Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Nya skatter
När årets statsverksproposition lades
fram, måste finansministern medge att
läget i själva verket inte kunde överblickas. I slutet av riksdagen kom emellertid som vanligt det s. k. kompletteringsförslaget, vilket sedermera godkändes utan ändringar, och i samband
därmed lämnades nya uppgifter även
i fråga om det allmänna ekonomiska
läget.
På vissa punkter är dessa gynnsammare än väntat. Så synes produktionsutvecklingen i stort icke vara så
nedslående som man förut väntat: visserligen är produktionsökningen mindre än föregående år, men vissa ljuspunkter framträda. Detta är en internationell tendens: i relation till våra
konkurrentländer ligger Sverige inte
bättre till än vid årsskiftet.
Men på utgiftssidan är situationen
snarast ännu mer alarmerande. Den
offentliga konsumtionen ökar kraftigt,
särsldlt inom lwmmunerna. Finansministern talar om »en våldsam kommunal investeringsexpansion», innebä-
rande en genomsnittlig ökning med
tolv procent på ett år (förut räknade
herr Sträng med tio procent). För statens del pekar han, med en osentimental kyla som starkt kontrasterar mot
regeringsadvokaternas vanliga teknik,
på en rad »kostnadskrävande reformer»: barnbidragshöjniilg, sänkning
av kommunalskatten genom statliga bidrag, folkpensionsreformen. Han erinrar om den starka riksdagsmajoriteten
bakom dessa beslut och fortsätter: »Så
länge detta är förhållandet, är det endast en skenfäktning att påstå, att en
avgörande förbättring av budgetläget i
praktisk politik skulle kunna åstadkommas genom en utgiftsbegränsning.»
Det ligger mycket i detta; skada bara
att herr Sträng finner sig vara för
svag för att kunna sätta in krafterna
på att ändra den egna majoritetens inställning härvidlag!
I stället kom, naturligtvis, frestas
man att säga, nya skatter. Finansministern resonerar utförligt om betydelsen att låta dessa träffa konsumtionen och inte det produktiva arbetet.
Men i verkligheten blir det inte mycket av med den saken. T. o. m. de i
propositionen redovisade remissyttrandena klargör, att den nya energiskatten (tobaksskatten, som allmänt
accepterats, är i jämförelse härmed
obetydlig) i verkligheten innebär en
ökad belastning på industri och samfärdsel. I gengäld förespeglas oss
en ökning av investeringarna för
energiproduktion och oljelagring. Men
denna ökning är inte större än vad
staten under alla omständigheter hade
skolat åtaga sig. Dessutom: hur vet
man vad som sker i framtiden? Om
något år är 1957 års beslut bortglömt,
och då går det med dessa medel som
med automobilskatterna. Vad som varit
avsett att bli en reserv för framtidens
behov blir bara en rad i budgetredovisningen, och de planlagda grundinvesteringarna uteblir medan belastningen på produktionen fortsätter.
Stormen flyttar skyltar
Trots det oroväckande låga barometerståndet för Danmarks ekonomi i allmänhet och valutareserven i synnerhet
förflöt valen till riksdagen den 14 maj
ej i någon oväderstämning utan fick
316
ett normalt förlopp med ett resultat
som ungefär motsvarade förutsägelserna. Men under därpå följande regeringskris uppstod virvelvindar, som
kastade om partiernas placering efter
traditionellt mönster på sätt så fantastiskt, att det erinrar om H. C. Andersens saga om hur stormen flyttade
skyltar i »Kongens Ks>~benhavn».
För att börja med själva valet steg
röstningsfrekvensen denna gång från
80,6 procent år 1953 till 83,7 procent,
vilket anses mindre ha berott på väljarnas ökade politiska insikter och intressen utan fastmera därpå, att de
för fyra år sedan hunnit bli valtrötta
genom de upprepade valakter som på-
kallades av åtskilliga grundlagsreformer, bland dem landstingets – första
kammarens – avskaffande. Såsom
väntat drabbades socialdemokraterna
av ett procentuellt bakslag med förlust
av 4 mandat och kommunisterna måste
umgälla sin ynkedom i Ungernfrågan
med både absolut och relativ tillbakagång i röster och mistning av 2 mandat. Enligt prognosen ryckte bondepartiet Venstre framåt i röster och
vann 4 mandat. Konservativa Folkpartiet och de borgerliga radikalerna höll
sina positioner med respektive 30 och
14 mandat, varvid de radikala företedde en sådan »konservativ» stabilitet, att de även nu erhöll 7,8 procent
av hela antalet röster med obetydlig
ökning av röstetalet. Konservativa Folkpartiet beskärdes något flera röster än
1953 men dess procentuella del av
röstetalet sjönk med en bråkdel dvs.
från 6,8 till 6,6. Både Venstre och Konservativa Folkpartiet skulle ha stått
sig bättre, därest icke förutvarande
Venstreledaren och statsministern Knud
Kristensen framhärdat i sin föresats
att starta egen valrörelse under partibeteckningen »De oavhängiga», vilkas
ca 53 000 röster nu tillspillogavs utan
vinning för den gemensamma borgerliga saken. Det bör dock anmärkas,
att Venstre med 578 000 och Konservativa Folkpartiet med 383 000 röster
tillsammans har flera röster än socialdemokraternas 910 000. För fullständighetens skull må nämnas, att tyska
minoritetspartiet i Sönderjylland med
ca 9 000 röster lyckades bevara ett
mandat åt sin pastor Schmidt.
Valdagens största överraskning var
den, relativt sett, opåräknade framgången för det s. k. Retsforbundet, ett
unikt parti, veterligt utan motstycke i
något annat europeiskt land. Dess
ideologi är ärkeliberal av hart när
Manchestermodell med enda och
främsta programpunkt: beskattning av
oförtjänt värdestegring på jord i enlighet med Henry Georges teorier.
Hans förkunnelse av single-taxsystemet
som allena saliggörande skatteform,
tillkommen under intryck av den
starka jordvärdestegringen i hans
hemstat Kalifornien, har också vunnit
anhängare och föranlett partibildningar i några kanadensiska prärieprovinser. Retsforbundet framträdde
vid första riksdagsvalen efter kriget
under ledning av förutvarande läkaren vid Silkeborgs Sanatorium, dr
Starcke, och hade 6 mandat i förra
riksdagen, vilka nu vuxit till 9 med en
stegring av röstetalet från 75 000 till
123 000 eller procentuellt från 3,5 till
5,3. Den lilla gruppen ansågs lika opå-
litlig som irrationell i riksdagsarbetet;
dess enda konstanta faktor var den
djupa ideklyftan gentemot socialisterna, vilkas övertro på staten var en
speciell styggelse för Retsforbundet.
Dettas vinster på vallotteriet betraktades också mera som en kuriositet, vilken helt tillskrevs dr starekes eminenta begåvning som radiotalare. Han
tycks ha tjusat till en hel del folk,
som utan kunskaper i politik och med
en viss leda vid partigrälet ville med
valsedeln betyga honom sin sympatiska erkänsla för angenäm underhållning. Perspektivet av en snar spridning
av televisionen, som närmar sig radions, och av TV-valmöten med »drive
in» inbjuder till olustiga reflexioner.
Man kan visserligen säga att experimentet pågår för fullt i USA, men där
är icke televisionen monopoliserad
som i de skandinaviska länderna …
Valutgången aktualiserade genast regeringsfrågan. Bekymren häröver bordlades dock icke under Elisabeths och
Philips samtidiga besök i Köpenhamn.
Enär stats- och utrikesministern H. C.
Hansen långt ifrån fått något förtroendevotum vid valen, utan hans
minoritetsregering snarare sett sin
parlamentariska position försvagad,
tvekade han icke länge om konsekvenserna utan ingav ministärens avskedsansökan till konung Fredrik. Denne
inledde sedvanliga konferenser med
partimedlemmarna som även överlade
sinsemellan. H. C. Hansen önskade en
koalitionsregering av de fyra stora
partierna för att med en så breddad
bas mera effektivt kunna bemästra de
svåra ekonomiska problemen. Härom
ville icke de borgerliga radikalerna
höra talas; de hade efter krigets slut,
då de icke önskade återuppliva den
gamla alliansen 1929-1940 av socialdemokraterna under Thorvald Stauning och radikalerna under dr Peter
Munch, blivit så bortskämda som vågmästare under de omväxlande borgerliga och socialdemokratiska regeringarna att radikalerna rentav krävde
vetorätt a priori gentemot olika regeringsalternativ. Venstreledaren, förre
statsministern Erik Eriksen, och Konservativa Folkpartiets främste man,
Axel M~ller, hade ingenting emot en
samlingsregering med radikalerna, vilket skulle medföra en betryggande
borgerlig majoritet i riksdagen, men
de motsatte sig samverkan med socialdemokraterna. Radikalerna åter vägrade att inträda i en regering tillsammans med de konservativa och hade
heller ingen lust att gå ihop med
317
Venstre men sade sig kunna tolerera
en ren Venstreregering under Eriksen.
Han ville å sin sida ej uppsäga det förtroendefulla kompanjonskap med de
konservativa, som grundlagts under
ministären Eriksen-Ole Bj~rn Kraft
1950-1953 och som ytterligare befästs
under den gemensamma oppositionen
mot den socialdemokratiska ministä-
ren under först Hedtoft-flansen och
sedermera efter dennes frånfälle H. C.
Hansen. Vid Hetsforbundets mening
fästes inget avseende. Alla var också
eniga om att behandla kommunisterna
som luft.
När förhandlingarna framskridit så
långt, såg det ut som om kungen borde
anmoda Eriksen att bilda regering.
och att denne i ty fall ämnade komponera en ministerlista av Venstremän
och konservativa. H. C. Hansen hade
ingalunda släppt taget utan i tysthet
så intensivt övertalat de radikala och
Retsforbundet, att han under de sista
majdagarna kunde anmäla för kungen,
att han såge sig i stånd att presentera en regering av socialdemokrater, radikaler och av Retsforbundet.
vilka tillsammans förfogade över en
majoritet av 93 mandat i riksdagen.
Kungen måste naturligtvis acceptera
anbudet. En sådan regering har utnämnts med H. C. Hansen såsom alltjämt stats- och utrikesminister och
med de flesta av de tidigare socialdemokratiska ministrarna. Radikalerna
och Hetsforbundet har fått vardera tre
ministerposter, varvid de radikala
sjuttioåriga veteranerna B. Dahlgaard
och J. Jörgensen som sista ministerchans återfått sina forna poster i
Stauning-Munchs regering. Dr Starcke
blev minister utan portfölj.
Den nya regeringens sammansättning
väckte sensation. Man häpnade över
en sådan kombination som socialdemokraterna och dr Starcke. Köpenhamnshumorn har genast omdöpt Hetsforbundet till »Taburetsforbundet»,
318
och Dahlgaard har dagligen fått höra,
hurusom han strax före valet bekände
sig hellre vilja dö en naturlig död än
vara regeringskollega med dr Starcke.
Även i Sverige kan man dela den
danska borgerliga opmwnens förbluffelse. Hos oss vore analogien att
bokförläggare Johan Hansson, som
i stort sett omfattar Retsforbundets åsikter, i handling skulle solidarisera sig med – statsminister Erlander l
Danska borgerlighetens förargelse är
icke liktydig med besvikelse; den nya
regeringens uppgift är sannerligen allt
annat än avundsvärd. Åt huvudorsaken till Danmarks vanskligheter: de
ogynnsamma terms of trade genom internationellt försvårad export av jordbruksprodukter och dessas oavlåtligt
sjunkande priser på världsmarknaden
kan en regering ingenting göra. För att
dämpa det andra onda: överkonsumtionen från folkets breda lager fordras
mycket impopulära ingripanden, som
måste pläga socialdemokraterna. Ännu
föreligger ingen uttömmande redogö-
relse för regeringsprogrammets innebörd, men redan skymtar drastiska
förslag om tvångssparande, som demagogiskt skall sockras in genom ännu
härdare åtstramning för medelstora
och högre inkomsttagare. Oppositionen får rik användning för sin kritik,
och dess slagkraft skulle förstärkas,
om de planer om en fusion av Venstre
och Konservativa Folkpartiet, som antyddes i tidningarna, kunde förverkligas. Detta borgerliga parti skulle då
bli Danmarks största och förutsättningar skapas för ett tvåpartisystem,
vilket borde eliminera de mindre fraktioner, som gjort en så fatal insats vid
den nu fullbordade regeringsförändringen i Danmark.
Maktfejden i Främre Orienten
Fastän den akuta Suezkrisen och det
·Öppna krigstillståndet mellan IsraelEgypten avvecklats under de gångna
vintermånaderna, har likväl Främre
Orienten förblivit samma brännpunkt
för världspolitiken. Orsaken är lika
klar som verkligheten fördunklas av
diplomatiskt skuggspel. Huvudaktö-
rerna har varit USA och Sovjetunionen, polerna i den mondiala motsättningen Väst-öst, vilka här brottas med
varandra, dessbättre dock icke bröstgänges utan genom mellanhänder.
Sovjetunionen understöder härvid
Egyptens diktator, överste Nasser och
de radikala nationalister i Syrien, som
kommenderas av chefen för generalstabens underrättelseväsen, överstelöjtnant Sarraj. Denne och Nasser har
i sin tur samverkat med Jordaniens
generalstabschef, den knappt trettioårige generalmajoren Abu Nuwar. I
både Irak och Libanon dirigerar de
egyptiska beskickningarna, speciellt
militärattacheerna, agenter som mullvadar bland mobben och mot vederlag
i piastrar mobiliserar denna som gatans
parlament mot regeringarna. Samtliga
arabstater är dessutom genom sin liga
förenade i det hat mot Israel, som
länge hade sin mest blodtörstige förespråkare i Saudiarabiens härskare,
ännu så sent som i fjol höstas Nassers
bäste vän och bundsförvant.
Som förklaring till Nassers stora inflytande har man vidare att räkna
med åtskilliga imponderabilia, som
ofta förbises i tidningsdebatten. Av
ålder betraktas nämligen av islams bekännare Kairo och Alexandria som
tongivande kulturcentra. Egypten har
också ett överskott av intellektuella,
som Nasser placerat runt om i alla
andligt »Underutvecklade» arabstater
från Lybien i väster till de små shejkdömena i Persiska viken i öster och
som är pålitliga organ för hans panarabiska propaganda. Skolhus förmår
kung Sand och ovannämnda shejker i
Kuweit, Bahrein m. fl. uppföra tack
vare sina enorma inkomster av oljebolagens royalties, men dugliga lärare
kan icke produceras lika snabbt. Härvidlag står dock Nasser till tjänst och
erbjuder sig t. o. m. att betala lönerna
i egyptisk valuta i visshet om att
denna investering är politiskt profitabel. För de analfabetiska massorna i
arabstaterna har tillika den av Nassers hejdukar sufflerade Kairoradion
blivit den viktigaste och ofta enda nyhetskällan på vad grund alla muhammedanska makthavare utanför Egyptens gränser blir illa till mods så snart
Kairoradion startar en hetsande polemik mot deras politik.
Vad hade Väst för motvikt till denna
arabfront, som Moskva uppmuntrade
med rustningshjälp och radioröster?
Egentligen enbart Bagdadpakten mellan Storbritannien, Turkiet, Irak, Iran
och Pakistan. I denna kedja är Irak
den svagaste länken i egenskap av
arabstat, som försvurit sig åt arabligans fanatiska fiendskap mot Israel
men som genom sitt medlemskap i
Bagdadpakten anses förråda de panarabiska principerna. I själva verket
var endast Israel fullt pålitlig ur Västerns synpunkt, men varken USA eller
– ännu mindre – Storbritannien ville
låta Israel spela en dylik drabantroll,
som också den kloke Ben Gurion bestämt undanbad sig för att ej ytterligare skärpa arabhotet mot Israels
själva existens. USA :s politik var på-
fallande passiv. För att ej stöta sig med
araberna vägrade USA att biträda Bagdadpakten och för att blidka Nasser
trugade USA Storbritannien att evakuera sina 80 000 man frän Kanalzonen.
Härigenom drabbades Västerns militära
supremati i Främre Orienten av samma
förintande slag som freden frän Aden
till Hongkong genom den angla-indiska
armens upplösning 1947 efter Indiens
frigörelse. USA lämnade jämväl Storbritannien i sticket, när på våren 1956
den tjuguårige kung Hussein av Jordanien, under Nassers påverkan och av
319
fruktan för sin proegyptiska parlamentsmajoritet, snöpligt avskedade
Glubb Pascha, arablegionens skapare
och chef, och gjorde sin dåvarande
gunstling Abu Nuwar till militär
nyckelperson.
En överraskande vändning inträffade
i juli 1956, då som bekant Dulles fått
nog av Nassers flirt med Moskva och
plötsligt på ett för denne förödmjukande sätt tog tillbaka USA :s löfte att
bidra till finansieringen av det miljonkrävande Assuandammbygget. Förbittrad häröver beslöt Nasser den 26 juli
att konfiskera Suezkanalen för Egyptens räkning, vilket upprullade Suezkrisen med dess kulmen tre månader
senare i Israels preventivkrig mot
Egypten och Frankrike-storbritanniens
väpnade intervention mot Suezkanalen.
I detta sammanhang skalllika litet diskuteras dessa aktioners innebörd som
det märkliga skådespelet, att USA och
Sovjetunionen, eljest varandrasmotparter på varje internationell vädjobana, i
FN:s nationalförsamling uppträdde
arm i arm för att stävja nyssnämnda
aggressioner. Detta tillhör det förgångna; det finns större anledning att
skärskåda de positiva faktorer, som
förebådar framtiden.
I Washington synes man sålunda på
senhösten ha kommit underfund med
att någonting måste göras för att icke
Västerns prestige och position i Främre
Orienten skulle prisges efter bakslaget
i Suezkrisen för Storbritannien, som
dessutom icke längre hade tillräckliga
resurser för att hävda sin traditionella
dominans i dessa länder. Läget på-
minde om liknande oförmåga av Storbritannien, då det för tio år sedan
gällde Grekland och Turkiet, vilket
föranledde president Truman att den
12mars 1947 proklamera sin s. k. doktrin att militärt och materiellt bistå
nyssnämnda stater i deras ansträngningar att för Turkiets del stå emot
det yttre trycket frän Sovjetunionen
320
och för Greklands det av kommunisterna iscensatta inbördeskriget. Ur
denna tankegång framgick Eisenhowerdoktrinen, som presidenten förelade
kongressen den 5 sistlidne januari,
och som antogs två månader senare.
Presidenten bemyndigades att utlova
USA :s bistånd till varje stat i Främre
Orienten – för säkerhets skull medtogs Grekland, Turkiet, Lybien, Tunisien, Marocko, Etiopien, Sudan, Jemen,
Pakistan och Iran – som utsattes för
ett angrepp av Sovjetunionen. Dessutom fick presidenten förfoga över
200 miljoner dollar för understöd åt
beträngda stater. I början av mars anträdde på Eisenhowers uppdrag ambassadören James P. Richards en missionsresa till dessa klienter, varöver
han i slutet av maj avgivit en rapport
till kongressen. Han hade besökt samtliga stater och där funnit tacksam förståelse och välvilja för syftet – men
med tre betecknande undantag: Egypten och Syrien, som icke ville, samt
Jordanien som icke vågade veta av
honom.
Vita huset och State Department tillgrep även diplomatiska metoder. Med
alla sina nackdelar hade höstens storkris dock haft det goda med sig att
den ånyo blottat den arabiska ligans
bräcklighet och den egyptiska militä-
rens mindervärdighet; ingen arabstat
rörde ett finger för att undsätta Egypten och de egyptiska divisionerna
rände i väg från Gaza och Sinai för
den israeliska armlms raska framryckning och lämnade mängder av modernJ.
östeuropeiskt militärt materiel i sticket, vilket byte blev en välkommen
förstärkning av Israels krigspotential.
I Washington såg man nu en chans
att än mera försvaga arabligan samt
isolera Egypten och Syrien. Till den
ändan inbjöds på nyåret kung Saud
till Washington, så mycket hellre som
han var leverantör till amerikanska
Aramcobolaget, vars intressen städse
haft prioritet i USA:s orientaliska politik. Saud mottogs med den mest
smickrande uppmärksamhet, och de
enskilda samtalen med Eisenhower
hade synbarligen önskvärd effekt att
döma av den helomvändning kontra
Nasser, som Saud genast verkställde
efter sin hemkomst. Ej ens rykten har
något att förmäla om Sauds behållning
av uppgörelsen. Liksom av en tillfällighet sammanträffade han i Washington med kronprinsen av Irak, tillhö-
rande den Hashernitiska furstefamilj,
med vilken kung Sauds fader, Ibn
Saud, legat i ohjälplig delo sedan Ibn
Saud fördrivit den från dess arvrike
Hedsjaz med Mecka och Medina. Vid
detta möte tycks man ha överenskommit om det sensationella besök, som
kung Saud senare på våren avlade i
Bagdad med fullständig försoning mellan dynastierna och rådslag om samfälld politik mot särskilt problembarnet Jordanien.
Inför dessa perspektiv: Richards
turne med Eisenhowerdoktrinen, nya
ententen mellan Saud och Irak ävensom Washingtons beslut att äntligen
militärt biträda sagdadpakten hade
utsikterna hastigt förmörkats för den
motsatta konstellationen. Den sökte nu
desperata utvägar. Det uppdagades,
att den egyptiske militärattachen hos
kung Saud planerat en mordkomplott
emot monarken, som näppeligen trodde
Nasser mer än jämt, då han vid profetens skägg lät bedyra sin oskuld och
ovetenhet om sammansvärjningen. I
Jordanien gick det hetare till. Kung
Husseins ställning är prekär, beroende
på att 60 procent av befolkningen är
bosatt väster om Jordan, som ju tidigare var en del av Palestina; av dessa
består icke mindre än 35 procent av
flyktingar från Israels Palestina. Parlamentets flertal är frenetiskt i sin
antizionism och hyllar Nasser som den
drömde befriaren. Premiärministern
Suliman Nabulsi var av samma ull.
Emellertid ville kung Husseins tidigare
gunstling Abu Nuwar åstadkomma ett
resolut avgörande, och kung Hussein
avslöjade en plan som Abu Nuwar
utkläckt tillsammans med kollegan
Sarraj i Syrien att dräpa eller att åtminstone detronisera kungen för att
åvägabringa en union mellan Syrien
och Jordanien med Sarraj som president och Abu Nuwar som överbefälhavare. Hussein hade hämtat förtröstan
ur Sauds kursförändring och förekom
kuppmännen genom att personligen
bege sig till de förband av den arabiska legion, som rekryterats av hans
farfar, kung Abdulla, och som icke ville
svika och icke heller svek sonsonen.
Den komprometterade Nabulsi avskedades, och Abu Nuwar räddade sig
genom flykt till Damaskus f. v. b.
till Kairo. Oroligheter utbröt i huvudstaden Amman, men de kuvades
av beduinsoldaternas pansarvagnar.
Av hänsyn till oppinionen ville Hussein dock icke låtsas om Eisenhowerdoktrinen, men kung Saud har försträckt honom med både pengar och
trupper, som ligger i beredskap i södra
Jordanien, medan däremot de syriska
styrkor, som inkvarterats i norr, har
nödgats ätervända till sitt land igen.
Under några dagar i april föreföll
dock med hänsyn till Syriens reaktion
läget i Jordanien så allvarligt, att
Washington beordrade sin 6:e flotta i
Medelhavet att omedelbart avgå till
kusten av Syrien för att vara beredd
på alla eventualiteter, som inbegrep
hangarjättarnas flygplan med atomladdade projektiler och landstigning av
marinsoldaternas elitbataljoner. Denna
USA:s drastiska intervention utlöste
naturligtvis väldsam ilska i Moskva,
där den jämfördes med det anglafranska angreppet på Port Said i höstas. I Kreml lät man det dock visligen
stanna vid platoniska protester.
I Jordanien synes läget vara i det
närmaste stabiliserat. Den egyptiska
321
infiltrationen fortsätter i andra arabstater, och den spejar efter svaga punkter i motständarlägret. Härvid tog man
sig de sista dagarna i maj orådet före
att låta egyptisk beskickningspersonal
på övligt sätt ställa till demonstrationer mot regeringen i Beirut, huvudstad i det avgjort västligt orienterade
Libanon, i tydlig avsikt att inverka
på eller sabotera förestäende parlamentsval. Regeringen har med militär
äterställt ordningen och därmed tycks
åtminstone för tillfället orostiftarna
ha löpt linan ut.
Under tiden har Israel förmanats
att resignera i förhoppning att Nassers
nesliga militära och politiska nederlag öster om Gaza småningom skall
skapa ett gynnsammare fredsklimat
för Israel. Ben Gurion vilar på hanen
för testning av Nassers hällning beträffande Israels rätt att fritt trafikera
Suezkanalen och framförallt Akabaviken. Men irriterande intermezzon
fortsätter längs Israels gränser, och
den 3 juni varnade Israels UD via
klagomål till Hammarskjöld Kairo för
följderna av 50 incidenter som oaktat
FN:truppernas skyddsvakt på sista tiden ägt rum i Gazaomrädet. Vill det
sig illa, kan det status quo ante Suezkrisen, som Washington mödosamt
åvägabragt, bryta samman, och det
pågående amerikanska konstruktionsarbetet i Orienten äventyras.
Nasser får tills vidare trösta sig
med att han triumferat ifråga om Suezkanalen och att hans brott mot FNöverenskommelsen om kanalen den 13
oktober 1956 icke blivit påtalat. Även
Storbritannien och Frankrike har till
sist fått böja sig för Nassers ensidiga
villkor om kanaltrafiken. Egyptens
ekonomiska misär blir likväl alltmera
uppenbar och om Nasser icke längre
kan beslöja den bakom nya förljugna
militära och faktiska politiska segrar,
måste det enligt experters mening
undergräva hans välde. Washington
~·— -~~–
322
förhåller sig kyligt avvaktande. Vill
man där besegra Nasser på samma sätt
som apotekare Riis här i landet en
gång Napoleon: genom att låta honom
hållas?
Den estniska ungdomens motstånd
Alla de uppgifter, som på olika vägar
har sipprat ut från det sovjetockuperade Estland, bekräftar att kommunisterna har förlorat kampen om den estniska ungdomen. Den estniska ungdomen verkar för närvarande vara
mera nationellt sinnad än någonsin
tidigare trots att den sedan år 1944
såväl i skolorna som i de kommunistiska ungdomsorganisationerna har utsatts för en intensiv »hjärntvättning»
och fostran till moskvatrogna halvryssar. Det är nästan otroligt men sant,
att just den intensiva russifieringspropagandan börjat utlösa till och med
rysshat hos de unga. Man tar t. ex.
med häpnad del av klagovisor i den
kommunistiska pressen över att ungdomar som har tagit studenten inte
kan tala ryska, trots att 20 o/o av det
sammanlagda antalet lektioner fr. o. m.
folkskolans andra klass till studentexamen har använts till studium av
ryska språket. .Även försöket att vid
Tartuuniversitetet använda ryska lä-
rarkrafter strandade för ett par år
sedan på samma grund: studenterna,
som åtminstone tio år hade läst ryska,
förstod inte detta språk! Detta kunde
förstås också tydas som en form av
passivt motstånd, men faktum är att
det ryska språket· för skolungdomen
blivit ett av de mest olustbetonade
läroämnena, som de inte vill men är
tvingade att studera. (Om russifieringspolitiken se även Svensk Tidskrift
1951, sid. 492-494, 1955, sid. 53-56 och
171-173.)
Likaså tycks inte försöken att av de
unga fostra trogna kommunister ha
medfört några anmärkningsvärda resultat. Det förefaller som om kommunisterna har kunnat draga till sig endast några få ungdomar med karriäristiska böjelser. Bakom deras medlöperi
ligger ingen idealism. Man får med
ljus och lykta leta efter sådana estniska ungdomar, som av inre övertygelse följer kommunisterna.
Det ovan sagda bekräftas av åtskilliga ocensurerade meddelanden samt
av berättelser av flera unga människor,
som har kunnat fly till den fri världen.
Vi får höra om sådana betecknande
företeelser som att i mellanskolor och
gymnasier de aktiva medlemmarna i
de kommunistiska ungdomsorganisationerna ignoreras; att esterna inte inträder i sådana idrottsföreningar som
också har ryska medlemmar; att på
danstillställningar estniska ungdomar
inte dansar med ryssar och att dessa
tillställningar vanligtvis slutar med
slagsmål mellan de två »brödrafolkens»
ungdomar; att giftermål mellan ryska
och estniska ungdomar är mycket
sällsynta, osv.
Det är givetvis möjligt att i dessa
meddelanden och berättelser något har
överdrivits eller generaliserats för att
framhäva den estniska ungdomens
patriotiska anda. Men det finns för
många på olika vägar och från olika
personer komna uppgifter för att de
skulle vara helt och hållet gripna ur
luften.
Att ungdomsproblemet från kommunisternas ståndpunkt är mycket allvarligt bekräftas också av den sovjetestniska pressen. Under de senaste två-
tre åren har där mer än någonsin
klagats över ungdomen. Av de många
skriverierna i den kommunistiska pressen kan man dra vissa slutsatser. Avstaliniseringen å ena sidan och händelserna i Polen och Ungern å andra
sidan har stärkt modet hos de unga
och ökat deras trots. Om vad som hänt
i Polen och Ungern är de unga i allmänhet väl underrättade genom de utländska radioutsändningarna (se även
Svensk Tidskrift 1955, sid. 483-486).
Dessutom har enligt kommunistpressen
de första turistresorna på sommaren
och hösten 1956 visat sig vara ett tveeggat svärd. Fastän inte ens 100 ungdomar har kunnat deltaga i dessa,
framkallade de berättelser om den
kapitalistiska världens friheter och
rikedomar (inte minst i Sverige), som
cirkulerat frän mun till mun, en viss
oro i kommunistpartiets centralkommitte. Partiets officiella månadsskrift
»Eesti Kommunist» (Den estniske kommunisten) fann det t. o. m. nödvändigt
att beröra frågan i en ledande artikel,
där det heter: »De sista åren har umgänget med de kapitalistiska länderna
blivit livligare; från oss besöker man
i större utsträckning än förr andra
länder; vi ta emot utländska gäster;
många av oss brevväxla med utlandet;
somliga få trycksaker utifrån, osv.
Detta är i sig själv naturligtvis ett
mycket välkommet förhållande, som
måste på allt sätt uppmuntras. Men få-
kunniga människor, särskilt bland
ungdomen, som äro föga bekanta med
den borgerliga ordningens »tjuskraft»,
kunna bli och ha också blivit entusiasmerade av den kapitalistiska världens
kattguld. Särlana fakta framlades på
partiorganisationernas sammanträden
i Kingisepp (tidigare Kuressaare),
Rakvere o. a. räjonger. I vårt propagandaarbete reagera vi emellertid inte
alltid tillräckligt skarpt på sådant, eller
också sker det ofta i form av osakliga
»tillrättalägganden» i allmänna ordalag, som inte övertyga någon.» Men
hur skulle man också kunna övertyga
en ung turist, som t. ex. hade råkat gå
in på EPA eller Tempo, om den kapitalistiska världens utarmning eller de
höga priserna!
Den kommunistiska ungdomsorganisationen – komsomol – hade år
1954 66 000 medlemmar i Estland. För
närvarande är antalet betydligt under
p.
323
60 000. Vid intagning till universitetet
har komsomolmedlemmar företräde,
därför hör 50 % av studenterna till den
kommunistiska ungdomsorganisationen. De ungdomar som lyckas komma
in vid universitetet utan att tillhöra
denna, ingår inte mera i den. sekreteraren i komsomolkommitten vid Tartu
årevördiga universitet (3 700 studenter) Olaf Kuuli klagade i slutet av år
1956 över att under det gångna läsåret endast 32 studenter hade ingått i
den kommunistiska ungdomsorganisationen, därav inte en enda från medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Vid andra högskolor
har antalet varit ännu mindre enligt
uppgifter i partiorganet »Rahva Hääl»
(Folkets röst). T. ex. vid lantbrukshögskolan i Tartu med närmare 2 000 elever hade i fjol endast 7 studenter ingått i den kommunistiska ungdomsorganisationen, vid polytekniska institutet i Tallinn (ca 2 500 studenter)
endast 8 och vid pedagogiska institutet
i Tallinn (ca 900 studenter) blott 3.
I den politiska undervisningen –
kurser och föreläsningar i politik –
deltager högst 10 000 ungkommunister,
alltså var 6:te medlem, oaktat att den
politiska undervisningen egentligen är
obligatorisk. I den kommunistiska ungdomspressen, »Noorte Hääl» (De ungas
Röst) och »Noorus» (Ungdom), klagas
det allt oftare, att mänga ungkommunister är besmittade av de kapitalistiska ländernas »ruttna livsstil»; i st. f.
politisk undervisning besöker de danstillställningar, de dricker, och somliga
är ej bättre än huliganer.
För många ungdomar har komsomol
på sista tiden blivit direkt förhatlig,
därför att Moskva har utsett den till
organisatör av de »frivilliga» deportationerna. Fr. o. m. mars 1954 äger nämligen »frivillig» transport av estnisk
ungdom rum till Sibirien och Kazakstan,
där de sättas att odla upp ödemarker
och stäpper, till gruvorna i Dons flod- 324
område och till arbetena på den industriella uppbyggnaden i Uralområdet.
Enligt den av Moskva fastställda fördelningsplanen måste de lokala komsomolorganisationerna välja ut ett bestämt antal ungdomar, som avkrävas
en skriftlig försäkran, att de av fri vilja
önskar överflytta, och sedan skall dessa
under högtidliga former såsom stora
»patrioter» skickas bort från sitt hemland. På det viset har hittills flera tusen unga sänts bort från Estland. 1957
skulle transporten av ungdom fortsättas.
Enligt uppgift har det på sista tiden
varit mycket svårt att förmå ungdomar
att underteckna sådana dokument. Det
verkar som om det därför inte har
varit möjligt att uppfylla deportationsplanen.
Sammanfattningsvis kan man redan
nu med ganska stor säkerhet säga, att
dragkampen om ungdomen är förlorad
för kommunisterna och att denna utgång vållar dem svåra bekymmer. Den
kan en gång bli ödesdiger för dem.
Finska högskoleproblem
Under nära två sekler var Åbo akademi, Per Brahes skapelse, Finlands
andliga centrum. Branden i Åbo år
1827 gjorde ett tvärt slut på stadens
kulturella ledarställning. Den förstörda
akademien återuppbyggdes inte utan
överflyttades i stället till den nya huvudstaden Helsingfors, där den fick
namnet »Alexanders universitet i Finland». Flyttningen hade ett klart politiskt syfte: det andliga sambandet med
Sverige skulle brytas och forskningen
skulle ställas under bättre kontroll av
den nya ryska överheten. Detta uppsåt
kunde dessbättre icke förverkligas.
Universitetet i Helsingfors lyckades
genom hela förryskningstiden slå vakt
om den andliga frihet, som varit den
gamla akademiens.
Länge var Helsingfors Finlands enda
kulturcentrum, men år 1919 grundades
med frikostiga donationer av stadens
patricier en ny akademi i Åbo som en
forsknings- och bildningshärd för den
svenska nationaliteten i Finland. Genom stora privata uppoffringar och
hängivet arbete av framstående forskare växte akademien ut, men trots
detta kunde planen inte förverkligas
i den utsträckning som man hoppades
under den första hänförelsens år. Den
privata stiftelse, som står bakom akademien, arbetar med stora ekonomiska
svårigheter, och trots att staten nu
svarar för en stor del av kostnaderna,
förslår inte medlen till att genomföra
det nödvändiga byggnadsprogrammet.
En av anledningarna till akademiens
svårigheter är naturligtvis den förhållandevis ringa finlandssvenska befolkningen i Åbo. En annan är det självklara faktum att staten föredrar att
utbygga sitt eget universitet i Helsingfors framför de båda privata akademierna – den finlandssvenska och
den finska -i Åbo. Följden har blivit
att den finska huvudstaden kommit att
dominera det högre kulturlivet i Finland på ett sätt som inte har någon
motsvarighet i Sverige, där landsortsuniversiteten bildar egna livskraftiga
kulturcentra. Här råder inte heller nå-
gon befruktande spänning mellan olika
vetenskapliga meningsriktningar i
skilda delar av landet. Huvudstadens
kulturella dominans har i Finland blivit ett allvarligt kulturproblem!
I den kulturpolitiska diskussionen
har det förts fram planer att grunda
ett helt nytt universitet i någon medelstor finsk industristad. En statskommitie har sålunda nyligen föreslagit
att man skulle inrätta en akademi med
till en början tre fakulteter i Uleåborg.
Tanken att man i Österbotten skulle
skapa en kulturell motvikt mot den
helsingforsska dominansen förefaller
dock tämligen verklighetsfrämmande.
-….-~-:…————___,..—-~~- -~~–
Vad man här kan åstadkomma, blir –
som finländska kulturskribenter redan
framhållit – ett kvasiuniversitet, från
vilket professorerna vid varje inträffad vakans söker sig tillbaka till
Helsingfors.
En mera realistisk syn på problemet
har C. F. Meinander nyligen framlagt
i )Nya Argus». Ingen stad har gjort så
stora insatser för sina högskolor som
Åbo, framhåller han, och ingenstans
utanför Helsingfors finns det så goda
samlingar, bibliotek och institut som
här. Han föreslår därför, att de båda
akademierna i Åbo utbyggs på ett så-
dant sätt att de skulle kunna bli någorlunda jämbördiga med statsuniversitetet i huvudstaden. Hit skulle man
också kunna förlägga speciella institut och utbildningsanstalter; vid sidan
av den nuvarande finlandssvenska
forskningshärden skulle man t. ex.
kunna grunda ett anglosaxiskt institut
i Åbo med hjälp av inkallade utländska
lärare. Utvecklingen vid Helsingfors’
universitet har visat, att svenskt och
finskt kan trivas sida vid sida inom
samma organisatoriska ram. En utbyggnad av de båda akademierna i
Åbo inom det statsliga universitetsprogrammets ram åtföljd av en ytterligare
liberalisering av den finska inställningen i språkfrågorna skulle här
kunna skapa ett vetenskapligt och
kulturellt landsortscentrum som en
välbehövlig motvikt mot den nuvarande huvudstadssuprematien.
Svensk politik (socialistisk version
Den amerikanska tidningen »The New
Leader» är ett av språkrören för vad
man skulle kunna kalla vänsterintelligensen i U. S. A. Dess artiklar läsas
med respekt även av motståndarna.
Kvaliteten är i allmänhet hög. Då och
då förekommer likväl undantag.
Redaktör Paul Olberg, specialist på
23- 573445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1957
325
Östeuropa, landsflyktig socialist i Stockholm, skrev den 22 oktober i fjol en
artikel i »New Leader» med titeln
»Sweden’s Middle Way Continues».
Den innehåller åtskilligt riktigt. Men
på grund av en del felaktigheter blir
slutintrycket av artikeln minst sagt
blandat. Man kan kanske glida över
sådana påståenden som att det konservativa partiet representerar (»speaks
for») storindustrien, bankväsendet,
högre statstjänstemän och militär.
Folkpartiet kan kanske också taga med
lugn, att det betecknas såsom stående
»somewhat to the left» av de konservativa. Mera anmärkningsvärd är författarens bedömning av valkampanjen
1956:
»During the campaign, the Social
Demoeratic chairman, Prime Minister
Tage Erlander, emphasized cooperatian among all parties for the wellbeing of the country … The Opposition, however, vehemently attacked
the financial, economic, social and
foreign polides of the Social Demoeratic regime. They attacked the Government for the inflationary tendendes of Swedish foreign exchange, high
taxes, the housing shortage, insufficient pensions, and overly close relations with the Soviet Union. But they
provided little substantiation of their
charges. The problem of inflation has
by no rueans been minimized by the
Erlander Government. It has undertaken a number of financial measures
such as a moderate increase in interest
rates, restrictions on credit, tax increases for industrial and financial
finns, and regulation of the building
industry; at the same time, it has introduced Government price controls.
All these measures have produced
more or less satisfactory results, and
it is instructive that, except for the
interest hike, all were opposed by the
Opposition parties.»
Det är sannerligen en ensidig tolk- ”’
326
ning av skeendet. Vi vet ju, att statsminister Erlander med »samverkan
mellan alla partier» menar, att de övriga skall acceptera socialdemokraternas olika förslag. Att regeringen icke
bagatelliserat inflationens problem är
trösterikt. Men det hade nog varit
bättre, om den också gjort något. De
åtgärder, som författaren uppräknar,
och som med ett enda undantag (räntan) skulle ha avböjts av oppositionspartierna, har som bekant icke båtat
stort.
I fortsättningen säger författaren,
att koalitionen mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna utom för en
period av 101 dagar och under krigsåren, när koalitionsregeringen existerade, varat till i dag. Skillnaden med
bondeförhundarna utanför eller innanför regeringen är naturligtvis icke
stor, men var det icke en »ren» socialdemokratisk regering, som gick in i
den gyllene skördetiden?
Som socialdemokratiens största bragd
ser författaren, att partiet »through a
systematic emergency programme»
gjort slut på arbetslösheten. Det är en
historieskrivning, för vilken man måste
sätta frågetecken. När han därtill
ironiserar över att folkpensionerna
för 40 år sedan uppgick till bagatellartade 6 kronor per månad borde han
i sanningens namn ha tillagt, att en
krona då var något helt annat än nu,
och att denna pension på sin tid sannerligen icke var något att skämmas
för. Den olbergska artikelns höjdpunkt
är följande stycke:
»The Social Demoeratic regime can
also claim remarkable achievements
in the area of housing. No less than 95
per cent of all residenHal building is
financed with the aid of state loans,
and the various forms of aid amount
to 200 million kronor annually.»
Författaren tillägger, att före det
andra världskriget omkring 1/. av alla
– — — ——-~——-
svenska familjer bodde i moderna bostäder med två rum och kök, medan i
dag nästan hälften gör det.
Det är naturligtvis mycket begärt
av en övertygad socialist, att han vid
detta tillfälle också skall tala om för
den utländska publiken, hur många
personer, som f. n. icke har några bostäder alls och tillsammans med tusentals andra trängs på väntelistorna.
De torde sätta åtskilliga frågetecken
för påståendet, att den socialdemokratiska regeringen nått »remarkable
achievements» på bostadsbyggets område. Frågan är emellertid vad man
lägger in i betydelsen av dessa ord,
Kanske var herr Olberg ironisk?
Ungerska flyktingproblem
Under oktoberrevolutionen och de
därpå följande veckorna flydde omkring
17 000 ungrare över till Jugoslavien.
Det har talats mycket litet om dessa
flyktingars öde, om deras levnadsomständigheter och framtidsutsikter och
endast Sverige har hittills givit inresetillstånd åt några hundra av dem. De
övriga sitter kvar i de till trängsel
fyllda lägren i Jugoslavien och hoppas
på bättre tider. Tyvärr har i Västerlandet den första impulsiva entusiasmen och hjälpsamheten gentemot ungrarna i stor utsträckning gett vika för
byråkratisk omständlighet och försiktighet.
Särskilt de transoceaniska länderna
tycks betrakta de ungerska flyktingarna i Jugoslavien med skräckblandad
misstänksamhet. Man tycks på något
sätt ha fått för sig att dessa flyktingar
valt att fly till Jugoslavien eftersom
de, även om de inte precis svärmat
för hemlandets politiska polis och de
ryska stridsvagnarna, i alla fall var
kommunister av någon sorts Titonyans.
Av samtal med ungrare som från Jugoslavien anlänt till Sverige framgår, att
denna inställning är fullständigt felaktig. Visserligen medges det, att AVOmännen från Sydungerns städer och
samhällen och särskilt från Szeged, i
slutna formationer flytt över till Jugoslavien. Även några partisekreterare
och andra funktionärer i utsatt ställning har räddat sig över gränsen för
att undgå folkvreden. Men dessa »politiska» flyktingar isolerades av de jugoslaviska myndigheterna redan vid sin
ankomst från de övriga. Och så fort
de ryska stridsvagnarna slagit ned
Ungerns frihetskamp, förpassade jugoslaverna ofördröjligen AVO-männen
och deras gelikar tillbaka till Ungern.
Rätt många av dem erbjöd sina tjänster åt jugoslaverna, men dessa avböjde.
Titoregimen tycks hata och frukta
det ungerska stalinistsystemets hantlangare precis lika mycket som ungrarna själva. Och det är ju också lätt
att förstå om man betänker att det var
sådana partifunktionärer och AVOmän som 1949 fängslade och avrättade
Laszl6 Rajk och hans många tusen
titoistiska anhängare.
De ungerska flyktingar, som efter
stalinisternas återsändande till Ungern
blivit kvar i Jugoslavien är lika litet
kommunister eller titoister som majoriteten av deras landsmän som tagit
sin tillflykt till Österrike. Att de flytt
till Jugoslavien och inte till Österrike,
beror ingalunda på deras världsåskådning, utan på rent geografiska skäl.
De ungerska flyktingarna i Jugoslavien
var bosatta i trakterna längs den jugoslaviska gränsen, det hade varit en
omöjlighet för dem att genom det kämpande Ungern ta sig fram den flera
hundra kilometer långa vägen till
österrikiska gränsen.
De jugoslaviska myndigheterna är
också fullt på det klara med, att ungrarna som kommit dit inte ens sympatiserar med kommunismens titoistiska
variant. Detta är anledningen till att
de officerare i den jugoslaviska poli- 327
tiska polisen som är ledare eller vice
ledare i flyktinglägren satt som sin
huvuduppgift att förhindra all kontakt
mellan flyktingarna och den bofasta
befolkningen. I varje läger vakar trefyra beväpnade poliser över att flyktingarna inte lämnar sin förläggning,
resp. det område som tilldelats dem
som promenadplats och att lokalbefolkningen inte vinner tillträde dit. Ej
heller tillåts flyktingarna besöka nå-
gon kyrka eller ta emot besök från
präster, fast man annars inom lägret
inte på något sätt lägger sig i deras
religionsutövning.
I övrigt sköts de ungerska flyktingarnas poliskontroll av den jugoslaviska
politiska polisen på ett listigt och för
diktaturregimer ganska karakteristiskt
sätt. Direkt utsätts flyktingarna endast
för ett kort förhör under vilket man
rutinmässigt antecknar deras personalia, utgående ifrån att de vid ett så-
dant polisförhör i alla fall inte säger
sanningen. Sedan rekryterar polisen
»informatorer» bland lägrens invå-
nare, som lämnar uppgifter om sina
lägerkamrater. Sådana tjänster belönas
med olika favörer. Erhåller polisen på
detta sätt meddelanden om någon, som
på något sätt kan göra honom misstänkt, överförs han till ett annat läger.
Om en vecka förflyttas han åter och
detta kan fortsätta flera månader. Man
utgår nämligen ifrån att personen i
fråga kan bli igenkänd i något av lägren av någon som kan bekräfta misstankarna mot honom. På samma sätt
förfar man med de flyktingar som har
för avsikt att bege sig till sina släktingar i Jugoslavien. Har de passerat
några läger utan att man fått bekräftelse på att de spionerar för Moskva,
Washington eller Budapest, får de tillstånd att uppsöka sina släktingar.
De jugoslaviska myndigheterna vill
gärna bli av med de ungerska flyktingarna fortast möjligt, inte bara på
grund av sin patologiska spionskräck,
328
och av andra politiska skäl, utan framförallt av ekonomiska motiv. Jugoslavien som ständigt kämpar med stora
ekonomiska svårigheter och en kronisk bostadsbrist, utgör ingalunda ett
invandrings- utan snarare ett utvandringsområde. Endast i ett fåtal fall
har ingenjörer, läkare och specialutbildade fackarbetare inbjudits att
stanna i Jugoslavien och där utöva
sina yrken.
Lägren är otroligt överbefolkade,
hygienen mycket bristfällig och försörjningen helt otillfredsställande.
Jugoslavien kämpar med ständig livsmedelsbrist och kan inte ens försörja
den egna befolkningen utan hjälp utifrån. Man kan alltså förstå att det inte
kan ställa nödigt dagligt kaloriantal
till flyktingarnas förfogande. Ännu
sämre är situationen ur beklädnadssynpunkt. De flesta flyktingar anlände
som de gick och stod, utan något som
helst bagage och jugoslaverna kan
inte med bästa vilja avstå kläder åt
dem. Den jugoslaviska befolkningen
lider själv stor brist på sådana. Enligt
de flyktingar som nu anlänt till Sverige
utgör gåvoförsändelserna västerifrån
endast droppar i havet och kan ingalunda betecknas som effektiv hjälp.
Trots alla dessa brister och svårigheter har flyktingarna fått en positiv
uppfattning om de jugoslaviska myndigheternas och befolkningens goda
vilja och avsikter. Man får en bestämd
känsla av deras sympati och förståelse
för ungrarna även om de tyvärr ej förmår att ge dessa känslor materiellt uttryck. Isoleringen, brevväxlingsförbudet som lägerföreståndarna på många
håll upprätthåller, det alltmer bleknande hoppet om att få komma vidare
utgör en svår psykologisk belastning
för lägrens invånare. En ny svårighet
hotar i och med att badortshotellen i
mitten på maj, när badsäsongen börjar, får tas i bruk av turister och att
flyktingarna då antagligen kommer att
förflyttas tilllandets södra, minst civiliserade trakter.
sextontusen hederliga, arbetsamma
och mestadels unga ungerska flyktingar har på detta sätt sedan flera
månader dömts till sysslolöshet. Det
var nog knappast vad de väntat sig av
västerlandet när de lyssnat till talarstolarnas och högtalarnas vackra fraser om humanism, sympati och kärlek
till folken bakom järnridån.
Krigshögskolans framtidsproblem
Det riksbekanta inträdesprovet till
krigshögskolan har i den allmänna debatten fått en uppmärksamhet, som
står i stark och förbryllande kontrast
till det mediokra innehållet i corpus
delicti. Tydligen har affekterna kommit med i spelet och skjutit det goda
omdömet och den kritiska skärpan åt
sidan. Följden har blivit att uppsalaoffensiven kommit att sakna en säker
utgångspunkt och i stället utmynnat i
en strid med lös ammunition.
I själva verket föreligger beträffande
krigshögskolan icke ett detaljproblem
av diminutivt slag utan ett huvudproblem av betydande räckvidd, nämligen
den allmänna utformningen av krigshögskolans målsättning, undervisningsmetoder och lärarrekrytering. Alltsedan 1880-talet har denna fråga debatterats i officiella framställningar och
remissyttranden samt i inlägg i den
militära fackpressen. Särskilt under
1940-talet var den föremål för en ganska klarläggande debatt i Ny Militär
Tidskrift.
Beträffande målsättningen har frågeställningen närmast gällt om krigshögskolan skall vara en högskola i detta
ords verkliga betydelse, dvs. en undervisningsanstalt där det fria studiet får
tillräckligt svängrum och där eleverna
får lära sig icke blott att kunna utan
även att tänka. Här syftas icke på det
•
•
kortsiktiga tänkandet med raska, stundom alltför raska beslut utan på det
långsiktiga tänkandet med dess krav
på fördjupning och eftertanke inför
de stora problemen. Krigsteknikens
utveckling och totalförsvarets breddning åt olika håll har på en rad punkter förstorat de militära problemställningarna och ställt starkt ökade krav
på de högre militära befattningshavarnas förmåga av analys och långsiktig
planering. Det är här krigshögskolan
har en viktig roll att fylla, ty den skall
lära eleverna det långsiktiga tänkandets konst.
Det har diskuterats, om krigshögskolan i nämnda avseende fyller sin
uppgift. Under det senaste årtiondet
har åtskilliga nyttiga reformer genomförts, vilka bl. a. tagit sikte på ökad
differentiering, begränsning av de
obligatoriska ämnena och ökade möjligheter för fritidsstudier. Men alltjämt föreligger en tendens att fylla det
dagliga schemat med varandra tätt avlösande föreläsningar och proppa i
eleverna ett alltför mäktigt kunskapsstoff i delvis sekundära ämnen. Därigenom ger man dem icke möjlighet
att smälta kunskaperna, utveckla de
speciella anlagen och uppamma .ett
självständigt bedömande. Ju mer ambitiösa lärare och elever är – och
ambitionen å båda sidor är det sannerligen ingen brist på – desto större
är risken att eleverna pressas till oavlåtligt tentamensplugg, detta allra helst
som studiernas omfång ökat men ej
studietiden. Detta har tyvärr den nackdelen, att allt mera studiematerial
måste pressas in i tidsramen.
Det kan emellertid ifrågasättas, om
inte radikala utgallringar av rena kunskapsfrågor borde ske för att ge ett
ökat utrymme på skolschemat åt vissa
allmänna ämnen av samhällelig natur.
Serlan årtionden tillbaka har krigshögskolan varit inriktad på att utbilda
ledare för krig och dugliga stabsoffi- 329
cerare i fred. Men utbildningen i stabstjänst har till övervägande del haft inriktning på krigsuppgifterna. Även
fredsuppgifterna är av yttersta vikt
för försvarets utveckling. Man tycks
inte riktigt ha tagit fasta på att en modern stabsofficer för att kunna bevaka
försvarets intressen i kommitteutredningar och i föredragni.ngar på ett
högre plan bör ha goda insikter på det
politiska, ekonomiska, sociala och
förvaltningsmässiga området. Han bör
också känna till elementa om den
svenska tidningspressen. Det förefaller som om krigshögskolan anslagit
alltför få studietimmar till dessa angelägenheter.
Vad beträffar urvalet av krigshögskolechefer och lärare torde det kunna
sägas, att det rådande systemet avsatt
både goda och mindre goda resultat.
Svårast har det givetvis varit att besätta chefsbefattningen, som ställer
mycket höga krav på innehavarens
vidsyn, goda omdöme och pedagogiska
blick. Somliga chefer har varit förträffliga, andra har saknat de speciella
meriter, som erfordras för denna befattning. Beträffande den senare kategorien förefaller det, som om valet
skett efter slentrianmässiga grunder
och utan en verklig prövning av kvalifikationerna. Chefen för krigshögskolan bör vara en av försvarets främsta
krafter, en man med erkänt vid blick
på samhällsprobleme.n.
Lärarkåren har i regel uppvisat mycket god standard, fast även här ibland
mindre goda arbetskrafter kommit till
användning. över huvud taget har
krigshögskolan i alltför hög grad varit
en passageinrättning, där chefer och
lärare blivit avlösta vid den tidpunkt,
då de lärt sig att behärska sina uppgifter och vara till verklig nytta för
undervisningen. En omprövning av
karriär- och löneförhållandena för
krigshögskolan torde vara ofrånkomlig, om man vill åstadkomma bättre
··~,
–
330
kontinuitet och större stabilitet i undervisningen. Det förefaller som om
det skulle vara lyckligt med ganska
långa lärarperioder för exempelvis
lärarna i ren teknik, matematik och
framför allt strategi och krigshistoria.
Även andra problem bör göras till
föremål för undersökning. Det gäller
t. ex. frågan om inte studietiden bör
utökas med tanke på det ökade studieomfånget. Viktigt är också, att undervisningen på de militära högskolorna
– motsvarande problem föreligger för
sjökrigshögskolan och flygkrigshögskolan – på lämpligt sätt koordineras
med utbildningen på försvarshögskolan. Här föreligger en angelägenhet av
första ordningen. Så som andan är
inom de militära högskolorna, så är i
regel också andan och målsättningen
inom försvaret.
I detta sammanhang finns det anledning att erinra om ett uttalande år
1911 av dåvarande chefen för generalstaben, generallöjtnant K. G. Bildt,
som i ett yttrande över undervisningsmetoderna vid krigshögskolan förklarade: »Ju högre krigsvetenskapen står,
desto starkare försvarskraft. Krigsvetenskapen åter kan endast höjas genom studiernas fördjupande men sänkas genom deras förflackande.»
Läroboksskandalen igen
I Svensk Tidskrift häfte 2/1957 behandlades en nyutkommen lärobok
»Historia. Del I. Fjärde till sjätte skolåret», utgiven av docenten Sven Ulric
Palme och övningslärare Birger Lindell. Det påpekades här att boken vimlade av tvärsäkra påståenden, faktiska
felaktigheter och äventyrliga teorier
på områden, där vetenskaplig bevisning inte förebragts eller där tidigare
forskare i stort sett haft en annan uppfattning. Det betecknades också som
en fadäs av statens läroboksnämnd att
med desavouering av sina egna sakkunniga godkänna en så ensidig, polemisk och felfylld bok som denna som
lärobok för skolundervisningen.
I en skrivelse till läroboksnämnden
i mars framställde tre aktade historiker ett stort antal specificerade anmärkningar mot läroboken och anhöll
att nämnden måtte taga sitt beslut
under omprövning och avföra boken
från läroboksförteckningen. I den livliga diskussion som uppstått kring arbetet har man på de flesta håll -bl. a.
Morgon-Tidningen och Expressen –
varit enig om att boken var full av
felaktigheter och följaktligen otjänlig
som skolbok. Även författaren, docent
Palme, har i ett yttrande medgivit att
vissa av historikernas anmärkningar
varit berättigade; hans försök att bemöta en mindre del av de andra anmärkningarna har så gott som undantagslöst misslyckats.
Det nya beslut läroboksnämnden
fattat är därför synnerligen överraskande. Nämnden förklarar- med hän- ,
syn till de upplysningar som erhållits
efter upptagandet på läroboksförteckningen – att läroboken är i behov av
ytterligare översyn. Då författaren
emellertid utlovat att rättelse inom
kort kommer att vidtagas i en andra
upplaga, finner nämnden att det inte
finns tillräcklig anledning att indraga
läroboken. Nämnden anhåller samtidigt hos förlaget om besked, när en
omarbetad upplaga kan beräknas föreligga.
Beslutet ökar endast den stämning
av olust, som läroboksnämnden framkallat genom sin tidigare behandling
av detta arbete. Det har av både nämndens egna sakkunniga och andra historiker klart ådagalagts att boken inte
uppfyller de krav på objektivitet och
vederhäftighet som gäller för att den
skall upptagas på läroboksförteckningen. Detta till trots beslutar nämnden att läroboken fortfarande skall
användas i skolundervisningen och
hänvisar endast till en rättad andra
upplaga, om vilken den ännu inte vet
någonting och som den i sinom tid
får tillfälle att granska. Redan denna
hänvisning till en andra upplaga är
ett bevis pä att nämnden anser den
första upplagan oanvändbar för skolbruk.
331
Nämndens beslut är djupt otillfredsställande ur både vetenskaplig och
pedagogisk synpunkt. Eftersom nämnden har att taga ställning till inte bara
böckernas utstyrsel och pris utan
också deras sakliga innehäll och pedagogiska användbarhet, är det önskvärt
att den i fortsättningen förstärks med
sakkunniga i dessa frågor.