, vilka bägge
nu skakas av svåra kriser, men medan Sovjetunionen är huvudfiguren i
den förstnämnda, står den icke i förgrunden av den senare. Ändå hänga
de bägge ihop genom Kremls åstundan att desto intensivare beflita sig om
en infiltration i Orienten ju mindre hållfast dess herravälde över sina
lydstater visar sig vara.
Vid bedömningen av Kremls farhågor inför det sammanbrott, som nu
skönjes för Stalins imperialistiska system, inta givetvis de strategiska
bekymren att mista den skyddsbarriär – inklusive speciellt tyska östzonen – som uppbyggts mot Väster, främsta rummet. Ehuru den ryska
generalstaben icke torde ha tillmätt den Warszawapakt, som militärt
skulle reglera randstatspolitiken, någon sådan betydelse, att satellit- 611
Dagens frågor
armeerna, fastän utrustade av ryssarna och med ryska officerare i alla
högre befälsställningar, ansetts operativt likvärdiga med Röda armen, lära
de dock ha betraktats som användbara för bevakningstjänst m. m. längs
de långa etapplinjerna från Elbe till Rysslands nya västgräns. Men då
Ungerns arme gjorde gemensam sak med frihetsmännen och Polens
uppenbarligen fylkat sig bakom Gomulka, måste även dessa blygsamma
förhoppningar på satellitarmeerna avskrivas. Där torde man icke heller
göra sig några överdrivna illusioner om de tjeckoslovakiska, rumänska
och bulgariska armeerna eller östtyska »folkpolisens» pålitlighet i händelse av krig med Västmakterna. Konsekvensen blir förty, att Röda armen
måste avdela stora styrkor för att hålla satellitfolken i styr och trygga
förbindelsetjänsten, vilket innebär betydande avbräck för dess krigspotential. Det må vara en tröst, att Sovjetunionens lantmilitära överlägsenhet i jämförelse med Atlantalliansens resurser reducerats, när genom
Orientkrisens hittillsvarande förlopp Kreml synes nalkas sitt länge vidhållna mål att försvaga Västerns sammanslutning och militärt urholka
Atlantpakten.
I sin ovannämnda strävan att kompensera sin prestige- och maktförlust i östra Europa genom framstötar mot de färgade folken i allmänhet
men just nu mot Orienten isynnerhet blottar likväl Kreml en sida av sin
falska ideologi. Som bekant är varken president Nasser i Egypten eller
andra arabhärskare benägna att inomhus tolerera kommunismen i praktisk tillämpning, ty det vore liktydigt med undergång för deras plutokratiskt halvfeodala regim, men de motta gärna diplomatiskt bistånd och
vapenleveranser med nödigt antal militära och civila instruktörer från
Sovjetunionen. Nasser har härvid gått så långt, att Dulles som motiv för
den vägran i juli månad att låta USA finansiellt medverka till Assuandarnmens byggnad, vilket genom Nassers följande expropriation av Suezkanalen utlöste den aktuella krisen, offentligt angav, att Nasser nu hade
definitivt avslöjats som Kremls marionett. Det visade sig också vid Israels
ockupation av Ghaza och Sinaihalvön, att Nasser hunnit erhålla en så-
dan myckenhet sovjetrysk modern krigsmateriel, att – efter de auglofranska invasionsstyrkornas liknande erfarenheter – värdet beräknas
till ett sådant enormt belopp av två miljarder svenska kronor. Det är
onekligen raskt marscherat, om man besinnar, att förhandlingar härom
först upptogs i fjol sommar mellan Kreml och Kairo. Men man tror icke
att ryssarna kalkylerat med att den tekniskt efterblivna egyptiska armen
skulle ha kunnat hantera dessa vapen, som också lämnades i sticket vid
den allmänna flykten och kapitulationen för israelerna. Man vill snarare
häri se ett bevis för att ryssarna voro på väg att anordna baser för framtida behov, som skulle bemannas med successivt översända »frivilliga».
I London, Paris och Tel Aviv göres också gällande, att dessa högst
riskabla kalkyler korsats genom deras aktioner.
Kreml riktar icke heller sin propaganda till dc exotiska nationernas
härskare utan till deras breda lager och flygelgrupper av fanatiska nationalister. Härvid framställer sig Kreml som den svurne fienden till de
vitas kolonialpolitik och vill uppfattas som hedersledamot vid fjolårets
afro-asiatiska Bandungkonferens på Java, ehuru veterligen ingen sovjetrysk delegat antichambrerade i dess väntrum, vilket däremot, beteck- 612
Dagens frågor
nande nog, var fallet med den från Cypern av britterna deporterade grekiske ärkebiskopen Makarios. Men hur uppträder Kreml mot de kolonier,
vartill faktiskt de östeuropeiska satellitstaterna degraderats? Jo, dessa ha
inlemmats i Kremls centrala planhushållning på så sätt, att de enligt en
rationell arbetsfördelning tilldelats speciella produktionsuppgifter, som
måste fullgöras utan hänsyn till den egna befolkningens primära behov
av konsumtionsvaror. Samtidigt har Kreml icke försummat att göra oskä-
liga mellanhandsvinster, i det att t. ex. Polen tvingats att sälja kol u n d e r
världsmarknadspriset till ryssarna, som dessa sålt till Ungern för pris
h ö g r e än världsmarknadens och inkasserat profiten! Ryska folket
slipper icke biHigare undan; gentemot de kollektiva jordbruken i Sovjetunionen tillämpas samma metoder. Deras kolchoser m. m. nödgas leverera sin gröda till statliga myndigheter för mycket låga priser, varefter
konsumenterna få betala det mångdubbla i form av den omsättningsskatt, som är statsfinansernas största intäktspost. Förvisso en utsugning
i gigantisk skala av »det arbetande folket».
När nu hela Ungerns näringsliv förlamats och Gomulkas Polen tycks
ha för avsikt att inrikta produktionen för att söka höja det egna folkets
olidligt nedpressade levnadsstandard så äventyras de olika »femårs•
planerna» och Östeuropas ekonomiska union råkar i farozonen. Det är
en annan verkan av satellitpolitikens sammanbrott, som icke kan botas
med neostalinism och naken militärdiktatur som nu i Ungern.
Några mera detaljerade uppgifter stå ännu icke till buds om situationen
i de olika länderna. Sovjetunionen har däremot i år haft tur med sin
skörd, vilket anses vara en kreditpost för den hårt beträngde antistalinisten Chrustjev. Från Västtyskland inlöpa dock underrättelser, att den
tyska östzonen, över vilken Kremls lydiga redskap i Pankow regera med
stärkt stöd av sovjetrysk militär, drabbats av stora besvärligheter mest
på grund av bl. a. utebliven kolimport från Polen. Enligt programmet
skulle östzonen företrädesvis syssla med industriell kvalitetsproduktion,
såsom optiska instrument från Zeiss i Jena och stålframställning från
ett nyanlagt »kombinat» vid Oder, som nu nödgats inställa driften. Försörjningen av elström har inknappats genom kolbristen, och de prestationer, som fastställdes i ekonomiska unionens råd i våras, måste utebli.
I Sovjetunionen torde man dock varken behöva eller vara sinnad att
minska tempot i rustningsindustrien, men får väl resignera, då satelliternas bidrag till den dirigerade ekonomien sina eller sinkas. En sådan
kommandohushållning i bokstavlig bemärkelse är oförenlig med ett fritt
samhälle och mänskligt otillåtlig genom löneslaveriet.
Regnförsäkring Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillhör den mest
i Sahara. undanskymda och minst diskuterade företeelsen inom
vår välfärdsstat. Byggd på den i och för sig förträffliga grundsatsen om
hjälp till självhjälp, har den, som i Danmark, till förebild haft det s. k.
Gentsystemet av 1902, enligt vilket fackförbundens bistånd åt arbetslösa
medlemmar friställdes i föreningsrättsligt självständiga kassor, som erhöllo offentliga bidrag för verksamheten. Denna fackliga understödsgren
infördes för hundra år sedan av de brittiska Trade Unions och motiverades realistiskt med behovet att hålla arbetslösa kolleger under armarna,
613
……..• ))1114111’71!”’.”””””’:<’”<
Dagens frdgor
sä att de icke under depressionstider mottogo arbete inom yrket till lägre
löner än de avtalsenliga. Bidrag frän det allmänna till sådant understöd
uppfattades med rätta som ett avsteg frän dess plikt till neutralitet gentemot lönekampen pä arbetsmarknaden. Principiellt gäller detta än i dag;
av det skälet motsatte sig också högern och bondeförbundet i riksdagen
det statsunderstöd till fackliga arbetslöshetskassor, som 1934 genomdrevs
av socialdemokraterna och folkpartiet. Oppositionen ansåg, att en arbetslöshetshjälp frän stat och kommun, särskilt medelst nödhjälpsarbeten
utan fattigvärdskaraktär, som hos oss infördes efter första världskrigets
utbrott, var en för uppgiften lämplig och effektiv åtgärd, som lätt kunde
anpassas efter de skiftande konjunkturerna och icke behövde kompletteras med någon statsunderstödd försäkring.
Nu mä medges, att i värt land med kollektivavtalens obegränsade rättsverkningar för arbetsvillkoren vid företagen och den höga organisationsfrekvensen bland arbetarna, som förhindrar allt »bönhaseri», fackförbundens arbetslöshetshjälp icke spelar samma roll som tidigare i strävandet att uprätthälla tarifflönernas miniminivä. Sagda hjälp har därigenom
fått en mera karitativ karaktär och inbjuder genom de självstyrda kassorna en enklare administration än som vore möjlig med obligatorh!k
arbetslöshetsförsäkring, varpå Storbritannien är ett exempel. önskemål
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ha också numera tystnat i Sverige, där de organiserade arbetarna ha all anledning att vara särdeles tillfreds med den frivill·iga försäkringen. Denna omfattade vid senaste
årsskiftet 43 »erkända» kassor med 275 000 medlemmar, varav inemot
20 procent kvinnor, och torde därmed inom de flesta lönearbetaryrken
ungefär ha fått den anslutning, som skulle kunna påräknas vid obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med egna funktionärer äro kassorna helt
enkelt en dubblering i personalunion med motsvarande fackförbund inom
eller utanför LO. Enligt förordningen om kassorna skola de stä öppna
för alla svenska arbetare inom facket ifråga, men det anses vara ännu
svärare för en oorganiserad arbetare att komma i n i en kassa än att
komma u t ur ortens socialdemokratiska arbetarkommun, därest hans
fackförening pä ett mycket fåtaligt besökt möte röstat för kollektiv anslutning till partiet.
Även om vår frivilliga arbetslöshetsförsäkring till sin konstruktion kan
accepteras, är detta ingalunda fallet med kassornas praxis, som i väsentliga avseenden strider mot sunt förnuft och i sin helhet framför allt mot
det faktiska läget pä arbetsmarknaden. I budgeten för åren 1954/55 och
1955/56 äskades av regeringen, pä arbetsmarknadsstyrelsens hemställan,
under femte huvudtiteln 40 miljoner kronor i statsbidrag till kassorna.
Beloppet höjdes i fjol till 42 miljoner, fastän arbetsmarknadsstyrelsen
samtidigt bekände, »att vi befunno oss i en konjunkturtopp med högt
uppdriven sysselsättning». I höst har styrelsen i sina petita ökat beloppet till 45 miljoner kronor. Under senare år hade dock arbetslösheten inom
fackorganisationerna sjunkit till 1 procent, medan den fulla sysselsättningens berömde banerförare, Lord Beveridge, hävdade, att pä sin tid
sådan förelåg vid procentsiffran 3. Hos oss är alltså situationen: j u
ö v e r f u l l a r e s y s s e l s ä t t n i n g, d e s t o s t ö r r e k o s t n a d e r
för staten!
614
Dagens frågor
Det är en klen tröst, att kassorna själva genom medlemsavgifter och avkastning från fonder bestrida ca 60 procent av sina utgifter. Deras Ullderstödskostnader uppgå nu till 75 milj. kronor om året, vilket ju är
orimligt under en epok med rekordlåg arbetslöshet. Detta uppenbara
missförhållande har ideligen påpekats i den publika debatten, alltsedan
bristen på arbetskraft, men icke på arbetstillfällen, från krigsårens början
blev det dominerande draget på vår arbetsmarknad. Att vår nuvarande
regering funnit allt bra som det är, förvånar mindre, eftersom arbetslöshetsförsäkringen är inpassad i den socialdemokratiska löftespolitiken.
Men icke heller riksdagen, för vilken allt »socialt» småningom blivit tabuförklarat, har reagerat.
Först när direktör Wärn år 1950 fick i uppdrag att undersöka möjligheterna att minska statsutgifterna och därvid bl. a. underkastade arbetslöshetskassornas avskärmade anordningar en kritisk granskning, kunde
dåvarande socialministern Gunnar Sträng icke underlåta att i november
1951 tillsätta en kommitte för att utföra den av Wärn påkallade närmare
utredningen. Lantarbetareförbundets förre förtroendeman Sträng sörjde
dock för att kommittens sammansättning med en majoritet av fackliga
funktionärer blev sådan, att inga för kassornas klientel obekväma ändringsförslag vore att befara.
Resultatet av kommittens arbete blev också det avsedda. Den påyrkade
i första hand en höjning av understödsbeloppen, vilket förvisso var berättigat med hänsyn till kronans minskade köpkraft. Herr Sträng i sin
tur utförde beställningen genom en proposition till 1952 års riksdag,
varigenom kassornas arbetslösa medlemmar erhöllo en kompensation, som
sannerligen icke beskärdes de av inflationen drabbade spararna och pensionärerna, vilka i egenskap av skattedragare måste vara med och betala
den ökade kostnaden för statsverket. Det var därvid typiskt, att kommittemajoriteten, trots de oavbrutet stigande reallönerna för kassornas
medlemmar, i c k e förutsatte en proportionell höjning av d e r a s avgifter. En försäkrad kan nu uppbära en daghjälp av 20 kronor vid en
beräknad dagsinkomst av 30 kronor, vilket belopp ej anses förslappa
hågen att återgå till ordnat arbete. Riksdagen biföll propositionen; det
förestod andrakammarval till hösten. Herr Wärns besparingsaktion på
detta område medförde– motsatt påföljd!
Sammalunda gick det med spörsmålen om nämnda försäkrings omfattning och tekniska utformning, åt vilka kommitten efter tre års ytterligare utredningar ägnade sitt i fjol höstas publicerade huvudbetänkande
med utkast till ny förordning om arbetslöshetskassorna. Av de många
remissutlåtandena tilldrog sig givetvis den sakkunniga arbetsmarknadsstyrelsens yttrande speciell uppmärksamhet. Den avvisade bestämt åtskilliga av kommittens förslag, vilket var så mycket mera välkommet som
de fackliga funktionärerna i kommitten, med riksdagsman Sven Gustafsson från folkpartiet i släptåg, rentav velat uppmjuka understödsvillkoren.
Kommitten ville att även företagare och hemarbetare skulle kunna
försäkra sig mot arbetslöshet, vilket arbetsmarknadsstyrelsen avstyrkte,
därför att kontrollen av deras faktiska arbetslöshet skulle medföra alltför
stora svårigheter. För närvarande har som regel en folkpensionär samma
rätt till arbetslöshetsunderstöd som varje annan kassamedlem. Med för- 615
;a;p.e;. :·
Dagens frdgor
biseende av vanskligheten för arbetsförmedlingsanstalterna att erbjuda
en ålderstigen person lämpligt arbete förordade kommitten status quo.
Det blev för starkt för tvenne ämbetsmän i kommitten, bland dem ordföranden, byråchefen L. Hultström, och en adjungerad expert, byråchefen
Ringensson, numera chef för arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrä,
vilken menade att understödsrätten till folkpensionär borde begränsas.
Ledamoten Börje Haggård, då sekreterare i Svenska Arbetsgivareföreningen, yrkade förbud för folkpensionär att tillhöra försäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkte Hultströmska kompromissen men betonade,
att denna borde betraktas som ett provisorium, då det principiellt måste
anses oriktigt, att en person kan erhålla ersättning frän två grenar av
socialförsäkringen, bägge subventionerade av staten. Även i övrigt nagelfor arbetsmarknadsstyrelsen »vaga formuleringar av kommitten vid definitionen av lämpligt arbete, särskilt i samband med korttidsarbete».
Härvid öppnade styrelsen något av den förlät, som utifrån förhindrar en
närmare inblick i kassornas verksamhet. Enligt styrelsen hade erfarenheten givit vid handen, »att arbetsgivare och arbetstagare väl förstått att
bruka arbetslöshetskassan som ekonomiskt utjämnande faktor». Vid korttidsarbete, hette det, hade ersättningen frän kassan till arbetstagarna så
småningom mera framstått som lönekompensation än som hjälp vid ett
övergångsskede. Det funnes exempel på att arbetssökande velat ha anställning vid arbetsplats med reducerad veckaarbetstid och att arbetsgivare anställt personer under skeden, då korttidsarbete förekommit!
Dessa interiörer äro av värde inför det korttidsarbete, som till följd av
bensin- och oljebristen nu införts vid svenska industriföretag, varvid de
permitterade erhålla bidrag frän sin kassa.
Man kunde motse en proposition med anledning av kommitteförslagen
vid detta års riksdag. Den framlades också i mars av den nye socialministern John Ericsson – Kinna, vilken så längt ifrån att beakta arbetsmarknadsstyrelsens befogade erinringar tvärtom i allt väsentligt följt
kommillemajoritetens radikalare inriktning. statsrådet har sålunda satt
sig över arbetsmarknadsstyrelsens invändningar mot att självständiga
företagare hädanefter icke skola förvägras medlemskap i arbetslöshetskassorna och vill icke heller rubba på nuvarande rätt för folkpensionär
att erhålla arbetslöshetsunderstöd. I brådskan vid vårsessionens slut fick
propositionen stå över till hösten. Den hade ändå gjort sin tjänst som
skådebröd bland andra populära anrättningar på socialdemokratiens valbord till den 16 sistlidne september.
Under hösten tog andra lagutskottet itu med ämnet och godkände liksom riksdagen på alla punkter propositionen. Man hade hoppats att
utskottet skulle ha skänkt tillbörlig uppmärksamhet åt arbetslöshetsunderstöden till korttidsarbetare, vilket som ovan nämnts plötsligt fått
påtaglig aktualitet genom att Volvo med anslutna industriföretag nödgats reducera arbetstiden med två dagar i veckan, vilket berättigar
till ett s k a t t e f r i t t understöd av kassan på tillhopa 40 kronor. Bli
andra industriföretag av samma orsak som Volvo tvungna tillgripa liknande förkortning av arbetstiden, kan konsekvensen medföra miljonunderstöd av statsunderstöd som l ö n e f y Il n a d till partiellt permitterade arbetare. Det skulle vara ett återfall på det högre socialpolitiska
616
___..______________………__~~~~…………~…….._..;:,.;’~-.-.-””””’-……………………………….._________….=====—-
Dagens frilgor
planet av det förkastliga s. k. »allowances»-systemet av brittiska arbetsgivare i början av 1800-talet att låta fattigvården dryga ut arbetarnas låga
och för livsuppehället otillräckliga löner.
Detta perspektiv är så oroväckande, att det borde ha observerats av riksdagen och föranlett en maning till regeringen att tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen överväga ett korrektiv. Men detta är blott e n detalj
av arbetslöshetsförsäkringens svagheter. Det fundamentala felet förblir
miljonrullningen av statsmedel till arbetslöshetskassorna under ett årtionde av överfull sysselsättning, vilket tidigt påpekats men ändå förvärrats. Man kan icke värja sig för intrycket, att vår arbetslöshetsförsäkring företer parodisk likhet med en r e g n f ö r s ä k r i n g f ö r S a h a r a
– med en grotesk tendens att ju torrare väderleken gestaltar sig, desto
mera stiga kostnaderna!
Österrike invid Österrike önskar icke bli indraget i världspolitiken. Man
vulkanen. hoppades i Wien, att den neutralitetsförpliktelse, som
var Sovjetunionens villkor för att äntligen underteckna statsfördraget i
maj förra året, skulle bidraga till att landet ostört kunde få njuta frukterna av sin återställda oavhängighet. Men naturligtvis tänkte österrikarna
aldrig på någon annan neutralitet än den, som inskränker sig till det rent
militära.
Det besök, som förbundskansler Julius Raab i oktober avlade hos sin
kollega och katolske meningsfrände Konrad Adenauer i Bonn var ett
naturligt led i denna politik, som inte alls vill släppa de rottrådar och kulturella traditioner, vilka knyta landet till Västern. Redan tidigare hade den
västtyske utrikesministern Brentano brutit den barriär, som uppstått
mellan Österrike och Tyskland 1938 och 1945. Efter allt att döma lyckades de båda regeringscheferna i sina strävanden att fullständigt återställa
den harmoni, som är det naturliga mellan dessa två stater, vilkas befolkning talar samma språk, vilka genom århundraden voro förenade i ett
rike, och vilka ha en gemensam andlig odling.
Då Raab återvände till Wien, hade revolutionen i Österrikes östra
grannland Ungern redan flammat upp i full låga. Vad för den övriga
världen tedde sig som en beundransvärd fastän hopplös frihetskamp mot
en övermäktig förtryckare, kände österrikarna för egen del som en nationell tragedi. Anledningen härtill var främst de sekelgamla förbindelserna mellan de båda länderna, vilka från 1867 till Habsburgmonarkins
undergång 1918 voro förenade i en union liknande den, som under tiden
1814-1905 bestod mellan Sverige och Norge. – Härtill sällade sig givetvis i tysthet reflexioner över vilken Österrikes ställning skulle ha varit,
om statsfördraget med Sovjet inte blivit avslutat och om ryska trupper
alltjämt funnits kvar i Österrike.
I Wien försiggår nu livligare än någonsin en clearing av alla underrättelser från östra och sydöstra Europa, vilka därefter förmedlas till de
fria folken. Man torde utan överdrift kunna påstå, att ingen annan huvudstad på den här sidan av järnridån har samma möjligheter som Wien att
bedöma, vad som händer eller icke händer i Ungern, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. I Wien råder allmänt den uppfattningen, att utgängen av maktkampen mellan öst och Väst mera beror på händelserna i
617
Dagens frågor
Östeuropa än vid Suezkanalen. Man kan i Wien inte fatta, att F.N. kunde
samla sig till en positiv handling beträffande Nassers Egypten, men i
fråga om Ungern och folkmordet på dess invånare begränsat sig till
verkningslösa resolutioner.
Österrike markerade från första stund sin neutralitet genom att vid
gränsen samla de militära styrkor, som hunnit bli användbara från den
kommande på allmän värnplikt uppbyggda nya armen. Försvarsminister
Graf inställde även sin planerade resa till Sverige för att kunna ordna
och leda denna mobilisering i mindre skala, vilken icke har något annat
syftemål än att skydda Österrike från främmande soldaters intrång och
trygga flyktingarnas asylrätt.
De österrikiska kommunisterna ha påstått, att Wienregeringen medvetet
tillåtit »fascister», »f. d. Horthy-officerare» och »andra agenter för den
västliga imperialismen» att komma in i Österrike och smyga sig över
gränsen till Ungern för att hetsa det ungerska folket till uppror mot dess
välsinnade överhet. Man vet i Kreml och i de ryska lydländerna givetvis,
att det rör sig här om medveten osanning. Man vet där också, att det är
Österrikes neutrala ställning, som står som mönster för de krav att få
utträda ur Warszawapakten, som yttrades så högljutt i Ungern och i det
fördolda hysas även i de andra lydstaterna. Hotfulla tongångar ha också
anslagits i sovjetryska och tjeckiska kommunistorgan. Från State Department i Washington utfärdades då en varning, att varje kränkning av
Österrikes integritet skulle uppfattas som ett hot mot freden.
För dagen är det största bekymret i Österrike de oavlåtligt växande skaror av flyktingar, som anlända utblottade på allt samt äro utmattade av
hunger och strapatser. Vid mitten av december uppgick deras antal till
120 000, något som vida överstiger Österrikes förmåga att härbärgera och
förpläga dem. I utrikesminister Figls frånvaro vid F.N:s generalförsamling i New York vädjade statssekreteraren Dr Bruno Krcisky till de västliga länderna att ofördröjligen öppna sina gränser för den röda terrorns
offer. Den österrikiska regeringen har framhållit, att den inte har kunnat
få några identitetshandlingar av dc inströmmande flyktingsskarorna och
inte heller låtit dem undergå en läkareundersökning. Svenska Röda korset
har gjort en synnerligen lovvärd insats och den svenska allmänhetens
offervillighet har varit mycket stor. Hittills har emellertid icke många
ungrare kommit till Sverige.
Höstens skakande upplevelser alldeles inpå de egna knutarna ha hos
österrikarna trängt de inrikespolitiska spörsmålen i bakgrunden. Men
konflikten mellan de två parterna i regeringskoalitionen – det borgerliga
folkpartiet och socialdemokraterna – är latent. De sistnämnda vilja icke
acceptera valresultatet, nämligen att befolkningens majoritet uttalade
sig mot planhushållningen. Det förefaller dock, som om partiledarna på
båda sidor under nu rådande förhållanden föredraga kompromisslösningar, vilka visserligen ofta inom sig bära fröet till nya konflikter. Det
stora blocket av landets två parlamentariska grupper – vilka tillsammans
inneha 156 mandat i nationalrådet mot allt i allt 9 mandat för oppositionen, varav 3 kommunister – kommer även i fortsättningen att styra Österrikes vanskliga kurs invid vulkanen.
618