Östblockets hjälp till underutvecklade länder
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖSTBLOCKETS HJÄLP TILL UNDERUTVECKLADE LÄNDER
ETT AV de mest uppmärksammade
inslagen i den nyligen timade stora
afro-asiatiska »solidaritetskonferensen» i Kairo var den sovjetiske
chefsdelegaten Rasjidovs anförande
den 27 december, vari han inför de
församlade delegationerna från 48
olika underutvecklade länder förklarade:
»Tala om för oss vad ni behöver
och vi kommer att hjälpa er … Använd vår hjälp så som ni själva anser
lämpligt. Vi begär inga privilegier.
Vi begär inte att ni skall bli medlemmar av något block, byta regering eller förändra er inre eller yttre
politik. Vi är beredda att hjälpa er
som en bror hjälper sina bröder,
helt och hållet osjälviskt, endast
därför att vi av egen erfarenhet vet
att framsteg är omöjliga utan hjälp.
Det enda villkoret för vår hjälp är
att ni inte ställer några villkor för
att ta emot den.»
De ovationer som hälsade detta
tal vittnar om de senaste årens på-
tagliga ökning av Sovjetunionens
inflytande och prestige hos de underutvecklade folken. Detta inflytande och denna prestige är inte enbart resultatet av Bulganins och
Chrusjtjovs propagandaturneer i
Av fil. kand. ERIK NYBLOl.VJ
Asien och av Sovjetunionens p~
sista tiden ådagalagda tekniska ocb
vetenskapliga framsteg, inte heller
enbart av de förutvarande koloniernas bitterhet och misstänksamhel
gentemot västerlandet. En utomordentligt viktig roll för Sovjetunionens obestridliga framgångar i de
afro-asiatiska staterna har utan tvivel spelats av östblockets stort upplagda ekonomiska och militära
hjälpprogram, vilket den senaste tiden i allt högre grad börjat oroa den
fria världen.
Sedan mitten av 1954 har Sovjetblocket bedrivit en omfattande låneoch hjälpverksamhet i flera av de
underutvecklade länderna. Denna
verksamhet är icke ett rent hjälpprogram i vår mening, utan består
praktiskt taget helt och hållet av
lån och krediter med fastställda
återbetalningsvillkor. Programmet
omfattar huvudsakligen teknisk
hjälp i form av leveranser av kapitalvaror, särskilt transportmedel,
byggnads- och gruvutrustningar och
jordbruksmaskiner och dessutom
uppförandet av specificerade industriprojekt. Därjämte deltar Sovjetunionen i utbildningen av tekniker
och ingenjörer i dessa länder. I en
-~— .··– – –~–~……….._____,______,_~–
del fall har östblocket som bekant
också levererat betydande mängder
krigsmateriel.
De krediter som hittills beviljats
uppgår för närvarande, enligt den
utredning som i början av januari i
år publicerades av amerikanska utrikesdepartementet, till omkring 1,9
miljarder dollar, dvs. nära dubbelt
så mycket som Förenta staternas
egna krediter och gåvor till samma
länder under denna tid. Dessutom
har mer eller mindre specificerade
erbjudanden gjorts till ungefär
samma värde. Leveranserna enligt
de beviljade krediterna är utslagna
över perioder mellan ett och fem år,
och man beräknar att mellan en
fjärdedel och en tredjedel av leveranserna redan fullgjorts, vilket
ställer utom allt tvivel att Sovjetblocket verkligen har resurser att
uppfylla sina åtaganden.
Den angivna globalsiffran 1,9
miljarder är endast en ungefärlig
uppskattning av kreditprogrammets
omfattning. Det är naturligtvis
mycket svårt att exakt ange leveransernas verkliga värde. I allmänhet ligger östblocksländernas priser
någorlunda i nivå med världsmarknadspriserna, men det saknas ingalunda exempel på att de tagit ut
överpriser på sina produkter när
tillfälle erbjudit sig. Dessutom är
det angivna värdet av vapenleveranserna, totalt 400 miljoner dollars,
tämligen godtyckligt.
Ehuru Sovjetunionens del i kreditgivningen är den mest betydande
-totalt ca en miljard dollars- är
8-583442 Svensk Tidskrift H. :e 1958
107
den långtifrån den ende långivaren.
De östeuropeiska satellitstaterna,
framför allt Osttyskland och Tjeckoslovakien, deltar med omfattande
belopp i programmet. Härvid är
emellertid att märka att var och en
av dessa stater i sin tur erhållit krediter av Sovjetunionen som betydligt överstiger de krediter som de
själva lämnat de underutvecklade
länderna.
Aterbetalningsvillkoren har i allmänhet varit fördelaktiga för mottagarländerna. Låga räntor (2-2,5
procent, dvs. omkring hälften av de
räntesatser som tillämpas av västmakterna och världsbanken), långa
återbetalningsterminer, ibland med
amorteringsfria år, samt betalning
i lokal valuta eller med låntagarlandets produkter, är de huvudsakliga
kännetecknen på dessa krediter.
Dessa fördelar måste dock vägas
mot skyldigheten för mottagarlandet att köpa från det kreditgivande
landet, eftersom inga krediter lämnas i guld eller i konvertibla valutor, och framför allt kanske skyldigheten att acceptera och avlöna
det betydande antal tekniker och instruktörer från östblocket som övervakar konstruktioner, installationer
och användandet av den levererade
materielen. I vissa fall är denna service uppskattad, i andra däremot
endast motvilligt accepterad. Dessutom uppfattas det ofta som en
nackdel för mottagarlandet att alla
beställningar undantagslöst måste
ske mellan de berörda regeringarna.
*
108
östblocket har erbjudit ekonomisk hjälp åt praktiskt taget alla de
underutvecklade länderna i Afrika
och Asien, de västallierade staterna
ingalunda undantagna. Liksom fallet är med Förenta staternas kreditgivning, har emellertid östblocksländernas hjälpverksamhet i realiteten huvudsakligen koncentrerats
till ett begränsat antal länder. Så-
lunda har Egypten erhållit 680 miljoner, Jugoslavien 465, Syrien 280,
Indien 270, Afghanistan 145 och Indonesien 11O miljoner dollars.
Dessa sex stater kan med rätta betraktas som nyckelpositioner och
huvudstödjepunkter för sovjetblockets ekonomiska inflytande. Det är
uppenbart att urvalet av länder är
politiskt betingat: man har strävat
att nå ett såvitt möjligt dominerande inflytande dels i länder som
omedelbart gränsar till östblocket,
dels i de s. k. neutralistiska staterna, som visserligen undvikit att
ta ställning i kampen mellan öst
och väst, men där icke desto mindre
allmänt antivästliga strömningar är
förhärskande och vars ibland tongivande ställning bland de arroasiatiska nationerna är odiskutabel.
Egypten är sålunda ett av huvudmålen för östblockets ekonomiska
diplomati. Det mest betydelsefulla
kreditavtalet hittills med detta land
är utan tvivel avtalet 1955 om vapenleveranser från Tjeckoslovakien,
vars totalvärde uppskattas till inte
mindre än 300 miljoner dollars. Leveranserna avbröts som bekant under Suezkrisen hösten 1956, men
har senare återupptagits. Förutom
vapenaffären har emellertid åtskilliga andra krediter lämnats. Tjeckoslovakien bygger sålunda en cementfabrik och en porslinsfabrik i
Egypten. östtyskland har erbjudit
sig att uppföra bl. a. ett sockerraffinaderi och ett antal kemiska laboratorier, och bygger för närvarande
ett kraftverk och ett skeppsvarv i
Alexandria. Ungern bygger två olika
kraftverk och är dessutom i färd
med åtta betydande brobyggen över
Nilen. Polen uppför en emaljfabrik
i Alexandria. Frånsett de hittills resultatlösa förhandlingarna om finansieringen av den stora Assuandammen, har Sovjetunionen för sin
del gjort flera erbjudanden om tekniskt bistånd. I februari 1956 samtyckte Sovjetunionen till att upprätta ett laboratorium för kärnfysisk forskning i Kairo och åtog sig
dessutom uppförandet av ett flertal
industriföretag. I slutet av januari
i år accepterade Egypten ytterligare
krediter för liknande ändamål på
totalt ca 200 milj. dollars.
Det är uppenbart att Egypten som
resultat av denna verksamhet i hög
grad står under östblockets ekonomiska inflytande. Återbetalningen
av de lämnade krediterna skall till
stor del verkställas genom leveranser av egyptisk bomull, och det
torde vara ställt utom allt tvivel att
den egyptiska regeringen i realiteten pantsatt en stor del av bomullsskörden för åratal framåt. År 1956
skeppades nära 40 procent av bomullsskörden till östblocket, till stor
del som betalning för vapenleveranser. Eftersom bomullen är Egyptens
viktigaste inkomstkälla kommer
dess ekonomi under överskådlig tid
att i betydande grad vara avhängig
av östblocket, och detta medför naturligtvis även i viss mån en politisk
beroendeställning.
I Indien har Sovjetunionen framför allt ägnat sig åt det väldiga stålverksbygget i Bhilai, vars totala
kostnad kommer att uppgå till över
230 milj. dollars. Enligt det kreditavtal som gäller för detta företag
skall Sovjetunionen leverera maskiner och utrustning för över 130
milj. dollars till 2,5 procents ränta,
att återbetalas inom 12 år. Detta utomordentligt betydelsefulla företag,
som från och med 1959 kommer att
kunna producera en miljon ton
tackjärn om året, är emellertid
långtifrån det enda projektet. I november 1956 accepterade Indien ytterligare ett lån från Sovjetunionen,
denna gång på 126 milj. dollars, på
samma villkor som det föregående
och avsett för inköp av industriell
utrustning i Sovjetunionen. Ett annat lån, på l O milj. dollars, går till
utrustning för en diamantgruva,
och skall återbetalas med industridiamanter, en vara som Sovjetunionen icke kan producera inom landet. Sovjetunionen har också bidragit till utforskningen av Indiens
olje-, kol- och metallförekomster,
och de gjorda fyndigheterna kommer troligen att föranleda ytterligare krediter för utnyttjande av
dessa naturtillgångar. Därutöver
s•- 583442
109
har praktiskt taget alla de östeuropeiska satellitstaterna erbjudit Indien tekniskt bistånd i olika former.
Parallellt med dessa kreditprogram har Indiens handel med östblocksländerna kraftigt tilltagit, och
under 1956 var den redan fyra
gånger så stor som det sammanlagda handelsutbytet under åren
1952-55. östblockshjälpen svarar
redan nu för mellan en fjärdedel
och en tredjedel av den indiska femårsplanen, och denna hjälp kommer
säkerligen att i fortsättningen få vital betydelse för planens förverkligande.
Hjälpen till Syrien är i förhållande till landets storlek och invå-
narantal den kanske mest omfattande. De sovjetryska krediterna
har här, förutom till krigsmateriel,
gått till ett flertal industriprojekt,
bland vilka kan nämnas ett oljeraffinaderi med aktningsvärd kapacitet. Ryska ingenjörer och tekniker
är sysselsattta på många viktiga
poster i landets industri; känt är
bland annat att ett intensivt sö-
kande efter olja pågår under sovjetisk ledning. De sovjetiska krediternas stora omfattning torde redan
nu ha fått till följd att Syrien är
praktiskt taget helt beroende av
Sovjetunionen för fullföljandet av
sitt ambitiösa industrialiseringsoch moderniseringsprogram och för
förverkligandet av de stora konstbevattningsprojekten, som är av avgörande betydelse för landets försörjning.
I viss mån likartat är förhållan- 110
det beträffande Afghanistan. Den
största krediten till detta land, 100
milj. dollars, beviljades av Sovjetunionen i samband med Bulganins
och Chrusjtjovs besök i december
1955. Avtalet föreskriver en räntesats
av 2 procent, och lånet skall återbetalas med afghanska exportprodukter i tjugotvå årliga amorteringar med början 1962. Sovjetunionen skall för lånesumman bland annat bygga två kraftverk, tre bilreparationsverkstäder, ett antal bevattningsanläggningar, etc., och
skall därjämte bygga ut Kabuls
flygfält och anlägga dels ett annat
flygfält vid Bagram och dels en motorväg över Hindukush.
Ett antal mindre lån har också
lämnats för olika industriella ändamål, och dessutom har både Sovjetunionen och Tjeckoslovakien levererat vapen, däribland moderna reajaktplan. östblockets ekonomiska
aktivitet i landet är, i förhållande
till dess ekonomiska resurser, så
omfattande att den mer eller mindre
definitivt kommer att binda den
afghanska ekonomin till östblocket.
Liksom Egypten kommer Afghanistan att se en stor del av sin export
försvinna till östblocksstaterna och
Sovjetunionen kommer sannolikt
att få ett avgörande inflytande över
Afghanistans planer på ekonomisk
utveckling och industrialisering.
Betydligt större återhållsamhet i
sina förbindelser med östblocket
har Indonesien visat. På grund av
ett vaket medvetande om riskerna
av att råka i en ekonomisk beroendeställning och på grund av
ett antal varnande exempel, har Indonesien hittills undvikit att acceptera alltför omfattande östblocksengagemang i sin ekonomi. Dels har
de europeiska satellitstaternas oförmåga att fullfölja sina handelsavtal
med Indonesien – som lett till att
de nu har en skuld till Indonesien
på sammanlagt ca 6 milj. dollarsväckt misstänksamhet. Dels har
man på indonesiskt håll tagit intryck av Burmas i viss mån olyckliga handelsförbindelser med Sovjetunionen: vid en tidpunkt, då
Burma hade svårigheter att få avsättning för sin risskörd, köpte Sovjetunionen ett stort risparti i
Burma, vilket det senare sålde vidare till andra länder som lika
gärna kunde ha varit Burmas direkta kunder. Betalningen för riset
erlades delvis med 130 000 ton cement, som levererades i Rangoon i
början av monsunregnen, vilket till
följd av brist på lagerutrymme hade
till följd att en stor del av cementen förstördes. Burma hade helt
naturligt anledning till missnöje
med detta handelsavtal, särskilt
sedan man upptäckt att risskörden utmärkt väl kunde ha sålts
på världsmarknaden för konvertibla
valutor i stället för rubel som
Burma endast med svårighet kan
utnyttja.
Dylika läxor har lärt indoneserna
försiktighet, och först 1956, då Indonesien befann sig i betydande
betalningssvårigheter, accepterade
man ett större sovjetiskt lån på 100
milj. dollars, att återbetalas på tolv
år med början 1959. För att gardera
sig mot obehagliga överraskningar
lyckades emellertid Indonesien genomdriva en klausul i kreditavtalet,
enligt vilken indonesiska regeringen
förbehåller sig rätt att övervaka de
sovjetiska projektens utförande och,
försåvitt brister föreligger, säga upp
avtalet och fullborda projekten med
hjälp av västrnaktskrediter.
Indonesiens handel med östblocket har tidigare varit obetydlig. De
sovjetiska krediterna har i viss mån
utvidgat handelsutbytet och kornrner att utvidga det ytterligare, men
de hittillsvarande krediterna, som
är utslagna över tre år, kommer
ändå icke att motsvara mer än ca
fem procent av Indonesiens genomsnittliga irnportvolyrn.
Även om dessa fem länder jämte
Jugoslavien hittills varit de huvudsakliga förernålen för östblockets
kredit- och hjälpverksamhet, har
som sagt lån och erbjudanden om
lån gjorts till de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika. östblockets kreditprogram är världsomfattande, och det är ställt utom
allt tvivel att det har för avsikt att
fullfölja sin ekonomiska offensiv
överallt där ekonomiska eller politiska fördelar står att vinna.
*
De underutvecklade ländernas
allt överskuggande problem är dels
att behålla och befästa sitt nyligen
vunna oberoende, dels att åstad- 111
komma en snabb ekonomisk utveckling och industrialisering. I den
mån utländska krediter inte är förenade med villkor som kan tänkas
inkräkta på dessa länders oberoende, betraktas de naturligtvis som
en möjlighet, ibland den enda tillgängliga, till snabb industrialisering, och är därför välkomna. Om
dessutom det kreditgivande landet
kan bli en ny kund, blir krediterna
än mer attraktiva, då låntagarlandet därigenom anser sig bli i stånd
att fullfölja sitt moderniseringsprogram utan att behöva tillgripa utländska investeringar. Utan tvivel
betraktar de underutvecklade länderna östblocket som en konkurrent till västmakterna, inte bara i
politiskt hänseende utan även som
exportör av kapitalvaror.
Det är sålunda inte på minsta
sätt förvånande att många av dessa
länder har accepterat sovjetblockets
fördelaktiga erbjudanden. De har
inte endast ett desperat behov av
industriell utrustning, de är också
ytterligt angelägna om att utvidga
marknaden för sina egna produkter – en nödvändighet som blir så
mycket mer framträdande som
många av de underutvecklade länderna är helt beroende av den
osäkra världsmarknaden för ett få-
tal basråvaror, bomull, ris, tenn,
kautschuk, etc.
Dc flesta av dessa länder är emellertid samtidigt medvetna om de
allvarliga risker som är förenade
med ett ekonomiskt beroende av
östblocket. Man inser mer än väl att
—————- – – – – – – – – – – –
112
handels- och kreditavtalen, som i de
socialistiska staterna ingås av och
uteslutande berör de politiska instanserna, är avhängiga av politiska
motiv, och att överenskomna leveranser när som helst kan avbrytas
av politiska orsaker. När ett betydande industriellt projekt en gång
påbörjats innebär det ju oerhörda
förluster om det icke fullföljes, och
villkor och förbehåll som icke gjorts
från början utan framföres först i
ett senare skede kan därför få betydligt ökad effekt.
En ytterligare anledning till oro
för mottagarländerna utgör det stora
antal ingenjörer och tekniker från
östblocket som åtföljer leveranserna. Det är inte så mycket dessas
eventuella politiska aktivitet som
oroar; allvarligare är, anser man,
om en del av mottagarlandets ekonomi definitivt vilar på teknologiska metoder av öststatsmodell och
därför kommer att bli beroende av
fortlöpande leveranser av reservdelar och bistånd av östblockstekniker.
De underutvecklade länderna är
ingalunda blinda för att sovjetblocket söker vinna deras stöd och sympati i internationella sammanhang,
och att kreditprogrammen är ett
led i dessa försök, trots Sovjetunionens ivriga försäkringar om motsatsen. De inser också det riskabla
i handelsförbindelser med länder,
vars utrikeshandel är ett statsmonopol i de politiska ledarnas händer. Att sovjetblockets kreditverksamhet ändock blivit så väl mottaget på flera olika håll är emellertid
förklarligt, även frånsett de fördelaktiga villkoren. Blockets förhandlingsmetoder med de underutvecklade ländernas regeringar har varit
föredömliga. Till skillnad från västmakterna har östblocket ofta sänt
sina främsta politiska ledare till
dessa förhandlingar, vilka ofta sammankopplats med goodwillresor.
Man har behandlat de underutvecklade länderna med respekt och ständigt betraktat dem som jämlikartill skillnad från västmaktsrepresentanternas ibland nedlåtande och
beskyddande attityd.
Framför allt har östblocket sökt
efterkomma de underutvecklade
ländernas egna önskningar ifråga
om olika projekt. Västmakterna har
ständigt – för övrigt ofta på ett
inte så litet förödmjukande sätt –
gjort sina krediter beroende av en
analys av de framlagda projektens
räntabilitet och ekonomiska berättigande, något som ibland av de underutvecklade länderna tolkats som
rädsla för framtida konkurrens eller för att framdeles förlora de egna
exportmarknaderna. Sovjetunionen
och satellitstaterna har däremot respekterat de underutvecklade ländernas önskningar och avstått från
att i mästrande ton själva söka bestämma dessas verkliga behov.
Dessutom har sovjetblocket i betydande utsträckning kunnat utnyttja de underutvecklade ländernas misstänksamhet mot västern.
Det har fört en intensiv propagandakampanj för att uppmuntra
nationalistiska och antikoloniala
stämningar och framställt sig själv
som de afro-asiatiska nationernas
»storebror». Sovjetunionen har haft
så mycket större framgång i sin
propaganda som den kunnat peka
på att de underutvecklade länderna
befinner sig i en liknande ekonomisk situation som den själv före
revolutionen och därför har full förståelse för deras ekonomiska problem.
*
Det står utom allt tvivel att östblockets kreditverksamhet framför
allt är politiskt motiverat. Sovjetunionen hoppas uppmuntra den
»positiva neutralismen», försvaga
de underutvecklade ländernas ekonomiska och politiska förbindelser
med Förenta staterna och med
Västeuropa och utsträcka sin egen
politiska och ekonomiska inflytelsesfär.
Enbart de politiska motiven räcker emellertid inte för att förklara
de sista årens kraftfulla offensiv.
Visserligen har de afro-asiatiska
nationerna på ett mera påtagligt
sätt dragits in i dragkampen mellan
öst och väst först genom Bagdadpakten, genom den stora »solidaritetskonferensen» i Bandung och genom invalet i FN av ett ständigt
växande antal av dessa länder, men
de politiska motiven för sovjetiska
framstötar i Afrika och Asien har
förefunnits långt tidigare. Sovjetblockets intensifierade ansträng- ·
ningar blir mera lättförklarliga om
113
man vid sidan av de politiska motiven även beaktar de rent ekonomiska.
östblockets fortgående snabba industrialisering medför så småningom med naturnödvändighet ett successivt förbilligande av framställningskostnaderna för industriprodukter i förhållande till priserna på
råvaror och livsmedel. Den alltjämt
tillämpade prioriteten för investeringar i den tunga industrin tenderar att ytterligare accentuera detta
förhållande. I och med att industriproduktionen ökar, växer efterhand
möjligheterna till export av färdiga
produkter. Allt detta samverkar till
att stimulera handelsutbytet med
de råvaruproducerande länderna.
Många tecken tyder på att sovjetblocket under de senaste åren nått
ett sådant stadium av industriell utveckling att import av råvaror och
export av industriprodukter ter sig
mer och mer fördelaktigt ur ekonomisk synvinkel. Att detta tilltagande handelsutbyte med de rå-
varuproducerande länderna i stor
utsträckning sker på kreditbasis är
visserligen politiskt motiverat, men
kan också delvis förklaras av en ny
och ännu okänd leverantörs önskan
att »upparbeta marknaden» genom
att lämna så fördelaktiga villkor
som möjligt.
Det faktum att östblockets ekonomiska offensiv i de afro-asiatiska
länderna således icke uteslutande
kan betecknas som politiskt undermineringsarbete, gör icke dess framgångar mindre oroväckande för
114
västmaktslägret Resultaten torde
på lång sikt visa sig även politiskt,
och det är intet tvivel om att utrikesminister Dulles uppfattar situationen riktigt då han på tal om den
sovjetiska »Utmaningen» förklarar
att »Om inte västern tar den på allvar, så löper den risk att förlora
kampen utan att ett enda skott
överhuvud taget lossats».
ETT AV de mest uppmärksammade
inslagen i den nyligen timade stora
afro-asiatiska »solidaritetskonferensen» i Kairo var den sovjetiske
chefsdelegaten Rasjidovs anförande
den 27 december, vari han inför de
församlade delegationerna från 48
olika underutvecklade länder förklarade:
»Tala om för oss vad ni behöver
och vi kommer att hjälpa er … Använd vår hjälp så som ni själva anser
lämpligt. Vi begär inga privilegier.
Vi begär inte att ni skall bli medlemmar av något block, byta regering eller förändra er inre eller yttre
politik. Vi är beredda att hjälpa er
som en bror hjälper sina bröder,
helt och hållet osjälviskt, endast
därför att vi av egen erfarenhet vet
att framsteg är omöjliga utan hjälp.
Det enda villkoret för vår hjälp är
att ni inte ställer några villkor för
att ta emot den.»
De ovationer som hälsade detta
tal vittnar om de senaste årens på-
tagliga ökning av Sovjetunionens
inflytande och prestige hos de underutvecklade folken. Detta inflytande och denna prestige är inte enbart resultatet av Bulganins och
Chrusjtjovs propagandaturneer i
Av fil. kand. ERIK NYBLOl.VJ
Asien och av Sovjetunionens p~
sista tiden ådagalagda tekniska ocb
vetenskapliga framsteg, inte heller
enbart av de förutvarande koloniernas bitterhet och misstänksamhel
gentemot västerlandet. En utomordentligt viktig roll för Sovjetunionens obestridliga framgångar i de
afro-asiatiska staterna har utan tvivel spelats av östblockets stort upplagda ekonomiska och militära
hjälpprogram, vilket den senaste tiden i allt högre grad börjat oroa den
fria världen.
Sedan mitten av 1954 har Sovjetblocket bedrivit en omfattande låneoch hjälpverksamhet i flera av de
underutvecklade länderna. Denna
verksamhet är icke ett rent hjälpprogram i vår mening, utan består
praktiskt taget helt och hållet av
lån och krediter med fastställda
återbetalningsvillkor. Programmet
omfattar huvudsakligen teknisk
hjälp i form av leveranser av kapitalvaror, särskilt transportmedel,
byggnads- och gruvutrustningar och
jordbruksmaskiner och dessutom
uppförandet av specificerade industriprojekt. Därjämte deltar Sovjetunionen i utbildningen av tekniker
och ingenjörer i dessa länder. I en
-~— .··– – –~–~……….._____,______,_~–
del fall har östblocket som bekant
också levererat betydande mängder
krigsmateriel.
De krediter som hittills beviljats
uppgår för närvarande, enligt den
utredning som i början av januari i
år publicerades av amerikanska utrikesdepartementet, till omkring 1,9
miljarder dollar, dvs. nära dubbelt
så mycket som Förenta staternas
egna krediter och gåvor till samma
länder under denna tid. Dessutom
har mer eller mindre specificerade
erbjudanden gjorts till ungefär
samma värde. Leveranserna enligt
de beviljade krediterna är utslagna
över perioder mellan ett och fem år,
och man beräknar att mellan en
fjärdedel och en tredjedel av leveranserna redan fullgjorts, vilket
ställer utom allt tvivel att Sovjetblocket verkligen har resurser att
uppfylla sina åtaganden.
Den angivna globalsiffran 1,9
miljarder är endast en ungefärlig
uppskattning av kreditprogrammets
omfattning. Det är naturligtvis
mycket svårt att exakt ange leveransernas verkliga värde. I allmänhet ligger östblocksländernas priser
någorlunda i nivå med världsmarknadspriserna, men det saknas ingalunda exempel på att de tagit ut
överpriser på sina produkter när
tillfälle erbjudit sig. Dessutom är
det angivna värdet av vapenleveranserna, totalt 400 miljoner dollars,
tämligen godtyckligt.
Ehuru Sovjetunionens del i kreditgivningen är den mest betydande
-totalt ca en miljard dollars- är
8-583442 Svensk Tidskrift H. :e 1958
107
den långtifrån den ende långivaren.
De östeuropeiska satellitstaterna,
framför allt Osttyskland och Tjeckoslovakien, deltar med omfattande
belopp i programmet. Härvid är
emellertid att märka att var och en
av dessa stater i sin tur erhållit krediter av Sovjetunionen som betydligt överstiger de krediter som de
själva lämnat de underutvecklade
länderna.
Aterbetalningsvillkoren har i allmänhet varit fördelaktiga för mottagarländerna. Låga räntor (2-2,5
procent, dvs. omkring hälften av de
räntesatser som tillämpas av västmakterna och världsbanken), långa
återbetalningsterminer, ibland med
amorteringsfria år, samt betalning
i lokal valuta eller med låntagarlandets produkter, är de huvudsakliga
kännetecknen på dessa krediter.
Dessa fördelar måste dock vägas
mot skyldigheten för mottagarlandet att köpa från det kreditgivande
landet, eftersom inga krediter lämnas i guld eller i konvertibla valutor, och framför allt kanske skyldigheten att acceptera och avlöna
det betydande antal tekniker och instruktörer från östblocket som övervakar konstruktioner, installationer
och användandet av den levererade
materielen. I vissa fall är denna service uppskattad, i andra däremot
endast motvilligt accepterad. Dessutom uppfattas det ofta som en
nackdel för mottagarlandet att alla
beställningar undantagslöst måste
ske mellan de berörda regeringarna.
*
108
östblocket har erbjudit ekonomisk hjälp åt praktiskt taget alla de
underutvecklade länderna i Afrika
och Asien, de västallierade staterna
ingalunda undantagna. Liksom fallet är med Förenta staternas kreditgivning, har emellertid östblocksländernas hjälpverksamhet i realiteten huvudsakligen koncentrerats
till ett begränsat antal länder. Så-
lunda har Egypten erhållit 680 miljoner, Jugoslavien 465, Syrien 280,
Indien 270, Afghanistan 145 och Indonesien 11O miljoner dollars.
Dessa sex stater kan med rätta betraktas som nyckelpositioner och
huvudstödjepunkter för sovjetblockets ekonomiska inflytande. Det är
uppenbart att urvalet av länder är
politiskt betingat: man har strävat
att nå ett såvitt möjligt dominerande inflytande dels i länder som
omedelbart gränsar till östblocket,
dels i de s. k. neutralistiska staterna, som visserligen undvikit att
ta ställning i kampen mellan öst
och väst, men där icke desto mindre
allmänt antivästliga strömningar är
förhärskande och vars ibland tongivande ställning bland de arroasiatiska nationerna är odiskutabel.
Egypten är sålunda ett av huvudmålen för östblockets ekonomiska
diplomati. Det mest betydelsefulla
kreditavtalet hittills med detta land
är utan tvivel avtalet 1955 om vapenleveranser från Tjeckoslovakien,
vars totalvärde uppskattas till inte
mindre än 300 miljoner dollars. Leveranserna avbröts som bekant under Suezkrisen hösten 1956, men
har senare återupptagits. Förutom
vapenaffären har emellertid åtskilliga andra krediter lämnats. Tjeckoslovakien bygger sålunda en cementfabrik och en porslinsfabrik i
Egypten. östtyskland har erbjudit
sig att uppföra bl. a. ett sockerraffinaderi och ett antal kemiska laboratorier, och bygger för närvarande
ett kraftverk och ett skeppsvarv i
Alexandria. Ungern bygger två olika
kraftverk och är dessutom i färd
med åtta betydande brobyggen över
Nilen. Polen uppför en emaljfabrik
i Alexandria. Frånsett de hittills resultatlösa förhandlingarna om finansieringen av den stora Assuandammen, har Sovjetunionen för sin
del gjort flera erbjudanden om tekniskt bistånd. I februari 1956 samtyckte Sovjetunionen till att upprätta ett laboratorium för kärnfysisk forskning i Kairo och åtog sig
dessutom uppförandet av ett flertal
industriföretag. I slutet av januari
i år accepterade Egypten ytterligare
krediter för liknande ändamål på
totalt ca 200 milj. dollars.
Det är uppenbart att Egypten som
resultat av denna verksamhet i hög
grad står under östblockets ekonomiska inflytande. Återbetalningen
av de lämnade krediterna skall till
stor del verkställas genom leveranser av egyptisk bomull, och det
torde vara ställt utom allt tvivel att
den egyptiska regeringen i realiteten pantsatt en stor del av bomullsskörden för åratal framåt. År 1956
skeppades nära 40 procent av bomullsskörden till östblocket, till stor
del som betalning för vapenleveranser. Eftersom bomullen är Egyptens
viktigaste inkomstkälla kommer
dess ekonomi under överskådlig tid
att i betydande grad vara avhängig
av östblocket, och detta medför naturligtvis även i viss mån en politisk
beroendeställning.
I Indien har Sovjetunionen framför allt ägnat sig åt det väldiga stålverksbygget i Bhilai, vars totala
kostnad kommer att uppgå till över
230 milj. dollars. Enligt det kreditavtal som gäller för detta företag
skall Sovjetunionen leverera maskiner och utrustning för över 130
milj. dollars till 2,5 procents ränta,
att återbetalas inom 12 år. Detta utomordentligt betydelsefulla företag,
som från och med 1959 kommer att
kunna producera en miljon ton
tackjärn om året, är emellertid
långtifrån det enda projektet. I november 1956 accepterade Indien ytterligare ett lån från Sovjetunionen,
denna gång på 126 milj. dollars, på
samma villkor som det föregående
och avsett för inköp av industriell
utrustning i Sovjetunionen. Ett annat lån, på l O milj. dollars, går till
utrustning för en diamantgruva,
och skall återbetalas med industridiamanter, en vara som Sovjetunionen icke kan producera inom landet. Sovjetunionen har också bidragit till utforskningen av Indiens
olje-, kol- och metallförekomster,
och de gjorda fyndigheterna kommer troligen att föranleda ytterligare krediter för utnyttjande av
dessa naturtillgångar. Därutöver
s•- 583442
109
har praktiskt taget alla de östeuropeiska satellitstaterna erbjudit Indien tekniskt bistånd i olika former.
Parallellt med dessa kreditprogram har Indiens handel med östblocksländerna kraftigt tilltagit, och
under 1956 var den redan fyra
gånger så stor som det sammanlagda handelsutbytet under åren
1952-55. östblockshjälpen svarar
redan nu för mellan en fjärdedel
och en tredjedel av den indiska femårsplanen, och denna hjälp kommer
säkerligen att i fortsättningen få vital betydelse för planens förverkligande.
Hjälpen till Syrien är i förhållande till landets storlek och invå-
narantal den kanske mest omfattande. De sovjetryska krediterna
har här, förutom till krigsmateriel,
gått till ett flertal industriprojekt,
bland vilka kan nämnas ett oljeraffinaderi med aktningsvärd kapacitet. Ryska ingenjörer och tekniker
är sysselsattta på många viktiga
poster i landets industri; känt är
bland annat att ett intensivt sö-
kande efter olja pågår under sovjetisk ledning. De sovjetiska krediternas stora omfattning torde redan
nu ha fått till följd att Syrien är
praktiskt taget helt beroende av
Sovjetunionen för fullföljandet av
sitt ambitiösa industrialiseringsoch moderniseringsprogram och för
förverkligandet av de stora konstbevattningsprojekten, som är av avgörande betydelse för landets försörjning.
I viss mån likartat är förhållan- 110
det beträffande Afghanistan. Den
största krediten till detta land, 100
milj. dollars, beviljades av Sovjetunionen i samband med Bulganins
och Chrusjtjovs besök i december
1955. Avtalet föreskriver en räntesats
av 2 procent, och lånet skall återbetalas med afghanska exportprodukter i tjugotvå årliga amorteringar med början 1962. Sovjetunionen skall för lånesumman bland annat bygga två kraftverk, tre bilreparationsverkstäder, ett antal bevattningsanläggningar, etc., och
skall därjämte bygga ut Kabuls
flygfält och anlägga dels ett annat
flygfält vid Bagram och dels en motorväg över Hindukush.
Ett antal mindre lån har också
lämnats för olika industriella ändamål, och dessutom har både Sovjetunionen och Tjeckoslovakien levererat vapen, däribland moderna reajaktplan. östblockets ekonomiska
aktivitet i landet är, i förhållande
till dess ekonomiska resurser, så
omfattande att den mer eller mindre
definitivt kommer att binda den
afghanska ekonomin till östblocket.
Liksom Egypten kommer Afghanistan att se en stor del av sin export
försvinna till östblocksstaterna och
Sovjetunionen kommer sannolikt
att få ett avgörande inflytande över
Afghanistans planer på ekonomisk
utveckling och industrialisering.
Betydligt större återhållsamhet i
sina förbindelser med östblocket
har Indonesien visat. På grund av
ett vaket medvetande om riskerna
av att råka i en ekonomisk beroendeställning och på grund av
ett antal varnande exempel, har Indonesien hittills undvikit att acceptera alltför omfattande östblocksengagemang i sin ekonomi. Dels har
de europeiska satellitstaternas oförmåga att fullfölja sina handelsavtal
med Indonesien – som lett till att
de nu har en skuld till Indonesien
på sammanlagt ca 6 milj. dollarsväckt misstänksamhet. Dels har
man på indonesiskt håll tagit intryck av Burmas i viss mån olyckliga handelsförbindelser med Sovjetunionen: vid en tidpunkt, då
Burma hade svårigheter att få avsättning för sin risskörd, köpte Sovjetunionen ett stort risparti i
Burma, vilket det senare sålde vidare till andra länder som lika
gärna kunde ha varit Burmas direkta kunder. Betalningen för riset
erlades delvis med 130 000 ton cement, som levererades i Rangoon i
början av monsunregnen, vilket till
följd av brist på lagerutrymme hade
till följd att en stor del av cementen förstördes. Burma hade helt
naturligt anledning till missnöje
med detta handelsavtal, särskilt
sedan man upptäckt att risskörden utmärkt väl kunde ha sålts
på världsmarknaden för konvertibla
valutor i stället för rubel som
Burma endast med svårighet kan
utnyttja.
Dylika läxor har lärt indoneserna
försiktighet, och först 1956, då Indonesien befann sig i betydande
betalningssvårigheter, accepterade
man ett större sovjetiskt lån på 100
milj. dollars, att återbetalas på tolv
år med början 1959. För att gardera
sig mot obehagliga överraskningar
lyckades emellertid Indonesien genomdriva en klausul i kreditavtalet,
enligt vilken indonesiska regeringen
förbehåller sig rätt att övervaka de
sovjetiska projektens utförande och,
försåvitt brister föreligger, säga upp
avtalet och fullborda projekten med
hjälp av västrnaktskrediter.
Indonesiens handel med östblocket har tidigare varit obetydlig. De
sovjetiska krediterna har i viss mån
utvidgat handelsutbytet och kornrner att utvidga det ytterligare, men
de hittillsvarande krediterna, som
är utslagna över tre år, kommer
ändå icke att motsvara mer än ca
fem procent av Indonesiens genomsnittliga irnportvolyrn.
Även om dessa fem länder jämte
Jugoslavien hittills varit de huvudsakliga förernålen för östblockets
kredit- och hjälpverksamhet, har
som sagt lån och erbjudanden om
lån gjorts till de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika. östblockets kreditprogram är världsomfattande, och det är ställt utom
allt tvivel att det har för avsikt att
fullfölja sin ekonomiska offensiv
överallt där ekonomiska eller politiska fördelar står att vinna.
*
De underutvecklade ländernas
allt överskuggande problem är dels
att behålla och befästa sitt nyligen
vunna oberoende, dels att åstad- 111
komma en snabb ekonomisk utveckling och industrialisering. I den
mån utländska krediter inte är förenade med villkor som kan tänkas
inkräkta på dessa länders oberoende, betraktas de naturligtvis som
en möjlighet, ibland den enda tillgängliga, till snabb industrialisering, och är därför välkomna. Om
dessutom det kreditgivande landet
kan bli en ny kund, blir krediterna
än mer attraktiva, då låntagarlandet därigenom anser sig bli i stånd
att fullfölja sitt moderniseringsprogram utan att behöva tillgripa utländska investeringar. Utan tvivel
betraktar de underutvecklade länderna östblocket som en konkurrent till västmakterna, inte bara i
politiskt hänseende utan även som
exportör av kapitalvaror.
Det är sålunda inte på minsta
sätt förvånande att många av dessa
länder har accepterat sovjetblockets
fördelaktiga erbjudanden. De har
inte endast ett desperat behov av
industriell utrustning, de är också
ytterligt angelägna om att utvidga
marknaden för sina egna produkter – en nödvändighet som blir så
mycket mer framträdande som
många av de underutvecklade länderna är helt beroende av den
osäkra världsmarknaden för ett få-
tal basråvaror, bomull, ris, tenn,
kautschuk, etc.
Dc flesta av dessa länder är emellertid samtidigt medvetna om de
allvarliga risker som är förenade
med ett ekonomiskt beroende av
östblocket. Man inser mer än väl att
—————- – – – – – – – – – – –
112
handels- och kreditavtalen, som i de
socialistiska staterna ingås av och
uteslutande berör de politiska instanserna, är avhängiga av politiska
motiv, och att överenskomna leveranser när som helst kan avbrytas
av politiska orsaker. När ett betydande industriellt projekt en gång
påbörjats innebär det ju oerhörda
förluster om det icke fullföljes, och
villkor och förbehåll som icke gjorts
från början utan framföres först i
ett senare skede kan därför få betydligt ökad effekt.
En ytterligare anledning till oro
för mottagarländerna utgör det stora
antal ingenjörer och tekniker från
östblocket som åtföljer leveranserna. Det är inte så mycket dessas
eventuella politiska aktivitet som
oroar; allvarligare är, anser man,
om en del av mottagarlandets ekonomi definitivt vilar på teknologiska metoder av öststatsmodell och
därför kommer att bli beroende av
fortlöpande leveranser av reservdelar och bistånd av östblockstekniker.
De underutvecklade länderna är
ingalunda blinda för att sovjetblocket söker vinna deras stöd och sympati i internationella sammanhang,
och att kreditprogrammen är ett
led i dessa försök, trots Sovjetunionens ivriga försäkringar om motsatsen. De inser också det riskabla
i handelsförbindelser med länder,
vars utrikeshandel är ett statsmonopol i de politiska ledarnas händer. Att sovjetblockets kreditverksamhet ändock blivit så väl mottaget på flera olika håll är emellertid
förklarligt, även frånsett de fördelaktiga villkoren. Blockets förhandlingsmetoder med de underutvecklade ländernas regeringar har varit
föredömliga. Till skillnad från västmakterna har östblocket ofta sänt
sina främsta politiska ledare till
dessa förhandlingar, vilka ofta sammankopplats med goodwillresor.
Man har behandlat de underutvecklade länderna med respekt och ständigt betraktat dem som jämlikartill skillnad från västmaktsrepresentanternas ibland nedlåtande och
beskyddande attityd.
Framför allt har östblocket sökt
efterkomma de underutvecklade
ländernas egna önskningar ifråga
om olika projekt. Västmakterna har
ständigt – för övrigt ofta på ett
inte så litet förödmjukande sätt –
gjort sina krediter beroende av en
analys av de framlagda projektens
räntabilitet och ekonomiska berättigande, något som ibland av de underutvecklade länderna tolkats som
rädsla för framtida konkurrens eller för att framdeles förlora de egna
exportmarknaderna. Sovjetunionen
och satellitstaterna har däremot respekterat de underutvecklade ländernas önskningar och avstått från
att i mästrande ton själva söka bestämma dessas verkliga behov.
Dessutom har sovjetblocket i betydande utsträckning kunnat utnyttja de underutvecklade ländernas misstänksamhet mot västern.
Det har fört en intensiv propagandakampanj för att uppmuntra
nationalistiska och antikoloniala
stämningar och framställt sig själv
som de afro-asiatiska nationernas
»storebror». Sovjetunionen har haft
så mycket större framgång i sin
propaganda som den kunnat peka
på att de underutvecklade länderna
befinner sig i en liknande ekonomisk situation som den själv före
revolutionen och därför har full förståelse för deras ekonomiska problem.
*
Det står utom allt tvivel att östblockets kreditverksamhet framför
allt är politiskt motiverat. Sovjetunionen hoppas uppmuntra den
»positiva neutralismen», försvaga
de underutvecklade ländernas ekonomiska och politiska förbindelser
med Förenta staterna och med
Västeuropa och utsträcka sin egen
politiska och ekonomiska inflytelsesfär.
Enbart de politiska motiven räcker emellertid inte för att förklara
de sista årens kraftfulla offensiv.
Visserligen har de afro-asiatiska
nationerna på ett mera påtagligt
sätt dragits in i dragkampen mellan
öst och väst först genom Bagdadpakten, genom den stora »solidaritetskonferensen» i Bandung och genom invalet i FN av ett ständigt
växande antal av dessa länder, men
de politiska motiven för sovjetiska
framstötar i Afrika och Asien har
förefunnits långt tidigare. Sovjetblockets intensifierade ansträng- ·
ningar blir mera lättförklarliga om
113
man vid sidan av de politiska motiven även beaktar de rent ekonomiska.
östblockets fortgående snabba industrialisering medför så småningom med naturnödvändighet ett successivt förbilligande av framställningskostnaderna för industriprodukter i förhållande till priserna på
råvaror och livsmedel. Den alltjämt
tillämpade prioriteten för investeringar i den tunga industrin tenderar att ytterligare accentuera detta
förhållande. I och med att industriproduktionen ökar, växer efterhand
möjligheterna till export av färdiga
produkter. Allt detta samverkar till
att stimulera handelsutbytet med
de råvaruproducerande länderna.
Många tecken tyder på att sovjetblocket under de senaste åren nått
ett sådant stadium av industriell utveckling att import av råvaror och
export av industriprodukter ter sig
mer och mer fördelaktigt ur ekonomisk synvinkel. Att detta tilltagande handelsutbyte med de rå-
varuproducerande länderna i stor
utsträckning sker på kreditbasis är
visserligen politiskt motiverat, men
kan också delvis förklaras av en ny
och ännu okänd leverantörs önskan
att »upparbeta marknaden» genom
att lämna så fördelaktiga villkor
som möjligt.
Det faktum att östblockets ekonomiska offensiv i de afro-asiatiska
länderna således icke uteslutande
kan betecknas som politiskt undermineringsarbete, gör icke dess framgångar mindre oroväckande för
114
västmaktslägret Resultaten torde
på lång sikt visa sig även politiskt,
och det är intet tvivel om att utrikesminister Dulles uppfattar situationen riktigt då han på tal om den
sovjetiska »Utmaningen» förklarar
att »Om inte västern tar den på allvar, så löper den risk att förlora
kampen utan att ett enda skott
överhuvud taget lossats».