Forskning

FORSKNING
NATHAN SÖDERBLOM
Hur talade Geijer? Hur såg han egentligen ut? Inga än så exakta smånotiser
från samtiden, ingen bevarad bild förmår förmedla det oefterhärmliga, det
blixtsnabbt framlysande i en snillrik
och unik människas väsen. Samtiden
är i det fallet avundsvärd, och det är i
viss mån vemodigt, att det finns dagrar
och skuggor i de stora porträtten, vilka
är dömda att försvinna.
Den tid skall komma, och den är
inte långt avlägsen, då ingen mer skall
finnas, som kände Nathan Söderblom,
som hörde hans ovanliga stämma, uppfattade skiftningarna i hans intensivt
levande ansikte, fångade glansen i
hans än . giittrande, än flammande
blick. Trots ·att han tillhörde vår tid
med dess utmärkta resurser att avbilda, bevara och arkivera, så finns
det likväl svårgripbara avspeglingar
av det alltid gåtfulla och irrationella i
personligheten, som icke kan förmedlas till eftervä\’lden.
Likväl torde få ha lämnat så rika
tillfällen för omgivningen att komma i
kontakt med det väsentliga av sin personlighets innersta somNathan Söderblom. Han kunde förbrylla och överraska, men han var dock så öppen till
sin läggning, så omedelbar och tillgänglig, att den uppmärksamme iakttagaren och lyssnaren kände sig ha fått
del av honom på ett sätt, som inte är
vanligt människor emellan.
Hans levnadstecknare har också, medan intrycken ännu var friska, givit
oss en bild av honom, som även genom
sina många detaljer är av stort och
förblivande. värde. Jag tänker närmast
32- 573446 Svensk Tidskrift H. 7. 1957
Av docent GiiSTA LINDESKOG
på Tor Andrres och Olle Nystedts
böcker. Men ständigt flödar bidragen.
Minnen från sammanträffanden, anekdoter, repliker räddas ur glömskan och
meddelas i olika sammanhang, inte
minst i dagspressen. Det blir en specialuppgift för söderblomsforskningen
att samla sådant ofta svårtillgängligt
och gärna förbisett material.
Men den främsta källan för vår kunskap om mannen Söderblom ger han
oss själv genom sina många skrifter,
som hör till den i bästa mening levande litteraturen, levande, därför att
där ständigt sprudlar och porlar~ blänker och skiftar.
De allmänna dragen i söderblomsbilden är alltför välkända och skall
här inte bli föremål för behandling.
Det ingår för övrigt i en mycket elementär skolkunskap att känna till det
väsentligaste av hans levnad och gärning.
Det tillkommer en rad av specialister att karakterisera och bedöma
Söderbloms vetenskapliga insatser.
Med den universalism, som var honom
egen, rörde han sig på de mest olika
fält av det religionshistoriska området,
stundom mycket svårtillgängliga. Han
grep också in på ett flertal humanistiska gebit, han behandlade ide- och
kulturhistoriska problem, därjämte allt
väsentligt, som rörde sig i hans samtid på andelivets plan. Det ligger i
forskningens natur, om vi därmed avser forskning i trängre mening, att
även mycket originella och väsentliga
insatser snart nog tillhör vetenskapshistorien. Söderbloms glänsande, del- 462
vis epokgörande bidrag, framlagda i
ett stort antal, på sin tid utomordentligt uppmärksammade verk, utgör så
till vida intet undantag från den allmänna regeln. En forskningsinsats
måste – det är nästan en generande
truism att behöva erinra därom – bedömas efter vad den betydde just i
den tid, då den gjordes. Dock sker
stundom inom forskningen så tvära
avbrott, att ett stort namn på nära håll
plötsligt och överraskande synes fördunklas av vad som göres gällande som
en epokgörande nyorientering. De som
inte omedelbart låter omvända sig till
den nya förkunnelsen frågar sig, om
man inte varit för snar att göra sig
urarva och om inte till äventyrs mycket av vad som proklameras som nytt
redan finnes där. Den intresserade
iakttagaren tycker sig kunna konstatera, att detta till dels varit fallet med
arvet efter Söderblom. Enahanda torde
gälla på ett helt annat område, nämligen det teologiskt-kyrkliga. Vad
Söderblom och hans generation tillkämpade sig i en stor brytningstid och
som för samtiden betydde nära nog en
uppenbarelse, en förlösande syn, en
lutherdomens renässans, har på ett
nästan ofattbart sätt sjunkit i glömska
och efterträtts av nya strömningar
med helt annan ursprungsbeteckning.
Kanske förklaringen ligger däri, att vi
upplevat stora andliga kriser i samband med de politiska katastroferna,
vilka också menligt inverkat på de
inre fronterna och omöjliggjort en normal utveckling.
»Det mesta av min andliga kraft har
jag ägnat åt religionens utforskning.
Ingen del av mitt alltför mångskiftande
och dock kanske i grunden enhetliga
arbete har skänkt mig en renare tillfredsställelse» säger Söderblom i ett
visst sammanhang (Tre livsformer,
s. 97). Vilken njutning forskningsarbetet beredde Söderblom, hur högt han
skattade den akademiske lärarens kall
har han ofta givit uttryck åt. Somma•
ren 1931 höll han sina berömda Giffordföreläsningar i Edinburgh – hans
sista stora framträdande ägde rum .i
föreläsningskatedern. På ett vykort
skrev han: »Ack, att åter vara professor!» Till den ovanliga begåvningen
hör också att hinna med mycket på
olika områden. Under sin tid som
ärkebiskop utvecklade Söderblom en
arbetsförmåga av enorma mått, som
stiftschef och svenska kyrkans primas,
som central kulturpersonlighet med
allt .vad detta innebar av krävande insatser, som världsprotestantismens ledare
och alltjämt som aktiv forskare och
vetenskaplig författare. Som ekumen
inskrev Söderblom sitt namn i världskyrkohistorien. Redan i mycket unga
år insåg han att arbetet på kristenhetens enande var en tidens trängande
angelägenhet. Redan som ung student
och som legationspastor i Paris skolade han sig för sin blivande gärning
som kyrkoman – efter en fjortonårig
verksamhet som akademisk lärare i
Uppsala och Leipzig. På ett förunderligt sätt lyckades han förena och sammanhålla så disparata intressen som
forskning och praktisk verksamhet,
fullända mästerskapet såväl i det ena
som i det andra, ja, låta dem ömsesidigt befrukta varandra.
Jämförelsen med Geijer kan sträckas
vidare. Som forskare och vetenskapsman hör Geijer till det förflutna, som
tänkare och personlighet fängslar och
berikar han oss ännu, hundra år efter
sin död. Kanske detsamma en gång
skall sägas om Söderblom, långt sedan
hans vetenskapliga insatser i trängre
mening blivit ett intresse blott för
forskningshistorien. Säkert är, att Sö-
derbloms skrifter är ett ännu långt
ifrån utnyttjat kapital.
Ett är att i en viss historisk situation betyda en samlande gestalt, en
förmedlare från det ena skedet till det
kommande. Ett annat är att långt utöver sin tidshistoriskt bundna mission
förbliva något av en fyrbåk och fackelbärare. Det finns något, som heter
det levande förflutna. Söderblom hör
dit.
Söderblom hade förmånen att under
några av sina mest fruktbara ungdomsår uppleva en stor epok i den europeiska kulturens historia i ett av dess
centra, världsstaden Paris. Det var en
miljö, som passade hans kynne. Där
lärde han känna en rad av betydande
kulturkoryfeer, där blev han själv nå-
got av en samlande gestalt i en krets
av konstnärer, författare och tänkare.
Där mötte han bland många andra en
märklig utlandssvensk, Alfred Nobel.
Vid hans bortgång skriver han i ett
brev: »Alfred Nobel var en av de
märkligaste personer jag råkat. Han
var ett snille med skapande förmåga i
sin behandling av materien. Vad som
egentligen intresserade mig hos honom, var hans djupa fromhet samtidig med en ömtålig misstänksamhet
mot allt yttre maktbegär, som gör sig
gällande i religionens och kyrkans
namn. Han gällde här för prästhatare
och gudsförnekare. Jag kom på ett
egendomligt sätt i beröring med honom och vann hans förtroende. Då fick
jag bakom den gamle enslingens skeptiska och negativa uttryckssätt och
misstänksamma självständighetsbegär
se en barnasjäl, som hungrade [efter]
– och levde på kärlek.» Detta brev
från Paristiden ger oss redan en viktig
sida av Söderbloms eget väsen: hans
förmåga att förstå och vinna kontakter.
Under dessa rika arbetsår gjorde han
sin första stora vetenskapliga insats
genom doktorsavhandlingen, vilken
genast tilldrog sig uppmärksamhet
inom den internationella religionshistoriska forskningen. Men han gjorde
sig också påmind härhemma genom
inlägg i den teologiska och kyrkliga
debatten. Han kom med nya, djärva
ideer, som icke blott förskaffade ho- 463
nom beundrare utan även föranledde
somliga att stämpla honom som en farlig nyteolog. Från denna tid finns en
omfattande korrespondens bevarad
mellan Söderblom och vännen Samuel
Andreas Fries. Dessa brev ger intressanta och värdefulla inblickar i då-
tidens akademiska Uppsala.
Fries och Söderblom hade tidigt lärt
känna pastor primarius Fredrik Febr.
Denne betydande kyrkoman och andlige vältalare var främst bland dem,
som i Sverige introducerade Ritschls
teologi. De konservativa teologiska
kretsarna i vårt land betraktade denna
nya riktning som en fara för kristendomen. Fries hälsade den med sin
kända entusiasm som inledningen till
en ny reformation, och utan tvivel betydde Ritschi mycket även för Söderbloms utveckling under några av hans
mest mottagliga år. Men det var även
annat, som rörde sig i tiden och som
upprörde sinnena. Den teologiska debatten i Sverige under 1800″talet var
synnerligen livlig och avspeglade sig
även i dagspressen på ett sätt, som är
alldeles okänt i våra dagar. Det var ett
allmänt intresse, icke blott något som
angick de inre cirklarna. Henrik Reuterdahl hade tidigt i seklets början
gjort sig till talesman för Schleiermachers snillrika men omvälvande
tankar. Men långt svårare tider skulle
stunda. David Friedrich Strauss fick
även i Sverige sina modiga vapendragare. Längre fram åstadkom Viktor
Rydberg stor bestörtning genom sin
bekanta bok »Bibelns lära om Kristus».
Den religiösa liberalismen blev genom
honom och andra något av en lekmannarörelse. Men också bland teologerna fanns en och annan, som väckte
uppståndelse. T. o. m. en så irenisk
man som Johan August Ekman, sedermera ärkebiskop, höll på att äventyra
sin akademiska karriär genom att efter
tysk förebild ifrågasätta Jesajabokens
enhetlighet – trots att han inte var
,…–11!11′
464
den förste i vårt land i det avseendet.
Så började Julius Weilhansen och
andra tyska storheter låta tala om sig.
Bibelkritiken fördes fram med förnyad
styrka och med nya resurser. S. A.
Fries’ frejdiga pläderande för de nya
ideerna väckte allvarliga bekymmer
bland de teologiska fäderna i Uppsala.
Tor Andrre har i sin Söderblomsbok
karakteriserat den dåvarande teologiska fakulteten i Uppsala. Utan tvivel
har han alldeles rätt i att den teologiska luften i Uppsala inte var den
atmosfär, där den unge Söderblom i
längden kunde trivas och utvecklas.
Söderblom hade fostrats i ett gammallutherskt prästhem. Han hade mottagit
mycket starka intryck av sin märklige
fader, kyrkoherde Jonas Söderblom.
Faderns brinnande själasärjarnit stod
alltid för honom som ett högt och förpliktande föredöme. Men när Nathan
Söderblom sjuttonårig kom till Uppsala, började han läsa farliga böcker.
Han upplevde, hur hans tros grund
började vackla, och han genomgick en
intellektuell skärseld. Någon gäng låter
han i beslöjade ordalag framskymta,
hur svär denna kris var för honom.
Men han arbetade sig igenom och vann
ny frimodighet, icke trots den vetenskapliga bibelkritiken utan med hjälp
av densamma.
Eftervärlden torde i regel ha svårt
att sätta sig in i vad denna teologiens
Sturm- und Drangperiod innebar för
den som inte kunde stanna vid att förneka de nya vetenskapliga teorierna
och resultaten utan som för sitt intellektuella samvetes skull kastades ut
på sjuttiotusen famnars vatten. Söderblom accepterade icke kritiklöst det
nya, men han tog de ärliga strävandena
att med vetenskapens hjälp belysa kristendomens bibliska fundament på fullaste allvar. Han ansåg det vara protestantismens ofrånkomliga uppgift att ge
vetenskapen hemortsrätt på teologiens
alla domäner, och han förblev livet
igenom en tveklös försvarare av vetenskapens frihet. Den kristendom hade
för honom föga värde, som icke vå-
gade släppa till sig åt forskningens
strålkastarljus. Genom sin ungdoms
intellektuella kamp blev han för framtiden på en gång religionsforskare och
teolog, vetenskapsman och kyrkoman.
Det händer ju stundom, att forskaren
måste förneka teologen. Söderblom
trängde tillräckligt djupt ned, och han
kunde det i kraft av sitt snille, för att
skapa en personlig syntes.
I boken »Tre livsformer. ägnas ett
av de tre kapitlen åt »Vetenskapen som
mänsklig livsform». Man skulle kunna
kalla det för en vetenskapens höga
visa. Det handlar främst om forskaren
som personlighet: »Vetenskapen har
icke blott ett objekt, det må nu vara
naturen eller människan eller tillvaron
själv. Utan vetenskapen har även ett
subjekt, som är den frågande och
forskande människoanden. Man glömmer gärna bort, att vetenskapen icke
blott vinner eller icke vinner resultat,
utan att vetenskapen är en form för
mänsklig verksamhet och tillvaro, en
form som präglar vetenskaparen på
egendomligt och omisskännligt sätt, en
mänsklig livsform, som enligt tillvarons lag alltid måste bliva ett ringa
fåtal förbehållen.»
Detta kapitel om forskaren utgjorde
ett föredrag för Köpenhamns studenter. »Unga vänner», frågade han, »har
Ni sett forskaren?» Och så följer några
forskarporträtt, som är målade med en
betagande entusiasm. Ett enda må väljas som exempel. Jag citerar de första
raderna: »Eller jag möter forskaren
någon gång, när jag går ut och går på
morgonen på Slottsbacken. Han har
icke bestyr med mångahanda. Han
upptages helt av det enda nödvändiga,
och detta enda nödvändiga är för honom tankens problem, som han ständigt bearbetar i sin hjärna. Tråden
spinnes icke smal och tunn. Utan allt
massivare mängder av historisk lärdom välvas med i hans tankes rörelser.
Slika mödor prägla hans drag och hans
hällning. Den bräckliga kroppshyddan
utstrålar vilja och ande .. ·•
Den sanna forskningen danar personligheten. Det finns en forskningens
etik, som kräver ovärldslighet, självtukt och ödmjukhet. Men det finns
också ett religiöst drag hos vetenskapen som livsform. Forskningen driver
fram till en gräns, till ett mysterium:
»Forskaren märker, att han är en ringa
tjänare åt ett i grunden ofattligt sammanhang.» Han är tjänare åt »ett övervärldsligt sammanhang, där troheten
ovillkorligen blir till gudstjänst..
Detta kapitel om forskningen som
livsform är i mycket en självkarakteristik. Vetenskapen i dess högsta yttringar var för Söderblom en väg och
en mycket väsentlig sådan att nä fram
till tillvarons grundproblem. »En föreläsning om bakterier kan vara lika
gripande som ett skaldeverk eller en
predikan•, säger han en gäng (Religionsproblemet, s. 395).
Vad som utmärker Söderblom som
forskare är icke minst den starkt personliga insatsen, vilken också förlänar
hans arbeten en så fängslande friskhet.
Han äger ä ena sidan den djupaste respekt för vetenskapens lagar. Men han
dristar sig ä andra sidan att ställa in
hela den vetenskapliga problematiken
i livets eget dynamiska sammanhang.
Forskningen är för honom en livsfråga. Hans religionshistoriska testamente »Den levande Guden» bär både
genom sin titel och sitt innehäll vittne
därom. Det är resultatet icke blott av
ett fyrtioårigt vetenskapligt arbete
utan också av hans personliga utveckling fram till slutgiltig mognad. Härtill kan han lägga de vida perspektiv
han vunnit genom sina rent praktiska
insatser, vilka gav honom en enastäende ställning i Europas religiösa
liv efter det första världskriget.
465
Söderbloms förmåga av överblick
över det väldiga forskningsfältet väcker kännarens beundran. Han ägde ett
intuitionens spårsinne, som måste förbrylla den ordinära forskartypen. Man
kan behandla främmande religioner,
såsom när man sysslar med relativt
likgiltiga döda ting. Söderblom säg ej
på religionerna, icke ens deras mest
besynnerliga yttringar, såsom vore det
fråga om museala kuriositeter. Han säg
bakom de ofta så svärtydda uttrycken
levande människors djupaste angelä-
genheter. Tor Andrre har karakteriserat denna sida av Söderbloms forskarpersonlighet på följande sätt: »Hans
förmåga att förstä och fånga varje trosforms personliga tonfall, uppleva stämningen i dess värld är suverän och
kanske av ingen överträffad . . . Sympati, förståelse äro för fattiga ord för
den varma medkänsla, som var hemligheten i Söderbloms andliga upptäckarsinne. Det var hans gäva att kunna fä
en ton att klinga, där vi andra blott
höra missljud och buller.» (Sv. D.
10/12 1932).
Men Söderblom hade modet att värdera, och han menade sig kunna göra
detta just som forskare. Det var hans
övertygelse, att den profetiska uppenbarelsen var den högsta religionsformen och att denna nådde sin fulländning genom evangeliet.
Uppenbarelse är för honom religionernas grundkategori. Människan är
utrustad med tvenne förmågor, varmed hon kan mottaga den gudomliga
uppenbarelsen. Söderblom kallar dem
oändlighetskänslan eller oändlighetslängtan och idealdri{ten. »Oändlighetslängtan ser framför allt – och
uppenbarar i sina stormän för oss –
den gudomliga verklighetsvärldens
höghet över denna världens små omsorger och tidmått. Men för att denna
avlägsenhet ej skall förflyktiga det gu-:-
domliga, måste idealdriften, hungern
och törsten efter livets oändliga skärp- 466
ning och höjning komma till. Den
tränger sig djärvt fram och vinner det
omöjliga, att bli viss om verklighetens,
om Guds eget väsen i dess positiva,
överväldigande makt och majestäb
(Uppenbarelsereligion, s. 106 f.). Uppenbarelsens värld är främst det
mänskliga, personliga livet. »Inom vår
erfarenhet uppenbarar sig verkligheten
i en intensivare och högre gestaltning
i människolivet än för övrigt i universum.» (a. a., s. 109). Vi rör oss på två
plan, vetenskapsplanet och uppenbarelseplanet. På vetenskapsplanet umgås
vi med verkligheten på ett mycket abstrakt sätt. »Annorlunda med uppenbarelseplanet. Där komma vi djupare
ned, än blotta intelligensen förmår. Ty
där ge vi oss på nåd och onåd i kast
med själva verkligheten» (a. a., s. 113).
Historien är Guds verkstad. I det historiska skeendet men främst genom
särskilt utvalda äger uppenbarelsen
rum. Det nya med kristendomen var
»icke ett budskap eller en lära. Det var
en levande historisk person: Jesus uppenbarad såsom Kristus och såsom den
evige Sonen, från vilken ett nytt liv
väller fram» (Den levande Guden,
s. 394).
Men uppenbarelsen fortsätter. Gud
har icke blivit äldre och mindre verksam än i sina yngre dagar (Uppenbarelsereligion, s. 146). I detta sammanhang formulerar Söderblom bevingade
ord om snillet och helgonet. >>Snillena
äro satta till tolkar av Guds skapelse»
(Den levande Guden, s. 438). Och här
åsyftar Söderblom icke endast religionens snillen utan tänker på alla, som
genom sina ingrepp, sina personligheter och sina skapelser »hjälpt oss att
ana eller se en mening i tillvaron, och
detta icke blott, icke ens i första rummet som tänkare, utan såsom hjältar,
martyrer, profeter och helgon, såsom
konstnärer, uppfinnare eller diktare.
Deras egendomliga utrustning uppvisar på detta sätt ett hemlighetsfullt
samband med själva skapelsen» (Den
levande Guden, s. 438). »När de stora
snillena helhjärtat och medvetet tjäna
Gud, bliva de helgon» (Uppenbarelsereligion, s. 137). »Helgon äro de, som
i liv, i väsen och handling klart och
otvetydigt visa, att Gud lever» (a. a.,
s. 138). Dock kan Guds röst tala till
mänskligheten även genom läppar,
som förneka hans tillvaro (a. a., s. 148).
I ett av Söderbloms mest berömda
arbeten, »Religionsproblemet inom katolicism och protestantism», finns ett
kapitel med rubriken »Tillvaron som
liv». Det är ytterst karakteristiskt för
Söderblom som tänkare. Den sanna
verkligheten är till sitt väsen liv. Detta
innebär, att kvantitativa skillnader och
mått intet betyder och att tillvaron
måste äga formen av en kamp, en aldrig vilande motsats mellan gott och
ont, livsdugligt och dödsbringande.
Därför blir historien och främst då
den unika livsprocess, som uppenbarelsehistorien företer, icke en episod
allenast utan »livets hittills kvalitativt
högsta ansats och förverkligande, som
det i oöverskådlig framtid gäller att
upprätthålla och utföra». (Religionsproblemet, s. 413.)
Tillvaron är en ständigt fortgående
skapelseprocess. Den gör sig gällande
icke blott genom snillena utan även i
varje akt av sedlig frihet, »i varje så-
dan akt, där människan är helt sig
själv och talar och handlar ur sitt eget
väsen. Det må gälla en inre klarhet, en
sådan principiell hängivelse åt det insedda goda, som kallas ånger och omvändelse, eller en gärning, som griper
sig an med att förvandla yttervärlden,
eller rent av en väsentligen genomförd
inre självständighet -i varje handling
av sedlig frihet är människan själv en
skapande konstnär, eller rättare framträder i henne livet såsom skapande»
(a. a., s. 421).
För att förstå tillvaron måste man
själv vara aktiv; då födes den rätta
sinnesförfattningen, då vaknar medvetandet till full klarhet: »Visshet om
Gud vinnes icke genom att spekulera
över tillvaron – utan genom att på
fullaste allvar deltaga i tillvaron. Den
enbart teoretiska hållningen till tillvaron låter den glida bort en bit ifrån
sig och mister den övertygande kontakten med den. Frågas det, hur jag
kan vara viss om livet, blir svaret:
Livet kan icke bevisas, men jag äger en
omedelbar visshet därom. Vissheten
förhöjes i samma män som jag verkIigen lever, när livet betonas av glädje
och smärta, fylies av arbete och innehåll. Jag vinner övertygelsen om att
tillhöra en universell livsrörelse och
livets kamp. Ju starkare mitt livsmedvetande är, desto vissare blir jag om
att livet, enkannerligen det strängt
och idealt inriktade livet icke är ett
appendix, en parasit här och var i ett
fysiskt, dött universum, utan att verklighetens väsen är liv, dess mening är
livets skärpning i högre former, och
att det fysiska universum förhäller sig
på något sätt sekundärt till denna
verklighet» (a. a., s. 439).
Söderblom betonar å ena sidan
uppenbarelsens universalism. Det
finns en allmän uppenbarelse. Och
gränserna för dem, som har sinne och
smak för det gudomliga, kan icke gö-
ras för vida: »From är den människa,
som på allvar häller någonting för heligt» (Religionsproblemet, s. 388). Å
andra sidan framhäller han det exklusiva och enastående, det kvalitativt annorlunda i den bibliska uppenbarelsehistorien. Men detta betyder icke, att
den bibliska religionen talar ett alldeles nytt språk. Inkarnationen är hela
historiens grundproblem och grundsanning, Guds uppenbarelse i människovärlden. Likaså är det ställföreträdande lidandet en allmänsklig erfarenhet. Kristendomen betyder därför
en egendomlig frändskap icke blott
med religionerna utan även med hela
467
mänskligheten. Detta är tankar, som vi
återfinner i det märkliga arbetet
»Kristi pinas historia». Ja, det skymtar
någon gäng en kosmisk betraktelse
med utgångspunkt i Söderbloms livsfilosofi (Religionsproblemet, s. 406).
Är det icke mer än en tillfällighet, att
denne religionsforskningens universalist, för vilken i sanning intet mänskligt var främmande, blev den ekumeniska tankens förkunnare och praktiker?
Att läsa Söderbloms skrifter är alltid
en källa till vederkvickelse och inspiration. Att höra honom tala var alltid
en ovanlig upplevelse. Tidigt gjorde
han sig känd såsom det talade ordets
mästare. Redan själva anslaget, som
ofta var överraskande och djärvt, skapade en andlös stillhet. Han bländade
och fascinerade.
»Svenska studenter! Sägen I honom?
Han uppenbarade sig för mig i går,
liksom vi alltid se honom på avstånd,
formlös, halvt utan konturer, spöklikt
förstorad. Kamrater, vi känna honom
icke. Men då och då i vår vederkvickelse och i värt arbete förnimma vi
honom; och det stannar av denna
uppenbarelse en känsla av obehag, som
vi ville stöta bort från vår närhet, i
synnerhet frän våra festliga samkväm.
Sågen I honom?>> Bakom detta anslag
låg en tillfällig upplevelse, som Söderblom med konstnärlig känslighet uppfångade och sedan gestaltade, såsom så
ofta på ett originellt sätt, med sin bildfantasi. Talet hölls- helt utanför programmet – i samband med den fest,
varmed studenterna firade konung
Oscar II :s tjugofemårsjubileum som
regent. Den trettioettårige legationspastorn frän Paris grep ett oväntat tillfälle att lägga fram en av de mänga
tidens angelägenheter, varmed hans
hjärna och hjärta ofta var sysselsatt,
arbetarrörelsen och de sociala problemen.
Ett tal, som väckte mycken indignaz
468
tion höll dåvarande professor Söderblom vid Gustaf Frödings bår. Det utkom i en broschyr tillsammans med
Karlfeldts ord vid gravsättningen på
Uppsala kyrkogård. I förordet bemöter
Söderblom med skärpa och harm de
lumpna och futtiga angreppen. Talet
är ett av de yppersta exemplen på Sö-
derbloms retoriska och stilistiska mästerskap. Några satser må belysa dess art:
»Tre små böcker kommo ut och nå-
got mer – och ett helt språk har sorg.
Det är först historien om materia
och ande, om stoff och form. Ligger
icke materien där? Språket, på vilket
det jollras och kvides, pratas och tänkes, sjunges och avhandlas, bannas och
välsignas. Livet, sådan det leves, suddigt som en kyrkängelsfysionomi,
skarpt som en svärdsklinga, lånt och
oäkta eller med den invärtes redlighetens sanningshalt, i mångtaliga blandningsformer av svaghet och styrka,
synd och renhet. Då ljuder över materien skaparordet, och du svenska
språk, heliga arvedel, du blänker som
en juvel, du glindrar som en bäck i
skogen; och du människoliv inom vårt
hemlands eller vår tillägnade bildnings
värld, ur dig träda gestalter fram, en
lång skiftande rad från flickornas
skratt i båten till Lars i Kujas släp och
Sauls till brädden sorgfyllda själ,
gestalter, fasta, levande, evärdeliga.
Själva det dunkelt anade överföres i
dikt och ordmusik utan att mista något
av sin outtänkbarhet och outsägbarhet.»
Var och en, som haft den oskattbara
förmånen att uppleva Nathan Söderblom under några av livets mest bildbara år, bevarar en rikedom av minnen, och det är svårt att sovra och utvälja för att i en kort framställning i
någon ringa mån belysa hans intensivt
levande personlighet. Var gång han
framträdde, hände något. Vem som än
mötte honom, hade sedan något att berätta. Man förundrades över hur mycket han förmådde, hur långt han räckte
till, hur vida han nådde. Han glänste
och värmde, han uppmuntrade och
tröstade. Kanske just hans förmåga att
umgås med människor var något av det
mest frapperande i hans geniala mångsidighet, det som för de flesta var lättast tillgängligt. Jag läste under mina
första studentår upprepade gånger
»Humor och melankoli och andra
Lutherstudier». Den blev något av ett
vademecum, en tröstebok. Humorn
spelade en stor roll i Luthers liv. Den
var ett solglitter över svarta djup. Men
mera betydde förtröstan. Därför att
Luther själv hade att kämpa med förtvivlan, blev han den store tröstaren,
en doctor consolator. Humorns solglitter hörde också med till det som gjorde
Söderbloms gestalt så ljus. Men även
för honom var förtröstan en större och
oumbärligare livsmakt. Den var hemligheten i hans livssyn och hans gigantiska gärning.
Snillet är satt att tolka tillvaron. Att
tolka är att upptäcka och förstå. Söderblom kunde den konsten, också att
upptäcka och förstå människor, som
han mötte mer än de flesta under sin
rastlösa färd. Han var ett språkens
geni också i en djupare mening.
Han samlade och enade, han gav av
sitt väsens rikedom med slösande hand
utan att fråga vad det kostade honom.
Han var positiv och generös. Trots sin
väldiga resning och överlägsenhet var
han så mänsklig. Han var väl förtrogen, även han, med levnadens ve och
vånda. Men tillvarons innersta var
dock för honom salighet. Livet var
fest och högtid, ja gudstjänst. Och hur
mycket av fest, högtid och gudstjänst
gav han oss icke l Hur äkta söderblomska är ej dessa rader:
»Låt kärlet brista, låt dess nardus
strömma.
Var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek
tömma
sin bästa gärd för själens höge gäst.»
(Sv. Ps. 72: 2.)