Kristen konservatism inför det samhälleliga reformarbetet

..
KRISTEN KONSERVATisM INFÖR DET
SAlVIHÄLLELIGA REFORMARBETET
I. DE SOCIALA FRÅGORNA
I FÖREGÅENDE artiklar i serien:
»Konservatismen, kristendomen,
samhället» har ett försök gjorts att
ur principiella och praktiska synpunkter bestämma förhållandet
mellan kristendom, konservativ politik och samhällsliv. Därvid har i
den kristna livsåskådningen vissa
drag framhållits som särskilt betydelsefulla. Tron att människans liv
står undet en högre bestämmelse
än den en naturalistisk livs- och
människouppfattning förutsätter,
leder till en respekt för den enskilda människan, som i den mån
den får inverka på de politiska
idealen och samhällssynen har varit och är av största betydelse för
samhällslivet. Denna respekt utgör
ett värn mot de tendenser till kollektivisering av människan, som
icke blott i det förgångna utan även
i nutiden har gjort sig gällande.
Tron att människan är en evighetsvarelse kan inte isoleras från hennes ställning och uppgift som samhällsvarelse. Den tillförsäkrar henne
rätten att leva i en personlig frihetssfär, där hon själv får taga ansvar för sitt liv. Den kristna livsAv docent ERIK ANNERS
åskådningen innesluter emellertid
även tanken att alla människor är
bröder och ställer kravet på solidaritet och barmhärtighet. När
inom nutida kristen ekumenik begreppet det »ansvariga samhället»
har präglats, så är detta ett uttryck
för att den kristna broderskapstanken inte blott har betydelse för den
privata, personliga livssfären. En
klart fattad kristen samhällsuppfattning inskärper vikten av att staten och samhället visar sitt ansvar
genom en realistisk omsorg om
människan. Att omsorgen är realistisk innebär, att den tillämpas på
ett sådant sätt, att den svarar mot
människans faktiska behov utan att
beröva henne friheten och det med
friheten förbundna ansvaret.
Den människo- och samhällssyn,
som i det föregånde kommit till uttryck, måste alltså ha konsekvenser beträffande uppfattningen av
det samhälleliga reformarbetet. I
det följande skall ett försök göras
att i korthet ange några centrala
drag i denna uppfattning.
Först bör måhända understrykas,
att en konservatism, som utgår från
…
en kristen livsåskådning, måste vara
starkt engagerad i den för varje generation alltid aktuella uppgiften
att genom ett reformarbete förbättra samhället. Det är nämligen
en kristen plikt att verka för denna
uppgift. Realismen i den kristna
konservatismens människosyn leder därvid till ett principiellt krav
på kontinuitet och moderation.
Detta krav gäller emellertid icke
över hela linjen. Denna konservatism kan mycket väl uppträda med
radikala reformkrav; ordet radikal
då använt i dess bokstavliga betydelse: till roten gående. Dylika reformkrav blir aktuella i lägen där
samhällsinstitutionernas innehåll
och funktion kommer att strida
mot konservativa grundvärderingar.
Eftersom en konservatism, som utgår från en kristen livsåskådning,
bygger på en fast värdeskala, kan
dess ståndpunkt i centrala värderingsfrågor inte sällan bli bestämd
och konturskarp, vilket i sin tur är
ägnat att skärpa det radikala momentet i dess politiska attityd.
Av grundläggande betydelse för
ståndpunktstaganden till det samhälleliga reformarbetet blir givetvis
uppfattningen om statsmaktens
uppgift. Den gamla liberalismen
önskade en svag och till sitt verkningsområde mycket begränsad
statsmakt, socialismen däremot
krävde och kräver fortfarande att
statsmakten skall vara både stark
och vidsträckt. Konservatismen
hävdade en uppfattning, som kan
uttryckas så att statsmakten borde
491
11ara stark, men icke vidsträckt.
Denna konservativa tes har aktualitet likaväl i dagens läge. I vårt
land – liksom i flera andra västerländska stater – befinner vi oss
ju i den oförutsedda och egendomliga situationen att statsmakten är
alltför svag samtidigt som den är
alltför vidsträckt. statsmakten är
för svag gentemot de allt mäktigare
intresseorganisationerna av olika
slag; ett bland de många vittnesbörden om denna svaghet är dess oförmåga att bevara penningvärdet. Den
är samtidigt allt för vidsträckt; genom att taga på sig uppgifter, som
icke nödvändigtvis måste och principiellt icke heller bör lösas genom
dess försorg, har den kommit att
sträcka sina funktioner och sina
funktionärers handlande in på områden, som borde varit förbehållna
de enskilda medborgarnas ansvar.
Bl. a. till följd härav har dess resurser inte räckt till att lösa uppgifter,
som endast statsmakten kan lösa
och som den principiellt skall lösa.
På både socialpolitikens och kulturpolitikens områden -båda termerna använda i vidaste mening –
har det därför utbildats vissa huvudlinjer, som det är nödvändigt
att med skärpa avvisa. I följande
framställning begränsas diskussionen till den nuvarande politiken i
sociala frågor.
På detta område har det utbildats
en övervägande kvantitativ och kollektivistisk inriktning av reformpolitiken. Med termen kvantitativ betecknas då reformer, som innebär
492
ett utdelande av allmänna medel i
form av konsumtionsbidrag t. ex.
barnbidrag, folkpensioner, bostadsbidrag, sjukförsäkring osv. Avsikten är inte att påstå, att dylika konsumtionsbidrag inte är motiverade.
Inom äldre borgerlig åskådning och
särskilt inom en äldre liberalism
ställde man sig inte sällan avvisande till dylika socialpolitiska åtgärder med den motiveringen att de
medförde ett undergrävande av individens självansvar och därmed av
hans ansvarskänsla. Idealet för
dessa äldre uppfattningar var ett
tillstånd där varje människa själv
svarade för sin försörjning och sin
personliga trygghet i livets olika
skiften.
Hur detta ideal nu än motiverades så överensstämde det med den
faktiska verkligheten – samhällets
resurser var intill de senaste decennierna så små att människorna helt
enkelt måste i det väsentliga reda
sig själva. Det allmänna kunde inte
träda emellan annat än i undantagsfall. Läget därvidlag är nu ett
helt annat- och därmed är också
problemställningen en annan. Frå-
gan är numera: i vilken utsträckning skall det allmänna organisera
de grundläggande institutionerna
för ett skapande av social trygghet
eller omvänt, i vilken utsträckning
bör individen få tillfälle att själv
svara för sin trygghet. Det allmänna
kan ju bara organisera sin trygghetsapparat genom att beröva individen en betydande del av hans resurser. Avgörande blir då hur man
bedömer de individuella resursernas tillräcklighet och individens
förmåga i övrigt att lösa sitt trygghetsproblem. Det är obestridligen
så, att ett mycket stort antal människor fortfarande på det ena eller
andra sättet saknar förutsättningar
att själva bära ansvaret härför. Det
är därför en praktisk nödvändighet
att i viss utsträckning arbeta efter
kvantitativa linjer. Det allmänna
måste skapa de grundläggande organisationsformerna.
För den nödvändiga kvantitativa
uppgiften får man inte glömma eller stå tveksam inför de kvalitativa
insatser, som samhället måste göra.
Med kvalitativa reformer på det sociala området förstås då åtgärder
för att bygga upp den sociala vårdapparaten. Terminologien kan exemplifieras på följande sätt. För en
arbetsoförmögen reumatiker är
hans invalidpension en kvantitativt
verkande hjälp. En kvalitativt verkande hjälp får han t. ex. genom
en utbyggnad av den statliga reumatikervårdens resurser. Dylika
kvalitativa insatser måste göras i
en takt, som motsvarar de kvantitativa reformerna.
Folkpensioner är nödvändiga,
men en utbyggnad av ålderdomsvården, som bl. a. ger möjlighet till
skilda vårdformer för friska och
kroniskt sjuka åldringar är också
nödvändig. En allmän sjukförsäkring är nödvändig, men den måste
motsvaras av tillräckliga insatser
för att skapa den sjukvårdsorganisation, som skall taga hand om de
sjuka. Dessa sanningars enkla självklarhet bestrids ju inte av någon.
Men – häpnadsväckande nog –
det brister i deras tillämpning. Det
är mycket lättare och ur valtaktisk
synpunkt tacksammare att föra
fram kvantitativa reformer. Människorna kan direkt se att de får
folkpension, barnbidrag, sjukpenningar, bostadsbidrag osv. Vad som
händer inom den samhälleliga vårdapparaten kan de inte på samma
sätt iakttaga – än mindre bedöma.
De vet ofta inte, att vår medicinska
forskning under alltför lång tid varit eftersatt och att möjligheterna
till klinisk forskning vid sjukhusen
fortfarande är otillräckliga. De vet
inte heller att läkar- och sjukskö-
terskepersonalen är för liten, att lä-
karna betungas till övermått och i
onödan med enkelt kontorsarbete
och att sjukhusen är för få, för
små och föråldrade – allt i j ämfö-
relse med behoven. De vet inte heller att sinnessjukvården och alkoholistvården fortfarande är så eftersatta att många sinnessjuka och
alkoholister, som sannolikt skulle
kunna bli effektivt hjälpta aldrig
blir det, därför att läkarna inte hinner med dem, och därför att de alltför få alkoholistanstalterna snarast
fungerar som ett slags straffanstalter, där effektiv medicinsk vård
förekommer i alltför ringa utsträckning. De vet inte att sjuk- och hälsovårdsmyndigheterna liksom framstående enskilda läkare under
många år, alltför ofta förgäves, vädjat om ökade resurser att sättas in
493
i kampen mot de stora folksjukdomarna, t. ex. de reumatiska sjukdomarna, cancer, hjärt- och kärlsjukdomarna; alkoholismen och dc
psykiska sjukdomarna ej att förglömma. Vad statsmakterna beviljat i anslag till dessa ändamål har
intill senaste tid uppgått till en
ringa del av det begärda och lämnats i en anda av tveksamhet och
senfärdighet. Och människorna har
alls inte klart för sig att den fortgående anpassningen till det industrialiserade samhällets levnadsoch arbetsförhållanden ställer oss
inför nya och stora hälso- och sjukvårdsproblem, där dc psykiska och
psykosomatiska sjukdomarna spelar en allt större roll, problem som
måste angripas i mycket större
skala och med mycket större resurser än hittills. Det nuvarande läget
präglas över huvud taget av en
orimlig avvägning mellan kvantitativa och kvalitativa reformer på det
sociala området.
Den bristande proportionen mellan kvantitativa och kvalitativa reformer på det sociala området måste
emellertid fördömas inte bara därför att den är opraktisk ur effektivitetssynpunkt utan framför allt
därför att den är inhumanitär. Tager man fasta på detta, som från
kristna utgångspunkter framstår
som det primära, kan man säga att
reformpolitiken i vårt land i icke
ringa grad inneburit att de friska
och normalt anpassade människorna i samhället kunnat höja sin
levnadsstandard genom att för- 494
summa samhällets olycksbarn: de
sjuka och brottslingarna.
Många kanske invänder att detta
i varje fall inte kan vara riktigt beträffande kriminalvården. Har man
inte infört en lång rad humanitära
reformer på straffrättens och kriminalvårdens områden, och har man
inte låtit bygga nya anstalter, t. ex.
ungdomsfängelset Roxtuna, som
kostade över 7 miljoner kronor för
50 interner? Svaret blir att man har
underlåtit att i tillräcklig utsträckning taga de ekonomiska konsekvenserna av dessa reformer. strafflagskipningens minskade allmänpreventiva effekt borde åtminstone
ha motverkats genom en kraftfull
upprustning av polisen. I stället har
man snålat med lönerna till polisen
på ett sätt som undergräver möjligheterna för en tillfredsställande
rekrytering till denna samhällets
första försvarslinje gentemot brottsligheten och visat all möjlig tveksamhet när det gäller att bygga ut
själva organisationen. Lika illa är
att man inte velat acceptera kostnaderna för den upprustning av
domstols- och åklagarväsende samt
vårdapparat, som varit och är en
oundgänglig förutsättning för att
de humanitära reformerna skulle
kunna få verklig framgång. Först
sent och tveksamt börjar man acceptera ökade kostnader för den
kriminologiska forskning utan vars
hjälp reformverkets fullföljande
blir ett experimenterande i det blå.
De hittills vidtagna åtgärderna på
kriminalpolitikens områden kan
-.–_,;-
över huvud taget inte lösa mer än
en ringa del av de stora och svåra
problem, som vi nu står inför. Och
de problemen kommer inom en
nära framtid att bli än större och
än svårare. Experterna förutser en
stark ökning av brottsligheten under de närmaste åren.
Utifrån den människo- och samhällssyn, som i det föregående kommit till uttryck, finns det inga skäl
att kritisera själva den humanitära
målsättningen i den senaste tidens
reformverksamhet på straffrättens
och kriminalvårdens områden. Den
generösa och varmhjärtade människokärlek, som bär upp reformarbetet, är en av vår tids stora
ideella tillgångar. Men även de
bästa föresatser hjälper inte, om
det brister i realism vid deras genomförande. Det har redan sagts
att man underlåtit att skapa det
nödvändiga materiella underlaget
för reformideernas förverkligande.
Även om så hade skett är det inte
säkert att allt varit väl beställt. Den
förvirring, för att inte säga hjälplöshet inför den ökade brottsligheten, som blir allt vanligare bland
reformernas tillskyndare, tyder på
att det brustit i realism i själva bedömningen av uppgiftens svårighetsgrad. Mycket talar för att krisen på detta reformområde ytterst
bottnar i att man i optimistisk tilltro till de nya humaniserade och individualiserade vårdmetodernas effekt har underskattat behovet av en
för vår tids förhållanden avpassad
allmänprevention. Att en sådan
-&
måste vara nödvändig är dock uppenbart, om man försöker se reformuppgiften i dess historiska
perspektiv. Vi befinner oss i en
övergång från ett bristsamhälle till
ett överflödssamhälle. I det äldre
samhället underlättades strävandena att framtvinga en laglydnad
av individens egen självbevarelsedrift. Tillspetsat uttryckt: i bristsamhället måste han anpassa sig
-eller dö.
I det nutida samhället finns inte
på långt när samma tryck till anpassning genom individens självbevarelsedrift. Resurserna räcker till
att ägna honom en vård, som syftar
till hans återanpassning. Vid frihetsstraff blir han väl omhändertagen, får leva på hygglig standard
i fråga om sitt timliga uppehälle
och bereds – med vissa nödvändiga begränsningar- goda möjligheter till förströelse, bildning och
utbildning. Detta är ur kristen synpunkt riktigt – men det är icke
ofarligt både för honom själv och
för samhället. Han riskerar att
mjukt och omärkligt glida in i ett
tillstånd av permanent social invaliditet. Samhället riskerar att ett
allt större antal unga människor
går förlorade som arbetande och
laglydiga medborgare och blir permanenta vårdfall. Ur detta dilemma
finns det bara en väg – en allmänpreventiv insats, där hem, skola och
kriminalpolitik i samverkan skapar
förutsättningarna för en spontan
samhällslojalitet. Ju bättre hem och
skola- kompletterade med det all- 495
männas insatser förbarna-och ungdomsvård – förmår lösa sina uppgifter därvidlag, desto mer kan man
ge efter på den genom strafflagskipningen skapade allmänpreventionen. Ser man problemet om brottslighetens bekämpande i sådant sammanhang, är det väl inte många
som vågar påstå att hem och skola
redan löser sina uppgifter så väl att
kriminalpolitikens huvudinriktning
kan läggas individualpreventivt –
alltså främst syfta till den enskilde
brottslingens återanpassning. Men
detta är just vad som sker. Risken
med denna politik är att den i humanitetens namn skapar ett ständigt stigande antal sociala invalider, människor, som trots all omvårdnad förlorar sitt liv i den meningen att de aldrig får uppleva de
djupare livsvärdena. Går det därhän, så har den humanitära reformpolitiken motverkat sitt eget syfte
-den har blivit inhuman.
Vi är kanske inte där ännu. Risken för att vi skall komma därhän
är emellertid så stor att det är skäl
att noga granska det kriminalpolitiska reformverket, innan vi går vidare. Det är nödvändigt att göra
stora ekonomiska insatser för att
skapa de erforderliga materiella resurserna för reformernas fullföljande. Men vi bör också tänka över
själva principerna och försöka bedöma hur takten i reformarbetet
skall avpassas med tanke på hemmens och skolans möjligheter att
lösa sina uppgifter.
Frågan om en avvägning mellan
496
reformverkets kvantitativa sida –
konsumtionsbidragen – och dess
kvalitativa innehåll – den samhälleliga värdorganisationen – har
tillspetsats genom det sista årets
häftiga strid kring den allmänna
pensionsreformen. Det är ännu inte
klart huruvida denna strid kommer
att fortsätta – i så fall i skärpta
former – eller om pensionsreformen skall kunna genomföras i samförstånd. Det senare vore naturligtvis lyckligast. Men det är svårt att
se hur det skall kunna gå till. Av
allmänna partitaktiska skäl har socialdemokratien drivit denna reformfråga så hårt och med lösningar så präglade av den socialistiska samhällssynen att motsättningarna mellan dem och de borgerliga partierna blivit mycket stora
och mycket svära att överbrygga.
Så länge intet avgörande skett kan
man åtminstone hoppas att även
denna reform – den sista stora
kvantitativa reformen skall
kunna komma till stånd såsom en
frukt av samarbete inte av strid.
Än så länge finns alltså andrum för
eftertanke och prövning. Denna
prövning borde rimligen gälla inte
bara reformens ekonomiska förutsättningar, verkningar och tekniska
genomförande – allt områden, där
många frågor ännu är olösta –
utan också dess betydelse sett i det
allmänna reformperspektivet sedan flera år har det varit tydligt
att man både av humanitära skäl
och effektivitetshänsyn måste kräva
en förskjutning av tyngdpunkten i
reformarbetet från de generella
konsumtionsbidragen till ett utbyggande av den samhälleliga vårdorganisationen. striden i pensionsfrå-
gan har lett till att detta krav kommit i bakgrunden. När det nu finns
ett rådrum är det nödvändigt att
båda sidorna gör ett bedömande av
pensionsreformens inverkan på de
statsfinansiella möjligheterna för
den samhälleliga vårdorganisationens upprustning. Sker inte detta,
eller skulle hänsyn till dessa upprustningsbehov icke tagas, blir den
sista villan värre än den första. Det
är historiskt förklarligt att partierna främst uppmärksammat den
kvantitativa sidan av reformarbetet.
I ett tidigare skede var behovet av
trygghetsskapande åtgärder – särskilt folkpension och sjukförsäkring – så uppenbart och så stort,
att det skymde blicken för de kvalitativa uppgifternas omfattning och
betydelse. Den ursäkten föreligger
inte nu. Vill man fortsätta en politik i de stora sociala frågorna, som
är ineffektiv och vad värre är, till
sin tendens inhumanitär, så gör
man det med öppna ögon.