Pensionsförslagens ekonomiska konsekvenser
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PENSIONERINGSFÖRSLAGENS EKONOMISKA KONSEKVENSER
VAD stort sker sker tyst, är en sats
som sällan gäller inom politiken.
Ifråga om förslaget till förstärkning av folkpensionerna har den
dock sin tillämpning. Utan nämnvärd diskussion har man inom alla
partier accepterat en av de samhällsekonomiskt sett mest betydande reformer vi någonsin haft.
Folkpensionshöjningen
Folkpensionerna kosta nu ca 2
miljarder kr. Enligt förslaget till
förbättrad pensionering komma de
år 1961 att kosta ca 3, år 1970 ca 4
och år 1980 ca 5 miljarder kr., allt
i oförändrat penningvärde. Sannolikt är detta minimisiffror. I den
mån nationalinkomsten stiger,
komma krav att resas på att folkpensionärerna få en motsvarande
standardförbättring. Redan det faktum, att dessa komma att utgöra en
allt större del av valmanskåren, gör
det antagligt att detta kommer att
accepteras.
Alla torde vara ense om att samhället bör garantera envar en minimistandard, som ger honom
»skydd mot nöd» – även om en
Av professor CARSTEN WELINDER
upprustning av sinnessjukvården.
ungdomsvården och kriminalvården förefaller vara en lika angelägen social reform. Men det är anmärkningsvärt att man är beredd
att besluta härom utan någon som
helst utredning vare sig om refor-,
mens statsfinansiella eller om dess
samhällsekonomiska konsekvenser.
De senare äro givetvis de viktigaste.
Finns det samhällsekonomiska förutsättningar för en reform, bör det
alltid finnas möjligheter att ordna
finansieringen.
Produktionsutvecklingen
Under senaste decennium har nationalprodukten per capita årligen
vuxit med ca 3 procent. Räknat
med ränta på ränta innebär detta
en fördubbling på tjugofem år. Vå-
gar man räkna med samma tillväxthastighet även i framtiden, utgör
den höjda folkpensioneringen intet
allvarligare problem. Här uppkomma dock en rad frågor? Kunna
vi på tjugofem år fördubbla vår
energiproduktion, vår skogsavverkning och vår järnmalmsbrytning?
Hittills har produktionsökningen
————–~———-,—….–:-•~.: t•-· ,_….__ _ _~~_’lto_i’-_!d::::: – – –,——~
främst berott på rationalisering inom
industri och jordbruk, medan rationaliseringsakten varit långt mindre
inom handel, serviceyrken och förvaltning. De senare sysselsätta en
allt större del av befolkningen, och
en ny fördubbling av nationalprodukten är ej möjlig utan stark rationalisering inom dessa. Hur skall
denna ske? Var ta den arbetskraft,
som erfordras för vård av ett växande antal åldringar? Hur stort produktionsbortfall kommer arbetstidens förkortning att medföra? Medan västerlandets välstånd stiger,
sjunker standarden i de underutvecklade länderna. Detta måste leda
till stigande politisk spänning. Redan av självbevarelsedrift tvingas
vi offra oerhört mycket mer än
hittills på att hjälpa dessa. Hur
kommer detta att påverka vårt eget
välstånd?
Är den mera avlägsna framtiden
full av frågetecken, är det lättare
att överblicka de närmaste åren.
Enligt långtidsutredningens »pessimistiska alternativ», som nu förefaller mest sannolikt, ha vi 1957-
60 praktiskt taget ej möjlighet till
någon annan konsumtionsökning
än den som avses komma folkpensionärerna till del. Återstoden av
oss tvingas till konsumtionsstopp.
Det är lätt att se att vi ej rätta oss
efter detta faktum. Även om de lö-
nehöjningar de anställda fått äro
blygsamma i jämförelse med under
tidigare år – för industriarbetarnas del räknar man dock med ca 3
procent löneglidning utöver den av- 371
talade lönehöjningen — kunna de
ej få plats inom det tillgängliga
konsumtionsutrymmet. Även årets
lönerörelse kan därför leda till en
prisstegring, som i sin tur berättigar folkpensionärerna till ett nytt
indextillägg.
Folkpensionens finansiering
Redan i sin blygsamma start hotar alltså pensionsreformen att bidra till inflationen. Den måste därför finansieras på ett sätt, som i
möjligaste mån går ut över konsumtionen. Pensionsavgifterna, som
nu utgöra 2,5 procent av den taxerade inkomsten med maximum av
250 kr. föreslås successivt höjt till
4, 5 kanske 6 procent av denna med
maximum vid 900 kr. På lång sikt
är detta dock ej tillräckligt för att
täcka mer än en tredjedel av pensionskostnaderna. Det erfordras
därför ökade skattebidrag. Enligt
konjunkturinstitutets beräkning
kommer skattebehovet att 1961 ha
stigit med 410 och 1969 med 910
milj. kr. -varvid är att märka att
man räknat med den helt osannolika förutsättningen att indextillläggen på pensionerna ej komma
att stiga.
Nu äro pensionsavgifterna i realiteten en skatt. De ingå oredovisade i den preliminära och medtas
i den slutliga skatten. De stå ej i
något försäkringstekniskt samband
med pensionerna, vilka utgå helt
oavsett hur mycket den pensionsberättigade erlagt i avgift. Då en höj- 372
ning av pensionsavgifterna alltså
innebär en skärpning av den direkta beskattningen, förefaller det
tämligen klart att den övriga skattehöjningen får läggas på konsumtionen. Här torde en allmän omsättningsskatt bli ofrånkomlig. När
detta skrives väntas utredningen
härom när som helst. Denna kommer väl att framkalla en livlig diskussion för och emot. I realiteten
är frågan dock avgjord i och med
att man bundit sig för pensionsförslaget- i varje fall om detta ej
skall »finansieras» genom fortsatt
inflation. Det förefaller som om de
två utredningarna publicerats i felaktig tidsföljd.
Tjänstepension och sparande
Har förslaget om förstärkta folkpensioner godtagits utan större meningsskiljaktigheter, har som bekant förslaget om en påbyggnad av
dessa med obligatoriska tilläggspensioner väckt så mycket livligare
diskussion. Detta trots att kostnaderna för de senare bli avsevärt
lägre, och meningen är att de ej
skola belasta statens finanser. så-
tillvida är det naturligt att de tilldragit sig större uppmärksamhet
som en höjning av folkpensionerna,
hur stor den än är, ligger i linje
med den tidigare utvecklingen, medan obligatoriska tilläggspensioner
äro en nyhet.
Även för de senares del är frå-
gan, hur de påverka sparande och
därmed realkapitalbildning, avgö-
rande. Då de medföra ökad framtida konsumtion, förutsätta de i
likhet med folkpensionerna starkt
ökad nationalprodukt; något som
ej kan erhållas utan ökad realkapitalbildning. För de närmaste åren
är svaret å denna fråga lika klart
som nedstämmande.
Fondavsättningen i samband med
obligatoriet börjar först år 1960.
Men den kastar sin skugga framför
sig. Först och främst får man räkna
med att så snart tilläggspensionerna beslutats, komma de att
minska lusten att teckna enskilda
pensionsförsäkringar samt leda till
att många redan tagna sådana utbytas mot fribrev. Konjunkturinstitutet beräknar att under de närmaste åren fondtillväxten inom de
privata pensionsinrättningarna
kommer att reduceras med ca 700
milj. kr. per år. Härtill kommer att
intresset för att medelst livförsäkringar, banksparande etc. trygga
sin ålderdom minskas, och att företagen få mindre anledning att
bilda pensionsstiftelser. Antagligen
kommer det privata sparandet på
så sätt att reduceras med minst en
miljard kr. per år. Detta i ett läge
då sparandet redan är otillräckligt
för den realkapitalbildning i företag, bostäder, kraftstationer, vägar
etc., som utgör en nödvändig förutsättning för fortsatt produktionsökning. Särskilt olyckligt är att
premiesparandel dessutom skall
återbetalas 1960. Man kan då frukta
en verklig explosion av köpkraft.
Att förväntningarna om tryggad
ålderdom minskat sparandel är
ofrånkomligt. Även de förbättrade
folkpensionerna komma att bidra
därtill, och det är ej otänkbart att
redan möjligheten att avtal komme
att slutas om frivilliga pensioner
delvis kunde få samma effekt. Man
får blott vara beredd på vad som är
att vänta.
Fr. o. m. 1960 sätta avgiftsbetalningarna till obligatoriet och därmed fonderingen in. Den senare
börjar med 0,5 miljarder per år för
att enligt de högsta alternativen
maximeras vid 2,2-2,4 miljarder
kring 1975 och sedan ånyo sjunka.
Denna fondbildning har ofta framhållits som ett verksamt medel i
den framtida kampen för penningvärdet. Såtillvida är detta riktigt
som den innebär en form av lönsparande, som kommer att påtvingas många, vilka eljest ej spara. Men
mot denna stå minusposter. Det
ovan beräknade årliga bortfallet av
fondbildning i enskilda pensionsanstalter kvarstår. Även efter 1960
får man räkna med att obligatoriet
minskar intresset för livförsäkringar m. fl. sparformer. Oavsett hur
det påverkar intresset härför komma möjligheterna att spara att reduceras genom att de anställda få
erlägga upp till 10 procent av sin
inkomst i försäkringsavgifter.
Nu är det visserligen troligt, att
löntagarna ej helt få bära avgifterna i form av uteblivna lönehöjningar utan att någon del därav
stannar hos företagen. Företagssparandel minskas i så fall. Detta
26- 573445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1957
373
är en möjlighet, som obligatoriets
förespråkare i pensionsberedningen
räknat med, utan att dock föreslå
några åtgärder för att möta densamma. Lönehöjningar på företagssparandels bekostnad komma ej
att medföra reallönehöjning utan
bli rent inflatoriska.
Pensionsfondens storlek
Tar man hänsyn härtill finner
man ej den fondbildning, som obligatoriet räknar med, överväldigande stor. Enligt olika alternativ
kommer fonden att 1990 utgöra
30-60 miljarder kr. Vid oförändrat
penningvärde kan nationalförmö-
genheten då, försåvitt ej ett nytt
världskrig tillstöter, väntas uppgå
till ca 480 miljarder och den totala
kreditomslutningen till ca 150 miljarder kr. Obligatoriets fond är
dock ej inflationssäker och kan
smälta samman vid en inflation.
Det är visserligen tänkbart att en
sådan leder till ökad avsättning i
syfte att behålla fondens realvärde,
men det är också tänkbart att fonderingsplanen överges och fonden
förbrukas i syfte att bevara pensionernas realvärde.
I och för sig borde fonden därför
vara långt större. Detta är en ofrånkomlig konsekvens av att höjda
pensioner å ena sidan öka konsumtionen och å andra sidan minska
intresset för frivilligt sparande.
Vad som ej alltid observeras är
att »avtalsalternativeb – försåvitt
det skall leda till pensioner av nå-
374
got så när samma storleksordning
som obligatoriets – förutsätter en
än större fondbildning. Detta följer
av att obligatoriet i princip är byggt
på fördelningssystemet, så att varje
aktiv generation betalar ut pensioner till dem som samtidigt äro pensionsberättigade. Fonderingen har
här blott till uppgift att lätta bördan för framtida generationer, men
är i och för sig ej nödvändig. Avtalsalternativet bygger däremot, liksom nu gällande pensionsförsäkringar, på premiereservsystemet, så
att envar sparar ihop till sin egen
pension, även om en viss överkompensation ges under de första åren
för att det hela skall starta snabbare. Genom att obligatoriet lägger
en större börda på den framtida
generationen, kan det börja med
lägre avgifter än vad avtalsalternativet medför för lika stora pensioner. Vid folkomröstningen blir
detta väl en belastning för sistnämnda alternativ, men ur nationalekonomisk synpunkt äro de
större fonderingskraven givetvis en
fördel. Även här uppkomma dock
förvaltningsproblem med svåröverskådliga konsekvenser.
Fondens förvaltning
Ifråga om obligatoriets fondförvaltning framhåller betänkandet
å sid. 100: »Det bör dock icke
komma ifråga att uppbygga fondens förvaltning som en stor kreditinrättning. I stället bör nu förefintliga kreditinrättningar, bl. a. affärsbankerna, utnyttjas för den utlåning, som sker till näringslivet.»
Huruvida fonden skall köpa obligationer utsäges ej, men som vi nedan skola finna blir detta antagligen ofrånkomligt.
Hur kommer en enligt dessa riktlinjer förvaltad fond att påverka
kreditmarknaden? Summariskt
sagt fungerar denna för närvarande
på följande sätt: Affärsbankerna
lämna företagen rörelsekapital, medan dessa främst erhålla sitt anläggningskapital genom eget sparande och emission av aktier. Sparbanker och försäkringsinrättningar
ge lång fastighetskredit och kommunallån. Samtliga köpa de statsoch hypoteksobligationer.
Det förutsättes som nämnts att
fonden skalllåna pengar till affärs-·
banker. Om dessa äro intresserade
av att deras inlåning till så stor del
härrör från en enda insättare är
dock en öppen fråga. I varje faH
får fondens inlåning bindas på
längre sikt än som kan ske enligt
någon av de nu använda bankräkningarna. På så sätt skulle företagens behov av rörelsekredit kunna
tillgodoses. Även sparbanker skulle·
kunna motta inlåning från fonden.
Medan deras uppgift nu främst är
att uppsamla och nyttiggöra hemortens sparande, komme de alltså
att fungera som ett slag av kreditförmedlare. Behovet av fastighetskredit till rörlig ränta skulle på så
sätt kunna tillgodoses. Mera hotad
bleve den fastighetskredit till bunden ränta, som lämnas av hypoteks–
instituten. Dessas obligationer kö-
pas främst av försäkringsinrättningar o. d., och dessa finge långt
mindre medel att placera. Fonden
får därför själv rycka in och köpa
obligationer.
Härigenom kommer den att få avgörande inflytande på obligationsmarknaden.Anser fonden det lämpligt att köpa obligationer kommer
kapitalräntan att sjunka, i motsatt
fall att stiga. Detta innebär, att oavsett hur fondens förvaltningsråd är
sammansatt, är det nödvändigt att
staten skaffar sig medbestämmanderätt över fondens kapitalplaceringar, enär dess kreditpolitik eljest bleve verkningslös.
Sämst tillgodosett blir företagens
behov av anläggningskredit. Företagens möjligheter till självfinansiering kommer att minska och
ingen av de kreditinrättningar, fonden kan låna till, är specialiserade
på att ge företagen lång kredit.
Denna brist söker som bekant avtalsalternativet kompensera genom
att företagen skola få behålla en
del av de inbetalda pensionsbeloppen som lån. I första hand tänker
man sig att dessa skola vara värdebeständiga. Vänta företagen inflation, lära de dock ej vara särskilt
intresserade av sådana lån, och det
förutsättes också att de skola kunna
låna på vanliga villkor.
Även här uppkomma dock olösta
frågor. Vem kommer att få bestäm- 375
manderätten över de jättelika fonder, som bildas enligt avtalsalternativet? Komma ej fackföreningarna att hävda, att då det är de
anställdas medel som fonderas,
skola de bestämma över fondernas
förvaltning? Även om det är tänkt
att företagarna skola få behålla en
del av pensionsavgifterna som lån,
kan man ej hindra att i avtalen intas villkor, som göra denna möjlighet illusorisk. Den dag fackföreningarna ha inflytande över förvaltningen av 50 miljarder eller
kanske långt mera, äro maktpositionerna inom det svenska näringslivet förskjutna. Även här komme
staten väl dock att kräva, att kapitalplaceringen ej sker i strid mot
kreditpolitikens intentioner.t
Syftet har här snarare varit att
uppställa frågor än att besvara
dem. Sparande, realkapitalbildning,
räntenivå och penningvärde komma
att väsentligt påverkas av en allmän pensionering, vare sig denna
sker i statlig eller enskild regi,
Även om det framlagda förslaget
närmast är att anse som ett principbetänkande, kan man om detta
säga, att sällan har så litet utretts
om så mycket.
t Sedan detta skrevs ha sakkunniga tillkallats för att utreda pensionsfondens placering. De behöva ej vara färdiga härmed till
folkomröstningen. Å ven om denna ej lär
nämnvärt påverkas av nationalekonomiska
synpunkter, är det dock principiellt felaktigt
om den sker i blindo.
VAD stort sker sker tyst, är en sats
som sällan gäller inom politiken.
Ifråga om förslaget till förstärkning av folkpensionerna har den
dock sin tillämpning. Utan nämnvärd diskussion har man inom alla
partier accepterat en av de samhällsekonomiskt sett mest betydande reformer vi någonsin haft.
Folkpensionshöjningen
Folkpensionerna kosta nu ca 2
miljarder kr. Enligt förslaget till
förbättrad pensionering komma de
år 1961 att kosta ca 3, år 1970 ca 4
och år 1980 ca 5 miljarder kr., allt
i oförändrat penningvärde. Sannolikt är detta minimisiffror. I den
mån nationalinkomsten stiger,
komma krav att resas på att folkpensionärerna få en motsvarande
standardförbättring. Redan det faktum, att dessa komma att utgöra en
allt större del av valmanskåren, gör
det antagligt att detta kommer att
accepteras.
Alla torde vara ense om att samhället bör garantera envar en minimistandard, som ger honom
»skydd mot nöd» – även om en
Av professor CARSTEN WELINDER
upprustning av sinnessjukvården.
ungdomsvården och kriminalvården förefaller vara en lika angelägen social reform. Men det är anmärkningsvärt att man är beredd
att besluta härom utan någon som
helst utredning vare sig om refor-,
mens statsfinansiella eller om dess
samhällsekonomiska konsekvenser.
De senare äro givetvis de viktigaste.
Finns det samhällsekonomiska förutsättningar för en reform, bör det
alltid finnas möjligheter att ordna
finansieringen.
Produktionsutvecklingen
Under senaste decennium har nationalprodukten per capita årligen
vuxit med ca 3 procent. Räknat
med ränta på ränta innebär detta
en fördubbling på tjugofem år. Vå-
gar man räkna med samma tillväxthastighet även i framtiden, utgör
den höjda folkpensioneringen intet
allvarligare problem. Här uppkomma dock en rad frågor? Kunna
vi på tjugofem år fördubbla vår
energiproduktion, vår skogsavverkning och vår järnmalmsbrytning?
Hittills har produktionsökningen
————–~———-,—….–:-•~.: t•-· ,_….__ _ _~~_’lto_i’-_!d::::: – – –,——~
främst berott på rationalisering inom
industri och jordbruk, medan rationaliseringsakten varit långt mindre
inom handel, serviceyrken och förvaltning. De senare sysselsätta en
allt större del av befolkningen, och
en ny fördubbling av nationalprodukten är ej möjlig utan stark rationalisering inom dessa. Hur skall
denna ske? Var ta den arbetskraft,
som erfordras för vård av ett växande antal åldringar? Hur stort produktionsbortfall kommer arbetstidens förkortning att medföra? Medan västerlandets välstånd stiger,
sjunker standarden i de underutvecklade länderna. Detta måste leda
till stigande politisk spänning. Redan av självbevarelsedrift tvingas
vi offra oerhört mycket mer än
hittills på att hjälpa dessa. Hur
kommer detta att påverka vårt eget
välstånd?
Är den mera avlägsna framtiden
full av frågetecken, är det lättare
att överblicka de närmaste åren.
Enligt långtidsutredningens »pessimistiska alternativ», som nu förefaller mest sannolikt, ha vi 1957-
60 praktiskt taget ej möjlighet till
någon annan konsumtionsökning
än den som avses komma folkpensionärerna till del. Återstoden av
oss tvingas till konsumtionsstopp.
Det är lätt att se att vi ej rätta oss
efter detta faktum. Även om de lö-
nehöjningar de anställda fått äro
blygsamma i jämförelse med under
tidigare år – för industriarbetarnas del räknar man dock med ca 3
procent löneglidning utöver den av- 371
talade lönehöjningen — kunna de
ej få plats inom det tillgängliga
konsumtionsutrymmet. Även årets
lönerörelse kan därför leda till en
prisstegring, som i sin tur berättigar folkpensionärerna till ett nytt
indextillägg.
Folkpensionens finansiering
Redan i sin blygsamma start hotar alltså pensionsreformen att bidra till inflationen. Den måste därför finansieras på ett sätt, som i
möjligaste mån går ut över konsumtionen. Pensionsavgifterna, som
nu utgöra 2,5 procent av den taxerade inkomsten med maximum av
250 kr. föreslås successivt höjt till
4, 5 kanske 6 procent av denna med
maximum vid 900 kr. På lång sikt
är detta dock ej tillräckligt för att
täcka mer än en tredjedel av pensionskostnaderna. Det erfordras
därför ökade skattebidrag. Enligt
konjunkturinstitutets beräkning
kommer skattebehovet att 1961 ha
stigit med 410 och 1969 med 910
milj. kr. -varvid är att märka att
man räknat med den helt osannolika förutsättningen att indextillläggen på pensionerna ej komma
att stiga.
Nu äro pensionsavgifterna i realiteten en skatt. De ingå oredovisade i den preliminära och medtas
i den slutliga skatten. De stå ej i
något försäkringstekniskt samband
med pensionerna, vilka utgå helt
oavsett hur mycket den pensionsberättigade erlagt i avgift. Då en höj- 372
ning av pensionsavgifterna alltså
innebär en skärpning av den direkta beskattningen, förefaller det
tämligen klart att den övriga skattehöjningen får läggas på konsumtionen. Här torde en allmän omsättningsskatt bli ofrånkomlig. När
detta skrives väntas utredningen
härom när som helst. Denna kommer väl att framkalla en livlig diskussion för och emot. I realiteten
är frågan dock avgjord i och med
att man bundit sig för pensionsförslaget- i varje fall om detta ej
skall »finansieras» genom fortsatt
inflation. Det förefaller som om de
två utredningarna publicerats i felaktig tidsföljd.
Tjänstepension och sparande
Har förslaget om förstärkta folkpensioner godtagits utan större meningsskiljaktigheter, har som bekant förslaget om en påbyggnad av
dessa med obligatoriska tilläggspensioner väckt så mycket livligare
diskussion. Detta trots att kostnaderna för de senare bli avsevärt
lägre, och meningen är att de ej
skola belasta statens finanser. så-
tillvida är det naturligt att de tilldragit sig större uppmärksamhet
som en höjning av folkpensionerna,
hur stor den än är, ligger i linje
med den tidigare utvecklingen, medan obligatoriska tilläggspensioner
äro en nyhet.
Även för de senares del är frå-
gan, hur de påverka sparande och
därmed realkapitalbildning, avgö-
rande. Då de medföra ökad framtida konsumtion, förutsätta de i
likhet med folkpensionerna starkt
ökad nationalprodukt; något som
ej kan erhållas utan ökad realkapitalbildning. För de närmaste åren
är svaret å denna fråga lika klart
som nedstämmande.
Fondavsättningen i samband med
obligatoriet börjar först år 1960.
Men den kastar sin skugga framför
sig. Först och främst får man räkna
med att så snart tilläggspensionerna beslutats, komma de att
minska lusten att teckna enskilda
pensionsförsäkringar samt leda till
att många redan tagna sådana utbytas mot fribrev. Konjunkturinstitutet beräknar att under de närmaste åren fondtillväxten inom de
privata pensionsinrättningarna
kommer att reduceras med ca 700
milj. kr. per år. Härtill kommer att
intresset för att medelst livförsäkringar, banksparande etc. trygga
sin ålderdom minskas, och att företagen få mindre anledning att
bilda pensionsstiftelser. Antagligen
kommer det privata sparandet på
så sätt att reduceras med minst en
miljard kr. per år. Detta i ett läge
då sparandet redan är otillräckligt
för den realkapitalbildning i företag, bostäder, kraftstationer, vägar
etc., som utgör en nödvändig förutsättning för fortsatt produktionsökning. Särskilt olyckligt är att
premiesparandel dessutom skall
återbetalas 1960. Man kan då frukta
en verklig explosion av köpkraft.
Att förväntningarna om tryggad
ålderdom minskat sparandel är
ofrånkomligt. Även de förbättrade
folkpensionerna komma att bidra
därtill, och det är ej otänkbart att
redan möjligheten att avtal komme
att slutas om frivilliga pensioner
delvis kunde få samma effekt. Man
får blott vara beredd på vad som är
att vänta.
Fr. o. m. 1960 sätta avgiftsbetalningarna till obligatoriet och därmed fonderingen in. Den senare
börjar med 0,5 miljarder per år för
att enligt de högsta alternativen
maximeras vid 2,2-2,4 miljarder
kring 1975 och sedan ånyo sjunka.
Denna fondbildning har ofta framhållits som ett verksamt medel i
den framtida kampen för penningvärdet. Såtillvida är detta riktigt
som den innebär en form av lönsparande, som kommer att påtvingas många, vilka eljest ej spara. Men
mot denna stå minusposter. Det
ovan beräknade årliga bortfallet av
fondbildning i enskilda pensionsanstalter kvarstår. Även efter 1960
får man räkna med att obligatoriet
minskar intresset för livförsäkringar m. fl. sparformer. Oavsett hur
det påverkar intresset härför komma möjligheterna att spara att reduceras genom att de anställda få
erlägga upp till 10 procent av sin
inkomst i försäkringsavgifter.
Nu är det visserligen troligt, att
löntagarna ej helt få bära avgifterna i form av uteblivna lönehöjningar utan att någon del därav
stannar hos företagen. Företagssparandel minskas i så fall. Detta
26- 573445 Svensk Tidskrift H. 5-6 1957
373
är en möjlighet, som obligatoriets
förespråkare i pensionsberedningen
räknat med, utan att dock föreslå
några åtgärder för att möta densamma. Lönehöjningar på företagssparandels bekostnad komma ej
att medföra reallönehöjning utan
bli rent inflatoriska.
Pensionsfondens storlek
Tar man hänsyn härtill finner
man ej den fondbildning, som obligatoriet räknar med, överväldigande stor. Enligt olika alternativ
kommer fonden att 1990 utgöra
30-60 miljarder kr. Vid oförändrat
penningvärde kan nationalförmö-
genheten då, försåvitt ej ett nytt
världskrig tillstöter, väntas uppgå
till ca 480 miljarder och den totala
kreditomslutningen till ca 150 miljarder kr. Obligatoriets fond är
dock ej inflationssäker och kan
smälta samman vid en inflation.
Det är visserligen tänkbart att en
sådan leder till ökad avsättning i
syfte att behålla fondens realvärde,
men det är också tänkbart att fonderingsplanen överges och fonden
förbrukas i syfte att bevara pensionernas realvärde.
I och för sig borde fonden därför
vara långt större. Detta är en ofrånkomlig konsekvens av att höjda
pensioner å ena sidan öka konsumtionen och å andra sidan minska
intresset för frivilligt sparande.
Vad som ej alltid observeras är
att »avtalsalternativeb – försåvitt
det skall leda till pensioner av nå-
374
got så när samma storleksordning
som obligatoriets – förutsätter en
än större fondbildning. Detta följer
av att obligatoriet i princip är byggt
på fördelningssystemet, så att varje
aktiv generation betalar ut pensioner till dem som samtidigt äro pensionsberättigade. Fonderingen har
här blott till uppgift att lätta bördan för framtida generationer, men
är i och för sig ej nödvändig. Avtalsalternativet bygger däremot, liksom nu gällande pensionsförsäkringar, på premiereservsystemet, så
att envar sparar ihop till sin egen
pension, även om en viss överkompensation ges under de första åren
för att det hela skall starta snabbare. Genom att obligatoriet lägger
en större börda på den framtida
generationen, kan det börja med
lägre avgifter än vad avtalsalternativet medför för lika stora pensioner. Vid folkomröstningen blir
detta väl en belastning för sistnämnda alternativ, men ur nationalekonomisk synpunkt äro de
större fonderingskraven givetvis en
fördel. Även här uppkomma dock
förvaltningsproblem med svåröverskådliga konsekvenser.
Fondens förvaltning
Ifråga om obligatoriets fondförvaltning framhåller betänkandet
å sid. 100: »Det bör dock icke
komma ifråga att uppbygga fondens förvaltning som en stor kreditinrättning. I stället bör nu förefintliga kreditinrättningar, bl. a. affärsbankerna, utnyttjas för den utlåning, som sker till näringslivet.»
Huruvida fonden skall köpa obligationer utsäges ej, men som vi nedan skola finna blir detta antagligen ofrånkomligt.
Hur kommer en enligt dessa riktlinjer förvaltad fond att påverka
kreditmarknaden? Summariskt
sagt fungerar denna för närvarande
på följande sätt: Affärsbankerna
lämna företagen rörelsekapital, medan dessa främst erhålla sitt anläggningskapital genom eget sparande och emission av aktier. Sparbanker och försäkringsinrättningar
ge lång fastighetskredit och kommunallån. Samtliga köpa de statsoch hypoteksobligationer.
Det förutsättes som nämnts att
fonden skalllåna pengar till affärs-·
banker. Om dessa äro intresserade
av att deras inlåning till så stor del
härrör från en enda insättare är
dock en öppen fråga. I varje faH
får fondens inlåning bindas på
längre sikt än som kan ske enligt
någon av de nu använda bankräkningarna. På så sätt skulle företagens behov av rörelsekredit kunna
tillgodoses. Även sparbanker skulle·
kunna motta inlåning från fonden.
Medan deras uppgift nu främst är
att uppsamla och nyttiggöra hemortens sparande, komme de alltså
att fungera som ett slag av kreditförmedlare. Behovet av fastighetskredit till rörlig ränta skulle på så
sätt kunna tillgodoses. Mera hotad
bleve den fastighetskredit till bunden ränta, som lämnas av hypoteks–
instituten. Dessas obligationer kö-
pas främst av försäkringsinrättningar o. d., och dessa finge långt
mindre medel att placera. Fonden
får därför själv rycka in och köpa
obligationer.
Härigenom kommer den att få avgörande inflytande på obligationsmarknaden.Anser fonden det lämpligt att köpa obligationer kommer
kapitalräntan att sjunka, i motsatt
fall att stiga. Detta innebär, att oavsett hur fondens förvaltningsråd är
sammansatt, är det nödvändigt att
staten skaffar sig medbestämmanderätt över fondens kapitalplaceringar, enär dess kreditpolitik eljest bleve verkningslös.
Sämst tillgodosett blir företagens
behov av anläggningskredit. Företagens möjligheter till självfinansiering kommer att minska och
ingen av de kreditinrättningar, fonden kan låna till, är specialiserade
på att ge företagen lång kredit.
Denna brist söker som bekant avtalsalternativet kompensera genom
att företagen skola få behålla en
del av de inbetalda pensionsbeloppen som lån. I första hand tänker
man sig att dessa skola vara värdebeständiga. Vänta företagen inflation, lära de dock ej vara särskilt
intresserade av sådana lån, och det
förutsättes också att de skola kunna
låna på vanliga villkor.
Även här uppkomma dock olösta
frågor. Vem kommer att få bestäm- 375
manderätten över de jättelika fonder, som bildas enligt avtalsalternativet? Komma ej fackföreningarna att hävda, att då det är de
anställdas medel som fonderas,
skola de bestämma över fondernas
förvaltning? Även om det är tänkt
att företagarna skola få behålla en
del av pensionsavgifterna som lån,
kan man ej hindra att i avtalen intas villkor, som göra denna möjlighet illusorisk. Den dag fackföreningarna ha inflytande över förvaltningen av 50 miljarder eller
kanske långt mera, äro maktpositionerna inom det svenska näringslivet förskjutna. Även här komme
staten väl dock att kräva, att kapitalplaceringen ej sker i strid mot
kreditpolitikens intentioner.t
Syftet har här snarare varit att
uppställa frågor än att besvara
dem. Sparande, realkapitalbildning,
räntenivå och penningvärde komma
att väsentligt påverkas av en allmän pensionering, vare sig denna
sker i statlig eller enskild regi,
Även om det framlagda förslaget
närmast är att anse som ett principbetänkande, kan man om detta
säga, att sällan har så litet utretts
om så mycket.
t Sedan detta skrevs ha sakkunniga tillkallats för att utreda pensionsfondens placering. De behöva ej vara färdiga härmed till
folkomröstningen. Å ven om denna ej lär
nämnvärt påverkas av nationalekonomiska
synpunkter, är det dock principiellt felaktigt
om den sker i blindo.