Cypernfrågan
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CYPERNFRÅGAN
»CYPERN är minsann en ö l För den
ligger i en sjö» kväder skalden och
nog är det sant, men det är inte
hela sanningen. Den sjö, i vilken
Cypern ligger är nämligen sedan
åtskillig tid tillbaka vad en annan,
om möjligt ännu namnkunnigare
bard kallat »a sea of troubles».
Cypern-frågan är inte bara ett av de
ömtåligaste spörsmålen i hela den
komplicerade Mellersta östern-problematiken, den är också den allt
överskuggande faktorn i ett visst
europeiskt lands yttre och även
inre politik. Detta land är Grekland.
Man behöver inte ha vistats
många dar på ort och ställe för att
bli medveten om vad Cypern betyder för grekerna. Det är inte nödvändigt att ha upplevt den rysande
förbittring, som spred sig genom
hela Aten den dag engelsmännen
exekverade den senaste dödsdomen
över en cypriotisk motståndsman
– patriot enligt grekisk, terrorist
enligt engelsk terminologi – en 19-
årig yngling, vars enda brott lär ha
bestått i innehavet av en oanvändbar automatpistoL Det är inte heller nödvändigt att ha bevittnat den
kungliga välkomsthälsning, som
bereddes hans salighet ärkebiskop
Makarios vid dennes ankomst till
Av GUNNAR UNGER
Grekland efter landsflykten på
Seychellerna, då hela folket som sin
nationalhjälte hyllade de grekiska
patrioternas religiöse och politiske
ledare.
Det räcker med att slå upp en
grekisk tidning, där ens stapplande
försök att inlära det grekiska alfabetet underlättas av att ordet Cypern är det kanske vanligaste geografiska egennamnet i rubrikerna.
Ja, det räcker att slå sig i språk
med en grek vilken som helst för
att ämnet förr eller senare ofelbart
skall komma på tal. Varhelst två
eller tre greker är församlade diskuteras Cypern och de försummar
inget tillfälle att ta upp frågan med
resande främlingar. Inte ens på sin
vallfart till Delfi kan man undgå
att bli påmind om Cypern: vid
själva Helikons fot har naturen fått
låna sig åt en konstrikt utförd propagandaplansch för Cyperns återförening med Grekland. Och även i
de vildaste bergstrakternas otillgängligaste byar lyser på husknutarna orden ENOSIS (union med
Grekland) och EOKA (cypriotiska
motståndsrörelsen) emot en.
Då den fåkunnige främlingen uttrycker sin förvåning över Cypernfrågans plötsliga aktualisering och
naivt förklarar, att han inte förrän
~—–
härom året fick klart för sig att det
överhuvudtaget existerar en sådan
fråga, möts han av en indignerad
reaktion. Cypern, framhåller grekerna med skärpa, har varit grekiskt i mer än 3 000 år. Det koloniserades av greker från Arkadien
omkring l 400 år f. Kr. Under antiken lämnade det självständiga bidrag till den hellenska kulturen.
Det var en av provinserna i det bysantinska kejsardömet och delade
efter dettas sönderfall den övriga
grekisk-talande världens öde att
lyda under olika främmande herrar. År 1191 erövrades ön av Richard Lejonhjärta, som emellertid
sålde den till en frankisk dynasti.
Mot slutet av 1400-talet övertogs
ön av venetianarna, som i sin tur
år 1571 nödgades avträda den till
turkarna. Höga Porten regerade
över Cypern till år 1878, då turkarna medgav engelsmännen att
ockupera ön, som dock alltjämt pro
forma förblev under ottomansk
överhöghet. Då Turkiet efter första
världskrigets utbrott sällade sig till
centralmakterna annekterades ön
av engelsmännen, vilket turkarna
godkände genom fördraget i Lansanne 1923. Två år senare proklamerades Cypern såsom brittisk
kronkoloni och denna status har ön
sedan dess bibehållit.
Det väsentliga i denna brokiga
historia är emellertid ur grekisk
synpunkt att trots alla invasioner
och ockupationer befolkningens
övervägande grekiska karaktär bibehållits intakt – av en befolk- 35*- 573447
507
ning på drygt 500 000 invånare
är mer än 80 % greker, inte fullt
18 % turkar och inte fullt 2 % armenier, judar etc. – och viljan till
återförening med moderlandet har
ständigt hållits levande. I likhet
med sina landsmän på andra sidan
havet gjorde de cypriotiska grekerna gång på gång uppror mot
turkarna, framför allt år 1821, då
det grekiska befrielsekriget inleddes, vilket föranledde blodiga repressalier från turkarnas sida: ärkebiskopen, biskoparna och övriga
ledande greker på Cypern avrättades. När det egentliga Grekland
vunnit sin självständighet, stegrades helt naturligt hoppet om återförening hos cyprioterna och det
fick väl att märka, framhåller grekerna, ett klart uttryck då engelsmännen ockuperade ön. Ärkebiskop
Sophronios, som då var Cyperns etnark, dvs. ledare för det cypriotiska
nationalrådet, yttrade vid detta tillfälle: »Vi accepterar regimförändringen så till vida som vi sätter vår
lit till att England vill hjälpa Cypern – på samma sätt som det
hjälpt de joniska öarna- att återförenas med moderlandet, till vilket
det har naturlig anknytning.»
Under den följande tiden visades
från engelsk sida upprepade gånger
sympati för tanken på enosis. Särskilt var detta fallet under första
världskriget, då England direkt erbjöd Cypern åt Grekland mot att
Grekland inträdde i kriget på ententens sida. Sedan Grekland något
senare efterkommit Englands öns- _..- ..·
508
kan, glömdes erbjudandet bort. Besvikelsen häröver tog sig efterhand
allt aggressivare uttryck och år
1931 utbröt våldsamma oroligheter
på Cypern; regeringsbyggnaden i
Nicosia – öns huvudstad – brändes ner, flera cyprioter dödades och
hundratals fängslades. Som en följd
härav upplöstes cyprioternas lagstiftande råd, motståndsrörelsens
ledare förvisades och stränga Ulldertryckningsåtgärder vidtogs från
engelsk sida. – Grekerna hävdar
med hänvisning till dessa data inte
utan fog att de cypriotiska stamfrändernas strävan till återförening
inte är något nymodigt påfund
utan ett urgammalt önskemål, som
alltsedan moderlandets frigörelse
och särskilt sedan engelsmännens
ockupation av Cypern ständigt varit aktuellt. Att Cypern-frågan trots
detta förefaller den utomstående
att ha fått en något abrupt aktualitet på de senaste åren, beror, som
vid närmare eftertanke också säger
sig självt, på de speciella förhållandena under och omedelbart efter
andra världskriget. Engelsmän och
greker stred sida vid sida – under
särskilt dramatiska förhållanden
på Kreta – mot axelmakternas
trupper och när efter kriget Sovjet
med vasallstater på Balkan gjorde
vad det kunde för att dra in Grekland i den kommunistiska maktsfären, var det i första hand tack
vare Englands bistånd, som Grekland kunde bevaras åt den fria världen.
Det var under sådana omständigheter helt naturligt, ja självfallet
att Cypern-frågan inte aktualiserades. Men den var därför inte glömd.
När engelsmännen värvade soldater
på Cypern för deltagande i kriget,
skedde det under mottot: ~För friheten och moder Grekland !l> – en
återklang av propagandan från
första världskriget. Det är därför
knappast ägnat att förvåna att grekerna på Cypern efter fientligheternas upphörande trodde att engelsmännen skulle vidta förberedelser
för att möjliggöra en återförening.
Detta föreföll så mycket mera sannolikt som engelsmännen på så
många andra håll i världen började
avveckla sina kolonier och återskänka vederbörande befolkningar
deras självbestämmanderätt. Härav
blev dock för Cyperns vidkommande ingenting.
Denna nya missräkning föranledde de grekiska cyprioterna att
med åberopande av principen om
självbestämmanderätt Förenta
Nationernas stadga hos den engelska kolonialförvaltningen begära
att en folkomröstning om enosis
skulle få hållas. Det var i december
1949. Resultatet blev ett bleklagt
nej. Den grekiska kyrkan på Cypern anordnade då i egenskap av
den grekiska nationalitetsgruppens
ledare en folkomröstning i januari
1950, vilken utföll så att av 224 l 08
röstberättigade greker 215 108 eller
95,7 % uttalade sig till förmån för
en union mellan Cypern och Grekland. Med stöd härav hänvände sig
de grekiska cyprioterna upprepade
,,.
gånger under de närmast följande
åren till Förenta Nationerna för att
få sin självbestämmanderätt erkänd, men förgäves. I september
1953 förklarade ledaren för den
grekiska FN-delegationen att Grekland ville stödja det cypriotiska
önskemålet, men dessförinnan ville
söka finna en vänskaplig lösning på
Cypern-frågan genom direkta förhandlingar med England.
Alla grekiska ansträngningar i
denna riktning var emellertid
fruktlösa. Grekland begärde då, i
augusti 1954, att på generalförsamlingens dagordning skulle upptas
»tillämpning under FN:s auspicier
av principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt på
Cyperns befolkning». Församlingen
beslöt i december samma år efter
rekommendation av politiska utskottet att då det inte »för närvarande synes lämpligt att anta en resolution i Cypern-frågan» lämna
det grekiska förslaget utan avseende. Denna motgång i förening
med ett uttalande i underhuset av
den biträdande engelske kolonialministern att Cypern hörde till de
territorier, som aldrig skulle få bli
självständiga, framkallade en utomordentlig bitterhet bland de grekiska cyprioterna. De bibragtes,
inte oförklarligt, den uppfattningen
att de på fredlig väg icke kunde
vinna gehör för sina krav och att
England i detta speciella fall ’icke
ämnade tillämpa de principer, som
annars var vägledande för dess kolonialpolitik och följaktligen icke
509
ämnade ge Cypern den frihet, som
dock uprepade gånger ställts i utsikt. Den sinnesstämning, som härigenom uppkom, var desperationen
nära och i anseende till det militära
järngrepp, vari engelsmännen höll
ön, kunde den bara få ett utlopp:
terrordåd och guerillakrig. På vå-
ren 1955 började Eoka sin verksamhet under fältropet »Frihet eller döden!» och Cypern förvandlades till en permanent oroshärd.
I detta läge tog engelsmännen initiativet till en tremaktskonferens i
London om Cypern-frågan, till vilken inbjöds Grekland och Turkiet,
det senare landet som ett slags moralisk skyddsmakt för den turkiska
minoriteten på ön, vilken sanningen att säga i varje fall inte tidigare visat något intresse för sitt
moderland. Ä ven Turkiets intresse
för Cypern – som nu tog sig uttryck i hårdnackat, kategoriskt
motstånd mot enosis – föreföll nå-
got nymornat. Den turkiska regeringen förklarade att turkarna på
ön måste skyddas och att den icke
kunde tolerera att Cypern, som låg
så nära Turkiet, kom i grekisk
hand. I betraktande av att de ganska talrika turkiska minoriteterna
på grekiskt territorium aldrig beklagat sig över dålig behandling
från grekernas sida och att turkarna utan protest funnit sig i att
Tolvöarna och Rhodos, tidigare turkiska besittningar och i väl så på-
trängande grannskap till Turkiet
som Cypern, tillerkänts Grekland,
vilket land f. ö. genom Balkan- 510
alliansen ingått vapenbrödraskap
med Turkiet, måste man säga att
den turkiska argumenteringen inte
gjorde något övertygande intryck.
Alltnog: konferensen hölls i slutet på augusti och början av september 1955, men rann ut i sanden,
då Grekland förelades förslag, som
icke ansågs förenliga med självbestämmandeprincipen. Under det
förhandlingarna pågick, utbröt
våldsamma antigrekiska demonstrationer Konstantinopel och
Smyrna. Inom loppet av några få
timmar hade 70 kyrkor och tusentals bostäder och butiker inom de
grekiska kolonierna rånats och
bränts av den turkiska mobben. Det
förtjänar att nämnas, att inga repressalier företogs mot de turkiska
minoriteterna i Grekland.
Sedan tremaktskonferensen misslyckats, inHimnade Grekland en ny
hemställan till FN om att Cypernfrågan skulle upptas på dagordningen. Denna hemställan avslogs
av generalförsamlingen i slutet på
september 1955. Den motivering,
som låg till grund för avslaget, var
att frågan tillsvidare inte borde
diskuteras i förhoppning om att en
gynnsammare atmosfär, som kunde
möjliggöra en fredlig lösning,
skulle komma till stånd. I all synnerhet Förenta Staterna, som dock
utfäste sig att i fortsättningen aktivt intressera sig för Cypern-frå-
gan, hävdade att diplomatiska förhandlingar under rådande omständigheter skulle ge bättre resultat
än en offentlig diskussion.
När fältmarskalken Sir John
Harding i början av oktober 1955
anlände till Cypern som nyutnämnd guvernör, var också hans
första åtgärd att uppta direkta förhandlingar med den grekiske etnarken, ärkebiskop Makarios, en föga
mer än 40-årig, högt begåvad och
viljestark prelat, som både religiöst
och politiskt framträdde som sina
landsmäns obestridde ledare. Makarios framförde följande förslag:
l) Det cypriotiska folkets självbestämmanderätt skulle erkännas.
2) Sedan detta erkännande skett,
skulle ärkebiskopen vara villig att
samverka med engelska regeringen
i fråga om att utarbeta och tilllämpa en självstyrelseförfattning.
3) Tidpunkten för tillämpning av
självbestämmanderätten skulle gö-
ras till föremål för överläggningar
mellan engelska regeringen och
cyprioternas valda representanter.
Dessa förslag förkastades av engelska regeringen. Förhandlingarna
fortgick emellertid, men det enda
medgivande engelsmännen ville
göra var att i princip erkänna självbestämmanderätten. Makarios å sin
sida krävde, att självbestämmanderätten skulle erkännas antingen
omedelbart eller vid ett fixerat datum. Så sent som i februari 1956
förklarade sig Makarios dock villig
att under en övergångsperiod medverka till en självstyrelseförfattning, som gav den engelske guvernören rätt att handlägga alla frågor
rörande Cyperns försvar och yttre
förhållanden i avvaktan på att
självbestämmandefrågan skulle avgöras. Det tycktes nu finnas gynnsamma förutsättningar för en uppgörelse i godo, så mycket mer som
bägge parter uppenbarligen var intresserade av att åstadkomma en
funktionsduglig kompromiss. Engelsmännen var dock – bl. a. av
hänsyn till turkarna – obenägna
att precisera sin ståndpunkt till
självstyrelsens utformning och Makarios vågade uppenbarligen inte
sträcka sig längre i fråga om medgivanden, utan att vara säker på
stöd från Aten. En stötesten var
dessutom att engelsmännen inte
ville ge amnesti åt motståndsrörelsens medlemmar. På ömse håll
fruktade man tydligen att lockas i
en fälla: engelsmännen misstänkte
Makarios för att spela under täcket
med motståndsrörelsen; Makarios
var orolig för att manövreras in i
en återvändsgränd både beträffande självbestämmandeprincipens
tillämpning och självstyrelsens utformning.
Just som man tyckte sig stå vid
eller nästintill målet bröt också förhandlingarna plötsligt samman i
en atmosfär av ömsesidigt misstroende. Denna förtroendekris
övergick i öppen fientlighet, då Makarios när han i början av mars
1956 var på väg till flygfältet i Nicosia för att ta ett plan till Aten
helt sonika enleverades av engelsmännen och förvisades till Seychellerna. Denna drastiska åtgärd uppfattades såväl av Cyperns som mo- 511
derlandets greker såsom en ren utmaning och under praktiskt taget
ett år framåt rådde de facto inbördeskrig på Cypern och kallt krig
mellan Grekland och England.
Det är frestande att spekulera
över vad som skulle hänt, om Makarios verkligen fått tillfälle att
flyga till Aten och där överlägga
med grekisl<a regeringen på våren
1956. Välunderrättade och balanserade grekiska iakttagare anser
nämligen att en huvudanledning
till att förhandlingarna bröt samman – vid sidan av engelsmännens intransigens – helt enkelt
var bristande samförstånd och samordning mellan Makarios och grekiska regeringen. Enligt dessa bedömare är Makarios långt ifrån den
lömske bandit med gudliga talesätt
på läpparna och bomber i den
svarta prästkappans veck, som man
på sina håll velat göra honom till.
Han skall, om man får tro dessa sagesmän, i stället vara en klok, ansvarsfull och moderat statsman,
som uppriktigare och allvarligare
än de flesta eftersträvat en fredlig
och rimlig lösning av Cypern-frå-
gan. Tvärtemot vad man allmänt
föreställt sig skall han t. o. m. varit
villig att gå längre i fråga om kompromisser med engelsmännen än
regeringen i Aten. Ja, det uppges
rent av att – som tidigare antytts
– det var bristande stöd från regeringen i Aten, som omöjliggjorde
för Makarios att driva förhandlingarna längre.
Vad skulle då ha dikterat Aten•.
512
regeringens obenägenhet att precisera sin ståndpunkt för Makarios
resp. ge honom sitt fulla moraliska
stöd? J o, säger ovan åberopade observatörer: den grekiska oppositionens hänsynslösa utnyttjande av
Cypern-frågan för rent inrikespolitiska syften, närmare bestämt för
att komma regeringen till livs. l
första hand den i detta sammanhang helt ansvarslösa oppositionspressen, men i andra hand också
riksdagsoppositionen – från liberaler till kryptokommunister –
som intagit medvetet ohållbara
ståndpunkter i Cypern-frågan i
hopp om att på så sätt kunna kompromettera regeringen. Genom att
uppställa fordringar, som man har
klart för sig ligger utom möjligheternas ram att få uppfyllda, har
man velat få regeringen att framstå
som defaitistisk, undanfallande, ja
onationell. Intresset för att möjliggöra en vänskaplig lösning av Cypern-frågan har helt underordnats
intresset av att om möjligt underblåsa de nationella lidelserna därhän att regeringen bringas på fall.
Cypern-frågan skulle med andra
ord ha degraderats till en bricka i
grekernas inrikespolitiska spel.
Om – menar samma bedömare
– den moderatkonservativa koalitionsregeringen Karamanlis och alldeles speciellt dess mera smidige
än starke utrikesminister Averoff
visat karaktärsfasthet och kurage
nog att motstå oppositionens på-
tryckningar och givit Makarios sitt
fulla stöd i dennes förhandlingar
med engelsmännen skulle Cypernfrågan sannolikt för länge sedan
varit löst. Dessa spekulationer har
emellertid numera uteslutande akademiskt intresse och deras värde
får hänskjutas till en framtida
forsknings bedömande. Faktum var,
som nämnts, att i och med Makarios’ deportation till Seychellerna
ett dödläge uppstod i Cypern-frågan,
som skulle vara ett år framåt. På
själva Cypern markerades det av
bittra fejder mellan de grekiska
partisanerna och engelska trupper.
Atmosfären förbättrades inte av att
Eoka t. o. m. lyckades anbringa en
bomb under Sir John Hardings
säng, låt vara att den aldrig kom
sig för med att detonera innan den
upptäcktes. Eokas våldshandlingar
bemöttes av engelsmännen med
skoningslösa repressalier; det torde
knappast kunna förnekas att å
ömse sidor omänskliga grymheter
begicks. Den engelska regeringen
intog den hållningen att inga förhandlingar kunde återupptas, så
länge inte allt motstånd upphört på
Cypern; grekerna svarade med att
citera Churchills ord: »Det är människors främsta rättighet att dö och
döda för det land de lever i och att
med utomordentlig hårdhet straffa
de av sina landsmän, som värmt
sina händer vid inkräktarnas
härd.»
Ungefär ett år efter Makarios’ deportation, i slutet på februari 1957,
vädjade grekiska regeringen på
nytt till FN att godkänna tillämpningen av självbestämmanderätten
på Cypern. Denna gång kröntes initiativet med ett visst mått av framgång. Det politiska utskottet föreslog en resolution, som den 26 februari godkändes av generalförsamlingen:
»Generalförsamlingen, som övervägt
Cypern-frågan och tror att lösningen
av detta problem kräver en atmosfär
av fred och yttrandefrihet, uttrycker
det allvarliga önskemålet att en fredlig,
demokratisk och rättvis lösning i enlighet med principerna och målsättningarna i FN:s stadga skall uppnås och
den förhoppningen att förhandlingar
i detta syfte skall återupptas och fullföljas.»
Detta var en diplomatisk seger så
till vida som engelsmännen nu inte
längre kunde hävda att Cypern-frå-
gan var en intern brittisk angelä-
genhet och en moralisk seger så
till vida som FN:s auktoritet- så-
dan den nu är – kunde användas
som påtryckning på England att
finna en godtagbar lösning.
Resultatet lät heller inte länge
vänta på sig. Redan en månad senare vidtog engelska regeringen den
uppseendeväckande åtgärden att
frige ärkebiskop Makarios – låt
vara under förutsättning att han
tillsvidare inte skulle få återvända
till Cypern. Hur kontroversiellt
detta steg i själva verket var, visas
bäst av att Lord Salisbury, av
många betraktad som den engelska
konservativa regeringens grå eminens och starke man, tog det till
förevändning för att avgå. — I och
med Makarios’ frigivning var första
51’3
förutsättningen för en fredlig lösning av Cypern-frågan förhanden
och den omedelbara följden blev en
påtaglig avspänning inte bara mellan England och Grekland utan
också på Cypern, där man enligt
lokala meddelanden fick uppleva
den överraskande synen att se
Eolm-män dansa ringdans med engelska soldater. Frågan var nu bara
vilken form lösningen skulle få. De
uttalanden ärkebiskop Makarios
gjorde vid och efter sin ankomst till
Grekland tydde inte precis på att
landsflykten på Seychellerna bidragit till att öka hans moderation och
utsikterna till en snabb uppgörelse
föreföll i varje fall mycket ovissa.
Under åtskilliga månader blev Cypern-frågan hängande i luften. Man
fick nöja sig med att Eoka inställde
alla stridshandlingar, att engelsmännen inställde sina repressalier och att läget på Cypern började
normaliseras. Grekland har gjort en
ny framstöt till FN i Cypern-frågan,
som kommer att upptas till behandling vid nu pågående session. Sir
John Harding – vars efterträdare
f. ö. nyligen utsetts – har varit
hemlmllad till konferens med engelslm regeringen och i underhuset
har Cypern-frågan kort före parlamentets sommarferie för oräknat
vilken gång i ordningen debatterats utan att några nya upplysningar framkommit. Men en sak av
konkret innebörd har dock tilldragit sig som inger förhoppningar om
att den segslitna frågan kan komma
att lösas genom ett veritabelt Alex- ”’l”~.: .:s;;.;;;;;a•s-7:~! ..JQSUU$2.J424
514
anders-hugg. Det var ett uttalande
av den engelske försvarsministern
Duncan Sandys, som redan genom
sin attityd till de brittiska försvarsproblemen visat sig mäktig ett dristigt och fördomsfritt omdöme. Han
yttrade vid sin återkomst från en
inspektionsresa till Mellersta östern
i juni att han hoppades snart kunna
tillkännage en förflyttning av den
engelska militärbasen på Cypern inklusive det engelska Mellersta östern-kommandot till något annat
territorium, förslagsvis Kenya eller
Aden.
Därmed skulle den gordiska knuten i verkligheten vara löst såsom
ett närmare studium av den hittillsvarande brittiska ståndpunkten i
Cypern-frågan ger vid handen. Ty
vad är det noga taget, som kommit
engelsmännen att genom sin vägran
att medge självbestämmanderätt åt
Cypern inte bara skapa permanent
oro på Cypern och förvandla de
förut så vänskapliga engelsk-grekiska förbindelserna i öppen fiendskap utan också lamslå Balkan-alliansen, försvaga Bagdad-pakten,
underminera NATO-försvaret i Mellersta östern och förminska det
egna landets prestige som upplyst
och framstegsvänlig kolonialmakt?
Den officiella engelska ståndpunkten till Cypern-frågan brukar basera sig på följande argument.
Cypern har aldrig tillhört Grekland och är inte grekiskt. Kravet
på Enasis är ett nymodigt påfund
och en artificiell konstruktion. Cypern är nödvändigt som strategisk
bas för England inom ramen för
västmakternas försvarssamverkan.
Engelsmännen har ett moralisktpolitiskt ansvar för Cypern, nämligen att inte utsätta ön för den risk
att falla i kommunisternas händer,
som kunde bli en följd om den kom
under grekiskt herravälde.
Sir Harold Nieolson som i likhet
med den framstående författaren
och Greklands-kännaren Sir Compton Mackenzie, den förutvarande
guvernören över Cypern, Lord Winster och en rad andra auktoritativa
brittiska bedömare tagit bestämt
avstånd från sin regerings Cypernpolitik, har förklarat att dessa argument »även om de knyts tätt tillsammans utgör en sorglig knippa;
tagna var för sig knäcks de omedelbart.» Det är lätt att förstå detta
uttalande. Att Cypern aldrig tillhört
Grekland är lika oriktigt som att
Enasis skulle vara en modern konstruktion, vilket framgår redan av
den summariska återblick över Cyperns historia, som inleder denna
artikel. Att Cypern inte är grekiskt
är ju en ren lek med ord i betraktande av att över 80 % av befolkningen ju är grekisk. Framlidne
Sir Ronald Storrs, som under en
kritisk period av öns historia var
dess guvernör, har i detta sammanhang yttrat: »Cyprioternas grekiska
sinnelag är efter min mening
oemotsägligt. Ingen vettig människa kan bestrida, att cyprioten är
grek, talar grekiska, tänker och
känner grekiskt.» Vad beträffar Cyperns nödvändighet som engelsk
militärbas är detta tal nu vederlagt
genom Duncan Sandys’ tillkännagivande. Men alldeles bortsett från
detta är det att märka, att grekiska
regeringen, som f. ö. aldrig begärt
Enosis för cyprioternas räkning,
endast självbestämmanderätt, uttryckligen förklarat att om Enosis
skulle komma till stånd, engelsmännen alltfort skulle få bibehålla
full militär dispositionsrätt över ön
inom ramen för västmakternas försvarssamverkan. Det militära argumentet är följaktligen allsidigt
ohållbart. Vad slutligen beträffar
det sista argumentet om faran för
att ön skulle falla i kommunisternas händer, verkar det föga troligt
att NATO om Grekland plötsligt
bleve kommunistiskt, stillatigande
skulle åse att en kommunistisk re- 515
gim installerades på Cypern, som
militärt ligger helt inom den västliga maktsfären.
Även en iakttagare, som med
största sympati följt den samtida
engelska politikens utveckling,
måste i likhet med så många av
engelsmännen själva ställa sig frå-
gande inför den officiella engelska
hållningen till Cypern. Varför är
det riktigt att bevilja friheten åt
Indien, Burma, Ceylon, Ghana etc.
men förvägra den åt Cypern? Så
undrar Lord Winster och det är
svårt att inte dela hans undran.
Man får hoppas att Duncan Sandys’ plan kan göra ett slut på denna
undran och därmed på en av de
olustigaste och mänskligt att döma
onödigaste konflikter, som stört
samarbetet inom den fria världen.
»CYPERN är minsann en ö l För den
ligger i en sjö» kväder skalden och
nog är det sant, men det är inte
hela sanningen. Den sjö, i vilken
Cypern ligger är nämligen sedan
åtskillig tid tillbaka vad en annan,
om möjligt ännu namnkunnigare
bard kallat »a sea of troubles».
Cypern-frågan är inte bara ett av de
ömtåligaste spörsmålen i hela den
komplicerade Mellersta östern-problematiken, den är också den allt
överskuggande faktorn i ett visst
europeiskt lands yttre och även
inre politik. Detta land är Grekland.
Man behöver inte ha vistats
många dar på ort och ställe för att
bli medveten om vad Cypern betyder för grekerna. Det är inte nödvändigt att ha upplevt den rysande
förbittring, som spred sig genom
hela Aten den dag engelsmännen
exekverade den senaste dödsdomen
över en cypriotisk motståndsman
– patriot enligt grekisk, terrorist
enligt engelsk terminologi – en 19-
årig yngling, vars enda brott lär ha
bestått i innehavet av en oanvändbar automatpistoL Det är inte heller nödvändigt att ha bevittnat den
kungliga välkomsthälsning, som
bereddes hans salighet ärkebiskop
Makarios vid dennes ankomst till
Av GUNNAR UNGER
Grekland efter landsflykten på
Seychellerna, då hela folket som sin
nationalhjälte hyllade de grekiska
patrioternas religiöse och politiske
ledare.
Det räcker med att slå upp en
grekisk tidning, där ens stapplande
försök att inlära det grekiska alfabetet underlättas av att ordet Cypern är det kanske vanligaste geografiska egennamnet i rubrikerna.
Ja, det räcker att slå sig i språk
med en grek vilken som helst för
att ämnet förr eller senare ofelbart
skall komma på tal. Varhelst två
eller tre greker är församlade diskuteras Cypern och de försummar
inget tillfälle att ta upp frågan med
resande främlingar. Inte ens på sin
vallfart till Delfi kan man undgå
att bli påmind om Cypern: vid
själva Helikons fot har naturen fått
låna sig åt en konstrikt utförd propagandaplansch för Cyperns återförening med Grekland. Och även i
de vildaste bergstrakternas otillgängligaste byar lyser på husknutarna orden ENOSIS (union med
Grekland) och EOKA (cypriotiska
motståndsrörelsen) emot en.
Då den fåkunnige främlingen uttrycker sin förvåning över Cypernfrågans plötsliga aktualisering och
naivt förklarar, att han inte förrän
~—–
härom året fick klart för sig att det
överhuvudtaget existerar en sådan
fråga, möts han av en indignerad
reaktion. Cypern, framhåller grekerna med skärpa, har varit grekiskt i mer än 3 000 år. Det koloniserades av greker från Arkadien
omkring l 400 år f. Kr. Under antiken lämnade det självständiga bidrag till den hellenska kulturen.
Det var en av provinserna i det bysantinska kejsardömet och delade
efter dettas sönderfall den övriga
grekisk-talande världens öde att
lyda under olika främmande herrar. År 1191 erövrades ön av Richard Lejonhjärta, som emellertid
sålde den till en frankisk dynasti.
Mot slutet av 1400-talet övertogs
ön av venetianarna, som i sin tur
år 1571 nödgades avträda den till
turkarna. Höga Porten regerade
över Cypern till år 1878, då turkarna medgav engelsmännen att
ockupera ön, som dock alltjämt pro
forma förblev under ottomansk
överhöghet. Då Turkiet efter första
världskrigets utbrott sällade sig till
centralmakterna annekterades ön
av engelsmännen, vilket turkarna
godkände genom fördraget i Lansanne 1923. Två år senare proklamerades Cypern såsom brittisk
kronkoloni och denna status har ön
sedan dess bibehållit.
Det väsentliga i denna brokiga
historia är emellertid ur grekisk
synpunkt att trots alla invasioner
och ockupationer befolkningens
övervägande grekiska karaktär bibehållits intakt – av en befolk- 35*- 573447
507
ning på drygt 500 000 invånare
är mer än 80 % greker, inte fullt
18 % turkar och inte fullt 2 % armenier, judar etc. – och viljan till
återförening med moderlandet har
ständigt hållits levande. I likhet
med sina landsmän på andra sidan
havet gjorde de cypriotiska grekerna gång på gång uppror mot
turkarna, framför allt år 1821, då
det grekiska befrielsekriget inleddes, vilket föranledde blodiga repressalier från turkarnas sida: ärkebiskopen, biskoparna och övriga
ledande greker på Cypern avrättades. När det egentliga Grekland
vunnit sin självständighet, stegrades helt naturligt hoppet om återförening hos cyprioterna och det
fick väl att märka, framhåller grekerna, ett klart uttryck då engelsmännen ockuperade ön. Ärkebiskop
Sophronios, som då var Cyperns etnark, dvs. ledare för det cypriotiska
nationalrådet, yttrade vid detta tillfälle: »Vi accepterar regimförändringen så till vida som vi sätter vår
lit till att England vill hjälpa Cypern – på samma sätt som det
hjälpt de joniska öarna- att återförenas med moderlandet, till vilket
det har naturlig anknytning.»
Under den följande tiden visades
från engelsk sida upprepade gånger
sympati för tanken på enosis. Särskilt var detta fallet under första
världskriget, då England direkt erbjöd Cypern åt Grekland mot att
Grekland inträdde i kriget på ententens sida. Sedan Grekland något
senare efterkommit Englands öns- _..- ..·
508
kan, glömdes erbjudandet bort. Besvikelsen häröver tog sig efterhand
allt aggressivare uttryck och år
1931 utbröt våldsamma oroligheter
på Cypern; regeringsbyggnaden i
Nicosia – öns huvudstad – brändes ner, flera cyprioter dödades och
hundratals fängslades. Som en följd
härav upplöstes cyprioternas lagstiftande råd, motståndsrörelsens
ledare förvisades och stränga Ulldertryckningsåtgärder vidtogs från
engelsk sida. – Grekerna hävdar
med hänvisning till dessa data inte
utan fog att de cypriotiska stamfrändernas strävan till återförening
inte är något nymodigt påfund
utan ett urgammalt önskemål, som
alltsedan moderlandets frigörelse
och särskilt sedan engelsmännens
ockupation av Cypern ständigt varit aktuellt. Att Cypern-frågan trots
detta förefaller den utomstående
att ha fått en något abrupt aktualitet på de senaste åren, beror, som
vid närmare eftertanke också säger
sig självt, på de speciella förhållandena under och omedelbart efter
andra världskriget. Engelsmän och
greker stred sida vid sida – under
särskilt dramatiska förhållanden
på Kreta – mot axelmakternas
trupper och när efter kriget Sovjet
med vasallstater på Balkan gjorde
vad det kunde för att dra in Grekland i den kommunistiska maktsfären, var det i första hand tack
vare Englands bistånd, som Grekland kunde bevaras åt den fria världen.
Det var under sådana omständigheter helt naturligt, ja självfallet
att Cypern-frågan inte aktualiserades. Men den var därför inte glömd.
När engelsmännen värvade soldater
på Cypern för deltagande i kriget,
skedde det under mottot: ~För friheten och moder Grekland !l> – en
återklang av propagandan från
första världskriget. Det är därför
knappast ägnat att förvåna att grekerna på Cypern efter fientligheternas upphörande trodde att engelsmännen skulle vidta förberedelser
för att möjliggöra en återförening.
Detta föreföll så mycket mera sannolikt som engelsmännen på så
många andra håll i världen började
avveckla sina kolonier och återskänka vederbörande befolkningar
deras självbestämmanderätt. Härav
blev dock för Cyperns vidkommande ingenting.
Denna nya missräkning föranledde de grekiska cyprioterna att
med åberopande av principen om
självbestämmanderätt Förenta
Nationernas stadga hos den engelska kolonialförvaltningen begära
att en folkomröstning om enosis
skulle få hållas. Det var i december
1949. Resultatet blev ett bleklagt
nej. Den grekiska kyrkan på Cypern anordnade då i egenskap av
den grekiska nationalitetsgruppens
ledare en folkomröstning i januari
1950, vilken utföll så att av 224 l 08
röstberättigade greker 215 108 eller
95,7 % uttalade sig till förmån för
en union mellan Cypern och Grekland. Med stöd härav hänvände sig
de grekiska cyprioterna upprepade
,,.
gånger under de närmast följande
åren till Förenta Nationerna för att
få sin självbestämmanderätt erkänd, men förgäves. I september
1953 förklarade ledaren för den
grekiska FN-delegationen att Grekland ville stödja det cypriotiska
önskemålet, men dessförinnan ville
söka finna en vänskaplig lösning på
Cypern-frågan genom direkta förhandlingar med England.
Alla grekiska ansträngningar i
denna riktning var emellertid
fruktlösa. Grekland begärde då, i
augusti 1954, att på generalförsamlingens dagordning skulle upptas
»tillämpning under FN:s auspicier
av principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt på
Cyperns befolkning». Församlingen
beslöt i december samma år efter
rekommendation av politiska utskottet att då det inte »för närvarande synes lämpligt att anta en resolution i Cypern-frågan» lämna
det grekiska förslaget utan avseende. Denna motgång i förening
med ett uttalande i underhuset av
den biträdande engelske kolonialministern att Cypern hörde till de
territorier, som aldrig skulle få bli
självständiga, framkallade en utomordentlig bitterhet bland de grekiska cyprioterna. De bibragtes,
inte oförklarligt, den uppfattningen
att de på fredlig väg icke kunde
vinna gehör för sina krav och att
England i detta speciella fall ’icke
ämnade tillämpa de principer, som
annars var vägledande för dess kolonialpolitik och följaktligen icke
509
ämnade ge Cypern den frihet, som
dock uprepade gånger ställts i utsikt. Den sinnesstämning, som härigenom uppkom, var desperationen
nära och i anseende till det militära
järngrepp, vari engelsmännen höll
ön, kunde den bara få ett utlopp:
terrordåd och guerillakrig. På vå-
ren 1955 började Eoka sin verksamhet under fältropet »Frihet eller döden!» och Cypern förvandlades till en permanent oroshärd.
I detta läge tog engelsmännen initiativet till en tremaktskonferens i
London om Cypern-frågan, till vilken inbjöds Grekland och Turkiet,
det senare landet som ett slags moralisk skyddsmakt för den turkiska
minoriteten på ön, vilken sanningen att säga i varje fall inte tidigare visat något intresse för sitt
moderland. Ä ven Turkiets intresse
för Cypern – som nu tog sig uttryck i hårdnackat, kategoriskt
motstånd mot enosis – föreföll nå-
got nymornat. Den turkiska regeringen förklarade att turkarna på
ön måste skyddas och att den icke
kunde tolerera att Cypern, som låg
så nära Turkiet, kom i grekisk
hand. I betraktande av att de ganska talrika turkiska minoriteterna
på grekiskt territorium aldrig beklagat sig över dålig behandling
från grekernas sida och att turkarna utan protest funnit sig i att
Tolvöarna och Rhodos, tidigare turkiska besittningar och i väl så på-
trängande grannskap till Turkiet
som Cypern, tillerkänts Grekland,
vilket land f. ö. genom Balkan- 510
alliansen ingått vapenbrödraskap
med Turkiet, måste man säga att
den turkiska argumenteringen inte
gjorde något övertygande intryck.
Alltnog: konferensen hölls i slutet på augusti och början av september 1955, men rann ut i sanden,
då Grekland förelades förslag, som
icke ansågs förenliga med självbestämmandeprincipen. Under det
förhandlingarna pågick, utbröt
våldsamma antigrekiska demonstrationer Konstantinopel och
Smyrna. Inom loppet av några få
timmar hade 70 kyrkor och tusentals bostäder och butiker inom de
grekiska kolonierna rånats och
bränts av den turkiska mobben. Det
förtjänar att nämnas, att inga repressalier företogs mot de turkiska
minoriteterna i Grekland.
Sedan tremaktskonferensen misslyckats, inHimnade Grekland en ny
hemställan till FN om att Cypernfrågan skulle upptas på dagordningen. Denna hemställan avslogs
av generalförsamlingen i slutet på
september 1955. Den motivering,
som låg till grund för avslaget, var
att frågan tillsvidare inte borde
diskuteras i förhoppning om att en
gynnsammare atmosfär, som kunde
möjliggöra en fredlig lösning,
skulle komma till stånd. I all synnerhet Förenta Staterna, som dock
utfäste sig att i fortsättningen aktivt intressera sig för Cypern-frå-
gan, hävdade att diplomatiska förhandlingar under rådande omständigheter skulle ge bättre resultat
än en offentlig diskussion.
När fältmarskalken Sir John
Harding i början av oktober 1955
anlände till Cypern som nyutnämnd guvernör, var också hans
första åtgärd att uppta direkta förhandlingar med den grekiske etnarken, ärkebiskop Makarios, en föga
mer än 40-årig, högt begåvad och
viljestark prelat, som både religiöst
och politiskt framträdde som sina
landsmäns obestridde ledare. Makarios framförde följande förslag:
l) Det cypriotiska folkets självbestämmanderätt skulle erkännas.
2) Sedan detta erkännande skett,
skulle ärkebiskopen vara villig att
samverka med engelska regeringen
i fråga om att utarbeta och tilllämpa en självstyrelseförfattning.
3) Tidpunkten för tillämpning av
självbestämmanderätten skulle gö-
ras till föremål för överläggningar
mellan engelska regeringen och
cyprioternas valda representanter.
Dessa förslag förkastades av engelska regeringen. Förhandlingarna
fortgick emellertid, men det enda
medgivande engelsmännen ville
göra var att i princip erkänna självbestämmanderätten. Makarios å sin
sida krävde, att självbestämmanderätten skulle erkännas antingen
omedelbart eller vid ett fixerat datum. Så sent som i februari 1956
förklarade sig Makarios dock villig
att under en övergångsperiod medverka till en självstyrelseförfattning, som gav den engelske guvernören rätt att handlägga alla frågor
rörande Cyperns försvar och yttre
förhållanden i avvaktan på att
självbestämmandefrågan skulle avgöras. Det tycktes nu finnas gynnsamma förutsättningar för en uppgörelse i godo, så mycket mer som
bägge parter uppenbarligen var intresserade av att åstadkomma en
funktionsduglig kompromiss. Engelsmännen var dock – bl. a. av
hänsyn till turkarna – obenägna
att precisera sin ståndpunkt till
självstyrelsens utformning och Makarios vågade uppenbarligen inte
sträcka sig längre i fråga om medgivanden, utan att vara säker på
stöd från Aten. En stötesten var
dessutom att engelsmännen inte
ville ge amnesti åt motståndsrörelsens medlemmar. På ömse håll
fruktade man tydligen att lockas i
en fälla: engelsmännen misstänkte
Makarios för att spela under täcket
med motståndsrörelsen; Makarios
var orolig för att manövreras in i
en återvändsgränd både beträffande självbestämmandeprincipens
tillämpning och självstyrelsens utformning.
Just som man tyckte sig stå vid
eller nästintill målet bröt också förhandlingarna plötsligt samman i
en atmosfär av ömsesidigt misstroende. Denna förtroendekris
övergick i öppen fientlighet, då Makarios när han i början av mars
1956 var på väg till flygfältet i Nicosia för att ta ett plan till Aten
helt sonika enleverades av engelsmännen och förvisades till Seychellerna. Denna drastiska åtgärd uppfattades såväl av Cyperns som mo- 511
derlandets greker såsom en ren utmaning och under praktiskt taget
ett år framåt rådde de facto inbördeskrig på Cypern och kallt krig
mellan Grekland och England.
Det är frestande att spekulera
över vad som skulle hänt, om Makarios verkligen fått tillfälle att
flyga till Aten och där överlägga
med grekisl<a regeringen på våren
1956. Välunderrättade och balanserade grekiska iakttagare anser
nämligen att en huvudanledning
till att förhandlingarna bröt samman – vid sidan av engelsmännens intransigens – helt enkelt
var bristande samförstånd och samordning mellan Makarios och grekiska regeringen. Enligt dessa bedömare är Makarios långt ifrån den
lömske bandit med gudliga talesätt
på läpparna och bomber i den
svarta prästkappans veck, som man
på sina håll velat göra honom till.
Han skall, om man får tro dessa sagesmän, i stället vara en klok, ansvarsfull och moderat statsman,
som uppriktigare och allvarligare
än de flesta eftersträvat en fredlig
och rimlig lösning av Cypern-frå-
gan. Tvärtemot vad man allmänt
föreställt sig skall han t. o. m. varit
villig att gå längre i fråga om kompromisser med engelsmännen än
regeringen i Aten. Ja, det uppges
rent av att – som tidigare antytts
– det var bristande stöd från regeringen i Aten, som omöjliggjorde
för Makarios att driva förhandlingarna längre.
Vad skulle då ha dikterat Aten•.
512
regeringens obenägenhet att precisera sin ståndpunkt för Makarios
resp. ge honom sitt fulla moraliska
stöd? J o, säger ovan åberopade observatörer: den grekiska oppositionens hänsynslösa utnyttjande av
Cypern-frågan för rent inrikespolitiska syften, närmare bestämt för
att komma regeringen till livs. l
första hand den i detta sammanhang helt ansvarslösa oppositionspressen, men i andra hand också
riksdagsoppositionen – från liberaler till kryptokommunister –
som intagit medvetet ohållbara
ståndpunkter i Cypern-frågan i
hopp om att på så sätt kunna kompromettera regeringen. Genom att
uppställa fordringar, som man har
klart för sig ligger utom möjligheternas ram att få uppfyllda, har
man velat få regeringen att framstå
som defaitistisk, undanfallande, ja
onationell. Intresset för att möjliggöra en vänskaplig lösning av Cypern-frågan har helt underordnats
intresset av att om möjligt underblåsa de nationella lidelserna därhän att regeringen bringas på fall.
Cypern-frågan skulle med andra
ord ha degraderats till en bricka i
grekernas inrikespolitiska spel.
Om – menar samma bedömare
– den moderatkonservativa koalitionsregeringen Karamanlis och alldeles speciellt dess mera smidige
än starke utrikesminister Averoff
visat karaktärsfasthet och kurage
nog att motstå oppositionens på-
tryckningar och givit Makarios sitt
fulla stöd i dennes förhandlingar
med engelsmännen skulle Cypernfrågan sannolikt för länge sedan
varit löst. Dessa spekulationer har
emellertid numera uteslutande akademiskt intresse och deras värde
får hänskjutas till en framtida
forsknings bedömande. Faktum var,
som nämnts, att i och med Makarios’ deportation till Seychellerna
ett dödläge uppstod i Cypern-frågan,
som skulle vara ett år framåt. På
själva Cypern markerades det av
bittra fejder mellan de grekiska
partisanerna och engelska trupper.
Atmosfären förbättrades inte av att
Eoka t. o. m. lyckades anbringa en
bomb under Sir John Hardings
säng, låt vara att den aldrig kom
sig för med att detonera innan den
upptäcktes. Eokas våldshandlingar
bemöttes av engelsmännen med
skoningslösa repressalier; det torde
knappast kunna förnekas att å
ömse sidor omänskliga grymheter
begicks. Den engelska regeringen
intog den hållningen att inga förhandlingar kunde återupptas, så
länge inte allt motstånd upphört på
Cypern; grekerna svarade med att
citera Churchills ord: »Det är människors främsta rättighet att dö och
döda för det land de lever i och att
med utomordentlig hårdhet straffa
de av sina landsmän, som värmt
sina händer vid inkräktarnas
härd.»
Ungefär ett år efter Makarios’ deportation, i slutet på februari 1957,
vädjade grekiska regeringen på
nytt till FN att godkänna tillämpningen av självbestämmanderätten
på Cypern. Denna gång kröntes initiativet med ett visst mått av framgång. Det politiska utskottet föreslog en resolution, som den 26 februari godkändes av generalförsamlingen:
»Generalförsamlingen, som övervägt
Cypern-frågan och tror att lösningen
av detta problem kräver en atmosfär
av fred och yttrandefrihet, uttrycker
det allvarliga önskemålet att en fredlig,
demokratisk och rättvis lösning i enlighet med principerna och målsättningarna i FN:s stadga skall uppnås och
den förhoppningen att förhandlingar
i detta syfte skall återupptas och fullföljas.»
Detta var en diplomatisk seger så
till vida som engelsmännen nu inte
längre kunde hävda att Cypern-frå-
gan var en intern brittisk angelä-
genhet och en moralisk seger så
till vida som FN:s auktoritet- så-
dan den nu är – kunde användas
som påtryckning på England att
finna en godtagbar lösning.
Resultatet lät heller inte länge
vänta på sig. Redan en månad senare vidtog engelska regeringen den
uppseendeväckande åtgärden att
frige ärkebiskop Makarios – låt
vara under förutsättning att han
tillsvidare inte skulle få återvända
till Cypern. Hur kontroversiellt
detta steg i själva verket var, visas
bäst av att Lord Salisbury, av
många betraktad som den engelska
konservativa regeringens grå eminens och starke man, tog det till
förevändning för att avgå. — I och
med Makarios’ frigivning var första
51’3
förutsättningen för en fredlig lösning av Cypern-frågan förhanden
och den omedelbara följden blev en
påtaglig avspänning inte bara mellan England och Grekland utan
också på Cypern, där man enligt
lokala meddelanden fick uppleva
den överraskande synen att se
Eolm-män dansa ringdans med engelska soldater. Frågan var nu bara
vilken form lösningen skulle få. De
uttalanden ärkebiskop Makarios
gjorde vid och efter sin ankomst till
Grekland tydde inte precis på att
landsflykten på Seychellerna bidragit till att öka hans moderation och
utsikterna till en snabb uppgörelse
föreföll i varje fall mycket ovissa.
Under åtskilliga månader blev Cypern-frågan hängande i luften. Man
fick nöja sig med att Eoka inställde
alla stridshandlingar, att engelsmännen inställde sina repressalier och att läget på Cypern började
normaliseras. Grekland har gjort en
ny framstöt till FN i Cypern-frågan,
som kommer att upptas till behandling vid nu pågående session. Sir
John Harding – vars efterträdare
f. ö. nyligen utsetts – har varit
hemlmllad till konferens med engelslm regeringen och i underhuset
har Cypern-frågan kort före parlamentets sommarferie för oräknat
vilken gång i ordningen debatterats utan att några nya upplysningar framkommit. Men en sak av
konkret innebörd har dock tilldragit sig som inger förhoppningar om
att den segslitna frågan kan komma
att lösas genom ett veritabelt Alex- ”’l”~.: .:s;;.;;;;;a•s-7:~! ..JQSUU$2.J424
514
anders-hugg. Det var ett uttalande
av den engelske försvarsministern
Duncan Sandys, som redan genom
sin attityd till de brittiska försvarsproblemen visat sig mäktig ett dristigt och fördomsfritt omdöme. Han
yttrade vid sin återkomst från en
inspektionsresa till Mellersta östern
i juni att han hoppades snart kunna
tillkännage en förflyttning av den
engelska militärbasen på Cypern inklusive det engelska Mellersta östern-kommandot till något annat
territorium, förslagsvis Kenya eller
Aden.
Därmed skulle den gordiska knuten i verkligheten vara löst såsom
ett närmare studium av den hittillsvarande brittiska ståndpunkten i
Cypern-frågan ger vid handen. Ty
vad är det noga taget, som kommit
engelsmännen att genom sin vägran
att medge självbestämmanderätt åt
Cypern inte bara skapa permanent
oro på Cypern och förvandla de
förut så vänskapliga engelsk-grekiska förbindelserna i öppen fiendskap utan också lamslå Balkan-alliansen, försvaga Bagdad-pakten,
underminera NATO-försvaret i Mellersta östern och förminska det
egna landets prestige som upplyst
och framstegsvänlig kolonialmakt?
Den officiella engelska ståndpunkten till Cypern-frågan brukar basera sig på följande argument.
Cypern har aldrig tillhört Grekland och är inte grekiskt. Kravet
på Enasis är ett nymodigt påfund
och en artificiell konstruktion. Cypern är nödvändigt som strategisk
bas för England inom ramen för
västmakternas försvarssamverkan.
Engelsmännen har ett moralisktpolitiskt ansvar för Cypern, nämligen att inte utsätta ön för den risk
att falla i kommunisternas händer,
som kunde bli en följd om den kom
under grekiskt herravälde.
Sir Harold Nieolson som i likhet
med den framstående författaren
och Greklands-kännaren Sir Compton Mackenzie, den förutvarande
guvernören över Cypern, Lord Winster och en rad andra auktoritativa
brittiska bedömare tagit bestämt
avstånd från sin regerings Cypernpolitik, har förklarat att dessa argument »även om de knyts tätt tillsammans utgör en sorglig knippa;
tagna var för sig knäcks de omedelbart.» Det är lätt att förstå detta
uttalande. Att Cypern aldrig tillhört
Grekland är lika oriktigt som att
Enasis skulle vara en modern konstruktion, vilket framgår redan av
den summariska återblick över Cyperns historia, som inleder denna
artikel. Att Cypern inte är grekiskt
är ju en ren lek med ord i betraktande av att över 80 % av befolkningen ju är grekisk. Framlidne
Sir Ronald Storrs, som under en
kritisk period av öns historia var
dess guvernör, har i detta sammanhang yttrat: »Cyprioternas grekiska
sinnelag är efter min mening
oemotsägligt. Ingen vettig människa kan bestrida, att cyprioten är
grek, talar grekiska, tänker och
känner grekiskt.» Vad beträffar Cyperns nödvändighet som engelsk
militärbas är detta tal nu vederlagt
genom Duncan Sandys’ tillkännagivande. Men alldeles bortsett från
detta är det att märka, att grekiska
regeringen, som f. ö. aldrig begärt
Enosis för cyprioternas räkning,
endast självbestämmanderätt, uttryckligen förklarat att om Enosis
skulle komma till stånd, engelsmännen alltfort skulle få bibehålla
full militär dispositionsrätt över ön
inom ramen för västmakternas försvarssamverkan. Det militära argumentet är följaktligen allsidigt
ohållbart. Vad slutligen beträffar
det sista argumentet om faran för
att ön skulle falla i kommunisternas händer, verkar det föga troligt
att NATO om Grekland plötsligt
bleve kommunistiskt, stillatigande
skulle åse att en kommunistisk re- 515
gim installerades på Cypern, som
militärt ligger helt inom den västliga maktsfären.
Även en iakttagare, som med
största sympati följt den samtida
engelska politikens utveckling,
måste i likhet med så många av
engelsmännen själva ställa sig frå-
gande inför den officiella engelska
hållningen till Cypern. Varför är
det riktigt att bevilja friheten åt
Indien, Burma, Ceylon, Ghana etc.
men förvägra den åt Cypern? Så
undrar Lord Winster och det är
svårt att inte dela hans undran.
Man får hoppas att Duncan Sandys’ plan kan göra ett slut på denna
undran och därmed på en av de
olustigaste och mänskligt att döma
onödigaste konflikter, som stört
samarbetet inom den fria världen.