Makt och minoritet
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MAKT OCH MINORITET
ATT EN majoritet inom en befolkning, eller statsmakten i ett land –
med mer eller mindre kraft!gt stöd
av folkmeningen – förolämpar,
diskriminerar eller förföljer en genom beteende, åsikter eller ekonomisk position särpräglad minoritetsgrupp är ett tragiskt välkänt fenomen från en mängd historiska
områden. Ej sällan har dylik aggressivitet mot minoritetsgrupper
varit en väsentlig faktor i ett politiskt förlopp. Det exempel som för
en nutida läsare genast inställer sig
är självfallet den nazistiska antisemitismen, men motsvarande förteelser, om också av växlande omfattning och intensitet, kan med lätthet
iakttagas från de mest skilda tider
och i de mest olika miljöer. I Sverige kan man från senare år peka
på socialismens angrepp på den s. k.
storfinansen, som inte sällan utmå-
las som en närmast asocial grupp.
I denna artikel diskuteras några
historiska paralleller till minoritetsförföljelsen i vår tids Sverige.
*
Det synes som om de grupper,
mot vilka ett missnöje lättast kan
riktas, ofta har vissa gemensamma
kriterier. En sådan grupp bör vara
Av professor HENRIK MUNKTELL
relativt liten, den bör ha en i förhållande till majoriteten avvikande
ideologi, och det bör – av en eller
flera orsaker – vara lätt att väcka
avund mot den.
En möjlighet att förklara dylika
aggressionsattityder erbjudes av
den sociologiska forskningen beträffande det s. k. »syndabocksfenomeneh. Termen sammanhänger
med den i många religioner – även
den gammaltestamentliga – gängse
riten att offra ett djur, som tänktes
bära hela folkets syndabörda. Vad
den innebär i modern samhällsforskning uttrycker Torgny Segerstedt d. y. i en analys av situationen
för särpräglade minoritetsgrupper i
ett socialt fält:
»De riter eller den emotionella
kommunikation, med vilken en så-
dan partikulär grupp vidmakthåller
sin vi-känsla, kommer ofta för en
utanförstående befolkning att få
främmande och farliga drag, man
tror sig ha stött på en mystisk och
illvillig sammanslutning. Typisk är
reaktionen mot en sådan minoritet
som t. ex. judarna. Denna grupps
familjesolidaritet och trohet mot
gamla sedvänjor har tagits som bevis för gruppens ondska, list och
illojalitet mot andra människor. En
sådan grupp kan därför lätt bli syndabocksgrupp: man använder dem
som förklaring till allt möjligt ont
som skett, inte minst som orsaksförklaring till brottsligt beteende.»
Helt visst har dylika föreställningar ofta spelat en betydande roll
vid uppkornsten av vissa förföljelser eller undertryckningsförsök
Det finns t. o. m. intressanta fall,
där det förefaller som om majoriteten rent av konstruerat en myt
om existensen av sådana farliga
grupper i samhället, på vilka man
velat skylla en mängd förmenta eller verkliga förbrytelser.
»Syndabocksrnotiveb i mera
egentlig mening synes dock trots
allt mindre adekvat för en tolkning
av de flesta av de fall av aggression
mot minoriteter som utgör ett så
iögonenfallande drag i vissa historiska förlopp. Vanligen är det mera
träffande att använda andra föridaringsgrunder. – Frän värt eget
land har man dock ett tidigt exempel på, att en förföljelse mot en i
detta fall religiös minoritet, bl. a.
varit motiverad av vad sociologien
menar med syndabocksföreställningar. Det gäller tiden för kristendornens inträngande i Sverige. De
kristna riskerade länge, att den tolerans de åtnjöt skulle avbrytas
av förföljelse, när ekonomiska eller
politiska olyckor framkallade ett
missnöje, som kunde kanaliseras
mot den avvikande, kristna gruppen. En engelsk-dansk munk, Aelnoth, berättar om detta.
:.Svear och götar synas, medan
40-373448 Sveruk Tid&krift H. 9 1957
577
allt går efter önskan och avlöper
lyckligt, till namnet hålla den
kristna tron i ära, men när motgångens stormar kornrna över dem,
antingen i form av missväxt, torka,
för mycket storm och oväder, fienders angrepp eller eldsvådor, förfölja de den gudsdyrkan, som de
till namnet tycktes ära, och det icke
blott med ord utan även i handling
genom att hämnas på de kristtrogna, som de sträva efter att helt
och hållet förjaga från deras land.»
Vissa tecken tyder också på att
den stora hungersnöden l 056 har
framkallat en anti-kristen reaktion
– folkraseriet har kastat skulden
på de kristna missionärerna, som
drevs ut ur riket.
Vi har alltså här exempel på
samrna misstänksamrna raseri, som
är väl känt från de rornerska förföljelserna mot de kristna- Neros
manöver efter Roms brand år 64
är kanske det mest berömda exemplet på hur primitivt och vidskepligt
hat mot en minoritet kan exploateras av en hänsynslös politiker för
att avleda uppmärksamheten från
det egna ansvaret.
*
De antisernitiska utbrotten torde
väl i regel ha andra förklaringar än
behovet att söka syndabockar. Under medeltiden åtnjöt judarna av
flera skäl, sammanhängande med
deras ekonomiska funktioner, ofta
en betydande trygghet under furstarnas beskydd. stundom utbröt
emellertid ett ursinnigt folkligt hat,
578
grundat på avund, religiös fanatism, grov vidskepelse och annat,
varvid även utpräglade föreställningar om judarna som ansvariga
för olyckor, gjorde sig starkt gällande. Bl. a. blev judarna som bekant syndabockar för digerdöden.
En speciellt intressant företeelse
är, när statsmakten cyniskt utnyttjar möjligheten att avleda det missnöje, som dess egen politik framkallat, genom att kasta skulden på
judarna. I det tsaristiska Ryssland
blev detta ej sällan förevändningen
för antisemitiska pogromer. En makaber fulländning når denna teknik
i Hitlers beskyllning mot judarna
att ha framkallat världskrigen, en
myt som nyttjas som motivering
för utrotningspolitiken.
»Om deb, sade Hitler i januari
1939, »skulle lyckas den internationella finansjudendomen i och utom
Europa att än en gång störta folken
i ett världskrig, skulle resultatet
icke vara judendomens seger utan
den judiska rasens förintande i Europa.»
Arbetslösheten förklarades på
enahanda sätt (september 1937):
»Under decennier har judendomen
även i vårt land begagnat sig av de
marxistiska partierna som murbräcka, men icke mot parasiterna
inom det politiska eller ekonomiska
livet….,…… nej, tvärtom: i parasiternas
tjänst alltid och uteslutande mot
den nationella produktionen. Den
har så länge trakasserat den nationella produktionen, att sju miljoner
människor sl~tligen kastades ut på
gatan såsom arbetslösa. Allt detta
utfördes självfallet i den förhoppningen, att man av dessa sju miljoner arbetslösa skulle kunna bilda
den bolsjevikiska revolutionsarmen.»
De hittills anförda företeelserna
kan ur en synpunkt sett alltså sammanställes med »syndabocksfenomeneb. Detta förhållande bör icke
undanskymma, att samtliga också
uppvisat andra sidor, och så betraktade snarast kan jämföras med
vissa andra förlopp, där detta motiv
icke kan konstateras eller tillmätas
avgörande vikt. Utan varje tvivel
har, framför allt i de antisemitiska
aggressionerna, i de flesta fall ingått en god portion enkel avund.
Den förföljda minoriteten har –
ofta på ett måttlöst överdrivet sätt
– betraktats som innehavare av rikedom och ekonomisk makt. Den
avund detta framkallat hos grupper
i förment eller verklig sämre ekonomisk position har självfallet i
inte ringa utsträckning varit grogrunden för även de orimligaste
misstankar och beskyllningar och
skärpt den emotionella motviljan
mot »det avvikande». Samtidigt är
det i flera fall notoriskt att de makthavande utnyttjat eller rentav skapat dylika stämningar för att för
egen räkning direkt eller indirekt
konfiskera den diskriminerade
gruppens förmögenheter.
Ett k1assiskt exempel på statsmaldens utplundring av en förmö-
gen minoritet i direkt maktpolitiskt
och ekonomiskt syfte och utan
s#
några ideologiska motiv erbjuder
den franska kungen Filip den Skö-
nes aktion gentemot Tempelherreorden. Serlan Jerusalem definitivt
återtagits av araberna, sökte sig
korsriddarordnarna andra uppgifter – johanniterna inom sjukvården och tempelherrarna inom internationell finansverksamhet Tempelherreordens insatser blev snabbt
av stor betydelse för det ekonomiska livet – särskilt handeln –
samtidigt som den samlade stora rikedomar. Dessa rikedomar väckte
avund och blev ett åtrått byte för
den franska kungamakten, inom
vars domäner huvudparten av ordensförmögenheten fanns. Tempelherrarna beskylldes för kätterska
och vederstyggliga riter, och folkopinionens avund stegrades till hat,
sedan bevis på sedvanligt sätt framskaffats genom tortyr. Ordens ställning och dess vittfamnande internationella finansverksamhet bröts
ner på kort tid, dess tillgångar konfiskerades och dess medlemmar fördes till kättarbålen eller förjagades.
Att tempelherrarna var alldeles
oskyldiga till de brott, för vilka de
beskylldes, hindrade givetvis inte
aktionen mot dem.
*
Ett annat drastiskt exempel på
förblindad aggression mot en ekonomiskt välbärgad minoritet har
man i behandlingen av de spanska
moriskerna. Moriskerna utgjorde
resterna av den mohammedanska be- 579
foBmingen i Spanien. Under hårda
påtryckningar hade de – åtminstone nominellt – övergått till katolicismen men betraktades alltfort
med misstroende. Fientligheten var
sammansatt av två klart urskiljbara komponenter. Den ena var den
religiösa fanatismen och i samband
därmed syndabocksfenomenet: med
rätt eller orätt misstänktes de »Omvända» morerna för att i själ och
hjärta fortfarande tillhöra islam.
Den andra var ett folkligt hat mot
den moriska gruppen, som genom
ovanlig duglighet inom handel,
hantverk och icke minst jordbruk,
lyckats förvärva och vidmakthålla
ett välstånd, som för avundsjuka
betraktare tedde sig så mycket mera
olidligt jämfört med armodet bland
den större delen av den spanska befolkningen. 1609 beslöt så regeringen att landsförvisa praktiskt taget alla morisker, omkring 600 000.
Under oerhörda umbäranden tog sig
de fördrivna ur landet, de flesta till
Afrika. Deras förmögenheter konfiskerades. Denna landsförvisning
är av intresse bl. a. därigenom, att
den så uppenbart var skadlig för
Spaniens ekonomiska intressen. Det
är karakteristiskt, att den mötte
energisk opposition från de spanska
godsägare, för vilka de skickliga
moriskerna utgjorde den värdefullaste arbetskraften i jordbruket. Det
är också karakteristiskt, att dessa
invändningar inte kunde göra sig
gällande vare sig mot den religiösa·
intoleransen eller mot den breda
opinionens hätskhet. – Det är sant,
580
att en modernare forskning ansett
sig böra korrigera tidigare gängse
uppfattningar om att moriskernas
utdrivande skulle ha framkallat en
ekonomisk katastrof för Spanien.
Obestridligt är likväl, att Spanien
förlorade mycket betydande tillgångar i skicklighet och ekonomisk
driftighet – reella värden som
statsmakten utan tvekan offrade till
förmån för den primitiva avunden
och den dogmatiska fanatismen.
*
Ett i många avseenden liknande
exempel är förföljelserna mot de
franska hugenotterna. Ett stort antal franska protestanter hade förvärvat en stark ekonomisk position,
detta så mycket hellre som de av
sin religion hindrades att göra sig
gällande vid hovet och i den politiska och offentliga verksamheten.
l själva verket utgjorde hugenotterna inom hantverk och industri en
av det franska näringslivets värdefullaste tillgångar. Hänsyn till rikets ekonomiska bästa kunde emellertid inte avhålla Ludvig XIV från
att undan för undan tillmötesgå
prästerskapets krav på undertryckningsåtgärder mot protestanterna,
kulminerande i det brutala påbud
1685, varigenom den tidigare genom
det nantesiska ediktet beviljade toleransen återlmllades. I praktiken
innebar detta förbud för protestantisk gudstjänst. Alla protestantiska
präster landsförvisades, men alla
andra hugenotter förbjöds att lämna
landet. Trots detta lyckades omkring 200 000 utvandra. Bland dessa
fanns i mycket stor utsträckning
personer över genomsnittet i fråga
om bildning och ekonomisk duglighet: i viss utsträckning lyckades
dessa att rädda med sig sina förmö-
genheter. Frankrike led uppenbart
en allvarlig ekonomisk förlust;
dess grannar och rivaler, särskilt
Brandenburg, tog med förtjusning
emot det tillskott till sitt näringsliv,
som här plötsligt erbjöd sig.
*
Det kan vara överflödigt att anföra flera exempel på dylika förföljelser. Vid studiet av dessa dystra
historiska tilldragelser är det svårt
att frigöra sig från intrycket, att
vissa av de aggressiva attityder,
som tidigare spelat en så ödesdiger
roll ännu har politisk betydelse
t. o. m. i vårt eget fredliga och demokratiska samhälle, låt vara nu i
mindre drastiska former.
Det är intressant att i detta sammanhang något studera den socialdemokratiska inställningen till sin
skräckfigur framför andra, den s. k.
storfinansen. Oklarheten i de socialistiska föreställningarna om vad
denna egentligen skall innebära,
har ofta påpekats och skall här icke
analyseras. I vårt sammanhang är
det intressantare att lägga märke
till hur den fungerar i den socialistiska tankevärlden.
Först må erinras om den stora
betydelse som myterna har, icke
blott för socialismen utan även för
många andra politiska meningsriktningar med mer eller mindre utpräglad troskaraktär. Man kan erinra om Mussolinis ryktbara yttrande före marschen mot Rom: »Vi
ha skapat oss en myt. Det är icke
nödvändigt, att den är verklighet.»
På i princip samma sätt förhåller
det sig med socialismen.
Det är nu uppenbart, att myten
om »storfinansen» fyller en viktig
masspsykologisk uppgift. storfinansen är en symbol, mot vilken de
breda lagrens aggressivitet kan riktas. Hur värdefullt det är med en
dylik gemensam aggressionssymbol
som föreningsband är ett välkänt
psykologiskt fenomen. Ett karakteristiskt exempel i svensk politik är
den herostratiskt berömda formuleringen »Skatterna ner för de många
och små, men ej för de rikaste få».
Denna formulering suggererar uppenbart fram en fundamental motsatsställning mellan »de många»
och »de få», minoritetsskiktets typiska situation. Saken förtydligas
av ett annat slagord- »Folkets väl
går före storfinansens», där samma
aggression får ett än mer känsloladdat uttryck. (Valrörelsen 1948).
Man observerar i denna känslavärld vissa av de motiv vi förut sett
exempel på. Syndabocksmotivet –
behovet att finna en avledare för
massans missnöje och kritik –
framträder sålunda indirekt i form
av mer eller mindre grova insinuationer om att »storfinansen» förehar gemena anslag mot »folket»,
»arbetarrörelsen», »de breda lag- 581
ren» eller vilken beteckning man
nu använder för den majoritet, som
vederbörande socialistiska talesman
anser sig företräda- och vädja till.
En eller annan gång kan tanken gå
till en Hitlers tirader mot den »judiska plutokratin» och dess utsugande av folket. Man betrakte ett
ögonblick denna affisch från 1948:
»Om storfinansen haft maktenhögre hyror, högre räntor, högre
priser, lägre löner, lägre social standard, färre byggen. Rösta med Arbetarpartiet.»
Man skulle kunna tro, att så brutala formuleringar helt borde skrivas på den upphetsade och vulgära
valkampsatmosfärens konto. Så är
likväl icke fallet. Så sent som 1954
har statsminister Erlander själv i
mera samlad om också inte särdeles
genomtänkt form utrett sin uppfattning om »Ekonomisk makt och ekonomisk demokrati» (Tiden 1954 nr
1O). Även i detta mera förpliktande
sammanhang framföres den tanken,
att de ledande inom näringslivet
skulle åstunda »att driva en mot
folkflertalets intressen stridande
politik». Vad som hindrar dem därifrån vore socialdemokratiens regeringsmakt. Hr Erlander sträcker sig
än längre i sina bedömanden att
framställa näringslivets män som i
viss mån en fiende, ett hot mot de
andra medborgarna:
»Socialdemokratin kommer vidare inte att tillåta att privata kapitalintressen saboterar den ekonomiska politik regeringen för i de
breda folklagrens intresse.»
582
Genom denna försåtliga och till
människornas lägsta instinkter –
hatet och avunden- vädjande propaganda är man förberedd på alla
eventualiteter. Går allt väl – då
kan »storfinansen», det enskilda
näringslivets oumbärliga kraftcentrum – förintas skattevägen. »Moren har gjort sin plikt – moren
kan gå». Går det illa – så har man
en syndabock: Man kan misstänka
att när en dag det svenska folket
på ett verkligt kännbart sätt får
uppleva vart den socialistiska regimens skatte- och finanspolitik fört
oss – den dagen kommer hr Erlander, eller hans efterträdare, att med
frenesi utmåla »storfinansen» som
ansvarig för olyckorna. Då kommer
det förmodligen att heta att »privata kapitalintressen har saboterat
den politik, som regeringen fört i
de breda folklagrens intresse».
Illavarslande tecken till att socialdemokratien i sitt trängda läge
börjar känna ett behov av att åter
föra fram spöket »storfinansen»
har redan kunnat skönjas. I propagandan före folkomröstningen ordades det från socialisthåll mycket
om de mäktiga krafter i skymundan, som motsatte sig arbetarnas
trygghetskrav. Det finns tyvärr anledning att räkna med att den nuvarande politiken inom överskådlig
tid kommer att få påtagliga verkningar beträffande sysselsättningsnivån. Om vi nu får en begynnande
arbetslöshetskris torde socialdemokratin villigt falla för frestelsen att
göra »storfinansen» ansvarig.
Kommer alltså den ödesdigra historiska cirkeln att slutas – eller
kan den brytas? Den allmänna bildningsnivån har dock stigit så att det
borde vara möjligt att förvisa myten om storfinansen som folkets
fiende till den skamvrå, där antisemitismen och religionshatet har
ställts.
ATT EN majoritet inom en befolkning, eller statsmakten i ett land –
med mer eller mindre kraft!gt stöd
av folkmeningen – förolämpar,
diskriminerar eller förföljer en genom beteende, åsikter eller ekonomisk position särpräglad minoritetsgrupp är ett tragiskt välkänt fenomen från en mängd historiska
områden. Ej sällan har dylik aggressivitet mot minoritetsgrupper
varit en väsentlig faktor i ett politiskt förlopp. Det exempel som för
en nutida läsare genast inställer sig
är självfallet den nazistiska antisemitismen, men motsvarande förteelser, om också av växlande omfattning och intensitet, kan med lätthet
iakttagas från de mest skilda tider
och i de mest olika miljöer. I Sverige kan man från senare år peka
på socialismens angrepp på den s. k.
storfinansen, som inte sällan utmå-
las som en närmast asocial grupp.
I denna artikel diskuteras några
historiska paralleller till minoritetsförföljelsen i vår tids Sverige.
*
Det synes som om de grupper,
mot vilka ett missnöje lättast kan
riktas, ofta har vissa gemensamma
kriterier. En sådan grupp bör vara
Av professor HENRIK MUNKTELL
relativt liten, den bör ha en i förhållande till majoriteten avvikande
ideologi, och det bör – av en eller
flera orsaker – vara lätt att väcka
avund mot den.
En möjlighet att förklara dylika
aggressionsattityder erbjudes av
den sociologiska forskningen beträffande det s. k. »syndabocksfenomeneh. Termen sammanhänger
med den i många religioner – även
den gammaltestamentliga – gängse
riten att offra ett djur, som tänktes
bära hela folkets syndabörda. Vad
den innebär i modern samhällsforskning uttrycker Torgny Segerstedt d. y. i en analys av situationen
för särpräglade minoritetsgrupper i
ett socialt fält:
»De riter eller den emotionella
kommunikation, med vilken en så-
dan partikulär grupp vidmakthåller
sin vi-känsla, kommer ofta för en
utanförstående befolkning att få
främmande och farliga drag, man
tror sig ha stött på en mystisk och
illvillig sammanslutning. Typisk är
reaktionen mot en sådan minoritet
som t. ex. judarna. Denna grupps
familjesolidaritet och trohet mot
gamla sedvänjor har tagits som bevis för gruppens ondska, list och
illojalitet mot andra människor. En
sådan grupp kan därför lätt bli syndabocksgrupp: man använder dem
som förklaring till allt möjligt ont
som skett, inte minst som orsaksförklaring till brottsligt beteende.»
Helt visst har dylika föreställningar ofta spelat en betydande roll
vid uppkornsten av vissa förföljelser eller undertryckningsförsök
Det finns t. o. m. intressanta fall,
där det förefaller som om majoriteten rent av konstruerat en myt
om existensen av sådana farliga
grupper i samhället, på vilka man
velat skylla en mängd förmenta eller verkliga förbrytelser.
»Syndabocksrnotiveb i mera
egentlig mening synes dock trots
allt mindre adekvat för en tolkning
av de flesta av de fall av aggression
mot minoriteter som utgör ett så
iögonenfallande drag i vissa historiska förlopp. Vanligen är det mera
träffande att använda andra föridaringsgrunder. – Frän värt eget
land har man dock ett tidigt exempel på, att en förföljelse mot en i
detta fall religiös minoritet, bl. a.
varit motiverad av vad sociologien
menar med syndabocksföreställningar. Det gäller tiden för kristendornens inträngande i Sverige. De
kristna riskerade länge, att den tolerans de åtnjöt skulle avbrytas
av förföljelse, när ekonomiska eller
politiska olyckor framkallade ett
missnöje, som kunde kanaliseras
mot den avvikande, kristna gruppen. En engelsk-dansk munk, Aelnoth, berättar om detta.
:.Svear och götar synas, medan
40-373448 Sveruk Tid&krift H. 9 1957
577
allt går efter önskan och avlöper
lyckligt, till namnet hålla den
kristna tron i ära, men när motgångens stormar kornrna över dem,
antingen i form av missväxt, torka,
för mycket storm och oväder, fienders angrepp eller eldsvådor, förfölja de den gudsdyrkan, som de
till namnet tycktes ära, och det icke
blott med ord utan även i handling
genom att hämnas på de kristtrogna, som de sträva efter att helt
och hållet förjaga från deras land.»
Vissa tecken tyder också på att
den stora hungersnöden l 056 har
framkallat en anti-kristen reaktion
– folkraseriet har kastat skulden
på de kristna missionärerna, som
drevs ut ur riket.
Vi har alltså här exempel på
samrna misstänksamrna raseri, som
är väl känt från de rornerska förföljelserna mot de kristna- Neros
manöver efter Roms brand år 64
är kanske det mest berömda exemplet på hur primitivt och vidskepligt
hat mot en minoritet kan exploateras av en hänsynslös politiker för
att avleda uppmärksamheten från
det egna ansvaret.
*
De antisernitiska utbrotten torde
väl i regel ha andra förklaringar än
behovet att söka syndabockar. Under medeltiden åtnjöt judarna av
flera skäl, sammanhängande med
deras ekonomiska funktioner, ofta
en betydande trygghet under furstarnas beskydd. stundom utbröt
emellertid ett ursinnigt folkligt hat,
578
grundat på avund, religiös fanatism, grov vidskepelse och annat,
varvid även utpräglade föreställningar om judarna som ansvariga
för olyckor, gjorde sig starkt gällande. Bl. a. blev judarna som bekant syndabockar för digerdöden.
En speciellt intressant företeelse
är, när statsmakten cyniskt utnyttjar möjligheten att avleda det missnöje, som dess egen politik framkallat, genom att kasta skulden på
judarna. I det tsaristiska Ryssland
blev detta ej sällan förevändningen
för antisemitiska pogromer. En makaber fulländning når denna teknik
i Hitlers beskyllning mot judarna
att ha framkallat världskrigen, en
myt som nyttjas som motivering
för utrotningspolitiken.
»Om deb, sade Hitler i januari
1939, »skulle lyckas den internationella finansjudendomen i och utom
Europa att än en gång störta folken
i ett världskrig, skulle resultatet
icke vara judendomens seger utan
den judiska rasens förintande i Europa.»
Arbetslösheten förklarades på
enahanda sätt (september 1937):
»Under decennier har judendomen
även i vårt land begagnat sig av de
marxistiska partierna som murbräcka, men icke mot parasiterna
inom det politiska eller ekonomiska
livet….,…… nej, tvärtom: i parasiternas
tjänst alltid och uteslutande mot
den nationella produktionen. Den
har så länge trakasserat den nationella produktionen, att sju miljoner
människor sl~tligen kastades ut på
gatan såsom arbetslösa. Allt detta
utfördes självfallet i den förhoppningen, att man av dessa sju miljoner arbetslösa skulle kunna bilda
den bolsjevikiska revolutionsarmen.»
De hittills anförda företeelserna
kan ur en synpunkt sett alltså sammanställes med »syndabocksfenomeneb. Detta förhållande bör icke
undanskymma, att samtliga också
uppvisat andra sidor, och så betraktade snarast kan jämföras med
vissa andra förlopp, där detta motiv
icke kan konstateras eller tillmätas
avgörande vikt. Utan varje tvivel
har, framför allt i de antisemitiska
aggressionerna, i de flesta fall ingått en god portion enkel avund.
Den förföljda minoriteten har –
ofta på ett måttlöst överdrivet sätt
– betraktats som innehavare av rikedom och ekonomisk makt. Den
avund detta framkallat hos grupper
i förment eller verklig sämre ekonomisk position har självfallet i
inte ringa utsträckning varit grogrunden för även de orimligaste
misstankar och beskyllningar och
skärpt den emotionella motviljan
mot »det avvikande». Samtidigt är
det i flera fall notoriskt att de makthavande utnyttjat eller rentav skapat dylika stämningar för att för
egen räkning direkt eller indirekt
konfiskera den diskriminerade
gruppens förmögenheter.
Ett k1assiskt exempel på statsmaldens utplundring av en förmö-
gen minoritet i direkt maktpolitiskt
och ekonomiskt syfte och utan
s#
några ideologiska motiv erbjuder
den franska kungen Filip den Skö-
nes aktion gentemot Tempelherreorden. Serlan Jerusalem definitivt
återtagits av araberna, sökte sig
korsriddarordnarna andra uppgifter – johanniterna inom sjukvården och tempelherrarna inom internationell finansverksamhet Tempelherreordens insatser blev snabbt
av stor betydelse för det ekonomiska livet – särskilt handeln –
samtidigt som den samlade stora rikedomar. Dessa rikedomar väckte
avund och blev ett åtrått byte för
den franska kungamakten, inom
vars domäner huvudparten av ordensförmögenheten fanns. Tempelherrarna beskylldes för kätterska
och vederstyggliga riter, och folkopinionens avund stegrades till hat,
sedan bevis på sedvanligt sätt framskaffats genom tortyr. Ordens ställning och dess vittfamnande internationella finansverksamhet bröts
ner på kort tid, dess tillgångar konfiskerades och dess medlemmar fördes till kättarbålen eller förjagades.
Att tempelherrarna var alldeles
oskyldiga till de brott, för vilka de
beskylldes, hindrade givetvis inte
aktionen mot dem.
*
Ett annat drastiskt exempel på
förblindad aggression mot en ekonomiskt välbärgad minoritet har
man i behandlingen av de spanska
moriskerna. Moriskerna utgjorde
resterna av den mohammedanska be- 579
foBmingen i Spanien. Under hårda
påtryckningar hade de – åtminstone nominellt – övergått till katolicismen men betraktades alltfort
med misstroende. Fientligheten var
sammansatt av två klart urskiljbara komponenter. Den ena var den
religiösa fanatismen och i samband
därmed syndabocksfenomenet: med
rätt eller orätt misstänktes de »Omvända» morerna för att i själ och
hjärta fortfarande tillhöra islam.
Den andra var ett folkligt hat mot
den moriska gruppen, som genom
ovanlig duglighet inom handel,
hantverk och icke minst jordbruk,
lyckats förvärva och vidmakthålla
ett välstånd, som för avundsjuka
betraktare tedde sig så mycket mera
olidligt jämfört med armodet bland
den större delen av den spanska befolkningen. 1609 beslöt så regeringen att landsförvisa praktiskt taget alla morisker, omkring 600 000.
Under oerhörda umbäranden tog sig
de fördrivna ur landet, de flesta till
Afrika. Deras förmögenheter konfiskerades. Denna landsförvisning
är av intresse bl. a. därigenom, att
den så uppenbart var skadlig för
Spaniens ekonomiska intressen. Det
är karakteristiskt, att den mötte
energisk opposition från de spanska
godsägare, för vilka de skickliga
moriskerna utgjorde den värdefullaste arbetskraften i jordbruket. Det
är också karakteristiskt, att dessa
invändningar inte kunde göra sig
gällande vare sig mot den religiösa·
intoleransen eller mot den breda
opinionens hätskhet. – Det är sant,
580
att en modernare forskning ansett
sig böra korrigera tidigare gängse
uppfattningar om att moriskernas
utdrivande skulle ha framkallat en
ekonomisk katastrof för Spanien.
Obestridligt är likväl, att Spanien
förlorade mycket betydande tillgångar i skicklighet och ekonomisk
driftighet – reella värden som
statsmakten utan tvekan offrade till
förmån för den primitiva avunden
och den dogmatiska fanatismen.
*
Ett i många avseenden liknande
exempel är förföljelserna mot de
franska hugenotterna. Ett stort antal franska protestanter hade förvärvat en stark ekonomisk position,
detta så mycket hellre som de av
sin religion hindrades att göra sig
gällande vid hovet och i den politiska och offentliga verksamheten.
l själva verket utgjorde hugenotterna inom hantverk och industri en
av det franska näringslivets värdefullaste tillgångar. Hänsyn till rikets ekonomiska bästa kunde emellertid inte avhålla Ludvig XIV från
att undan för undan tillmötesgå
prästerskapets krav på undertryckningsåtgärder mot protestanterna,
kulminerande i det brutala påbud
1685, varigenom den tidigare genom
det nantesiska ediktet beviljade toleransen återlmllades. I praktiken
innebar detta förbud för protestantisk gudstjänst. Alla protestantiska
präster landsförvisades, men alla
andra hugenotter förbjöds att lämna
landet. Trots detta lyckades omkring 200 000 utvandra. Bland dessa
fanns i mycket stor utsträckning
personer över genomsnittet i fråga
om bildning och ekonomisk duglighet: i viss utsträckning lyckades
dessa att rädda med sig sina förmö-
genheter. Frankrike led uppenbart
en allvarlig ekonomisk förlust;
dess grannar och rivaler, särskilt
Brandenburg, tog med förtjusning
emot det tillskott till sitt näringsliv,
som här plötsligt erbjöd sig.
*
Det kan vara överflödigt att anföra flera exempel på dylika förföljelser. Vid studiet av dessa dystra
historiska tilldragelser är det svårt
att frigöra sig från intrycket, att
vissa av de aggressiva attityder,
som tidigare spelat en så ödesdiger
roll ännu har politisk betydelse
t. o. m. i vårt eget fredliga och demokratiska samhälle, låt vara nu i
mindre drastiska former.
Det är intressant att i detta sammanhang något studera den socialdemokratiska inställningen till sin
skräckfigur framför andra, den s. k.
storfinansen. Oklarheten i de socialistiska föreställningarna om vad
denna egentligen skall innebära,
har ofta påpekats och skall här icke
analyseras. I vårt sammanhang är
det intressantare att lägga märke
till hur den fungerar i den socialistiska tankevärlden.
Först må erinras om den stora
betydelse som myterna har, icke
blott för socialismen utan även för
många andra politiska meningsriktningar med mer eller mindre utpräglad troskaraktär. Man kan erinra om Mussolinis ryktbara yttrande före marschen mot Rom: »Vi
ha skapat oss en myt. Det är icke
nödvändigt, att den är verklighet.»
På i princip samma sätt förhåller
det sig med socialismen.
Det är nu uppenbart, att myten
om »storfinansen» fyller en viktig
masspsykologisk uppgift. storfinansen är en symbol, mot vilken de
breda lagrens aggressivitet kan riktas. Hur värdefullt det är med en
dylik gemensam aggressionssymbol
som föreningsband är ett välkänt
psykologiskt fenomen. Ett karakteristiskt exempel i svensk politik är
den herostratiskt berömda formuleringen »Skatterna ner för de många
och små, men ej för de rikaste få».
Denna formulering suggererar uppenbart fram en fundamental motsatsställning mellan »de många»
och »de få», minoritetsskiktets typiska situation. Saken förtydligas
av ett annat slagord- »Folkets väl
går före storfinansens», där samma
aggression får ett än mer känsloladdat uttryck. (Valrörelsen 1948).
Man observerar i denna känslavärld vissa av de motiv vi förut sett
exempel på. Syndabocksmotivet –
behovet att finna en avledare för
massans missnöje och kritik –
framträder sålunda indirekt i form
av mer eller mindre grova insinuationer om att »storfinansen» förehar gemena anslag mot »folket»,
»arbetarrörelsen», »de breda lag- 581
ren» eller vilken beteckning man
nu använder för den majoritet, som
vederbörande socialistiska talesman
anser sig företräda- och vädja till.
En eller annan gång kan tanken gå
till en Hitlers tirader mot den »judiska plutokratin» och dess utsugande av folket. Man betrakte ett
ögonblick denna affisch från 1948:
»Om storfinansen haft maktenhögre hyror, högre räntor, högre
priser, lägre löner, lägre social standard, färre byggen. Rösta med Arbetarpartiet.»
Man skulle kunna tro, att så brutala formuleringar helt borde skrivas på den upphetsade och vulgära
valkampsatmosfärens konto. Så är
likväl icke fallet. Så sent som 1954
har statsminister Erlander själv i
mera samlad om också inte särdeles
genomtänkt form utrett sin uppfattning om »Ekonomisk makt och ekonomisk demokrati» (Tiden 1954 nr
1O). Även i detta mera förpliktande
sammanhang framföres den tanken,
att de ledande inom näringslivet
skulle åstunda »att driva en mot
folkflertalets intressen stridande
politik». Vad som hindrar dem därifrån vore socialdemokratiens regeringsmakt. Hr Erlander sträcker sig
än längre i sina bedömanden att
framställa näringslivets män som i
viss mån en fiende, ett hot mot de
andra medborgarna:
»Socialdemokratin kommer vidare inte att tillåta att privata kapitalintressen saboterar den ekonomiska politik regeringen för i de
breda folklagrens intresse.»
582
Genom denna försåtliga och till
människornas lägsta instinkter –
hatet och avunden- vädjande propaganda är man förberedd på alla
eventualiteter. Går allt väl – då
kan »storfinansen», det enskilda
näringslivets oumbärliga kraftcentrum – förintas skattevägen. »Moren har gjort sin plikt – moren
kan gå». Går det illa – så har man
en syndabock: Man kan misstänka
att när en dag det svenska folket
på ett verkligt kännbart sätt får
uppleva vart den socialistiska regimens skatte- och finanspolitik fört
oss – den dagen kommer hr Erlander, eller hans efterträdare, att med
frenesi utmåla »storfinansen» som
ansvarig för olyckorna. Då kommer
det förmodligen att heta att »privata kapitalintressen har saboterat
den politik, som regeringen fört i
de breda folklagrens intresse».
Illavarslande tecken till att socialdemokratien i sitt trängda läge
börjar känna ett behov av att åter
föra fram spöket »storfinansen»
har redan kunnat skönjas. I propagandan före folkomröstningen ordades det från socialisthåll mycket
om de mäktiga krafter i skymundan, som motsatte sig arbetarnas
trygghetskrav. Det finns tyvärr anledning att räkna med att den nuvarande politiken inom överskådlig
tid kommer att få påtagliga verkningar beträffande sysselsättningsnivån. Om vi nu får en begynnande
arbetslöshetskris torde socialdemokratin villigt falla för frestelsen att
göra »storfinansen» ansvarig.
Kommer alltså den ödesdigra historiska cirkeln att slutas – eller
kan den brytas? Den allmänna bildningsnivån har dock stigit så att det
borde vara möjligt att förvisa myten om storfinansen som folkets
fiende till den skamvrå, där antisemitismen och religionshatet har
ställts.