Tre gentlemän från Texas

TRE GENTLEMÄN FRÅN TEXAS
Av ALLA de stater som tillsammans
bildar USA hör Texas säkerligen till
de mest självmedvetna. Detta är
inte alldeles utan skäl. Texas är till
ytan den största av unionens delstater – vilket redan det är en merit i amerikanska ögon – och därtill kommer att Texas under efterkrigstiden utvecklats i en takt som
väcker beundran även i USA. Expansionen är enorm och det går
fortfarande bra att göra stora pengar i Texas, inte minst på grund av
den rika tillgången på olja; ungefär hälften av USA:s oljefyndigheter finns inom Texas gränser. Inkomsterna flödar rikligt under högkonjunkturen och sådant stärker
självkänslan i en amerikansk delstat som på grund av sitt läge och
sin historia länge inte ansetts som
fullt jämbördig med de förnäma
New England-staterna. Texas får
hävda sig på annat sätt än genom
vördnadsvärda traditioner. En för
t. ex. svenska förhållanden mycket
liberal inkomstbeskattning
vissa fall kompletterad av fullständigt sagolika avdragsmöjlighetertilläter statens mera framgångsrika
invånare att leva ståndsmässigt, till
hundra procent, en möjlighet som
Av red.sekr. GöSTA RöNN
man i allmänhet inte försitter. Formatet är amerikanskt på alla områden. Allting i det livskraftiga
Texas är »big».
Slumpen har fogat det så, att tre
av de allra viktigaste männen i
amerikansk politik härstammar
från den vitala staten i sydväst:
den nye finansministern och republikanen Robert B. Anderson, representanthusets mäktige talman,
demokraten Sam Rayburn och senatens sluge majoritetsledare Lyndon B. Johnson, också han demokrat. På strikt formella grunder
kunde man f. ö. i förbigående sagt
bygga ut Texastrion till en kvartett
genom att räkna in president Eisenhower, som råkar vara född i
Texas; presidenten lämnade emellertid sin hemstat vid så späd ålder
att han aldrig på allvar betraktats
som en verklig son av Texas.
De tre gentlemännen från Texas
sitter på veritabla nyckelpositioner.
De har sitt finger med i det mesta
av det som händer och kommer att
hända i Förenta staterna under den
närmaste framtiden. Två av dem,
Rayburn och Johnson, är beprövade
i gamet och kan spelet intill fulländning. Den tredje av dem, finansminister Anderson, är däremot en
nykomling i det översta skiktet,
men kommer redan i kraft av sitt
ämbete att automatiskt tillhöra
centralfigurerna i kretsen kring
presidenten.
*
Det kan vid första ögonkastet
förefalla förbryllande att president
Eisenhower mot bakgrunden av sin
överväldigande seger i presidentvalet i fjol i själva verket dras med
betydande politiska bekymmer. Inte
desto mindre är det ett obestridligt faktum, som har åtskilliga orsaker. Eisenhowers seger var först
och främst en personlig triumf för
den alltjämt våldsamt populäre generalen, men minst av allt någon
framgång för det republikanska
partiet. Många observatörer i USA
lägger också stor vikt vid det förhållandet att Eisenhower kom så
sent in i politiken att han aldrig
lyckats helt och fullt lära sig den
politiska krigskonstens alla finesser. Som politisk novis skulle Eisenhower enligt denna mycket vanliga
uppfattning redan från början ha
blivit starkt beroende av sina politiskt erfarna rådgivare och sedan
inte velat eller kunnat slingra sig
ur deras grepp. Under sin första
presidentur kunde Eisenhower dock
när det kom till kritan hävda sin
åsikt ganska väl genom att helt enkelt hota med att inte ställa sig till
förfogande för omval. Det var ett
hot som gjorde verkan – Eisenhowers val 1952 betecknade intåget
563
i paradiset för republikanerna efter
en 20-årig exil och det säger sig
självt att man i partiets alla led var
mycket angelägen om att få stanna
kvar intra muros, i all synnerhet
som man var väl medveten om att
Eisenhowers person varit den främsta grunden till segern och att ingen
annan republikan med verklig utsikt till framgång skulle ha kunnat
axla Eisenhowers kappa.
Hur stor omfattning denna presidentieila påtryckningsmetod i realiteten haft är omstritt. Det spelar
emellertid mindre roll i detta sammanhang. Vad som är väsentligare
är att Eisenhower inte längre kan
använda sig av den, eftersom en
ändring i konstitutionen redan före
hans första mandat förbjuder presidenten att inneha sitt ämbete under mer än två perioder. När republikanerna 1960 går ut i ett nytt
presidentval är de följaktligen
tvingade att lansera en annan kandidat.
Under kongressens senaste session har Eisenhower i flera fall fått
känna på att det är en vansklig sak
att hålla folkrepresentationen i Herrans tukt och förmaning. Motgångarna har varit flera och – särskilt
ifråga om utiandshjälpen och medborgarlagen – kännbara. Den stigande prisnivån och de återigen
stegrade federala utgifterna ställde
den ekonomiska politiken i blick’-
punkten och presidenten fick höra
åtskilliga beska ord även från sina
egna om sitt rekordhöga budgetförslag, låt vara att de till en början
564
livaktiga kraven på en skattesänkning relativt snabbt avtog i styrka.
När Eisenhower i detta labila inrikespolitiska läge måste se sig om
efter en ny finansminster i stället
för den ytterst skicklige George M.
Humphrey hade han en synnerligen delikat uppgift framför sig. Att
vara finansminister är ingen sinekur ens i USA och man kan dessu.tom på goda grunder förmoda att
många i och för sig hugade aspiranter tvekade att efterträda
Humphrey och under en lång tid
behöva mätas mot denne rese bland
finansministrar. Eisenhower- som
redan från första stund konsekvent
valde sina kabinettsmedlemmar
bland näringslivets toppkrafter i
stället för bland ·de trogna vingårdsarbetarna inom administrationen –
gjorde också en annan upptäckt:
industrimagnaterna står inte längre
på tå för de högre tjänsterna inom
departementen, inte ens för kabinettsposterna, en skarp kontrast till
förhållandet då Eisenhowerregimen
tillträdde 1953. Det är inte längre
så lockande att lägga sig till med
politiska tjänster för direktörerna.
En departementschef förtjänar inte
mer än 25 000 dollar och det är
nära nog en struntsumma i direktörernas värld, kostnaderna blir
höga genom dubbla bosättningsorter, värdepapper måste säljas i
vissa fall för att undvika risken för
intressekollisioner, väntade befordringar försvinner kanske i det blå
och i Washington slutligen utsättes
man för en närgången uppmärksamhet från kongressens sida. Kort
sagt: särskilt den yngre generationen inom näringslivet har blivit
mycket tveksam när det gäller att
acceptera goda erbjudanden från
Washington; ofta sägs denna tvekan bottna i att de yngre affärsmännen starkt tvivlar på republikanernas utsikter att hålla presidentposten efter 1960.
Det är antagligt att dessa omständigheter medverkade till att presidentens val slutligen föll på Robert
B. Anderson som ny finansminister,
en för den stora allmänheten relativt okänd man som uppehållit ett
par statssekreterarliknande befattningar utanför finansdepartementet
och som åtminstone i ett avseende
torde vara unik: under sina två och
ett halvt år som högre tjänsteman
höll han inte en enda presskonferens, vilket i sanning är högst
märkligt i USA.
Den 47-årige Anderson har hunnit med ganska mycket och visat
sig gå iland med svåra saker. Men
det verkliga eldprovet, finansministerarbetet, har inte mer än inletts.
Han tvingas emellertid att kasta sig
in medias res: i januari skall det
nya budgetbudskapet vara klart och
innan dess blir det Andersons uppgift att bl. a. lägga ut administrationens kurs i skattefrågan, som
väntas dyka upp med viss kraft under valåret 1958.
Robert Anderson kommer från
folkets djupa led. Han växte upp på
en mindre farm i Texas i relativt
knappa omständigheter. I skolan
drog han uppmärksamheten till sig
genom sitt charmanta huvud och
valde sedan lärarbanan. Efter några
år som lärare gav han sig emellertid i kast med juridiken vid Texas
universitet. Det var under sin tid
som student som han kom i kontakt med politiken och den kontakten blev så livlig att han invaldes i
Texas lagstiftande församling
samma dag som han avlade sin juristexamen. En kort tid framåt
växlade han därefter mellan olika
administrativa uppdrag för regeringen i Texas, men övergick 1937
till det privata näringslivet, närmare bestämt godset \Vaggoner, det
näst största godset i hela USA med
en areal på 500 000 acres, där han
blev juridisk konsult och sedermera
direktör. På lediga stunder hann
Anderson också med att fungera
som styrelseordförande i Dallas
Federal Reserve Bank.
Robert Andersons politiska karriär såg ut att bli kometliknande,
snabbt uppflammande och snabbt
försvunnen. Men för den trogne demokraten Anderson inleddes en ny
fas med republikanen Eisenhower.
I likhet med stora grupper demokrater, inte minst i Texas, lade Anderson sin röst på Eisenhower 1952.
övergången gav oväntat raskt utdelning. Robert Anderson var nära
vän till Texasguvernören Allan Shivers, en av de mest framskjutna demokrater som 1952 stödde Eisenhower. utan att för den skull formellt överge det demokratiska partiet, och det uppges att denna be- 565
kantskap var den direkta orsaken
till att Anderson 1953 fick en hög
post inom marinministeriet Där
gjorde han ett så gott arbete att
han observerades av både Eisenhower och den dåvarande försvarsministern Charles E. Wilson och
redan på våren ett år senare belö-
nades han med befattningen som
statssekreterare i försvarsdepartementet.
Departementstjänsterna var okänd mark för den forne boskapsdirektören från Texas. Men Anderson arbetade energiskt och metodiskt med de nya uppgifterna och
skaffade sig fort respekt i Pentagorr för sin analytiska kapacitet.
På hösten 1955 såg det emellertid
återigen ut som om politiken endast skulle bli ett kort mellanspel
för Robert Anderson, som då lämnade Washington och blev direktör
för ett mycket stort kanadensiskt
holdingbolag i gruvbranschen. Där
hann han med att genomföra ett
omfattande finansiellt rekonstruktions- och utvidgningsprogram innan han för andra gången inom
loppet av några få år övertalades
att flytta till Washington.
Det återstår att se om framgången även nu kommer att följa
den effektive Robert Anderson. Nå-
got besked på den punkten lär man
emellertid inte få förrän den nya
budgeten blir aktuell i början på
nästa år. I amerikansk press saknas det dock inte antydningar om
att Anderson hittills fullt ut lika
starkt som företrädaren Humphrey
566
engagerat sig för att hålla de federala utgifterna inom lås och bom
och för att hålla inflationen under
kontroll. Men inte minst finansministrar brukar få erfara gapet
mellan vilja och kunna och även
om Anderson har Eisenhowers förtroende i hög grad, kan det mycket väl tänkas att han kommer att
råka ut för svårigheter av en delvis annan natur än dem som mötte
Humphrey. Anderson tillhör nämligen den »moderna» falangen inom
det republikanska partiet, den s. k.
nya republikanismen, vars läror på
intet vis genomsyrat de mer »konservativa» republikanerna i kongressen. Humphrey kunde för sin del
glädja sig åt ett mycket gott namn
inom båda flyglarna tack vare sin
obestridliga skicklighet och sin personlighet. I varje fall i början lär
Anderson få nöja sig med en mera
begränsad maktställning.
*
Om Robert Andersons bana i
Washington hittills varit kortvarig
och avbruten har den andre gentlemannen från Texas, Sam Rayburn,
varit den federala huvudstaden
desto trognare. Han invaldes i representanthuset redan 1912 och
finns alltjämt – efter att ha omvalts 22 gånger – kvar i denna
församling, där han sedan en del år
tillbaka är talman.
Det är något av en upplevelse att
se Sam Rayburn i aktion som talman. Den satta gestalten med de
markerade dragen och den fullkomligt kala hjässan utstrålar en nästan fysiskt förnimbar kraft och
pondus. Det känns i själva luften
att man har en herre med makt och
inflytande framför sig.
Sam Rayhum tillhör knappast de
amerikanska politiker som fyller
spalterna i europeisk press. Men i
verkligheten är han en av det demokratiska partiets mäktigaste
män, känd över hela Amerika. På
demokraternas partikonvent i Chicago i fjol hälsades han med ett
enormt jubel när han presenterades
för delegaterna som Mr. Democrat.
Det var inte Stevenson eller Kefauver, inte Truman eller Harriman, inte Johnson eller Syrnington
eller någon annan som på detta sätt
inför miljontals TV-betraktare och
radiolyssnare fick personifiera
Amerikas största politiska parti
utan rätt och slätt talman Sam
Rayburn.
Talman Rayhum är politiker ut
i fingerspetsarna. Medan republikanerna håller presidentämbetet
och administrationen, behärskar
demokraterna kongressen och den
omständigheten ger givetvis extra
tyngd åt Raybums ståndpunkter. Att besegra Rayburn är en
mycket svår sak – det lönar sig i
allmänhet inte mycket att hoppas
på en revolt bland representanthusdemokraterna och det har sina sidor att söka spela ut senaten mot
representanthuset. Ty i senaten leds
den demokratiska majoriteten av
Texassenatorn Lyndon Johnson,
som varit en av Rayburns skyddslingar. Senator Johnson är visserligen numera tillräckligt stark för
att klara sig på egen hand, men det
är ingen hemlighet att han helst
diskuterar de besvärligare politiska
frågorna med sin läromästare Sam
Rayburn.
Som Texasrepresentant företrä-
der Rayburn i traditionell mening
de s. k. sydstatsdemokraterna, dvs.
den i regel mer konservativa delen
av partiet, som stundom råkar i
motsättning till de mer liberala
bröderna i norr. Men dels sitter
sydstatsdemokraterna inte längre i
orubbat bo- Eisenhower vann ju
flera ;o)säkerb demokratiska sydstater redan 1952 och gjorde nya inbrytningar 1956 – dels är Texas
så stort att det helst vill betraktas
som något unikt, dvs. som –
Texas. En erfaren kongressman
som Rayburn vet naturligtvis varifrån vinden blåser och anses vara
mera allmän demokrat än typisk
sydstatsdemokrat. Han är medelvägens man och har ofta fungerat
som samlings- och utjämningsfaktor inom sitt parti. Som son till en
sydstatssoldat har han emellertid
sina rötter djupt i Texas och Sö-
dern och har vandrat en vanlig väg
till Washington: efter juridisk examen i hemstaten kom han snabbt
in i Texas lagstiftande församling
för att 1912 inväljas i representanthuset i Washington.
Genom sin politiska talang och
sin energi fick Rayburn tidigt ögonen på sig i huvudstaden. John N.
567
Garner – också han från Texas
och en av demokraternas ledande
män i representanthuset efter
världskriget, sedermera talman och
vicepresident – upptäckte Rayburn och såg till att han blev elev i
demokraternas effektiva »skola för
påläggskalvar», som då stod under
Garners ledning. Där gavs uppenbarligen en mycket nyttig undervisning i politisk taktik och strategi
och det är på många sätt betecknande att den som i dag leder motsvarande »skola» för demokraterna
är just Sam Rayburn. Hans kvalifikationer för rektoratet lär inte
bestridas av någon.
Sitt egentliga genombrott som politiker fick Rayburn då Roosevelts
New Deal-program behandlades i
kongressen. Rayburn fungerade då
som ordförande i ett av de viktigaste ekonomiska utskotten och det
sägs till icke ringa del vara hans
förtjänst att detta märkliga program kunde drivas igenom. Men
Rayburn nöjde sig inte med att vara
uteslutande pådrivare. Med sin blick
för det som brukar kallas det politiskt möjliga grep han in redan innan förslagen lades på kongressens
bord och lyckades i några fall på-
verka utformningen. Det sägs i
Washington, med rätt eller orätt,
att Roosevelt ibland morrade ilsket
över Rayburns och andras dämpande verksamhet, men att han
ansåg det klokast att foga sig.
Under den långa demokratiska
epok som inleddes med Roosevelts
presidentur kom Rayburn att spela
568
en allt större roll inom den inre demokratiska cirkeln. Som kronan på
verket kom 1940 valet till talman.
Med sin blandning av bryskhet och
vänlighet, av sydstatsdemokrat och
New Deal-anhängare, av idealistisk
samhällsbyggare och ärrig partiräv
har han byggt upp en egen position, vederbörligen understödd med
eminent förmåga att skaffa erforderligt röstunderstöd för de förslag
som ligger honom om hjärtat. Alla
erkänner att han hör till den lilla
skara som verkligen betyder något,
när kongressen utformar USA:s politik.
*
I senaten ligger huvudansvaret
för demokraternas aktivitet på majoritetsledaren Lyndon Johnsons
axlar, framför allt sedan den magnifike Georgiasenatorn Walter F.
George i fjol av åldersskäl lämnat
senaten. Ty även om Johnson under den numera avlidne Georges
sista tid som senator officiellt var
ledare för demokraterna rådde det
aldrig något tvivel om att Georges
inflytande var större än Johnsons;
under en lång följd av år var George
i kraft av sin oerhört starka personlighet och sin lysande vältalighet
senatens obestridde ledare och
starke man.
Walter George hade format som
politiker. Det har Lyndon Johnson
också, men formatet är i hans fall
– åtminstone ännu så länge –
blygsammare. Han är en arbetsmyra som få, men föredrar i allmänhet att operera bakom scenen
framför att uppträda som talare i
senatens debatter, fastän den rollen
givetvis inte alls är honom främmande. Att höra honom ta till orda
i senaten efterlämnar visserligen
inga bestående eller överväldigande
intryck av talekonst, men det skall
å andra sidan inte förnekas att
hans knappa, sarkastiska ton gör
effekt. Man får en viss känsla av
att det säkerligen kan vara rätt besvärligt att sitta bänkad vid ett
förhandlingsbord tillsammans med
Lyndon Johnson, om man råkar ha
en motsatt uppfattning mot hans.
Sitt i praktisk-politisk mening
största inflytande har senator Johnson ifråga om utformningen av senatens dagordning. Det är i sista
hand han som avgör vilka frågor
som skall forceras igenom utskotten och sålunda verkligen föras
fram till avgörande. Detta är en
mäktig position i amerikansk politik och allt tyder på att Johnson i
mycket hög grad lärt sig utnyttja
de möjligheter som denna ställning
erbjuder.
Det har sagts att Lyndon Johnson aldrig kommer att bli någon
stor statsman, men att han däremot
kommer att gå långt därför att han
är som klippt och skuren för kongresspolitik, den gren därav som
kallas korridorpolitik inberäknad.
Det kan lämnas därhän om spådomen kommer att infrias eller inte,
men så mycket är klart som att han
är en politisk-strategisk naturbegåvning. Ursprungligen kom Johnson till Washington som sekreterare
åt en kongressman från Texas och
invaldes 1937 i representanthuset.
Elva år senare blev han senator
och i denna exklusiva församling
visade han omgående ett så gott
politiskt handlag att han redan under sin första mandatperiod utsågs
till ledare för demokraternas senatsgrupp. Från den posten lär han
inte vara alldeles utan chanser att
stiga till ännu högre värdigheter –
Lyndon Johnson är en man med
ambitioner och främst den omständigheten att han för ett par år sedan drabbades av en hjärtattack
torde ha hindrat honom från att på
fullt allvar aspirera på att väljas
till demokratisk presidentkandidat
i fjol. Men det går ju fler tåg, som
det heter, och om bara hjärtat håller de närmaste åren är det inte
osannolikt att Lyndon Johnson
kommer att bli nästa presidentkandidat för demokraterna, såvida
partiet vågar föra fram en sydstatsman som första namn.
Hur som helst – nästa gång går
demokraterna ut till val i en betydligt gynnsammare ställning än
de båda senaste gångerna. – Att
besegra Eisenhower torde ha krävt
en Franklin Roosevelt; Nixon och
569
de andra republikanerna är mera
»mänskliga» att brottas med. Lyndon Johnsons politiska huvuduppgift är för närvarande att driva
fram sådana beslut i kongressen,
som kan tänkas gynna demokraterna i nästa val. Det är säkert
ingen tillfällighet att Johnson därvid på senaste tid skjutit in sig på
att försöka skära ned de federala
utgifterna och därigenom beröva
republikanerna deras rykte som
ekonomiseringens och sparsamhetens parti. Redan i år gjorde han
en framstöt på detta avsnitt – delvis med stor framgång – och det
torde ha berett honom stor glädje
att iaktta vilket besvär som republikanerna i det sammanhanget vållades av klyftan mellan å ena sidan
de »moderna» republikanerna, som
stödde Eisenhowers förslag och å
andra sidan de talrika, mer konservativa republikanerna som hade lättare att tänka sig prutningar i budgeten. Det är högst sannolikt att
han kommer igen på samma känsliga avsnitt nästa år. Då får finansminister Anderson bereda sig på en
hård match, ty senator Lyndon
Johnson har ett stadgat rykte för
att tillhöra de slugaste och skarpaste politikerna på Capitol Hill.