Dagens frågor
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
; .
DAGENS FRÅGOR
Valet i Västtyskland
Jordskredet till förmån för C.D.U. år
1953 betraktades både av vän och fiende
som en engångsföreteelse. Under de
år, som följt sedan dess, fick många
tyskar en känsla av att det vore nyttigt
med ett ombyte. Intet parti, sades det,
som suttit åtta år vid makten, undgår
korruption, nepotism, slapphet och
maktmissbruk. Den tyska demokratin
ansågs också vara i så ringa grad konsoliderad, att den icke hade råd, att
socialdemokraterna drevs ut till en steril opposition av samma typ som det
republikanska partiet i USA utövat under Roosevelts tid. S.P.D. hade inför
allt detta reella chanser. Klokt nog
sökte det taga så lätt som möjligt på
frågan om en socialisering av delar av
näringslivet. Partiet gjorde emellertid
misstaget att starta sin valkampanj för
tidigt och icke riktigt kunna bestämma
sig för vilket tema det skulle koncentrera agitationen på. Händelserna i
Ungern skakade vidare dem, som invaggat sig i förhoppning om att coexistensen vore äkta. Socialdemokraterna laborerade efter Budapest förgä-
ves med försvarsfrågan. Priserna var
ett verksammare argument. Men när 18
vetenskapsmän framlade en appell i
atomfrågan i våras föll det stora oppositionspartiet för frestelsen att göra dcras sak till sin. Följden blev att man så
länge talade om atomfrågan, att allmänheten grundligt tröttnade på denna.
När C.D.U. började valkampanjen
den 29 juni, hade socialistpartiet i
praktiken redan pumpat ut sig. Under
Adenauers trummeld måste de övergå
till defensiven och börja förklara, vad
de i själva verket menade och dementera motståndarnas olika påståenden.
Det var för Konrad Adenauer ingen
större svårighet att påvisa inkonsekvenserna i oppositionens inställning.
Med stor effekt kunde han erbjuda sina
åhörare 1 000 mark kontant, om de
blott kunde förklara, vad socialisterna
egentligen menade.
På regeringssidan hade kanslern en
dominerande ställning. Mot honom
hade S.P.D. föga att ställa upp. Erich
Ollenhauer 1ir en klok, välbalanserad
och rättskaffens person, som förde en
väsentligt sakligare valkampanj än sin
store motståndare. Men Ollenhauer
saknar clan, gnista. Den person, som
möjligen kunnat segra eller i varje fall
vinna avsevärd terräng inom borgerliga kretsar, Carlo Schmid, var illa
sedd av partiets kader av funktionärer,
hårt arbetande och hängivna män och
kvinnor men trångsynt och bokstavstroget socialistiska. För dem är världsmannen Carlo Schmid en styggelse.
Ju närmare valdagen man kom, desto
tydligare blev det, att C.D.U. för varje
dag gjorde allt större terrängvinster.
Socialdemokraterna har många, som
röstar på partiet i ur och skur. Men de
yngre arbetarna, på väg från motorcykel- till bilstadiet och under det dagliga intrycket av prosperiteten i det
nya Tyskland, var inte mycket mottagliga för förkunnelsen, att de rikare
bleve rikare och rikare och de fattiga
fattigare och fattigare. De kände sig
sannerligen icke som proletärer.
Under sådana förhållanden är det
kanske icke så märkligt, att undret
från 1953 upprepades, ja förstärktes.
Valresultatet blev som bekant:
————-~–~ ——~””””’”’”–””—=~——~,————
479
Partier Röster Procenttal Mandat
C.D.U.fC.S.U. 14 998 754 (+2 554 773) 50,2 ( + 5,0) 270 (+ 26)
S.P.D. 9 490 726 ( + 1 545 783) 31,8 ( + 3,0) 169 ( + 18)
F.D.P. 2 304 846 (- 324 317) 7,7 (- 1,8) 41 (- 7)
B.H.E. 1 273 001 (- 343 952) 4,6 (- 1,3) o (- 27)
D.P. 1006 350 (+ 110 122) 3,4 (+ 0,2) 17 (+ 2)
D.R.P. 307 310 (+ 11 571) 1,0 (- 0,1) o
F.U. 254 071 (- 428 648) 0,9 (- 1,6) o (- 2)
K.P.D. (- 607 760) 0,0 (- 2,2) o
Heinemanu (- 318 475) 0,0 (- 1,1) o
Övriga 150 888 (+ 35 577) 0,4 (- 0,1) o
29 785 946 ( + 2 234 674) 497 ( + 10)
Det tyska valsystemet är proportionellt med ett inslag av personval. Landet var denna gång uppdelat i 247 enmansvalkretsar, varjämte inalles 250
mandat tillsattes efter landslistor.
Varje tysk röstade dels på en kandidat
i sin valkrets, dels på ett partis landslista. För att man skulle komma i åtnjutande av mandat från den senare
krävdes dock antingen 5 o/o av de godkända rösterna i hela förbundsrepubliken eller 3 valkretsar i direkt val. Med
listmandaten »korrigeras» resultatet av
de direkta valen. Om ett parti genom
sina »andra röster» (Zweitstimmen)
vore berättigat till 50 mandat i hela
förbundsområdet och direkt erövrat 5,
får det 45 från listorna. Har det däremot uppnått 45 riksdagsmän direkt,
måste det nöja sig med 5 listmandat.
De senares fördelning på delstater beror också på befolkningsutvecklingen i
dessa samt valdeltagandet.
H.esultatet av valet var en klar framgång för det stora regeringspartiet,
C.D.U./C.S.U., som i Bayern ökade från
47,8 till 57,2 o/o och i Nordrhein-Westphalen från 48,9 till 54,4 o/o. Socialdemokraterna vann emellertid också –
1,5 milj. röster samt 3 o/o av valmanskåren. Partiet gick klart framåt i Bremen och Hamburg samt i mindre utsträckning i Schleswig-Holstein. Om
man till S.P.D. lägger kommunisternas
röster – de uppmanades rösta på
socialistpartiet och få förutsättas i stor
utsträckning ha följt partiledningens
paroll- samt Heinernauns neutralister
har S.P.D. reellt stått stilla.
De fria demokraterna har klarat sig
anmärkningsvärt väl, ehuru förlusten
av 324 000 röster, 1,8 o/o och 7 mandat
givetvis är kännbar. Deutsche Partei
har misslyckats med att organisera ett
genombrott i andra länder än Niedersachsen. Flyktingpartiet kom som bekant icke in, och Bayern-partiet led
likaså ett katastrofalt nederlag.
skillnaden mellan antalet röster för
olika kandidater och för partiernas
landslistor visade i många fall, att personligheterna dock spelaren betydande
roll i dagens Tyskland. Adenauer fick
drygt 7 000 fler än C.D.U., och Carlo
Schmid erhöll i Mannheim 6 000 borgerliga röster och lyckades därigenom åt
S.P.D. rädda den enda direkta valkretsen i Baden-Wiirttemberg. Detta torde
få konsekvenser i framtiden.
Mörker i Ghana
Den 6 mars 1957 är en märkesdag i det
brittiska samväldets historia. Då tillerkändes nämligen den forna kronkolonien Guldkusten full självständighet.
Experimentet var ur flera synpunkter
mycl{et djärvt. Ghana, som det nya riket lwm att kallas, var den första helsvarta staten inom samväldet som an·-·-.,.
480
förtrotts rätten att styra sig själv. Hur
detta försök att upprätta en demokratisk infödingstat slog ut i praktiken
skulle därför komma att bli av stor betydelse inte endast för Ghana självt
utan också för andra negerfolk, som
strävade efter nationellt oberoende. Ett
misslyckande skulle ornedelbart ge
dem, som motsatte sig en frigörelse i
Afrika av samma slag som den som
iigde rum i Asien åren närmast efter
det andra världskrigets slut, ett mycket
starid argument. En framgång för den
nya staten skulle å andra sidan bli ett
stöd för en fortsatt frigörelsepolitik i
andra delar av Afrika.
Hur har experimentet utfallit? Något
slutgiltigt omdöme går självfallet inte
att fälla efter endast ett halvår, men
vissa tendenser i det självständiga
Ghana är ägnade att inge västerländska
bedörnare mycket allvarliga farhågor.
Tecken saknas ingalunda på att landet
politiskt är på väg mot något som betlinldigt liknar ett autoritärt styrelseskick.
I premiärminister Nkrumah har
Ghana fått en politisk ledare av betydande mått. Han har mer än någon
annan kornmit att symbolisera den nyvunna självständigheten, som han
själv under stora uppoffringar kämpat
för under många år. Men Nkrumah är
ingen obestridd auktoritet. Hans strävan
efter en fast centralmakt motarbetas
av inflytelserika kretsar inom landet.
Ghana är nämligen inte någon i nationell bemärkelse enhetlig stat. Den
kännetecknas tvärtom av en betydande
språklig och nationell förbistring och
risken för den nya statens sönderfall
får inte betraktas som utesluten.
Nkrumah och hans anhängare har
därför att kämpa med betydande svå-
righeter i sin strävan att hålla ihop
landet. Det är dessa svårigheter som
till en del kan förklara de händelser,
vilka under de senaste månaderna utspelats i Ghana.
I juli månad beslöt centralregeringen i Accra, Ghanas huvudstad, att
utvisa två av den muhammedanska
oppositionens ledare. De utvisade, som
tillhör det inflytelserika ashantifolket,
protesterade omedelbart mot regeringens tilltag. De hävdade att de var medborgare i Ghana, där de bott i många
år och där de förvärvat en ansenlig
förmögenhet. När de emellertid drog
sin sak inför domstol ingrep regeringen i Accra på nytt och genomdrev
med hjälp av sin parlamentariska majoritet en lag som gav den befogenhet
att i vissa fall utvisa misshagliga personer ur riket. Endast en halvtimme
efter det att regeringsförslaget upphöjts
till lag hade utvisningsordern mot de
båda muhammedanska ledarna verkställts.
Detta rättsövergrepp – Accraregeringens tilltag kan endast karakteriseras på detta sätt – skulle emellertid
komma att följas av andra. Londontidningen Daily Telegraphs korrespondent i Ghana, en brittisk journalist vid
namn Ian Colvin, hade i en rad artiklar starkt kritiserat Nkrumah och hans
förehavanden i samband med utvisningen av de muhammedanska ledarna.
Allmänne åklagaren i Ghana, den förutvarande brittiske underhusledamoten Geoffrey Bing, vars kommunistiska
sympatier är allmänt kända, lät åtala
Colvin för vad denne skrivit i sin tidning och utfärdade samtidigt ett förbud för honom att lämna Ghana så
länge processen pågick. Colvin lyckades emellertid att med hjälp av sitt
rättegångsbiträde, den brittiske advokaten Christopher Shawcross, få åtalet ogillat av högsta domstolen i Accra,
som förklarade att det väckts inför fel
forum. Det brott för vilket Colvin åtalats hade, förklarade domstolen, begåtts i Ashantis huvudstad Kumasi.
Vid domstolen där skulle Colvin alltså
stå till svars för sina handlingar. Den
brittiske journalisten tillerkändes i
……..~–~—-~———————-~_.~–~~~~–__..~.~——- —————-
samband med detta utslag betydande
skadestånd.
Men Bing lät sig inte förtröttas. Han
upprepade åtalet inför domstolen i Kumasi och utfärdade ett nytt reseförbud
för Colvin. Denne stod då i begrepp
att bege sig på några dagars semester
till Nigeria, och det var först efter ett
ingripande av Shawcross, som också
rest till Nigeria, som Colvin fick rätt
att lämna Ghana på villkor att han förband sig att återvända för att stå till
svars inför domstolen i Kumasi.
Colvin hade emellertid inte hunnit
anlända till Nigeria förrän Bing utdelade nästa slag. Allmänne åklagaren
utfärdade nämligen ett förbud för Shawcross att återvända till Ghana! Colvin
var därmed berövad sitt rättegångsbiträde och ansåg sig på grund därav löst
från sitt löfte att inställa sig i Kumasi.
För denna sin uppfattning kunde han
vinna stöd i den form under vilken
Shawcross utfärdat sin garanti för att
Colvin verkligen skulle återvända. Den
brittiske advokaten hade nämligen
förklarat att Colvin skulle komma
tillbaka till Ghana tillsammans med honom. I och med att Shawcross själv
förbjöds att återvända, hade själva
grundförutsättningen för Colvins återkomst försvunnit. Shawcross förvissade sig f. ö. om att att han verkligen
förbjudits att resa in i Ghana igen genom att med flyg bege sig till Accra.
Där blev han omedelbart avvisad och
måste därefter resa tillbaka till Nigeria.
Det hjälpte inte att ett stort antal medlemmar av juristförbundet i Ghana
uppvaktade Bing för att försöka förmå
denne att ta utvisningsbeslutet mot
Shawcross under omprövning. De blev
bryskt avvisade. Krobo Endusei, inrikesminister i Ghana, uttalade samtidigt
tämligen öppna hotelser mot de protesterande juristerna.
Affären Colvin-Shawcross avvecklades genom ett ingripande av Nkrumah.
Premiärministern lät meddela att åtalet
481
mot den brittiske journalisten skulle
nedläggas. Därmed hade förutsättningen för att denne skulle behöva
återvända till Ghana försvunnit. Men
samtidigt fastslog Nkrumah att varken
Colvin eller Shawcross tills vidare fick
lov att återvända till Ghana. Regeringen kunde inte, hävdade premiärministern, tillåta att advokater, och då
framför allt utländska sådana, fick utnyttja domstolarna· i Ghana för politiska syften. Det hade, enligt Nkrumahs
uppfattning, Shawcross gjort och därför var han inte längre önskvärd i landet.
Under loppet av några få månader
har alltså de makthavande i Ghana vid
flera tillfällen förgripit sig mot medborgerliga fri- och rättigheter som betraktas som självklara i en demokratisk stat. Förvisningen av de båda muhammedanska ledarna var ett försök
att bli av med politiskt misshagliga
personer. Åtalet mot Colvin syftade till
att tysta för regeringen obehaglig kritik. De former under vilka de muhammedanska ledarna utvisades och förbudet mot Shawcross att återvända till
Ghana var politiska ingrepp i rättstvister.
Det är fullt naturligt att dessa händelser framkallat oro och besvikelser
i vida kretsar i Västerlandet. De har
visat att de optimistiska förväntningar,
som på en del håll knöts till den första
fria negerstaten inom samväldet, ännu
inte kunnat infrias. Även om hänsyn
måste tas till de instabila förhållandena
i Ghana är det uppenbart att detta land
ännu inte nått den politiska mognad,
som utmärker en demokratisk stat. Det
tragiska är emellertid att det är dåliga
europeiska rådgivare, som bär en stor
del av ansvaret för att händelserna i
Ghana tagit en så allvarlig vändning. Den
som i dag utgör det verkligt allvarliga
hotet mot demokratien i den nya samväldesstaten är inte ghanajern Nkrumah,
det är engelsmannen Geoffrey Bing. Det
•
482
är på honom som huvudansvaret måste
läggas för vad som inträffat i Ghana.
En fallen som inte kan störtas
Den fallne som inte kan störtas är
ungerska folkrepublikens ministerpresident och ungerska socialistiska arbetarpartiets generalsekreterare Jånos
Kådar.
Jånos Kådar tillhörde till den 1 november 1956 den närmaste omgivningen till den Imre Nagy som han nu
betecknar som förrädare och som för
närvarande dväljs i Sovjets fängelsehålor. Tillsammans har de i två års tid
utgjort en motvikt till ungerska kommunistpartiets ledare, Måtyås Råkosi
och Ernö Gerö. När stalinisterna till
följd av den väpnade revolutionen den
23 oktober tvingades lämna sina partioch regeringsposter, tog Imre Nagy liksom självklarf med sig Jånos Kådar i
partiledningen och regeringen. Det har
ännu inte avslöjats hur och varför Kå-
dar lämnade sin beskyddare för att
resa till sovjettruppernas dåvarande
högkvarter. Men faktum är att Jånos
Kådar, när de ryska stridsvagnarna i
gryningen den 4 november 1956 började tränga in i Budapest, från sovjethögkvarteret i Szolnok förkunnade för
världen att han nu innehade posterna
som ministerpresident och partisekreterare.
Moskva satte inte något högre värde
på Kådar, varken som person eller som
verktyg. Detta framgår redan därav att
sovjettruppernas kommando under dagarna närmast efter frihetskampens
nedslående direkt skötte det underkuvade landets angelägenheter, utan att
Kådår tillfrågades. Att man i valet ändå
fastnade för Kådar berodde uteslutande
på att mycket få aspiranter fanns för
uppgiften och att av dessa ingen ens i
den grad som Kådar motsvarade kraven. Sedan Hajkprocessen och den
därpå följande allmänna utrensningen
förfogade nämligen ungerska kommunistpartiet endast över ett mycket begränsat ledargarnityr. Även om man
inberäknar dem som rehabiliterades
efter Stalins död kan männen i första
ledet inte ha utgjort mer än högst 30-
35 personer. Av detta fåtaliga sällskap
var omkring femton återvända Moskvaemigranter som hörde till den närmaste vänkretsen kring stalinisten Må-
tyas Råkosi. Det kunde inte komma i
fråga att åter ta fram någon av dessa
avdankade och även av de mest pålitliga kommunister avskydda »emigranter», allrahelst som Moskva försökte bromsa det ungerska motståndet
genom att låtsas förverkliga revolutionens »antistalinistiska» fordringar.
Ytterligare elva medlemmar av kommunisternas elit befann sig med Imre
Nagy i spetsen i sovjetfångenskap och
det kunde inte vara tal om att tilldela
»förrädarna» som sagt upp Warszawapakten och proklamerat landets neutralitet några ledarposter. Det kvarstod
alltså endast Kådar och 2-3 andra obetydliga och svagt begåvade individer.
Kådargruppen fick två huvuduppgifter av sina uppdragsgivare: att fortast möjligt normalisera livet i Ungern
och att ofördröjligen reorganisera
Ungerns av revolutionen splittrade
kommunistparti. Med tiden har det vi- ,
sat sig att båda uppgifterna långt översteg Kådårs och hans medarbetares
förmåga. Normaliseraodet har Kådår
än i denna dag ej lyckats åstadkomma,
lugnet på ytan bör uteslutande tillskrivas den hänsynslösa terrorn och ännu
mera sovjettruppernas närvaro i landet. Medan under åren före revolutionen 20-25 000 sovjetsoldater förslog för
att upprätthålla kommunistsystemet,
får Moskva nu hålla 60 000 man i Ungern för att säkra Kådarregimens ställning. Produktionen i fabriker och företag utgör högst 50-60 o/o av fjolårets
genomsnitt, trots att Sovjetunionen
skyndat till Kådårs hjälp med betydande råvaruleveranser och valutalån.
stämningen är den sämsta möjliga trots
att skönhetstävlingar, rock’n roll och
gamla kära operetter har tillåtits och
tidningarna späckas med bilder av lätt
klädda flickor. Kådårgruppen har inte
lyckats trolla bort spåren efter Sovjets
stridsvagnskanoner från Budapests gator och ännu efter snart ett år är det
dessa som bäst karakteriserar läget i
Ungern.
Ännu mindre framgång har Kådår
haft med partiets nyorganisering. Rekryteringssekreterarna begagnar alla
medel från löften till hot, framför allt
bland de statsanställda, men även
bland industriarbetarna. Trots hot om
uppsägning från arbetet och andra allvarliga repressalier har hittills knappt
en tredjedel av det tidigare medlemsantalet tagit ut den nya partiboken.
600 000 tidigare partimedlemmar vägrar att under Rådårs ledning kämpa
för att inom partiets kadrar förverkliga
socialismen. Ingen partiledare inom
kommunistvärlden har hittills fått ett
så dåligt betyg!
Lika pinsam som de tidigare kommunisternas öppna opposition är ur
systemets synpunkt de intellektuellas
passiva motstånd. Tjugosju tidigare
kommunistiska författare och journalister sitter i fängelse och Kådår vore
lycklig att få försätta dem på fri fot om
de bara lovade att glömma vad de
gjort under dagarna i slutet på oktober
-början på november i fjol och gav tillstånd till att deras namn sattes upp på
partiets medlemslista. Men dessa tjugosju förstockade väljer hellre fängelset.
De övriga som ännu – eller redan –
är på fri fot, tiger envist, utan att bry
sig om den officiella piskan eller moroten. Om industriproduktionen är
mindre än 60 % av fjolårets, så når den
intellektuella inte ens upp till 1Oo/o.
Naturligtvis känner man till och inser Rådårs bakslag även i Moskva.
Trots detta ansåg Krusjtjev det under
483
loppet av sitt besök i Prag för nödvändigt att särskilt nämna och berömma
sin prokonsul i Budapest genom att
framhålla att Kådår vet vad han gör
och gör det bra. Detta beröm kan absolut inte vara uppriktigt, det verkar
närmast som om den ryske generalsekreteraren försökte hålla god min i
elakt spel.
Kådår är en fallen man även i Moskvas ögon, men han får inte störtas, då
man inte har någon att ersätta honom
med. Och alla som hör till hans omgivning och samarbetar med honom är
lika hatade av ungerska folket som Kå-
dår själv, men de kan inte göra annat
än vad de hittills gjort och misslyckats
med. Den unga kommunistgenerationens leder har glesnat under revolutionen, många har stupat, andra har
deporterats till Sibirien eller sitter i
hemmafängelserna. Enligt kontraselektionens princip finns endast klenare
kvalitet kvar. Hittills har ingen av dem
visat minsta förmåga att inta någon
ledarställning. Kårlår får alltså sitta
kvar – i brist på bättre.
Karakteristiskt är ett envist rykte i
Budapest, att Sovjet underhandlar med
än den ene än den andre av Imre Nagys i Rumänien internerade anhängare.
Dessa rykten är okontrollbara. Faktum
är däremot att landets tidigare socialdemokrater och småbrukarpolitiker
står under ständigt tryck. Man vill förmå dem att framträda på det politiska
fältet, att engagera sig i den nybildade
»patriotiska fronten» och senare även
i regeringen.
Ett baltiskt forskningsinstitut
i Västtyskland
Att de baltiska vetenskapsmän, som
lyckades rädda sig över till Sverige undan den andra ryska ockupationen
1944-1945, i vårt land inom många fack
gjort en förnämlig insats, torde numera
484
vara ganska allmänt känt; flera ha
också erhållit fasta vetenskapliga befattningar. Mindre bekant är, att även
de till andra delar av Västerlandet flyktade baltiska vetenskapsmännen under
svåra förhållanden utfört en hedrande
gärning.
Huvudmassan av de baltiska flyktingarna, enligt beräkningar ca 450 000,
varav ca 200 000 litauer, bortåt 200 000
letter och 60 000-70 000 ester, begav sig
till Tyskland, medan endast något över
30 000 (utom ca 6 000 estlandssvenskar)
lyckades ta sig över till Sverige, därav
ca 25 000 ester, ca 5 500 letter och ca
600 litauer. De balter, som kom till
vårt land, har i regel stannat här; endast
några tusen har lämnat det. Däremot
har de allra flesta av balterna i Tyskland emigrerat, främst till Nord- och
Sydamerika, England och Australien;
f. n. finnas endast ca 30 000 kvar, till
stor del gamla, sjuka och barn.
De baltiska vetenskapsmännen i
Tyskland lyckades redan 1946 upprätta
ett gemensamt baltiskt universitet, som
förlades till Pinneberg invid Hamburg.
När detta nådde sin höjdpunkt, hade
det ett 100-tallärarkrafter och ett 1 000-
tal studenter. Men allteftersom utvandringen från Tyskland, särskilt av balter i de livskraftigaste åldrarna fortgick, sjönk antalet både lärare och elever, och till sist hade universitetet inte
ett tillräckligt klientel; det upphörde
med år 1949.
Men hos de i Tyskland kvarstannande baltiska vetenskapsmännen levde
alltjämt åstundan kvar till vetenskapligt arbete, framför allt inom de nationella disciplinerna. Och 1952 lyckades
man åstadkomma en ny vetenskaplig
baltisk organisation i Tyskland, denna
gång i form av ett forskningsinstitut,
förlagt till Bonn.
Baltisches Forsellungsinstitut »har
till uppgift att vårda, upprätthålla och
fortsätta den europeiska kulturtraditionen hos de baltiska folken, ester, letter
::row ’”4:-dirtl 6mw eoch litauer» och är helt av vetenskaplig karaktär. De i institutet företrädda
vetenskaperna utgöras av samtliga humanistiska fack som har anknytning
till det baltiska området. Man vill också
befordra den vetenskapliga tillväxten
bland ungdomen inom dessa discipliner.
Institutet är delvis organiserat som
en akademi. Kärnan utgöres av de
ordinarie medlemmarna, vilka ska
vara av baltisk nationalitet och vilkas
tal icke får överskrida 12 (4 från varje
land). Dessa måste vara vetenskapligt
välmeriterade, med en kompetens motsvarande professorernas i de baltiska
staterna under dessas självständighet.
F. n. är antalet minst 5. Men vid sidan
av dem kan till ett större antal, upp
till 120, inväljas korresponderande
ledamöter från olika fackområden och
länder, förnämligast, men ej uteslutande, av baltisk nationalitet; dessa har
rätt att deltaga i sammanträdena, men
utan rösträtt. De ordinarie medlemmarna utser årligen inom sig en styresman och en vice sådan, med årlig växling mellan de tre länderna. Avsikten
är även att skaffa stödjande medlemmar.
Institutet har finansierats främst genom att man lyckats utverka ett årligt
anslag av Bonn-regeringen. De ordinarie medlemmarna erhåller ett visst årligt gage och har för detta skyldighet
att driva vetenskaplig verksamhet. Men
även andra forskare kan erhålla understöd för vetenskapligt arbete, mindre
stipendier, även flera år i rad. Och även
baltiska studenter, som studerar vid
tyska högskolor, får studiehjälp –
sådan har givits icke mindre än 65
studenter under sommarterminen 1955
och vinterterminen 1955-56 (under ett
tidigare år ända upp till 98); här gäller
ingen begränsning till humaniora. Institutet har också lyckats upprätta ett
baltiskt bibliotek med grundstomme av
det nedlagda universitetets böcker, och
man har trätt i bytesförbindelse med
utlandet, framför allt med de skandinaviska länderna, Finland och Polen.
Att man kunnat etablera bytesförbindelser beror icke minst på, att institutet sett sig i stånd att utge en omfattande årsbok. Av denna, som bär titeln
Commentationes Balticae, har tre årgångar utkommit, 1953/54-1955/56, den
sista årgången just utgiven.
Det är en mycket omväxlande och
värdefull samling studier, som i dessa
årgångar publicerats. Där förekommer
språkliga och litteraturhistoriska undersökningar, bl. a. ett par studier över
de intressanta litauiska folkvisorna, de
s. k. dainos. Lettisk och annan folktro
behandlas i en uppsats »Die Epiphanie
der Seele» i den sist utkomna årgången
av den i Stockholm bosatte latinisten
och folkloristen prof. Kärlis Straubergs, som genomgår de olika former,
till vilka själen tros kunna förvandlas,
t. ex. till djur av olika slag, till träd,
blommor m. m., vid döden, under sömnen osv.; här indrages även åtskilligt
skandinaviskt material. Samband med
folktro har också en utredning av dr
Jonas Grinius i Miinchen i samma årgång om ursprunget till de ofta konstnärligtvackra litauiska korsen, som man
överallt ser resta i landet, ej blott på
kyrkogårdarna. Författaren förnekar
deras ofta antagna hedniska ursprung
och menar, att det måste ha kristen
uppkomst, men beteckna ett kristnande
av en förefintlig trädkult. Ett par undersökningar om kyrkoarkitektur har
ocl{så publicerats liksom en om kyrkosången i Litauen under 15- och 1600-
talen. Några historiska undersökningar
förekommer, och av dessa har två särskilt intresse för Sverige, prof. Evald
Blumfeldts utredning om de fria bönderna i Jerwen (i mellersta delen av
norra Estland) under ordens- och
svensktiden och dr Arnold Sooms om
landsbygdens hantverkare i Estland
under 1600-talet, båda författarna verk- 485
samma i Sverige. I bägge dessa undersökningar, som ingår i den sist utgivna
årsskriften, ges värdefulla bidrag till
kapitlet om det svenska väldet i Estland under vår storhetstid. stort intresse för svensk forskning har också
ett par undersökningar i resp. första
och tredje årgången av den i Bonn bosatte lettiske prof. Edvard Sturms, en
av institutets ordinarie medlemmar,
den ena en undersökning »Der ostbaltische Bernsteinhandel in der vorchristlichen Zeit», av vilken handel åtskilliga produkter även nått Sverige,
och den andra en iderik översikt över
stenålderskulturer i Östeuropa.
De i Commentationes Balticae publicerade undersökningarna bygger i viss
utsträckning på material, som forskarna lyckats rädda med sig vid sin
flykt, ofta kanske det enda de kunnat
medtaga, säkerligen det för dem värdefullaste. I vissa andra fall har de funnit
material i de länder, dit de kommit;
så framför allt historikerna i Sveriges
riksarkiv. Men givetvis förekommer
också undersökningar, som bygger på
publicerat material.
Förvisso är det av stor betydelse, att
baltiska humanistiska vetenskapsmän i
den fria världen fortsätter en nationell
forskning, som icke längre får äga rum
i hemländerna, där den humanistiska
vetenskapen helt snedvrides av den
kömmunistiska doktrinen. Hela den
europeiska kulturvärlden skulle bli
fattigare, om ryssarna skulle lyckas utrota den förutsättningslösa humanistiska forskningen i de av dem behärskade staterna; därmed skulle
kanske ett återuppbyggande en gång
av den västerländska kulturen i dem
omöjliggöras. De baltiska humanisterna
i exilen sörjer för att denna fria nationella forskning och därmed en viktig
del av den baltiska kulturen får »Övervintra» i Västerlandet i väntan på den
dag, då den kan återbördas till hemländerna.
~ ~~~~ -~- ———
486
Det baltiska forskningsinstitutet i
Bonn är, liksom de baltiska vetenskapliga institutionerna i Stockholm, Estniska lärdomssällskapet och Estniska
vetenskapliga institutet, värt all uppmuntran, både i form av understöd och
i form av bokgåvor från institutioner
och enskilda. Ty det är något gripande
och storslaget i de baltiska vetenskapsmännens förmåga att i exilens trånga
villkor upprätthålla den nationella
forskningen och detta på en hög nivå.
De vetenskapligt högt begåvade balterna har härigenom liksom på många
andra sätt givit vår tids människor ett
vackert bevis för något, som tillhör det
förnämsta, vartill vi kan nå: andens
seger över dc materiella villkoren.
Nordiskt akademiskt samarbete
Sedan lång tid utgår statsanslag till två
viktiga former av det akademiska samarbetet i Norden, nämligen till inbjudan av nordiska vetenskapsmän såsom
föreläsare (15 000: -) och till anordnande av nordiska studiegruppresor
(1 O000: -). Från de högre lärosätenas
sida har alltid visats ett mycket stort
intresse för denna form av nordiskt
vetenskapligt samarbete. Under de senaste åren har sålunda anslagsäskandena överskridit tillgängliga medel, beträffande den förra anslagsposten med
det dubbla och beträffande den senare
ända till 4 a5 gånger. Därför har också
vederbörande organ – Svenska kommitten för nordiskt akademiskt samarbete, bestående av samtliga universitets- och högskolerektorer jämte representanter för Sveriges Förenade studentkårer – år efter år begärt en förhöjning av anslaget till studiegruppresorna.
Till stöd härför har kommitten i år
kunnat åberopa uttalanden från de mest
auktoritativa håll. Kommitten åberopar
dels uttalanden från rektorerna vid dc
16
olika fackhögskolorna, vilka livligt tillstyrkt anslagsförhöjning. Kommitten
anför därjämte ett flertal officiella nordiska uttalanden. Vid sitt sammanträde
i Helsingfors i februari 1955 antog så-
lunda Nordiska kulturkommissionen
en resolution, i vilken framhölls önskvärdheten av förbättrade anslag till
studiegruppresorna. Vid kulturkommissionens sammanträde i Reykjavik
senare på året underströks ånyo vikten
av att de nationella delegationerna
inom respektive land verkar för en förhöjning av utgående anslag. Den svenska delegationen förordade i enlighet
härmed i en skrivelse till ecklesiastikministern om en väsentlig anslagshöjning. Något resultat förspordes dock
icke.
Vid den nordiska universitetsrektorskonferensen i Lund år 1956 tillstyrktes livligt ett förhöjt statsanslag
liksom i en senare sådan konferens i
Aarhus. Inte heller i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag förekom
emellertid någon anslagsförhöjning.
Vid årets nordiska undervisningsministermöte i Stockholm i juni har saken
ånyo påtalats. Mötet ansåg sålunda
»Studiegruppresor under akademisk
lärares ledning vara ett ur såväl undervisningsmässig som nordisk synpunkt
värdefullt inslag i den akademiska
undervisningen och uttalar sålunda
som sin mening, att denna form för
nordiskt akademiskt samarbete upptas
i de länder, som ännu icke begagnat
sig av densamma och ytterligare utbyggs i de länder, som redan infört
den. Mötet anser vidare, att förslag om
statliga anslag för denna uppgift bör
ges en välvillig prövning.>>
Den svenske undervisningsministern
har alltså uttalat som sin mening, att
de nordiska studiegruppresorna ytterligare utbyggas, och att statliga förslag
för denna uppgift bör ges en välvillig
prövning. Det återstår nu endast att
hoppas att statsrådet och chefen för
u'”
ecklesiastikdepartementet välvilligt prö-
var sin egen framställning.
Bristfälli~ lärarutbildnin~
Bristen på läroverkslärare har framtvingat upprepade sänkningar av kompetenskraven. Disputationskravet för
lektorat har avskaffats. Betygsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen har
sänkts från 7 till 6 enheter; vartill kommer att kurserna i de olika ämnena
ofta minskats betydligt. Folkskollärare
med viss begränsad akademisk utbildning har fått läroverkslärarkompetens.
Universitetsutbildningen i detta senare
fall har dessutom kunnat ersättas med
befordringskurser, som ingalunda kunnat jämställas med normal akademisk
ettbetygsutbildning. – Av de för skolpolitiken närmast ansvariga har sällan
någon allvarlig oro yppats över den
fortgående standardsänkningen. Ä ven
de som principiellt ställt sig kritiska
inför åtgärderna har i flera fall- även
utan att dela den officiella optimismen
om kvaliteten av den lärarutbildning
det skulle bli fråga om – ansett sig
tvungna att acceptera försämringarna
som provisorier, nödvändiga i ett tillfiilligt krisläge.
På grundval av förslag från den s. k.
planeringskommissionen har skolöverstyrelsen den 8/4 1957 föreslagit vissa
mycket långt gående åtgärder. Behörighet till ämneslärartjänst föreslås kunna
erhållas av den som genomgått tre befordringskurser oavsett vilka ämnen
dessa avsett. Kurserna skulle kunna ersättas av tre akademiska ett-betyg.
Kombination av befordringskurs och
akademiskt betyg skulle generellt godtagas, vilket även skulle gälla för s. k.
23-gradstjänst för folkskollärare. I
fråga om adjunktur i förutvarande 27
lönegraden skulle en kombination av
2 +1 +1 betyg gälla för både folkskollärare och filosofie magistrar i vad avses behörighet för treämnestjänster.
487
Av avgörande vikt för bedömningen
av dessa förslag är, att de icke avses
som provisoriska nödlösningar – icke
ens i det fallet iir det klart att de kunnat accepteras – utan tänkas bli normala former av läroverkslärarkompetens även i ett läge utan den nuvarande
lärarbristen. I själva verket förhåller
det sig så, som bl. a. betonats av Läroverkslärarnas Riksförbund, att de föreslagna ändringarna i kompetenskraven
inte kan beräknas medföra något nämnvärt tillskott av nya lärare förrän i början av 1960-talet. Vid den tiden kan
man emellertid redan nu förutse ett
visst överskott av lärare i de humanistiska ämnena. Erfarenhetsmässigt är
det endast i dessa ämnen som någon
nämnvärd rekrytering står att vinna
genom de »provisoriska» lösningarna.
Utan att medföra någon lättnad i
fråga om den akuta lärarbristen, skulle
de av Sö föreslagna reglerna alltså
medföra en bestående och helt onödig
standardsänkning för våra läroverk.
Det är med tillfredsställelse man
konstaterar att universitetskanslern
i sitt yttrande över förslagen finner sig »böra intaga en klart avvisande
hållning». – Ett avgörande skäl för
detta ställningstagande har varit det
förhållandet, att det kan förutses att
lärare med den föreslagna ytterst svaga
kompetensen 1 akademiskt betyg i visst
läroämne skulle kunna meddela undervisning även på gymnasiestadiet.
Det är i detta sammanhang av intresse att lägga märke till vissa allvarliga iakttagelser vid studentexamina
detta år. Erfarenheterna från dessa
diskuterades i Stockholm den 11-12
juni av fackcensorerna för skolämnena
modersmålet och historia. Resultatet av
överläggningarna meddelades i september till ecklesiastikministern och universitetskanslern. I skrivelsen heter det
bl. a.: »Det konstaterades därvid, att
modersmålslärarnas universitetsutbildning i många fall icke håller måttet.
~· ·. ..
–~——— ——–=-
488
Särskilt framhölls, att ettbetygskurserna i nordiska språk och litteraturhistoria icke äro till fyllest, när det
gäller utbildning av gymnasielärare.
För behörighet att undervisa i modersmålet på gymnasiet bör enligt censorernas bestämda mening ovillkorligen
krävas två betyg i båda de nämnda
universitetsämnena.»
Erfarenheten visar alltså enligt den
mest kompetenta bedömning som står
till buds att provisorierna inte håller
måttet. Att under sådana omständigheter gå än längre på den inslagna vä-
gen, och att behålla försämringen även
när den inte längre behövs, vore orimligt.
Språkfrågan i Finland
Ända sedan vinterkrigets dagar har det
rått en glädjande avspänning på den
finländska språkfronten. Anledningen
härtill är naturligtvis i första hand att
den finska folkmajoriteten nått sitt
mål, sedan den under 1920- och 1930-
talen genomdrivit alla sina önskemål
i språkfrågan. Men härtill kommer ett
viktigt skäl av psykologisk natur. Under orostiden på 1940-talet lärde sig de
båda nationaliteterna att bortse från
sina egna intressen och förtroendefullt
samarbeta med varandra. Det förefaller som om det långa kriget och de
många efterkrigsproblemen lyckats
överbygga de öppna motsättningarna
mellan svenskar och finnar och inrikta
dem på mera konkreta livsfrågor.
Ett bevis på denna avspänning är
uppgörelsen i universitetsfrågan. Under
1930-talet stod striden särskilt het om
det statliga universitetet i Helsingfors,
där de finska extremisterna krävde en
total förfinskning av undervisningsspråket. Svenskarna svarade med en
luaftig opposition som gav utslag efter
det sista kriget, då man kunde enas
om en rättvis lösning efter tvåspråkslinjen. Det var inte minst presidenten
Paasildvis förtjänst, att man nådde .ett
godtagbart resultat – genom sin förmedlande inställning i språkfrågan
framstår han också här som en av Nordens stora statsmän.
För finlandssvenskarna blev uppgö-
relsen i universitetsfrågan ett nytt bevis på nödvändigheten av att helhjärtat
sluta upp kring det svenska programmet. Det är uppenbart att den nuvarande avspänningen i språkfrågan endast är en vapenvila, som kräver oavlåtlig uppmärksamhet och vakthållning från finlandssvensk sida. Likgiltighet för det egna språkets intressen
är liktydig med självuppgivelse, eftersom en aktiv finskhetsrörelse ständigt
står beredd att inskränka på det finlandssvenska livsrummet.
Att lugnet på språkfrågan inte innebär någon varaktig fred, framgår med
all tydlighet av den våldsamma reaktion från purfinskt håll som några finlandssvenska akademiker – Fatrik
Törnudd och Carl-Fredrik Meinander
– nyligen framkallat genom sina uttalanden i språkfrågan. Törnudd, som
är redaktör för Studentbladet, talade
i sin tidning om det bristande intresse
för de principiella frågeställningarna,
som rådde bland studenternas flertal,
och förklarade att många finlandssvenskar av den yngre generationen
med fattning såg fram mot möjligheten
av tvåspråkiga barnbarn. Om Törnudd
hoppats att genom en sådan »liberal»
inställning till förfinskningen vinna
förståelse hos sina finska landsmän,
måste han ha blivit besviken. Hans uttalanden framkallade en insändarstorm i Helsingin Sanornat med krav
på regeringen att på allt sätt påskynda
den av Törnudd profeterade utvecklingen: de svenska skolorna borde
stängas, de svenska lärarna pensioneras och svenskan avskaffas som Finlands andra officiella språk.
Törnudds meningsfränder har fullkomligt obekymrade av hetskampanjen
fortsatt att förkunna den språkliga
självuppgivelsens evangelium. I ett par
artiklar i Nya Argus har arkeologen
Carl-Fredrik Meinander utdömt hela
språkkampen i Finland som otidsenlig
och vetenskapligt ohållbar. Det är inte
språket utan gemensamma historiska
traditioner som sammanhåller en
nation, hävdar han. Svenskar och finnar har gemensamt skapat ett finländskt folk med enhetlig samhällstradition och enhetlig kultur. Talet om
de båda nationaliteterna är oberättigat.
Det naturliga betraktelsesättet borde i
stället vara att alla i Finland är likvärdiga medborgare, som utför sin gärning
på ett eller två språk.
l\Ieinander förnekar att det finns en
svensk nationalitet i Finland. Svenskheten sammanhålles varken av någon
gemensam härstamning, av någon speciell kulturform eller någon särskild
historia, hävdar han. Påståendet är inte
hållbart. Att det sedan tusen år tillbaka
funnits en svensk befolkning i Finland
och att denna svenskspråkiga folkstam
i hög grad tjänstgjort som kulturpion- 34- :J73H7 Svensk Tidskrift H. 8 1957
489
jär i landet, kan ingen förneka. Och att
dessa finlandssvenskar drivits samman
till en nationell gemenskap under motståndet mot finskhetsrörelsen, därom
ger historien själv besked. Alla försök
att förneka den moderna svenskheten
som en nationalitet i Finland är bara
teoretiska spekulationer, som inte vinner någon anklang ute i svenskbygderna i Österbotten, Nyland och Åboland.
Meinander vill att det svenska språ-
ket skall fortleva som ett sammanhållande band i Finland, men, säger hans
kritiker, hur skall den svenska minoriteten kunna slå vakt om sitt språk om
den uppgår i den tvåspråkiga, enhetliga nationen? Finlandssvenskarna har
allt skäl att också i fortsättningen hålla
fast vid regeringsformens ord, att
svenskan och finskan är republikens
nationalspråk. Och kanske kan de hoppas att med tiden övertyga sina alltmera nordiskt orienterade finska landsmän om att Iandet behöver dem som
brobyggare och kulturella kontakter
mellan folken i Norden.
DAGENS FRÅGOR
Valet i Västtyskland
Jordskredet till förmån för C.D.U. år
1953 betraktades både av vän och fiende
som en engångsföreteelse. Under de
år, som följt sedan dess, fick många
tyskar en känsla av att det vore nyttigt
med ett ombyte. Intet parti, sades det,
som suttit åtta år vid makten, undgår
korruption, nepotism, slapphet och
maktmissbruk. Den tyska demokratin
ansågs också vara i så ringa grad konsoliderad, att den icke hade råd, att
socialdemokraterna drevs ut till en steril opposition av samma typ som det
republikanska partiet i USA utövat under Roosevelts tid. S.P.D. hade inför
allt detta reella chanser. Klokt nog
sökte det taga så lätt som möjligt på
frågan om en socialisering av delar av
näringslivet. Partiet gjorde emellertid
misstaget att starta sin valkampanj för
tidigt och icke riktigt kunna bestämma
sig för vilket tema det skulle koncentrera agitationen på. Händelserna i
Ungern skakade vidare dem, som invaggat sig i förhoppning om att coexistensen vore äkta. Socialdemokraterna laborerade efter Budapest förgä-
ves med försvarsfrågan. Priserna var
ett verksammare argument. Men när 18
vetenskapsmän framlade en appell i
atomfrågan i våras föll det stora oppositionspartiet för frestelsen att göra dcras sak till sin. Följden blev att man så
länge talade om atomfrågan, att allmänheten grundligt tröttnade på denna.
När C.D.U. började valkampanjen
den 29 juni, hade socialistpartiet i
praktiken redan pumpat ut sig. Under
Adenauers trummeld måste de övergå
till defensiven och börja förklara, vad
de i själva verket menade och dementera motståndarnas olika påståenden.
Det var för Konrad Adenauer ingen
större svårighet att påvisa inkonsekvenserna i oppositionens inställning.
Med stor effekt kunde han erbjuda sina
åhörare 1 000 mark kontant, om de
blott kunde förklara, vad socialisterna
egentligen menade.
På regeringssidan hade kanslern en
dominerande ställning. Mot honom
hade S.P.D. föga att ställa upp. Erich
Ollenhauer 1ir en klok, välbalanserad
och rättskaffens person, som förde en
väsentligt sakligare valkampanj än sin
store motståndare. Men Ollenhauer
saknar clan, gnista. Den person, som
möjligen kunnat segra eller i varje fall
vinna avsevärd terräng inom borgerliga kretsar, Carlo Schmid, var illa
sedd av partiets kader av funktionärer,
hårt arbetande och hängivna män och
kvinnor men trångsynt och bokstavstroget socialistiska. För dem är världsmannen Carlo Schmid en styggelse.
Ju närmare valdagen man kom, desto
tydligare blev det, att C.D.U. för varje
dag gjorde allt större terrängvinster.
Socialdemokraterna har många, som
röstar på partiet i ur och skur. Men de
yngre arbetarna, på väg från motorcykel- till bilstadiet och under det dagliga intrycket av prosperiteten i det
nya Tyskland, var inte mycket mottagliga för förkunnelsen, att de rikare
bleve rikare och rikare och de fattiga
fattigare och fattigare. De kände sig
sannerligen icke som proletärer.
Under sådana förhållanden är det
kanske icke så märkligt, att undret
från 1953 upprepades, ja förstärktes.
Valresultatet blev som bekant:
————-~–~ ——~””””’”’”–””—=~——~,————
479
Partier Röster Procenttal Mandat
C.D.U.fC.S.U. 14 998 754 (+2 554 773) 50,2 ( + 5,0) 270 (+ 26)
S.P.D. 9 490 726 ( + 1 545 783) 31,8 ( + 3,0) 169 ( + 18)
F.D.P. 2 304 846 (- 324 317) 7,7 (- 1,8) 41 (- 7)
B.H.E. 1 273 001 (- 343 952) 4,6 (- 1,3) o (- 27)
D.P. 1006 350 (+ 110 122) 3,4 (+ 0,2) 17 (+ 2)
D.R.P. 307 310 (+ 11 571) 1,0 (- 0,1) o
F.U. 254 071 (- 428 648) 0,9 (- 1,6) o (- 2)
K.P.D. (- 607 760) 0,0 (- 2,2) o
Heinemanu (- 318 475) 0,0 (- 1,1) o
Övriga 150 888 (+ 35 577) 0,4 (- 0,1) o
29 785 946 ( + 2 234 674) 497 ( + 10)
Det tyska valsystemet är proportionellt med ett inslag av personval. Landet var denna gång uppdelat i 247 enmansvalkretsar, varjämte inalles 250
mandat tillsattes efter landslistor.
Varje tysk röstade dels på en kandidat
i sin valkrets, dels på ett partis landslista. För att man skulle komma i åtnjutande av mandat från den senare
krävdes dock antingen 5 o/o av de godkända rösterna i hela förbundsrepubliken eller 3 valkretsar i direkt val. Med
listmandaten »korrigeras» resultatet av
de direkta valen. Om ett parti genom
sina »andra röster» (Zweitstimmen)
vore berättigat till 50 mandat i hela
förbundsområdet och direkt erövrat 5,
får det 45 från listorna. Har det däremot uppnått 45 riksdagsmän direkt,
måste det nöja sig med 5 listmandat.
De senares fördelning på delstater beror också på befolkningsutvecklingen i
dessa samt valdeltagandet.
H.esultatet av valet var en klar framgång för det stora regeringspartiet,
C.D.U./C.S.U., som i Bayern ökade från
47,8 till 57,2 o/o och i Nordrhein-Westphalen från 48,9 till 54,4 o/o. Socialdemokraterna vann emellertid också –
1,5 milj. röster samt 3 o/o av valmanskåren. Partiet gick klart framåt i Bremen och Hamburg samt i mindre utsträckning i Schleswig-Holstein. Om
man till S.P.D. lägger kommunisternas
röster – de uppmanades rösta på
socialistpartiet och få förutsättas i stor
utsträckning ha följt partiledningens
paroll- samt Heinernauns neutralister
har S.P.D. reellt stått stilla.
De fria demokraterna har klarat sig
anmärkningsvärt väl, ehuru förlusten
av 324 000 röster, 1,8 o/o och 7 mandat
givetvis är kännbar. Deutsche Partei
har misslyckats med att organisera ett
genombrott i andra länder än Niedersachsen. Flyktingpartiet kom som bekant icke in, och Bayern-partiet led
likaså ett katastrofalt nederlag.
skillnaden mellan antalet röster för
olika kandidater och för partiernas
landslistor visade i många fall, att personligheterna dock spelaren betydande
roll i dagens Tyskland. Adenauer fick
drygt 7 000 fler än C.D.U., och Carlo
Schmid erhöll i Mannheim 6 000 borgerliga röster och lyckades därigenom åt
S.P.D. rädda den enda direkta valkretsen i Baden-Wiirttemberg. Detta torde
få konsekvenser i framtiden.
Mörker i Ghana
Den 6 mars 1957 är en märkesdag i det
brittiska samväldets historia. Då tillerkändes nämligen den forna kronkolonien Guldkusten full självständighet.
Experimentet var ur flera synpunkter
mycl{et djärvt. Ghana, som det nya riket lwm att kallas, var den första helsvarta staten inom samväldet som an·-·-.,.
480
förtrotts rätten att styra sig själv. Hur
detta försök att upprätta en demokratisk infödingstat slog ut i praktiken
skulle därför komma att bli av stor betydelse inte endast för Ghana självt
utan också för andra negerfolk, som
strävade efter nationellt oberoende. Ett
misslyckande skulle ornedelbart ge
dem, som motsatte sig en frigörelse i
Afrika av samma slag som den som
iigde rum i Asien åren närmast efter
det andra världskrigets slut, ett mycket
starid argument. En framgång för den
nya staten skulle å andra sidan bli ett
stöd för en fortsatt frigörelsepolitik i
andra delar av Afrika.
Hur har experimentet utfallit? Något
slutgiltigt omdöme går självfallet inte
att fälla efter endast ett halvår, men
vissa tendenser i det självständiga
Ghana är ägnade att inge västerländska
bedörnare mycket allvarliga farhågor.
Tecken saknas ingalunda på att landet
politiskt är på väg mot något som betlinldigt liknar ett autoritärt styrelseskick.
I premiärminister Nkrumah har
Ghana fått en politisk ledare av betydande mått. Han har mer än någon
annan kornmit att symbolisera den nyvunna självständigheten, som han
själv under stora uppoffringar kämpat
för under många år. Men Nkrumah är
ingen obestridd auktoritet. Hans strävan
efter en fast centralmakt motarbetas
av inflytelserika kretsar inom landet.
Ghana är nämligen inte någon i nationell bemärkelse enhetlig stat. Den
kännetecknas tvärtom av en betydande
språklig och nationell förbistring och
risken för den nya statens sönderfall
får inte betraktas som utesluten.
Nkrumah och hans anhängare har
därför att kämpa med betydande svå-
righeter i sin strävan att hålla ihop
landet. Det är dessa svårigheter som
till en del kan förklara de händelser,
vilka under de senaste månaderna utspelats i Ghana.
I juli månad beslöt centralregeringen i Accra, Ghanas huvudstad, att
utvisa två av den muhammedanska
oppositionens ledare. De utvisade, som
tillhör det inflytelserika ashantifolket,
protesterade omedelbart mot regeringens tilltag. De hävdade att de var medborgare i Ghana, där de bott i många
år och där de förvärvat en ansenlig
förmögenhet. När de emellertid drog
sin sak inför domstol ingrep regeringen i Accra på nytt och genomdrev
med hjälp av sin parlamentariska majoritet en lag som gav den befogenhet
att i vissa fall utvisa misshagliga personer ur riket. Endast en halvtimme
efter det att regeringsförslaget upphöjts
till lag hade utvisningsordern mot de
båda muhammedanska ledarna verkställts.
Detta rättsövergrepp – Accraregeringens tilltag kan endast karakteriseras på detta sätt – skulle emellertid
komma att följas av andra. Londontidningen Daily Telegraphs korrespondent i Ghana, en brittisk journalist vid
namn Ian Colvin, hade i en rad artiklar starkt kritiserat Nkrumah och hans
förehavanden i samband med utvisningen av de muhammedanska ledarna.
Allmänne åklagaren i Ghana, den förutvarande brittiske underhusledamoten Geoffrey Bing, vars kommunistiska
sympatier är allmänt kända, lät åtala
Colvin för vad denne skrivit i sin tidning och utfärdade samtidigt ett förbud för honom att lämna Ghana så
länge processen pågick. Colvin lyckades emellertid att med hjälp av sitt
rättegångsbiträde, den brittiske advokaten Christopher Shawcross, få åtalet ogillat av högsta domstolen i Accra,
som förklarade att det väckts inför fel
forum. Det brott för vilket Colvin åtalats hade, förklarade domstolen, begåtts i Ashantis huvudstad Kumasi.
Vid domstolen där skulle Colvin alltså
stå till svars för sina handlingar. Den
brittiske journalisten tillerkändes i
……..~–~—-~———————-~_.~–~~~~–__..~.~——- —————-
samband med detta utslag betydande
skadestånd.
Men Bing lät sig inte förtröttas. Han
upprepade åtalet inför domstolen i Kumasi och utfärdade ett nytt reseförbud
för Colvin. Denne stod då i begrepp
att bege sig på några dagars semester
till Nigeria, och det var först efter ett
ingripande av Shawcross, som också
rest till Nigeria, som Colvin fick rätt
att lämna Ghana på villkor att han förband sig att återvända för att stå till
svars inför domstolen i Kumasi.
Colvin hade emellertid inte hunnit
anlända till Nigeria förrän Bing utdelade nästa slag. Allmänne åklagaren
utfärdade nämligen ett förbud för Shawcross att återvända till Ghana! Colvin
var därmed berövad sitt rättegångsbiträde och ansåg sig på grund därav löst
från sitt löfte att inställa sig i Kumasi.
För denna sin uppfattning kunde han
vinna stöd i den form under vilken
Shawcross utfärdat sin garanti för att
Colvin verkligen skulle återvända. Den
brittiske advokaten hade nämligen
förklarat att Colvin skulle komma
tillbaka till Ghana tillsammans med honom. I och med att Shawcross själv
förbjöds att återvända, hade själva
grundförutsättningen för Colvins återkomst försvunnit. Shawcross förvissade sig f. ö. om att att han verkligen
förbjudits att resa in i Ghana igen genom att med flyg bege sig till Accra.
Där blev han omedelbart avvisad och
måste därefter resa tillbaka till Nigeria.
Det hjälpte inte att ett stort antal medlemmar av juristförbundet i Ghana
uppvaktade Bing för att försöka förmå
denne att ta utvisningsbeslutet mot
Shawcross under omprövning. De blev
bryskt avvisade. Krobo Endusei, inrikesminister i Ghana, uttalade samtidigt
tämligen öppna hotelser mot de protesterande juristerna.
Affären Colvin-Shawcross avvecklades genom ett ingripande av Nkrumah.
Premiärministern lät meddela att åtalet
481
mot den brittiske journalisten skulle
nedläggas. Därmed hade förutsättningen för att denne skulle behöva
återvända till Ghana försvunnit. Men
samtidigt fastslog Nkrumah att varken
Colvin eller Shawcross tills vidare fick
lov att återvända till Ghana. Regeringen kunde inte, hävdade premiärministern, tillåta att advokater, och då
framför allt utländska sådana, fick utnyttja domstolarna· i Ghana för politiska syften. Det hade, enligt Nkrumahs
uppfattning, Shawcross gjort och därför var han inte längre önskvärd i landet.
Under loppet av några få månader
har alltså de makthavande i Ghana vid
flera tillfällen förgripit sig mot medborgerliga fri- och rättigheter som betraktas som självklara i en demokratisk stat. Förvisningen av de båda muhammedanska ledarna var ett försök
att bli av med politiskt misshagliga
personer. Åtalet mot Colvin syftade till
att tysta för regeringen obehaglig kritik. De former under vilka de muhammedanska ledarna utvisades och förbudet mot Shawcross att återvända till
Ghana var politiska ingrepp i rättstvister.
Det är fullt naturligt att dessa händelser framkallat oro och besvikelser
i vida kretsar i Västerlandet. De har
visat att de optimistiska förväntningar,
som på en del håll knöts till den första
fria negerstaten inom samväldet, ännu
inte kunnat infrias. Även om hänsyn
måste tas till de instabila förhållandena
i Ghana är det uppenbart att detta land
ännu inte nått den politiska mognad,
som utmärker en demokratisk stat. Det
tragiska är emellertid att det är dåliga
europeiska rådgivare, som bär en stor
del av ansvaret för att händelserna i
Ghana tagit en så allvarlig vändning. Den
som i dag utgör det verkligt allvarliga
hotet mot demokratien i den nya samväldesstaten är inte ghanajern Nkrumah,
det är engelsmannen Geoffrey Bing. Det
•
482
är på honom som huvudansvaret måste
läggas för vad som inträffat i Ghana.
En fallen som inte kan störtas
Den fallne som inte kan störtas är
ungerska folkrepublikens ministerpresident och ungerska socialistiska arbetarpartiets generalsekreterare Jånos
Kådar.
Jånos Kådar tillhörde till den 1 november 1956 den närmaste omgivningen till den Imre Nagy som han nu
betecknar som förrädare och som för
närvarande dväljs i Sovjets fängelsehålor. Tillsammans har de i två års tid
utgjort en motvikt till ungerska kommunistpartiets ledare, Måtyås Råkosi
och Ernö Gerö. När stalinisterna till
följd av den väpnade revolutionen den
23 oktober tvingades lämna sina partioch regeringsposter, tog Imre Nagy liksom självklarf med sig Jånos Kådar i
partiledningen och regeringen. Det har
ännu inte avslöjats hur och varför Kå-
dar lämnade sin beskyddare för att
resa till sovjettruppernas dåvarande
högkvarter. Men faktum är att Jånos
Kådar, när de ryska stridsvagnarna i
gryningen den 4 november 1956 började tränga in i Budapest, från sovjethögkvarteret i Szolnok förkunnade för
världen att han nu innehade posterna
som ministerpresident och partisekreterare.
Moskva satte inte något högre värde
på Kådar, varken som person eller som
verktyg. Detta framgår redan därav att
sovjettruppernas kommando under dagarna närmast efter frihetskampens
nedslående direkt skötte det underkuvade landets angelägenheter, utan att
Kådår tillfrågades. Att man i valet ändå
fastnade för Kådar berodde uteslutande
på att mycket få aspiranter fanns för
uppgiften och att av dessa ingen ens i
den grad som Kådar motsvarade kraven. Sedan Hajkprocessen och den
därpå följande allmänna utrensningen
förfogade nämligen ungerska kommunistpartiet endast över ett mycket begränsat ledargarnityr. Även om man
inberäknar dem som rehabiliterades
efter Stalins död kan männen i första
ledet inte ha utgjort mer än högst 30-
35 personer. Av detta fåtaliga sällskap
var omkring femton återvända Moskvaemigranter som hörde till den närmaste vänkretsen kring stalinisten Må-
tyas Råkosi. Det kunde inte komma i
fråga att åter ta fram någon av dessa
avdankade och även av de mest pålitliga kommunister avskydda »emigranter», allrahelst som Moskva försökte bromsa det ungerska motståndet
genom att låtsas förverkliga revolutionens »antistalinistiska» fordringar.
Ytterligare elva medlemmar av kommunisternas elit befann sig med Imre
Nagy i spetsen i sovjetfångenskap och
det kunde inte vara tal om att tilldela
»förrädarna» som sagt upp Warszawapakten och proklamerat landets neutralitet några ledarposter. Det kvarstod
alltså endast Kådar och 2-3 andra obetydliga och svagt begåvade individer.
Kådargruppen fick två huvuduppgifter av sina uppdragsgivare: att fortast möjligt normalisera livet i Ungern
och att ofördröjligen reorganisera
Ungerns av revolutionen splittrade
kommunistparti. Med tiden har det vi- ,
sat sig att båda uppgifterna långt översteg Kådårs och hans medarbetares
förmåga. Normaliseraodet har Kådår
än i denna dag ej lyckats åstadkomma,
lugnet på ytan bör uteslutande tillskrivas den hänsynslösa terrorn och ännu
mera sovjettruppernas närvaro i landet. Medan under åren före revolutionen 20-25 000 sovjetsoldater förslog för
att upprätthålla kommunistsystemet,
får Moskva nu hålla 60 000 man i Ungern för att säkra Kådarregimens ställning. Produktionen i fabriker och företag utgör högst 50-60 o/o av fjolårets
genomsnitt, trots att Sovjetunionen
skyndat till Kådårs hjälp med betydande råvaruleveranser och valutalån.
stämningen är den sämsta möjliga trots
att skönhetstävlingar, rock’n roll och
gamla kära operetter har tillåtits och
tidningarna späckas med bilder av lätt
klädda flickor. Kådårgruppen har inte
lyckats trolla bort spåren efter Sovjets
stridsvagnskanoner från Budapests gator och ännu efter snart ett år är det
dessa som bäst karakteriserar läget i
Ungern.
Ännu mindre framgång har Kådår
haft med partiets nyorganisering. Rekryteringssekreterarna begagnar alla
medel från löften till hot, framför allt
bland de statsanställda, men även
bland industriarbetarna. Trots hot om
uppsägning från arbetet och andra allvarliga repressalier har hittills knappt
en tredjedel av det tidigare medlemsantalet tagit ut den nya partiboken.
600 000 tidigare partimedlemmar vägrar att under Rådårs ledning kämpa
för att inom partiets kadrar förverkliga
socialismen. Ingen partiledare inom
kommunistvärlden har hittills fått ett
så dåligt betyg!
Lika pinsam som de tidigare kommunisternas öppna opposition är ur
systemets synpunkt de intellektuellas
passiva motstånd. Tjugosju tidigare
kommunistiska författare och journalister sitter i fängelse och Kådår vore
lycklig att få försätta dem på fri fot om
de bara lovade att glömma vad de
gjort under dagarna i slutet på oktober
-början på november i fjol och gav tillstånd till att deras namn sattes upp på
partiets medlemslista. Men dessa tjugosju förstockade väljer hellre fängelset.
De övriga som ännu – eller redan –
är på fri fot, tiger envist, utan att bry
sig om den officiella piskan eller moroten. Om industriproduktionen är
mindre än 60 % av fjolårets, så når den
intellektuella inte ens upp till 1Oo/o.
Naturligtvis känner man till och inser Rådårs bakslag även i Moskva.
Trots detta ansåg Krusjtjev det under
483
loppet av sitt besök i Prag för nödvändigt att särskilt nämna och berömma
sin prokonsul i Budapest genom att
framhålla att Kådår vet vad han gör
och gör det bra. Detta beröm kan absolut inte vara uppriktigt, det verkar
närmast som om den ryske generalsekreteraren försökte hålla god min i
elakt spel.
Kådår är en fallen man även i Moskvas ögon, men han får inte störtas, då
man inte har någon att ersätta honom
med. Och alla som hör till hans omgivning och samarbetar med honom är
lika hatade av ungerska folket som Kå-
dår själv, men de kan inte göra annat
än vad de hittills gjort och misslyckats
med. Den unga kommunistgenerationens leder har glesnat under revolutionen, många har stupat, andra har
deporterats till Sibirien eller sitter i
hemmafängelserna. Enligt kontraselektionens princip finns endast klenare
kvalitet kvar. Hittills har ingen av dem
visat minsta förmåga att inta någon
ledarställning. Kårlår får alltså sitta
kvar – i brist på bättre.
Karakteristiskt är ett envist rykte i
Budapest, att Sovjet underhandlar med
än den ene än den andre av Imre Nagys i Rumänien internerade anhängare.
Dessa rykten är okontrollbara. Faktum
är däremot att landets tidigare socialdemokrater och småbrukarpolitiker
står under ständigt tryck. Man vill förmå dem att framträda på det politiska
fältet, att engagera sig i den nybildade
»patriotiska fronten» och senare även
i regeringen.
Ett baltiskt forskningsinstitut
i Västtyskland
Att de baltiska vetenskapsmän, som
lyckades rädda sig över till Sverige undan den andra ryska ockupationen
1944-1945, i vårt land inom många fack
gjort en förnämlig insats, torde numera
484
vara ganska allmänt känt; flera ha
också erhållit fasta vetenskapliga befattningar. Mindre bekant är, att även
de till andra delar av Västerlandet flyktade baltiska vetenskapsmännen under
svåra förhållanden utfört en hedrande
gärning.
Huvudmassan av de baltiska flyktingarna, enligt beräkningar ca 450 000,
varav ca 200 000 litauer, bortåt 200 000
letter och 60 000-70 000 ester, begav sig
till Tyskland, medan endast något över
30 000 (utom ca 6 000 estlandssvenskar)
lyckades ta sig över till Sverige, därav
ca 25 000 ester, ca 5 500 letter och ca
600 litauer. De balter, som kom till
vårt land, har i regel stannat här; endast
några tusen har lämnat det. Däremot
har de allra flesta av balterna i Tyskland emigrerat, främst till Nord- och
Sydamerika, England och Australien;
f. n. finnas endast ca 30 000 kvar, till
stor del gamla, sjuka och barn.
De baltiska vetenskapsmännen i
Tyskland lyckades redan 1946 upprätta
ett gemensamt baltiskt universitet, som
förlades till Pinneberg invid Hamburg.
När detta nådde sin höjdpunkt, hade
det ett 100-tallärarkrafter och ett 1 000-
tal studenter. Men allteftersom utvandringen från Tyskland, särskilt av balter i de livskraftigaste åldrarna fortgick, sjönk antalet både lärare och elever, och till sist hade universitetet inte
ett tillräckligt klientel; det upphörde
med år 1949.
Men hos de i Tyskland kvarstannande baltiska vetenskapsmännen levde
alltjämt åstundan kvar till vetenskapligt arbete, framför allt inom de nationella disciplinerna. Och 1952 lyckades
man åstadkomma en ny vetenskaplig
baltisk organisation i Tyskland, denna
gång i form av ett forskningsinstitut,
förlagt till Bonn.
Baltisches Forsellungsinstitut »har
till uppgift att vårda, upprätthålla och
fortsätta den europeiska kulturtraditionen hos de baltiska folken, ester, letter
::row ’”4:-dirtl 6mw eoch litauer» och är helt av vetenskaplig karaktär. De i institutet företrädda
vetenskaperna utgöras av samtliga humanistiska fack som har anknytning
till det baltiska området. Man vill också
befordra den vetenskapliga tillväxten
bland ungdomen inom dessa discipliner.
Institutet är delvis organiserat som
en akademi. Kärnan utgöres av de
ordinarie medlemmarna, vilka ska
vara av baltisk nationalitet och vilkas
tal icke får överskrida 12 (4 från varje
land). Dessa måste vara vetenskapligt
välmeriterade, med en kompetens motsvarande professorernas i de baltiska
staterna under dessas självständighet.
F. n. är antalet minst 5. Men vid sidan
av dem kan till ett större antal, upp
till 120, inväljas korresponderande
ledamöter från olika fackområden och
länder, förnämligast, men ej uteslutande, av baltisk nationalitet; dessa har
rätt att deltaga i sammanträdena, men
utan rösträtt. De ordinarie medlemmarna utser årligen inom sig en styresman och en vice sådan, med årlig växling mellan de tre länderna. Avsikten
är även att skaffa stödjande medlemmar.
Institutet har finansierats främst genom att man lyckats utverka ett årligt
anslag av Bonn-regeringen. De ordinarie medlemmarna erhåller ett visst årligt gage och har för detta skyldighet
att driva vetenskaplig verksamhet. Men
även andra forskare kan erhålla understöd för vetenskapligt arbete, mindre
stipendier, även flera år i rad. Och även
baltiska studenter, som studerar vid
tyska högskolor, får studiehjälp –
sådan har givits icke mindre än 65
studenter under sommarterminen 1955
och vinterterminen 1955-56 (under ett
tidigare år ända upp till 98); här gäller
ingen begränsning till humaniora. Institutet har också lyckats upprätta ett
baltiskt bibliotek med grundstomme av
det nedlagda universitetets böcker, och
man har trätt i bytesförbindelse med
utlandet, framför allt med de skandinaviska länderna, Finland och Polen.
Att man kunnat etablera bytesförbindelser beror icke minst på, att institutet sett sig i stånd att utge en omfattande årsbok. Av denna, som bär titeln
Commentationes Balticae, har tre årgångar utkommit, 1953/54-1955/56, den
sista årgången just utgiven.
Det är en mycket omväxlande och
värdefull samling studier, som i dessa
årgångar publicerats. Där förekommer
språkliga och litteraturhistoriska undersökningar, bl. a. ett par studier över
de intressanta litauiska folkvisorna, de
s. k. dainos. Lettisk och annan folktro
behandlas i en uppsats »Die Epiphanie
der Seele» i den sist utkomna årgången
av den i Stockholm bosatte latinisten
och folkloristen prof. Kärlis Straubergs, som genomgår de olika former,
till vilka själen tros kunna förvandlas,
t. ex. till djur av olika slag, till träd,
blommor m. m., vid döden, under sömnen osv.; här indrages även åtskilligt
skandinaviskt material. Samband med
folktro har också en utredning av dr
Jonas Grinius i Miinchen i samma årgång om ursprunget till de ofta konstnärligtvackra litauiska korsen, som man
överallt ser resta i landet, ej blott på
kyrkogårdarna. Författaren förnekar
deras ofta antagna hedniska ursprung
och menar, att det måste ha kristen
uppkomst, men beteckna ett kristnande
av en förefintlig trädkult. Ett par undersökningar om kyrkoarkitektur har
ocl{så publicerats liksom en om kyrkosången i Litauen under 15- och 1600-
talen. Några historiska undersökningar
förekommer, och av dessa har två särskilt intresse för Sverige, prof. Evald
Blumfeldts utredning om de fria bönderna i Jerwen (i mellersta delen av
norra Estland) under ordens- och
svensktiden och dr Arnold Sooms om
landsbygdens hantverkare i Estland
under 1600-talet, båda författarna verk- 485
samma i Sverige. I bägge dessa undersökningar, som ingår i den sist utgivna
årsskriften, ges värdefulla bidrag till
kapitlet om det svenska väldet i Estland under vår storhetstid. stort intresse för svensk forskning har också
ett par undersökningar i resp. första
och tredje årgången av den i Bonn bosatte lettiske prof. Edvard Sturms, en
av institutets ordinarie medlemmar,
den ena en undersökning »Der ostbaltische Bernsteinhandel in der vorchristlichen Zeit», av vilken handel åtskilliga produkter även nått Sverige,
och den andra en iderik översikt över
stenålderskulturer i Östeuropa.
De i Commentationes Balticae publicerade undersökningarna bygger i viss
utsträckning på material, som forskarna lyckats rädda med sig vid sin
flykt, ofta kanske det enda de kunnat
medtaga, säkerligen det för dem värdefullaste. I vissa andra fall har de funnit
material i de länder, dit de kommit;
så framför allt historikerna i Sveriges
riksarkiv. Men givetvis förekommer
också undersökningar, som bygger på
publicerat material.
Förvisso är det av stor betydelse, att
baltiska humanistiska vetenskapsmän i
den fria världen fortsätter en nationell
forskning, som icke längre får äga rum
i hemländerna, där den humanistiska
vetenskapen helt snedvrides av den
kömmunistiska doktrinen. Hela den
europeiska kulturvärlden skulle bli
fattigare, om ryssarna skulle lyckas utrota den förutsättningslösa humanistiska forskningen i de av dem behärskade staterna; därmed skulle
kanske ett återuppbyggande en gång
av den västerländska kulturen i dem
omöjliggöras. De baltiska humanisterna
i exilen sörjer för att denna fria nationella forskning och därmed en viktig
del av den baltiska kulturen får »Övervintra» i Västerlandet i väntan på den
dag, då den kan återbördas till hemländerna.
~ ~~~~ -~- ———
486
Det baltiska forskningsinstitutet i
Bonn är, liksom de baltiska vetenskapliga institutionerna i Stockholm, Estniska lärdomssällskapet och Estniska
vetenskapliga institutet, värt all uppmuntran, både i form av understöd och
i form av bokgåvor från institutioner
och enskilda. Ty det är något gripande
och storslaget i de baltiska vetenskapsmännens förmåga att i exilens trånga
villkor upprätthålla den nationella
forskningen och detta på en hög nivå.
De vetenskapligt högt begåvade balterna har härigenom liksom på många
andra sätt givit vår tids människor ett
vackert bevis för något, som tillhör det
förnämsta, vartill vi kan nå: andens
seger över dc materiella villkoren.
Nordiskt akademiskt samarbete
Sedan lång tid utgår statsanslag till två
viktiga former av det akademiska samarbetet i Norden, nämligen till inbjudan av nordiska vetenskapsmän såsom
föreläsare (15 000: -) och till anordnande av nordiska studiegruppresor
(1 O000: -). Från de högre lärosätenas
sida har alltid visats ett mycket stort
intresse för denna form av nordiskt
vetenskapligt samarbete. Under de senaste åren har sålunda anslagsäskandena överskridit tillgängliga medel, beträffande den förra anslagsposten med
det dubbla och beträffande den senare
ända till 4 a5 gånger. Därför har också
vederbörande organ – Svenska kommitten för nordiskt akademiskt samarbete, bestående av samtliga universitets- och högskolerektorer jämte representanter för Sveriges Förenade studentkårer – år efter år begärt en förhöjning av anslaget till studiegruppresorna.
Till stöd härför har kommitten i år
kunnat åberopa uttalanden från de mest
auktoritativa håll. Kommitten åberopar
dels uttalanden från rektorerna vid dc
16
olika fackhögskolorna, vilka livligt tillstyrkt anslagsförhöjning. Kommitten
anför därjämte ett flertal officiella nordiska uttalanden. Vid sitt sammanträde
i Helsingfors i februari 1955 antog så-
lunda Nordiska kulturkommissionen
en resolution, i vilken framhölls önskvärdheten av förbättrade anslag till
studiegruppresorna. Vid kulturkommissionens sammanträde i Reykjavik
senare på året underströks ånyo vikten
av att de nationella delegationerna
inom respektive land verkar för en förhöjning av utgående anslag. Den svenska delegationen förordade i enlighet
härmed i en skrivelse till ecklesiastikministern om en väsentlig anslagshöjning. Något resultat förspordes dock
icke.
Vid den nordiska universitetsrektorskonferensen i Lund år 1956 tillstyrktes livligt ett förhöjt statsanslag
liksom i en senare sådan konferens i
Aarhus. Inte heller i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag förekom
emellertid någon anslagsförhöjning.
Vid årets nordiska undervisningsministermöte i Stockholm i juni har saken
ånyo påtalats. Mötet ansåg sålunda
»Studiegruppresor under akademisk
lärares ledning vara ett ur såväl undervisningsmässig som nordisk synpunkt
värdefullt inslag i den akademiska
undervisningen och uttalar sålunda
som sin mening, att denna form för
nordiskt akademiskt samarbete upptas
i de länder, som ännu icke begagnat
sig av densamma och ytterligare utbyggs i de länder, som redan infört
den. Mötet anser vidare, att förslag om
statliga anslag för denna uppgift bör
ges en välvillig prövning.>>
Den svenske undervisningsministern
har alltså uttalat som sin mening, att
de nordiska studiegruppresorna ytterligare utbyggas, och att statliga förslag
för denna uppgift bör ges en välvillig
prövning. Det återstår nu endast att
hoppas att statsrådet och chefen för
u'”
ecklesiastikdepartementet välvilligt prö-
var sin egen framställning.
Bristfälli~ lärarutbildnin~
Bristen på läroverkslärare har framtvingat upprepade sänkningar av kompetenskraven. Disputationskravet för
lektorat har avskaffats. Betygsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen har
sänkts från 7 till 6 enheter; vartill kommer att kurserna i de olika ämnena
ofta minskats betydligt. Folkskollärare
med viss begränsad akademisk utbildning har fått läroverkslärarkompetens.
Universitetsutbildningen i detta senare
fall har dessutom kunnat ersättas med
befordringskurser, som ingalunda kunnat jämställas med normal akademisk
ettbetygsutbildning. – Av de för skolpolitiken närmast ansvariga har sällan
någon allvarlig oro yppats över den
fortgående standardsänkningen. Ä ven
de som principiellt ställt sig kritiska
inför åtgärderna har i flera fall- även
utan att dela den officiella optimismen
om kvaliteten av den lärarutbildning
det skulle bli fråga om – ansett sig
tvungna att acceptera försämringarna
som provisorier, nödvändiga i ett tillfiilligt krisläge.
På grundval av förslag från den s. k.
planeringskommissionen har skolöverstyrelsen den 8/4 1957 föreslagit vissa
mycket långt gående åtgärder. Behörighet till ämneslärartjänst föreslås kunna
erhållas av den som genomgått tre befordringskurser oavsett vilka ämnen
dessa avsett. Kurserna skulle kunna ersättas av tre akademiska ett-betyg.
Kombination av befordringskurs och
akademiskt betyg skulle generellt godtagas, vilket även skulle gälla för s. k.
23-gradstjänst för folkskollärare. I
fråga om adjunktur i förutvarande 27
lönegraden skulle en kombination av
2 +1 +1 betyg gälla för både folkskollärare och filosofie magistrar i vad avses behörighet för treämnestjänster.
487
Av avgörande vikt för bedömningen
av dessa förslag är, att de icke avses
som provisoriska nödlösningar – icke
ens i det fallet iir det klart att de kunnat accepteras – utan tänkas bli normala former av läroverkslärarkompetens även i ett läge utan den nuvarande
lärarbristen. I själva verket förhåller
det sig så, som bl. a. betonats av Läroverkslärarnas Riksförbund, att de föreslagna ändringarna i kompetenskraven
inte kan beräknas medföra något nämnvärt tillskott av nya lärare förrän i början av 1960-talet. Vid den tiden kan
man emellertid redan nu förutse ett
visst överskott av lärare i de humanistiska ämnena. Erfarenhetsmässigt är
det endast i dessa ämnen som någon
nämnvärd rekrytering står att vinna
genom de »provisoriska» lösningarna.
Utan att medföra någon lättnad i
fråga om den akuta lärarbristen, skulle
de av Sö föreslagna reglerna alltså
medföra en bestående och helt onödig
standardsänkning för våra läroverk.
Det är med tillfredsställelse man
konstaterar att universitetskanslern
i sitt yttrande över förslagen finner sig »böra intaga en klart avvisande
hållning». – Ett avgörande skäl för
detta ställningstagande har varit det
förhållandet, att det kan förutses att
lärare med den föreslagna ytterst svaga
kompetensen 1 akademiskt betyg i visst
läroämne skulle kunna meddela undervisning även på gymnasiestadiet.
Det är i detta sammanhang av intresse att lägga märke till vissa allvarliga iakttagelser vid studentexamina
detta år. Erfarenheterna från dessa
diskuterades i Stockholm den 11-12
juni av fackcensorerna för skolämnena
modersmålet och historia. Resultatet av
överläggningarna meddelades i september till ecklesiastikministern och universitetskanslern. I skrivelsen heter det
bl. a.: »Det konstaterades därvid, att
modersmålslärarnas universitetsutbildning i många fall icke håller måttet.
~· ·. ..
–~——— ——–=-
488
Särskilt framhölls, att ettbetygskurserna i nordiska språk och litteraturhistoria icke äro till fyllest, när det
gäller utbildning av gymnasielärare.
För behörighet att undervisa i modersmålet på gymnasiet bör enligt censorernas bestämda mening ovillkorligen
krävas två betyg i båda de nämnda
universitetsämnena.»
Erfarenheten visar alltså enligt den
mest kompetenta bedömning som står
till buds att provisorierna inte håller
måttet. Att under sådana omständigheter gå än längre på den inslagna vä-
gen, och att behålla försämringen även
när den inte längre behövs, vore orimligt.
Språkfrågan i Finland
Ända sedan vinterkrigets dagar har det
rått en glädjande avspänning på den
finländska språkfronten. Anledningen
härtill är naturligtvis i första hand att
den finska folkmajoriteten nått sitt
mål, sedan den under 1920- och 1930-
talen genomdrivit alla sina önskemål
i språkfrågan. Men härtill kommer ett
viktigt skäl av psykologisk natur. Under orostiden på 1940-talet lärde sig de
båda nationaliteterna att bortse från
sina egna intressen och förtroendefullt
samarbeta med varandra. Det förefaller som om det långa kriget och de
många efterkrigsproblemen lyckats
överbygga de öppna motsättningarna
mellan svenskar och finnar och inrikta
dem på mera konkreta livsfrågor.
Ett bevis på denna avspänning är
uppgörelsen i universitetsfrågan. Under
1930-talet stod striden särskilt het om
det statliga universitetet i Helsingfors,
där de finska extremisterna krävde en
total förfinskning av undervisningsspråket. Svenskarna svarade med en
luaftig opposition som gav utslag efter
det sista kriget, då man kunde enas
om en rättvis lösning efter tvåspråkslinjen. Det var inte minst presidenten
Paasildvis förtjänst, att man nådde .ett
godtagbart resultat – genom sin förmedlande inställning i språkfrågan
framstår han också här som en av Nordens stora statsmän.
För finlandssvenskarna blev uppgö-
relsen i universitetsfrågan ett nytt bevis på nödvändigheten av att helhjärtat
sluta upp kring det svenska programmet. Det är uppenbart att den nuvarande avspänningen i språkfrågan endast är en vapenvila, som kräver oavlåtlig uppmärksamhet och vakthållning från finlandssvensk sida. Likgiltighet för det egna språkets intressen
är liktydig med självuppgivelse, eftersom en aktiv finskhetsrörelse ständigt
står beredd att inskränka på det finlandssvenska livsrummet.
Att lugnet på språkfrågan inte innebär någon varaktig fred, framgår med
all tydlighet av den våldsamma reaktion från purfinskt håll som några finlandssvenska akademiker – Fatrik
Törnudd och Carl-Fredrik Meinander
– nyligen framkallat genom sina uttalanden i språkfrågan. Törnudd, som
är redaktör för Studentbladet, talade
i sin tidning om det bristande intresse
för de principiella frågeställningarna,
som rådde bland studenternas flertal,
och förklarade att många finlandssvenskar av den yngre generationen
med fattning såg fram mot möjligheten
av tvåspråkiga barnbarn. Om Törnudd
hoppats att genom en sådan »liberal»
inställning till förfinskningen vinna
förståelse hos sina finska landsmän,
måste han ha blivit besviken. Hans uttalanden framkallade en insändarstorm i Helsingin Sanornat med krav
på regeringen att på allt sätt påskynda
den av Törnudd profeterade utvecklingen: de svenska skolorna borde
stängas, de svenska lärarna pensioneras och svenskan avskaffas som Finlands andra officiella språk.
Törnudds meningsfränder har fullkomligt obekymrade av hetskampanjen
fortsatt att förkunna den språkliga
självuppgivelsens evangelium. I ett par
artiklar i Nya Argus har arkeologen
Carl-Fredrik Meinander utdömt hela
språkkampen i Finland som otidsenlig
och vetenskapligt ohållbar. Det är inte
språket utan gemensamma historiska
traditioner som sammanhåller en
nation, hävdar han. Svenskar och finnar har gemensamt skapat ett finländskt folk med enhetlig samhällstradition och enhetlig kultur. Talet om
de båda nationaliteterna är oberättigat.
Det naturliga betraktelsesättet borde i
stället vara att alla i Finland är likvärdiga medborgare, som utför sin gärning
på ett eller två språk.
l\Ieinander förnekar att det finns en
svensk nationalitet i Finland. Svenskheten sammanhålles varken av någon
gemensam härstamning, av någon speciell kulturform eller någon särskild
historia, hävdar han. Påståendet är inte
hållbart. Att det sedan tusen år tillbaka
funnits en svensk befolkning i Finland
och att denna svenskspråkiga folkstam
i hög grad tjänstgjort som kulturpion- 34- :J73H7 Svensk Tidskrift H. 8 1957
489
jär i landet, kan ingen förneka. Och att
dessa finlandssvenskar drivits samman
till en nationell gemenskap under motståndet mot finskhetsrörelsen, därom
ger historien själv besked. Alla försök
att förneka den moderna svenskheten
som en nationalitet i Finland är bara
teoretiska spekulationer, som inte vinner någon anklang ute i svenskbygderna i Österbotten, Nyland och Åboland.
Meinander vill att det svenska språ-
ket skall fortleva som ett sammanhållande band i Finland, men, säger hans
kritiker, hur skall den svenska minoriteten kunna slå vakt om sitt språk om
den uppgår i den tvåspråkiga, enhetliga nationen? Finlandssvenskarna har
allt skäl att också i fortsättningen hålla
fast vid regeringsformens ord, att
svenskan och finskan är republikens
nationalspråk. Och kanske kan de hoppas att med tiden övertyga sina alltmera nordiskt orienterade finska landsmän om att Iandet behöver dem som
brobyggare och kulturella kontakter
mellan folken i Norden.