Har vi råd att försvara oss
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HAR VI RÅD ATT FÖRSVARA OSS?
En social förmån
NÄR MAN ställer frågan: har vi råd
att försvara oss, ligger det nära till
hands att omformulera den i negativ riktning: har någon råd att icke
försvara sig? Därmed är från början uppmärksamheten riktad på de
värden som den övervägande delen
av befolkningen håller för omistliga. Det är icke blott fråga om den
höga materiella odling, som grundad på naturliga rikedomar och
mänskligt förutseende, ofta under
svåra inre motsättningar bragts till
den allmängiltighet som idag är
fallet. Det är också den andliga frihet i fråga om tanke och yttrande,
som trots avarter dock utgör livsluften för det intellektuella skapandet på alla områden. Och det är
slutligen frågan, huruvida priset
för detta kan vara för högt. Svaret
på frågan har såtillvida varit konstant som ägodelar och privilegier
alltid ansetts vara värda ett hårdnackat försvar. Men å andra sidan
har det tidigare funnits stora delar
av befolkningen som förklarat sig
icke ha haft någon del i de ägodelar
eller de privilegier, vilkas försvar
alltid legat bakom talet om »plik- 24- 573445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1957
Av CUNCTATOR
ten att försvara fäderneslandet och
fäderneslandets heliga minnen».
Plikten därtill har för dessa kategorier icke kunnat framstå som
relevant eller grundad i påtagliga
fakta. Men sedan ägande- och bestämmandeförhållandena radikalt
ändrats, har även den förutsatta
plikten förvandlats till en vilja hos
de tidigare negativt inställda.
Talet om skyldighet »att försvara
fäderneslandet» har dock bevarat
en atavistisk klang. Det skorrar illa
i de nya generationernas öra, oavsett till vilket parti omständigheterna drivit dem. Var tid väljer
sina uttryck. Riksråd blir statsråd,
bisittare blir assessor, länsman
landsfiskal och häradsskrivare
skall bli direktör. Men funktionen
är oförändrad. Riket och fäderneslandet blir staten och samhället.
Dess välfångna privilegier blir sociala förmåner. Och i princip har
ingenting förändrats.
Om de sociala förmånerna har
talats ofta och mycket: att få åtnjuta undervisning, att få vård för
sina krämpor, att få ha rätt och sä-
kerhet till liv, egendom och tänkande. Men om den sociala förmån,
som består i att åtnjuta skydd mot
….
342
angrepp utifrån, har man tills nyligen icke talat i dessa sammanhang.
Det låg emellertid i linje med tidens tankevanor, när den nuvarande chefen för socialdepartementet efter sin övergång från försvarsdepartementet antydde, att det icke
var någon principiell skillnad mellan hans tidigare och nuvarande
uppgifter. Även om det icke uttrycktes direkt i sådana ordalag
var meningen dock att ett starkt
försvar, som bidrog till att bevara
freden för medborgarna, vore en
social förmån i lika hög grad som
de förmåner man vanligtvis för in
under denna benämning.
Gränserna för vår förmåga
Om det nu börjar bli klart, att
försvaret mot yttre fiender är en
social förmån som måste upprätthållas i ändamålsenlig utsträckning, ställer sig frågan hur det ligger till med resurserna för de sociala förmånerna. Den rikedom
som representeras av naturtillgångar och ett gott handhavande av
produktionsapparaten utgör garantien för att tillräckliga medel kan
framskaffas för långtgående krav.
Det enda allvarligare moment, som
på längre sikt kan tänkas inverka
menligt på landets samlade ekonomi, är den ogynnsamma befolkningsutvecklingen, som utgör ett
hot mot i första hand vår ekonomiska framtid.
På lång sikt kan man, som framhålles i en nyligen gjord långtidsutredning, räkna med att våra resurser kommer att ökas. Under nå-
gorlunda normala förhållanden
borde nationalprodukten kunna
fördubblas inom loppet av 20 till 30
år. Man bör därför längre fram –
på 60- och 70-talen- kunna räkna
med ett betydligt större utrymme
för en ökning av kapitalbildning
och konsumtion än vad som nu är
fallet. Orsaken till denna positiva
bedömning är att man bl. a. räknar
med att vår framtida export kan
hävdas väl i förhållande till utvecklingen på världsmarknaden. Det
tekniska framåtskridandet i landet
visar en god prognos och ger löfte
om ökad produktionseffektivitet.
Man räknar vidare med att det allmänna sparandet skall kunna bibehållas, vilket skulle bilda grunden för en förhållandevis snabb utbyggnad av kapitalutrustningen.
Utvecklingen kan sålunda bedö-
mas som relativt gynnsam, men
torde dock ej bli avsevärt bättre än
den som för vår del skedde under
mellankrigstiden. I stort sett torde
vårt ekonomiska framåtskridande
ansluta sig till den allmänna västeuropeiska utvecklingen. Det bör
dock kraftigt understrykas, att den
svenska produktionsökningen jämfört med de västeuropeiska ländernas så gott som hela tiden från 195()
tills nu varit minst, ett förhållande
som innebär ett visst orosmoment.
Låt vara att man för en hel del av
de övriga länderna kan framhålla.
att de efter kriget startat från ett
——…————-…..——~ – – —-
ogynnsammare utgångsläge än Sverige och därmed länge hade lättare
att uppnå högre ökningstaL
En annan fråga, som kan sägas
innebära ett visst orosmoment eller
i varje fall försvåra den redan i sig
mycket vanskliga långtidsbedömningen, är vårt lands förhållande
till den planerade gemensamma europeiska marknaden. Skulle den
komma till stånd, vilket är mycket
möjligt, medför den svårbedömbara ekonomiska konsekvenser för
vår del. Oavsett om Sverige anslutes till denna på basis av en tullunion eller ett frihandelsområde
eller kommer att förbli utanför, på-
verkar det i hög grad landets ekonomiska ställning. Omfattande utredningar om den verkan som de
olika alternativen kan tänkas medföra är nu under gång såväl i kommerskollegium som åtskilliga
branschföreningar. Resultatet av
dessa är avgörande för en ytterligare bedömning av vår framtida
ekonomiska ställning. Det torde
därför finnas anledning att senare
återkomma till spörsmålet i den
mån det berör här föreliggande
sammanhang.
Även om långtidsutsikterna ter
sig relativt gynnsamma, kastas
dock vissa skuggor över den dagsaktuella ekonomiska situationen.
Den är visserligen icke direkt oroande. Men den totala produktionen
minskade sitt expansionstempo
förra året och steg endast med ca
2 procent jämfört med 4 procent
under 1955. För innevarande år
343
väntas den dock stiga med närmare
3 procent. Tyngdpunkten ligger
därvid på de kapitalvaruproducerande metallindustrierna samt
pappers- och massaindustrierna.
Bruttoinvesteringarna beräknas stiga med 4 procent jämfört med 2
procent under föregående period,
den offentliga konsumtionen med
5 procent och den privata med
knappa 2 procent. Man anser vidare, att bytesbalansen skall förbättras. Transaktionerna med utlandet kan väntas komma i balans
under 1957. Exporten beräknas undergå en fortsatt stark ökning
främst beträffande järnmalm och
verkstadsprodukter. De personliga
inkomsterna kommer förmodligen
att stiga genom avtal och löneglidningar i ungefär samma procentuella omfattning som föregående
år, men kommer att verka förstärkande på de inflationistiska spänningar som dröjer sig kvar i samhället. situationen inger inga överdrivna förhoppningar om en fortsatt mycket snabb välståndsökning.
Vissa avmattningstendenser kan
tänkas bli mera accentuerade under den närmaste tiden. ställningen
bör dock icke bedömas som alltför
oroväckande.
Att den aktuella ekonomiska situationen, trots goda förutsättningar, för dagen uppvisar alltför
många drag, som inte är önskvärda, leder uppmärksamheten till
att gränserna för vår förmåga i
mycket stor utsträckning även sättes av vår inflationskänslighet och
344
förmågan att utstå valutakriser.
Den inkonsekvens som ligger i att
man från alla håll önskar ökad kapitalbildning, men samtidigt medverkar till att stimulera konsumtionen, är ett politiskt problem, som
ingalunda bör vara omöjligt att
lösa.
Kravet på våra resurser
Även om våra resurser icke är
oansenliga, så är kravet på dem ej
heller oansenligt, vilket återspeglas
i den snabbt ökande statsbudgeten
och det hårda trycket på lönemarknaden. starkt kapitalkrävande allmänna investeringar anmäler sig
såväl av ekonomisk som partipolitisk nödvändighet. Vår energiförsörjning, som är en av hörnpelarna
i hela vårt ekonomiska framåtskridande, fordrar en snabb utbyggnad. Forskning och högre undervisning, som länge behandlats
mindre generöst, måste av samma
skäl få betydligt ökade anslag. Bostadsbyggande, ungdomsvård, sjukvård och fångvård har betydande
behov. Samtidigt anmäler sig ett
högst berättigat krav på väsentliga
skattesänkningar på samma gång
som de politiska partierna icke visar någon påfallande återhållsamhet beträffande partipolitiskt ändamålsenliga reformer. Höjningen av
barnbidragen, förkortningen av arbetstiden och den helt oöverskådliga pensionsreformen kommer att
belasta vår ekonomi med utomordentlig styrka. Höjningen av barnbidragen torde väl icke inge farhågor i och för sig, och förkortningen av arbetstiden kan väl som
sådan betraktas som genomförbar,
då man ju bl. a. alltid kan hoppas
på invandring av kvalificerad arbetskraft. Men sammanslaget med
pensionsreformen inger det allvarliga farhågor. överhuvudtaget är
den sistnämnda reformen oroande
även i sig själv icke bara på grund
av sina förmodade konsekvenser
utan snarare på grund av omöjligheten att bedöma konsekvenser
som kommer att inträffa tiotal och
åter tiotal år framåt i tiden. Så
mycket torde dock stå klart, att reformen kommer att drabba de produktiva åldrarna med en tillfällig
utplundring till förmån för en ålderdom, som ingen vet om den personligen kommer att uppnå.
När försvaret, längst ned på aktualitetslistan, anmäler sin existens, är behovskraven således mer
än högt uppdrivna från andra håll,
från vilka man också kastar begärliga blickar efter försvarsmaktens
redan tilldelade medel.
Försvarets krav
För den stora massan hör försvaret vanligtvis till det som man
inte talar om. Blott då det ställer
sina krav på medborgarens tjänster, blir han medveten om dess
existens. Och han reagerar, ännu
mycket ofta, med en gnällig attityd.
Det är i övrigt endast i situationer
av akut fara, som man upptäcker
dess fulla värde. Så var det 1939,
då vår beredskap enligt uppgift
från högt håll var god. Inför det
plötsliga hotet blev man emellertid
chockartat medveten om värdet av
en ännu bättre beredskap, som man
fick kosta på sig med av omständigheterna påtvingad slösaktighet.
Så var det 1948, Pragkuppens år,
då man hunnit försjunka i tron på
en fridsammare värld, men snabbt
fick ändra sin inställning till försvaret i positivare riktning. Samma
sak hände 1950, då Koreakriget utbröt. Och ännu i höstas, under oroligheterna i Ungern och Polen, förmärktes likartade tendenser, ehuru
av kort varaktighet. Vankelmodet
har alltid varit konstitutionellt hos
dem som ytterst beviljar medel till
krigsmakten. Det ligger i öppen
dag, att deras omsorg om försvaret
mera bottnar i utrikespolitisk förskräckelse av tillfällig natur än i
nykter bedömning på lång sikt.
situationen kompliceras därvid
av att hela strukturen på försvaret
förändrats genom den snabba tekniska utvecklingen. Krigsapparaten
i varje land blir mer och mer invecklad, samtidigt som den omformas till ett mer eller mindre organiskt helt. Alla delar har blivit integrerade i varandra. Improvisationernas tid är förbi. Det går inte
längre att ändra och skära ner på
ett ställe utan att detta ger utslag
på en mångfald andra ställen och
tvingar till samtidig omläggning.
Kravet på exakt samordning mellan försvarsgrenarna, inom ramen
för långsiktiga uppläggningar, är
numera av avgörande betydelse,
345
icke minst med tanke på anskaffningsverksamheten, som måste genomföras före ett krigsfall.
Man kan därför med en känsla
av oro betrakta det öde som den
s. k. öB-planen undergår. statsmakterna fastställde 1948 målsättningen för vårt militära försvar och
angav, att försvarskrafterna borde
:.utformas så att en angripare i det
längsta hindras få fast fot på
svensk mark och att ingen del av
landet behöver uppgivas utan segt
motstånd i olika formen. På
grundval härav utarbetades ett
långsiktsprogram under ledning av
överbefälhavaren, vilket låg färdigt
1954. I förslaget bedömde man det
där redovisade behovet av personal,
materiel och anläggningar såväl ur
kvantitativ som kvalitativ synpunkt som ett minimum för att
täcka statsmakternas målsättning
från 1948. De anslag, som vid tillfället för förslaget stod till förfogande och på vilkas storlek man i
fortsättningen ansåg sig kunna
räkna, har trots nominella höjningar undergått en reell minskning under årens lopp beroende på
penningvärdets fall. Omräknar man
anslagen till försvaret till 1953 års
penningvärde, visar sig minskningen vara följande:
1953/54 2.027 miljoner kr.
1954/55 2.000
1955/56 1.885 • •
1956/57 1.865
Fördelningen av medlen på de
olika huvudposterna inom krigsmakten ser för sistförflutna bud- 346
getår ut på följande sätt enligt en
redogörelse som statsrådet Nilsson
gav vid den socialdemokratiska
partikongressen 1956:
miljoner
kr.
avlöning till värnpliktiga, utbildningskostnader m. m. . • omkr. 250
avlöningar till de fast anställda 570
materielanskaffning:
armen . . . . . . . . . . drygt 300
marinen . . . . . . . . . . 200
flygvapnet (inkl. underhållskostnader för flygmateriel) omkr. 550
diverse (materielunderhåll,forskning, hyror, ersättning för
skador, anskaffning av drivmedel, upprättande av signalförbindelser, åtgärder för
krigsindustriell beredskap). . omkr. 200
En mycket stor del av dessa utgifter, troligen inemot en tredjedel, är relativt oberoende av ändringar i försvarsorganisationen. Hit
hör bl. a. avlöningarna till fast anställda och delvis anslagen för underhåll, sjukvård, mathållning
m. m. Lönehöjningarna för personalen följer de allmänna lönerörelserna inom statsverket och är
såtillvida en automatisk kostnadsökning på samma sätt som de inflationistiska prishöjningarna på
materiel. Det stod också relativt tidigt klart, att dessa automatiska kostnadsökningar hotade att
spränga ramen för öB-planen. Nödvändigheten att öka försvarsanslagen blev akut till årets riksdag. I
januari anförde överbefälhavaren i
skrivelse till Konungen bl. a. följande: »Med de anslag och bemyndiganden, som i år äskats i statsverkspropositionen och med hänsyn till anslagsutvecklingen under
närmast föregående budgetår, bedömer jag det icke längre vara
praktiskt möjligt att anskaffa (omsätta) materiel samt utforma krigsmakten i den omfattning och inom
den tidsperiod, som 1954 års förslag förutsatte. Detta beror på att
det icke torde vara möjligt att tillråeldigt snabbt anställa personal,
bygga anläggningar och anskaffa
viss betydelsefull materiel. Svårigheterna att anskaffa materiel sammanhänger bl. a. med att militära
myndigheter med utnyttjande av
den svenska industrin under denna
korta tidsperiod icke kan genomföra anskaffning i viktiga avseenden under hänsynstagande till vad
som från fredsekonomisk synpunkt
är rimligt.»
statsmakterna lät sig icke rubba.
öB-planen föll under bordet och
frågan togs upp i den sedan 1955
fortlöpande försvarsutredningen,
som beslöt att den kostnadsram,
som öB-planen förutsett för försvaret på grund av statsfinansiella
skäl ej kunde få vara så omfattande
som tänkts. överbefälhavaren fick
därefter i slutet av mars i uppdrag
att utan dröjsmål inkomma med en
reviderad plan, enligt vilken den
militära effektiviteten borde bibehållas, men där kostnaderna reviderats enligt olika alternativ. De
två huvudalternativen var 95 respektive 90 procent av kostnadsramen enligt öB-planen. Därjämte
skulle ett l 00-procentsalternativ
och ett alternativ med oförändrade
kostnader redovisas. Då emellertid
två budgetår gått sedan öB-planen
framlades och denna räknade med
en ungefär 2,5 procentig kostnadsökning per år, blir alternativen 5
procent mindre, dvs. exempelvis 90-
procentsalternativet innebär i praktiken ett 85-procentsalternativ.
Hur har försvarsledningen förvaltat
sitt pund?
statsmakternas order om en reviderad öB-plan innebär i sig en
förtäckt fråga, huruvida försvarsledningen utnyttjat anslagna medel
på effektivast möjliga sätt. Krigsmakten får, som det populärt heter, en hel del pengar. Svaret är så-
tillvida ointressant som ingen utom
försvarsledningen själv kan bedöma detta sakkunnigt. Försvarsledningen åtnjuter högsta förtroende för kunskap om de moderna
vapnen och krigsmaktens effektiva
organisation. Mot dess utlåtanden
i militärt hänseende finns därmed
strängt taget ingen appell.
En annan fråga är om icke hela
försvarsproblematiken är mogen
för en okonventionell omprövning
under trycket av den nya vapentekniska utvecklingen. Det till synes
radikala engelska greppet på motsvarande brittiska problem har lett
tankarna i denna riktning även hos
militärt osakkunniga. Det bör emellertid därvid observeras, att det
engelska exemplet mera tycks vara
dikterat av starkt förändrade ut- 347
rikespolitiska engagemang med reträtt från fjärranbelägna positioner än av principiell övergång –
sua sponte – till ett nytt vapensystem. För svensk del föreligger
icke sådana motiv. Snarare kan sä-
gas att vårt militära engagemangsåsom ensam neutral makt – utvidgats genom att maktbalansen i
Östersjön starkt försämrats till
Sveriges nackdel under de senaste
åren. Detta inspirerar icke till
plötsliga radikaliseringar av försvaret. Man ställer dock frågan, om
exempelvis icke värnpliktssystemet
i dess nuvarande form är moget för
en grundlig översyn.
Man bör därvid inte dra alltför
snäva jämförelser med exempelvis
de aktuella engelska initiativen på
detta område, som syftar till att
helt avskaffa värnpliktssystemet.
skillnaden i manskapsbehov för
det tättbefolkade England, som i
den nuvarande politiska situationen har Belgien, Holland och Västtyskland framför sig, och det glesbefolkade randstatslandet Sverige
är mycket stor. Värnpliktssystemet
har heller inte någon riktig förankring i England, där traditionen
med en stående arme har betydande
styrka. För Sveriges del – liksom
även för Englands – kommer dessutom totalförsvarets behov i krig
att ställa krav på ökat manskapsantal: civilförsvar, kommunikationer, sjukvård etc. Det är dock icl{e
uteslutet att en omprövning mot
bakgrunden av den vapentekniska
utvecklingen skulle kunna leda till
~ -~t···~,;rw. : ,._ ··.··- ·:.~ ·
348
omläggningar, som medförde på-
tagliga vinster såväl för krigsmakten som för den samhälleliga produktionen. Det är möjligt, att detta
kan innebära en samhällsekonomiskt sett förmånligare ordning.
De automatiska fördyringar, som
orsakats av lönehöjningar och
prisstegringar på materiel, och som
förorsakat irritation på visst politiskt håll, bör däremot ej få utgöra
anledning till krav på revidering
av anslagen, då detta i princip är
en helt annan fråga. Har man en
gång bestämt sig för ett försvar av
en viss omfattning, är det uppenbart, att de automatiska kostnadshöjningarna för detta måste täckas.
Man får icke låta den fortgående
inflationen urgröpa de gällande
försvarsbeslutens reella innehåll
utan se till att dessa beslut blir
täckta av de ursprungligen avsedda
realvärdena. Något i linje med detta
kan tanken sägas vara, att krigsmakten skulle erhålla en viss nå-
gorlunda bestämd kvot av bruttonationalprodukten. Helt tilltalande
är väl dock icke denna sistnämnda
tanke i betraktande av telmikens
snabba utveckling och de därmed
följande kraven på förändringar.
Försvarsutgifter och nationalprodukt
Söker man jämföra olika länders
ekonomiska styrka kan man utgå
från deras bruttonationalprodukt,
som kan betraktas som ett grovt
mått på skatteunderlagets storlek.
Jämförelsen är alltid mycket vansklig och några tillförlitliga exakta
siffror kan man ej få fram, då variationer i beräkning och avvägning
förekommer vid framräkningen av
olika länders nationalbudget. Trots
allt får man dock en någorlunda
god bild av situationen, åtminstone
i västerländska stater.
Mot den förmögenhetsbakgrund
som återspeglas i nationalbudgeten
har man under senare år brukat
ställa försvarskostnaderna för att
få ett mått på deras storlek och få
möjlighet att jämföra olika länders
uttag med varandra. Även detta
slags jämförelse är mycket vansklig, då man i regel ej vet vad och
hur mycket som ingår och icke ingår i den öppet redovisade försvarsbudgeten i olika länder. Men man
har i resultaten en god antydan.
Man bör vid jämförelsen observera, att ju svagare ett lands samlade ekonomi är desto svårare har
det att genomföra en högre procentuell tilldelning till försvaret. För
ett så rikt land som exempelvis
Förenta staterna torde den höga
procentuella tilldelningen icke i
nämnvärd mån påverka levnadsstandarden, under det att det för
ett fattigt land i det närmaste torde
innebära en omöjlighet under
längre tid.
I nedanstående tabell har beräkningarna verkställts på grund av
marknadspriser. Andra beräkningsgrunder leder till något annorlunda
procenttal, men förändrar icke helhetsbilden.
349
Försvarsutgifternas andel i den inhemska bruttonationalprodukten
(Gross domestic product) till marknadspriser 1955.
Land
Förenta Staterna
Storbritannien
Västtyskland
Kanada
Frankrike
Nederländerna
SVERIGE
Norge
Italien
Danmark
Valutaenhet
miljarder$
miljoner .e
DM
• $
miljarder fres
miljoner gulden
Skr
Nkr
miljarder lire
miljoner Dkr
Det visar sig, att Sverige befinner sig långt ner på listan. Av
större stater är det endast Italien
som har lägre procenttal, en sak
som delvis förklaras av Italiens
ställning som besegrad makt. Rätteligen borde även Västtyskland ligga
i denna grupp med ca 4 procent.
Att det har kommit så högt upp
beror på att även ockupationskostnaderna inräknats. Det bör samtidigt observeras, att om vapenhjälpprogrammet för Danmark och
Norge inräknades i deras kostnader, detta sannolikt skulle föra dem
upp förbi Sverige på listan.
Sveriges låga placering innebär,
särskilt med tanke på att landet är
förhållandevis rikt, att statsledningen för närvarande är mera intresserad av att ständigt höja en
redan hög levnadsstandard än att
på längre sikt skapa skäliga garantier för att denna verkligen kan biBrutto- Försvarsnational- Försvars- utgifter
produkt utgifter i% av
1955 BNP
388,8 38,75 10,0
18.913 1.494,2 7,9
164.781 11.672 7,1
26.921 1.775 6,6
16.367 1.015 6,2
28.870 1.781 6,2
45.031 2.175 4,8
24.266 912 3,8
13.510 444 3,3
28.699 935,6 3,3
behållas i skydd av ett avskräckande försvar.
En ytterligare indikation på detta
är, förutom den oförmånliga jämförelsen med andra länder, att försvarskostnadernas procentuella andel av den svenska bruttonationalprodukten kontinuerligt sjunkit sedan 1953. Beträffande deras andel
i statsutgifterna har de dessutom
sjunkit från 24,1 procent 1953/54
till 20,6 procent 1957/58.
situationen accentueras av det
spända politiska läget och av vetskapen om de stora summor som
Sovjetunionen anslår till sin krigsmakt. Att någorlunda exakt ange
det sovjetiska procenttalet är icke
möjligt. Västerländska, relativt tillförlitliga, uppskattningar svänger
mellan 15 och 20 procent, vilket
alltså ligger betydligt över något
västerländskt land.
350
Har vi råd att föra neutralitetspolitik?
Det är tämligen uppenbart, att
våra naturliga resurser tillåter ett
starkt och än starkare försvar.
Faromomentet ligger i att kraven
från andra håll överdimensioneras,
särskilt då det gäller andra för
medborgarna direkt avnjutbara socialförmåner. Aptiten växer medan
man äter. Förutom av våra naturliga resurser sättes gränserna för
våra möjligheter, kanske i ännu
högre grad, av vår inflationskänslighet och förmåga att utstå valutakriser. Inflationsproblemet och frå-
gan om bytesbalansen blir därmed
centrala för hela vår ekonomiska
bärkraft. Att lösa dessa frågor ligger, som redan framhållits, mera
på det politiska och psykologiska
planet än på det realekonomiska.
Den inrikespolitiska situation, som
utbildats under de senaste åren, ger
inte stora förhoppningar om att
man skall kunna lyckas utan en gemensam partipolitisk kraftanspänning. Man har också på flera håll
lwmmit till insikt härom och låtit
förstå, att den natt nu är inne då
Herodes och Pilatus borde bliva
vänner och dörren stå öppen för en
samlingsregering på dessa frågor.
Det innebär både fördelar och nackdelar. Fördelar såtillvida som en
samlingspolitik kan leda till en relativt snabb stabilisering av den
ekonomiska situationen. Nackdelar
däremot, eftersom all maktkoncentration har en tendens att korrumpera och att det kan befaras,
att en partipolitisk sammansmältning på regeringsnivå leder till diverse konstitutionella övertramp av
svårare art än annars. Utan en genomgripande reorganisation av det
nu maktlösa konstitutionsutskottet
bör det icke rekommenderas. Men
med ett konstitutionsutskott och en
riksrätt, där icke de rannsakades
vänner och medintressenter sitter i
majoritet, är detta kanske ett försök värt att göras för några år
framåt. Försvarsfrågan skulle då
av en samlingsregering kunna få en
ekonomiskt sakligare bedömning
med syfte på en starkare krigsmakt, vilket är desto mer nödvändigt, då man önskar föra neutralitetspolitik. En sådan politik kräver
nämligen obetingat ett mycket
starkt försvar för att respekt skall
inges åt alla håll och för att landet skall bli en väsentlig faktor i
det spel som alltid omger en sådan
position – betydligt starkare än
om vi vore inlemmade i ett större
militärt sammanhang, där krigsmaktens finansiering och uppbyggnad även härledes från annat håll.
En social förmån
NÄR MAN ställer frågan: har vi råd
att försvara oss, ligger det nära till
hands att omformulera den i negativ riktning: har någon råd att icke
försvara sig? Därmed är från början uppmärksamheten riktad på de
värden som den övervägande delen
av befolkningen håller för omistliga. Det är icke blott fråga om den
höga materiella odling, som grundad på naturliga rikedomar och
mänskligt förutseende, ofta under
svåra inre motsättningar bragts till
den allmängiltighet som idag är
fallet. Det är också den andliga frihet i fråga om tanke och yttrande,
som trots avarter dock utgör livsluften för det intellektuella skapandet på alla områden. Och det är
slutligen frågan, huruvida priset
för detta kan vara för högt. Svaret
på frågan har såtillvida varit konstant som ägodelar och privilegier
alltid ansetts vara värda ett hårdnackat försvar. Men å andra sidan
har det tidigare funnits stora delar
av befolkningen som förklarat sig
icke ha haft någon del i de ägodelar
eller de privilegier, vilkas försvar
alltid legat bakom talet om »plik- 24- 573445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1957
Av CUNCTATOR
ten att försvara fäderneslandet och
fäderneslandets heliga minnen».
Plikten därtill har för dessa kategorier icke kunnat framstå som
relevant eller grundad i påtagliga
fakta. Men sedan ägande- och bestämmandeförhållandena radikalt
ändrats, har även den förutsatta
plikten förvandlats till en vilja hos
de tidigare negativt inställda.
Talet om skyldighet »att försvara
fäderneslandet» har dock bevarat
en atavistisk klang. Det skorrar illa
i de nya generationernas öra, oavsett till vilket parti omständigheterna drivit dem. Var tid väljer
sina uttryck. Riksråd blir statsråd,
bisittare blir assessor, länsman
landsfiskal och häradsskrivare
skall bli direktör. Men funktionen
är oförändrad. Riket och fäderneslandet blir staten och samhället.
Dess välfångna privilegier blir sociala förmåner. Och i princip har
ingenting förändrats.
Om de sociala förmånerna har
talats ofta och mycket: att få åtnjuta undervisning, att få vård för
sina krämpor, att få ha rätt och sä-
kerhet till liv, egendom och tänkande. Men om den sociala förmån,
som består i att åtnjuta skydd mot
….
342
angrepp utifrån, har man tills nyligen icke talat i dessa sammanhang.
Det låg emellertid i linje med tidens tankevanor, när den nuvarande chefen för socialdepartementet efter sin övergång från försvarsdepartementet antydde, att det icke
var någon principiell skillnad mellan hans tidigare och nuvarande
uppgifter. Även om det icke uttrycktes direkt i sådana ordalag
var meningen dock att ett starkt
försvar, som bidrog till att bevara
freden för medborgarna, vore en
social förmån i lika hög grad som
de förmåner man vanligtvis för in
under denna benämning.
Gränserna för vår förmåga
Om det nu börjar bli klart, att
försvaret mot yttre fiender är en
social förmån som måste upprätthållas i ändamålsenlig utsträckning, ställer sig frågan hur det ligger till med resurserna för de sociala förmånerna. Den rikedom
som representeras av naturtillgångar och ett gott handhavande av
produktionsapparaten utgör garantien för att tillräckliga medel kan
framskaffas för långtgående krav.
Det enda allvarligare moment, som
på längre sikt kan tänkas inverka
menligt på landets samlade ekonomi, är den ogynnsamma befolkningsutvecklingen, som utgör ett
hot mot i första hand vår ekonomiska framtid.
På lång sikt kan man, som framhålles i en nyligen gjord långtidsutredning, räkna med att våra resurser kommer att ökas. Under nå-
gorlunda normala förhållanden
borde nationalprodukten kunna
fördubblas inom loppet av 20 till 30
år. Man bör därför längre fram –
på 60- och 70-talen- kunna räkna
med ett betydligt större utrymme
för en ökning av kapitalbildning
och konsumtion än vad som nu är
fallet. Orsaken till denna positiva
bedömning är att man bl. a. räknar
med att vår framtida export kan
hävdas väl i förhållande till utvecklingen på världsmarknaden. Det
tekniska framåtskridandet i landet
visar en god prognos och ger löfte
om ökad produktionseffektivitet.
Man räknar vidare med att det allmänna sparandet skall kunna bibehållas, vilket skulle bilda grunden för en förhållandevis snabb utbyggnad av kapitalutrustningen.
Utvecklingen kan sålunda bedö-
mas som relativt gynnsam, men
torde dock ej bli avsevärt bättre än
den som för vår del skedde under
mellankrigstiden. I stort sett torde
vårt ekonomiska framåtskridande
ansluta sig till den allmänna västeuropeiska utvecklingen. Det bör
dock kraftigt understrykas, att den
svenska produktionsökningen jämfört med de västeuropeiska ländernas så gott som hela tiden från 195()
tills nu varit minst, ett förhållande
som innebär ett visst orosmoment.
Låt vara att man för en hel del av
de övriga länderna kan framhålla.
att de efter kriget startat från ett
——…————-…..——~ – – —-
ogynnsammare utgångsläge än Sverige och därmed länge hade lättare
att uppnå högre ökningstaL
En annan fråga, som kan sägas
innebära ett visst orosmoment eller
i varje fall försvåra den redan i sig
mycket vanskliga långtidsbedömningen, är vårt lands förhållande
till den planerade gemensamma europeiska marknaden. Skulle den
komma till stånd, vilket är mycket
möjligt, medför den svårbedömbara ekonomiska konsekvenser för
vår del. Oavsett om Sverige anslutes till denna på basis av en tullunion eller ett frihandelsområde
eller kommer att förbli utanför, på-
verkar det i hög grad landets ekonomiska ställning. Omfattande utredningar om den verkan som de
olika alternativen kan tänkas medföra är nu under gång såväl i kommerskollegium som åtskilliga
branschföreningar. Resultatet av
dessa är avgörande för en ytterligare bedömning av vår framtida
ekonomiska ställning. Det torde
därför finnas anledning att senare
återkomma till spörsmålet i den
mån det berör här föreliggande
sammanhang.
Även om långtidsutsikterna ter
sig relativt gynnsamma, kastas
dock vissa skuggor över den dagsaktuella ekonomiska situationen.
Den är visserligen icke direkt oroande. Men den totala produktionen
minskade sitt expansionstempo
förra året och steg endast med ca
2 procent jämfört med 4 procent
under 1955. För innevarande år
343
väntas den dock stiga med närmare
3 procent. Tyngdpunkten ligger
därvid på de kapitalvaruproducerande metallindustrierna samt
pappers- och massaindustrierna.
Bruttoinvesteringarna beräknas stiga med 4 procent jämfört med 2
procent under föregående period,
den offentliga konsumtionen med
5 procent och den privata med
knappa 2 procent. Man anser vidare, att bytesbalansen skall förbättras. Transaktionerna med utlandet kan väntas komma i balans
under 1957. Exporten beräknas undergå en fortsatt stark ökning
främst beträffande järnmalm och
verkstadsprodukter. De personliga
inkomsterna kommer förmodligen
att stiga genom avtal och löneglidningar i ungefär samma procentuella omfattning som föregående
år, men kommer att verka förstärkande på de inflationistiska spänningar som dröjer sig kvar i samhället. situationen inger inga överdrivna förhoppningar om en fortsatt mycket snabb välståndsökning.
Vissa avmattningstendenser kan
tänkas bli mera accentuerade under den närmaste tiden. ställningen
bör dock icke bedömas som alltför
oroväckande.
Att den aktuella ekonomiska situationen, trots goda förutsättningar, för dagen uppvisar alltför
många drag, som inte är önskvärda, leder uppmärksamheten till
att gränserna för vår förmåga i
mycket stor utsträckning även sättes av vår inflationskänslighet och
344
förmågan att utstå valutakriser.
Den inkonsekvens som ligger i att
man från alla håll önskar ökad kapitalbildning, men samtidigt medverkar till att stimulera konsumtionen, är ett politiskt problem, som
ingalunda bör vara omöjligt att
lösa.
Kravet på våra resurser
Även om våra resurser icke är
oansenliga, så är kravet på dem ej
heller oansenligt, vilket återspeglas
i den snabbt ökande statsbudgeten
och det hårda trycket på lönemarknaden. starkt kapitalkrävande allmänna investeringar anmäler sig
såväl av ekonomisk som partipolitisk nödvändighet. Vår energiförsörjning, som är en av hörnpelarna
i hela vårt ekonomiska framåtskridande, fordrar en snabb utbyggnad. Forskning och högre undervisning, som länge behandlats
mindre generöst, måste av samma
skäl få betydligt ökade anslag. Bostadsbyggande, ungdomsvård, sjukvård och fångvård har betydande
behov. Samtidigt anmäler sig ett
högst berättigat krav på väsentliga
skattesänkningar på samma gång
som de politiska partierna icke visar någon påfallande återhållsamhet beträffande partipolitiskt ändamålsenliga reformer. Höjningen av
barnbidragen, förkortningen av arbetstiden och den helt oöverskådliga pensionsreformen kommer att
belasta vår ekonomi med utomordentlig styrka. Höjningen av barnbidragen torde väl icke inge farhågor i och för sig, och förkortningen av arbetstiden kan väl som
sådan betraktas som genomförbar,
då man ju bl. a. alltid kan hoppas
på invandring av kvalificerad arbetskraft. Men sammanslaget med
pensionsreformen inger det allvarliga farhågor. överhuvudtaget är
den sistnämnda reformen oroande
även i sig själv icke bara på grund
av sina förmodade konsekvenser
utan snarare på grund av omöjligheten att bedöma konsekvenser
som kommer att inträffa tiotal och
åter tiotal år framåt i tiden. Så
mycket torde dock stå klart, att reformen kommer att drabba de produktiva åldrarna med en tillfällig
utplundring till förmån för en ålderdom, som ingen vet om den personligen kommer att uppnå.
När försvaret, längst ned på aktualitetslistan, anmäler sin existens, är behovskraven således mer
än högt uppdrivna från andra håll,
från vilka man också kastar begärliga blickar efter försvarsmaktens
redan tilldelade medel.
Försvarets krav
För den stora massan hör försvaret vanligtvis till det som man
inte talar om. Blott då det ställer
sina krav på medborgarens tjänster, blir han medveten om dess
existens. Och han reagerar, ännu
mycket ofta, med en gnällig attityd.
Det är i övrigt endast i situationer
av akut fara, som man upptäcker
dess fulla värde. Så var det 1939,
då vår beredskap enligt uppgift
från högt håll var god. Inför det
plötsliga hotet blev man emellertid
chockartat medveten om värdet av
en ännu bättre beredskap, som man
fick kosta på sig med av omständigheterna påtvingad slösaktighet.
Så var det 1948, Pragkuppens år,
då man hunnit försjunka i tron på
en fridsammare värld, men snabbt
fick ändra sin inställning till försvaret i positivare riktning. Samma
sak hände 1950, då Koreakriget utbröt. Och ännu i höstas, under oroligheterna i Ungern och Polen, förmärktes likartade tendenser, ehuru
av kort varaktighet. Vankelmodet
har alltid varit konstitutionellt hos
dem som ytterst beviljar medel till
krigsmakten. Det ligger i öppen
dag, att deras omsorg om försvaret
mera bottnar i utrikespolitisk förskräckelse av tillfällig natur än i
nykter bedömning på lång sikt.
situationen kompliceras därvid
av att hela strukturen på försvaret
förändrats genom den snabba tekniska utvecklingen. Krigsapparaten
i varje land blir mer och mer invecklad, samtidigt som den omformas till ett mer eller mindre organiskt helt. Alla delar har blivit integrerade i varandra. Improvisationernas tid är förbi. Det går inte
längre att ändra och skära ner på
ett ställe utan att detta ger utslag
på en mångfald andra ställen och
tvingar till samtidig omläggning.
Kravet på exakt samordning mellan försvarsgrenarna, inom ramen
för långsiktiga uppläggningar, är
numera av avgörande betydelse,
345
icke minst med tanke på anskaffningsverksamheten, som måste genomföras före ett krigsfall.
Man kan därför med en känsla
av oro betrakta det öde som den
s. k. öB-planen undergår. statsmakterna fastställde 1948 målsättningen för vårt militära försvar och
angav, att försvarskrafterna borde
:.utformas så att en angripare i det
längsta hindras få fast fot på
svensk mark och att ingen del av
landet behöver uppgivas utan segt
motstånd i olika formen. På
grundval härav utarbetades ett
långsiktsprogram under ledning av
överbefälhavaren, vilket låg färdigt
1954. I förslaget bedömde man det
där redovisade behovet av personal,
materiel och anläggningar såväl ur
kvantitativ som kvalitativ synpunkt som ett minimum för att
täcka statsmakternas målsättning
från 1948. De anslag, som vid tillfället för förslaget stod till förfogande och på vilkas storlek man i
fortsättningen ansåg sig kunna
räkna, har trots nominella höjningar undergått en reell minskning under årens lopp beroende på
penningvärdets fall. Omräknar man
anslagen till försvaret till 1953 års
penningvärde, visar sig minskningen vara följande:
1953/54 2.027 miljoner kr.
1954/55 2.000
1955/56 1.885 • •
1956/57 1.865
Fördelningen av medlen på de
olika huvudposterna inom krigsmakten ser för sistförflutna bud- 346
getår ut på följande sätt enligt en
redogörelse som statsrådet Nilsson
gav vid den socialdemokratiska
partikongressen 1956:
miljoner
kr.
avlöning till värnpliktiga, utbildningskostnader m. m. . • omkr. 250
avlöningar till de fast anställda 570
materielanskaffning:
armen . . . . . . . . . . drygt 300
marinen . . . . . . . . . . 200
flygvapnet (inkl. underhållskostnader för flygmateriel) omkr. 550
diverse (materielunderhåll,forskning, hyror, ersättning för
skador, anskaffning av drivmedel, upprättande av signalförbindelser, åtgärder för
krigsindustriell beredskap). . omkr. 200
En mycket stor del av dessa utgifter, troligen inemot en tredjedel, är relativt oberoende av ändringar i försvarsorganisationen. Hit
hör bl. a. avlöningarna till fast anställda och delvis anslagen för underhåll, sjukvård, mathållning
m. m. Lönehöjningarna för personalen följer de allmänna lönerörelserna inom statsverket och är
såtillvida en automatisk kostnadsökning på samma sätt som de inflationistiska prishöjningarna på
materiel. Det stod också relativt tidigt klart, att dessa automatiska kostnadsökningar hotade att
spränga ramen för öB-planen. Nödvändigheten att öka försvarsanslagen blev akut till årets riksdag. I
januari anförde överbefälhavaren i
skrivelse till Konungen bl. a. följande: »Med de anslag och bemyndiganden, som i år äskats i statsverkspropositionen och med hänsyn till anslagsutvecklingen under
närmast föregående budgetår, bedömer jag det icke längre vara
praktiskt möjligt att anskaffa (omsätta) materiel samt utforma krigsmakten i den omfattning och inom
den tidsperiod, som 1954 års förslag förutsatte. Detta beror på att
det icke torde vara möjligt att tillråeldigt snabbt anställa personal,
bygga anläggningar och anskaffa
viss betydelsefull materiel. Svårigheterna att anskaffa materiel sammanhänger bl. a. med att militära
myndigheter med utnyttjande av
den svenska industrin under denna
korta tidsperiod icke kan genomföra anskaffning i viktiga avseenden under hänsynstagande till vad
som från fredsekonomisk synpunkt
är rimligt.»
statsmakterna lät sig icke rubba.
öB-planen föll under bordet och
frågan togs upp i den sedan 1955
fortlöpande försvarsutredningen,
som beslöt att den kostnadsram,
som öB-planen förutsett för försvaret på grund av statsfinansiella
skäl ej kunde få vara så omfattande
som tänkts. överbefälhavaren fick
därefter i slutet av mars i uppdrag
att utan dröjsmål inkomma med en
reviderad plan, enligt vilken den
militära effektiviteten borde bibehållas, men där kostnaderna reviderats enligt olika alternativ. De
två huvudalternativen var 95 respektive 90 procent av kostnadsramen enligt öB-planen. Därjämte
skulle ett l 00-procentsalternativ
och ett alternativ med oförändrade
kostnader redovisas. Då emellertid
två budgetår gått sedan öB-planen
framlades och denna räknade med
en ungefär 2,5 procentig kostnadsökning per år, blir alternativen 5
procent mindre, dvs. exempelvis 90-
procentsalternativet innebär i praktiken ett 85-procentsalternativ.
Hur har försvarsledningen förvaltat
sitt pund?
statsmakternas order om en reviderad öB-plan innebär i sig en
förtäckt fråga, huruvida försvarsledningen utnyttjat anslagna medel
på effektivast möjliga sätt. Krigsmakten får, som det populärt heter, en hel del pengar. Svaret är så-
tillvida ointressant som ingen utom
försvarsledningen själv kan bedöma detta sakkunnigt. Försvarsledningen åtnjuter högsta förtroende för kunskap om de moderna
vapnen och krigsmaktens effektiva
organisation. Mot dess utlåtanden
i militärt hänseende finns därmed
strängt taget ingen appell.
En annan fråga är om icke hela
försvarsproblematiken är mogen
för en okonventionell omprövning
under trycket av den nya vapentekniska utvecklingen. Det till synes
radikala engelska greppet på motsvarande brittiska problem har lett
tankarna i denna riktning även hos
militärt osakkunniga. Det bör emellertid därvid observeras, att det
engelska exemplet mera tycks vara
dikterat av starkt förändrade ut- 347
rikespolitiska engagemang med reträtt från fjärranbelägna positioner än av principiell övergång –
sua sponte – till ett nytt vapensystem. För svensk del föreligger
icke sådana motiv. Snarare kan sä-
gas att vårt militära engagemangsåsom ensam neutral makt – utvidgats genom att maktbalansen i
Östersjön starkt försämrats till
Sveriges nackdel under de senaste
åren. Detta inspirerar icke till
plötsliga radikaliseringar av försvaret. Man ställer dock frågan, om
exempelvis icke värnpliktssystemet
i dess nuvarande form är moget för
en grundlig översyn.
Man bör därvid inte dra alltför
snäva jämförelser med exempelvis
de aktuella engelska initiativen på
detta område, som syftar till att
helt avskaffa värnpliktssystemet.
skillnaden i manskapsbehov för
det tättbefolkade England, som i
den nuvarande politiska situationen har Belgien, Holland och Västtyskland framför sig, och det glesbefolkade randstatslandet Sverige
är mycket stor. Värnpliktssystemet
har heller inte någon riktig förankring i England, där traditionen
med en stående arme har betydande
styrka. För Sveriges del – liksom
även för Englands – kommer dessutom totalförsvarets behov i krig
att ställa krav på ökat manskapsantal: civilförsvar, kommunikationer, sjukvård etc. Det är dock icl{e
uteslutet att en omprövning mot
bakgrunden av den vapentekniska
utvecklingen skulle kunna leda till
~ -~t···~,;rw. : ,._ ··.··- ·:.~ ·
348
omläggningar, som medförde på-
tagliga vinster såväl för krigsmakten som för den samhälleliga produktionen. Det är möjligt, att detta
kan innebära en samhällsekonomiskt sett förmånligare ordning.
De automatiska fördyringar, som
orsakats av lönehöjningar och
prisstegringar på materiel, och som
förorsakat irritation på visst politiskt håll, bör däremot ej få utgöra
anledning till krav på revidering
av anslagen, då detta i princip är
en helt annan fråga. Har man en
gång bestämt sig för ett försvar av
en viss omfattning, är det uppenbart, att de automatiska kostnadshöjningarna för detta måste täckas.
Man får icke låta den fortgående
inflationen urgröpa de gällande
försvarsbeslutens reella innehåll
utan se till att dessa beslut blir
täckta av de ursprungligen avsedda
realvärdena. Något i linje med detta
kan tanken sägas vara, att krigsmakten skulle erhålla en viss nå-
gorlunda bestämd kvot av bruttonationalprodukten. Helt tilltalande
är väl dock icke denna sistnämnda
tanke i betraktande av telmikens
snabba utveckling och de därmed
följande kraven på förändringar.
Försvarsutgifter och nationalprodukt
Söker man jämföra olika länders
ekonomiska styrka kan man utgå
från deras bruttonationalprodukt,
som kan betraktas som ett grovt
mått på skatteunderlagets storlek.
Jämförelsen är alltid mycket vansklig och några tillförlitliga exakta
siffror kan man ej få fram, då variationer i beräkning och avvägning
förekommer vid framräkningen av
olika länders nationalbudget. Trots
allt får man dock en någorlunda
god bild av situationen, åtminstone
i västerländska stater.
Mot den förmögenhetsbakgrund
som återspeglas i nationalbudgeten
har man under senare år brukat
ställa försvarskostnaderna för att
få ett mått på deras storlek och få
möjlighet att jämföra olika länders
uttag med varandra. Även detta
slags jämförelse är mycket vansklig, då man i regel ej vet vad och
hur mycket som ingår och icke ingår i den öppet redovisade försvarsbudgeten i olika länder. Men man
har i resultaten en god antydan.
Man bör vid jämförelsen observera, att ju svagare ett lands samlade ekonomi är desto svårare har
det att genomföra en högre procentuell tilldelning till försvaret. För
ett så rikt land som exempelvis
Förenta staterna torde den höga
procentuella tilldelningen icke i
nämnvärd mån påverka levnadsstandarden, under det att det för
ett fattigt land i det närmaste torde
innebära en omöjlighet under
längre tid.
I nedanstående tabell har beräkningarna verkställts på grund av
marknadspriser. Andra beräkningsgrunder leder till något annorlunda
procenttal, men förändrar icke helhetsbilden.
349
Försvarsutgifternas andel i den inhemska bruttonationalprodukten
(Gross domestic product) till marknadspriser 1955.
Land
Förenta Staterna
Storbritannien
Västtyskland
Kanada
Frankrike
Nederländerna
SVERIGE
Norge
Italien
Danmark
Valutaenhet
miljarder$
miljoner .e
DM
• $
miljarder fres
miljoner gulden
Skr
Nkr
miljarder lire
miljoner Dkr
Det visar sig, att Sverige befinner sig långt ner på listan. Av
större stater är det endast Italien
som har lägre procenttal, en sak
som delvis förklaras av Italiens
ställning som besegrad makt. Rätteligen borde även Västtyskland ligga
i denna grupp med ca 4 procent.
Att det har kommit så högt upp
beror på att även ockupationskostnaderna inräknats. Det bör samtidigt observeras, att om vapenhjälpprogrammet för Danmark och
Norge inräknades i deras kostnader, detta sannolikt skulle föra dem
upp förbi Sverige på listan.
Sveriges låga placering innebär,
särskilt med tanke på att landet är
förhållandevis rikt, att statsledningen för närvarande är mera intresserad av att ständigt höja en
redan hög levnadsstandard än att
på längre sikt skapa skäliga garantier för att denna verkligen kan biBrutto- Försvarsnational- Försvars- utgifter
produkt utgifter i% av
1955 BNP
388,8 38,75 10,0
18.913 1.494,2 7,9
164.781 11.672 7,1
26.921 1.775 6,6
16.367 1.015 6,2
28.870 1.781 6,2
45.031 2.175 4,8
24.266 912 3,8
13.510 444 3,3
28.699 935,6 3,3
behållas i skydd av ett avskräckande försvar.
En ytterligare indikation på detta
är, förutom den oförmånliga jämförelsen med andra länder, att försvarskostnadernas procentuella andel av den svenska bruttonationalprodukten kontinuerligt sjunkit sedan 1953. Beträffande deras andel
i statsutgifterna har de dessutom
sjunkit från 24,1 procent 1953/54
till 20,6 procent 1957/58.
situationen accentueras av det
spända politiska läget och av vetskapen om de stora summor som
Sovjetunionen anslår till sin krigsmakt. Att någorlunda exakt ange
det sovjetiska procenttalet är icke
möjligt. Västerländska, relativt tillförlitliga, uppskattningar svänger
mellan 15 och 20 procent, vilket
alltså ligger betydligt över något
västerländskt land.
350
Har vi råd att föra neutralitetspolitik?
Det är tämligen uppenbart, att
våra naturliga resurser tillåter ett
starkt och än starkare försvar.
Faromomentet ligger i att kraven
från andra håll överdimensioneras,
särskilt då det gäller andra för
medborgarna direkt avnjutbara socialförmåner. Aptiten växer medan
man äter. Förutom av våra naturliga resurser sättes gränserna för
våra möjligheter, kanske i ännu
högre grad, av vår inflationskänslighet och förmåga att utstå valutakriser. Inflationsproblemet och frå-
gan om bytesbalansen blir därmed
centrala för hela vår ekonomiska
bärkraft. Att lösa dessa frågor ligger, som redan framhållits, mera
på det politiska och psykologiska
planet än på det realekonomiska.
Den inrikespolitiska situation, som
utbildats under de senaste åren, ger
inte stora förhoppningar om att
man skall kunna lyckas utan en gemensam partipolitisk kraftanspänning. Man har också på flera håll
lwmmit till insikt härom och låtit
förstå, att den natt nu är inne då
Herodes och Pilatus borde bliva
vänner och dörren stå öppen för en
samlingsregering på dessa frågor.
Det innebär både fördelar och nackdelar. Fördelar såtillvida som en
samlingspolitik kan leda till en relativt snabb stabilisering av den
ekonomiska situationen. Nackdelar
däremot, eftersom all maktkoncentration har en tendens att korrumpera och att det kan befaras,
att en partipolitisk sammansmältning på regeringsnivå leder till diverse konstitutionella övertramp av
svårare art än annars. Utan en genomgripande reorganisation av det
nu maktlösa konstitutionsutskottet
bör det icke rekommenderas. Men
med ett konstitutionsutskott och en
riksrätt, där icke de rannsakades
vänner och medintressenter sitter i
majoritet, är detta kanske ett försök värt att göras för några år
framåt. Försvarsfrågan skulle då
av en samlingsregering kunna få en
ekonomiskt sakligare bedömning
med syfte på en starkare krigsmakt, vilket är desto mer nödvändigt, då man önskar föra neutralitetspolitik. En sådan politik kräver
nämligen obetingat ett mycket
starkt försvar för att respekt skall
inges åt alla håll och för att landet skall bli en väsentlig faktor i
det spel som alltid omger en sådan
position – betydligt starkare än
om vi vore inlemmade i ett större
militärt sammanhang, där krigsmaktens finansiering och uppbyggnad även härledes från annat håll.