Litteratur
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
• j -; >- ~
LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1956
Man skulle kunna beteckna det litterära 1956 som ett de redan erkända
författarnas år. Här möter man Pär
Lagerkvist, portalfiguren till vår nya
diktning, här träffar man på en av de
forna fem unga, Artur Lundkvist, vidare bonderomanens förnyare Vilhelm
Moberg och representanter för statarskolan, Lo-Johansson och Fridegård,
liksom för mellankrigstidens borgerliga prosaister, Olle Hedberg och Eva
Berg, och här finner man 40-talister
sådana som Arner och Höijer, och
ändå yngre, t. ex. Rosendahl, Ulla
Isaksson och Gyllensten. Men debutanterna har inte varit särskilt många
och inte heller har man kunnat varsna
mycket av nya ideer och uppslag eller
av hittills outnyttjade miljöer och områden.
Att Pär Lagerkvist framträdde med
en prosavolym räknades som en av
bokårets främsta händelser. Hans
S i b y Il a n sluter sig närmast till de
båda föregående Dvärgen och Barabbas. Grubblet, tankemödan, diktardrömmandet hos Lagerkvist får i dem
tre olika gestaltningar. Dvärgen är en
studie i det odödliga onda, Barabbas
handlar om den utanförstående, vilken
drabbas av det obegripligt gudomliga,
Sibyllan skildrar pytian i Delfi, som
är vigd åt guden, som uppfylles av
guden och som blir ett med honom.
Men här uppenbarar sig också en
annan huvudperson, även han drabbad
J
Av lektor ELOF EHNMARK
av det gudomliga, den vandrande juden, Ahasverus. I Delfi får han höra
talas om en pytia som varit mäkta berömd men blivit utstött och nu lever
i en bergsskreva uppe på Parnassos.
Han uppsöker henne för att få veta
meningen med sitt öde. I stället får
han höra hennes egendomliga historia:
hur hon från ett enkelt lanthem tagits
till prästinna åt guden, hur hon förälskat sig i en hemvänd soldat och
sammanlevt med honom, hur guden
hämnats genom att våldtaga henne,
hur hon blivit utstött av prästerna och
i en getgrotta fött sin son, vilken blivit
en tigande, evigt leende idiot. När hon
slutat sin berättelse, märker hon, att
sonen försvunnit. De följer hans spår,
ständigt uppåt efter branta djurstigar,
ända upp till snön, där fotavtrycken
blir allt svagare och slutligen försvinner. Gudasonen har återvänt till gudahemmet. Lagerkvist har berättat denna
mytologiska legend med den enkelhetens genialitet som han är mästare i.
Men vad han vill forma och gestalta,
är det svåraste av allt, det dunklaste
och oförklarligaste, frågan om människan och det gudomliga. Hela sitt diktarliv har han brottats med det problemet. Han kan inte lösa det och inte
komma ifrån det. För honom är det
»en gåta som inte är till för att lösas
utan för att finnas. Alltid finnas för
oss. Alltid oroa oss.» Sibyllan får som
sin förblivande visshet förkunna, att
människorna »aldrig skall undslippa
den förbannelse och den välsignelse
som kommer till dem från gud. Vad
de än tänker och gör, vad de än tror
eller inte tror, så kommer deras öde
alltid att vara förbundet med gud».
Lagerkvist har också, just tack vare
den arkaiska enkelheten i sin stilkonst,
kunnat ge skakande, överväldigande
uttryck för det fruktansvärda, det allt
genombävande som förnimmelsen av
gudomens närvaro kan innebära, och
samtidigt för det översvinneliga i
känslan att bli omfattad av något utanför mänskligt förstånd och begripande.
Särskilt betonar han, att det gudomliga inte är mänskligt, det är främmande, obegripligt, ödesdigert. Guden
berövar sibyllan hennes mänskliga liv,
hennes jordiska lycka, Men ändå, säger
hon, vad skulle mitt liv vara utan honom, utan att fyllas av hans salighet,
ja, av den vånda och smärta som
också är hans? -»Mitt liv är det som
jag har levat i dig. Det grymma, bittra
och rika liv som du har gett mig. Förbannad och välsignad vare du.» Lagerkvist varierar alltså här sin diktnings
stora ämne. Han har också gjort varianter av andra teman. Den fridsamma
arkaiska idyllen i sibyllans föräldrahem erinrar om stämningen i Gäst hos
verkligheten, skildringen av Delfi för
tanken till Den knutna näven, där det
dunkla, orfiska kontrasterar mot det
ljusa, apolloniska, som också sibyllan
en benådad stund får vederkvickas av
i den soldränkta tempelsalen, och
gudasonen med det på en gång meningslösa och outgrundliga leendet, så
som hos den Vejiske Apollon, erinrar
om en bok med liknande problematik
och med titeln Det eviga leendet. Sibyllan handlar om den människa som
fått gåvan att grubbla och dikta, anandels, visionernas och det mystiska
försjunkandels människa, människan i
gränslandet. Hon träffar samman med
Ahasverus, vilken i romanen inte har
21- 573444 Svensic Tidskrift H. 4 1957
299
något namn, därför att han är människan rätt och slätt, den ständigt oroliga, ständigt i mörkret vandrande.
Lagerkvist ställer sig gärna på gränsen
till det vetbara, där de olösliga gåtorna
finns, där man frågar i ängslan utan
att få svar. storheten i hans konst ligger i förmågan att gestalta detta grubbel, denna ängslan, och den längtan
efter frid, som varit och är hans innersta inspirationsgrund. Sibyllan hör
till hans mest inspirerade verk.
Steget är långt från Lagerkvists Sibyllan till Lars Gyllenstens Senilia.
Hos båda finns dock tankemödan, intensiteten, det oavlåtliga spörjandet,
inriktningen mot livsfrågorna. Men
Gyllensten är ingen mystiker, ingen
spörjare om det hinsides. Han är en
skarp intellektualist, en obeveklig analytiker. Sin nya bok kallar han för en
mimisk essay. Den mimiska essayen
Senilia kan tolkas som en härmning av
åldringens aldrig sinande prat om sig
och sitt. Boken har nämligen formen av
en enda lång monolog, mångordig, outsinlig, ofta tröttande men utförd med
en språklig virtuositet, som inte många
gör efter. Den som talar i boken är
emellertid själv ingen åldring utan en
överklasstudent i lägre medelåldern
vid namn Torsten Lerr, men han är så
hårt bunden vid sin avlidne far, att
han nästan identifierar sig med honom. Hans tankar svänger kring
det som »gubben» gjort eller menat,
vad »gubben» avsett med vad han gjort
eller sagt och vad han undermedvetet
syftat till bakom vad han medvetet avsett. Torsten Lerrs hela uppväxttid
med dess verkliga händelser, med
barndomens uppfattning av dessa händelser, med den nya uppfattning om
dem som han sedan kommit till, och
ytterligare de minnen som han bara
dunkelt erinrar sig eller de halvförstådda erinringar som plötsligt dyker
upp – allt detta blir stoff för hans
resonemanger, funderingar, tolkningar
300
och analyser under ständiga associationer åt skilda håll, från det han
vaknar en söndagsmorgon och några
timmar framöver. Denna inre monolog
på 270 sidor är samtidigt en demonstration av Gyllenstens lust och förmåga att analysera, djupborra, avslöja, framför allt avslöja, ty bakom
den skarpa intelligensen och den
språkliga virtuositeten spårar man
en livsleda, i varje fall ett avståndstagande från fåfängligheternas band. Livet är en klibbig härva av kött, blod
och nerver: först åldrandet ger möjlighet till avståndstagande från dess insnärjelse, och först avståndstagandet
ger överblick. Åldringen, heter det,
»har sitt stånd och staket inom sig,
skelettet, det som barnet räds inför
och kallar Döden. Sinnena och köttet
är bara gäster i skelettets bur – de
flyger och far som fåglar och deras
gärningar huserar och bedriver sitt
bråkiga gille som gäster i gubbens benhus. De föder honom och när hans
stomme men får i gengäld kvarter i
buren vid sina trolösa besök och bärs
på gubbens kors mot hösten, skrumpningen och flykten, i dödens svalkande
lekamen». Den ödslighet, den livsleda,
som tonar genom den långa monologen är lagd i Torsten Lerrs mun, men
han är ett särfall med egenartade upplevelser och en psykopatisk läggning.
Gyllensten har omsorgsfullt motiverat
hans inriktning och livssyn utan att
fördenskull identifiera sig med sin
diktade figur. Men ganska nära denna
livssyn måste han ändå själv befinna
sig. I varje fall framstår han som den
obönhörligt analyserande skeptikern,
vilken betraktar människan och hennes
situation med en egendomlig, liksom
oavlåtligt intresserad antipati. Senilia
är en avslöjande bok, förfärdigad med
virtuos konstskicklighet av ett skarpslipat intellekt, men den är också präglad av intellektets kyla och avslöjandets ödslighet.
Om människans villkor och svårigheter att leva på jorden handlar också
Sivar Arners Som svalorna. Dessutom berättar den om trohet, otrohet
och svartsjuka. Titeln syftar på en
gammal folktro, att svalorna lever i
livslångt samliv: om höken tar den
ena, svälter sig den andra till döds.
David är aktuarie i ett verk, gift med
Anna, som i ett tidigare äktenskap
har en vuxen son och en tonårsdotter.
Det är Anna som är den otrogna, David den trogne. Hon är på ett egendomligt sätt bunden vid sin svå-
ger Daniel, som tillfredsställer hennes djupaste drift, den att bli förnedrad, och som själv har ·sin lust i att
förnedra. Romanen inleds med en
svartsjukescen och är i hög grad en
studie i svartsjuka, skickligt genomförd och påpasslig i detaljanalysen.
Men temat hör nu till de av ålder utnyttjade, och därtill kommer, att David har fullgoda skäl till sin misstänksamhet. Det är den oberättigade svartsjukan som är den psykologiskt intressanta – alltifrån Othellos dagar. Arner
måste alltså gå längre och djupare.
Han får lov att ge förklaring till att
David är den trofaste och Anna den
trolösa. Det sker genom återblickar
på deras barndoms- och Uppväxtförhållanden, där huvudintresset knyts
till Davids modersbundenhet, vilken
sedan liksom överförts till hustrun.
Arner utför denna konstruktion med
säker hand, och ·konstruktionen lämnar en förklaring, men den ger ingen
lösning. David är en typisk Arnersk
människa med självplågardrift och
asketism inom sig och med uppoffringen som enda utväg mot en lösning.
Uppoffringen leder till ett slags avståndstagande, en åskådarposition, och
den i sin tur kan betecknas som en
protest mot livet. Arners pessimism
har därför beröringspunkter med Gyllenstens. Som svalorna är utförd med
Arners lyhörda, personliga stilkonst,
den är psykologiskt målmedveten, sä-
ker i utförandet. Samtidigt har den
över sig något grubblande, nästan famlande- man tycker sig ana en förtvivlan, liksom ett rop utan svar. Händelseförloppet leder ingenstans, därför att
livskampen själv ständigt går vidare
utan att vi kan dirigera eller avvända
den. Xndå finns där i några kapitel
om ett par ungdomar ett annat stämningsläge, ett anslag av handlingskraft,
av ömhet – och därtill ett virtuost
återgivande av dagens jargong. Detta
behöver inte förebåda någon ny inriktning, men ansatsen finns där likafullt,
och den märks. Arner lyssnar åt olika
håll. Andlig spänst hör till hans kännemärken, det varsnar man inte minst
denna gång, då han brottats med problem som inte går att bemästra.
En livssyn, formad i samband med
studiet av ett psykologiskt fall avtecknar sig också i W alter Ljungquists
P a u l a. Händelserna anknyter till fjolårsboken Brevet till Casper, där det
berättades om en gammal mordhistoria,
som kom i dagen och som visade sig
ha mer eller mindre förött alla deras
liv, vilka hade haft kunskap om den.
Paula är dotter till mörderskan och
får vetskap om saken under sina ömtåliga brytningsår. Hennes själsliv blir
sammansnört; hon tycker sig känna
det oförsonade brottets skuld på sina
axlar och anser sig höra till en förbannad släkt. Hon blir lärarinna och
börjar tjänstgöra, men skilda omständigheter leder till en nevros, som
bringar henne till undergångens rand.
Hon blir omhändertagen av barndomsvännen Jerk Dandelin-en figur som
då och då träder fram i Ljungquists
diktning – och romanen handlar till
stor del om hans kamp för att rädda
Paula åter till livet. Händelser och tillfälligheter stöter till, som gör saken
invecklad, men till slut skymtar en
ljusning. Boken rymmer en hel rad bipersoner, som alla är skarpt tecknade.
301
Ett mästerstycke är skräcktanten Odevall med sin förödande egoism och
förblindade självtillräcklighet. Pricksäkert skildrade är Bo Neander, en
primitivist, som gör starkt intryck på
Paula och visar sig nödvändig vid ett
genomgångsstadium på hennes väg, och
det efterblivna flickebarnet Tora, som
omedvetet ger henne kraft till det sista
svåra steget i den hälsobringande uppoffringens tecken. Ljungquist har denna
gång nästan uteslutande skildrat sina
människor genom deras tal, i monologer och dialoger, och det har skett
med en skicklighet av rent akustisk
verkan. Däremot har hans romantiska
stämningskonst fått mindre utrymme.
Det är denna gång den psykologiske
dissektören, »antroposofen», människororskaren som talar. Hans förmåga att
registrera Paulas alla labila stadier
under nevrosernas skilda uttrycksformer är beundransvärd, men hans intresse är ändå inte i första hand medicinskt-psykologiskt utan snarare moraliskt. Det han angriper är den belåtna,
mätta, av social omvårdnad och moderna bekvämligheter omslutna människan, som innerst är hungrig och
otillfredsställd. Om vårt väsens art,
vår uppgift i världen kan den ge klarast besked, som har en själskamp att
utkämpa. »När vi tror oss visa, erfarna,
färdiga – då är det illa ställt.» »Den
enda människa som verkligen lever,
är den som har en ständig känsla, inte
av världens utan av sin egen brist. De
sökande är de levande – alla de andra
sover och blundar.» »Det som man inte
förstår – det är vägen som är kvar.
Det mesta som finns, är det vi inte
förstår.» Så lyder några teser i Ljungquists förkunnelse. Den innebär bl. a.,
att det är människan i kamp, i ångest
och förtvivlan, som är mest levande,
som uppehåller det andens liv, vilket
ensamt kan föra oss mot vår bestämmelse. Endast genom sådan kamp kan
vi nå det som vi i vår fåvitskhet
302
»trodde inte behövdes, bara det fanns
bordssilver, teknisk komfort, garage
med bilar och ett fett bankkonto. Det
där som kallas trygghet. Och som är
det bräckligaste av allt som finns.»
Ljungquists livsyn kan stundom förefalla dunkel, hans »antroposofi» konturlös, men hans intresse för den andliga verkligheten, för människosjälens
krav har skärpt hans psykologiska
analyseringsförmåga och skänkt allt
skarpare konturer åt hans gestaltning.
Det ger romanen om Paula belägg för.
En livssummering, som kan betecknas med orden smärtsam resignation,
och därtill en påfallande färdighet i
romanbyggandet utmärker debutanten
Eva Wennerström-Hartmanns prisbelönta Marmorhänderna. Den är
komponerad på två plan: den 40-åriga
Elisabet får tillfälle att göra en vallfart till de italienska platser, där hon
som 19-åring upplevde sin intensivaste
tid. Vartannat kapitel är hållet i jagform, vartannat handlar om hur det
var den gången. Dubbelexponeringen
är genomförd med konsekvent beräkning. Den senare resan ger förklaring
till mycket som blev dunkelt under
den tidigare, då Elisabet under fascistregimen upplevde en intensiv kärlekshistoria med en av motståndsledarna.
Dessutom finns här inlagd en rad fristående småberättelser, som fyndigt
och träffsäkert belyser och förklarar
innebörden i hennes upplevelser. Romanen handlar om Italien, men inte
om turisternas solskensland utan om
det fattiga Italien, jordkulornas, lantarbetarnas, stadsproletariatets Italien,
om dem som aldrig får det bättre, hur
än regimerna skiftar. Själv reste Elisabet ut i sin ungdoms vår och mötte
kärlek, frihetsanda, hett blod och varm
idealism. Nu möter hon resignation,
nederlag, i bästa fall häslös kompromiss. Frågan om tvång och frihet, om
ensamhet och bundenhet varieras i
denna roman. Människorna har så lätt
latt göra varandra illa, vi själva kommer aldrig ut ur vårt eget. Den gamle
kyparen på billighetstrattorian, han
som en gång varit professor, förkunnar: »Någon lycka kan vi aldrig skapa
åt oss själva, men vi har outtömliga
förråd av den att ge åt andra. Det är
det enda vi har.» Den trösten är dock
för klen för de flesta. Men vi har ju
dröm och dikt. Javäl, men de försonar
inte heller med livet. Till sist måste vi
ändå ner och fram till sanningen och
dess ord lyder: »Det finns ingen nåd.»
Det är bokens sista replik, och den
betecknar en det minsta möjligas
ståndpunkt och kanske just därför
också en utgångspunkt. Marmorhänderna äger så mycket av lätthet och
fabuleringslust, av omväxlande mönster i den konstfärdiga väven, att man
närmast blir överraskad av dess slutliga, obevekliga resignation. Men det
är allvaret i den som främst skänker
den dess konstnärliga värde.
Björn-Erik Höijer har i Befriaren
valt att studera mordets psykologi.
Den självlärde extra bibliotekarien Palonen i en norrländsk tätort, som
kunde vara Malmberget, får i ett skämtsamt sammanhang höra, att han skulle
kunna bli mördare. Eftersom han kan
räknas till de lättsuggererade och
eftersom han läst sin Dostojevski,
fixeras det förflugna yttrandet inom
honom. Och han får också ett föremål,
när en yppig kvinna med älskare
flyttar in i järnspisrummet vägg i
vägg med hans. Kvinnan har en pojke,
som får sömnen störd av de älskandes
orgier och om dagarna strosar omkring ensam och övergiven. Palonen
har inte förmågan att vinna honom.
Men kanske kan han befria honom?
Han eldar upp sig i hat mot kvinnan,
och längst inne i honom glöder en
halvt omedveten drift av åtrå, skräck
och förstörelsebegär. Handlingen matas på. Palonen får vara med på en
reportageresa till Junosjärvi, där ett
j
i
dubbelmord har begåtts: en ung man
har dödat både sin fästmö och predikanten i en sorts korpolasekt med sexuell promisenitet som kultutövning.
Hans egen situation blir belyst som
i ett paradigm: driften att rensa ut och
befria genom att förinta har fått konkret påtaglighet. Det händer mer. Palonens gamla mor, som han sammanbor med, dör av hjärtslag, enligt hans
mening utpinad av de svära grannarna,
och en av hans vänner bekänner, att
han barmhärtighetsdödat sin hopplöst
sjuka hustru. Till slut står Palonen
med yxan i hand vid kvinnans bädd.
Men det blir ingenting av. I en sorts
drömsyn tycker han sig se, hur mördare och mördade räcker varandra
händerna. »Ett oändligt medlidande
hade stigit upp i honom – – -. En
absurd känsla av befrielse och klarsyn
fyllde honom.» Sä slutar romanen –
man kunde säga i Dostojevskis anda.
Höijer har med mycken sinnrikhet och
dito ordrikedom kombinerat ihop
handlingen och gjort det så, att varje
nytt moment skall ge ny belysning
inåt, i Palonens dunkla, famlande
tankevärld. Ändå kommer man inte
ifrån, att pärnainingen av argument
skett med en beräkning, som alltför
mycket lyser igenom, och att figurerna
dirigerats i alltför hög grad. Palonen, på
en gäng primitiv och intellektuell, envis och lättpåverkad, är en komplicerad och intressant gestalt; han är bara
alltför komplicerad för att romanhandlingens slut, med den plötsligt befriande utlösningen, skall kännas riktigt
övertygande. Sin särskilda styrka visar Höijer i episoderna. Miljön och de
av miljön präglade människorna är
utmärkt skildrade. Höjdpunkten är berättelsen om mordaffären i den lappländska byn. Den är kusligt suggestiv
med en ruvande, dov stämning och
den ger en oförglömlig insyn i en människovärld, liksom formad av vintermörker och isolering.
303
Moderna människors anpassningssvårigheter var temat i en rad tidigare
romaner av Eva Berg. Kring 40-talet
mognade hennes diktning i skildringar
av dernonien i själsdjupet, av det outhärdliga som kanske trots allt kan uthärdas (Dagens namn var Stella 1946).
Efter tio års uppehäll kommer hon nu
äter med romanen Hjärtans fröjd.
Den visar, att hon alltjämt är en virtuos stilist och en genomskådare med
både skarpsinne och ironi. Hon berättar om en kvinnogrupp på fyra generationer, vilken presenteras i ett soligt
sommarlandskap. Men någon idyll
finns här inte. Mormorsmodern i sin
vilstol kan aldrig glömma, att hennes
man kyrkoherden bedrog henne (givetvis med en konfirmand, det hör till
schablonen) och hennes dotter, den
välsituerade änkan i behaglig medelålder, kan inte komma ut ur sitt skeva
förhällande till en solochvårare. Nästa
generation bestär av döttrarna Siv och
Ninnie. Siv har ett misslyckat äktenskap bakom sig och är nu ett vackert
skal kring ett nevrotiskt söndertrasat
inre, på tillfällig permission frän ett sinnessjukhus. Ninnie är en ung mannekäng, nyss kommen frän Paris, skrämd
för erotik och i behov av skydd, vilket
hon söker genom inövelse i kristendom. Sivs dotter slutligen visar sig äga
det missanpassade barnets alla olater
men samtidigt ganska gott gry och på-
fallande läkhull. I var sitt kapitel får
kvinnorna avslöja, vilka de innerst är,
och samtidigt demonstrera, hur manfolk
bär sig åt, allt skildrat utan förbarmande. Den senare delen av boken ägnas
uteslutande åt Ninnie, som blir allvarligt
förälskad i Sivs f. d. make, en reklamman med slagordet »förbrukning» som
livsåskådning. Ninnie känner sig
tvingad att avstå frän honom – och
vad finns annat att göra? Hon är den
mest livsdugliga i familjen och är
skildrad med en smått betagen ironi,
ett graciöst ritat flickporträtt med
’”
304
rymd omkring. Man bara undrar, varför Eva Berg för hennes skull lämnar
de övriga åt sitt öde. Ty den konstnärliga intensiteten märker man främst
i skildringen av Siv. Här träder Eva
Berg ner i nevrosernas skymningsdunkla, förvirrade, upprivna värld
och beskriver den utan att darra på
handen. De scenerna glömmer man
inte så lätt.
En besläktad värld för oss Ulla
Isaksson till i Dit du icke vill, en
historisk roman frän häxprocessernas
tid. Handlingen är förlagd till siljanssocknen Viken, dit en kunglig kommission med landshövdingen i spetsen
anländer för att rannsaka och döma.
Socknen är skräckslagen av trolldomsväsendet och även barnen har suggererats att leva med i Blåkullafärder
och djävulsgillen, så mycket hemskare
som deras vittnesmäl får gälla lika väl
som de vuxnas. Ulla Isaksson har med
säkert handlag och en visionär poetisk
konst förmätt levandegöra atmosfären
av hotfulla ofärdstecken, nervspänd
ängslan, dolsk misstänksamhet, ondska
och förryckthet mot en bakgrund av
natt och mörker. Romanen är emellertid inte avsedd som en rundmålning
eller en dokumentärskildring utan dess
intresse knyter sig främst till en själshistoria, genomförd med dramatisk
kraft, psykologisk säkerhet och religiös
insikt. Den rika och vackra bondhustrun Hanna blir oförskyllt angiven som
häxa. Hon tror sig utan svårighet
kunna bli frikänd, men anklagelserna
hopar sig, misstankarna förstoras till
bevis, barnen lockas att utpeka henne.
Mörkret tätnar och hon börjar se sig
själv och sitt liv i ny dager. Som fattig
piga vann hon den rikaste bondens
hjärta, hon har framstått som den givmilda, storslagna bondmoran, hon är
van vid allas beundran. Men innerst
inne har hennes hjärta varit kallt,
under de yttre åthävorna har härsklystnad och själviskhet fått gro. Och
.-.;,.-
hon har något att dölja. En sommar
har hon haft en förbindelse med en
ung präst, som nu är biskop i Västerås;
det var hennes stora kärlek, som hon
inte kan ångra men som gjort henne
till äktenskapsbryterska. I den omsorgsfullt avvägda och målmedvetet
komponerade berättelsen kommer allt
detta så småningom fram. »Dit du icke
vill» är ett bibelord, av Jesus yttrat till
Petrus och handlande om lärjungens
kommande martyrium. Av ödet, eller
rättare av gudomligt ingripande förs
Hanna dit hon icke vill, dit ingen
människa egentligen vill, till obeveklig,
förkrossande självkännedom. »Hundratals kärleksgärningar hade hennes händer utfört, men hon ägde icke så
mycket kärlek i sitt hjärta, att det
täckte hennes lillfingernagel. Alltid
hade hon hemligt i sitt hjärta ärat sig
själv för de kärleksgärningar hon gjort
för andra.» Det ondas makt blir uppenbarad för henne men också den gudomliga nådens sannskyldiga storhet.
Så som händelserna fogar sig, blir hon
till slut färdig med livet, mogen för
dödsens vända, beredd att lämna allt,
därför att livet, det avslöjade och få-
fängliga, inte mer kan locka henne.
Men samtidigt har biskopen lyckats
hjälpa henne undan dom och bål. Hon
vänder tillbaka till gärden, en annan
än den hon var, när fångkärran förde
henne därifrån. Det finns några alltför
patetiska scener, några mindre övertygande figurer i boken och hemfärdsskildringen närmar sig betänkligt det
romanschablonmässiga, men i övrigt
bärs denna roman upp av inspiration
och gestaltande kraft. Dit du icke vill
har fört Ulla Isaksson fram till de riktiga berättarnas krets.
En berättare med sinne för det
primitivt folkliga är Sven Rosendahl.
I L o j ä g a r n a är handlingen förlagd
till en fjällby i södra Lappland under
1920-talet. Det liv som förs här, är
hårt och torftigt, jorden ger föga, jakt
och fiske är huvudnäring, svälten
vardagsgäst, ödebygd och fjällvinter
dominerar tillvaron. Rosendahl skildrar detta med viril kraft; höjdpunkten
nås i kapitlet om den stora snöstormen,
vilket har det upplevdas intensitet
över sig. Det är f. ö. något av snö-
storm i själva berättartekniken: ordmassorna vältrar fram över sidorna
och hotar inte sällan att alldeles
skymma både personer och händelser.
Vad han vill visa i denna roman, vilken tydligen inleder en serie, är hur
jägaren och fjällkarlen Harald, som
känner sig bunden av hustru och barn
och inte kan foga sig i en bondes
vardagsmödor, upplever ting, som
grundligt skakar om honom och tvingar
honom att återvända till ansvar och
gemenskap. Det sker under en lodjursjakt. När mästerskytten Harald skjuter
bomskott, tar hela byn upp jakten och
en annan fäller slutligen lon. Dessförinnan tvingas Harald under snöstormen att brottas med Döden själv och
är nära att ge sig, han får vidare ta
en generaldust med sin fiende Malkolm, som lurat bönderna på skog och
lagt en gökunge i Haraids bo, och han
når fram till en sorts försoning i en
egendomlig, inte helt övertygande episod, där han först driver en kamrat
att våga livet och sedan förgäves riskerar sitt eget för att rädda honom.
Rosendahls symboler och avsikter är
stundom svårtydda och hans psykologiska konstruktioner kan verka osäkra.
De enkelt realistiska scenerna stannar
därför bäst i minnet, de som handlar
om hustruns kamp för brödfödan och
hennes instängdhets vånda och de som
skildrar barnflockens glädjeämnen och
besvärligheter. Rosendahls dragning
åt det burleska och yverborna mitt i
den oförvägna naturalismen ger en
särpräglad, personlig klang åt hans
författarskap. Men där finns också en
ton av ömhet. Den lyssnar man helst
till.
305
Bondelivsskildraren framför andra i
vår tid är Vilhelm Moberg, som under
året gav ut tredje delen av sitt utvandrarepos. N y b y g g a r n a handlar
om hur Karl Oskar Nilsson och hans
hustru Kristina odlar sin jord, förkovrar sitt välstånd och sammanlever med
sina gamla och nykomna grannar till
året 1860, då Karl Oskar kan meddela
i brev till Sverige, att »jag valde för
Abe Lincoln till Präsident of de Förenade-States. Han blef ock tillsatt» samt
att han själv blivit utsedd till »både
Körkevärd och Nämndeman». Väsentliga ting händer under dessa år. Karl
Oskar hör en dag yxhugg i skogen och
möter sin första granne. Immigrationen tilltar, kyrka och skolhus blir
byggda och orten får egen handelsbod,
och till slut blir territoriet inlemmat
i USA som staten Minnesota och nybyggarna på allvar amerikanska medborgare. Däremellan växlar goda och
dåliga år, nybyggarna tvingas till umbäranden och vinner framgångar och
hela bygden förvandlas från indiansk
jaktmark till amerikanskt jordbruksdistrikt. Härom berättar alltså Vilhelm
Moberg, och man kunde tycka att det
hela måste bli sakligt, torrt och trå-
kigt. Men Moberg har nu en enastå-
ende förmåga att ge liv åt vardagshändelser och vardagsmöda, och han vet
på pricken, hur våra emigranter levde
och hade det för hundra år sedan. Nybyggarna är en krönika, skriven med
den livfyllda bredd, som hör äkta
episk konst till, därtill med något av
gammaltestamentlig kraft i den parallelliserande, upprepningsmässiga stilen. Att denna bok också blivit stor,
levande dikt beror dock främst på
skildringarna av två själsliga förlopp.
Den ena handlar om Karl Oskars bror
Robert, han med det sjuka, ständigt
susande örat, med oron i blodet och
äventyret i hågen. Han ger sig iväg för
att bli guldgrävare i Kalifornien men
kommer aldrig fram. I stället möter
306
han sitt öde under några hemska sandstormsdygn i öknen, skildrade med
svepande kraft. Han lär sig, att inte
guld men vatten hör till livets nödtorft, och än mer, han lär sig något
om människans lott och möjlighet att
leva, om vikten att göra sig osårbar
och konsten att underkasta sig utan
fruktan. Äventyraren blir en filosof,
som kan göra upp sitt slutkonto. Den
andra skildringen handlar om Kristina, den trofasta, oförtrutna, moderliga nybyggarhustrun, som aldrig får
rotfäste i det nya landet. Med hela sitt
väsen hör hon hemma i den småländska bygden och i den småländska
gammallutherska kristendom, som bär
henne genom öden och år. Mobergs
skildring av hennes känslolivs alla
skiftningar, när hon första gången i det
nya landet får fira nattvard, är rent
förunderligt gjord, så varsam, så innerlig, så besjälad. Folklig fromhet
har knappast någonsin tolkats med
en sådan inlevelse. Det är stor dikt.
Kristinas sista uppgörelse med sin Gud.
vilken leder henne till en ny, livskraftig trygghet, har också något av mystikens besjälning över sig, den skänker
en djupdimension åt denna småländska allmogekvinna, vars strävsamma
vardag vi följt i krönikan. Vilhelm
Moberg har tidigare givit minnesvärda
porträtt av småländska bondhustrur,
Ida Rask, Hilda Toring, Hulda Sträng,
men bilden av Kristina är den främsta
han skapat, en oförgätlig gestalt. Karl
Oskar är verklighetsmänniskan: att
»aldrig överge sig i motgången», att
lita på sig själv och knoga vidare, det
är hans paroll. Livet kräver all hans
påhittighet och alla hans krafter. Han
lyckas också med småländsk ihärdighet. För honom är livet mycket lättare
än för Kristina, som utkörd av mödor
och barnsängar också har vantrivseln
och hemlängtan att kämpa mot. Till
slut tycker hon sig ändå kunna bli
förlikt med det som förelagts henne
av Gud. Hon har inte givit upp, inte
förlorat. »Att underkasta sig var för
henne att övervinna.» Därmed har nå-
got avgörande skett. Och därmed har
Moberg fullbordat den hittills främsta
delen av sitt epos. Men än en gång
skall han återvända till Nya Dovemåla
Center i Minnesota, USA, innan berättelsen når sitt riktiga slut.
Xven bland de inhemska bygdeskildringarna finns det en fortsättningsvolym, Jan Fridegårds Flyttfåglarna,
vilken nästan direkt ansluter sig till
Lyktgubbarna och i sin tur tycks
kunna få fortsättning. Mer eller mindre
skärskådas händelserna från den unge
pojken Johan Froms synvinkel, och
Johan är förf:s alter ego. Han är i skolåldern och hjälper fadern-lagårdskarlen att valla boskapen. Vid bokens slut
har han gått ut folkskolan och är i
färd med att smita från fortsättningsskolan. Flyttfåglarna har mer hätskhet,
social bitterhet och upprorsanda över
sig än Lyktgubbarna. Fadern har inte
mycket kvar av sin gamla oförbrännerliga livsglädje utan tyngs alltmer av
grubbel över samhällets orättvisor.
Året 1909 går förbi med en glimt av
hopp, att storstrejken skall varsla om
nya tider, men snart är allt som förut
igen. Vardagssläpet, fattigtillvarons enformighet är bokens huvudtema. Tristessen avbryts blott av några mer
dramatiska tilldragelser: valborgsmässofirandet, skolavslutningen, marknadsresan till Enköping. Visst har
Fridegård i behåll sin friska berättarstil, sitt sinne för naturstämningar
och sin förmåga att levandegöra miljön, men i övrigt hör denna volym till
hans mer rutinmässiga. Här återfinner
man allt det som han skrivit om så
många gånger förr: minnesstoffet, statarlivet, den sociala indignationen,
upplandsnaturen, men allt i blekare
skick. Xven fader From, som annars
är en av Fridegårds bästa gestalter,
har fått mindre skärpa i konturerna,
hur han än domderar och svär. Kanske
vill Fridegård med denna mellanbok
förbereda läsaren på den uppgift, som
förmodligen återstår: att visa, hur pojken Johan växer upp till Lars Hård.
En minnesbok av frejdigare och
friskare slag är Artur Lundkvists Vi ndingevals. Det är tjugo år sedan
Lundkvist senast producerade sig i
romanform med boken Floderna flyter
mot havet. Den hade inte så litet av
desillusion över sig: i det moderna
samhället kunde inte livsdyrkaridealet
förverkligas, driftutlevelsens lära gick
inte att jämka ihop med välfärdssamhällets struktur. Den nya romanen
har ingenting av tes eller tendens över
sig. Den består av ett knippe episoder
och en rad gestalter från Vindinge by
i Skåne, som i verkligheten motsvaras
av Lundkvists forna hemby Toarp.
Här dansar de nu förbi; prästen och
handelsman, taklåggarn och svarvarn,
den återvände emigranten, läsarna och
tattarna, alldeles särskilt tattarna. Man
får ett svep genom hela byn med nå-
got av en filmkameras rörlighet och
precision och med ett humör som
släppts loss i bekymmerslös sommarlovsstämning. Fantasin får löpa fritt
som en Panfigur, men samtidigt finns
här redig sakkunskap, t. ex. om hur
man lägger halmtak eller sköter en
svarvstol. Lundkvist nöjer sig med
glimfar och filmskott, men han tar figurerna på kornet, det är doft över
naturstämningarna, must och saft och
sensualism i berättarglädjen. Att kunna
förmedla sinnesintrycken direkt har
alltid varit hans styrka. Den förmågan
ger Vindingevals förnyade exempel på,
men kanske ändå på ett mindre färgstarkt sätt än i reseböckerna, och det
beror väl på att det denna gång är ett
förflutet, en minnenas värld han haft
att levandegöra. Men en roliger dans
har han spelat upp, där originella figurer uppför sina turer och där man
mellan raderna får en glimt av hur
307
livsmysteriet börjar uppdagas för en
pojke med unga och upptäcktsivriga
sinnen.
Den främsta självbiografiska berättelsesviten just nu svarar Ivar Lo-Johansson för. Fjärde delen heter J o u rnalisten och handlar om hur den
unge mannen med de många episk-lyriska diktarplanerna tror sig få en
möjlighet att nå det tryckta ordets
efterlängtade position genom att ta anställning som allround-journalist i en
nystartad lokalavisa med det stolta
namnet Sörmlandsörnen. I själva verket är den ett bihang till ett uppländskt landsortsblad och journalistens
uppgift visar sig i första rummet vara
att skaffa prenumeranter och annonsörer. Med en oefterhärmlig humor,
där ett djupt allvar ligger som bottensats, så som den riktiga humorn skall
vara beskaffad, skildrar Lo-Johansson, hur diktardrömmarna går i kras
inför den torftiga, obevekligt prosaiska
verkligheten i tidningsjobbet. Men inte
nog med det. Journalisten är en misstänkt figur i bygden, och att komma
i tidningen är det värsta man vet –
där står ju bara om bovar och skälmar.
Och dessutom betraktas han av sina
föräldrar som en misslyckad individ,
en karl utan rejält arbete. Inte är han
heller någon riktig journalistbegåvning, nej han är diktare och hans
dröm är att bli sin hembygds store
sångare. Kärleken till Sörmland lyfter
denna självironiskt kvickögda, ömt humoristiska skildring till ett högre plan.
När Lo-Johansson hyllar den bygd,
som han vigt sin diktning åt, får
också hans ordkonst en lyrisk sving,
en innerlig klang. Så har han här på
prosa förverkligat vad han i sin ungdom sökte uttrycka på vers. Höjdpunkten i boken utgörs av berättelsen om
Dömda August, som oskyldigt suttit i
fängelse i tjugo år och vars sak tas
upp av en huvudstadstidning. August
får upprättelse, men det knäcker ho- – —–~– ——-
~~~ ~-~–~—~-·~~—~- –
308
nom. Han menar, att brottet dock har
sonats genom hans lidande. >Det är
inte alls svårt att vara dömd oskyldig.
Men värst är nog att vara skyldig och
gå frt:. Efter utståndet straff har han
velat leva i fred. Nu dras han in i
publiciteten, och därmed har allt liksom blivit förgäves för honom. Han
orkar inte längre leva. Enkelt och sakligt men med den finaste psykologiska
konst har Lo-Johansson skildrat, hur
en människa som Dömde August reagerar, hur det ser ut allra längst inne
i honom, samtidigt som han obarmhärtigt avslöjar sensationspressens
hårdhänta beteende och oförmåga att
begripa vad man ställer till med. Journalisten Lo-Johansson räknar in sig
själv i den gruppen. Vid sidan om
denna episod står skildringen av föräldrarna, fadern Analfabeten, den
trägne, oförtrutne nyodlaren, och hans
kloka, klarsynta hustru. Det skulle behövas, heter det, :.ett stort litterärt
mästerverk för att gå upp mot min fars
nyodling, den som han drömt så mycket om och som sedan bar sådana
skördar>. Lo-Johanssons sörmländska
epik kan betecknas som just det mästerverket. Därjämte harhan nu infriat de
många förhastade löftena till prenumeranterna på Sörmlandsörnen om rikhaltiga och mångskiftande landskapsbilder, fast avisan bara höll sig vid liv
ett år. Journalisten har en både sann
och vacker slutreplik. Vid den tiden
då den unge Lo-Johansson som ivrigast sökte efter en flicka, värd att upphöjas till sångmö, får han en dag höra
sin mor sjunga en folklig visa. ,Då förstod jag, att det var min mor som var
min hembygds sångmö.>
Olika miljöer, stämningar och skildringssätt träder fram i de böcker, som
här har omnämnts, lika många som
böckerna själva. Ton och stilart skiftar, från den grubblande, visionära
hos Lagerkvist och den intellektualistiskt analyserande hos Gyllensten fram
till den episka, brett framströmmande
hos Moberg och den självbiografiskt
direkta hos Lo-Johansson. Det ger rikedom och mångstämmighet åt årets produktion. Söker man också efter något
gemensamt, finner man det kanske
enklast i människostudiet, i driften att
gestalta. Det som är mest levande och
som man minns bäst, är just diktgestalterna, både de som ger en bild av
den moderna människan och hennes
särskilda problematik och de som uttrycker det evigt mänskliga.
LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1956
Man skulle kunna beteckna det litterära 1956 som ett de redan erkända
författarnas år. Här möter man Pär
Lagerkvist, portalfiguren till vår nya
diktning, här träffar man på en av de
forna fem unga, Artur Lundkvist, vidare bonderomanens förnyare Vilhelm
Moberg och representanter för statarskolan, Lo-Johansson och Fridegård,
liksom för mellankrigstidens borgerliga prosaister, Olle Hedberg och Eva
Berg, och här finner man 40-talister
sådana som Arner och Höijer, och
ändå yngre, t. ex. Rosendahl, Ulla
Isaksson och Gyllensten. Men debutanterna har inte varit särskilt många
och inte heller har man kunnat varsna
mycket av nya ideer och uppslag eller
av hittills outnyttjade miljöer och områden.
Att Pär Lagerkvist framträdde med
en prosavolym räknades som en av
bokårets främsta händelser. Hans
S i b y Il a n sluter sig närmast till de
båda föregående Dvärgen och Barabbas. Grubblet, tankemödan, diktardrömmandet hos Lagerkvist får i dem
tre olika gestaltningar. Dvärgen är en
studie i det odödliga onda, Barabbas
handlar om den utanförstående, vilken
drabbas av det obegripligt gudomliga,
Sibyllan skildrar pytian i Delfi, som
är vigd åt guden, som uppfylles av
guden och som blir ett med honom.
Men här uppenbarar sig också en
annan huvudperson, även han drabbad
J
Av lektor ELOF EHNMARK
av det gudomliga, den vandrande juden, Ahasverus. I Delfi får han höra
talas om en pytia som varit mäkta berömd men blivit utstött och nu lever
i en bergsskreva uppe på Parnassos.
Han uppsöker henne för att få veta
meningen med sitt öde. I stället får
han höra hennes egendomliga historia:
hur hon från ett enkelt lanthem tagits
till prästinna åt guden, hur hon förälskat sig i en hemvänd soldat och
sammanlevt med honom, hur guden
hämnats genom att våldtaga henne,
hur hon blivit utstött av prästerna och
i en getgrotta fött sin son, vilken blivit
en tigande, evigt leende idiot. När hon
slutat sin berättelse, märker hon, att
sonen försvunnit. De följer hans spår,
ständigt uppåt efter branta djurstigar,
ända upp till snön, där fotavtrycken
blir allt svagare och slutligen försvinner. Gudasonen har återvänt till gudahemmet. Lagerkvist har berättat denna
mytologiska legend med den enkelhetens genialitet som han är mästare i.
Men vad han vill forma och gestalta,
är det svåraste av allt, det dunklaste
och oförklarligaste, frågan om människan och det gudomliga. Hela sitt diktarliv har han brottats med det problemet. Han kan inte lösa det och inte
komma ifrån det. För honom är det
»en gåta som inte är till för att lösas
utan för att finnas. Alltid finnas för
oss. Alltid oroa oss.» Sibyllan får som
sin förblivande visshet förkunna, att
människorna »aldrig skall undslippa
den förbannelse och den välsignelse
som kommer till dem från gud. Vad
de än tänker och gör, vad de än tror
eller inte tror, så kommer deras öde
alltid att vara förbundet med gud».
Lagerkvist har också, just tack vare
den arkaiska enkelheten i sin stilkonst,
kunnat ge skakande, överväldigande
uttryck för det fruktansvärda, det allt
genombävande som förnimmelsen av
gudomens närvaro kan innebära, och
samtidigt för det översvinneliga i
känslan att bli omfattad av något utanför mänskligt förstånd och begripande.
Särskilt betonar han, att det gudomliga inte är mänskligt, det är främmande, obegripligt, ödesdigert. Guden
berövar sibyllan hennes mänskliga liv,
hennes jordiska lycka, Men ändå, säger
hon, vad skulle mitt liv vara utan honom, utan att fyllas av hans salighet,
ja, av den vånda och smärta som
också är hans? -»Mitt liv är det som
jag har levat i dig. Det grymma, bittra
och rika liv som du har gett mig. Förbannad och välsignad vare du.» Lagerkvist varierar alltså här sin diktnings
stora ämne. Han har också gjort varianter av andra teman. Den fridsamma
arkaiska idyllen i sibyllans föräldrahem erinrar om stämningen i Gäst hos
verkligheten, skildringen av Delfi för
tanken till Den knutna näven, där det
dunkla, orfiska kontrasterar mot det
ljusa, apolloniska, som också sibyllan
en benådad stund får vederkvickas av
i den soldränkta tempelsalen, och
gudasonen med det på en gång meningslösa och outgrundliga leendet, så
som hos den Vejiske Apollon, erinrar
om en bok med liknande problematik
och med titeln Det eviga leendet. Sibyllan handlar om den människa som
fått gåvan att grubbla och dikta, anandels, visionernas och det mystiska
försjunkandels människa, människan i
gränslandet. Hon träffar samman med
Ahasverus, vilken i romanen inte har
21- 573444 Svensic Tidskrift H. 4 1957
299
något namn, därför att han är människan rätt och slätt, den ständigt oroliga, ständigt i mörkret vandrande.
Lagerkvist ställer sig gärna på gränsen
till det vetbara, där de olösliga gåtorna
finns, där man frågar i ängslan utan
att få svar. storheten i hans konst ligger i förmågan att gestalta detta grubbel, denna ängslan, och den längtan
efter frid, som varit och är hans innersta inspirationsgrund. Sibyllan hör
till hans mest inspirerade verk.
Steget är långt från Lagerkvists Sibyllan till Lars Gyllenstens Senilia.
Hos båda finns dock tankemödan, intensiteten, det oavlåtliga spörjandet,
inriktningen mot livsfrågorna. Men
Gyllensten är ingen mystiker, ingen
spörjare om det hinsides. Han är en
skarp intellektualist, en obeveklig analytiker. Sin nya bok kallar han för en
mimisk essay. Den mimiska essayen
Senilia kan tolkas som en härmning av
åldringens aldrig sinande prat om sig
och sitt. Boken har nämligen formen av
en enda lång monolog, mångordig, outsinlig, ofta tröttande men utförd med
en språklig virtuositet, som inte många
gör efter. Den som talar i boken är
emellertid själv ingen åldring utan en
överklasstudent i lägre medelåldern
vid namn Torsten Lerr, men han är så
hårt bunden vid sin avlidne far, att
han nästan identifierar sig med honom. Hans tankar svänger kring
det som »gubben» gjort eller menat,
vad »gubben» avsett med vad han gjort
eller sagt och vad han undermedvetet
syftat till bakom vad han medvetet avsett. Torsten Lerrs hela uppväxttid
med dess verkliga händelser, med
barndomens uppfattning av dessa händelser, med den nya uppfattning om
dem som han sedan kommit till, och
ytterligare de minnen som han bara
dunkelt erinrar sig eller de halvförstådda erinringar som plötsligt dyker
upp – allt detta blir stoff för hans
resonemanger, funderingar, tolkningar
300
och analyser under ständiga associationer åt skilda håll, från det han
vaknar en söndagsmorgon och några
timmar framöver. Denna inre monolog
på 270 sidor är samtidigt en demonstration av Gyllenstens lust och förmåga att analysera, djupborra, avslöja, framför allt avslöja, ty bakom
den skarpa intelligensen och den
språkliga virtuositeten spårar man
en livsleda, i varje fall ett avståndstagande från fåfängligheternas band. Livet är en klibbig härva av kött, blod
och nerver: först åldrandet ger möjlighet till avståndstagande från dess insnärjelse, och först avståndstagandet
ger överblick. Åldringen, heter det,
»har sitt stånd och staket inom sig,
skelettet, det som barnet räds inför
och kallar Döden. Sinnena och köttet
är bara gäster i skelettets bur – de
flyger och far som fåglar och deras
gärningar huserar och bedriver sitt
bråkiga gille som gäster i gubbens benhus. De föder honom och när hans
stomme men får i gengäld kvarter i
buren vid sina trolösa besök och bärs
på gubbens kors mot hösten, skrumpningen och flykten, i dödens svalkande
lekamen». Den ödslighet, den livsleda,
som tonar genom den långa monologen är lagd i Torsten Lerrs mun, men
han är ett särfall med egenartade upplevelser och en psykopatisk läggning.
Gyllensten har omsorgsfullt motiverat
hans inriktning och livssyn utan att
fördenskull identifiera sig med sin
diktade figur. Men ganska nära denna
livssyn måste han ändå själv befinna
sig. I varje fall framstår han som den
obönhörligt analyserande skeptikern,
vilken betraktar människan och hennes
situation med en egendomlig, liksom
oavlåtligt intresserad antipati. Senilia
är en avslöjande bok, förfärdigad med
virtuos konstskicklighet av ett skarpslipat intellekt, men den är också präglad av intellektets kyla och avslöjandets ödslighet.
Om människans villkor och svårigheter att leva på jorden handlar också
Sivar Arners Som svalorna. Dessutom berättar den om trohet, otrohet
och svartsjuka. Titeln syftar på en
gammal folktro, att svalorna lever i
livslångt samliv: om höken tar den
ena, svälter sig den andra till döds.
David är aktuarie i ett verk, gift med
Anna, som i ett tidigare äktenskap
har en vuxen son och en tonårsdotter.
Det är Anna som är den otrogna, David den trogne. Hon är på ett egendomligt sätt bunden vid sin svå-
ger Daniel, som tillfredsställer hennes djupaste drift, den att bli förnedrad, och som själv har ·sin lust i att
förnedra. Romanen inleds med en
svartsjukescen och är i hög grad en
studie i svartsjuka, skickligt genomförd och påpasslig i detaljanalysen.
Men temat hör nu till de av ålder utnyttjade, och därtill kommer, att David har fullgoda skäl till sin misstänksamhet. Det är den oberättigade svartsjukan som är den psykologiskt intressanta – alltifrån Othellos dagar. Arner
måste alltså gå längre och djupare.
Han får lov att ge förklaring till att
David är den trofaste och Anna den
trolösa. Det sker genom återblickar
på deras barndoms- och Uppväxtförhållanden, där huvudintresset knyts
till Davids modersbundenhet, vilken
sedan liksom överförts till hustrun.
Arner utför denna konstruktion med
säker hand, och ·konstruktionen lämnar en förklaring, men den ger ingen
lösning. David är en typisk Arnersk
människa med självplågardrift och
asketism inom sig och med uppoffringen som enda utväg mot en lösning.
Uppoffringen leder till ett slags avståndstagande, en åskådarposition, och
den i sin tur kan betecknas som en
protest mot livet. Arners pessimism
har därför beröringspunkter med Gyllenstens. Som svalorna är utförd med
Arners lyhörda, personliga stilkonst,
den är psykologiskt målmedveten, sä-
ker i utförandet. Samtidigt har den
över sig något grubblande, nästan famlande- man tycker sig ana en förtvivlan, liksom ett rop utan svar. Händelseförloppet leder ingenstans, därför att
livskampen själv ständigt går vidare
utan att vi kan dirigera eller avvända
den. Xndå finns där i några kapitel
om ett par ungdomar ett annat stämningsläge, ett anslag av handlingskraft,
av ömhet – och därtill ett virtuost
återgivande av dagens jargong. Detta
behöver inte förebåda någon ny inriktning, men ansatsen finns där likafullt,
och den märks. Arner lyssnar åt olika
håll. Andlig spänst hör till hans kännemärken, det varsnar man inte minst
denna gång, då han brottats med problem som inte går att bemästra.
En livssyn, formad i samband med
studiet av ett psykologiskt fall avtecknar sig också i W alter Ljungquists
P a u l a. Händelserna anknyter till fjolårsboken Brevet till Casper, där det
berättades om en gammal mordhistoria,
som kom i dagen och som visade sig
ha mer eller mindre förött alla deras
liv, vilka hade haft kunskap om den.
Paula är dotter till mörderskan och
får vetskap om saken under sina ömtåliga brytningsår. Hennes själsliv blir
sammansnört; hon tycker sig känna
det oförsonade brottets skuld på sina
axlar och anser sig höra till en förbannad släkt. Hon blir lärarinna och
börjar tjänstgöra, men skilda omständigheter leder till en nevros, som
bringar henne till undergångens rand.
Hon blir omhändertagen av barndomsvännen Jerk Dandelin-en figur som
då och då träder fram i Ljungquists
diktning – och romanen handlar till
stor del om hans kamp för att rädda
Paula åter till livet. Händelser och tillfälligheter stöter till, som gör saken
invecklad, men till slut skymtar en
ljusning. Boken rymmer en hel rad bipersoner, som alla är skarpt tecknade.
301
Ett mästerstycke är skräcktanten Odevall med sin förödande egoism och
förblindade självtillräcklighet. Pricksäkert skildrade är Bo Neander, en
primitivist, som gör starkt intryck på
Paula och visar sig nödvändig vid ett
genomgångsstadium på hennes väg, och
det efterblivna flickebarnet Tora, som
omedvetet ger henne kraft till det sista
svåra steget i den hälsobringande uppoffringens tecken. Ljungquist har denna
gång nästan uteslutande skildrat sina
människor genom deras tal, i monologer och dialoger, och det har skett
med en skicklighet av rent akustisk
verkan. Däremot har hans romantiska
stämningskonst fått mindre utrymme.
Det är denna gång den psykologiske
dissektören, »antroposofen», människororskaren som talar. Hans förmåga att
registrera Paulas alla labila stadier
under nevrosernas skilda uttrycksformer är beundransvärd, men hans intresse är ändå inte i första hand medicinskt-psykologiskt utan snarare moraliskt. Det han angriper är den belåtna,
mätta, av social omvårdnad och moderna bekvämligheter omslutna människan, som innerst är hungrig och
otillfredsställd. Om vårt väsens art,
vår uppgift i världen kan den ge klarast besked, som har en själskamp att
utkämpa. »När vi tror oss visa, erfarna,
färdiga – då är det illa ställt.» »Den
enda människa som verkligen lever,
är den som har en ständig känsla, inte
av världens utan av sin egen brist. De
sökande är de levande – alla de andra
sover och blundar.» »Det som man inte
förstår – det är vägen som är kvar.
Det mesta som finns, är det vi inte
förstår.» Så lyder några teser i Ljungquists förkunnelse. Den innebär bl. a.,
att det är människan i kamp, i ångest
och förtvivlan, som är mest levande,
som uppehåller det andens liv, vilket
ensamt kan föra oss mot vår bestämmelse. Endast genom sådan kamp kan
vi nå det som vi i vår fåvitskhet
302
»trodde inte behövdes, bara det fanns
bordssilver, teknisk komfort, garage
med bilar och ett fett bankkonto. Det
där som kallas trygghet. Och som är
det bräckligaste av allt som finns.»
Ljungquists livsyn kan stundom förefalla dunkel, hans »antroposofi» konturlös, men hans intresse för den andliga verkligheten, för människosjälens
krav har skärpt hans psykologiska
analyseringsförmåga och skänkt allt
skarpare konturer åt hans gestaltning.
Det ger romanen om Paula belägg för.
En livssummering, som kan betecknas med orden smärtsam resignation,
och därtill en påfallande färdighet i
romanbyggandet utmärker debutanten
Eva Wennerström-Hartmanns prisbelönta Marmorhänderna. Den är
komponerad på två plan: den 40-åriga
Elisabet får tillfälle att göra en vallfart till de italienska platser, där hon
som 19-åring upplevde sin intensivaste
tid. Vartannat kapitel är hållet i jagform, vartannat handlar om hur det
var den gången. Dubbelexponeringen
är genomförd med konsekvent beräkning. Den senare resan ger förklaring
till mycket som blev dunkelt under
den tidigare, då Elisabet under fascistregimen upplevde en intensiv kärlekshistoria med en av motståndsledarna.
Dessutom finns här inlagd en rad fristående småberättelser, som fyndigt
och träffsäkert belyser och förklarar
innebörden i hennes upplevelser. Romanen handlar om Italien, men inte
om turisternas solskensland utan om
det fattiga Italien, jordkulornas, lantarbetarnas, stadsproletariatets Italien,
om dem som aldrig får det bättre, hur
än regimerna skiftar. Själv reste Elisabet ut i sin ungdoms vår och mötte
kärlek, frihetsanda, hett blod och varm
idealism. Nu möter hon resignation,
nederlag, i bästa fall häslös kompromiss. Frågan om tvång och frihet, om
ensamhet och bundenhet varieras i
denna roman. Människorna har så lätt
latt göra varandra illa, vi själva kommer aldrig ut ur vårt eget. Den gamle
kyparen på billighetstrattorian, han
som en gång varit professor, förkunnar: »Någon lycka kan vi aldrig skapa
åt oss själva, men vi har outtömliga
förråd av den att ge åt andra. Det är
det enda vi har.» Den trösten är dock
för klen för de flesta. Men vi har ju
dröm och dikt. Javäl, men de försonar
inte heller med livet. Till sist måste vi
ändå ner och fram till sanningen och
dess ord lyder: »Det finns ingen nåd.»
Det är bokens sista replik, och den
betecknar en det minsta möjligas
ståndpunkt och kanske just därför
också en utgångspunkt. Marmorhänderna äger så mycket av lätthet och
fabuleringslust, av omväxlande mönster i den konstfärdiga väven, att man
närmast blir överraskad av dess slutliga, obevekliga resignation. Men det
är allvaret i den som främst skänker
den dess konstnärliga värde.
Björn-Erik Höijer har i Befriaren
valt att studera mordets psykologi.
Den självlärde extra bibliotekarien Palonen i en norrländsk tätort, som
kunde vara Malmberget, får i ett skämtsamt sammanhang höra, att han skulle
kunna bli mördare. Eftersom han kan
räknas till de lättsuggererade och
eftersom han läst sin Dostojevski,
fixeras det förflugna yttrandet inom
honom. Och han får också ett föremål,
när en yppig kvinna med älskare
flyttar in i järnspisrummet vägg i
vägg med hans. Kvinnan har en pojke,
som får sömnen störd av de älskandes
orgier och om dagarna strosar omkring ensam och övergiven. Palonen
har inte förmågan att vinna honom.
Men kanske kan han befria honom?
Han eldar upp sig i hat mot kvinnan,
och längst inne i honom glöder en
halvt omedveten drift av åtrå, skräck
och förstörelsebegär. Handlingen matas på. Palonen får vara med på en
reportageresa till Junosjärvi, där ett
j
i
dubbelmord har begåtts: en ung man
har dödat både sin fästmö och predikanten i en sorts korpolasekt med sexuell promisenitet som kultutövning.
Hans egen situation blir belyst som
i ett paradigm: driften att rensa ut och
befria genom att förinta har fått konkret påtaglighet. Det händer mer. Palonens gamla mor, som han sammanbor med, dör av hjärtslag, enligt hans
mening utpinad av de svära grannarna,
och en av hans vänner bekänner, att
han barmhärtighetsdödat sin hopplöst
sjuka hustru. Till slut står Palonen
med yxan i hand vid kvinnans bädd.
Men det blir ingenting av. I en sorts
drömsyn tycker han sig se, hur mördare och mördade räcker varandra
händerna. »Ett oändligt medlidande
hade stigit upp i honom – – -. En
absurd känsla av befrielse och klarsyn
fyllde honom.» Sä slutar romanen –
man kunde säga i Dostojevskis anda.
Höijer har med mycken sinnrikhet och
dito ordrikedom kombinerat ihop
handlingen och gjort det så, att varje
nytt moment skall ge ny belysning
inåt, i Palonens dunkla, famlande
tankevärld. Ändå kommer man inte
ifrån, att pärnainingen av argument
skett med en beräkning, som alltför
mycket lyser igenom, och att figurerna
dirigerats i alltför hög grad. Palonen, på
en gäng primitiv och intellektuell, envis och lättpåverkad, är en komplicerad och intressant gestalt; han är bara
alltför komplicerad för att romanhandlingens slut, med den plötsligt befriande utlösningen, skall kännas riktigt
övertygande. Sin särskilda styrka visar Höijer i episoderna. Miljön och de
av miljön präglade människorna är
utmärkt skildrade. Höjdpunkten är berättelsen om mordaffären i den lappländska byn. Den är kusligt suggestiv
med en ruvande, dov stämning och
den ger en oförglömlig insyn i en människovärld, liksom formad av vintermörker och isolering.
303
Moderna människors anpassningssvårigheter var temat i en rad tidigare
romaner av Eva Berg. Kring 40-talet
mognade hennes diktning i skildringar
av dernonien i själsdjupet, av det outhärdliga som kanske trots allt kan uthärdas (Dagens namn var Stella 1946).
Efter tio års uppehäll kommer hon nu
äter med romanen Hjärtans fröjd.
Den visar, att hon alltjämt är en virtuos stilist och en genomskådare med
både skarpsinne och ironi. Hon berättar om en kvinnogrupp på fyra generationer, vilken presenteras i ett soligt
sommarlandskap. Men någon idyll
finns här inte. Mormorsmodern i sin
vilstol kan aldrig glömma, att hennes
man kyrkoherden bedrog henne (givetvis med en konfirmand, det hör till
schablonen) och hennes dotter, den
välsituerade änkan i behaglig medelålder, kan inte komma ut ur sitt skeva
förhällande till en solochvårare. Nästa
generation bestär av döttrarna Siv och
Ninnie. Siv har ett misslyckat äktenskap bakom sig och är nu ett vackert
skal kring ett nevrotiskt söndertrasat
inre, på tillfällig permission frän ett sinnessjukhus. Ninnie är en ung mannekäng, nyss kommen frän Paris, skrämd
för erotik och i behov av skydd, vilket
hon söker genom inövelse i kristendom. Sivs dotter slutligen visar sig äga
det missanpassade barnets alla olater
men samtidigt ganska gott gry och på-
fallande läkhull. I var sitt kapitel får
kvinnorna avslöja, vilka de innerst är,
och samtidigt demonstrera, hur manfolk
bär sig åt, allt skildrat utan förbarmande. Den senare delen av boken ägnas
uteslutande åt Ninnie, som blir allvarligt
förälskad i Sivs f. d. make, en reklamman med slagordet »förbrukning» som
livsåskådning. Ninnie känner sig
tvingad att avstå frän honom – och
vad finns annat att göra? Hon är den
mest livsdugliga i familjen och är
skildrad med en smått betagen ironi,
ett graciöst ritat flickporträtt med
’”
304
rymd omkring. Man bara undrar, varför Eva Berg för hennes skull lämnar
de övriga åt sitt öde. Ty den konstnärliga intensiteten märker man främst
i skildringen av Siv. Här träder Eva
Berg ner i nevrosernas skymningsdunkla, förvirrade, upprivna värld
och beskriver den utan att darra på
handen. De scenerna glömmer man
inte så lätt.
En besläktad värld för oss Ulla
Isaksson till i Dit du icke vill, en
historisk roman frän häxprocessernas
tid. Handlingen är förlagd till siljanssocknen Viken, dit en kunglig kommission med landshövdingen i spetsen
anländer för att rannsaka och döma.
Socknen är skräckslagen av trolldomsväsendet och även barnen har suggererats att leva med i Blåkullafärder
och djävulsgillen, så mycket hemskare
som deras vittnesmäl får gälla lika väl
som de vuxnas. Ulla Isaksson har med
säkert handlag och en visionär poetisk
konst förmätt levandegöra atmosfären
av hotfulla ofärdstecken, nervspänd
ängslan, dolsk misstänksamhet, ondska
och förryckthet mot en bakgrund av
natt och mörker. Romanen är emellertid inte avsedd som en rundmålning
eller en dokumentärskildring utan dess
intresse knyter sig främst till en själshistoria, genomförd med dramatisk
kraft, psykologisk säkerhet och religiös
insikt. Den rika och vackra bondhustrun Hanna blir oförskyllt angiven som
häxa. Hon tror sig utan svårighet
kunna bli frikänd, men anklagelserna
hopar sig, misstankarna förstoras till
bevis, barnen lockas att utpeka henne.
Mörkret tätnar och hon börjar se sig
själv och sitt liv i ny dager. Som fattig
piga vann hon den rikaste bondens
hjärta, hon har framstått som den givmilda, storslagna bondmoran, hon är
van vid allas beundran. Men innerst
inne har hennes hjärta varit kallt,
under de yttre åthävorna har härsklystnad och själviskhet fått gro. Och
.-.;,.-
hon har något att dölja. En sommar
har hon haft en förbindelse med en
ung präst, som nu är biskop i Västerås;
det var hennes stora kärlek, som hon
inte kan ångra men som gjort henne
till äktenskapsbryterska. I den omsorgsfullt avvägda och målmedvetet
komponerade berättelsen kommer allt
detta så småningom fram. »Dit du icke
vill» är ett bibelord, av Jesus yttrat till
Petrus och handlande om lärjungens
kommande martyrium. Av ödet, eller
rättare av gudomligt ingripande förs
Hanna dit hon icke vill, dit ingen
människa egentligen vill, till obeveklig,
förkrossande självkännedom. »Hundratals kärleksgärningar hade hennes händer utfört, men hon ägde icke så
mycket kärlek i sitt hjärta, att det
täckte hennes lillfingernagel. Alltid
hade hon hemligt i sitt hjärta ärat sig
själv för de kärleksgärningar hon gjort
för andra.» Det ondas makt blir uppenbarad för henne men också den gudomliga nådens sannskyldiga storhet.
Så som händelserna fogar sig, blir hon
till slut färdig med livet, mogen för
dödsens vända, beredd att lämna allt,
därför att livet, det avslöjade och få-
fängliga, inte mer kan locka henne.
Men samtidigt har biskopen lyckats
hjälpa henne undan dom och bål. Hon
vänder tillbaka till gärden, en annan
än den hon var, när fångkärran förde
henne därifrån. Det finns några alltför
patetiska scener, några mindre övertygande figurer i boken och hemfärdsskildringen närmar sig betänkligt det
romanschablonmässiga, men i övrigt
bärs denna roman upp av inspiration
och gestaltande kraft. Dit du icke vill
har fört Ulla Isaksson fram till de riktiga berättarnas krets.
En berättare med sinne för det
primitivt folkliga är Sven Rosendahl.
I L o j ä g a r n a är handlingen förlagd
till en fjällby i södra Lappland under
1920-talet. Det liv som förs här, är
hårt och torftigt, jorden ger föga, jakt
och fiske är huvudnäring, svälten
vardagsgäst, ödebygd och fjällvinter
dominerar tillvaron. Rosendahl skildrar detta med viril kraft; höjdpunkten
nås i kapitlet om den stora snöstormen,
vilket har det upplevdas intensitet
över sig. Det är f. ö. något av snö-
storm i själva berättartekniken: ordmassorna vältrar fram över sidorna
och hotar inte sällan att alldeles
skymma både personer och händelser.
Vad han vill visa i denna roman, vilken tydligen inleder en serie, är hur
jägaren och fjällkarlen Harald, som
känner sig bunden av hustru och barn
och inte kan foga sig i en bondes
vardagsmödor, upplever ting, som
grundligt skakar om honom och tvingar
honom att återvända till ansvar och
gemenskap. Det sker under en lodjursjakt. När mästerskytten Harald skjuter
bomskott, tar hela byn upp jakten och
en annan fäller slutligen lon. Dessförinnan tvingas Harald under snöstormen att brottas med Döden själv och
är nära att ge sig, han får vidare ta
en generaldust med sin fiende Malkolm, som lurat bönderna på skog och
lagt en gökunge i Haraids bo, och han
når fram till en sorts försoning i en
egendomlig, inte helt övertygande episod, där han först driver en kamrat
att våga livet och sedan förgäves riskerar sitt eget för att rädda honom.
Rosendahls symboler och avsikter är
stundom svårtydda och hans psykologiska konstruktioner kan verka osäkra.
De enkelt realistiska scenerna stannar
därför bäst i minnet, de som handlar
om hustruns kamp för brödfödan och
hennes instängdhets vånda och de som
skildrar barnflockens glädjeämnen och
besvärligheter. Rosendahls dragning
åt det burleska och yverborna mitt i
den oförvägna naturalismen ger en
särpräglad, personlig klang åt hans
författarskap. Men där finns också en
ton av ömhet. Den lyssnar man helst
till.
305
Bondelivsskildraren framför andra i
vår tid är Vilhelm Moberg, som under
året gav ut tredje delen av sitt utvandrarepos. N y b y g g a r n a handlar
om hur Karl Oskar Nilsson och hans
hustru Kristina odlar sin jord, förkovrar sitt välstånd och sammanlever med
sina gamla och nykomna grannar till
året 1860, då Karl Oskar kan meddela
i brev till Sverige, att »jag valde för
Abe Lincoln till Präsident of de Förenade-States. Han blef ock tillsatt» samt
att han själv blivit utsedd till »både
Körkevärd och Nämndeman». Väsentliga ting händer under dessa år. Karl
Oskar hör en dag yxhugg i skogen och
möter sin första granne. Immigrationen tilltar, kyrka och skolhus blir
byggda och orten får egen handelsbod,
och till slut blir territoriet inlemmat
i USA som staten Minnesota och nybyggarna på allvar amerikanska medborgare. Däremellan växlar goda och
dåliga år, nybyggarna tvingas till umbäranden och vinner framgångar och
hela bygden förvandlas från indiansk
jaktmark till amerikanskt jordbruksdistrikt. Härom berättar alltså Vilhelm
Moberg, och man kunde tycka att det
hela måste bli sakligt, torrt och trå-
kigt. Men Moberg har nu en enastå-
ende förmåga att ge liv åt vardagshändelser och vardagsmöda, och han vet
på pricken, hur våra emigranter levde
och hade det för hundra år sedan. Nybyggarna är en krönika, skriven med
den livfyllda bredd, som hör äkta
episk konst till, därtill med något av
gammaltestamentlig kraft i den parallelliserande, upprepningsmässiga stilen. Att denna bok också blivit stor,
levande dikt beror dock främst på
skildringarna av två själsliga förlopp.
Den ena handlar om Karl Oskars bror
Robert, han med det sjuka, ständigt
susande örat, med oron i blodet och
äventyret i hågen. Han ger sig iväg för
att bli guldgrävare i Kalifornien men
kommer aldrig fram. I stället möter
306
han sitt öde under några hemska sandstormsdygn i öknen, skildrade med
svepande kraft. Han lär sig, att inte
guld men vatten hör till livets nödtorft, och än mer, han lär sig något
om människans lott och möjlighet att
leva, om vikten att göra sig osårbar
och konsten att underkasta sig utan
fruktan. Äventyraren blir en filosof,
som kan göra upp sitt slutkonto. Den
andra skildringen handlar om Kristina, den trofasta, oförtrutna, moderliga nybyggarhustrun, som aldrig får
rotfäste i det nya landet. Med hela sitt
väsen hör hon hemma i den småländska bygden och i den småländska
gammallutherska kristendom, som bär
henne genom öden och år. Mobergs
skildring av hennes känslolivs alla
skiftningar, när hon första gången i det
nya landet får fira nattvard, är rent
förunderligt gjord, så varsam, så innerlig, så besjälad. Folklig fromhet
har knappast någonsin tolkats med
en sådan inlevelse. Det är stor dikt.
Kristinas sista uppgörelse med sin Gud.
vilken leder henne till en ny, livskraftig trygghet, har också något av mystikens besjälning över sig, den skänker
en djupdimension åt denna småländska allmogekvinna, vars strävsamma
vardag vi följt i krönikan. Vilhelm
Moberg har tidigare givit minnesvärda
porträtt av småländska bondhustrur,
Ida Rask, Hilda Toring, Hulda Sträng,
men bilden av Kristina är den främsta
han skapat, en oförgätlig gestalt. Karl
Oskar är verklighetsmänniskan: att
»aldrig överge sig i motgången», att
lita på sig själv och knoga vidare, det
är hans paroll. Livet kräver all hans
påhittighet och alla hans krafter. Han
lyckas också med småländsk ihärdighet. För honom är livet mycket lättare
än för Kristina, som utkörd av mödor
och barnsängar också har vantrivseln
och hemlängtan att kämpa mot. Till
slut tycker hon sig ändå kunna bli
förlikt med det som förelagts henne
av Gud. Hon har inte givit upp, inte
förlorat. »Att underkasta sig var för
henne att övervinna.» Därmed har nå-
got avgörande skett. Och därmed har
Moberg fullbordat den hittills främsta
delen av sitt epos. Men än en gång
skall han återvända till Nya Dovemåla
Center i Minnesota, USA, innan berättelsen når sitt riktiga slut.
Xven bland de inhemska bygdeskildringarna finns det en fortsättningsvolym, Jan Fridegårds Flyttfåglarna,
vilken nästan direkt ansluter sig till
Lyktgubbarna och i sin tur tycks
kunna få fortsättning. Mer eller mindre
skärskådas händelserna från den unge
pojken Johan Froms synvinkel, och
Johan är förf:s alter ego. Han är i skolåldern och hjälper fadern-lagårdskarlen att valla boskapen. Vid bokens slut
har han gått ut folkskolan och är i
färd med att smita från fortsättningsskolan. Flyttfåglarna har mer hätskhet,
social bitterhet och upprorsanda över
sig än Lyktgubbarna. Fadern har inte
mycket kvar av sin gamla oförbrännerliga livsglädje utan tyngs alltmer av
grubbel över samhällets orättvisor.
Året 1909 går förbi med en glimt av
hopp, att storstrejken skall varsla om
nya tider, men snart är allt som förut
igen. Vardagssläpet, fattigtillvarons enformighet är bokens huvudtema. Tristessen avbryts blott av några mer
dramatiska tilldragelser: valborgsmässofirandet, skolavslutningen, marknadsresan till Enköping. Visst har
Fridegård i behåll sin friska berättarstil, sitt sinne för naturstämningar
och sin förmåga att levandegöra miljön, men i övrigt hör denna volym till
hans mer rutinmässiga. Här återfinner
man allt det som han skrivit om så
många gånger förr: minnesstoffet, statarlivet, den sociala indignationen,
upplandsnaturen, men allt i blekare
skick. Xven fader From, som annars
är en av Fridegårds bästa gestalter,
har fått mindre skärpa i konturerna,
hur han än domderar och svär. Kanske
vill Fridegård med denna mellanbok
förbereda läsaren på den uppgift, som
förmodligen återstår: att visa, hur pojken Johan växer upp till Lars Hård.
En minnesbok av frejdigare och
friskare slag är Artur Lundkvists Vi ndingevals. Det är tjugo år sedan
Lundkvist senast producerade sig i
romanform med boken Floderna flyter
mot havet. Den hade inte så litet av
desillusion över sig: i det moderna
samhället kunde inte livsdyrkaridealet
förverkligas, driftutlevelsens lära gick
inte att jämka ihop med välfärdssamhällets struktur. Den nya romanen
har ingenting av tes eller tendens över
sig. Den består av ett knippe episoder
och en rad gestalter från Vindinge by
i Skåne, som i verkligheten motsvaras
av Lundkvists forna hemby Toarp.
Här dansar de nu förbi; prästen och
handelsman, taklåggarn och svarvarn,
den återvände emigranten, läsarna och
tattarna, alldeles särskilt tattarna. Man
får ett svep genom hela byn med nå-
got av en filmkameras rörlighet och
precision och med ett humör som
släppts loss i bekymmerslös sommarlovsstämning. Fantasin får löpa fritt
som en Panfigur, men samtidigt finns
här redig sakkunskap, t. ex. om hur
man lägger halmtak eller sköter en
svarvstol. Lundkvist nöjer sig med
glimfar och filmskott, men han tar figurerna på kornet, det är doft över
naturstämningarna, must och saft och
sensualism i berättarglädjen. Att kunna
förmedla sinnesintrycken direkt har
alltid varit hans styrka. Den förmågan
ger Vindingevals förnyade exempel på,
men kanske ändå på ett mindre färgstarkt sätt än i reseböckerna, och det
beror väl på att det denna gång är ett
förflutet, en minnenas värld han haft
att levandegöra. Men en roliger dans
har han spelat upp, där originella figurer uppför sina turer och där man
mellan raderna får en glimt av hur
307
livsmysteriet börjar uppdagas för en
pojke med unga och upptäcktsivriga
sinnen.
Den främsta självbiografiska berättelsesviten just nu svarar Ivar Lo-Johansson för. Fjärde delen heter J o u rnalisten och handlar om hur den
unge mannen med de många episk-lyriska diktarplanerna tror sig få en
möjlighet att nå det tryckta ordets
efterlängtade position genom att ta anställning som allround-journalist i en
nystartad lokalavisa med det stolta
namnet Sörmlandsörnen. I själva verket är den ett bihang till ett uppländskt landsortsblad och journalistens
uppgift visar sig i första rummet vara
att skaffa prenumeranter och annonsörer. Med en oefterhärmlig humor,
där ett djupt allvar ligger som bottensats, så som den riktiga humorn skall
vara beskaffad, skildrar Lo-Johansson, hur diktardrömmarna går i kras
inför den torftiga, obevekligt prosaiska
verkligheten i tidningsjobbet. Men inte
nog med det. Journalisten är en misstänkt figur i bygden, och att komma
i tidningen är det värsta man vet –
där står ju bara om bovar och skälmar.
Och dessutom betraktas han av sina
föräldrar som en misslyckad individ,
en karl utan rejält arbete. Inte är han
heller någon riktig journalistbegåvning, nej han är diktare och hans
dröm är att bli sin hembygds store
sångare. Kärleken till Sörmland lyfter
denna självironiskt kvickögda, ömt humoristiska skildring till ett högre plan.
När Lo-Johansson hyllar den bygd,
som han vigt sin diktning åt, får
också hans ordkonst en lyrisk sving,
en innerlig klang. Så har han här på
prosa förverkligat vad han i sin ungdom sökte uttrycka på vers. Höjdpunkten i boken utgörs av berättelsen om
Dömda August, som oskyldigt suttit i
fängelse i tjugo år och vars sak tas
upp av en huvudstadstidning. August
får upprättelse, men det knäcker ho- – —–~– ——-
~~~ ~-~–~—~-·~~—~- –
308
nom. Han menar, att brottet dock har
sonats genom hans lidande. >Det är
inte alls svårt att vara dömd oskyldig.
Men värst är nog att vara skyldig och
gå frt:. Efter utståndet straff har han
velat leva i fred. Nu dras han in i
publiciteten, och därmed har allt liksom blivit förgäves för honom. Han
orkar inte längre leva. Enkelt och sakligt men med den finaste psykologiska
konst har Lo-Johansson skildrat, hur
en människa som Dömde August reagerar, hur det ser ut allra längst inne
i honom, samtidigt som han obarmhärtigt avslöjar sensationspressens
hårdhänta beteende och oförmåga att
begripa vad man ställer till med. Journalisten Lo-Johansson räknar in sig
själv i den gruppen. Vid sidan om
denna episod står skildringen av föräldrarna, fadern Analfabeten, den
trägne, oförtrutne nyodlaren, och hans
kloka, klarsynta hustru. Det skulle behövas, heter det, :.ett stort litterärt
mästerverk för att gå upp mot min fars
nyodling, den som han drömt så mycket om och som sedan bar sådana
skördar>. Lo-Johanssons sörmländska
epik kan betecknas som just det mästerverket. Därjämte harhan nu infriat de
många förhastade löftena till prenumeranterna på Sörmlandsörnen om rikhaltiga och mångskiftande landskapsbilder, fast avisan bara höll sig vid liv
ett år. Journalisten har en både sann
och vacker slutreplik. Vid den tiden
då den unge Lo-Johansson som ivrigast sökte efter en flicka, värd att upphöjas till sångmö, får han en dag höra
sin mor sjunga en folklig visa. ,Då förstod jag, att det var min mor som var
min hembygds sångmö.>
Olika miljöer, stämningar och skildringssätt träder fram i de böcker, som
här har omnämnts, lika många som
böckerna själva. Ton och stilart skiftar, från den grubblande, visionära
hos Lagerkvist och den intellektualistiskt analyserande hos Gyllensten fram
till den episka, brett framströmmande
hos Moberg och den självbiografiskt
direkta hos Lo-Johansson. Det ger rikedom och mångstämmighet åt årets produktion. Söker man också efter något
gemensamt, finner man det kanske
enklast i människostudiet, i driften att
gestalta. Det som är mest levande och
som man minns bäst, är just diktgestalterna, både de som ger en bild av
den moderna människan och hennes
särskilda problematik och de som uttrycker det evigt mänskliga.