Efter folkomröstningen
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EFTER FOLKOMRÖSTNINGEN
I DET väsentliga blev utgången av
folkomröstningen vad man kunnat
vänta. Principiellt gällde striden ett
ställningstagande för eller mot det
socialdemokratiska obligatorieförslaget, låt vara att regeringen av
taktiska skäl gjorde sitt bästa för
att genom en orimlig utformning av
propositionsanordningen söka maskera detta förhållande.
I huvudfrågan har folket nu givit
ett klart svar. Majoriteten har tagit
ställning mot obligatoriet. Linje 1
kunde inte samla mer än 45,8 % av
rösterna. Utan dröjsmål har socialdemokratiska talesmän försökt
framställa saken så, att obligatoriet »segrat» därför att det fått
fler röster än något av de andra
förslagen var för sig. Denna tolkning är uppenbart orimlig. Sant
är, att anhängarna av linje 2 och
linje 3, respektive blankröstarna,
i vissa punkter har olika meningar
om hur pensionsproblemet bör
lösas. Detta hindrar inte att de
alla har det gemensamt, att de tagit
ställning mot obligatorieförslaget.
Ingen som helst politisk advokatyr
kan bortförklara det obestridliga
– att socialdemokrater och kommunister inte lyckades nå majoriteten.
I övrigt är det ett par drag i resultatet, som förtjänar att uppmärksammas. Linje 2, på grund av
sin tillkomst med rätta kallad bondeförbundslinjen, kan visa på en
vacker framgång. Dess röstetal blev
inte mindre än 45 % större än bondeförbundets vid senaste kommunalval. Utan tvivel är det felaktigt
att inräkna detta tillskott som en
förstärkning av underlaget för centerpartiet bondeförbundet; hr Hedlunds försök i den vägen har redan
framkallat livliga protester från
framstående företrädare för linje 2.
Icke desto mindre är det tydligt, att
centerpartiet genom kampanjen för
linje 2 lyckats att tilldraga sig uppmärksamhet och sympati inom
andra befolkningsgrupper än jordbrukarna. Rimligen måste hr Hedlund och hans vänner i framgången
för tvåan se ett bevis för att iden
att omforma bondeförbundet till
centerpartiet har framtiden för sig.
Herr Hedlund har också skyndat
sig att upplösa koalitionen. Skall
det nya centerpartiet kunna vinna
de småföretagare, till vilka han allt
ivrigare friar, är ett politiskt kostymbyte nödvändigt. Hans fortsatta
agerande blir av största intresse.
Länge har han kunnat manövrera
med en fast sammansluten om
också hopsmältande skara bakom
sig.
Enigheten kring jordbruksintres- >.
476
set har givit denna skara dess
styrka. Nu blir underlaget mycket
mera splittrat – till värderingar
och intressen. Hr Hedlund är obestridligen en lysande skicklig taktiker. Men – ju mer centerpartiet
växer, ju mindre utrymme utåt får
han för sin taktiska begåvning.
Småföretagarna i hans parti kommer inte att acceptera några extraturer i socialistisk riktning. Givet
är att en sådan utveckling beträffande både hr Hedlunds framtida
taktiska möjligheter och centerpartiets politiska läge ur allmän borgerlig synpunkt är att hälsa med
glädje.
En i viss mån överraskande detalj är det ganska betydande antalet blanka röster. Visserligen är det
i hög grad ovisst hur dessa bör tolkas. Vad som står fast är givetvis
först och främst, att de innebär ett
nej till obligatoriet. Vidare finns
det skäl att antaga, att en betydande del av blankröstargruppen
önskat ge uttryck för den uppfattningen att hela frågan icke varit
tillräckligt utredd, utan att den bör
tagas upp till omprövning i hela
sin vidd. Den enda instans, som
haft att officiellt yttra sig om förslagen och därvid rekommenderat
blankröstning, SACO, har som bekant förfäktat denna uppfattning.
De politiska konsekvenserna av
folkomröstningen låter sig ännu
inte med någon säkerhet överblickas. Själva fundamentet för hr Erlanders statskonst- koalitionenhar emellertid sprängts. I fortsättningen och tillsvidare skall han som
ledare av en socialdemokratisk minoritetsregering länka landets öden.
För hr Erlander måste situationen
framstå som fatal redan med tanke
på hans ofta uttalade tro på behovet
av en stark regering. Än pinsammare är att hans nya regim illa
överensstämmer med parlamentarismens grundläggande krav att regeringsmakten skall bygga på majoritet i den folkvalda representationen. Hr Erlanders ultima ratio
är kommunistisk hjälp vid gemensamma omröstningar. Vad som på
sin tid sades från socialdemokratisk
sida gentemot förstakammarhö-
gerns regim gäller nu dem själva
och deras egna anspråk på regeringsmakten.
Det är naturligt att i detta läge
tanken på nyval till riksdagen aktualiserats. Det måste vara lockande för socialdemokraterna att
få gå till val på frågan om :.lagfäst
pensionsrätt:.. Efter de tankeställare den nyss avslutade kampanjen
givit torde de försöka att ge valprogrammet en lockande utformning
även på vissa punkter, där motstånd eller oro kunnat förmärkas:
generösa löften till småföretagare
och än kraftigare försäkringar till
statstjänstemän och andra med ordnad pension kommer säkerligen inarbetas i förslaget. Därefter bör hr
Erlander med tillförsikt kunna
möta ett av två: antingen lyckas
spekulationen att fånga upp valvinden och återvinna majoriteten, eller
också kan socialdemokratien gå
——–~~————- ~- -~—-
över i oppositionsställning i ett propagandamässigt gynnsamt utgångsläge. Med den överväldigande betydelse den politiska taktiken numera har för socialdemokratiens
handlande är dess förhandlingsvilja
förmodligen mera sken än verklighet.
Det sakligt viktiga problemet
återstår dock, att få till stånd en
lösning av pensionsproblemet. Det
borde kunna råda enighet om, att
en fråga av denna vikt inte borde
avgöras genom en upprivande strid.
Sedan folket i val nu klart under- 477
känt det framlagda obligatoriet,
men å andra sidan det parlamentariska underlaget saknas för genomförandet av något av de tre aktuella
förslagen, borde tiden vara inne att
i lugnare former skärskåda hela
problemet på nytt, i syfte att få till
stånd en lösning i samförstånd. Ett
glädjande tecken är härvidlag, att
de utfästelser om förhandlingsvilja
som Svenska Arbetsgivareföreningen före omröstningen lämnade, sedan i än fastare form framförts till Landsorganisationen.
I DET väsentliga blev utgången av
folkomröstningen vad man kunnat
vänta. Principiellt gällde striden ett
ställningstagande för eller mot det
socialdemokratiska obligatorieförslaget, låt vara att regeringen av
taktiska skäl gjorde sitt bästa för
att genom en orimlig utformning av
propositionsanordningen söka maskera detta förhållande.
I huvudfrågan har folket nu givit
ett klart svar. Majoriteten har tagit
ställning mot obligatoriet. Linje 1
kunde inte samla mer än 45,8 % av
rösterna. Utan dröjsmål har socialdemokratiska talesmän försökt
framställa saken så, att obligatoriet »segrat» därför att det fått
fler röster än något av de andra
förslagen var för sig. Denna tolkning är uppenbart orimlig. Sant
är, att anhängarna av linje 2 och
linje 3, respektive blankröstarna,
i vissa punkter har olika meningar
om hur pensionsproblemet bör
lösas. Detta hindrar inte att de
alla har det gemensamt, att de tagit
ställning mot obligatorieförslaget.
Ingen som helst politisk advokatyr
kan bortförklara det obestridliga
– att socialdemokrater och kommunister inte lyckades nå majoriteten.
I övrigt är det ett par drag i resultatet, som förtjänar att uppmärksammas. Linje 2, på grund av
sin tillkomst med rätta kallad bondeförbundslinjen, kan visa på en
vacker framgång. Dess röstetal blev
inte mindre än 45 % större än bondeförbundets vid senaste kommunalval. Utan tvivel är det felaktigt
att inräkna detta tillskott som en
förstärkning av underlaget för centerpartiet bondeförbundet; hr Hedlunds försök i den vägen har redan
framkallat livliga protester från
framstående företrädare för linje 2.
Icke desto mindre är det tydligt, att
centerpartiet genom kampanjen för
linje 2 lyckats att tilldraga sig uppmärksamhet och sympati inom
andra befolkningsgrupper än jordbrukarna. Rimligen måste hr Hedlund och hans vänner i framgången
för tvåan se ett bevis för att iden
att omforma bondeförbundet till
centerpartiet har framtiden för sig.
Herr Hedlund har också skyndat
sig att upplösa koalitionen. Skall
det nya centerpartiet kunna vinna
de småföretagare, till vilka han allt
ivrigare friar, är ett politiskt kostymbyte nödvändigt. Hans fortsatta
agerande blir av största intresse.
Länge har han kunnat manövrera
med en fast sammansluten om
också hopsmältande skara bakom
sig.
Enigheten kring jordbruksintres- >.
476
set har givit denna skara dess
styrka. Nu blir underlaget mycket
mera splittrat – till värderingar
och intressen. Hr Hedlund är obestridligen en lysande skicklig taktiker. Men – ju mer centerpartiet
växer, ju mindre utrymme utåt får
han för sin taktiska begåvning.
Småföretagarna i hans parti kommer inte att acceptera några extraturer i socialistisk riktning. Givet
är att en sådan utveckling beträffande både hr Hedlunds framtida
taktiska möjligheter och centerpartiets politiska läge ur allmän borgerlig synpunkt är att hälsa med
glädje.
En i viss mån överraskande detalj är det ganska betydande antalet blanka röster. Visserligen är det
i hög grad ovisst hur dessa bör tolkas. Vad som står fast är givetvis
först och främst, att de innebär ett
nej till obligatoriet. Vidare finns
det skäl att antaga, att en betydande del av blankröstargruppen
önskat ge uttryck för den uppfattningen att hela frågan icke varit
tillräckligt utredd, utan att den bör
tagas upp till omprövning i hela
sin vidd. Den enda instans, som
haft att officiellt yttra sig om förslagen och därvid rekommenderat
blankröstning, SACO, har som bekant förfäktat denna uppfattning.
De politiska konsekvenserna av
folkomröstningen låter sig ännu
inte med någon säkerhet överblickas. Själva fundamentet för hr Erlanders statskonst- koalitionenhar emellertid sprängts. I fortsättningen och tillsvidare skall han som
ledare av en socialdemokratisk minoritetsregering länka landets öden.
För hr Erlander måste situationen
framstå som fatal redan med tanke
på hans ofta uttalade tro på behovet
av en stark regering. Än pinsammare är att hans nya regim illa
överensstämmer med parlamentarismens grundläggande krav att regeringsmakten skall bygga på majoritet i den folkvalda representationen. Hr Erlanders ultima ratio
är kommunistisk hjälp vid gemensamma omröstningar. Vad som på
sin tid sades från socialdemokratisk
sida gentemot förstakammarhö-
gerns regim gäller nu dem själva
och deras egna anspråk på regeringsmakten.
Det är naturligt att i detta läge
tanken på nyval till riksdagen aktualiserats. Det måste vara lockande för socialdemokraterna att
få gå till val på frågan om :.lagfäst
pensionsrätt:.. Efter de tankeställare den nyss avslutade kampanjen
givit torde de försöka att ge valprogrammet en lockande utformning
även på vissa punkter, där motstånd eller oro kunnat förmärkas:
generösa löften till småföretagare
och än kraftigare försäkringar till
statstjänstemän och andra med ordnad pension kommer säkerligen inarbetas i förslaget. Därefter bör hr
Erlander med tillförsikt kunna
möta ett av två: antingen lyckas
spekulationen att fånga upp valvinden och återvinna majoriteten, eller
också kan socialdemokratien gå
——–~~————- ~- -~—-
över i oppositionsställning i ett propagandamässigt gynnsamt utgångsläge. Med den överväldigande betydelse den politiska taktiken numera har för socialdemokratiens
handlande är dess förhandlingsvilja
förmodligen mera sken än verklighet.
Det sakligt viktiga problemet
återstår dock, att få till stånd en
lösning av pensionsproblemet. Det
borde kunna råda enighet om, att
en fråga av denna vikt inte borde
avgöras genom en upprivande strid.
Sedan folket i val nu klart under- 477
känt det framlagda obligatoriet,
men å andra sidan det parlamentariska underlaget saknas för genomförandet av något av de tre aktuella
förslagen, borde tiden vara inne att
i lugnare former skärskåda hela
problemet på nytt, i syfte att få till
stånd en lösning i samförstånd. Ett
glädjande tecken är härvidlag, att
de utfästelser om förhandlingsvilja
som Svenska Arbetsgivareföreningen före omröstningen lämnade, sedan i än fastare form framförts till Landsorganisationen.