Kristen konservatism inför det samhälleliga reformarbetet, del II
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRISTEN KONSERVATISM INFÖR DET
SAMHÄLLELIGA REFORMARBETET
Il. UNDERVISNING OCH FOSTRAN
DET ÄR främst två förhållanden,
som klargjort behovet av en omfattande skolreform. Det ena är de
ökande årskullarna av barn i skolåldern. Nu har de nått upp till de
årgångar, som vill vandra in i yrkesskolor och gymnasier, vilka inte
finns eller är otillräckliga. Det
andra betydelsefulla förhållandet
är den höjda levnadsstandarden.
Den både kräver av medborgarna
ökade kunskaper och allmänbildning, om det materiella framåtskridandet skall fortsätta, och för medborgarna rätten att få ut en större
del av standardhöjningen i form av
kulturfrämjande tillgångar. Att utgå från de båda faktiska förhållandena i reformarbetet för skolans
del är en realistisk syn, som stämmer överens med konservativ uppfattning.
För en konservatism, som utgår
från kristna grundvärderingar, är
emellertid frågan om skolans utveckling och framtida möjligheter,
med andra ord skolpolitiken av i
dag, en av de allra viktigaste samhällsfrågorna. Här gäller det nämliAv adjunkt BLENDA LJUNGBERG
gen möjligheterna att föra vårt kulturarv vidare. I skolans sammanhang är det kulturarvet förankrat i
kristendomen.
Ansvarsställningen i förhållande
till undervisning och fostran har
gammal hävd i den evangelisk-lutherska kyrkan. Det var inte enbart
ett ansvar för att gardera nyrekryteringen av prästeståndet utan för
en verklig folkundervisning, som
skulle lära människor att läsa
Skriften på sitt eget tungomål. När
1686 års kyrkolag kom med det bekanta stadgandet, att klockaren
skulle vara läskunnig, så att han
kunde undervisa socknens barn, så
organiserades en undervisning, som
traditionellt prästerna sedan burit
upp, när de med sin predikan lärde
in katekesens bud hos sina församlingsbor, som skulle ge dem vidare
åt sina barn. Med husförhör och visitationer skulle präster och biskopar sedan fullfölja en verklig folkundervisning. sett mot bakgrunden
av det lagfästa ansvaret kan det tyckas inkonsekvent med prästeståndets motstånd mot 1842 års skolre- 548
form. Motiveringen var väl den,
som även uttalades, att man hyste
oro för att hemmens auktoritet
skulle undergrävas, om den gamla
hemundervisningen, som hade sin
starka förankring i kyrkan, skulle
ersättas av undervisning i den nya
obligatoriska skolan. Sambandet
mellan kyrka och skola kom dock
även efter skolreformens genomfö-
rande att bibehållas på flerfaldigt
sätt.
Den sekulariseringsprocess, som i
en tidigare artikel i denna serie har
behandlats, har successivt förändrat vårt lands skolväsen. Kanske är
dock det som hittills skett härvidlag
mest att betrakta som en förvaltningsmåssig separation av ungefär
samma slag som den socialvården
har undergått.
Den gamla lärdomsskolans sentida ättling, läroverken, skildes redan 1904 ut från domkapitlens förvaltningsuppgifter, och kvar stod
endast kyrkolagens bestämmelser
om biskopens skyldighet att öva
uppsikt över gymnasier och skolor
i sitt stift. För läroverkens del inskränkte den skyldigheten sig till
de åligganden, som hörde samman
med eforatet. Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i skolrådet försvann 1930, då en ny skolstyrelselag även i vissa kommuner
gjorde folkskoleväsendet till en den
borgerliga kommunens och icke den
kyrkliga församlingens angelägenhet. Kyrkoherden hade dock rätt
att deltaga i och yttra sig vid folkskolestyrelsens sammanträden utan
att vara vald och beslutande ledamot. När nu en ny skolstyrelselag
träder i kraft den l januari 1958,
försvinner därmed de sista resterna
av kyrkligt inflytande över skolvä-
sendet. Ett nytt organ, länsskolnämnden, ersätter domkapitlet som
mellaninstans även för folkskolan.
En betydelsefull epok i vårt skolvä-
sendes historia har därmed nått sitt
slut. Om kyrkan i förberedelserna
till den nya lagens antagande hållit
igen, är det lika lätt att förstå, som
det är naturligt för varje samhällsinstitution att motverka försöken
att begränsa dess uppgifter och betydelse. Det behöver inte, som man
ofta populärt tolkar det, vara för
maktinnehavets skull. Motståndet
torde också grunda sig på svårigheten för en generations ansvariga att
bedöma, vad som är förpliktande
arv att ge vidare till en kommande
generation och vad som är utanverk, vilka utan skada kan raseras.
Uppgivandet av tidsbundna former
är inte något väsentligt. För kyrkan
är det ena nödvändiga att förkunna
evangelium. Sett ur den kristna
konservatismens synpunkt förhåller det sig på likartat sätt. För den
är det livsviktiga att i varje givet
läge kunna bevara spänningen mellan förankringen i det historiskt
givna och friheten i förhållande till
det förgångna, så att det ur medmänsklighetens synpunkt mest radikalt uppbyggande utgestaltas.
Det skolstyrelseutredningsbetänkande, som nu omvandlats till lag,
gjorde gällande, att domkapitlens
,,.
avkopplande som skoladministrativt organ borde bedömas som ett
praktiskt organisatoriskt problem
och inte som »den principiellt betydelsefulla frågan om kyrkans inflytande över undervisningen». Det
synes vara ett välmotiverat ställningstagande. Om ursprungligen
kyrkliga verksamhetsområden överlåts eller överförs på andra organ
och i fortsättningen uppfattas som
statliga eller kommunala uppgifter,
behöver detta inte i och för sig betyda ett nytt steg mot en avkristnad
kultur. Det beror givetvis på hur de
profana organen ser sitt samhällsansvar etiskt förankrat. De kan erkänna kristendomens grundvärden
och skapa en form, i vilken kristen
sed och tradition bärs vidare på ett
nytt sätt. Kyrkan torde inte heller,
efter att ha lämnat ifrån sig en av
sina uppgifter, kunna frigöra sig
från ansvaret för att opinionen håller kulturarvets förpliktelser levande.
Hur välmotiverade kraven på en
skolreform än må vara har denna
gjort, att den svenska skolan i
snart två decennier levat under hotet av en eruption, där man inte
vet, vilka livsformer morgondagen
skall lämna övriga, sedan utbrottets strömningar stelnat i något kaleidoskopisk! mönster. Det ur skolans synpunkt bekymmersammaste
har väl varit, att skolfrågan inte
kunnat lyftas över partipolitisk
prestige. Sedan det maktägande
partiet tagit enhetsskolan i den av
skolkommissionen skisserade ut- 549
formningen på entreprenad, har
varje kritik mot den utformningen
karakteriserats som kommen från
»enhetsskolans fiender». Enhetsskolan har blivit ett trosobjekt i
stället för en organisationsform,
vars bästa utgestaltning borde vara
dels en pedagogisk och praktisk
fråga, dels en fråga om vad som är
möjligt att få disponera av materiella och personella tillgångar. I
den trosfanatismen löper flöden
från både grumliga och klara källor samman. Till de grumliga hör
den onyanserade oviljan mot realskolan. Till de klara flödena hör en
idealitet, vars äkthet man inte kan
ta miste på. Så blev två programpunkter de speciellt omhuldade,
nämligen den så långt möjligt odifferentierade obligatoriska skolan
samt den »demokratiska fostran».
Försöket att genom en kompromissformulering nå fram till ett enhälligt principbeslut år 1950 lyckades – på ett olyckligt sätt. Ty sedan har åtskillig kraft spillts på
improduktiva debatter om den riktiga tolkningen av riksdagsbeslutet.
Ingen torde väl den dag i dag är
kunna ge den. Kanske kan man
också hoppas att de debatternas tid
är förbi. En sak är ändå den viktiga, nämligen att man på grund~
valen av försöksverksamhetens er··
farenheter söker utan förutfattade
ståndpunkter bedöma möjligheterna till en ny framtida utformning av vårt skolväsen, sedan det
gamla med 1957 års riksdagsbeslut
definitivt raserats. Utgår man från
..
550
de faktiska förhållandena kommer
man dock fram till vissa synpunkter, som torde böra beaktas. Några
skall här beröras.
Siwlan måste få resurser att
bredda sin verksamhet. Samhället
ställer större krav än tidigare på
vad som kan sägas vara allmän
medborgerlig bildning. Skolan måste
kunna anpassa sig efter de kraven.
Då behöver den till sitt förfogande
både längre tid och utökade materiella tillgångar, lokaler och teknisk
utrustning samt först och sist väl
tillgodosedda bibliotek. Ordet och
boken är dock alltjämt de viktigaste verktygen förutvecklandet av
tanken. En utökning av skolpliktstidens längd är ofrånkomlig. En
fastlåsning nu vid nio år, kan bli
en belastning, där i stället en viss
elasticitet skulle ge större möjlighet till anpassning efter utvecklingen. Men framför allt behöver
skolan tillgång för sina uppgifter
till väl utbildade lärare. Skall ett
företag vidga sin verksamhet, söker
det främst kvalificerat folk att ta
hand om den nya produktionen.
Det räcker inte med personalkonsulenter för den uppgiften. Det
måste vara kunniga och skickliga
tekniker, konstruktörer, ingenjörer
m. fl. För en lärare är kunskaperna
den bästa utrustningen. Hans personliga intresseengagemang i det
han undervisar om är det mest
verksamma medlet att väcka elevernas studieiver, att intressera sig
för deras individuella möjligheter
att nå resultat samt att motverka
störande arbetsovillighet Om den
nya skolan skall bli en bättre skola,
måste det ställas ökade krav på lä-
rarutbildningen i detta hänseende,
och tendenserna till förändring i
motsatt riktning stävjas.
Viktigare än att alla barn får
samma skolgång, torde vara, att
varje barn kan beredas en sådan
skolutbildning, som lämpar sig för
dess personliga utrustning. Om
detta kan ske, torde det både ur
individens och samhällets synpunkt
vara det lyckligaste. En differentiering på den grunden är önskvärd,
kanske nödvändig. Den tendens till
övervägande kvantitativ och kollektivistisk inriktning av den nuvarande politiken, som har belysts i
en tidigare artikel om socialpolitiken, är märkbar också i skolpolitil<en. Motsvarande krav på kvalitativa insatser från samhällets sida
måste resas också här. När det i
skolkommissionens inbjudan till
försöksverksamhet hette, att enhetsskolans tre linjer, 9 a, 9 y och
9 g, samtliga skulle föra fram till
»realexamen», så är detta ett uttryck för ett sådant kvantitetstänkande i skolfrågan. Det positiva,
som man därmed ville uppnå, är att
den nya skolan icke i någon utbildningsform skulle få klassmärkets
prägel. Kan detta inte säkrare tillgodoses genom att kvalitativt göra
varje utbildning så bra som möjligt
i sitt slag? På en punkt kan ett reformarbete inom skolan efter kvantitativa linjer ha sitt berättigande.
Det gäller undervisningen i engelska. Mycket av personliga uppoffringar för att efter slutad skolgång
skaffa sig kunskaper i engelska och
kunna möta det växande behovet av
internationella kontaktmöjligheter,
mycket av onödig men ofrånkomlig
mindervärdeskänsla besparas människor genom en obligatorisk engelskundervisning. Men självklart
måste även den anpassas efter de
individuella möjligheterna att tillgodogöra sig den.
Vilken uppfattning man än må
ha om den mest lämpliga organisationsformen för vårt framtida skolväsende, i fråga om skolans dubbla
uppgift som kunskapsmeddelare
och som fostrare har man varit
ense.
För konservatismen står det
klart, att livsåskådningen har ett
dominerande inflytande på människans sätt att vara och verka som
individ och medmänniska i samhället. I all fostrande verksamhet är
betydelsen härav särskilt påtaglig.
En konservatism, som bygger på
kristen grund, vill helhjärtat medverka till att finna en väg ur en
kaotisk skolsituation till en ordning, i vilken skolan skall kunna
finna tillräcklig frihet att utvecklas
och samtidigt radikalt anpassa sig
efter sin samtids behov. Men den
måste också hävda sin uppfattning
om ett gemensamt intresse av att
skolan även i sin sekulariserade administrationsform känner ansvaret
för att fullfölja undervisningen i
kristendom och den kristna fostran.
Att vi famlar i vårt ställningsta- 551
gande till rätt och orätt och att både
normerna och målet för uppfostran
är lika oklara, är väl uppenbart för
alla. I propositionen till 1950 års
riksdag om riktlinjerna för skolväsendets utveckling sade dåvarande departementschefen, att skolans allmänna fostran skall vara en
fostran »för ett demokratiskt samhälle».- »l denna fostran för samhällslivet och den sociala samlevnaden finns, vill jag tro, även en
karaktärsbyggande komposant. Det
kan icke vara svårare än förr att i
skolans arbete lägga in den etiska
fostran, som vädjar till det bästa
i den unga människan.» Här finns
tydligen i botten en uppfattning om
någon sorts allmän moral utan något
fixerat innehåll. sekulariseringen
når här inte bara utanverken utan
även innehållet. I undervisningen i
alla historieämnen i skolan liksom
i undervisningen i svenska språket
och litteraturen skulle det vara
omöjligt att göra innehållet ens begripligt, än mera att ge någon uppfattning om västerländskt kulturarv, om inte den undervisningen
stöddes av undervisningen om kristen tradition och främst om Bibelns
värld och människor. Inte heller
skulle de unga utan kunskaper i
kristendom kunna få ut något uppbyggande av de konstens och musikens skapelser, som haft sin främsta
inspiration i Bibeln, i kristen kultur
och gudsupplevelse. Lika omöjligt
torde det vara att utöva en etisk
fostran i ett demokratiskt samhälle
utan att avslöja, hur den samhälls- 552
synen djupast bottnar i kristen etik
och inspiration. Efter vilka värderingsgrunder skall annars den pedagogiska fostraren avgöra, vad
som är »det bästa i den unga människan», och som hans vädjan skall
söka nå fram till? Det blir nog betydligt »svårare än förr», om all
den idealitet, som ryms i den tilltänkta demokratiska samhällsfostran, skall nödgas leka blindbock
med sitt kristet etiska ursprung.
Osäkerheten inför de här frågorna
är nog lika stor inom lärarkårerna
som bristen på klarhet i ståndpunktstagandet i det citerade yttrandet om vad som är innehållet i
fostran till humanitet och demokrati i västerländsk mening. Det är
sannolikt fruktan för att en propagandamässig påverkan skall öva
våld på religionsfriheten som hos
många skolreformatorer föranleder
ett sådant kringgående. Samtidigt
understryks ändå den stora betydelsen av skolans fostrande uppgift.
Åtskilligt av den fruktan skulle nog
elimineras, om man inte så ofta förbisåg något mycket väsentligt: skolans främsta medel för fostran är
kunskapsmeddelandet och det gemensamma arbetet med inhämtandet av kunskaper. I en demokratisk
skola måste kunskaperna vara ocensurerade och friheten till dem gå
före avståendet från dem. Låter
man detta faktum kvarstå och vägleda skolans inre arbete, kan också
oron för en otillbörlig propaganda
komma att visa sig onödig.
I en ideologisk brytningstid sker
en upplösning av gamla värden och
normer som bidrar till att skapa
stora uppfostringssvårigheter. Osä-
kerhet och förvirring erbjuder
ingen lugn groningsgrund för en
uppväxande generation. Inte minst
från konservativt håll har man ofta
haft anledning att påpeka sådana
företeelser. Men man har också anledning att iaktta, att den livssyn
och samhällssyn, som har sin grund
i kristen tro, tidigare har kunnat
gestalta ett inspirerat samhällsarbete, som sett, hur i brytningarna
nya och värdefulla former kunnat
hjälpas fram.
SAMHÄLLELIGA REFORMARBETET
Il. UNDERVISNING OCH FOSTRAN
DET ÄR främst två förhållanden,
som klargjort behovet av en omfattande skolreform. Det ena är de
ökande årskullarna av barn i skolåldern. Nu har de nått upp till de
årgångar, som vill vandra in i yrkesskolor och gymnasier, vilka inte
finns eller är otillräckliga. Det
andra betydelsefulla förhållandet
är den höjda levnadsstandarden.
Den både kräver av medborgarna
ökade kunskaper och allmänbildning, om det materiella framåtskridandet skall fortsätta, och för medborgarna rätten att få ut en större
del av standardhöjningen i form av
kulturfrämjande tillgångar. Att utgå från de båda faktiska förhållandena i reformarbetet för skolans
del är en realistisk syn, som stämmer överens med konservativ uppfattning.
För en konservatism, som utgår
från kristna grundvärderingar, är
emellertid frågan om skolans utveckling och framtida möjligheter,
med andra ord skolpolitiken av i
dag, en av de allra viktigaste samhällsfrågorna. Här gäller det nämliAv adjunkt BLENDA LJUNGBERG
gen möjligheterna att föra vårt kulturarv vidare. I skolans sammanhang är det kulturarvet förankrat i
kristendomen.
Ansvarsställningen i förhållande
till undervisning och fostran har
gammal hävd i den evangelisk-lutherska kyrkan. Det var inte enbart
ett ansvar för att gardera nyrekryteringen av prästeståndet utan för
en verklig folkundervisning, som
skulle lära människor att läsa
Skriften på sitt eget tungomål. När
1686 års kyrkolag kom med det bekanta stadgandet, att klockaren
skulle vara läskunnig, så att han
kunde undervisa socknens barn, så
organiserades en undervisning, som
traditionellt prästerna sedan burit
upp, när de med sin predikan lärde
in katekesens bud hos sina församlingsbor, som skulle ge dem vidare
åt sina barn. Med husförhör och visitationer skulle präster och biskopar sedan fullfölja en verklig folkundervisning. sett mot bakgrunden
av det lagfästa ansvaret kan det tyckas inkonsekvent med prästeståndets motstånd mot 1842 års skolre- 548
form. Motiveringen var väl den,
som även uttalades, att man hyste
oro för att hemmens auktoritet
skulle undergrävas, om den gamla
hemundervisningen, som hade sin
starka förankring i kyrkan, skulle
ersättas av undervisning i den nya
obligatoriska skolan. Sambandet
mellan kyrka och skola kom dock
även efter skolreformens genomfö-
rande att bibehållas på flerfaldigt
sätt.
Den sekulariseringsprocess, som i
en tidigare artikel i denna serie har
behandlats, har successivt förändrat vårt lands skolväsen. Kanske är
dock det som hittills skett härvidlag
mest att betrakta som en förvaltningsmåssig separation av ungefär
samma slag som den socialvården
har undergått.
Den gamla lärdomsskolans sentida ättling, läroverken, skildes redan 1904 ut från domkapitlens förvaltningsuppgifter, och kvar stod
endast kyrkolagens bestämmelser
om biskopens skyldighet att öva
uppsikt över gymnasier och skolor
i sitt stift. För läroverkens del inskränkte den skyldigheten sig till
de åligganden, som hörde samman
med eforatet. Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i skolrådet försvann 1930, då en ny skolstyrelselag även i vissa kommuner
gjorde folkskoleväsendet till en den
borgerliga kommunens och icke den
kyrkliga församlingens angelägenhet. Kyrkoherden hade dock rätt
att deltaga i och yttra sig vid folkskolestyrelsens sammanträden utan
att vara vald och beslutande ledamot. När nu en ny skolstyrelselag
träder i kraft den l januari 1958,
försvinner därmed de sista resterna
av kyrkligt inflytande över skolvä-
sendet. Ett nytt organ, länsskolnämnden, ersätter domkapitlet som
mellaninstans även för folkskolan.
En betydelsefull epok i vårt skolvä-
sendes historia har därmed nått sitt
slut. Om kyrkan i förberedelserna
till den nya lagens antagande hållit
igen, är det lika lätt att förstå, som
det är naturligt för varje samhällsinstitution att motverka försöken
att begränsa dess uppgifter och betydelse. Det behöver inte, som man
ofta populärt tolkar det, vara för
maktinnehavets skull. Motståndet
torde också grunda sig på svårigheten för en generations ansvariga att
bedöma, vad som är förpliktande
arv att ge vidare till en kommande
generation och vad som är utanverk, vilka utan skada kan raseras.
Uppgivandet av tidsbundna former
är inte något väsentligt. För kyrkan
är det ena nödvändiga att förkunna
evangelium. Sett ur den kristna
konservatismens synpunkt förhåller det sig på likartat sätt. För den
är det livsviktiga att i varje givet
läge kunna bevara spänningen mellan förankringen i det historiskt
givna och friheten i förhållande till
det förgångna, så att det ur medmänsklighetens synpunkt mest radikalt uppbyggande utgestaltas.
Det skolstyrelseutredningsbetänkande, som nu omvandlats till lag,
gjorde gällande, att domkapitlens
,,.
avkopplande som skoladministrativt organ borde bedömas som ett
praktiskt organisatoriskt problem
och inte som »den principiellt betydelsefulla frågan om kyrkans inflytande över undervisningen». Det
synes vara ett välmotiverat ställningstagande. Om ursprungligen
kyrkliga verksamhetsområden överlåts eller överförs på andra organ
och i fortsättningen uppfattas som
statliga eller kommunala uppgifter,
behöver detta inte i och för sig betyda ett nytt steg mot en avkristnad
kultur. Det beror givetvis på hur de
profana organen ser sitt samhällsansvar etiskt förankrat. De kan erkänna kristendomens grundvärden
och skapa en form, i vilken kristen
sed och tradition bärs vidare på ett
nytt sätt. Kyrkan torde inte heller,
efter att ha lämnat ifrån sig en av
sina uppgifter, kunna frigöra sig
från ansvaret för att opinionen håller kulturarvets förpliktelser levande.
Hur välmotiverade kraven på en
skolreform än må vara har denna
gjort, att den svenska skolan i
snart två decennier levat under hotet av en eruption, där man inte
vet, vilka livsformer morgondagen
skall lämna övriga, sedan utbrottets strömningar stelnat i något kaleidoskopisk! mönster. Det ur skolans synpunkt bekymmersammaste
har väl varit, att skolfrågan inte
kunnat lyftas över partipolitisk
prestige. Sedan det maktägande
partiet tagit enhetsskolan i den av
skolkommissionen skisserade ut- 549
formningen på entreprenad, har
varje kritik mot den utformningen
karakteriserats som kommen från
»enhetsskolans fiender». Enhetsskolan har blivit ett trosobjekt i
stället för en organisationsform,
vars bästa utgestaltning borde vara
dels en pedagogisk och praktisk
fråga, dels en fråga om vad som är
möjligt att få disponera av materiella och personella tillgångar. I
den trosfanatismen löper flöden
från både grumliga och klara källor samman. Till de grumliga hör
den onyanserade oviljan mot realskolan. Till de klara flödena hör en
idealitet, vars äkthet man inte kan
ta miste på. Så blev två programpunkter de speciellt omhuldade,
nämligen den så långt möjligt odifferentierade obligatoriska skolan
samt den »demokratiska fostran».
Försöket att genom en kompromissformulering nå fram till ett enhälligt principbeslut år 1950 lyckades – på ett olyckligt sätt. Ty sedan har åtskillig kraft spillts på
improduktiva debatter om den riktiga tolkningen av riksdagsbeslutet.
Ingen torde väl den dag i dag är
kunna ge den. Kanske kan man
också hoppas att de debatternas tid
är förbi. En sak är ändå den viktiga, nämligen att man på grund~
valen av försöksverksamhetens er··
farenheter söker utan förutfattade
ståndpunkter bedöma möjligheterna till en ny framtida utformning av vårt skolväsen, sedan det
gamla med 1957 års riksdagsbeslut
definitivt raserats. Utgår man från
..
550
de faktiska förhållandena kommer
man dock fram till vissa synpunkter, som torde böra beaktas. Några
skall här beröras.
Siwlan måste få resurser att
bredda sin verksamhet. Samhället
ställer större krav än tidigare på
vad som kan sägas vara allmän
medborgerlig bildning. Skolan måste
kunna anpassa sig efter de kraven.
Då behöver den till sitt förfogande
både längre tid och utökade materiella tillgångar, lokaler och teknisk
utrustning samt först och sist väl
tillgodosedda bibliotek. Ordet och
boken är dock alltjämt de viktigaste verktygen förutvecklandet av
tanken. En utökning av skolpliktstidens längd är ofrånkomlig. En
fastlåsning nu vid nio år, kan bli
en belastning, där i stället en viss
elasticitet skulle ge större möjlighet till anpassning efter utvecklingen. Men framför allt behöver
skolan tillgång för sina uppgifter
till väl utbildade lärare. Skall ett
företag vidga sin verksamhet, söker
det främst kvalificerat folk att ta
hand om den nya produktionen.
Det räcker inte med personalkonsulenter för den uppgiften. Det
måste vara kunniga och skickliga
tekniker, konstruktörer, ingenjörer
m. fl. För en lärare är kunskaperna
den bästa utrustningen. Hans personliga intresseengagemang i det
han undervisar om är det mest
verksamma medlet att väcka elevernas studieiver, att intressera sig
för deras individuella möjligheter
att nå resultat samt att motverka
störande arbetsovillighet Om den
nya skolan skall bli en bättre skola,
måste det ställas ökade krav på lä-
rarutbildningen i detta hänseende,
och tendenserna till förändring i
motsatt riktning stävjas.
Viktigare än att alla barn får
samma skolgång, torde vara, att
varje barn kan beredas en sådan
skolutbildning, som lämpar sig för
dess personliga utrustning. Om
detta kan ske, torde det både ur
individens och samhällets synpunkt
vara det lyckligaste. En differentiering på den grunden är önskvärd,
kanske nödvändig. Den tendens till
övervägande kvantitativ och kollektivistisk inriktning av den nuvarande politiken, som har belysts i
en tidigare artikel om socialpolitiken, är märkbar också i skolpolitil<en. Motsvarande krav på kvalitativa insatser från samhällets sida
måste resas också här. När det i
skolkommissionens inbjudan till
försöksverksamhet hette, att enhetsskolans tre linjer, 9 a, 9 y och
9 g, samtliga skulle föra fram till
»realexamen», så är detta ett uttryck för ett sådant kvantitetstänkande i skolfrågan. Det positiva,
som man därmed ville uppnå, är att
den nya skolan icke i någon utbildningsform skulle få klassmärkets
prägel. Kan detta inte säkrare tillgodoses genom att kvalitativt göra
varje utbildning så bra som möjligt
i sitt slag? På en punkt kan ett reformarbete inom skolan efter kvantitativa linjer ha sitt berättigande.
Det gäller undervisningen i engelska. Mycket av personliga uppoffringar för att efter slutad skolgång
skaffa sig kunskaper i engelska och
kunna möta det växande behovet av
internationella kontaktmöjligheter,
mycket av onödig men ofrånkomlig
mindervärdeskänsla besparas människor genom en obligatorisk engelskundervisning. Men självklart
måste även den anpassas efter de
individuella möjligheterna att tillgodogöra sig den.
Vilken uppfattning man än må
ha om den mest lämpliga organisationsformen för vårt framtida skolväsende, i fråga om skolans dubbla
uppgift som kunskapsmeddelare
och som fostrare har man varit
ense.
För konservatismen står det
klart, att livsåskådningen har ett
dominerande inflytande på människans sätt att vara och verka som
individ och medmänniska i samhället. I all fostrande verksamhet är
betydelsen härav särskilt påtaglig.
En konservatism, som bygger på
kristen grund, vill helhjärtat medverka till att finna en väg ur en
kaotisk skolsituation till en ordning, i vilken skolan skall kunna
finna tillräcklig frihet att utvecklas
och samtidigt radikalt anpassa sig
efter sin samtids behov. Men den
måste också hävda sin uppfattning
om ett gemensamt intresse av att
skolan även i sin sekulariserade administrationsform känner ansvaret
för att fullfölja undervisningen i
kristendom och den kristna fostran.
Att vi famlar i vårt ställningsta- 551
gande till rätt och orätt och att både
normerna och målet för uppfostran
är lika oklara, är väl uppenbart för
alla. I propositionen till 1950 års
riksdag om riktlinjerna för skolväsendets utveckling sade dåvarande departementschefen, att skolans allmänna fostran skall vara en
fostran »för ett demokratiskt samhälle».- »l denna fostran för samhällslivet och den sociala samlevnaden finns, vill jag tro, även en
karaktärsbyggande komposant. Det
kan icke vara svårare än förr att i
skolans arbete lägga in den etiska
fostran, som vädjar till det bästa
i den unga människan.» Här finns
tydligen i botten en uppfattning om
någon sorts allmän moral utan något
fixerat innehåll. sekulariseringen
når här inte bara utanverken utan
även innehållet. I undervisningen i
alla historieämnen i skolan liksom
i undervisningen i svenska språket
och litteraturen skulle det vara
omöjligt att göra innehållet ens begripligt, än mera att ge någon uppfattning om västerländskt kulturarv, om inte den undervisningen
stöddes av undervisningen om kristen tradition och främst om Bibelns
värld och människor. Inte heller
skulle de unga utan kunskaper i
kristendom kunna få ut något uppbyggande av de konstens och musikens skapelser, som haft sin främsta
inspiration i Bibeln, i kristen kultur
och gudsupplevelse. Lika omöjligt
torde det vara att utöva en etisk
fostran i ett demokratiskt samhälle
utan att avslöja, hur den samhälls- 552
synen djupast bottnar i kristen etik
och inspiration. Efter vilka värderingsgrunder skall annars den pedagogiska fostraren avgöra, vad
som är »det bästa i den unga människan», och som hans vädjan skall
söka nå fram till? Det blir nog betydligt »svårare än förr», om all
den idealitet, som ryms i den tilltänkta demokratiska samhällsfostran, skall nödgas leka blindbock
med sitt kristet etiska ursprung.
Osäkerheten inför de här frågorna
är nog lika stor inom lärarkårerna
som bristen på klarhet i ståndpunktstagandet i det citerade yttrandet om vad som är innehållet i
fostran till humanitet och demokrati i västerländsk mening. Det är
sannolikt fruktan för att en propagandamässig påverkan skall öva
våld på religionsfriheten som hos
många skolreformatorer föranleder
ett sådant kringgående. Samtidigt
understryks ändå den stora betydelsen av skolans fostrande uppgift.
Åtskilligt av den fruktan skulle nog
elimineras, om man inte så ofta förbisåg något mycket väsentligt: skolans främsta medel för fostran är
kunskapsmeddelandet och det gemensamma arbetet med inhämtandet av kunskaper. I en demokratisk
skola måste kunskaperna vara ocensurerade och friheten till dem gå
före avståendet från dem. Låter
man detta faktum kvarstå och vägleda skolans inre arbete, kan också
oron för en otillbörlig propaganda
komma att visa sig onödig.
I en ideologisk brytningstid sker
en upplösning av gamla värden och
normer som bidrar till att skapa
stora uppfostringssvårigheter. Osä-
kerhet och förvirring erbjuder
ingen lugn groningsgrund för en
uppväxande generation. Inte minst
från konservativt håll har man ofta
haft anledning att påpeka sådana
företeelser. Men man har också anledning att iaktta, att den livssyn
och samhällssyn, som har sin grund
i kristen tro, tidigare har kunnat
gestalta ett inspirerat samhällsarbete, som sett, hur i brytningarna
nya och värdefulla former kunnat
hjälpas fram.