Nya vägar i fransk kolonialpolitik
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NYA VÄGAR I FRANSK KOLONIALPOLITIK
SoMMAREN 1956 blev en vattendelare i fransk kolonialpolitik. Då
fastställdes ett mönster för inre
självstyrelse och självbestämmanderätt, som sedan dess har varit
den officiella franska politiken i
hela det afrikanska kolonialväldet.
Här har Frankrike slagit in på en
ny linje, som ger stora förhoppningar men också vissa farhågor
för framtiden, det är ett experiment vars resultat man ännu vet
ganska litet om.
Den franska kolonialpolitiken har
tidigare under långa perioder dominerats av den så kallade assimilationslinjen, det vill säga en nära
anslutning mellan kolonierna och
moderlandet, som ytterst skulle
syfta till att göra kolonierna till en
del av Frankrike och dess invånare
till fullt jämställda franska medborgare.
Assimilationspolitiken byggde på
den i Frankrike djupt rotade känslan av människors jämlikhet – rasförföljelser har alltid stått den
övervägande delen av franska folket mycket fjärran. Att Paris skulle
bli centrum för detta nya StorFrankrike, som man syftade till,
var naturligt av praktiska hänsyn.
Den traditionellt starka centraliseAv HANS GRANQVIST
ringen i den franska förvaltningen
överfördes också till mönstret för
det nya kolonialvälde, som man
sökte bygga upp – ett kolonialvälde som så långt möjligt är skulle
skilja sig från den traditionella koloniklichen, där makt- och raskamp, förtryck och utsugning anses
vara de dominerande dragen.
Assimilationspolitiken har på ett
sätt, som man i dagens läge alltför
ofta bortsett från, grundats på solidaritetsprincipen och på den ömsesidiga respekten. Fransmännen har
respekterat de olika folkens religion och traditioner. Därför har
den kristna missionen aldrig fått
lika fria händer i Frankrikes kolonier som i andra länders. Fransmännen såg sin roll mera som rådgivare och koordinatörer. Men de
nöjde sig inte därmed. Från Frankrike har under det senaste århundradet gått en jämn ström av emigranter, som har slagit sig ner i kolonierna, byggt vägar och brutit
mark. Det är få fransmän som inte
har släktingar eller vänner ute i
kolonierna, och detta har bidragit
till att banden mellan moderlandet
och :vområdena på andra sidan havet» (les territoires d’outre-mer –
fransmännen föredrar i allmänhet
att undvika ordet koloni) har
stärkts ytterligare.
Det var ingen lätt uppgift som
fransmännen tog på sig, detta att
förena respekten för kolonialfo~?-
kens traditioner och särdrag med
den »mission civilatrice», som så
länge har varit riktpunkten för den
franska kolonialpolitiken. I praktiken gick de båda linjerna inte alltid att förena. Framför allt uppstod
vissa direkta intressekonflikter mellan de i kolonierna bosatta fransmännen och den lokala befolkningen. De fransmän, som utvandrade till kolonierna, var ett kraftfullt och initiativrikt pionjärsläkte,
de bröt mark där marken var god
att odla, de hade alla fördelarna
gentemot de infödda, som alltjämt
levde kvar i medeltida ekonomiska
och sociala förhållanden.
När kolonialfolken själva började
utvecklas, när den franska skolningen ledde till att allt fler började kunna inpassas i ett modernt
samhälle, då visade det sig ofta att
de franska kolonisterna redan hade
besatt de bästa jordområdena, utnyttjat de rikaste naturtillgångarna
och givetvis lagt beslag på de administrativa posterna. När de infödda foll{en tack vare den franska
politiken började kunna expandera, hämmades deras expansion av
fransmännen själva. Detta problem
var visserligen inte allmängiltigt,
men i många fall – framför allt i
Nordafrika- slmpade det verkliga
svårigheter.
Intressekonflikter av denna typ
36- ~73447 Svensiv Tidskrift H. 8 1957
517
gick utanför den franska kolonialpolitiken och var direkt motstridig
denna. Konflikterna gällde inte relationerna mellan Frankrike och
kolonierna utan utbröt mellan de
olika befolkningsgrupperna i kolonierna, och ofta tog Parisregeringen
parti för de infödda mot de franska
kolonisterna. Striden mellan Paris
och de i Nordafrika bosatta fransmännen har exempelvis gett den
nordafrikanska frihetskampen ett
ofta ganska förvirrat förlopp.
Intressekonflikterna skulle aldrig
ha fått en sådan omfattning, om kolonierna hade varit ekonomiska expansionsområden. Men i många fall
är kolonierna mycket fattiga, och
när kolonisterna lagt beslag på de
bästa områdena, har det som blivit
över inte räckt till att livnära en
befolkning, som – tack vare den
sjukvård och de sanitära förbättringar, som har följt i fransmännens spår – har vuxit med katastrofal hastighet. Framför allt
kan man se detta i Algeriet, där arbetslöshetssiffran är fruktansvärd:
40 procent av den algeriska befolkningen är helt eller delvis arbetslösa.
De praktiska problemen har i
själva verket blivit alltför stora för
att assimilationspolitil{en skulle gå
att genomföra. slitningarna mellan
Paris och kolonisterna fick den att
halta. Men framför allt kom den
eruptiva nationalismen efter kriget
att ställa Frankrike inför ett nytt
läge, som det var mycket litet förberett att försvara sig mot. De se- 518
naste tolv åren har det funnits ett
slags hjälplöshet i den franska kolonialpolititken, och det är ganska
märkligt att se hur ofta fransmännen själva betraktar sig som offer
för illasinnade konkurrenter (Storbritannien vid uppgivandet av Syrien och Libanon, Förenta staterna
vid motgångarna i Nordafrika) eller för något slags internationell
sammansvärjning.
Den främsta symbolen för den
nya nationalismen blev givetvis
överste Nasser. Han skulle förmodligen ha blivit en nagel i ögat för
fransmännen också utan sin energiskt deklarerade avsikt att ena alla
muselmaner – alltså också en stor
del av det franska Afrika-väldet –
mot västerlandet. Hans framgång
blev farlig, därför att den blev ett
exempel för de franska kolonierna.
När Frankrike förra hösten
gjorde försöket att tillsammans
med Storbritannien och Israel
störta Nasser, gällde det för Paris
inte bara att göra sig av med den
egyptiske diktatorn och trygga oljetillförseln genom Suezkanalen, utan
det gällde framför allt att försöka
sätta stopp för den arabiska nationalismen och komma ut ur den på
många sätt otillfredsställande situation, som hade uppstått genom
att öst och väst bjöd över varandra
för att vinna de neutrala asiatiska
och afrikanska staternas gunst. I
den franska debatten om Suezaktionen sades rent ut, att Frankrike
inte tänkte låta Förenta staterna
använda de franska kolonierna som
köpesumma för att trygga de amerikanska oljeintressena i Mellersta
östern – en ensidig men ur fransk
synvinkel förståelig bild av vad som
höll på att hända i Främre Orienten.
Suezaktionens misslyckande blev
på intet sätt avgörande för omläggningen av den franska kolonialpolitiken – omläggningen hade skett
redan tidigare. Men aktionen var
Frankrikes sista försök i större
skala att vrida klockan tillbaka och
bekämpa en världspolitisk utveckling, som i allra högsta grad var
farlig för landet.
Det är givet, att fransmännen
inte har kunnat betrakta nationalismen, i den form den har tagit i
Asien och Afrika, annat än som en
farlig och skadlig rörelse också för
folket i kolonierna. Den franska politiken i Europa har manifesterat
sig som klart antinationalistisk genom de västeuropeiska samarbetssträvandena. Hade den tidigare assimilationspolitiken kunnat fullföljas
utan krokben från kolonister och
utan påverkan av den världspolitiska kampen mellan öst och väst,
skulle den tvivelsutan ha medfört
Yerkligt betydande fördelar för de
tidigare kolonierna. Och till slut insåg fransmännen bättre än de flesta
andra nationer, att de franska territoriernas svaga ekonomiska bärkraft skulle göra det nödvändigt för
dem att ännu under lång tid framåt
stödja sig på det ekonomiska bistånd och den tekniska hjälp, som
Frankrike lämnade.
Allt detta gjorde att fransmännen sent och med tvekan accepterade nationalismen som en faktor
att räkna med. Den sena och tveksamma märktes också, när de slog
in på linjen att ta vinden ur seglen
på nationalismen genom att själva
acceptera att kolonierna fick gå vä-
gen i riktning mot självständiga nationer. De tre indokinesiska staterna fick självständighet först i
slutskedet av Indokinakriget Tunisien och Marocko blev självständiga först 1955 efter en utveckling,
som gick minst sagt ryckigt.
Den förvirring och ibland desperation, som kom att känneteckna
de franska motåtgärderna mot nationalismen, fick emellertid ett undantag, nämligen beslutet i juni
1956 att decentralisera förvaltningen av de afrikanska kolonierna, instifta lokala förvaltningsorgan och på det sättet öppna vägen
till inre självstyrelse för de tidigare
kolonierna.
Här var det fråga om en medveten och konsekvent politik, som uttryckligen motiverades med att
man inte ville upprepa tidigare
misstag utan erkände folkens självbestämmanderätt – om än med
vissa begränsningar. Samtidigt underströks att det var fråga om ett
experiment, men ett experiment
som kanske var sista chansen att
förhindra att det franska kolonialväldet fullkomligt slogs i bitar.
Den nya politiken berör det så
kallade Svarta Afrika, det vill säga
Franska Västafrika och Franska
519
Ekvatorialafrika. Ytterligare ett
steg har man tagit i de båda förvaltarskapsområdena Togo och Kamerun, som nu snabbt närmar sig
full självständighet.
Grundlinjerna drogs upp i det regeringsdekret (loi-cadre), som utfärdades den 23 juni 1956. Den 31
mars 1957 ägde val rum till de olika
territoriernas församlingar, och i
maj började de första regeringarna
tillsättas.
Den nya franska politiken vilar
som nämnts på decentralisering och
uppfostran till självstyrelse.
Decentraliseringen har medfört
att de båda tidigare stora mnrå-
dena, Väst- och Ekvatorialafrika,
har sprängts i mindre territorier –
åtta respektive fyra. Det innebär
alltså att två kolonier har förvandlats till tolv områden med begynnande inre självstyrelse – tolv
embryon till stater. Detta har på
sina håll väckt kritik, man har talat
om »balkaniseringen» av Afrika.
Samtidigt finns dock koordinationsorgan inom både Väst- och Ekvatorialafrika för de båda grupperna
av territorier.
Varje territorium väljer en församling. Varje församling utser en
rådgivande regering (conseil de
gouvernement). Denna regering utser i sin tur representanter till
»storrådeb (grand conseil) i respektive Väst- och Ekvatorialafrika.
Den infödda och den franska befollmingen utser de olika organen
gemensamt. Regeringschef är alltid
520
den högste franske representanten
i territoriet (chef du territoire),
men vid hans sida står en inhemsk
vice konseljpresident, som utses av
parlamentet och som i många avseenden fyller funktionen som regeringschef. I övrigt består regeringen av sex till tolv ministrar utsedda av parlamentet; det har blivit
kutym att en eller två av ministrarna hämtas från den vita befolkningsgruppen, medan de övriga är
infödda.
Regering och parlament handlägger framför allt ekonomiska och
sociala frågor. Däremot kräver
Frankrike fortfarande överinseendet över utrikespolitik, finanser,
försvar och rättsväsen. De tillsatta
organen har, inom en viss ram, befogenheter som går utöver de enbart rådgivande. Man skulle kunna
kalla dem för en skola i självstyrelse, en skola i demokrati.
Den nya linjen har på många sätt
visat sig löftesrik. Men samtidigt
ställer den ett problem, som har
både teoretiskt och praktiskt intresse långt utanför ramen för
franska Afrika – problemet om demokratins syfte och funktionsmöjligheter över huvud taget. Den valdemokrati, som fransmännen nu
håller på att införa i sina kolonier,
är en form som har fötts och utvecklats i högt civiliserade länder.
Det är givet att det uppstår en del
oväntade och ibland ganska dråpliga situationer, när primitiva folk
konfronteras med systemet. Att en
väljare behåller valsedeln med sin
politiska idols bild för att sätta upp
på vägen, medan han med förakt
kastar ifrån sig motståndarens sedel i valurnan, är ett exempel. Och
det finns många andra, som i västerländska ögon ger intryck av politisk omogenhet, men som snarare
beror på de inföddas svårigheter att
anpassa sig efter ett system, som
ursprungligen inte utformades för
deras behov och i överensstämmelse
med deras traditioner.
Bland annat har prestige- och etikettsfrågor kommit att spela en
ganska överdriven roll vid den praktiska tillämpningen av det nya systemet. De nyvalda församlingarnas
första åtgärd har i allmänhet varit
att besluta om deputeradenas löner
– och utan falsk blygsamhet har
dessa fastställts till ganska svindlande belopp. Regeringarna har å
sin sida ingående diskuterat frågan
om vilka ministrar som skulle ha
rätt till tjänstebilar, en ganska
intrikat fråga eftersom en underordnad minister inte gärna kan visa
sig i en bil av finare märke än en
överordnad.
Sådana saker hör naturligtvis till
demokratins barnsjukdomar. Allvarligare är de motsättningar, som
finns mellan olika stammar inom
samma territorium och som ibland
kan hota att förlama de nya organens verksamhet. Framför allt är
det fråga om stridigheterna mellan
kustnegrer och inlandsnegrer, ett
problem som är genomgående längs
hela Afrikas västkust och som har
tagit sig allvarliga uttryck bland
tdri
annat i den nya staten Ghana. I ett
av de franska territorierna i Västafrika berättas det, att en lokal
stamhövding, som hade valts till
församlingen, blev så vred när han
fick höra att han måste sitta i
samma rum som representanter för
fiendestammar, att han aldrig infann sig i fö”rsamlingen. Han skickade sin kock i stället.
Det finns hos fransmännen i Paris och framför allt hos fransmännen i kolonierna en benägenhet att
överdriva sådana historier och att
hävda, att den franska regeringen
införde det nya systemet i kolonierna antingen till följd av (amerikanska) påtryckningar eller för
att skaffa sig ett alibi i världsopinionens ögon för den politik, som
förs i Algeriet. Kritikerna förldarar, att införandet av demokratiska
institutioner dels inte tar hänsyn
till de inföddas politiska traditioner, dels har gått alldeles för
snabbt.
Mot detta har anförts, att något
fullkomligt tillfredsställande system i dagens läge är omöjligt att
finna. Den infödda befolkningen i
kolonierna består av två grupper,
en intellektuell elit, som har skolats
och funnit sina demokratiska ideal
i Paris, och en massa som visserligen har nått olika stadier av utveckling men som i stort sett
måste betraktas som ytterst primitiv. Det nya systemet vänder sig
521
utan tvekan till eliten, dels för att
hindra att den går i spetsen för
extrema nationaliströrelser på det
sätt, som skedde i Nordafrika, dels
för att den i sin tur skall kunna
föra vidare de demokratiska ideerna
bland sina landsmän.
Därför kommer det också att
krävas generationer, innan resultatet av de nya vägarna inom den
franska kolonialpolitiken kommer
att visa sig. Men det resultatet, som
man framför allt väntar sig och
hoppas på i Paris, är att Frankrike
under de närmaste åren skall
kunna slippa agitationen, oron och
de väpnade revolterna, som har förföljt landet under hela efterkrigstiden. I december 1946 utbröt Indokinakriget, som varade fram till
juni 1954. Efter bara några månaders relativt lugn utlöstes kriget i
Algeriet av de blodiga massakrer,
som ägde rum natten till den l november samma år. Kolonialkrigen
har inte bara medfört en fruktansvärd belastning för den franska
ekonomin, en avtappning av människor och en försvagning av
Frankrikes ställning i världen utan
också en ständig, nervös påfrestning för fransmännen och därigenom också en jordmån för extremistiska rörelser både till höger och
vänster. Nu hoppas man på en andhämtningspaus, och man väntar sig
att den nya politiken skall kunna
medföra en sådan.
SoMMAREN 1956 blev en vattendelare i fransk kolonialpolitik. Då
fastställdes ett mönster för inre
självstyrelse och självbestämmanderätt, som sedan dess har varit
den officiella franska politiken i
hela det afrikanska kolonialväldet.
Här har Frankrike slagit in på en
ny linje, som ger stora förhoppningar men också vissa farhågor
för framtiden, det är ett experiment vars resultat man ännu vet
ganska litet om.
Den franska kolonialpolitiken har
tidigare under långa perioder dominerats av den så kallade assimilationslinjen, det vill säga en nära
anslutning mellan kolonierna och
moderlandet, som ytterst skulle
syfta till att göra kolonierna till en
del av Frankrike och dess invånare
till fullt jämställda franska medborgare.
Assimilationspolitiken byggde på
den i Frankrike djupt rotade känslan av människors jämlikhet – rasförföljelser har alltid stått den
övervägande delen av franska folket mycket fjärran. Att Paris skulle
bli centrum för detta nya StorFrankrike, som man syftade till,
var naturligt av praktiska hänsyn.
Den traditionellt starka centraliseAv HANS GRANQVIST
ringen i den franska förvaltningen
överfördes också till mönstret för
det nya kolonialvälde, som man
sökte bygga upp – ett kolonialvälde som så långt möjligt är skulle
skilja sig från den traditionella koloniklichen, där makt- och raskamp, förtryck och utsugning anses
vara de dominerande dragen.
Assimilationspolitiken har på ett
sätt, som man i dagens läge alltför
ofta bortsett från, grundats på solidaritetsprincipen och på den ömsesidiga respekten. Fransmännen har
respekterat de olika folkens religion och traditioner. Därför har
den kristna missionen aldrig fått
lika fria händer i Frankrikes kolonier som i andra länders. Fransmännen såg sin roll mera som rådgivare och koordinatörer. Men de
nöjde sig inte därmed. Från Frankrike har under det senaste århundradet gått en jämn ström av emigranter, som har slagit sig ner i kolonierna, byggt vägar och brutit
mark. Det är få fransmän som inte
har släktingar eller vänner ute i
kolonierna, och detta har bidragit
till att banden mellan moderlandet
och :vområdena på andra sidan havet» (les territoires d’outre-mer –
fransmännen föredrar i allmänhet
att undvika ordet koloni) har
stärkts ytterligare.
Det var ingen lätt uppgift som
fransmännen tog på sig, detta att
förena respekten för kolonialfo~?-
kens traditioner och särdrag med
den »mission civilatrice», som så
länge har varit riktpunkten för den
franska kolonialpolitiken. I praktiken gick de båda linjerna inte alltid att förena. Framför allt uppstod
vissa direkta intressekonflikter mellan de i kolonierna bosatta fransmännen och den lokala befolkningen. De fransmän, som utvandrade till kolonierna, var ett kraftfullt och initiativrikt pionjärsläkte,
de bröt mark där marken var god
att odla, de hade alla fördelarna
gentemot de infödda, som alltjämt
levde kvar i medeltida ekonomiska
och sociala förhållanden.
När kolonialfolken själva började
utvecklas, när den franska skolningen ledde till att allt fler började kunna inpassas i ett modernt
samhälle, då visade det sig ofta att
de franska kolonisterna redan hade
besatt de bästa jordområdena, utnyttjat de rikaste naturtillgångarna
och givetvis lagt beslag på de administrativa posterna. När de infödda foll{en tack vare den franska
politiken började kunna expandera, hämmades deras expansion av
fransmännen själva. Detta problem
var visserligen inte allmängiltigt,
men i många fall – framför allt i
Nordafrika- slmpade det verkliga
svårigheter.
Intressekonflikter av denna typ
36- ~73447 Svensiv Tidskrift H. 8 1957
517
gick utanför den franska kolonialpolitiken och var direkt motstridig
denna. Konflikterna gällde inte relationerna mellan Frankrike och
kolonierna utan utbröt mellan de
olika befolkningsgrupperna i kolonierna, och ofta tog Parisregeringen
parti för de infödda mot de franska
kolonisterna. Striden mellan Paris
och de i Nordafrika bosatta fransmännen har exempelvis gett den
nordafrikanska frihetskampen ett
ofta ganska förvirrat förlopp.
Intressekonflikterna skulle aldrig
ha fått en sådan omfattning, om kolonierna hade varit ekonomiska expansionsområden. Men i många fall
är kolonierna mycket fattiga, och
när kolonisterna lagt beslag på de
bästa områdena, har det som blivit
över inte räckt till att livnära en
befolkning, som – tack vare den
sjukvård och de sanitära förbättringar, som har följt i fransmännens spår – har vuxit med katastrofal hastighet. Framför allt
kan man se detta i Algeriet, där arbetslöshetssiffran är fruktansvärd:
40 procent av den algeriska befolkningen är helt eller delvis arbetslösa.
De praktiska problemen har i
själva verket blivit alltför stora för
att assimilationspolitil{en skulle gå
att genomföra. slitningarna mellan
Paris och kolonisterna fick den att
halta. Men framför allt kom den
eruptiva nationalismen efter kriget
att ställa Frankrike inför ett nytt
läge, som det var mycket litet förberett att försvara sig mot. De se- 518
naste tolv åren har det funnits ett
slags hjälplöshet i den franska kolonialpolititken, och det är ganska
märkligt att se hur ofta fransmännen själva betraktar sig som offer
för illasinnade konkurrenter (Storbritannien vid uppgivandet av Syrien och Libanon, Förenta staterna
vid motgångarna i Nordafrika) eller för något slags internationell
sammansvärjning.
Den främsta symbolen för den
nya nationalismen blev givetvis
överste Nasser. Han skulle förmodligen ha blivit en nagel i ögat för
fransmännen också utan sin energiskt deklarerade avsikt att ena alla
muselmaner – alltså också en stor
del av det franska Afrika-väldet –
mot västerlandet. Hans framgång
blev farlig, därför att den blev ett
exempel för de franska kolonierna.
När Frankrike förra hösten
gjorde försöket att tillsammans
med Storbritannien och Israel
störta Nasser, gällde det för Paris
inte bara att göra sig av med den
egyptiske diktatorn och trygga oljetillförseln genom Suezkanalen, utan
det gällde framför allt att försöka
sätta stopp för den arabiska nationalismen och komma ut ur den på
många sätt otillfredsställande situation, som hade uppstått genom
att öst och väst bjöd över varandra
för att vinna de neutrala asiatiska
och afrikanska staternas gunst. I
den franska debatten om Suezaktionen sades rent ut, att Frankrike
inte tänkte låta Förenta staterna
använda de franska kolonierna som
köpesumma för att trygga de amerikanska oljeintressena i Mellersta
östern – en ensidig men ur fransk
synvinkel förståelig bild av vad som
höll på att hända i Främre Orienten.
Suezaktionens misslyckande blev
på intet sätt avgörande för omläggningen av den franska kolonialpolitiken – omläggningen hade skett
redan tidigare. Men aktionen var
Frankrikes sista försök i större
skala att vrida klockan tillbaka och
bekämpa en världspolitisk utveckling, som i allra högsta grad var
farlig för landet.
Det är givet, att fransmännen
inte har kunnat betrakta nationalismen, i den form den har tagit i
Asien och Afrika, annat än som en
farlig och skadlig rörelse också för
folket i kolonierna. Den franska politiken i Europa har manifesterat
sig som klart antinationalistisk genom de västeuropeiska samarbetssträvandena. Hade den tidigare assimilationspolitiken kunnat fullföljas
utan krokben från kolonister och
utan påverkan av den världspolitiska kampen mellan öst och väst,
skulle den tvivelsutan ha medfört
Yerkligt betydande fördelar för de
tidigare kolonierna. Och till slut insåg fransmännen bättre än de flesta
andra nationer, att de franska territoriernas svaga ekonomiska bärkraft skulle göra det nödvändigt för
dem att ännu under lång tid framåt
stödja sig på det ekonomiska bistånd och den tekniska hjälp, som
Frankrike lämnade.
Allt detta gjorde att fransmännen sent och med tvekan accepterade nationalismen som en faktor
att räkna med. Den sena och tveksamma märktes också, när de slog
in på linjen att ta vinden ur seglen
på nationalismen genom att själva
acceptera att kolonierna fick gå vä-
gen i riktning mot självständiga nationer. De tre indokinesiska staterna fick självständighet först i
slutskedet av Indokinakriget Tunisien och Marocko blev självständiga först 1955 efter en utveckling,
som gick minst sagt ryckigt.
Den förvirring och ibland desperation, som kom att känneteckna
de franska motåtgärderna mot nationalismen, fick emellertid ett undantag, nämligen beslutet i juni
1956 att decentralisera förvaltningen av de afrikanska kolonierna, instifta lokala förvaltningsorgan och på det sättet öppna vägen
till inre självstyrelse för de tidigare
kolonierna.
Här var det fråga om en medveten och konsekvent politik, som uttryckligen motiverades med att
man inte ville upprepa tidigare
misstag utan erkände folkens självbestämmanderätt – om än med
vissa begränsningar. Samtidigt underströks att det var fråga om ett
experiment, men ett experiment
som kanske var sista chansen att
förhindra att det franska kolonialväldet fullkomligt slogs i bitar.
Den nya politiken berör det så
kallade Svarta Afrika, det vill säga
Franska Västafrika och Franska
519
Ekvatorialafrika. Ytterligare ett
steg har man tagit i de båda förvaltarskapsområdena Togo och Kamerun, som nu snabbt närmar sig
full självständighet.
Grundlinjerna drogs upp i det regeringsdekret (loi-cadre), som utfärdades den 23 juni 1956. Den 31
mars 1957 ägde val rum till de olika
territoriernas församlingar, och i
maj började de första regeringarna
tillsättas.
Den nya franska politiken vilar
som nämnts på decentralisering och
uppfostran till självstyrelse.
Decentraliseringen har medfört
att de båda tidigare stora mnrå-
dena, Väst- och Ekvatorialafrika,
har sprängts i mindre territorier –
åtta respektive fyra. Det innebär
alltså att två kolonier har förvandlats till tolv områden med begynnande inre självstyrelse – tolv
embryon till stater. Detta har på
sina håll väckt kritik, man har talat
om »balkaniseringen» av Afrika.
Samtidigt finns dock koordinationsorgan inom både Väst- och Ekvatorialafrika för de båda grupperna
av territorier.
Varje territorium väljer en församling. Varje församling utser en
rådgivande regering (conseil de
gouvernement). Denna regering utser i sin tur representanter till
»storrådeb (grand conseil) i respektive Väst- och Ekvatorialafrika.
Den infödda och den franska befollmingen utser de olika organen
gemensamt. Regeringschef är alltid
520
den högste franske representanten
i territoriet (chef du territoire),
men vid hans sida står en inhemsk
vice konseljpresident, som utses av
parlamentet och som i många avseenden fyller funktionen som regeringschef. I övrigt består regeringen av sex till tolv ministrar utsedda av parlamentet; det har blivit
kutym att en eller två av ministrarna hämtas från den vita befolkningsgruppen, medan de övriga är
infödda.
Regering och parlament handlägger framför allt ekonomiska och
sociala frågor. Däremot kräver
Frankrike fortfarande överinseendet över utrikespolitik, finanser,
försvar och rättsväsen. De tillsatta
organen har, inom en viss ram, befogenheter som går utöver de enbart rådgivande. Man skulle kunna
kalla dem för en skola i självstyrelse, en skola i demokrati.
Den nya linjen har på många sätt
visat sig löftesrik. Men samtidigt
ställer den ett problem, som har
både teoretiskt och praktiskt intresse långt utanför ramen för
franska Afrika – problemet om demokratins syfte och funktionsmöjligheter över huvud taget. Den valdemokrati, som fransmännen nu
håller på att införa i sina kolonier,
är en form som har fötts och utvecklats i högt civiliserade länder.
Det är givet att det uppstår en del
oväntade och ibland ganska dråpliga situationer, när primitiva folk
konfronteras med systemet. Att en
väljare behåller valsedeln med sin
politiska idols bild för att sätta upp
på vägen, medan han med förakt
kastar ifrån sig motståndarens sedel i valurnan, är ett exempel. Och
det finns många andra, som i västerländska ögon ger intryck av politisk omogenhet, men som snarare
beror på de inföddas svårigheter att
anpassa sig efter ett system, som
ursprungligen inte utformades för
deras behov och i överensstämmelse
med deras traditioner.
Bland annat har prestige- och etikettsfrågor kommit att spela en
ganska överdriven roll vid den praktiska tillämpningen av det nya systemet. De nyvalda församlingarnas
första åtgärd har i allmänhet varit
att besluta om deputeradenas löner
– och utan falsk blygsamhet har
dessa fastställts till ganska svindlande belopp. Regeringarna har å
sin sida ingående diskuterat frågan
om vilka ministrar som skulle ha
rätt till tjänstebilar, en ganska
intrikat fråga eftersom en underordnad minister inte gärna kan visa
sig i en bil av finare märke än en
överordnad.
Sådana saker hör naturligtvis till
demokratins barnsjukdomar. Allvarligare är de motsättningar, som
finns mellan olika stammar inom
samma territorium och som ibland
kan hota att förlama de nya organens verksamhet. Framför allt är
det fråga om stridigheterna mellan
kustnegrer och inlandsnegrer, ett
problem som är genomgående längs
hela Afrikas västkust och som har
tagit sig allvarliga uttryck bland
tdri
annat i den nya staten Ghana. I ett
av de franska territorierna i Västafrika berättas det, att en lokal
stamhövding, som hade valts till
församlingen, blev så vred när han
fick höra att han måste sitta i
samma rum som representanter för
fiendestammar, att han aldrig infann sig i fö”rsamlingen. Han skickade sin kock i stället.
Det finns hos fransmännen i Paris och framför allt hos fransmännen i kolonierna en benägenhet att
överdriva sådana historier och att
hävda, att den franska regeringen
införde det nya systemet i kolonierna antingen till följd av (amerikanska) påtryckningar eller för
att skaffa sig ett alibi i världsopinionens ögon för den politik, som
förs i Algeriet. Kritikerna förldarar, att införandet av demokratiska
institutioner dels inte tar hänsyn
till de inföddas politiska traditioner, dels har gått alldeles för
snabbt.
Mot detta har anförts, att något
fullkomligt tillfredsställande system i dagens läge är omöjligt att
finna. Den infödda befolkningen i
kolonierna består av två grupper,
en intellektuell elit, som har skolats
och funnit sina demokratiska ideal
i Paris, och en massa som visserligen har nått olika stadier av utveckling men som i stort sett
måste betraktas som ytterst primitiv. Det nya systemet vänder sig
521
utan tvekan till eliten, dels för att
hindra att den går i spetsen för
extrema nationaliströrelser på det
sätt, som skedde i Nordafrika, dels
för att den i sin tur skall kunna
föra vidare de demokratiska ideerna
bland sina landsmän.
Därför kommer det också att
krävas generationer, innan resultatet av de nya vägarna inom den
franska kolonialpolitiken kommer
att visa sig. Men det resultatet, som
man framför allt väntar sig och
hoppas på i Paris, är att Frankrike
under de närmaste åren skall
kunna slippa agitationen, oron och
de väpnade revolterna, som har förföljt landet under hela efterkrigstiden. I december 1946 utbröt Indokinakriget, som varade fram till
juni 1954. Efter bara några månaders relativt lugn utlöstes kriget i
Algeriet av de blodiga massakrer,
som ägde rum natten till den l november samma år. Kolonialkrigen
har inte bara medfört en fruktansvärd belastning för den franska
ekonomin, en avtappning av människor och en försvagning av
Frankrikes ställning i världen utan
också en ständig, nervös påfrestning för fransmännen och därigenom också en jordmån för extremistiska rörelser både till höger och
vänster. Nu hoppas man på en andhämtningspaus, och man väntar sig
att den nya politiken skall kunna
medföra en sådan.