Namn att minnas – Ingrid Gärde-Widemar
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
INGRID GÄRDE-WIDEMAR
Ingrid Gärde-Widemar började sin
bana som skönhetsdrottning inom juridiska fakulteten vid Stockholms högskola i början på 30-talet. Nu är hon
riksdagens. Man kunde kanske tycka
att hon, med hänsyn till den blygsamma konkurrensen i bägge fallen,
gjort det lite väl lätt för sig. Men det
vore att underskatta henne. Xven om
hon alltid förstått att välja en omgivning, som kommit henne att framträda
till sin yttre fördel och följaktligen
ådragit sig såväl professorers som politHeers så att säga apriorisliska välvilja,
skulle hon haft möjlighet att göra sig
gällande dessförutan. Hon är nämligen
inte bara misstänkt blond, utan också
misstänkt begåvad.
Hennes partivän, hr Ohlin, har i en
av sina lyckliga metaforiska stunder
kallat henne folkpartiets guldfux. Meningarna tycks vara delade om huruvida denna fux kan rubriceras som i
egentlig mening en arbetshäst. Däremot tycks man vara ense om att den
kan betecknas som en motionshäst.
Ingrid Gärde-Widemar är en mycket
alert varelse, som har lätt att intressera sig för nya frågor, inte minst om
de kan tänkas bli föremål för publicitet, och om hon också kan beskyllas
för bristande uthållighet, måste det
sägas att den kompenseras av en ovanlig rörlighet. I rättvisans namn bör
man också erinra sig att Ingrid GärdeWidemar inte blott är politiker, hon
sköter dessutom framgångsrikt en
advokatpraktik samt en familj om fyra
barn och en man, jur. kand. Sven
Widemar, v. verkst. direktör i AB Defibrator.
En av de få politiska kolleger, som
inte hör till hennes beundrare, brukar
säga att hon är roligare att se på än
lyssna till. Den allmänna meningen
torde dock vara att hon är väl värd
även att åhöra. Av sin far, den kände
lagstiftaren och f. justitieministern
Natanael Gärde, har hon tagit i arv en
skarp juridisk begåvning och ett klart
juridiskt omdöme och med dessa goda
egenskaper förenar hon en självständighet, som varken böjer sig för föräldra- eller partiauktoriteten. Om det
också är sant att hennes far i stor utsträckning jämnat vägen för hennes
juridiska framgångar, är det lika sant
att hon aldrig kritiklöst accepterat
hans votum. Och de animerade debatter, som brukar utspinna sig mellan
henne och hennes partivän hr Hylander, t:a lagutskottets ordförande, när
han i ovist nit inte låter henne tala till
punkt, är en källa till oförställd glädje
för utskottets alla icke-folkpartister.
Under sin tid som ordförande i
Kvinnliga studentföreningen vid Stockholms Högskola var Ingrid Gärde-Widemar lika road av att ordna maskerader som diskussionsaftnar om kvinnans
likaberättigande. Denna tilltalande
läggning har hon dessbättre i behåll.
Om det till omväxling med operamaskeraden – men tanken svindlar –
skulle hållas en riksdagsmaskerad,
vore det ingen tvekan om att hon
skulle gå i spetsen. Den lilla spensliga,
bleka damen, med de stora ögonen,
310
den tunna fågelprofilen och håret av
förgyllt guld är full i fan. Hon har ett
smittsamt studentikost humör och tar
varken sig själv, riksdagen eller
ens utrikesministern alltför högtidligt.
Trots att han är både professor och
politiker, har hon lyckats reta honom
till den grad att han kallat henne impertinent.
Visserligen är Ingrid Gärde-Widemar
i princip feminist men i praktiken
lyckligtvis alldeles feminin. Ingen har
sett henne bära blåstrumpor, hon är
mycket noga med att kvaliteten skall
vara florstunn nylon. Kanske är det en
av förklaringarna till att hon har så
lätt att samarbeta över partigränserna.
Till stor uppbyggelse för sina partikamrater har hon sedan länge haft en
talrik skara beundrare bland de yngre
socialdemokratiska riksdagsmännen.
Det är ingen hemlighet att Leif Cassel
hör till hennes bästa vänner inom
riksdagen. Ja, hon har t. o. m. lyckats
kollra bort Elis Håstad så att han
jämte henne motionerat om prinsessors arvsrätt!
Det är alltså inget tvivel om att Ingrid Gärde-Widemar – som dessutom
är riksdagens enda kvinnliga jurist
och, låt vara kortvarigt, förvaltat civil
beställning – skulle pryda sin plats
som konsult i en samlingsregering eller
borgerlig koalitionsregering. Det skulle
dessutom passa henne ur andra synpunkter. Ty även om hon inte har någon
deciderad politisk ärelystnad, har hon
alltid varit road, mycket road, av att
regera.
G. U.
INGRID GÄRDE-WIDEMAR
Ingrid Gärde-Widemar började sin
bana som skönhetsdrottning inom juridiska fakulteten vid Stockholms högskola i början på 30-talet. Nu är hon
riksdagens. Man kunde kanske tycka
att hon, med hänsyn till den blygsamma konkurrensen i bägge fallen,
gjort det lite väl lätt för sig. Men det
vore att underskatta henne. Xven om
hon alltid förstått att välja en omgivning, som kommit henne att framträda
till sin yttre fördel och följaktligen
ådragit sig såväl professorers som politHeers så att säga apriorisliska välvilja,
skulle hon haft möjlighet att göra sig
gällande dessförutan. Hon är nämligen
inte bara misstänkt blond, utan också
misstänkt begåvad.
Hennes partivän, hr Ohlin, har i en
av sina lyckliga metaforiska stunder
kallat henne folkpartiets guldfux. Meningarna tycks vara delade om huruvida denna fux kan rubriceras som i
egentlig mening en arbetshäst. Däremot tycks man vara ense om att den
kan betecknas som en motionshäst.
Ingrid Gärde-Widemar är en mycket
alert varelse, som har lätt att intressera sig för nya frågor, inte minst om
de kan tänkas bli föremål för publicitet, och om hon också kan beskyllas
för bristande uthållighet, måste det
sägas att den kompenseras av en ovanlig rörlighet. I rättvisans namn bör
man också erinra sig att Ingrid GärdeWidemar inte blott är politiker, hon
sköter dessutom framgångsrikt en
advokatpraktik samt en familj om fyra
barn och en man, jur. kand. Sven
Widemar, v. verkst. direktör i AB Defibrator.
En av de få politiska kolleger, som
inte hör till hennes beundrare, brukar
säga att hon är roligare att se på än
lyssna till. Den allmänna meningen
torde dock vara att hon är väl värd
även att åhöra. Av sin far, den kände
lagstiftaren och f. justitieministern
Natanael Gärde, har hon tagit i arv en
skarp juridisk begåvning och ett klart
juridiskt omdöme och med dessa goda
egenskaper förenar hon en självständighet, som varken böjer sig för föräldra- eller partiauktoriteten. Om det
också är sant att hennes far i stor utsträckning jämnat vägen för hennes
juridiska framgångar, är det lika sant
att hon aldrig kritiklöst accepterat
hans votum. Och de animerade debatter, som brukar utspinna sig mellan
henne och hennes partivän hr Hylander, t:a lagutskottets ordförande, när
han i ovist nit inte låter henne tala till
punkt, är en källa till oförställd glädje
för utskottets alla icke-folkpartister.
Under sin tid som ordförande i
Kvinnliga studentföreningen vid Stockholms Högskola var Ingrid Gärde-Widemar lika road av att ordna maskerader som diskussionsaftnar om kvinnans
likaberättigande. Denna tilltalande
läggning har hon dessbättre i behåll.
Om det till omväxling med operamaskeraden – men tanken svindlar –
skulle hållas en riksdagsmaskerad,
vore det ingen tvekan om att hon
skulle gå i spetsen. Den lilla spensliga,
bleka damen, med de stora ögonen,
310
den tunna fågelprofilen och håret av
förgyllt guld är full i fan. Hon har ett
smittsamt studentikost humör och tar
varken sig själv, riksdagen eller
ens utrikesministern alltför högtidligt.
Trots att han är både professor och
politiker, har hon lyckats reta honom
till den grad att han kallat henne impertinent.
Visserligen är Ingrid Gärde-Widemar
i princip feminist men i praktiken
lyckligtvis alldeles feminin. Ingen har
sett henne bära blåstrumpor, hon är
mycket noga med att kvaliteten skall
vara florstunn nylon. Kanske är det en
av förklaringarna till att hon har så
lätt att samarbeta över partigränserna.
Till stor uppbyggelse för sina partikamrater har hon sedan länge haft en
talrik skara beundrare bland de yngre
socialdemokratiska riksdagsmännen.
Det är ingen hemlighet att Leif Cassel
hör till hennes bästa vänner inom
riksdagen. Ja, hon har t. o. m. lyckats
kollra bort Elis Håstad så att han
jämte henne motionerat om prinsessors arvsrätt!
Det är alltså inget tvivel om att Ingrid Gärde-Widemar – som dessutom
är riksdagens enda kvinnliga jurist
och, låt vara kortvarigt, förvaltat civil
beställning – skulle pryda sin plats
som konsult i en samlingsregering eller
borgerlig koalitionsregering. Det skulle
dessutom passa henne ur andra synpunkter. Ty även om hon inte har någon
deciderad politisk ärelystnad, har hon
alltid varit road, mycket road, av att
regera.
G. U.