Litteratur
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
FINLANDS KRIG
Det finns grunddrag i Finlands uppträ-
dande under andra världskriget som
för alltid måste stå upphöjda över diskussion och kritik. Dess folks okuvliga
livsmod och händighet i att klara sig
genom de mest pressande och brydsamma situationer, dess soldaters duglighet och sega tapperhet och dess ledares patriotiska vilja lär inte lätteligen låna sig till nedvärdering. Men
andra inslag i bilden tarvar ännu åtskillig belysning för att slutgiltigt
kunna klarläggas och värderas; det
gäller främst de utrikespolitiska.
När de ryska kraven på landavträ-
delser offentliggjordes i oktober 1939
kom de som en blixt från klar himmel
för den finländska allmänheten och
för yttervärlden, men enligt vad som
efter kriget har framkommit ingalunda
för den ansvariga ledningen i Helsingfors. Den hade redan i april 1938 kontaktats med liknande krav från den
underordnade ryske diplomaten Jartsev under former av sekretess vari
hans finländska motparter endast alltför fullständigt fogade sig: inte ens
riksdagen blev informerad, ens under
Moskvaförhandlingarna 1939, vilka
därigenom kom att bedömas fristående
från sin historiska bakgrund.
Denna period är emellertid nu liksom den följande tiden fram till vinterkrigets tragiska slut i freden av den
13 mars 1940 tämligen väl klarlagd.
Vi vet vad som hände, vi känner också
med ganska stor säkerhet de huvudagerandes bevekelsegrunder, farhågor
och förhoppningar, och den allmänna
folkstämning mot vars bakgrund det
A.v TORD WICKBOM
dramatiska händelseförloppet utspelade sig har efterlämnat outplånliga
spår i våra minnen. Men när vi fortsätter framåt i tiden blir bilden hastigt flimrande. Hur det gick till, när
Finland pånytt kom i krig och hur den
svåra och ömtåliga uppgiften att små-
ningom föra landet ut ur engagemanget
vid Hitler-Tysklands sida koncipierades och genomfördes, det är ett ämne
för den historiska analysen som trots
en anmärkningsvärt rikhaltig serie
vittnesmål av välplacerade iakttagare
och medagerande ännu kvarlämnar åtskilliga obesvarade frågor.1
Ett av de första allvarliga försöken
att väga dessa vittnesbörd mot varandra och teckna en sammanhängande
bild av den krigstida finländska utrikespolitiken föreligger nu i form av
den amerikanske historikern professor
C. Leonard Lundins arbete »Finland
in the Second World War» (lndiana
University Press, Bloomington 1957,
pris $ 5). Det är ett grundligt, välbalanserat och väldokumenterat studium,
som förenar den transatlantiske bedö-
marens långa perspektiv med ett efter
omständigheterna överraskande gott
grepp om den verkligen mycket särpräglade miljö det här gäller. Men
ändå är kanske just det långa avståndet från ämnet professor Lundins
achilleshäl: när han i sin svala akademiska efterkrigsatmosfär bedriver sin
källkritiska analys tycks han förbise
1 Jfr G. Hafström, »Presidenten Ryti och
Ribbentroppakten», Svensk Tidskrift 1952,
s. 252 ff.
…
470
det speciella psykologiska trycket över
de händelser han studerar.
Lundin sticker inte under stol med
att han anser både Sovjetunionen och
pä ett senare stadium också Tyskland
ha skött sina finländska kort mycket
illa. Han gör visserligen en större affär
av de chauvinistiska tysksympatierna
i Finland före kriget än man är beredd
att ge honom fog för, men när det gäller det ryska uppträdandet under mellankrigsperioden 1940-41 är han starkt
fördömande av dess kortsynthet. En
mindre kitslig och misstänksam hällning skulle ha gagnat ryssarnas egna
intressen betydligt bättre, anser han
och kritiserar särskilt ryssarnas malplacerade åtgärd att vetobelägga det
planerade nordiska, senare svensk-finländska försvarsförbundet. Pä den
punkten har han obetingat rätt. Det
är bittert ironiskt att tänka pä hur
mycket som i dag kunde ha varit
annorlunda och lyckosammare för oss
alla, om den ryska utrikespolitiken
den gängen hade skötts med större
framsynthet.
Istället kom Finland att ohjälpligen
driva in i ett nytt krig, nu i förbund
med Hitler-Tyskland. Lundin accepterar i stort sett den förklaring till
orsakssammanhanget som denna formulering antyder, fastän han tydligen
inte riktigt vill tro att den politiska
och militära ledningen i Finland förhöll sig sä passivt som dess medlemmar har velat göra gällande. Speciellt
har han ett gott öga till Mannerheim,
vars trovärdighet som memoarförfattare ställs i ogynnsam kontrast till
hans karaktärsstyrka och militära kapacitet.
Det är svårt att frigöra sig frän intrycket att Lundins egen fingranskning av marskalkens vittnesgillhet inte
motsvaras av en lika klar insikt om i
hur hög grad de andra huvudvittnena,
män som Ryti, Tanner och även den
tyske förbindelseofficeren general Erfurth, är ute i egna ärenden. Och de
krav han ställer pä absolut följdriktighet i handlandet, särskilt när det gäller
Mannerheim, synes pä ett ur historisk
synpunkt besvärande sätt blunda för
dåtidens psykologiska realiteter; ingen
gäng mer framträdande än under den
s. k. Ribbentropkrisen vid midsommaren 1944, då de obehagliga förhandlingarna med den objudne gästen frän
Berlin bokstavligen skedde till ekot av
kanondundret pä Karelska näset, där
det finländska försvaret hade pressats
till sammanbrottets rand.
Men om man bortser frän denna invändning, som kan tjäna till att på-
minna om hur viktigt det i alla utrikespolitiska bedömningar är att ställa
dokumentens ordalag mot deras egen
lokal- och tidsbundna bakgrund, är
professor Lundins studie övervägande
förtjänstfull och nyttig. Någon mer
djupgående omvärdering erbjuder den
inte utan innebär snarast ett bekräftande och förtydligande av den bild
man redan hittills dunkelt har kunnat
göra sig. Och dess lärdom är kanske
främst vilket ödesdigert ansvar en
statsledning ådrar sig genom att agera
bakom lyckta dörrar utan att ta allmänheten i sitt förtroende, när det
gäller grundläggande nationella angelägenheter.
Det är lätt att i efterhand kritisera
de krigstida ansvariga i Finland för
deras hemlighetsmakeri, och man får
naturligtvis akta sig för efterrationaliseringens sköna konst; men det är också svårt att inte tro, att om Finlands
folk eller åtminstone dess riksdag och
andra förtroendemän ända frän 1938
fortlöpande hade bemötts med fullt
öppet förtroende av sin regering, sä
hade opinionsläget 1943 och 1944 kunnat underlätta och inte som nu var fallet försvära det ändock sä utomordentligt krävande fredsarbetet. Det är en
dyrköpt lärdom; mä vi alla se till att
den inte betalades förgäves.
FINLANDS KRIG
Det finns grunddrag i Finlands uppträ-
dande under andra världskriget som
för alltid måste stå upphöjda över diskussion och kritik. Dess folks okuvliga
livsmod och händighet i att klara sig
genom de mest pressande och brydsamma situationer, dess soldaters duglighet och sega tapperhet och dess ledares patriotiska vilja lär inte lätteligen låna sig till nedvärdering. Men
andra inslag i bilden tarvar ännu åtskillig belysning för att slutgiltigt
kunna klarläggas och värderas; det
gäller främst de utrikespolitiska.
När de ryska kraven på landavträ-
delser offentliggjordes i oktober 1939
kom de som en blixt från klar himmel
för den finländska allmänheten och
för yttervärlden, men enligt vad som
efter kriget har framkommit ingalunda
för den ansvariga ledningen i Helsingfors. Den hade redan i april 1938 kontaktats med liknande krav från den
underordnade ryske diplomaten Jartsev under former av sekretess vari
hans finländska motparter endast alltför fullständigt fogade sig: inte ens
riksdagen blev informerad, ens under
Moskvaförhandlingarna 1939, vilka
därigenom kom att bedömas fristående
från sin historiska bakgrund.
Denna period är emellertid nu liksom den följande tiden fram till vinterkrigets tragiska slut i freden av den
13 mars 1940 tämligen väl klarlagd.
Vi vet vad som hände, vi känner också
med ganska stor säkerhet de huvudagerandes bevekelsegrunder, farhågor
och förhoppningar, och den allmänna
folkstämning mot vars bakgrund det
A.v TORD WICKBOM
dramatiska händelseförloppet utspelade sig har efterlämnat outplånliga
spår i våra minnen. Men när vi fortsätter framåt i tiden blir bilden hastigt flimrande. Hur det gick till, när
Finland pånytt kom i krig och hur den
svåra och ömtåliga uppgiften att små-
ningom föra landet ut ur engagemanget
vid Hitler-Tysklands sida koncipierades och genomfördes, det är ett ämne
för den historiska analysen som trots
en anmärkningsvärt rikhaltig serie
vittnesmål av välplacerade iakttagare
och medagerande ännu kvarlämnar åtskilliga obesvarade frågor.1
Ett av de första allvarliga försöken
att väga dessa vittnesbörd mot varandra och teckna en sammanhängande
bild av den krigstida finländska utrikespolitiken föreligger nu i form av
den amerikanske historikern professor
C. Leonard Lundins arbete »Finland
in the Second World War» (lndiana
University Press, Bloomington 1957,
pris $ 5). Det är ett grundligt, välbalanserat och väldokumenterat studium,
som förenar den transatlantiske bedö-
marens långa perspektiv med ett efter
omständigheterna överraskande gott
grepp om den verkligen mycket särpräglade miljö det här gäller. Men
ändå är kanske just det långa avståndet från ämnet professor Lundins
achilleshäl: när han i sin svala akademiska efterkrigsatmosfär bedriver sin
källkritiska analys tycks han förbise
1 Jfr G. Hafström, »Presidenten Ryti och
Ribbentroppakten», Svensk Tidskrift 1952,
s. 252 ff.
…
470
det speciella psykologiska trycket över
de händelser han studerar.
Lundin sticker inte under stol med
att han anser både Sovjetunionen och
pä ett senare stadium också Tyskland
ha skött sina finländska kort mycket
illa. Han gör visserligen en större affär
av de chauvinistiska tysksympatierna
i Finland före kriget än man är beredd
att ge honom fog för, men när det gäller det ryska uppträdandet under mellankrigsperioden 1940-41 är han starkt
fördömande av dess kortsynthet. En
mindre kitslig och misstänksam hällning skulle ha gagnat ryssarnas egna
intressen betydligt bättre, anser han
och kritiserar särskilt ryssarnas malplacerade åtgärd att vetobelägga det
planerade nordiska, senare svensk-finländska försvarsförbundet. Pä den
punkten har han obetingat rätt. Det
är bittert ironiskt att tänka pä hur
mycket som i dag kunde ha varit
annorlunda och lyckosammare för oss
alla, om den ryska utrikespolitiken
den gängen hade skötts med större
framsynthet.
Istället kom Finland att ohjälpligen
driva in i ett nytt krig, nu i förbund
med Hitler-Tyskland. Lundin accepterar i stort sett den förklaring till
orsakssammanhanget som denna formulering antyder, fastän han tydligen
inte riktigt vill tro att den politiska
och militära ledningen i Finland förhöll sig sä passivt som dess medlemmar har velat göra gällande. Speciellt
har han ett gott öga till Mannerheim,
vars trovärdighet som memoarförfattare ställs i ogynnsam kontrast till
hans karaktärsstyrka och militära kapacitet.
Det är svårt att frigöra sig frän intrycket att Lundins egen fingranskning av marskalkens vittnesgillhet inte
motsvaras av en lika klar insikt om i
hur hög grad de andra huvudvittnena,
män som Ryti, Tanner och även den
tyske förbindelseofficeren general Erfurth, är ute i egna ärenden. Och de
krav han ställer pä absolut följdriktighet i handlandet, särskilt när det gäller
Mannerheim, synes pä ett ur historisk
synpunkt besvärande sätt blunda för
dåtidens psykologiska realiteter; ingen
gäng mer framträdande än under den
s. k. Ribbentropkrisen vid midsommaren 1944, då de obehagliga förhandlingarna med den objudne gästen frän
Berlin bokstavligen skedde till ekot av
kanondundret pä Karelska näset, där
det finländska försvaret hade pressats
till sammanbrottets rand.
Men om man bortser frän denna invändning, som kan tjäna till att på-
minna om hur viktigt det i alla utrikespolitiska bedömningar är att ställa
dokumentens ordalag mot deras egen
lokal- och tidsbundna bakgrund, är
professor Lundins studie övervägande
förtjänstfull och nyttig. Någon mer
djupgående omvärdering erbjuder den
inte utan innebär snarast ett bekräftande och förtydligande av den bild
man redan hittills dunkelt har kunnat
göra sig. Och dess lärdom är kanske
främst vilket ödesdigert ansvar en
statsledning ådrar sig genom att agera
bakom lyckta dörrar utan att ta allmänheten i sitt förtroende, när det
gäller grundläggande nationella angelägenheter.
Det är lätt att i efterhand kritisera
de krigstida ansvariga i Finland för
deras hemlighetsmakeri, och man får
naturligtvis akta sig för efterrationaliseringens sköna konst; men det är också svårt att inte tro, att om Finlands
folk eller åtminstone dess riksdag och
andra förtroendemän ända frän 1938
fortlöpande hade bemötts med fullt
öppet förtroende av sin regering, sä
hade opinionsläget 1943 och 1944 kunnat underlätta och inte som nu var fallet försvära det ändock sä utomordentligt krävande fredsarbetet. Det är en
dyrköpt lärdom; mä vi alla se till att
den inte betalades förgäves.