Försvarsfrågan måste lösas nu!
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—
FÖRSVARSFRÅGAN MÅSTE LÖSAS NU!
ÖVERBEFÄLHAVARENs utredning Om
krigsmaktens framtida utformning
råkade publiceras samtidigt med regeringskrisen den 24 oktober, vilket
hade till följd att den inte blev tillräckligt uppmärksammad av allmänheten. Också i fortsättningen
har den kommit märkbart i skymundan i den politiska diskussionen.
I den stora remissdebatten i början
av november spelade försvarsfrågan
också en undanskymd roll. statsminister Erlander omnämnde den så-
lunda endast i förbigående i sitt anförande om regeringsprogrammet.
Tystnaden kring överbefälhavarens utredning är så mycket mera
förvånande som innehållet i den berör själva grundvalen för vår nationella existens. Under de senaste
åren har försvarsfrågan varit föremål för en systematisk förhalning.
Den militära ledningen har tvingats
till ett tidsödande utredningsarbete.
Under samma tid har försvaret på
grund av bristfälliga anslag varit
utsatt för en fortlöpande urholkning och uppvisar i dag en krigsorganisation med otillräcklig, omodern eller obefintlig materiel. Om
denna utveckling skall fortgå ännu
en tid, kan vårt land inte längre i
sin helhet försvaras. Regering och
riksdag blir då tvungna att fatta beslut om drastiska inskränkningar i
den militära organisationen, beslut
som kommer att bli katastrofala
inte minst med tanke på försvarsviljan hos allmänheten.
överbefälhavarens senaste utredning har pressats fram under en
kort tidrymd i förhoppning att försvarsfrågan redan i vinter skall
kunna tagas upp till förhandlingar
i försvarsberedningen och att sedan
en proposition i frågan skall kunna
läggas fram för vårriksdagen 1958.
Det av överbefälhavaren tillstyrkta
kostnadsalternativet är en kompromiss mellan tre mer eller mindre
missnöjda försvarsgrenschefer men
likväl det enda som kan läggas till
grund för ett förslag. Samtliga övriga utredda alternativ innebär ett
frånträdande av riksdagens år 1948
antagna målsättning att ingen del av
landet skall uppges utan segt motstånd. Ett beslut i försvarsfrågan –
byggt på överbefälhavarens hårt
pressade alternativ – kan inte
längre uppskjutas.
I detta ovissa läge har försvarsministern Sven Andersson tagit till
orda. Det skedde på Gustav Adolfsdagen den 6 november på Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbunds försvarskonferens. Han förklarade där att överbefälhavarens
532
alternativ endast kunde genomfö-
ras med hjälp av skattehöjningar.
Denna inställning hos försvarets
egen representant i regeringen är
obegriplig. Som statssekreterare
Olle Karleby nyligen framhållit i en
uppmärksammad artikel har medelhöjningen under de tre sista
åren för samtliga huvudtitlar varit
38 %, men försvarets ökning har
begränsats till 13 %. Med tanke på
försvarets missgynnade ställning
under denna tidsperiod är det en
orimlig tankegång att just försvarets ökade kostnader skall kopplas
samman med tanken på höjda skatter. Man kan därtill fråga vad försvarsministern egentligen avser?
Skall försvarsfrågan användas för
att bemantla en större skattehöjning? Eller tänker han föreslå en
särskild värnskatt, som helt skall
gå till försvaret?
Det enda väsentliga inlägget i försvarsfrågan under remissdebatten
gjordes av högerledaren Jarl Hjalmarson. Han framhöll att vi inte
kan försvara hela vårt land utan
hjälp av atomvapen och att vi drar
över oss ett fruktansvärt ansvar om
svensk ungdom en dag måste gå ut
i ett krig mot en motståndare som
äger sådana vapen, om vi själva
saknar dem. Enligt överbefälhavarens beräkningar kommer Sverige
att först år 1966 kunna tillverka
egna atomvapen. Vi kan inte vänta
i tio år på ett modernt fösvar, anförde herr Hjalmarson vidare, utan
vi borde därför kunna enas om att
undersöka om man i USA kan få
köpa robotar, flygplansutrustning
och andra ting som också kan bära
med sig atomladdningar. Det finns
ingenting som talar för att västmakterna för sådana leveranser
kommer att ställa upp några andra
villkor än för den material vi redan
köpt, eftersom de både har intresse
av att vi kan försvara oss och kommer att försvara oss vid ett angrepp.
Herr Hjalmarsons uttalande utlöste genast en replik av statsministern som avvisade tanken på att
vi skulle köpa vapen, som andra
makter uppfattade som aggressiva,
av USA. Hans inlägg var lätt för
herr Hjalmarson att bemöta, men
fast står att den socialdemokratiska regeringen är ett hinder för
våra möjligheter att utifrån anskaffa de atomvapen, som i en
framtid kan bli vår enda möjlighet
att göra striden jämn.
Alla militära synpunkter talarsom överbefälhavaren framhållitentydigt och starkt för att vi skaffar oss atomvapen, och det är ett
svenskt intresse att undersöka alla
möjligheter att anskaffa sådana vapen. Det kan tänkas att den senaste
tidens opinionsförskjutning i väster under intryck av den ryska raketteknikens märkliga framgångar
gör det möjligt att köpa inte bara
atomvapenbärare utan även själva
atomladdningarna. Energiska försök att pröva denna utväg måste
göras. Att detta icke innebär ett
uppgivande av vår alliansfria linje
är självklart. En anskaffning av
atomladdningar medför tvärtom
—
ökade möjligheter för en självständig svensk politik. Men det är samtidigt viktigt att framhälla att dessa
vapen måste samordnas med ett
starkt konventionellt försvar. Med
atomvapen kan man inte avvärja
alla former av angrepp. De kan inte
förhindra åtskilliga former av flyganfall, inte heller en utspridd luftinvasion eller en kustinfiltration.
Atomroboten kan på ett värdefullt
sätt komplettera men endast delvis
ersätta de konventionella vapnen.
Alldeles oberoende av möjligheterna att anskaffa atomvapen utifrån måste kraftåtgärder vidtagas
för att den fortlöpande nedrustningen inom försvaret skall upp- 533
höra och krigsmakten åter fä möjlighet att lösa sina viktiga uppgifter. Försvarsfrågan angår hela folket och borde därför kunna lösas i
endräkt ovan partierna. Även om
den nuvarande regeringen är omedgörlig i andra frågor, bör en överenskommelse kunna näs i denna
vår viktigaste politiska fråga. Men
det ligger fara i dröjsmål. Försvarsfrägan måste lösas nu!
Det kan endast ske både genom
ett beslut att avbryta den pågående
urholkningen av vår nuvarande försvarsorganisation och genom att använda alla möjligheter att snabbt
anskaffa atomvapen.
FÖRSVARSFRÅGAN MÅSTE LÖSAS NU!
ÖVERBEFÄLHAVARENs utredning Om
krigsmaktens framtida utformning
råkade publiceras samtidigt med regeringskrisen den 24 oktober, vilket
hade till följd att den inte blev tillräckligt uppmärksammad av allmänheten. Också i fortsättningen
har den kommit märkbart i skymundan i den politiska diskussionen.
I den stora remissdebatten i början
av november spelade försvarsfrågan
också en undanskymd roll. statsminister Erlander omnämnde den så-
lunda endast i förbigående i sitt anförande om regeringsprogrammet.
Tystnaden kring överbefälhavarens utredning är så mycket mera
förvånande som innehållet i den berör själva grundvalen för vår nationella existens. Under de senaste
åren har försvarsfrågan varit föremål för en systematisk förhalning.
Den militära ledningen har tvingats
till ett tidsödande utredningsarbete.
Under samma tid har försvaret på
grund av bristfälliga anslag varit
utsatt för en fortlöpande urholkning och uppvisar i dag en krigsorganisation med otillräcklig, omodern eller obefintlig materiel. Om
denna utveckling skall fortgå ännu
en tid, kan vårt land inte längre i
sin helhet försvaras. Regering och
riksdag blir då tvungna att fatta beslut om drastiska inskränkningar i
den militära organisationen, beslut
som kommer att bli katastrofala
inte minst med tanke på försvarsviljan hos allmänheten.
överbefälhavarens senaste utredning har pressats fram under en
kort tidrymd i förhoppning att försvarsfrågan redan i vinter skall
kunna tagas upp till förhandlingar
i försvarsberedningen och att sedan
en proposition i frågan skall kunna
läggas fram för vårriksdagen 1958.
Det av överbefälhavaren tillstyrkta
kostnadsalternativet är en kompromiss mellan tre mer eller mindre
missnöjda försvarsgrenschefer men
likväl det enda som kan läggas till
grund för ett förslag. Samtliga övriga utredda alternativ innebär ett
frånträdande av riksdagens år 1948
antagna målsättning att ingen del av
landet skall uppges utan segt motstånd. Ett beslut i försvarsfrågan –
byggt på överbefälhavarens hårt
pressade alternativ – kan inte
längre uppskjutas.
I detta ovissa läge har försvarsministern Sven Andersson tagit till
orda. Det skedde på Gustav Adolfsdagen den 6 november på Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbunds försvarskonferens. Han förklarade där att överbefälhavarens
532
alternativ endast kunde genomfö-
ras med hjälp av skattehöjningar.
Denna inställning hos försvarets
egen representant i regeringen är
obegriplig. Som statssekreterare
Olle Karleby nyligen framhållit i en
uppmärksammad artikel har medelhöjningen under de tre sista
åren för samtliga huvudtitlar varit
38 %, men försvarets ökning har
begränsats till 13 %. Med tanke på
försvarets missgynnade ställning
under denna tidsperiod är det en
orimlig tankegång att just försvarets ökade kostnader skall kopplas
samman med tanken på höjda skatter. Man kan därtill fråga vad försvarsministern egentligen avser?
Skall försvarsfrågan användas för
att bemantla en större skattehöjning? Eller tänker han föreslå en
särskild värnskatt, som helt skall
gå till försvaret?
Det enda väsentliga inlägget i försvarsfrågan under remissdebatten
gjordes av högerledaren Jarl Hjalmarson. Han framhöll att vi inte
kan försvara hela vårt land utan
hjälp av atomvapen och att vi drar
över oss ett fruktansvärt ansvar om
svensk ungdom en dag måste gå ut
i ett krig mot en motståndare som
äger sådana vapen, om vi själva
saknar dem. Enligt överbefälhavarens beräkningar kommer Sverige
att först år 1966 kunna tillverka
egna atomvapen. Vi kan inte vänta
i tio år på ett modernt fösvar, anförde herr Hjalmarson vidare, utan
vi borde därför kunna enas om att
undersöka om man i USA kan få
köpa robotar, flygplansutrustning
och andra ting som också kan bära
med sig atomladdningar. Det finns
ingenting som talar för att västmakterna för sådana leveranser
kommer att ställa upp några andra
villkor än för den material vi redan
köpt, eftersom de både har intresse
av att vi kan försvara oss och kommer att försvara oss vid ett angrepp.
Herr Hjalmarsons uttalande utlöste genast en replik av statsministern som avvisade tanken på att
vi skulle köpa vapen, som andra
makter uppfattade som aggressiva,
av USA. Hans inlägg var lätt för
herr Hjalmarson att bemöta, men
fast står att den socialdemokratiska regeringen är ett hinder för
våra möjligheter att utifrån anskaffa de atomvapen, som i en
framtid kan bli vår enda möjlighet
att göra striden jämn.
Alla militära synpunkter talarsom överbefälhavaren framhållitentydigt och starkt för att vi skaffar oss atomvapen, och det är ett
svenskt intresse att undersöka alla
möjligheter att anskaffa sådana vapen. Det kan tänkas att den senaste
tidens opinionsförskjutning i väster under intryck av den ryska raketteknikens märkliga framgångar
gör det möjligt att köpa inte bara
atomvapenbärare utan även själva
atomladdningarna. Energiska försök att pröva denna utväg måste
göras. Att detta icke innebär ett
uppgivande av vår alliansfria linje
är självklart. En anskaffning av
atomladdningar medför tvärtom
—
ökade möjligheter för en självständig svensk politik. Men det är samtidigt viktigt att framhälla att dessa
vapen måste samordnas med ett
starkt konventionellt försvar. Med
atomvapen kan man inte avvärja
alla former av angrepp. De kan inte
förhindra åtskilliga former av flyganfall, inte heller en utspridd luftinvasion eller en kustinfiltration.
Atomroboten kan på ett värdefullt
sätt komplettera men endast delvis
ersätta de konventionella vapnen.
Alldeles oberoende av möjligheterna att anskaffa atomvapen utifrån måste kraftåtgärder vidtagas
för att den fortlöpande nedrustningen inom försvaret skall upp- 533
höra och krigsmakten åter fä möjlighet att lösa sina viktiga uppgifter. Försvarsfrågan angår hela folket och borde därför kunna lösas i
endräkt ovan partierna. Även om
den nuvarande regeringen är omedgörlig i andra frågor, bör en överenskommelse kunna näs i denna
vår viktigaste politiska fråga. Men
det ligger fara i dröjsmål. Försvarsfrägan måste lösas nu!
Det kan endast ske både genom
ett beslut att avbryta den pågående
urholkningen av vår nuvarande försvarsorganisation och genom att använda alla möjligheter att snabbt
anskaffa atomvapen.