Omsättningsskatten
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OMSÄTTNINGSSKATTEN
FöR f. d. docenten i nordiska språk
och förre finansmininstern Wigforss kan det kanske vara en utgångspunkt för vissa reflexioner,
både filologiska och politiska, att
»skattetänkande» är ett begrepp,
som fått sin aktualitet och sin
språkliga form under hans finansministertid. Medborgarnas motplanering mot det allt svårare skattetrycket – genom wigforss-dagar
eller genom mera förfinade åtgärder – har blivit en påtaglig realitet.
Också med annan innebörd har
»skattetänkandet» blivit högaktuellt. Själva grundprinciperna för
beskattningen har ställts under diskussion med en intensitet som
aldrig förr. Också här är det givetvis det skärpta trycket, som aktualiserat problemen.
Finansdepartementet har· fått en
ny obekant storhet att ta hänsyn
till i kalkylerna kring skatteintäkterna: hur påverkas skatteunderlaget av en ständig ·skattepress?
Regeringspolitikens taktiker frågar
ängsligt: hur långt kan beskattningen drivas utan att väljarna
tröttnar? Och produktionens talesmän har ständiga bekymmer för
Av riksdagsman C. G. REGNJ!:LL
de konsekvenser, som den nuvarande skattebördan hotar att få för
produktionens del.
I dag kan man konstatera, att
beskattare och socialistiska partitaktiker anslutit sig till de beskattades och oppositionens uppfattning, att skattebetalarna inte kan
påläggas ytterligare skattebörda
utan påtagliga följder (samhällsekonomiska – och politiska).
Men räkningarna regnar in i
statsdepartementens brevlådor. För
innevarande budgetår har man att
motse en kassarnässig brist på
minst 500 miljoner kronor, som
måste »täckas» genom upplåning i
Riksbanken. Att statsverkspropositionens prognos för kommande
budgetår inte kommer att hålla är
uppenbart för var och en. »För min
del vill jag tillägga, att det budgetära perspektivet ter sig dystert på
flera års sikt, därest inte staten genom en aktiv skattepolitik tillförsäkras inkomster utöver dem som
förutsatts vid uppgörandet av statsverkspropositionen», skriver hr
Sträng i tilläggspropositionen, daterad den 26 april.
»Aktiv skattepolitik …» – vad
döljer sig under det uttrycket? Är
det en modern omskrivning av
Gamla Testamentets ord »har min
fader tuktat eder med gissel så skall
jag tukta eder med skorpiongissel»?
Eller vad siktar man till i dagens
situation, där beskattningen erkänts vara driven till sin yttersta
möjlighet?
För att få räknestycket att gå
ihop måste man tydligen införa en
distinktion – den mellan direkt
och indirekt beskattning. Då passar det förträffligt in i bilden, att
»kommitten för indirekta skatter»
den 11 april redovisade sitt slutförda utredningsarbete för statsrå-
det Sträng.
Det var en gång en tid, då sympati för indirekt beskattning ansågs vara ett säkert tecken på reaktionär inställning. Indirekt beskattning betyder ju en relativt större
belastning på dem, som på grund
av låg inkomst eller stor försörjningsbörda har den minsta skatteförmågan. Som en senkommen rehabilitering av omsättningsskattens
anhängare skriver kommitten nu
(s. 90): »Enligt kommittens uppfattning torde i den indirekta beskattningsformens art inte i och för
sig finnas någonting, som gör regressiva verkningar ofrånkomliga
eller utesluter, att dessa verkningar
på annat sätt kan neutraliseras».
Den förut så oacceptabla skatteformen har gjorts presentabel med
hjälp av följande argumentering:
1) Inte heller nuvarande skattesystem är numera så särskilt pro- 377
gressivt, eftersom »en allt mindre
del av de totala skatteinkomsterna
härrör från de högre inkomstskikten». »Den stora mellangruppen,
där numera en mycket avsevärd del
av landets löntagare återfinnes,
drabbas med full styrka av inkomstbeskattningens progressivitet». De schabloniserade avdragsreglerna, »det ökade skattesveket
vid skärpt skattetryck» och övervältringseffekten redovisas också
som faktorer som minskar nuvarande direktbeskattnings karaktär
av »skatt efter förmåga».
2) Också indirekt beskattning
kan ges en sådan utformning att
den inte blir regressiv (mest tyngande för skattebetalare med svag
skattekraft). Den enklaste vägen
förbi svårigheterna – att undanta
»nödvändighetskonsumtionen» från
indirekt beskattning – avvisar
kommitten med att en sådan gränsdragning i ett framåtskridande samhälle innebär ett stort mått av godtycldighet. En beskattning, begränsad till »Umbärliga» varor är dessutom, framhåller man, administrativt oformlig och föga inkomstbringande. Nej, regressiviteten ska
motverkas genom »kompensatoriska åtgärder», »åtgärder av direkt inkomstfördelande art». Som
sådana pekar man på barnbidragen, folkpensionerna, den direkta
inkomstskatten.
Sedan indirekt beskattning som
sådan på detta sätt fått sin politiska
ansiktslyftning, tar kommitten resultatet i skärskådande. Och se,
378
det var mycket gott. I tekniska avseenden har indirekt beskattning,
heter det, vissa företräden framför
den direkta. I en del utformningar
blir administrationen mindre betungande än för direkta skatter av
nuvarande höjd. Möjligheterna att
undandra sig den indirekta beskattningen är begränsade, »vilket under vissa förutsättningar även kan
vara av betydelse för den allmänna
skattemoralen». Befolkningens arbets- och sparvilja torde också på-
verkas mindre ogynnsamt av indirekt än av direkt beskattning.
Också ur konjunkturpolitiska aspekter finner kommitten fördelar
hos den indirekta beskattningen.
För bruk vid kommande argumentation har här alltså onekligen
samlats en hel del positiva synpunkter. Kommitten behövde enligt
sina direktiv inte ta ställning till
frågan om tillräckliga skäl i dagens situation föreligger att gå över
till mera vidsträckt användning av
indirekta skatter, utan har haft
som sin huvuduppgift att åstadkomma tekniska utredningar av
olika tänkbara utformningar av indirekt beskattning. »Därmed anser
sig kommitten ha i möjligaste mån
uppfyllt önskemålet att bidraga till
en lämplig beredskap på beskattningsområdet».
Det ovan refererade resonemanget kring svårigheten att i ett
progressivt samhälle dra upp gränsen mellan »nödvändiga» och »Umbärliga» varor har fått kommitten
r ,._ • -n —?!st&- (r<-
att stanna för en allmän beskattning av flertalet färdigvaror i samband med yrkesmässig försäljning
av varan. Undantag inom beskattningsområdet skulle få konstitueras endast av tekniska skäl. Också
staten skulle som köpare erlägga
omsättningsskatt. De »kvalificerade
punktskatterna» på sprit, öl, tobak,
motorfordon och motorbränsle
skulle bibehållas.
Utan att ge förord åt ettdera alternativet framlägger kommitten
ett förslag till uppbörd i detaljhandelsledet och ett förslag med
uppbörden inlagd som partihandelsskatt. Det förra systemet, skulle
vid lika uttagningsprocent ge det
större utbytet: kommitten räknar
med 270 miljoner årligen per
skatteprocent mot 210 miljoner vid
en partihandelsskatt. Orsaken till
det högre beloppet är dels att detaljhandelsalternativet beskattar
också detaljhandelsmarginalen, ·
dels omständigheten, att man vid
detta alternativ tänkt sig beskattning också av en del tjänster, i
första hand sådana som nära sammanhänger med tillhandahållandet
av varan. Reparations- och underhållstjänster, serverings- och restaurangtjänster, eventuellt »tjänster inom hygienens område» utpekas som tänkbara skatteobjekt. I
kulisserna skymtar också beskattning av bostadsnyttjande: att kommitten inte utformat något tekniskt
förslag till en sådan beskattning innebär inte, får man veta, något
ställningstagande från kommittens
sida till frågan, huruvida i vissa situationer en sådan beskattning bör
genomföras eller inte.
Ifråga om tjänstebeskattningen
har reservation anmälts av högerrepresentanten, hr Nilsson i Svalöv,
och av folkpartirepresentanten, hr
Kollberg, som i ett utförligt gemensamt yttrande vänder sig dels mot
tanken på beskattning av tjänster
som inte kan anses ha samband
med handelns tillhandahållande av
varor, dels mot restaurangsfmffen.
De båda reservanterna går också
mot tanken på skatt på elkraft som
komplement till allmän varuskatt.
Avvisande till tanken på restaurangskatt är också bondeförbundaren hr Ivar Nilzon. Detta är en följd
av att han kräver, att hela livsmedelsområdet skulle tas undan
från beskattning.
Som fallet brukar vara med statens offentliga utredningar innehåller också »Den statliga indirekta
beskattningen» en mängd värdefullt material och intressanta synpunkter. Likväl torde det inte vara
någon orättvisa mot kommitten att
göra gällande, att intresset f. n.
mera knyter sig till de politiska än
till de tekniska sammanhangen.
Kommande halvårsskifte blir det
tio år sedan omsättningsskatten avskaffades. De politiska partierna
hade i riksdagsdiskussionerna
samtliga förklarat sig vara synnerIigen angelägna att avskaffa denna
kristidsskatt. Hur kommer man nu
att ställa sig?
För socialdemokratins och bon- 379
deförbundets del kan man peka på,
att de som regeringspartier redan
hunnit med att framlägga förslag
till en omfattande partiell indirekt
beskattning: en allmän energiskatt,
som inklusive nuvarande elskatt
beräknas ge omkring 375 miljoner
per år. Förslaget finns i tilläggspropositionen och avsikten är att
skatten skall utgå från och med
juli innevarande år. Finansministern har alltså haft så bråttom, att
han Iägger fram ett förslag till indirekt beskattning av stor samhällsekonomisk räckvidd innan betänkandet om indirekt beskattning
överhuvud kommit i händerna på
riksdagsledamöterna, än mindre
blivit föremål för remissbehandling. Man kan inte undgå en känsla
av att den »aktiva skattepolitik»,
som finansministern talar om, startar något i panikens tecken.
Finansministern har sin ståndpunkt klar. I kompletteringspropositionen förklarar han öppenhjärtigt: »Då vi just genomfört en
sänkning av den direkta statsskatten och står i begrepp att sänka
kommunalskatten … måste den erforderliga ökningen av skatteinkomsterna ske över den indirekta
beskattningen». För att uppnå
täckning av utgifterna är alltså indirekt beskattning nödvändig enligt hr Sträng. Det är inte frågan
om att rätta munnen efter matsäcken, utan när kosten tryter på ett
håll så är det bara att resolut söka
sig till nya grytor.
Ur samhällsekonomisk synpunkt
380
är det, framhålles i propositionen,
enbart fördelaktigt med en beskattning av konsumtionsbegränsande
innebörd. Omläggningen av bördorna från produktion till konsumtion betonas ytterligare genom att
propositionen ställer i utsikt att
investeringsskatten inte skall begä-
ras förlängd efter kommande årsskifte.
Omläggningen i riktning mot
konsumtionsbeskattning kan givetvis räkna på gehör hos näringslivets företrädare. Finansministern
har i föredrag erinrat om att direktör Kugelberg i SAF, bankdirektör Thunholm – då ännu i Industriförbundet – och bankdirektör Browaldh i Svenska Handelsbanken varit exempel på framstå-
ende talesmän för näringslivet,
som vid upprepade tillfällen rekommenderat konsumtionsbeskattning.
Ur »Affärsvärldens» nummer den
2 maj kan man citera ett uttalande, som bör styrka finansministern i uppfattningen, att han denna
gång föreslår en åtgärd med gehör
hos näringslivet: »Ur samhällsekonomisk synpunkt kan … föga eller
intet vara angelägnare än ett skyndsamt accepterande av den allmänna
varu- eller omsättningsskatt, utan
vilken en verklig lättnad i det nuvarande produktions- och sparhämmande direkta skattetrycket är och
förblir en utopi.»
Från politiskt borgerligt håll har
det framkommit tecken på att man
ser något annorlunda på saken.
Man kan inte där acceptera finansministerns fatalism inför de växande statsutgifterna. Ur borgerlig
synpunkt framstår det som ett absolut krav, att staten inte skall ådra
sig utgifter, som inte kan täckas
inom ramen av rimlig utdebitering
och upplåning på marknaden av
»äkta sparmedel». Innan omsättningsskatt kan diskuteras, bör det
enligt en sådan uppfattning vara
helt klart, att samhällets totala andel av den enskildes inkomster inte
ska få växa över nuvarande redan
alltför höga procenttal. Inte heller
den omständigheten, att regeringen
efter modell »målsparande» vill ge
omsättningsskattens förtrupp energibeskattningen en tilltalande utformning av »målbeskattning» med
sikte på energiförsörjningen, är nå-
got skäl att acceptera omsättningsskatten. Betänkligheter inger väl
slutligen också den framtidsbild
kommitten tecknar av ett samhälle,
där »kompensatoriska åtgärder»
mot den indirekta beskattningens
regressivHet ökar behovet av socialt betingade transfereringar inom
samhället.
Sammanfattningsvis kan man
säga, att kommitten i viss mån genom sitt allmänna resonemang satt
sig mellan två stolar. Man har sökt
släta över den principiella skillnaden mellan direkt och indirekt beskattning – den förras progressivitet är nu inte så mycket att fästa
sig vid, säger man, och den senares
regressivilet är inte heller just så
påtaglig. skattebördans fördelning
mellan olika kategorier skulle to- ——-….————-~~~- – – – – ~~–~—~–
talt sett inte heller påverkas i
nämnvärd grad. Kommitten har
nog sig själv att skylla, om läsaren
ställd inför ett sådant resonemang
säger sig: då blir det alltså inget
annat än en ökning av det totala
skattetrycket. De positiva verkningarna för sparvilja och arbetslust eller för det förenklade taxeringsförfarandet kan väl, säger
man sig, ifråga om de till betydelsen dominerande mellanlägesinkomsterna inte bli mera påtagliga
än de skattefria grundbeloppen eller de schabloniserade avdrag, som
de senaste årens skattelagstiftning
introducerat. Konjunkturpolitiskt
sett reducerar kommittens eget re- 381
sonemang den indirekta beskattningen till den effekt – god eller
dålig – som varje högbeskattning
har på samhällsekonomin. Nej, om
det principiella resonemanget skulle
kunnat verka stimulerande, skulle
det ha givits en mindre utslätande
form.
»Erforderliga ökningen av statsinkomsterna måste ske över den indirekta beskattningen …» – det
är den nuvarande finansministerns
sammanfattning av den enda utväg
han ser ur den dystra budgetära
situation, dit vi förts av en i vä-
sentliga stycken missriktad ekonomisk politik.
FöR f. d. docenten i nordiska språk
och förre finansmininstern Wigforss kan det kanske vara en utgångspunkt för vissa reflexioner,
både filologiska och politiska, att
»skattetänkande» är ett begrepp,
som fått sin aktualitet och sin
språkliga form under hans finansministertid. Medborgarnas motplanering mot det allt svårare skattetrycket – genom wigforss-dagar
eller genom mera förfinade åtgärder – har blivit en påtaglig realitet.
Också med annan innebörd har
»skattetänkandet» blivit högaktuellt. Själva grundprinciperna för
beskattningen har ställts under diskussion med en intensitet som
aldrig förr. Också här är det givetvis det skärpta trycket, som aktualiserat problemen.
Finansdepartementet har· fått en
ny obekant storhet att ta hänsyn
till i kalkylerna kring skatteintäkterna: hur påverkas skatteunderlaget av en ständig ·skattepress?
Regeringspolitikens taktiker frågar
ängsligt: hur långt kan beskattningen drivas utan att väljarna
tröttnar? Och produktionens talesmän har ständiga bekymmer för
Av riksdagsman C. G. REGNJ!:LL
de konsekvenser, som den nuvarande skattebördan hotar att få för
produktionens del.
I dag kan man konstatera, att
beskattare och socialistiska partitaktiker anslutit sig till de beskattades och oppositionens uppfattning, att skattebetalarna inte kan
påläggas ytterligare skattebörda
utan påtagliga följder (samhällsekonomiska – och politiska).
Men räkningarna regnar in i
statsdepartementens brevlådor. För
innevarande budgetår har man att
motse en kassarnässig brist på
minst 500 miljoner kronor, som
måste »täckas» genom upplåning i
Riksbanken. Att statsverkspropositionens prognos för kommande
budgetår inte kommer att hålla är
uppenbart för var och en. »För min
del vill jag tillägga, att det budgetära perspektivet ter sig dystert på
flera års sikt, därest inte staten genom en aktiv skattepolitik tillförsäkras inkomster utöver dem som
förutsatts vid uppgörandet av statsverkspropositionen», skriver hr
Sträng i tilläggspropositionen, daterad den 26 april.
»Aktiv skattepolitik …» – vad
döljer sig under det uttrycket? Är
det en modern omskrivning av
Gamla Testamentets ord »har min
fader tuktat eder med gissel så skall
jag tukta eder med skorpiongissel»?
Eller vad siktar man till i dagens
situation, där beskattningen erkänts vara driven till sin yttersta
möjlighet?
För att få räknestycket att gå
ihop måste man tydligen införa en
distinktion – den mellan direkt
och indirekt beskattning. Då passar det förträffligt in i bilden, att
»kommitten för indirekta skatter»
den 11 april redovisade sitt slutförda utredningsarbete för statsrå-
det Sträng.
Det var en gång en tid, då sympati för indirekt beskattning ansågs vara ett säkert tecken på reaktionär inställning. Indirekt beskattning betyder ju en relativt större
belastning på dem, som på grund
av låg inkomst eller stor försörjningsbörda har den minsta skatteförmågan. Som en senkommen rehabilitering av omsättningsskattens
anhängare skriver kommitten nu
(s. 90): »Enligt kommittens uppfattning torde i den indirekta beskattningsformens art inte i och för
sig finnas någonting, som gör regressiva verkningar ofrånkomliga
eller utesluter, att dessa verkningar
på annat sätt kan neutraliseras».
Den förut så oacceptabla skatteformen har gjorts presentabel med
hjälp av följande argumentering:
1) Inte heller nuvarande skattesystem är numera så särskilt pro- 377
gressivt, eftersom »en allt mindre
del av de totala skatteinkomsterna
härrör från de högre inkomstskikten». »Den stora mellangruppen,
där numera en mycket avsevärd del
av landets löntagare återfinnes,
drabbas med full styrka av inkomstbeskattningens progressivitet». De schabloniserade avdragsreglerna, »det ökade skattesveket
vid skärpt skattetryck» och övervältringseffekten redovisas också
som faktorer som minskar nuvarande direktbeskattnings karaktär
av »skatt efter förmåga».
2) Också indirekt beskattning
kan ges en sådan utformning att
den inte blir regressiv (mest tyngande för skattebetalare med svag
skattekraft). Den enklaste vägen
förbi svårigheterna – att undanta
»nödvändighetskonsumtionen» från
indirekt beskattning – avvisar
kommitten med att en sådan gränsdragning i ett framåtskridande samhälle innebär ett stort mått av godtycldighet. En beskattning, begränsad till »Umbärliga» varor är dessutom, framhåller man, administrativt oformlig och föga inkomstbringande. Nej, regressiviteten ska
motverkas genom »kompensatoriska åtgärder», »åtgärder av direkt inkomstfördelande art». Som
sådana pekar man på barnbidragen, folkpensionerna, den direkta
inkomstskatten.
Sedan indirekt beskattning som
sådan på detta sätt fått sin politiska
ansiktslyftning, tar kommitten resultatet i skärskådande. Och se,
378
det var mycket gott. I tekniska avseenden har indirekt beskattning,
heter det, vissa företräden framför
den direkta. I en del utformningar
blir administrationen mindre betungande än för direkta skatter av
nuvarande höjd. Möjligheterna att
undandra sig den indirekta beskattningen är begränsade, »vilket under vissa förutsättningar även kan
vara av betydelse för den allmänna
skattemoralen». Befolkningens arbets- och sparvilja torde också på-
verkas mindre ogynnsamt av indirekt än av direkt beskattning.
Också ur konjunkturpolitiska aspekter finner kommitten fördelar
hos den indirekta beskattningen.
För bruk vid kommande argumentation har här alltså onekligen
samlats en hel del positiva synpunkter. Kommitten behövde enligt
sina direktiv inte ta ställning till
frågan om tillräckliga skäl i dagens situation föreligger att gå över
till mera vidsträckt användning av
indirekta skatter, utan har haft
som sin huvuduppgift att åstadkomma tekniska utredningar av
olika tänkbara utformningar av indirekt beskattning. »Därmed anser
sig kommitten ha i möjligaste mån
uppfyllt önskemålet att bidraga till
en lämplig beredskap på beskattningsområdet».
Det ovan refererade resonemanget kring svårigheten att i ett
progressivt samhälle dra upp gränsen mellan »nödvändiga» och »Umbärliga» varor har fått kommitten
r ,._ • -n —?!st&- (r<-
att stanna för en allmän beskattning av flertalet färdigvaror i samband med yrkesmässig försäljning
av varan. Undantag inom beskattningsområdet skulle få konstitueras endast av tekniska skäl. Också
staten skulle som köpare erlägga
omsättningsskatt. De »kvalificerade
punktskatterna» på sprit, öl, tobak,
motorfordon och motorbränsle
skulle bibehållas.
Utan att ge förord åt ettdera alternativet framlägger kommitten
ett förslag till uppbörd i detaljhandelsledet och ett förslag med
uppbörden inlagd som partihandelsskatt. Det förra systemet, skulle
vid lika uttagningsprocent ge det
större utbytet: kommitten räknar
med 270 miljoner årligen per
skatteprocent mot 210 miljoner vid
en partihandelsskatt. Orsaken till
det högre beloppet är dels att detaljhandelsalternativet beskattar
också detaljhandelsmarginalen, ·
dels omständigheten, att man vid
detta alternativ tänkt sig beskattning också av en del tjänster, i
första hand sådana som nära sammanhänger med tillhandahållandet
av varan. Reparations- och underhållstjänster, serverings- och restaurangtjänster, eventuellt »tjänster inom hygienens område» utpekas som tänkbara skatteobjekt. I
kulisserna skymtar också beskattning av bostadsnyttjande: att kommitten inte utformat något tekniskt
förslag till en sådan beskattning innebär inte, får man veta, något
ställningstagande från kommittens
sida till frågan, huruvida i vissa situationer en sådan beskattning bör
genomföras eller inte.
Ifråga om tjänstebeskattningen
har reservation anmälts av högerrepresentanten, hr Nilsson i Svalöv,
och av folkpartirepresentanten, hr
Kollberg, som i ett utförligt gemensamt yttrande vänder sig dels mot
tanken på beskattning av tjänster
som inte kan anses ha samband
med handelns tillhandahållande av
varor, dels mot restaurangsfmffen.
De båda reservanterna går också
mot tanken på skatt på elkraft som
komplement till allmän varuskatt.
Avvisande till tanken på restaurangskatt är också bondeförbundaren hr Ivar Nilzon. Detta är en följd
av att han kräver, att hela livsmedelsområdet skulle tas undan
från beskattning.
Som fallet brukar vara med statens offentliga utredningar innehåller också »Den statliga indirekta
beskattningen» en mängd värdefullt material och intressanta synpunkter. Likväl torde det inte vara
någon orättvisa mot kommitten att
göra gällande, att intresset f. n.
mera knyter sig till de politiska än
till de tekniska sammanhangen.
Kommande halvårsskifte blir det
tio år sedan omsättningsskatten avskaffades. De politiska partierna
hade i riksdagsdiskussionerna
samtliga förklarat sig vara synnerIigen angelägna att avskaffa denna
kristidsskatt. Hur kommer man nu
att ställa sig?
För socialdemokratins och bon- 379
deförbundets del kan man peka på,
att de som regeringspartier redan
hunnit med att framlägga förslag
till en omfattande partiell indirekt
beskattning: en allmän energiskatt,
som inklusive nuvarande elskatt
beräknas ge omkring 375 miljoner
per år. Förslaget finns i tilläggspropositionen och avsikten är att
skatten skall utgå från och med
juli innevarande år. Finansministern har alltså haft så bråttom, att
han Iägger fram ett förslag till indirekt beskattning av stor samhällsekonomisk räckvidd innan betänkandet om indirekt beskattning
överhuvud kommit i händerna på
riksdagsledamöterna, än mindre
blivit föremål för remissbehandling. Man kan inte undgå en känsla
av att den »aktiva skattepolitik»,
som finansministern talar om, startar något i panikens tecken.
Finansministern har sin ståndpunkt klar. I kompletteringspropositionen förklarar han öppenhjärtigt: »Då vi just genomfört en
sänkning av den direkta statsskatten och står i begrepp att sänka
kommunalskatten … måste den erforderliga ökningen av skatteinkomsterna ske över den indirekta
beskattningen». För att uppnå
täckning av utgifterna är alltså indirekt beskattning nödvändig enligt hr Sträng. Det är inte frågan
om att rätta munnen efter matsäcken, utan när kosten tryter på ett
håll så är det bara att resolut söka
sig till nya grytor.
Ur samhällsekonomisk synpunkt
380
är det, framhålles i propositionen,
enbart fördelaktigt med en beskattning av konsumtionsbegränsande
innebörd. Omläggningen av bördorna från produktion till konsumtion betonas ytterligare genom att
propositionen ställer i utsikt att
investeringsskatten inte skall begä-
ras förlängd efter kommande årsskifte.
Omläggningen i riktning mot
konsumtionsbeskattning kan givetvis räkna på gehör hos näringslivets företrädare. Finansministern
har i föredrag erinrat om att direktör Kugelberg i SAF, bankdirektör Thunholm – då ännu i Industriförbundet – och bankdirektör Browaldh i Svenska Handelsbanken varit exempel på framstå-
ende talesmän för näringslivet,
som vid upprepade tillfällen rekommenderat konsumtionsbeskattning.
Ur »Affärsvärldens» nummer den
2 maj kan man citera ett uttalande, som bör styrka finansministern i uppfattningen, att han denna
gång föreslår en åtgärd med gehör
hos näringslivet: »Ur samhällsekonomisk synpunkt kan … föga eller
intet vara angelägnare än ett skyndsamt accepterande av den allmänna
varu- eller omsättningsskatt, utan
vilken en verklig lättnad i det nuvarande produktions- och sparhämmande direkta skattetrycket är och
förblir en utopi.»
Från politiskt borgerligt håll har
det framkommit tecken på att man
ser något annorlunda på saken.
Man kan inte där acceptera finansministerns fatalism inför de växande statsutgifterna. Ur borgerlig
synpunkt framstår det som ett absolut krav, att staten inte skall ådra
sig utgifter, som inte kan täckas
inom ramen av rimlig utdebitering
och upplåning på marknaden av
»äkta sparmedel». Innan omsättningsskatt kan diskuteras, bör det
enligt en sådan uppfattning vara
helt klart, att samhällets totala andel av den enskildes inkomster inte
ska få växa över nuvarande redan
alltför höga procenttal. Inte heller
den omständigheten, att regeringen
efter modell »målsparande» vill ge
omsättningsskattens förtrupp energibeskattningen en tilltalande utformning av »målbeskattning» med
sikte på energiförsörjningen, är nå-
got skäl att acceptera omsättningsskatten. Betänkligheter inger väl
slutligen också den framtidsbild
kommitten tecknar av ett samhälle,
där »kompensatoriska åtgärder»
mot den indirekta beskattningens
regressivHet ökar behovet av socialt betingade transfereringar inom
samhället.
Sammanfattningsvis kan man
säga, att kommitten i viss mån genom sitt allmänna resonemang satt
sig mellan två stolar. Man har sökt
släta över den principiella skillnaden mellan direkt och indirekt beskattning – den förras progressivitet är nu inte så mycket att fästa
sig vid, säger man, och den senares
regressivilet är inte heller just så
påtaglig. skattebördans fördelning
mellan olika kategorier skulle to- ——-….————-~~~- – – – – ~~–~—~–
talt sett inte heller påverkas i
nämnvärd grad. Kommitten har
nog sig själv att skylla, om läsaren
ställd inför ett sådant resonemang
säger sig: då blir det alltså inget
annat än en ökning av det totala
skattetrycket. De positiva verkningarna för sparvilja och arbetslust eller för det förenklade taxeringsförfarandet kan väl, säger
man sig, ifråga om de till betydelsen dominerande mellanlägesinkomsterna inte bli mera påtagliga
än de skattefria grundbeloppen eller de schabloniserade avdrag, som
de senaste årens skattelagstiftning
introducerat. Konjunkturpolitiskt
sett reducerar kommittens eget re- 381
sonemang den indirekta beskattningen till den effekt – god eller
dålig – som varje högbeskattning
har på samhällsekonomin. Nej, om
det principiella resonemanget skulle
kunnat verka stimulerande, skulle
det ha givits en mindre utslätande
form.
»Erforderliga ökningen av statsinkomsterna måste ske över den indirekta beskattningen …» – det
är den nuvarande finansministerns
sammanfattning av den enda utväg
han ser ur den dystra budgetära
situation, dit vi förts av en i vä-
sentliga stycken missriktad ekonomisk politik.