Litteratur

LITTERATUR
ATOMVAPNEN, UTRIKESPOLITIKEN OCH VÄRLDSSTRATEGIN
Har vedergällningsstrategin gått i baklås? Vad är det för fel med USA:s utrikespolitik? Varför kommer man
ingenstans i nedrustningsförhandlingarna? Hur skall Västeuropa försvaras?
Vad är syftet med NATO?
Dessa och liknande frågor har man
sedan länge ställt sig runt om i världen. Och ännu har ingen lyckats ge
några helt uttömmande svar. Debatten
fortgår överallt. På senare tid har ett
nytt namn dykt upp i denna debatt:
Henry A. Kissinger, vars bok »Nuclear
Weapons and Foreign Policy» (New
York 1957) på kort tid dragit stor uppmärksamhet till sig och som citeras allt
oftare. Vad har då denne 34-årige författare att säga och varför fäster man
så stor vikt vid hans åsikter?
För att svara på den sista frågan
först måste man gå något tillbaka i tiden. För tre år sedan sammankallade
det kända amerikanska utrikespolitiska
sällskapet »Council on Foreign Relations» en grupp på 35 framstående representanter eller f. d. representanter
för utrikespolitiken, försvaret, pressen,
industrin och atomenergikommissionen. Gruppen fick till uppgift att diskutera igenom alla de problem rörande
USA:s försvar och utrikespolitik i
atomåldern, som gruppen ansåg vara
oklara eller av annan anledning borde
diskuteras. Till ordförande valdes förre
ordföranden i atomenergikommissionen Gordon Dean och som studierektor
och sekreterare valdes Henry A. Kissinger. Denne, som under kriget var anAv major S. E. ALM
ställd inom underrättelseväsendet, är
numera chef för Harvards »Centre for
International Affairs» och har gjort sig
känd som en framstående vetenskapsman inom det politiska, främst utrikespolitiska området.
Efter 18 månaders arbete ansåg sig
gruppen inte kunna komma längre. De
synpunkter och det material i övrigt,
som kommit fram under diskussionerna, överlämnades till Kissinger, som
fick i uppdrag att på lämpligt sätt
publicera det han ansåg vara av värde.
Kissinger skulle icke vara bunden av
de slutsatser gruppen kommit fram till,
utan skulle få göra egna sammanställningar, analyser och slutsatser. Så kom
boken till och Gordon Dean har i ett
förord förklarat, att Kissinger i denna
gett en helt täckande och riktig bild av
diskussionerna inom gruppen.
Vedergällningens dilemma
För att få grepp om atomålderns
problem, säger Kissinger, måste man
förstå atomvapnens innebörd. I och
med dessa vapen har mänskligheten
plötsligt fått möjligheter att praktiskt
taget lägga hela världen i ruiner och
förgöra allt levande. Någon som helst
historisk parallell till en så ögonblicklig, genomgripande förändring finns
inte. I sitt strategiska flyg har USA
vätevapenbärare, som kan nå alla platser på jorden. Xven om man kan diskutera, huruvida Sovjet just idag har
färdiga vapenbärare med vilka hela
116
USA kan näs, så vet man, att det endast
är en fråga om mycket kort tid till
dess så är fallet. Läget är då det, att
om ett krig utbryter mellan öst och
Väst så kan – oavsett vem som börjar
– båda parter på mycket kort tid lägga
varandras territorier i ruiner. Kissinger
kallar detta det totala kriget. Med nuvarande beredskap, baseringsförhällanden och utformning av vätevapenbärarna kan den ena sidan ej genom
överraskning slå ut den andra sidans
»Vedergällningsstyrka>>. Även om Sovjet skulle kunna slå ut 50 av USA:s
största städer i ett överraskande anfall,
skulle detta inte hindra att USA:s strategiska flyg kunde starta för en vedergällningsaktion. Troligen skulle dess
flygplan vara på väg innan första bomben slår ned på amerikanskt område.
Samma sak gäller om USA slår ut ett
överraskande anfall. Resultatet blir ett
omedelbart vedergällningsanfall mot
USA :s största städer. Och detta skulle
enligt Kissinger betyda att USA på en
gäng förlorar 50 % av sina tillgängar
och 60 % av sin industri samt att 40 %
av USA:s befolkning dödas eller skadas.
Det är inte underligt, säger Kissinger
vidare, att vi inte får någon kraft i vår
utrikespolitik, när vi stöder den på
denna vedergällningsstyrka. Med de
konsekvenser denna strategi har för
vår egen säkerhet, står det klart, att vi
endast kan göra bruk av den, om vår
nations existens står på spel. Inför
mindre hot och aggressioner är vi så-
ledes maktlösa, om vi inte har något
alternativ till vedergällningsstrategin.
Och det har vi för närvarande inte och
det är därför kommunismen kunnat inhösta den ena utrikespolitiska framgängen efter den andra.
Kommunistiska aggressionsmetoder
Kissinger påstår, att på grund av historisk belastning har amerikanarna
svårt att upptäcka tvetydiga hot eller
också vill man inte inse, att de föreligger. Frän Lenin till Chrustjev har
sovjetledarna deklarerat, att kommunismens mäl är världsherravälde. Det
är slöseri med tid och kraft att försöka
förklara, att dessa herrar menar något
annat än vad de säger. Allt vad kommunismen gör inom alla områden går
ut på en enda sak, nämligen att skaffa
sig bästa möjliga utgångsläge för den
slutuppgörelse, som en gäng skall
komma. Sovjet är ännu ej berett för
denna slutuppgörelse och kommer därför att avpassa sina steg så att luntan
inte tänds, men så att det glöder litet i
den hela tiden.
Medlen, som Sovjet kommer att använda sig av, är – vad Kissinger kallar – tvetydiga aggressioner, t. ex.
inre omstörtningsverksamhet, leveranser av krigsmateriel eller intervention
med >>frivilliga». I regel får någon
mindre nation utåt taga initiativet så
att Sovjet har reträttvägen klar, intill
dess det visar sig, om det blir något
kraftigare motständ eller ej. Sä var det
till exempel Tjeckoslovakien, som fick
börja vapenleveranserna till Egypten.
Till detta kommer en ständigt på-
gående, fullständigt hänsynslös propaganda avsedd för de obundna, främst
då de underutvecklade länderna, men
även riktad till opinionen inom Väst.
Denna propaganda har en stor farlig
verkan. Sä har Sovjet, som slagit under
sig 120 miljoner människor sedan kriget, i ett flertal länder krönts till antikolonialismens högste förespråkare.
Vidare framstår Sovjet i stora delar av
världen som humanitetens främste försvarare, trots att landet använder sig
av 10 miljoner slavarbetare. överhuvudtaget har Sovjet lyckats ge sken av
att en USA-aggression är mycket farligare, inhumanare och sannolikare än
en Sovjetaggression genom att USA har
atomvapen. Att även Sovjet har dessa
vapen och även »Skramlar» med dem
i det kalla kriget, har man på något
mästerligt sätt fått världsopinionen att
gå förbi eller inte förstå. USA förkroppsligar sålunda aggressionen och
Sovjet är fredssträvandenas främste
målsman. Att kommunisterna med
»fredssträvanden» avser den kamp,
som skall ge kommunismen världsherravälde och därmed evig fred, tycks
man helt glömma bort, framhåller
Kissinger.
Clausewitz sade, att kriget är en fortsättning på politiken, bara med andra
medel, Stalin har instämt i detta och
tillagt, att freden är en fortsättning på
kampen bara med andra medel. Och
de, som fortsätter, är diplomaterna och
politikerna. Sovjet har väl skolade yrkespolitiker och på grund av maktkampen inom Kreml når endast de
allra skickligaste de högsta posterna.
Det är Västs stora svaghet, att deras
politiker måste lära sig spelet samtidigt som de skall sköta detta.
Motmedel
Först och främst måste man skapa
militära maktmedel, organiserade och
anpassad·~ för de uppgifter de skall
lösa. Först när man har sådana, blir
man villig att använda styrka. Det är
inte fråga om att intala sig själv, att
man är villig till detta, utan knuten är
att få motståndaren att tro på det. Vidare måste USA förbättra samordningen mellan det diplomatiska och
militära handlandet. Såväl militärer
som framför allt diplomater måste lära
sig att inse, att den militära styrkans
allt överskuggande uppgift är att vara
ett stöd för utrikespolitiken.
Under det senaste halvseklet har vi
vant oss att betrakta krigsmålet som en
villkorslös kapitulation. Men det egentliga målet med krig är att påverka en
annan nations vilja. Det totala kriget
är i dagens läge omöjligt, emedan
117
ingen av parterna kommer att ha kvar
kraft att påtvinga den andra sin vilja,
då kriget slutar. Finns det då inget alternativ mellan totalt krig och villkorslös underkastelse? Jo, säger Kissinger,
det begränsade kriget. Men det blir en
helt ny krigföring. Enligt Kissinger
skall det begränsade kriget kunna fö-
ras med atomvapen med viss maximistyrka, inom begränsade områden och
mot särskilda mål, så skall till exempel
befolkningscentra kunna förklaras som
öppna områden. I stället för att hålla
på med nedrustningskonferenser, som
aldrig kan leda till något, borde man
i stället överlägga om hur krig skall
kunna begränsas. Kissinger tror inte
heller där på en överenskommelse,
men det räcker om USA tillkännager
och får Sovjet att begripa efter vilka
principer Väst avser att begränsa ett
eventuellt krig. Skaffar sig sedan Väst
välutbildade styrkor för det begränsade kriget, försedda med atomvapen,
vilka i hög grad reducerar personalbehovet, kommer Sovjet inte längre att
kunna dra någon fördel av sin stora
överlägsenhet i fråga om personella resurser och konventionella stridskrafter.
Det begränsade kriget måste – säger
Kissinger – ackompanjeras av en aktiv diplomati. Vid SSU-konferensen i
november förklarade utrikesminister
Unden, att det är verklighetsfrämmande att tro, att man skall kunna ha
diplomatiska kontakter med fienden
under krig. Kissinger säger att detta
är nödvändigt, då man hela tiden måste
klarlägga för fienden efter vilka intentioner man handlar, så att fienden inte
missförstår dem och i desperation utlöser det totala kriget. Dessutom bör
man hela tiden kunna utväxla fredsanbud. Hade FN efter de stora framgångarna, som följde på luftlandsättningen vid Inchon under Koreakriget,
givit motsidan ett moderat fredsanbud,
kunde FN ha fått ut ett mer positivt re•• – ·.MM
118
sultat av kriget än den nuvarande vapenvilan grundad på ett geografiskt
och politiskt status quo.
Nya försvarsorganisationer
Fortfarande måste man ha kvar vedergällningsstyrkan som motvikt mot
Sovjets motsvarande. Detta är grundförutsättningen för försvaret. Men det
räcker om USA har en sådan. Omläggningen av Storbritanniens försvar till
att basera detta på vedergällning anser
Kissinger vara olycklig ur flera aspekter. Storbritannien kan aldrig åstadkomma en så stor vedergällningsstyrka
att den verkar avskräckande på Sovjet.
USA :s styrka är emellertid tillräcklig
Storbritanniens förutan. Därtill kommer att Storbritanniens sårbarhet är
oändligt mycket större än såväl Sovjets
som USA:s. Detta faktum innebär det
definitiva slutet på Storbritanniens
stormaktsställning och nationen måste
inse det och dra konsekvenserna härav.
Kissinger säger, att Storbritannien i
stället bör uppsätta styrkor för det begränsade kriget. Nationen har goda
förutsättningar för detta och här föreligger ett stort behov.
Till att börja med skall dessa styrkor
utgöras av nuvarande slag av markstridskrafter och taktiskt flyg utrustade
med atomvapen så långt möjligt. USA
bör omedelbart tilldela sina allierade
atomvapen och lära dem att använda
dessa. Först då lär de sig, vad atomvapen verkligen innebär. I framtiden
bör man sikta mot små enheter med
stor eldkraft, högrörliga och underhållsoberoende, stödda av ett basoberoende »lättviktsflyg». USA bör tills vidare snarast skaffa sig ytterligare minst
fyra armedivisioner samt ett avsevärt
förstärkt transportflyg, så att den strategiska reserven snabbt kan förflyttas
till hotande områden. Vidare bör USA
bygga ut flygvapnets mest eftersatta
del, det taktiska flyget. Även marinens
>>task forces», som – med hangarfartyg som kärna – bestär av såväl örlogsfartyg som mark- och flygförband,
bör avses för begränsade krig. Men
Kissinger anser, att värdet av dessa är
problematiskt, så länge det inte finns
något effektivt medel mot ubåtar med
atomtorpeder.
Även på den >>inre fronten», anför
Kissinger behov av förbättringar. Först
och främst måste man komma tillrätta
med försvarsgrensstriderna. Man har
inte råd – varken ekonomiskt eller
personellt – att låta försvarsgrenarna
hålla på med att självständigt utveckla
egna vapensystem, då detta leder till
avsevärt dubbelarbete. Men man måste
ha klart för sig, att ledarna inom respektive försvarsgrenar är resultat av
utbildning och livslång tjänstgöring
inom en försvarsgren genomsyrad av
dess traditioner och anda. Detta måste
resultera i försvarsgrenstänkande, det
kan man inte komma ifrån. Därför
måste man ersätta försvarsgrenarna –
som ju egentligen endast avspeglar tre
olika sätt att förflytta sig – med nå-
gon ny organisation, som bättre svarar
mot dagens operativa krav. Kissinger
förordar, att man bildar två operativa
organ, det strategiska och det taktiska.
Varför inte göra detta i fred, då man i
krig ändå blir tvungen till det? Dessa
två organ eller kommandon skall ledas
av två chefer direkt under presidenten.
Nuvarande försvarsgrenar skall finnas
kvar som något slags administrativa
organ. De skall bl. a. svara för materielanskaffning och underhåll, ombesörja en del grundläggande utbildning
samt administrera den högre utbildningen. Arten av den senare skall helt
bestämmas av de två operativa cheferna, som till exempel skall fastställa
alla utbildningsplaner för högskolor
samt avgöra vilka officerare, som skall
kommenderas som elever. Försvarsgrenschefernas ställning och inflytande
kommer härigenom att reduceras till
något som påminner om inspektörernas ställning i svenska krigsmakten.
Kissinger kommer även med flera
förslag för att rationalisera departementsarbetet på försvarets område
samt för att underlätta kongressens
kontroll. BI. a. föreslås att ett »budgetår» skall omfatta två kalenderår så
att försvarets myndigheter får tid för
något annat än att förbereda och författa budgetäskanden.
Allianser eller ej
Efter kriget har USA gått i förbund
med 44 stater antingen genom stora
allianser, typ NATO och SEATO, eller
genom bilaterala avtal. Men stora allianser medför lätt oenighet, då de
olika medlemmarna ofta har olika uppfattningar, t. ex. om innebörden av ett
hot. Vidare har USA inte gjort klart
för sig, huruvida dess allierade skall
ges stöd genom hot om vedergällning
eller genom stöd med stridskrafter på
det hotade området. I själva verket är
det så, att vi mer eller mindre öppet
tillkännagivit, att ett anfall mot Västeuropa utlöser det totala kriget, men
att lokala krig är tänkbara inom Asien
och Mellanöstern, säger Kissinger. Men
i Europa håller vi en styrka för något
diffust lokalt krig – den är otillräcklig för att stå emot ett större anfall –
och i Mellanöstern har vi ingenting och
i nuvarande läge inte heller möjlighet
att snabbt gruppera styrkor dit. Då är
det inte underligt, om våra allierade
inom NATO blir förvirrade och osäkra.
De kan ju inte förstå, varför de skall
utveckla någon styrka, om försvaret
skall vila på avskräckning genom hot
om vedergällning. En del tror dessutom inte, att USA, när det kommer till
kritan, vågar tillgripa vedergällningen,
i alla händelser är beslut om vedergällningsstyrkans användning undandraget NATO:s inflytande.
Kissinger rekommenderar att NATO- 119
politiken tages under omprövning. En
helt ny NATO-strategi, som alla tror
på, måste utformas, i annat fall förblir
NATO en allians på jakt efter ett syfte
för sin existens. överhuvudtaget bör
USA ompröva sin allianspolitik. Om
det inte finns starka sammanbindande
krafter inom en allians, bör den upplösas och ersättas med att USA sluter
bilaterala avtal med var och en av de
tidigare medlemmarna.
Teori och verklighet
Den debatt, som Kissinger givit upphov till, har till övervägande delen varit positiv. De invändningar, som
framförts, har främst riktat sig mot tesen, att diplomatiska förbindelser skall
kunna upprätthållas under ett begränsat krig. Vidare har man betvivlat möjligheterna att använda atomvapen i
det begränsade kriget utan att detta utvecklas till storkrig.
Då det gäller de ledande politikerna
i världen, är det omöjligt att avgöra
om och i vad mån, de påverkats av
Kissinger eller denne avspeglar deras
tankar. Men utvecklingen sedan boken
utgavs kan ändå ge några indicier. Man
finner, att under senare delen av 1957
har från ledande håll framförts flera
åsikter och förslag som Kissinger förebådat. Exempel härpå är förslagen om
robotbaser i Europa för medeldistansrobotar och propåerna om en kommande uppmjukning av den amerikanska atomlagen, så att USA kan förse
sina allierade med kärnvapen av olika
slag.
Som ett led i en bättre samordning
av det utrikespolitiska och militära
handlandet får man nog se generalsekreterarens i NATO försök att få större
inflytande över general Norstad. Den
allmänna misstro mot politiken och
försvarsmedlen som präglade NATOkonferensen i Paris i december överensstämmer med Kissingers uppfatt- 120
ning, däremot tror han inte på att fortsatta nedrustningsförhandlingar skall
kunna leda till positiva resultat. Vad
man med ledning av Kissinger hade
väntat av NATO-mötet, var en total
omprövning av hela NATO-strategin.
Att denna fråga – som borde vara den
väsentligaste – inte togs upp på dagordningen berodde antagligen på att
den inte hunnit förberedas tillräckligt.
Problemet är ej enbart strategiskt, det
gäller även att finna den gemensamma
utrikespolitiska linje, som en gemensam strategi skall grundas på. I sitt
första anförande tillkännagav generalsekreterare Spaak, att beslut om en ny
strategi skulle tagas upp till våren.
Först då torde man kunna få någon
uppfattning om NATO:s nuvarande
syfte och värdet av alliansen.
Kissinger är för närvarande huvudsekreterare i den s. k. Rockefellerutredningen, som tillsatts på enskilt
initiativ för att klarlägga amerikanska
försvarsproblem. De första rapporterna från dess verksamhet tyder på
att utredningen accepterat och kommer att stödja Kissingers förslag om
omorganisation av USA :s försvarsmakt.