Besinning

BESINNING!
MÄNNisKORNAs försörjning på ålderdomen är en social reformuppgift av sådan betydelse att den
borde avgöras i enighet mellan de
demokratiska partierna. Dessa partier kunde år 1947 trots stark
splittring i andra politiska frågor
samlas kring en gemensam linje
beträffande folkpensionen. I dag
står man inte bara långt ifrån en
enighet i pensionsfrågan; den har
lett till en så djupgående motsättning mellan regering och opposition, att den politiska debatten fått
ett inslag av förbittring, som inte
funnits på länge.
Det är djupt beklagligt att denna
centrala reformfråga kommit att
dragas in i den partipolitiska striden med allt vad därav följer av
prestige- och taktikhänsyn. Det
är så mycket mer beklagligt som
ålderdomsförsörjningens problem
inte är tillfredsställande lösta för
närvarande. stora grupper av vårt
folk står fortfarande utan ekonomisk trygghet under ålderdomen,
medan andra grupper kan se framtiden an utan bekymmer i detta
hänseende. Samhällsutvecklingen
har emellertid nått en punkt, då
ett dylikt tillständ framstår som
orimligt. Att en kraftansträngning
bör göras för att avhjälpa missförhållandena, därom torde också de
flesta vara eniga. Att någon form
av utvidgad pensionering är den
för närvarande angelägnaste åtgärden därvidlag, lär heller inte bestridas av mänga.
Men skall nu en kraftansträngning i pensionsfrågan göras, så
måste det väl ändå krävas att reformen blir både allomfattande och
så effektiv, som mänsklig förmåga
till förutseende kan möjliggöra. De
nuvarande förslagen fyller inte
dessa krav; stora gruppers intressen kommer fortfarande att skjutas åt sidan, och man måste starkt
betvivla utsikterna att genomföra
reformförslagen på ett sätt som ger
reellt innehåll åt löftena. Förslagen
har helt enkelt tillkommit under
sådan tidsnöd, att de inte blivit
tillräckligt genomtänkta. överväldigande bevis härför är att hämta
från den samlade sakkunskap, som
kommit till uttryck i remissutlå-
tandena. Ändock är det här fråga
om en reform, där år 1990 ter sig
som en relativt närliggande tidpunkt.
På dessa förslag skall nu offras
8 miljoner kronor i statsmedel
jämte ett uppbåd av de partipolitiska maskineriernas alla resurser
– i en folkomröstning, där rege- ————————— —– – –
312
ringen genom ett majoritetsdiktat
snedvridit frågeställningarna. Att
hrr Hedlund och Erlander inte offentligen vill medge att de brustit i
lojalitet gentemot demokratien som
politisk arbetsform är begripligt.
Men de – och särskilt hr Erlander – borde betänka att de skapat
ett farligt prejudikat.
Hur starkt motiverat det är att
alldeles oavsett folkomröstningens
resultat ånyo utreda pensionsfrågan i hela dess vidd är lätt att
visa.
Redan bottenpensioneringen genom en utbyggnad av folkpensionen kommer att innebära en tyngande statsfinansiell börda. Antalet
åldringar stiger i själva verket i så-
dan takt under de närmaste decennierna att belastningen kan befaras bli övermäktig. Om statsutgifterna intecknas med förmånsrätt
genom folkpensionen löper man
därtill en betydande risk att utrymmet kommer att bli otillräckligt för
den upprustning på de sociala vårdområdena, som ur humanitär synpunkt framstår som trängande nödvändig. Ett medvetande om vad
denna starka utgiftsbelastning innebär finns hos allt flera, och oron
för konsekvenserna av folkpensionsreformen sprider sig.
Vad tilläggspensioneringen beträffar är frivilligalternativen självfallet att föredraga – om sakskä-
len finge råda. Människorna måste
själva få välja hur de vill fördela
sina inkomster mellan sin aktiva
tid och ålderdomen. Det socialdemokratiska »lagfästa» obligatoriet innebär ett olidligt förmynderskap över individen – ett nytt uttryck för den statspatriarkalism,
som alltmer framstår som den nutida socialismens bärande åskådning. Ett annat motiv till tvångslinjen är givetvis dess socialiserande effekt. Man frestas tala om en
socialiseringspolitik i socialpolitisk
förklädnad. Människorna skall på-
tvingas ett tvångssparande, där den
föreslagna fondbildningen leder till
en socialisering av kapitalmarknaden – tillsammans med andra av
socialdemokratien redan skapade
instrument till en extrem centraldirigering av näringslivet. Och detta
i en tid då den moderna statens
maktfördelningsproblem blir alltmer brännande. I sin uppenbara argumentnöd har socialdemokratien
bl. a. motiverat projektet med att
det egentligen utgör en metod att
öka sparandet. Som var och en lätteligen kan inse är detta påstående
ohållbart. :Man förstör tvärtom alla
utsikter till att i framtiden kunna
bygga på det frivilliga sparandet.
Det kommer att försvinna- utom
i det kortsiktiga, på konsumtion inriktade målsparandets form.
Hur föga genomtänkt hela det
socialistiska fondbildningsförslaget
är, framgår mest evident av bankofullmäktiges yttrande, där man
bl. a. undrar hur riksbanken efter
tillskapandet av en sådan fond,
som »kommer att medföra en helt
genomgripande omvandling av den
svenska kapitalmarknadens struktun skall kunna fullgöra sina penningpolitiska uppgifter. Hr Åsbrinks halva protest var så besvä-
rande för regeringen att den ansåg
sig nödsakad att omgående tillsätta
en ny utredning för att klarlägga
dessa problem. Om utredningens
resultat kommer emellertid det
svenska folket att sväva i lycklig
okunnighet, när det går till omröstning!
Värdebeständigheten och inflationsfaran är två ytterligare frågor
av primär betydelse. Att man i en
statlig utredning över huvud taget
anser det nödvändigt att på fullt
allvar diskutera frågan om värdebeständighet för pensionen öppnar
skrämmande perspektiv- fast ur
andra synpunkter än de vanligen
ventilerade. Det visar nämligen att
statsmakten i sin nuvarande politiska sammansättning realiter kapitulerat inför uppgiften att bevara
kronans värde. Därmed uppger
man vad som alltid ansetts vara en
av de väsentligaste uppgifterna för
all statsmakt – att sörja för ett
välordnat penningsystem och en
värdebeständig valuta. På andra
håll i världen har statsmakten icke
ansett sig befriad från denna
grundläggande skyldighet. Och
skötte sig det nuvarande socialistiska styret på rätt sätt vore heller
inte värdebeständigheten något problem.
Man kan dessutom fråga, vad det
finns för skäl till att pensionerna
skall vara bättre skyddade än arbetslönerna? Är det verkligen rea- 313
listiskt att tro att de aktiva inkomsttagarna i en· given situation
icke kommer att ha vilja eller förmåga att skydda sina intressen?
Men då är det fara värt att just
värdebeständigheten blir en drivfjäder, som skyndar på den inflationistiska utvecklingen.
Pensionsfrågans lösning är i
sista hand beroende av hur man lö-
ser de principiellt centrala fördelningsfrågorna. Vem skall betala för
vem – och hur mycket? Den socialdemokratiska tvångslinjen har
strandat på den stötesten, som fördelningsuppgiften beträffande inkomsttagare på olika nivå utgör.
Den är konstruerad så att avgiftsbeloppens kapitaliserade värde överstiger kapitalvärdet av pensionsförmånerna för de små inkomsttagarna. Däremot gör de större inkomsttagarna en vacker vinst, eftersom kapitalvärdet av deras inbetalningar blir mycket lägre än
pensionsförmånernas kapitalvärde.
Att tvångslinjen leder till dylika
tekniskt och socialt orimliga konsekvenser är ett ytterligare vittnesbörd om tidsnöden och den bristande eftertanken.
Lika olyckligt är det sätt, på vilket man försökt lösa fördelningsuppgiften mellan generationerna.
Kan det försvaras att de generationer, som nu är i aktiv ålder och
politiskt bestämmer, skall tillerkänna sig en stark överkompensation, samtidigt som krav ställs på
de unga att betala denna förmån.
Tanken vänds lätt till det gamla
– – – —— — —
,.
314
agrarsamhällets viktigaste form för
ålderdomsförsörjningen – undantaget. När bonden inte längre
orkade sköta gården, lät han i regel en son övertaga den. Sonen
fick utfästa sig att av gårdens avkastning lämna sina föräldrar ett
undantag i form av förnödenheter,
som de behövde för sin försörjning. Men han kunde inte på-
tvingas ett avtal, som innebar orimliga bördor. Parterna ingick ett
frivilligt och efter de individuella
förhållandena avpassat avtal – den
generation, som skulle bära bördan
fick vara med om att bestämma. Så
kan det inte gå till nu. Men man
bör hålla i minnet att de unga människor, som en gång skall inlösa
växlarna och betala överkompensationen icke kan förväntas känna sig
bundna av vad den nu bestämmande generationen beslutat. Moraliskt
kan inte heller detta krävas. De har
inte fått vara med om att bestämma. Detta är ett ytterligare och
mycket starkt skäl till att man icke
pressar fram ett oöverlagt beslut.
Pensionsfrågans sakliga läge är i
ett nötskal följande: Trots tre utredningar har icke mera allmänt
acceptabla förslag kunnat presenteras. En mångfald frågor av
grundläggande betydelse är fortfarande olösta. Splittring och förvirring präglar det partipolitiska
stridsfältet.
Uppenbarligen är det nödvändigt
– nödvändigt för en vettig lösning
av frågan och nödvändigt för den
svenska demokratiens funktion att
en ny utredning görs, en utredning,
som går igenom frågorna kring ålderdomsförsörj ningen från grunden och icke begränsar sig enbart
till frågan om pensionen utan prö-
var alla tänkbara utvägar att skapa
trygghet för försörjningen på ålderns dagar. En sådan utredning
skulle ge ett välbehövligt rådrum
för besinning.