Dagens frågor
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den franska ståndpunkten
Det franska flygangreppet mot den
tunisiska byn Sakiet är ur alla synpunkter en tragedi. Militärt måste
operationen anses vara tämligen misslyckad. Man har sannolikt dödat ett
antal rebeller tillhörande motständsrörelsen (FLN), men även det högsta
från franskt håll uppgivna antalet dö-
dade kan inte ha motsvarat insatsen.
Därtill kommer det horribla, att fullständigt oskyldiga civilpersoner, kvinnor och barn, utan anledning dödats
och sårats. Politiskt har angreppet visat sig vara ett katastrofalt misstag.
Fransmännen håller på att förlora den
ställning de ännu innehade i Tunisien.
Deras fortsatta rätt att utnyttja hamnen Bizerte har ifrågasatts, och därmed försvagas NATO. Deras konsulat
i Tunisien har stängts.
Man frågar sig, hur ett så desperat
företag kunnat motiveras. Man vill veta
vem som är ansvarig. Ett negativt svar
på den förra frågan kan omedelbart
ges. Det förhåller sig inte så som Tunisiens president Bourguiba velat göra
gällande. Han har sagt i en intervju i
»Newsweek», att fransmännen bombade Sakiet »därför att de nu vet, att
de inte kan vinna kriget i Algeriet och
de har blivit desperata. De slår omkring sig åt alla håll som ett sårat djur
i ett hörn. Förödmjukade och slagna
i öppen strid, splittrade genom regeringskriser i Paris, har de tagit sin
sista tillflykt till Sakiet-Sidi-Youssef.»
Denna meningslösa propagandatirad
har vunnit en viss genklang i olika
pressorgan. Sanningen torde i stället
vara, att 1957 var ett starkt framgångsrikt år för fransmännen i striden mot
rebellerna i Algeriet. Man har fått en
betydligt bättre ordning i landet och
rensat upp det ena motståndsnästet
efter det andra. Gränsen mot Marocko
anses vara under god kontroll, och
medan förr medlemmar av FLN tagit
sig till Marocko för vila och nybeväpning, har praktiskt taget denna trafik
helt upphört. Gränsen mot Tunisien
har däremot endast delvis kunnat saneras. Den skyddas i viss utsträckning
genom elektriskt laddad taggtråd, som
försvårar gränspasseringar. Under så-
dana omständigheter har betydande
styrkor tillhörande FLN isolerats i Tunisien. Det hör nämligen till bilden,
att dessa trupper fritt fått dra sig tillbaka in pä tunisiskt område, där de
vilat, skött sina sårade, övat och fått
nya vapen, vilka lossats i tunisiska
hamnar. President Bourguiba har
ingenting nämnt om detta i sin amerikanska intervju, men han torde i själva
verket intet ha att säga till om pä västtunisiskt område. Hans ställning, redan
förut svag, är där helt negligerad, och
gränslandet mot Algeriet styrs av den
algeriska rebelledningen.
Detta förhållande kan i och för sig
inte motivera det franska anfallet mot
Sakiet. Fransmännen har uppgivit, att
luftvärnskulsprutor, placerade i byn,
beskjutit franska plan som flugit längs
gränsen. Inte heller detta kan vara
tillräcklig motivering: med dem lär
man ha kunnat komma tillrätta. Utan
bakgrunden är givetvis, att fransmännen nu snart sagt med alla medel vill ha
slut pä kriget. Varje dag stupar frans- 130
män i Algeriet. Ingen lär vilja försvara
de franska tortyrmetoderna mot rebellerna- de är tyvärr ett faktum- men
fransmän som fallit i rebellernas händer upplever, eller dör under, samma
behandling. De barbariska handlingar
som utövats mot icke-stridande från
rebellernas sida på algeriskt område är
väl kända, och dem kan man inte lägga
fransmännen till last. Under sådana
omständigheter är det naturligt, att
militära befälhavare förlorat tålamodet med det förhållandet att motståndaren kunnat dra sig tillbaka till en
annan stats område, där han upprättat
sin bas. Man har haft underrättelser
om en kraftsamling vid Sakiet, och
man har satt in sitt flyg mot den.
Detta är den franska ståndpunkten.
Det har varit militärt och moraliskt
försvarligt att angripa rebellerna där
man funnit dem. Man har ansett sig
styrkt i sin åsikt därför att på diplomatisk väg intet fanns att göra: eftersom Bourguiba faktiskt inte är herre
i sitt hus, måste man själv gripa in.
Vad den som givit ordern inte insett
är de politiska konsekvenserna. Detta
och mycket annat tyder på, att ingen
i regeringen var underrättad om vad
som förestod. Minister Lacoste påstås
ha fått reda på saken då han återvände
från en inspektionsresa. Beslutet har
varit rent militärt. Följderna blev inte
de beräknade. striderna i Algeriet
blossade upp. Terrorn inom arabbefolkningen i Frankrike har ökat – i
Paris patrulleras vissa kvarter av poliser med kulsprutor. Frankrikes ställning utåt har försvagats.
I den medling som nu förestår från
amerikansk-engelsk sida får båda sidorna tillfälle att lägga fram sina synpunkter. Fransmännen har erbjudit sig
att betala ersättning för den civila skadegörelsen. Även om summan blev hög,
vore priset ringa om härigenom ett slut
kunde ses på Tunisiens roll som basområde för algeriska rebeller. Man må
ha vilka åsikter man vill om den franska politiken i Algeriet, men där rör
det sig dock om ett område där Frankrike är skyldigt att hålla ordning och
skydda innevånarna för terror, även
om denna klär sig i nationalistisk och
»frihetsälskande» dräkt. Först sedan
FLN slagits ned, kan det bli tal om diskussioner på det politiska planet om
en förbättrad ställning för algerierna
gentemot den miljon fransmän, som nu
är bosatt i Algeriet och som utan tvivel
åtnjuter förmåner som en privilegierad
klass.
lndonesiens dilemma
Den kris, som det stora indonesiska
öriket sedan mer än ett år tillbaka genomlever, har under den senaste må-
naden tagit en vändning som hotat den
unga nationens hela existens. Den händelseutveckling, som kulminerade i
och med proklameraodet av rebellregeringen i Padang på Sumatra den 15
februari, utgör endast den logiska konsekvensen av ett de facto-tillstånd som
förevarit sedan hösten 1956 och vars
grundläggande faktorer varit förhanden under en följd av år.
Sedan gammalt har en djupgående
motsättning rått mellan å ena sidan det
folkrika och ekonomiskt utvecklade
Java, som redan under den holländska
tiden betraktades som arkipelagens
centrum, och de glesare befolkade,
men på naturtillgångar utomordentligt
rika s. k. ytteröarna. Redan vid republikens proklamerande 1945 tog sig
denna motsättning uttryck i krav från
de yttre öarnas sida på att Indonesien
skulle bli en federation och icke en
enhetsstat, detta emedan stora delar
av befolkningen där fruktade att Java,
med sina två tredjedelar av Indonesiens befolkning, i alltför hög grad
skulle bli dominerande i den nya nationen. Java fick sin vilja fram ifråga
om enhetsstaten, bland annat därför
att en federativ statsbildning ansågs
medföra faror för splittring i kampen
mot holländarna, men efter det frihetskampen förts till ett lyckosamt slut
dröjde det inte länge förrän de yttre
öarnas farhågor i stor utsträckning besannades. Att landets administration
företrädesvis sköttes av javaner skapade endast begränsad irritation i jämförelse med det obestridliga faktum,
att centralregeringen redan från början ställdes inför nödvändigheten att
genom ett system av exportavgifter belasta de övriga öarnas ekonomi, dels
för de rena statsutgifterna, men dels
även för försörjningen av det överbefolkade Java. Detta stimulerade i hög
grad »provinsernas» krav på lokal
självstyrelse, och en växande opposition på »ytteröarna» fordrade rättighet för provinserna att själva råda
över sina inkomster. Centralregeringen
företrädde härvidlag J avas intressen.
Dess osäkra ställning bidrog till att
öka dess fruktan för de separatistiska
strävanden som helt naturligt åtföljde
denna opposition. Samtidigt saknade
den resurser att ensam administrera
landet på ett tillfredsställande sätt,
vilket naturligtvis i sin tur befrämjade
oppositionens syften.
Denna grundläggande motsättning i
geografiskt och ekonomiskt hänseende
komplicerades av de politiska stridigheter som följt med samhällsstrukturens omvandling från den av holländarna omhuldade feodalismen till ett
åtminstone i teorin demokratiskt och
antikapitalistiskt samhälle. Härmed
sammanhänger en djupgående generationsbrytning mellan en äldre generation, som fördes fram till ledningen
genom frihetskampen mot holländarna
och som fortfarande har den holländska imperialismen i färskt minne, och
en yngre, som i stor utsträckning fått
västerländsk utbildning, som övergivit
frihetskämparnas nationalistiska ideal
och vars politiska åskådning mera be- 131
stäms av ekonomiskt-rationalistiska
motiv.
Den »äldre» generationen förklarar
sig syfta till bevarandet och befästandet av Indonesiens oberoende och suveränitet, framför allt i förhållande
till den förutvarande kolonialmakten
och till det »imperialistiska» västerlandet överhuvud, och dess inställning tar
sig ofta uttryck i en mot västerlandet
starkt fientlig attityd. För att genomdriva sina intentioner söker dessa nationalister underblåsa befolkningens
latenta främlingshat. I motsats häremot
intar den nya generationen en mera
moderat hållning till det utländska inflytandet och förklarar sig framför allt
vilja inrikta sig på vad den anser vara
Indonesiens centrala problem, nämligen de ekonomiska. Den hävdar att
landet bör söka samarbete med västmakterna och på så sätt utnyttja västerlandets för landets ekonomiska utveckling nödvändiga tekniska framsteg och kapitalresurser.
Det är ingen tillfällighet att dessa
motsättningar utkristalliserats i ett
formligt uppror mot centralregeringen
på Java. Såsom centrum för den holländska kolonisationen var Java från
början även centrum för den anti-holländska befrielsekampen, och det är
karakteristiskt att det gamla nationalistpartiet, som grundades och under
många år leddes av president Sukarno,
fortfarande har sitt starkaste stöd på
Java. Den ledande falangen inom detta
parti har bibehållit den nationalrevolutionära inställningen från frihetskampens tid, och den stödes härvid
aktivt av president Sukarno. I sin motsättning till nationalistpartiet- som är
religiöst neutralt och motarbetar tanken på muhammedanismen såsom
statsreligion – har de muhammedanska partierna sökt anknytning till
öarna utanför Java, där islam traditionellt har en dominerande ställning, och
i samband härmed gjort sig till tolk
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
132
även för »ytteröarnas» ekonomiska
strävanden i riktning mot oberoende
av Java och mot samarbete med det
västerländska kapitalet.
Inför denna hotande splittring såg
sig nationalistpartiet nödsakat att söka
parlamentariskt stöd hos kommunistpartiet, som sedan frihetskampens tid
haft en stark ställning på Java. Genom samarbetet med nationalistpartiet
stärktes kommunisternas inflytande,
samtidigt som motsättningarna mellan
nationalisterna och de muhammedanska partierna intensifierades, i all synnerhet som kommunistpartiet uteslutande hade sin förankring på Java och
helt företrädde centralregeringens intressen gentemot de yttre öarna.
I förening med den brokiga partioch opinionsflora som främjades av
det gällande proportionella valsystemet verkade alliansen mellan nationalist- och kommunistpartierna förlamande på den indonesiska parlamentarismen. Den politiska situationen i
landet blev efterhand ohållbar, eftersom de kortlivade minoritetsregeringarna under omväxlande nationalistiska
och muhammedanska premiärministrar sällan lyckades tillvälla sig erforderlig auktoritet i landet. En bidragande orsak härvidlag var utan tvivel
korruptionen inom administrationen,
vilken blivit ett ofta använt tillhygge
i den politiska kampen och därmed i
hög grad undergrävt befolkningens förtroende för sina styresmän.
I december 1956 blev situationen
akut i och med att en rad militärbefälhavare i provinserna, i tydlig opposition mot presidentens och nationalistpartiets samarbete med kommunisterna, genom »pronunciamentos» övertog de administrativa befogenheterna
inom sina respektive områden. Ehuru
inga bevis finns för att dessa aktioner
varit samordnade, var deras syfte gemensamt. De avsåg alla att hävda provinsernas rättigheter gentemot centralregeringen på Java och att protestera
mot kommunisternas ökade inflytande
inom denna.
Det var i detta läge som president
Sukarno framlade sin plan för att
»rädda demokratin». Eftersom den västerländska, parlamentariska demokratin hade »misslyckats» i Indonesien,
ville presidenten införa en »vägledd
demokrati». Det torde vara ostridigt
att Sukarnos plan syftade till att sätta
parlamentet ur spel genom tillsättandet av en samlingsregering, kompletterad med ett »nationalråd», utsett av
presidenten själv. Efter dessa riktlinjer
tillsatte Sukarno i juni 1957 den »Utomparlamentariska expertregeringen»
Djuanda, vilken emellertid åstadkom
en kompromiss, såtillvida som regeringschefen i ett försök att avväpna
oppositionen vägrat att, i överensstämmelse med Sukarnos ursprungliga
»plan», upptaga kommunisterna i sin
regering.
Klyftan mellan centralregeringen
och de lokalt styrda provinserna kunde
dock icke överbryggas. Oppositionen
blev under hösten 1957 alltmer förbittrad, och det förklarades att även
om kommunistpartiet var utestängt
från regeringen, så upptog den dock
en rad ministrar som betraktades som
kommunistsympatisörer. I ett försök
att avleda opinionens uppmärksamhet
från de inrikespolitiska tvisterna försökte centralregeringen samla befolkningen kring kravet på holländskt tillbakaträdande från västra Nya Guinea.
I december kulminerade denna kampanj i en häftig aktion från regeringens och de kommunistdominerade
fackföreningarnas sida mot holländska
företag och privatpersoner i Indonesien. Det huvudsakliga resultatet, för
lndonesiens del, av denna aktion var
att en betydande del av landets nä-
ringsliv paralyserades – bland annat
lamslogs till stor del kommunikationerna mellan de olika öarna, vilket
snabbt ledde till ekonomiskt kaos och
på vissa platser till ren hungersnöd.
Oppositionen i provinserna fick härigenom ytterligare vind i seglen, i all
synnerhet som den från början motsatt
sig aktionen och i stället hävdat nödvändigheten av ekonomiskt samarbete
med västerlandet och holländarna. Den
kunde nu med fog påstå att centralregeringens politik ledde landet mot
ekonomisk ruin, och den fick härvidlag stöd av den yngre, västerländskt
influerade eliten inom framför allt det
muhammedanska Masjumipartiet. Efter att förgäves ha krävt regeringen
Djuandas avgång och dess ersättande
med en regering under förre vicepresidenten Mohammad Hatta och sultanen
av Djogjakarta, vilka båda gjort sig
kända för sitt motstånd mot Sukarnos
nationalistiska och antivästerländska
politik, utfärdade militärbefälhavarna
på Sumatra sitt ultimatum till Djakartaregeringen den 10 februari, och
proklamerade fem dagar senare sin
egen motregering, med en av Indonesiens främsta politiker, förre riksbankschefen Sjafruddin, som premiärminister.
Den nya regeringen i Padang har
utan tvivel möjlighet att svälta ut centralregeringen i Djakarta, då ju Sumatra hittills varit Indonesiens huvudsakliga producent av utländsk valuta
och Java näppeligen i längden torde
vara självförsörjande. Det återstår att
se, huruvida de militära operationer
som Djakarta inlett mot Parlangregeringen kommer att leda till ett regelrätt
inbördeskrig, eller om en försoning
trots allt kommer till stånd. Under nuvarande omständigheter ligger det givetvis i Nederländernas, och kanske
överhuvud taget i västmakternas intresse att stödja rebellregeringen. Ett
dylikt stöd torde dock under överskådlig tid förbli ytterligt inofficiellt, hur
stark rebellernas önskan om hjälp än
må vara. Varje västmaktsingripande i
133
den indonesiska konflikten torde i
själva verket numera omedelbart få
till följd en skarp reaktion från östblockets sida. Karakteristiskt är, att då
utrikesminister Dulles för en tid sedan
vid en presskonferens förklarade, att
Förenta staterna önskade en regering
i Indonesien som kunde stödja sig på
folkviljan, Djakartaregeringen omedelbart avlät en energisk protest och förklarade, att Förenta staterna borde avhålla sig från att blanda sig i asiatiska
staters inre angelägenheter, »eftersom
i så fall andra stormakter kunde föranledas göra detsamma».
Tydligare kan knappast situationen i
Indonesien av idag uttryckas.
Privatisering av bostadsägandet
I en motion till årets riksdag har ett
antal högermän tagit upp frågan om
det kollektiva bostadsägandet till kritisk behandling. Efter att ha påvisat
de avsevärda farorna och nackdelarna
med detta, föreslår motionärerna att
de kommunalägda bostäderna successivt överföras i enskild ägo, lämpligast
genom att de övertagas av nybildade
bostadsrättsföreningar. De synpunkter
som framläggs i denna motion bör ha
sitt givna intresse för den, som vill
se att den nuvarande samhällsutvecklingen i riktning mot samhällelig dirigering och en alltmera utbredd förtäckt socialisering brytes och i stället
vill ge enskild initiativkraft och ansvarstagande och enskild äganderätt
ännu en chans.
Den bostadspolitik som förts under efterkrigstiden har på ett flertal områ-
den medfört besvärande och i några
fall olidliga missförhållanden. I vissa
fall är dessa missförhållanden uppenbart och drastiskt verifierade, som
t. ex. inom de områden som påverkas
av hyresregleringen, medan de i andra
fall inte framträder lika klart. Ett exempel på den sistnämnda kategorin är
——————————-
134
den förändring i ägarestrukturen som
bostadspolitiken i allmänhet och de
statliga lånereglerna i synnerhet har
framtvingat.
Medan det före kriget var en undantagsföreteelse att annat rättsobjekt än
enskild person var ägare till bostadsfastigheter, har alltsedan kriget den
kommunala andelen i bostadsbyggandet och därmed småningom i bostadsägandet blivit allt större. Denna andel
utgör för närvarande inte mindre än
ca 30 %. Det kommunala bostadsbyggandet och ägandet sker i olika former. Dels så att kommunerna engagerar sig direkt genom en av sina nämnder eller också bildas det aktiebolag,
stiftelser eller föreningar, s. k. allmännyttiga företag, i vilka kommunerna
har styrelsemajoritet, för att omhänderha denna verksamhet. Anledningen
till att denna ofantliga kommunala
expansion kunnat ske på ett så kapitalkrävande område som bostadsproduktionen är de statliga lånebestämmelserna, som medger kommuner och
s. k. allmännyttiga företag räntesubventionerade statliga lån upp tilltOO%
av avkastningsvärdet. Under senaste
året har visserligen här införts ett
tak, som tvingar till en rationell produktion såvitt detta värde inte skall
överskridas och sålunda kommunala
medel behöva engageras i fastigheter;
tidigare fanns inte ens en dylik spärr
utan lån till fulla produktionskostnaden erhölls genomgående. Tack vare
dessa bestämmelser har de allmännyttiga företagen kunnat arbeta praktiskt
taget utan eget kapital, ett dylikt utgörande mindre än 1 % av omslutningen har tidigare varit vanligt.
Emellertid har under förra året beslutats att det egna kapitalet skall utgöra lägst 1 % av balansomslutningen,
varför en viss höjning på senaste tid
har ägt rum. Fortfarande är dock detta
kapital betydelselöst i förhållande till
företagens stora engagemang. Förutom
att expansionssvårigheterna för kommunerna sålunda har eliminerats vad
kapitalsidan beträffar innebär lånebestämmelserna samtidigt en prioritering
av de kommunala företagen i förhållande till andra byggkategorier. Dessa
kan erhålla lån till högst 95 % av
avkastningsvärdet, vilket innebär en
prioritering på kostnadssidan, då dessa
lån löper med en kraftigt subventionerad räntefot.
Förutom de principiella invändningar som måste resas mot en ökad
kollektivisering av äganderätten, för
vilka knappast en närmare redogö-
relse behöver lämnas till denna tidskrifts läsare, aktualiserar denna utveckling en rad mer speciella invändningar. Sålunda medför den ökade bostadsförvaltningen för kommunerna ett
mycket omfattande ekonomiskt ansvar,
som visserligen ännu ej har aktualiserats, men som i ett kärvare konjunkturläge eller vid en av andra orsaker betingad bättre balans mellan tillgång och
efterfrågan på bostadsmarknaden mycket snabbt kan materialiseras och
handgripligt kullkasta alla kommunala
statskalkyler. statsbidrag kan visserligen erhållas till bestridande av en del
av dessa kostnader, men kommunernas
utgifter för dylika förluster blir sä-
kerligen detta till trots mycket betungande. De fastigheter som byggts i
kommunal regi är i allmänhet lokaliserade till tätorternas ytterområden
och inrymmer dessutom till övervä-
gande del smålägenheter. När möjligheterna till ett fritt konsumtionsval
äntligen inträder även på bostadsmarknaden finns det anledning att antaga,
att efterfrågan i större utsträckning än
vad som nu är fallet kommer att inrikta sig på egnahem, och att de som
fortfarande efterfrågar hyreslägenheter
kommer att fordra att dessa ur kommunikationssynpunkt är lämpligt belägna, dvs. huvudsakligen lokaliserade
till tätorternas centrala delar. Sistnämnda tendens kommer att i en framtid få större betydelse, då den länge
eftersatta saneringen av städernas centralområden kommer till stånd och
åstadkommer ett större utbud av lägenheter med bekvämt läge. Båda de här
omnämnda förhållandena kommer att
innebära risk för att en avsevärd del
av de kommunala företagens lägenheter vid balans på hyresmarknaden
kommer att stå tomma.
De amorteringar som kunnat göras
på detta kommunalförvaltade fastighetsinnehav har inte på långt när varit
tillräckliga för att täcka den reella
värdenedgången. Endast den hittillsvarande penningvärdeförstöringen och
därav följande ökning av husens nominella värde har befriat kommunerna
från avsevärda förluster. Det är så-
lunda uppenbart att det kommunala
fastighetsinnehavet utgör en alltmer
betungande börda, varför det ur kommunal synpunkt vore önskvärt om en
avveckling av detta engagemang kunde
ske.
Även ur samhällsekonomiska aspekter skulle mycket stå att vinna på en
avveckling av det kommunala bostadsbyggandet liksom av det kommunala
fastighetsinnehavet. Det torde nämligen vara ett faktum att en av de främsta
anledningarna till efterkrigstidens prisinflation är det i förhållande till den
nödvändiga investeringsvolymen alltför ringa sparandet. Den relativa
minskning i sparandevolymen som här
har skett kan till stor del förklaras av
det bortfall av sparandeanledningar,
som blivit en följd av den senaste tioårsperiodens socialpolitik. I ett dylikt
av alltför ringa sparande karakteriserat samhällsekonomiskt läge är det
orimligt att premiera en produktionsform som gör varje form av eget sparande hos vare sig byggherren eller
den blivande konsumenten obehövligt.
Det är fastmera i dagens samhälle en
angelägenhet av högsta prioritet att
135
för att höja sparandevolymen tillvarataga varje incitament till personligt
sparande, som fortfarande kan spåras.
Det kanske främsta kvarstående sparandeincitamentet, sedan socialpolitiken har löst de centrala trygghetsfrå-
gorna, torde vara en hos alla människor stark längtan efter en egen bostad. Under de många är av bostadsbrist som vi har bakom oss har det ju
även visats, till vilka stora ekonomiska offer människorna har varit beredda att gå för att nå detta mål, och
det har i dessa fall dessutom gällt stora
kapitalutlägg, som inte har resulterat
i någon motsvarande tillgång. Bostadsproduktionen bör sålunda i största
möjliga utsträckning ske på sådana
villkor, att den blivande nyttjaren till
bostaden blir nödsakad att spara ihop
och insätta ett visst eget kapital i densamma och sedermera även successivt
amortera av de lån som placerats i
fastigheten. Ett dylikt system torde
enklast och effektivast kunna uppnås
genom en avveckling av de allmännyttiga bostadsföretagen och deras ersättande både vad gäller nyproduktionen
och det redan befintliga fastighetsbeståndet med bostadsrättsföreningar.
Tanken skulle härvid för det äldre fastighetsbeståndets vidkommande vara,
att de av de nuvarande hyresgästerna
som är villiga härtill bildar en bostadsrättsförening, som övertar fastigheten
från kommunen eller det allmännyttiga
företaget.
En övergång frän hyreslägenheter
till lägenheter som innehas med bostadsrätt skulle även medföra en icke
obetydlig nationalekonomisk vinst. All
erfarenhet tyder nämligen på att förslitningen av bostäderna och därav betingade reparationer och underhåll avsevärt nedgår, på grund av den större
omsorg och försiktighet den visar, som
själv äger sin lägenhet och får bekosta
reparationerna däri. De fördelar ur så-
väl uppfostringssynpunkter som beträf- 136
fande karaktärsdaning som en utvidgning av den enskilda äganderätten särskilt beträffande ett så centralt föremål
som den egna bostaden medför, är för
allom uppenbara och skall här icke vidare diskuteras. Det lovande initiativ
som här har kommit från högerhåll
spänner således över många områden
av vital betydelse. Skulle förslaget genomföras har man anledning att förvänta en icke obetydlig förbättring av
bristsituationen på bostadsmarknaden
samtidigt som man uppnår betydande
samhällsekonomiska fördelar; icke
minst betydelsefull härvidlag är självfallet den uppbromsande effekt som
dessa åtgärder skulle ha på inflationen.
Därtill kommer att den upplösning av
familjebanden och familjens betydelse
i samhället som f. n. successivt sker avsevärt skulle avtaga eller kanske t. o. m.
vändas i sin motsats i den mån människorna i en annan utsträckning finge
tillgång till bostäder som de med skäl
kunde kalla sina egna och för vilka de
finge taga ekonomiskt ansvar.
Den amerikanska konjunkturen
Förra året började orosmolnen dra
ihop sig på den amerikanska högkonjunkturens himmel. President Eisenhower och hans ekonomiska rådgivare
förklarade emellertid att man inte behövde hysa någon oro för den närmaste framtiden. Fanns det några ekonomiska moln var det närmast sommarskyar, som gav svalka åt en alltför
het dag. Det kunde högst röra sig om
en justering av det för högt uppdrivna
expansionstempot.
I år är presidenten inte fullt så
hoppfull. Han har nu fäst sin optimism
snarare vid utvecklingen på lång sikt
än vid den omedelbara framtiden. Visserligen yttrar han sig på intet sätt
pessimistiskt om den näraliggande
framtiden. Det gäller att hålla humöret
uppe och inte låta missmodiga stämningar gripa omkring sig. Men hans
ton är dämpad och de ekonomiska siffrorna ser ut på ett sätt som kommer
pressen i östblocket att jubla i förväntan om en alltmer djupnande kris.
Den industriella produktionen låg i
januari i år nästan 10 procentunder den
tidigare toppunkten, som inregistrerades i december 1956. Nedgången var
till en början ganska måttlig. Det uppvisades till och med en viss uppgång
under mitten av 1957, men efter augusti har kurvan gått brant neråt.
Viktiga nyckelindustrier visar en
fortsatt avmattning. Produktionen
inom järn- och stålindustrien har successivt sjunkit så lågt, att kapaciteten
nu utnyttjas till endast ca 55 procent.
Bilindustrien har fått allt sämre försäljningssiffror, som lett till omfattande permitteringar. Ett undantag utgör dock småbilarna, som visar en god
tendens. Företagsvinsterna sjunker och
utdelningarna krymper. De planerade
industriinvesteringarna ligger betänkligt lågt, nästan en tredjedel lägre än
förra året. En del företag har inställt
redan påbörjade nybyggnader. Konkurserna har ökat och nått sin största
omfattning sedan 1940. Arbetslöshetssiffran har stigit, särskilt sedan december förra året. I februari i år inregistrerades över 5 miljoner arbetslösa, vilket utgör nära 7 procent av hela arbetskraften. På sina ställen har man
öppnat bespisningslokaler för arbetslösa. 1933 var dock procenten nästan
25, och 1934 17,2.
Orsaken till denna föga gynnsamma
bild, som särskilt belyses av den otillräckliga efterfrågan på marknaden,
har man på sina häll sett i den starka
investeringsverksamheten under 1956
och delvis under 1957. Den bidrog till
att utöka industriens kapacitet i sä hög
grad att efterfrågan hos de privata konsumenterna, hos stat och kommun och
hos kunderna i utlandet inte orkade
med. överkapaciteten blev särskilt
märkbar på de varaktiga konsumtionsvarornas område, t. ex. bilar, hushållsmaskiner och televisionsapparater. Bilindustriens kapacitet lär numera, enligt uppgift från ledande metallindustrihåll, vara så stor att den kan svara
för 10-12 miljoner bilar per år. Under
rekordåret 1955 såldes emellertid endast något över 7 miljoner vagnar, vilket dessutom skedde med hjälp av
kraftigt stimulerande avbetalningsvillkor. I vissa fall löpte avbetalningarna
på 36 månader. Några av dessa bilar
torde sålunda inte vara slutbetalda
ännu. Produktionsuppsvinget i bilbranschen drog med sig ett uppsving
även i många andra anknutna branscher, vilket dock inte kunde ske utan
fortskridande prishöjningar, dvs. inflation. överkapaciteten i den för nä-
ringslivet centrala bilbranschen torde
vara ett av de besvärligaste problemen
för tillfället, i all synnerhet som tendensen tilltar att det inte längre anses
vara så »finb att ha en ny modell
vart år.
För att få fart på produktionen
måste man först få fram en ökad köpkraft på marknaden. Att det skulle gå
av egen kraft förefaller i flera avseenden tvivelaktigt. Den amerikanska allmänheten är i mycket stor utsträckning betungad av avbetalningsköp och
konsumentkrediter med kontinuerliga
amorteringar, som verkar hindrande
på nya köp i större omfattning. Därtill
kommer att de europeiska industriländerna nu också har känning av de vikande konjunkturerna, vilket inte var
fallet vid de tidigare amerikanska produktionsavmattningarna 1949 och 1954,
då Förenta staterna hade fördel av
dessa länders oförändrade köpkraft.
Vidare försväras den nuvarande situationen av ihållande baissetendenser på
råvaru- och fraktmarknaderna, som leder till att valutareserverna krymper
137
ihop och hindrar råvaruländerna från
att köpa varor i industriländerna i
samma utsträckning som tidigare.
Inför den mörknande situationen
har regeringen fått uppbära skarp kritik från många håll för sin underlåtenhet att sätta in de s. k. grova kanonerna, dvs. ökade statliga köp och utgifter samt skattesänkningar. Den hänvisar visserligen till höjda utgifter i
budgeten för 1958/59. Men varken
dessa eller andra utgifter som president Eisenhower omnämnde i sitt anförande den 12 februari kan betecknas
som någon övergång till aktiv utgiftspolitik. För detta behövs betydligt kraftigare åtgärder. Regeringen anser sig
dock ha goda skäl för sin tvekan att ingripa med mera kraftiga stödåtgärder.
Dels hyser den farhågor för åtgärder
som kan betecknas som krisbetonade.
De kunde lätt få en olycklig psykologisk
verkan genom att ge den lättrörliga
amerikanska opinionen en känsla av
att krisen verkligen slagit klorna i nä-
ringslivet. En modstulen stämning
skulle försämra situationen. Dels tycks
regeringen, med rätt eller orätt, ha
ansett att »det värsta snart är över» och
att uppåtgående tendenser snart skulle
göra sig gällande. Därvid har den stöd
av flera framstående konjunkturforskare. Skulle man då sätta in de kraftigaste konjunkturstimulerande medlen,
vilkas fulla verkan blir märkbar först
någon gång nästa år, skulle detta
kunna leda till något som man på allt
sätt vill undvika, nämligen ett inflationstryck med penningvärdeförsämring och instabila priser. Regeringen
är synbarligen beredd att betala ett
högt pris för att undvika detta och till
på köpet acceptera en rätt märkbar
avmattning i produktionstakten. Därtill kommer en annan sak som skulle
öka regeringens dilemma. ökade statliga utgifter skulle just nu till en del
omintetgöra regeringens allvarliga ansträngningar att minska alla utgifter
138
för icke-militära ändamål och äventyra detta påbörjade långtidsprogram.
Trots alla betänkligheter förefaller
det dock som om man nu kommit till
en situation, där regeringen ej kan
tveka mycket längre att vidtaga kraftigare stimulerande åtgärder. Man håller det för sannolikt att så kommer
att ske, innan kongressen åtskiljs fram
på sommaren.
Även om läget för närvarande inger
betänkligheter bör man dock ej låta
förleda sig till alltför pessimistiska
betraktelser. Verkan av de konjunkturstimulerande medel som man har i beredskap bör icke underskattas. Allmänt
är man också övertygad om att det
komplicerade konjunkturförloppet är
så pass under kontroll, att en kris i
likhet med den i början av 30-talet icke
kan återkomma.
Försvarsberedningen har gjort sitt
Den 18 februari 1958 avgav 1955 års
försvarsberedning ett utlåtande rö-
rande de allmänna riktlinjerna för
krigsmaktens fortsatta utveckling, och
därmed fördes försvarsfrågan en lång
bit in i hamn.
Det är en sanning med modifikation,
att försvarsberedningen var enhällig.
Ledamoten herr Åkerström (s) saknades bland undertecknarna. Han hade
emellertid inte reserverat sig. Han
hade helt enkelt inte varit med på
slutet – enligt egen uppgift därför att
han varit upptagen av annat angeläget
arbete! Därmed må förhålla sig hur
som helst, och herr Åkerström kommer
säkert att låta höra av sig, när försvarspropositionen läggs fram i riksdagen.
Debatten i försvarsfrågan har varit
livlig. Pressopinionen har självfallet
varit delad i sakfrågor men i ett avseende har man på ansvarigt håll nästan genomgående varit enig – det går
inte att fortsätta med provisorier, det
måste fattas ett beslut. En kraftfull
aktion från marinens sida i syfte att
få öB-förslaget stjälpt har väckt uppmärksamhet. Det vore väl för mycket
begärt, att öB inom minskande kostnadsramar skulle kunna åstadkomma
en avvägning, som tillfredsställde alla
försvarsgrenscheferna. I själva verket
har alla varit missnöjda, chefen för
marinen mest eftersom han varit hårdast utsatt. Bara det tyder på att öB
haft i stort sett rätt kurs. öB själv har
förmodligen inte varit glad åt denna
offentliga tvättbykning. I vart fall har
han underlåtit att blanda sig i debatten.
Bland yngre militärer inom alla försvarsgrenar gör sig nu, sedan »eld upphör» blåsts, den uppfattningen alltmera gällande, att öB-institutionen
borde stärkas. Det kommer i framtiden
alltid att bli fråga om att avväga olika
försvarsfunktioner, och det kan då inte
vara rationellt – menar man – att
ha en öB, som kan förbigås av direkt
under Kungl. Maj :t lydande försvarsgrenschefer. Frågan skall utredas.
Försvarsberedningen har gett öB :s
avvägning sitt stöd. Den utgår från att
det vid den praktiska utformningen av
försvarsorganisationen skall bli möjligt
att uppnå en något högre effekt vid
marinen än vad som bedömts i alternativ Adam. Det är känt, att beredningen
fattade ställning sedan öB efter diskussion med chefen för marinen föreslagit
försvarsministern en mindre förskjutning till marinens förmån. Beredningen har sålunda inte dikterat utan
endast anslutit sig till en av öB föreslagen kompromiss, som innebar att
marinen kompenserades på armens
och flygvapnets bekostnad men långt
ifrån i den utsträckning marinchefen
tidigare krävt.
Den krigsmakt vi får kommer att
möjliggöra ett allsidigt luftförsvar av
viktigare landsdelar och ett invasionsförsvar i två huvudriktningar, där
dock resurserna inte medger tillräcklig kraftsamling mer än till en. Periferiförsvaret kommer att i ökad utsträckning åvila attackflyget. övervattens- och självfallet kustartilleristridskrafterna får sin huvudsakliga uppgift
i kustområdena. Fältförbanden koncentreras till försvar av viktigare
gräns- och kustavsnitt. Lokalförsvarsförbanden och hemvärnet svarar för
ytförsvar och bevakning.
För 1958;59 har kostnadsramen bestämts till 2700 miljoner kronor. Häri
ligger en uppräkning, främst med hänsyn till teknisk fördyring, på 75 miljoner kronor. Några äskanden om anslag
på tilläggsstat – av vad anledning det
än vara må – får inte förekomma.
Armen erhåller siffermässigt 987 miljoner kronor (3 miljoner kronor
mindre än i alternativ Adam enligt
öB ursprungliga avvägning), marinen
420 (20 miljoner kronor mera) och
flygvapnet 1103 (78 miljoner kronor
mera – om man tar bort öB-Adams 16
miljoner till luftvärnsrobot, blir det 62
miljoner kronor mera). Kungl. Maj :t
spärrar t. v. 70 av de 78 miljonerna
till flygvapnet.
Beredningen förutsätter en årlig anslagsstegring fr. o. m. 1959j60 pä 2 ’/.
procent för teknisk utveckling och härutöver kompensation för löne- och
prisstegringar. Det viktigaste i rekommendationerna – som i detta hänseende bara är ett konfirmerande av
överenskommelsen mellan regering
och oppositionsledare – är just denna
kostnadsinriktning. statsmakterna
måste i värt tekniska tidevarv ikläda
sig långsiktiga betalningsförpliktelser.
Därmed har de militära myndigheterna fått en reell grund för sin planering.
Hur kostnadsförskjutningen till marinens förmän i fortsättningen skall
ske är bara delvis klart. Av Kungl.
Maj :ts direktiv den 21 februari 1958
till försvarsgrenscheferna framgår, att
chefen för marinen 1959j60 har att
10- 583443 Svensk Tidskrift H. 9 1958
139
räkna med ungefärligen 400 miljoner
kronor. Betalningsutfallet därefter får
man – menar försvarsministern – ta
ställning till, när en ny plan för den
framtida inriktningen av marinens
materielanskaffning lagts fram. Enligt
marinchefens uttalanden kommer en
vapenplan för kustartilleriet att föreligga redan under 1958, medan en fartygsbyggnadsplan inte kan vara klar
förrän i slutet av 1959. Utrymmet för
marinens »Ökning» i fortsättningen
måste emellertid liksom 1958j 59 beredas genom att armens och flygvapnets andelar minskas.
Beredningen framhåller, att den tekniska utvecklingen särskilt beträffande
atomvapen och robotar inom några är
kommer att påverka vårt försvar och
dess utformning i växande grad. Den
förklarar sig ha noga studerat atomvapenfrågan men har inte tagit ställning. De tekniska förutsättningarna är
sådana, att ett visst uppskov med ställningstagandet synes kunna ske, menar
beredningen. Det är i och för sig oantastligt, och huvudsaken är, att ingen
tid går förlorad för forskning och försök. Forskning inom atomvapen- och
robotområdet har också principiellt
förlänats »hög prioritet» vid fördelning av anslag och personal. Det bör
emellertid ihågkommas, att alla alternativ – t. o. m. öB eget förslag – förutsätter atomvapen, om vårt försvar
skall ha rimlig avskräckande effekt.
Atomvapenfrågan är inte något, som
kan få »mogna» hur länge som helst.
Frågan om vi skall skaffa oss dessa
vapen hör nära ihop med möjligheterna att på längre sikt realisera mälsättningen för det militära försvaret,
och hela det problemkomplexet har
försvarsberedningen valt att kringgå.
Välfärdspolitik och avundsjuka
I Samtid och Framtid nr 1 diskuterar
Lennart Thuresson i en artikel med
rubriken »Vägen frän välfärdsstaten»
140
dels »vilka motiv … som ligger bakom
och har drivit fram välfärdspolitiken
sådan den numera praktiseras här i
landet och i många andra demokratier», dels hur man skall kunna »angripa uppgiften att vrida in utvecklingen på sundare banor utan att tillgripa medel som är lika fördärvliga
som den politik man vill ändra». I
båda dessa stycken är författarens
åsikter i hög grad diskutabla.
Hr Thuresson urskiljer tre huvudgrupper av motiv till den nuvarande
välfärdspolitiken – medkänslan, avunden och den politiska ambition som
kapitaliserar avundsjukan i maktsträ-
vandenas tjänst. Denna senare faktor
framhäves som den avgörande förklaringen till att allt under det att de
stora, politiskt betydande grupperna
erhållit allt flera generella förmåner
har de numerärt obetydliga grupperna
av verkligt nödlidande på ett upprö-
rande sätt fått halka efter i den allmänna utvecklingen.
Hr Thuressons synpunkter på detta
speciella problem är i och för sig tänkvärda. De motiverar likväl inte på nå-
got sätt hans brutalt ytliga resonemang
om avunden. »Idealisternas och reformatorernas upphöjda tankar skulle förmodligen aldrig ha omsatts i verkligheten i den utsträckning som skett, om
de inte kunnat användas för att stimulera andra känslor än det rena och
osjälviska medlidandets. De ideal som
medkänslan uppställt har avunden kastat sig över och tillägnat sig som vapen
och rörelsekapital. Avundsjukan är välfärdspolitikens andra rotstock – och
beklagligtvis en starkare sådan än
medlidandet.»
Det är påfallande att förf. helt tycks
förbise den roll rättfärdighetskravet
spelat för välfärdspolitiken – utan tvivel inom alla partier, men obestridligen
mest framträdande inom socialdemokratien. – Han tycks endast se avundsjukan. Förhållandet är ju, – som
borde vara väl känt – att värderingarna om vad som är rätt och rättfärdigt växlar mellan olika grupper. Man
kan anse, att det vore lyckligt om den
inom arbetarrörelsen härskande, alldeles avgjort på »jämlikhet» inriktade
rättviseuppfattningen kunde ersättas
med ett mera nyanserat betraktelsesätt
med större utrymme för differentiering. Man kan beklaga effekterna av
åtskilliga egalitära reformer. Likväl
måste man respektera det faktum, att
reformverket burits upp av ett uppriktigt, etiskt motiverat rättfärdighetspatos, ofta av oerhörd styrka. Att avfärda detta med en arrogant formulering om avundsjuka är inte bara utmanande och sårande mot politiska motståndare – det är ett bevis på att man
inte gjort sig tillräcklig möda att analysera de faktiska förhållandena.
Att finna alternativ till den nuvarande uppläggningen av socialpolitiken är tvivelsutan en av de viktigaste
uppgifterna. Olyckligtvis är Lennart
Thuressons konkreta förslag knappast
mindre grovt tillyxade än hans ideologiska analys. Den föreslagna parlamentariska besparingskommissionen
finner han inte vara ett tillräckligt effektivt medel. Vad som behövs är istället en oparlamentarisk kommitte, »ju
mer oparlamentarisk, desto bättre. Det
behövs ett från hela partipolitiken fristående utskott av oberoende sakkunskap, som omprövar hela frågan om
vad samhället bör göra och inte göra,
om var den riktiga och rimliga gränsen går mellan statlig och enskild verksamhet, individuellt och socialt ansvar.» Detta är inte endast, som författaren tror, verklighetsfrämmande.
Det är i sak orimligt.
Bl. a. just på grund av den av hr
Thuresson förbisedda skillnaden mellan olika gruppers rättviseuppfattningar är det absurt att tänka sig att ett
sådant problem skulle kunna lösas av
))Oberoende sakkunskap:.. I och med att
en expertgrupp skulle ta ställning till
frågan om den rimliga och riktiga
gränsen mellan statlig och enskild
verksamhet, skulle den uppenbarligen
fatta position just i den fråga som är
den centrala för den partipolitiska striden i vårt land, en strid i vilken maktförhållandena just avspeglas i den nu
förhandenvarande gränsdragningen.
141
I all sin orimlighet är hr Thuressons
förslag på sitt sätt ett intressant exempel på den oklarhet i uppfattningen om
skillnaden mellan politik och objektiv
sakkunskap och pä det mer eller mindre
aggressiva förakt för den demokratiska
politiken och dess arbetsformer som av
och till pä ett betänkligt sätt gör sig
gällande i den enklare debatten.
Den franska ståndpunkten
Det franska flygangreppet mot den
tunisiska byn Sakiet är ur alla synpunkter en tragedi. Militärt måste
operationen anses vara tämligen misslyckad. Man har sannolikt dödat ett
antal rebeller tillhörande motständsrörelsen (FLN), men även det högsta
från franskt håll uppgivna antalet dö-
dade kan inte ha motsvarat insatsen.
Därtill kommer det horribla, att fullständigt oskyldiga civilpersoner, kvinnor och barn, utan anledning dödats
och sårats. Politiskt har angreppet visat sig vara ett katastrofalt misstag.
Fransmännen håller på att förlora den
ställning de ännu innehade i Tunisien.
Deras fortsatta rätt att utnyttja hamnen Bizerte har ifrågasatts, och därmed försvagas NATO. Deras konsulat
i Tunisien har stängts.
Man frågar sig, hur ett så desperat
företag kunnat motiveras. Man vill veta
vem som är ansvarig. Ett negativt svar
på den förra frågan kan omedelbart
ges. Det förhåller sig inte så som Tunisiens president Bourguiba velat göra
gällande. Han har sagt i en intervju i
»Newsweek», att fransmännen bombade Sakiet »därför att de nu vet, att
de inte kan vinna kriget i Algeriet och
de har blivit desperata. De slår omkring sig åt alla håll som ett sårat djur
i ett hörn. Förödmjukade och slagna
i öppen strid, splittrade genom regeringskriser i Paris, har de tagit sin
sista tillflykt till Sakiet-Sidi-Youssef.»
Denna meningslösa propagandatirad
har vunnit en viss genklang i olika
pressorgan. Sanningen torde i stället
vara, att 1957 var ett starkt framgångsrikt år för fransmännen i striden mot
rebellerna i Algeriet. Man har fått en
betydligt bättre ordning i landet och
rensat upp det ena motståndsnästet
efter det andra. Gränsen mot Marocko
anses vara under god kontroll, och
medan förr medlemmar av FLN tagit
sig till Marocko för vila och nybeväpning, har praktiskt taget denna trafik
helt upphört. Gränsen mot Tunisien
har däremot endast delvis kunnat saneras. Den skyddas i viss utsträckning
genom elektriskt laddad taggtråd, som
försvårar gränspasseringar. Under så-
dana omständigheter har betydande
styrkor tillhörande FLN isolerats i Tunisien. Det hör nämligen till bilden,
att dessa trupper fritt fått dra sig tillbaka in pä tunisiskt område, där de
vilat, skött sina sårade, övat och fått
nya vapen, vilka lossats i tunisiska
hamnar. President Bourguiba har
ingenting nämnt om detta i sin amerikanska intervju, men han torde i själva
verket intet ha att säga till om pä västtunisiskt område. Hans ställning, redan
förut svag, är där helt negligerad, och
gränslandet mot Algeriet styrs av den
algeriska rebelledningen.
Detta förhållande kan i och för sig
inte motivera det franska anfallet mot
Sakiet. Fransmännen har uppgivit, att
luftvärnskulsprutor, placerade i byn,
beskjutit franska plan som flugit längs
gränsen. Inte heller detta kan vara
tillräcklig motivering: med dem lär
man ha kunnat komma tillrätta. Utan
bakgrunden är givetvis, att fransmännen nu snart sagt med alla medel vill ha
slut pä kriget. Varje dag stupar frans- 130
män i Algeriet. Ingen lär vilja försvara
de franska tortyrmetoderna mot rebellerna- de är tyvärr ett faktum- men
fransmän som fallit i rebellernas händer upplever, eller dör under, samma
behandling. De barbariska handlingar
som utövats mot icke-stridande från
rebellernas sida på algeriskt område är
väl kända, och dem kan man inte lägga
fransmännen till last. Under sådana
omständigheter är det naturligt, att
militära befälhavare förlorat tålamodet med det förhållandet att motståndaren kunnat dra sig tillbaka till en
annan stats område, där han upprättat
sin bas. Man har haft underrättelser
om en kraftsamling vid Sakiet, och
man har satt in sitt flyg mot den.
Detta är den franska ståndpunkten.
Det har varit militärt och moraliskt
försvarligt att angripa rebellerna där
man funnit dem. Man har ansett sig
styrkt i sin åsikt därför att på diplomatisk väg intet fanns att göra: eftersom Bourguiba faktiskt inte är herre
i sitt hus, måste man själv gripa in.
Vad den som givit ordern inte insett
är de politiska konsekvenserna. Detta
och mycket annat tyder på, att ingen
i regeringen var underrättad om vad
som förestod. Minister Lacoste påstås
ha fått reda på saken då han återvände
från en inspektionsresa. Beslutet har
varit rent militärt. Följderna blev inte
de beräknade. striderna i Algeriet
blossade upp. Terrorn inom arabbefolkningen i Frankrike har ökat – i
Paris patrulleras vissa kvarter av poliser med kulsprutor. Frankrikes ställning utåt har försvagats.
I den medling som nu förestår från
amerikansk-engelsk sida får båda sidorna tillfälle att lägga fram sina synpunkter. Fransmännen har erbjudit sig
att betala ersättning för den civila skadegörelsen. Även om summan blev hög,
vore priset ringa om härigenom ett slut
kunde ses på Tunisiens roll som basområde för algeriska rebeller. Man må
ha vilka åsikter man vill om den franska politiken i Algeriet, men där rör
det sig dock om ett område där Frankrike är skyldigt att hålla ordning och
skydda innevånarna för terror, även
om denna klär sig i nationalistisk och
»frihetsälskande» dräkt. Först sedan
FLN slagits ned, kan det bli tal om diskussioner på det politiska planet om
en förbättrad ställning för algerierna
gentemot den miljon fransmän, som nu
är bosatt i Algeriet och som utan tvivel
åtnjuter förmåner som en privilegierad
klass.
lndonesiens dilemma
Den kris, som det stora indonesiska
öriket sedan mer än ett år tillbaka genomlever, har under den senaste må-
naden tagit en vändning som hotat den
unga nationens hela existens. Den händelseutveckling, som kulminerade i
och med proklameraodet av rebellregeringen i Padang på Sumatra den 15
februari, utgör endast den logiska konsekvensen av ett de facto-tillstånd som
förevarit sedan hösten 1956 och vars
grundläggande faktorer varit förhanden under en följd av år.
Sedan gammalt har en djupgående
motsättning rått mellan å ena sidan det
folkrika och ekonomiskt utvecklade
Java, som redan under den holländska
tiden betraktades som arkipelagens
centrum, och de glesare befolkade,
men på naturtillgångar utomordentligt
rika s. k. ytteröarna. Redan vid republikens proklamerande 1945 tog sig
denna motsättning uttryck i krav från
de yttre öarnas sida på att Indonesien
skulle bli en federation och icke en
enhetsstat, detta emedan stora delar
av befolkningen där fruktade att Java,
med sina två tredjedelar av Indonesiens befolkning, i alltför hög grad
skulle bli dominerande i den nya nationen. Java fick sin vilja fram ifråga
om enhetsstaten, bland annat därför
att en federativ statsbildning ansågs
medföra faror för splittring i kampen
mot holländarna, men efter det frihetskampen förts till ett lyckosamt slut
dröjde det inte länge förrän de yttre
öarnas farhågor i stor utsträckning besannades. Att landets administration
företrädesvis sköttes av javaner skapade endast begränsad irritation i jämförelse med det obestridliga faktum,
att centralregeringen redan från början ställdes inför nödvändigheten att
genom ett system av exportavgifter belasta de övriga öarnas ekonomi, dels
för de rena statsutgifterna, men dels
även för försörjningen av det överbefolkade Java. Detta stimulerade i hög
grad »provinsernas» krav på lokal
självstyrelse, och en växande opposition på »ytteröarna» fordrade rättighet för provinserna att själva råda
över sina inkomster. Centralregeringen
företrädde härvidlag J avas intressen.
Dess osäkra ställning bidrog till att
öka dess fruktan för de separatistiska
strävanden som helt naturligt åtföljde
denna opposition. Samtidigt saknade
den resurser att ensam administrera
landet på ett tillfredsställande sätt,
vilket naturligtvis i sin tur befrämjade
oppositionens syften.
Denna grundläggande motsättning i
geografiskt och ekonomiskt hänseende
komplicerades av de politiska stridigheter som följt med samhällsstrukturens omvandling från den av holländarna omhuldade feodalismen till ett
åtminstone i teorin demokratiskt och
antikapitalistiskt samhälle. Härmed
sammanhänger en djupgående generationsbrytning mellan en äldre generation, som fördes fram till ledningen
genom frihetskampen mot holländarna
och som fortfarande har den holländska imperialismen i färskt minne, och
en yngre, som i stor utsträckning fått
västerländsk utbildning, som övergivit
frihetskämparnas nationalistiska ideal
och vars politiska åskådning mera be- 131
stäms av ekonomiskt-rationalistiska
motiv.
Den »äldre» generationen förklarar
sig syfta till bevarandet och befästandet av Indonesiens oberoende och suveränitet, framför allt i förhållande
till den förutvarande kolonialmakten
och till det »imperialistiska» västerlandet överhuvud, och dess inställning tar
sig ofta uttryck i en mot västerlandet
starkt fientlig attityd. För att genomdriva sina intentioner söker dessa nationalister underblåsa befolkningens
latenta främlingshat. I motsats häremot
intar den nya generationen en mera
moderat hållning till det utländska inflytandet och förklarar sig framför allt
vilja inrikta sig på vad den anser vara
Indonesiens centrala problem, nämligen de ekonomiska. Den hävdar att
landet bör söka samarbete med västmakterna och på så sätt utnyttja västerlandets för landets ekonomiska utveckling nödvändiga tekniska framsteg och kapitalresurser.
Det är ingen tillfällighet att dessa
motsättningar utkristalliserats i ett
formligt uppror mot centralregeringen
på Java. Såsom centrum för den holländska kolonisationen var Java från
början även centrum för den anti-holländska befrielsekampen, och det är
karakteristiskt att det gamla nationalistpartiet, som grundades och under
många år leddes av president Sukarno,
fortfarande har sitt starkaste stöd på
Java. Den ledande falangen inom detta
parti har bibehållit den nationalrevolutionära inställningen från frihetskampens tid, och den stödes härvid
aktivt av president Sukarno. I sin motsättning till nationalistpartiet- som är
religiöst neutralt och motarbetar tanken på muhammedanismen såsom
statsreligion – har de muhammedanska partierna sökt anknytning till
öarna utanför Java, där islam traditionellt har en dominerande ställning, och
i samband härmed gjort sig till tolk
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
132
även för »ytteröarnas» ekonomiska
strävanden i riktning mot oberoende
av Java och mot samarbete med det
västerländska kapitalet.
Inför denna hotande splittring såg
sig nationalistpartiet nödsakat att söka
parlamentariskt stöd hos kommunistpartiet, som sedan frihetskampens tid
haft en stark ställning på Java. Genom samarbetet med nationalistpartiet
stärktes kommunisternas inflytande,
samtidigt som motsättningarna mellan
nationalisterna och de muhammedanska partierna intensifierades, i all synnerhet som kommunistpartiet uteslutande hade sin förankring på Java och
helt företrädde centralregeringens intressen gentemot de yttre öarna.
I förening med den brokiga partioch opinionsflora som främjades av
det gällande proportionella valsystemet verkade alliansen mellan nationalist- och kommunistpartierna förlamande på den indonesiska parlamentarismen. Den politiska situationen i
landet blev efterhand ohållbar, eftersom de kortlivade minoritetsregeringarna under omväxlande nationalistiska
och muhammedanska premiärministrar sällan lyckades tillvälla sig erforderlig auktoritet i landet. En bidragande orsak härvidlag var utan tvivel
korruptionen inom administrationen,
vilken blivit ett ofta använt tillhygge
i den politiska kampen och därmed i
hög grad undergrävt befolkningens förtroende för sina styresmän.
I december 1956 blev situationen
akut i och med att en rad militärbefälhavare i provinserna, i tydlig opposition mot presidentens och nationalistpartiets samarbete med kommunisterna, genom »pronunciamentos» övertog de administrativa befogenheterna
inom sina respektive områden. Ehuru
inga bevis finns för att dessa aktioner
varit samordnade, var deras syfte gemensamt. De avsåg alla att hävda provinsernas rättigheter gentemot centralregeringen på Java och att protestera
mot kommunisternas ökade inflytande
inom denna.
Det var i detta läge som president
Sukarno framlade sin plan för att
»rädda demokratin». Eftersom den västerländska, parlamentariska demokratin hade »misslyckats» i Indonesien,
ville presidenten införa en »vägledd
demokrati». Det torde vara ostridigt
att Sukarnos plan syftade till att sätta
parlamentet ur spel genom tillsättandet av en samlingsregering, kompletterad med ett »nationalråd», utsett av
presidenten själv. Efter dessa riktlinjer
tillsatte Sukarno i juni 1957 den »Utomparlamentariska expertregeringen»
Djuanda, vilken emellertid åstadkom
en kompromiss, såtillvida som regeringschefen i ett försök att avväpna
oppositionen vägrat att, i överensstämmelse med Sukarnos ursprungliga
»plan», upptaga kommunisterna i sin
regering.
Klyftan mellan centralregeringen
och de lokalt styrda provinserna kunde
dock icke överbryggas. Oppositionen
blev under hösten 1957 alltmer förbittrad, och det förklarades att även
om kommunistpartiet var utestängt
från regeringen, så upptog den dock
en rad ministrar som betraktades som
kommunistsympatisörer. I ett försök
att avleda opinionens uppmärksamhet
från de inrikespolitiska tvisterna försökte centralregeringen samla befolkningen kring kravet på holländskt tillbakaträdande från västra Nya Guinea.
I december kulminerade denna kampanj i en häftig aktion från regeringens och de kommunistdominerade
fackföreningarnas sida mot holländska
företag och privatpersoner i Indonesien. Det huvudsakliga resultatet, för
lndonesiens del, av denna aktion var
att en betydande del av landets nä-
ringsliv paralyserades – bland annat
lamslogs till stor del kommunikationerna mellan de olika öarna, vilket
snabbt ledde till ekonomiskt kaos och
på vissa platser till ren hungersnöd.
Oppositionen i provinserna fick härigenom ytterligare vind i seglen, i all
synnerhet som den från början motsatt
sig aktionen och i stället hävdat nödvändigheten av ekonomiskt samarbete
med västerlandet och holländarna. Den
kunde nu med fog påstå att centralregeringens politik ledde landet mot
ekonomisk ruin, och den fick härvidlag stöd av den yngre, västerländskt
influerade eliten inom framför allt det
muhammedanska Masjumipartiet. Efter att förgäves ha krävt regeringen
Djuandas avgång och dess ersättande
med en regering under förre vicepresidenten Mohammad Hatta och sultanen
av Djogjakarta, vilka båda gjort sig
kända för sitt motstånd mot Sukarnos
nationalistiska och antivästerländska
politik, utfärdade militärbefälhavarna
på Sumatra sitt ultimatum till Djakartaregeringen den 10 februari, och
proklamerade fem dagar senare sin
egen motregering, med en av Indonesiens främsta politiker, förre riksbankschefen Sjafruddin, som premiärminister.
Den nya regeringen i Padang har
utan tvivel möjlighet att svälta ut centralregeringen i Djakarta, då ju Sumatra hittills varit Indonesiens huvudsakliga producent av utländsk valuta
och Java näppeligen i längden torde
vara självförsörjande. Det återstår att
se, huruvida de militära operationer
som Djakarta inlett mot Parlangregeringen kommer att leda till ett regelrätt
inbördeskrig, eller om en försoning
trots allt kommer till stånd. Under nuvarande omständigheter ligger det givetvis i Nederländernas, och kanske
överhuvud taget i västmakternas intresse att stödja rebellregeringen. Ett
dylikt stöd torde dock under överskådlig tid förbli ytterligt inofficiellt, hur
stark rebellernas önskan om hjälp än
må vara. Varje västmaktsingripande i
133
den indonesiska konflikten torde i
själva verket numera omedelbart få
till följd en skarp reaktion från östblockets sida. Karakteristiskt är, att då
utrikesminister Dulles för en tid sedan
vid en presskonferens förklarade, att
Förenta staterna önskade en regering
i Indonesien som kunde stödja sig på
folkviljan, Djakartaregeringen omedelbart avlät en energisk protest och förklarade, att Förenta staterna borde avhålla sig från att blanda sig i asiatiska
staters inre angelägenheter, »eftersom
i så fall andra stormakter kunde föranledas göra detsamma».
Tydligare kan knappast situationen i
Indonesien av idag uttryckas.
Privatisering av bostadsägandet
I en motion till årets riksdag har ett
antal högermän tagit upp frågan om
det kollektiva bostadsägandet till kritisk behandling. Efter att ha påvisat
de avsevärda farorna och nackdelarna
med detta, föreslår motionärerna att
de kommunalägda bostäderna successivt överföras i enskild ägo, lämpligast
genom att de övertagas av nybildade
bostadsrättsföreningar. De synpunkter
som framläggs i denna motion bör ha
sitt givna intresse för den, som vill
se att den nuvarande samhällsutvecklingen i riktning mot samhällelig dirigering och en alltmera utbredd förtäckt socialisering brytes och i stället
vill ge enskild initiativkraft och ansvarstagande och enskild äganderätt
ännu en chans.
Den bostadspolitik som förts under efterkrigstiden har på ett flertal områ-
den medfört besvärande och i några
fall olidliga missförhållanden. I vissa
fall är dessa missförhållanden uppenbart och drastiskt verifierade, som
t. ex. inom de områden som påverkas
av hyresregleringen, medan de i andra
fall inte framträder lika klart. Ett exempel på den sistnämnda kategorin är
——————————-
134
den förändring i ägarestrukturen som
bostadspolitiken i allmänhet och de
statliga lånereglerna i synnerhet har
framtvingat.
Medan det före kriget var en undantagsföreteelse att annat rättsobjekt än
enskild person var ägare till bostadsfastigheter, har alltsedan kriget den
kommunala andelen i bostadsbyggandet och därmed småningom i bostadsägandet blivit allt större. Denna andel
utgör för närvarande inte mindre än
ca 30 %. Det kommunala bostadsbyggandet och ägandet sker i olika former. Dels så att kommunerna engagerar sig direkt genom en av sina nämnder eller också bildas det aktiebolag,
stiftelser eller föreningar, s. k. allmännyttiga företag, i vilka kommunerna
har styrelsemajoritet, för att omhänderha denna verksamhet. Anledningen
till att denna ofantliga kommunala
expansion kunnat ske på ett så kapitalkrävande område som bostadsproduktionen är de statliga lånebestämmelserna, som medger kommuner och
s. k. allmännyttiga företag räntesubventionerade statliga lån upp tilltOO%
av avkastningsvärdet. Under senaste
året har visserligen här införts ett
tak, som tvingar till en rationell produktion såvitt detta värde inte skall
överskridas och sålunda kommunala
medel behöva engageras i fastigheter;
tidigare fanns inte ens en dylik spärr
utan lån till fulla produktionskostnaden erhölls genomgående. Tack vare
dessa bestämmelser har de allmännyttiga företagen kunnat arbeta praktiskt
taget utan eget kapital, ett dylikt utgörande mindre än 1 % av omslutningen har tidigare varit vanligt.
Emellertid har under förra året beslutats att det egna kapitalet skall utgöra lägst 1 % av balansomslutningen,
varför en viss höjning på senaste tid
har ägt rum. Fortfarande är dock detta
kapital betydelselöst i förhållande till
företagens stora engagemang. Förutom
att expansionssvårigheterna för kommunerna sålunda har eliminerats vad
kapitalsidan beträffar innebär lånebestämmelserna samtidigt en prioritering
av de kommunala företagen i förhållande till andra byggkategorier. Dessa
kan erhålla lån till högst 95 % av
avkastningsvärdet, vilket innebär en
prioritering på kostnadssidan, då dessa
lån löper med en kraftigt subventionerad räntefot.
Förutom de principiella invändningar som måste resas mot en ökad
kollektivisering av äganderätten, för
vilka knappast en närmare redogö-
relse behöver lämnas till denna tidskrifts läsare, aktualiserar denna utveckling en rad mer speciella invändningar. Sålunda medför den ökade bostadsförvaltningen för kommunerna ett
mycket omfattande ekonomiskt ansvar,
som visserligen ännu ej har aktualiserats, men som i ett kärvare konjunkturläge eller vid en av andra orsaker betingad bättre balans mellan tillgång och
efterfrågan på bostadsmarknaden mycket snabbt kan materialiseras och
handgripligt kullkasta alla kommunala
statskalkyler. statsbidrag kan visserligen erhållas till bestridande av en del
av dessa kostnader, men kommunernas
utgifter för dylika förluster blir sä-
kerligen detta till trots mycket betungande. De fastigheter som byggts i
kommunal regi är i allmänhet lokaliserade till tätorternas ytterområden
och inrymmer dessutom till övervä-
gande del smålägenheter. När möjligheterna till ett fritt konsumtionsval
äntligen inträder även på bostadsmarknaden finns det anledning att antaga,
att efterfrågan i större utsträckning än
vad som nu är fallet kommer att inrikta sig på egnahem, och att de som
fortfarande efterfrågar hyreslägenheter
kommer att fordra att dessa ur kommunikationssynpunkt är lämpligt belägna, dvs. huvudsakligen lokaliserade
till tätorternas centrala delar. Sistnämnda tendens kommer att i en framtid få större betydelse, då den länge
eftersatta saneringen av städernas centralområden kommer till stånd och
åstadkommer ett större utbud av lägenheter med bekvämt läge. Båda de här
omnämnda förhållandena kommer att
innebära risk för att en avsevärd del
av de kommunala företagens lägenheter vid balans på hyresmarknaden
kommer att stå tomma.
De amorteringar som kunnat göras
på detta kommunalförvaltade fastighetsinnehav har inte på långt när varit
tillräckliga för att täcka den reella
värdenedgången. Endast den hittillsvarande penningvärdeförstöringen och
därav följande ökning av husens nominella värde har befriat kommunerna
från avsevärda förluster. Det är så-
lunda uppenbart att det kommunala
fastighetsinnehavet utgör en alltmer
betungande börda, varför det ur kommunal synpunkt vore önskvärt om en
avveckling av detta engagemang kunde
ske.
Även ur samhällsekonomiska aspekter skulle mycket stå att vinna på en
avveckling av det kommunala bostadsbyggandet liksom av det kommunala
fastighetsinnehavet. Det torde nämligen vara ett faktum att en av de främsta
anledningarna till efterkrigstidens prisinflation är det i förhållande till den
nödvändiga investeringsvolymen alltför ringa sparandet. Den relativa
minskning i sparandevolymen som här
har skett kan till stor del förklaras av
det bortfall av sparandeanledningar,
som blivit en följd av den senaste tioårsperiodens socialpolitik. I ett dylikt
av alltför ringa sparande karakteriserat samhällsekonomiskt läge är det
orimligt att premiera en produktionsform som gör varje form av eget sparande hos vare sig byggherren eller
den blivande konsumenten obehövligt.
Det är fastmera i dagens samhälle en
angelägenhet av högsta prioritet att
135
för att höja sparandevolymen tillvarataga varje incitament till personligt
sparande, som fortfarande kan spåras.
Det kanske främsta kvarstående sparandeincitamentet, sedan socialpolitiken har löst de centrala trygghetsfrå-
gorna, torde vara en hos alla människor stark längtan efter en egen bostad. Under de många är av bostadsbrist som vi har bakom oss har det ju
även visats, till vilka stora ekonomiska offer människorna har varit beredda att gå för att nå detta mål, och
det har i dessa fall dessutom gällt stora
kapitalutlägg, som inte har resulterat
i någon motsvarande tillgång. Bostadsproduktionen bör sålunda i största
möjliga utsträckning ske på sådana
villkor, att den blivande nyttjaren till
bostaden blir nödsakad att spara ihop
och insätta ett visst eget kapital i densamma och sedermera även successivt
amortera av de lån som placerats i
fastigheten. Ett dylikt system torde
enklast och effektivast kunna uppnås
genom en avveckling av de allmännyttiga bostadsföretagen och deras ersättande både vad gäller nyproduktionen
och det redan befintliga fastighetsbeståndet med bostadsrättsföreningar.
Tanken skulle härvid för det äldre fastighetsbeståndets vidkommande vara,
att de av de nuvarande hyresgästerna
som är villiga härtill bildar en bostadsrättsförening, som övertar fastigheten
från kommunen eller det allmännyttiga
företaget.
En övergång frän hyreslägenheter
till lägenheter som innehas med bostadsrätt skulle även medföra en icke
obetydlig nationalekonomisk vinst. All
erfarenhet tyder nämligen på att förslitningen av bostäderna och därav betingade reparationer och underhåll avsevärt nedgår, på grund av den större
omsorg och försiktighet den visar, som
själv äger sin lägenhet och får bekosta
reparationerna däri. De fördelar ur så-
väl uppfostringssynpunkter som beträf- 136
fande karaktärsdaning som en utvidgning av den enskilda äganderätten särskilt beträffande ett så centralt föremål
som den egna bostaden medför, är för
allom uppenbara och skall här icke vidare diskuteras. Det lovande initiativ
som här har kommit från högerhåll
spänner således över många områden
av vital betydelse. Skulle förslaget genomföras har man anledning att förvänta en icke obetydlig förbättring av
bristsituationen på bostadsmarknaden
samtidigt som man uppnår betydande
samhällsekonomiska fördelar; icke
minst betydelsefull härvidlag är självfallet den uppbromsande effekt som
dessa åtgärder skulle ha på inflationen.
Därtill kommer att den upplösning av
familjebanden och familjens betydelse
i samhället som f. n. successivt sker avsevärt skulle avtaga eller kanske t. o. m.
vändas i sin motsats i den mån människorna i en annan utsträckning finge
tillgång till bostäder som de med skäl
kunde kalla sina egna och för vilka de
finge taga ekonomiskt ansvar.
Den amerikanska konjunkturen
Förra året började orosmolnen dra
ihop sig på den amerikanska högkonjunkturens himmel. President Eisenhower och hans ekonomiska rådgivare
förklarade emellertid att man inte behövde hysa någon oro för den närmaste framtiden. Fanns det några ekonomiska moln var det närmast sommarskyar, som gav svalka åt en alltför
het dag. Det kunde högst röra sig om
en justering av det för högt uppdrivna
expansionstempot.
I år är presidenten inte fullt så
hoppfull. Han har nu fäst sin optimism
snarare vid utvecklingen på lång sikt
än vid den omedelbara framtiden. Visserligen yttrar han sig på intet sätt
pessimistiskt om den näraliggande
framtiden. Det gäller att hålla humöret
uppe och inte låta missmodiga stämningar gripa omkring sig. Men hans
ton är dämpad och de ekonomiska siffrorna ser ut på ett sätt som kommer
pressen i östblocket att jubla i förväntan om en alltmer djupnande kris.
Den industriella produktionen låg i
januari i år nästan 10 procentunder den
tidigare toppunkten, som inregistrerades i december 1956. Nedgången var
till en början ganska måttlig. Det uppvisades till och med en viss uppgång
under mitten av 1957, men efter augusti har kurvan gått brant neråt.
Viktiga nyckelindustrier visar en
fortsatt avmattning. Produktionen
inom järn- och stålindustrien har successivt sjunkit så lågt, att kapaciteten
nu utnyttjas till endast ca 55 procent.
Bilindustrien har fått allt sämre försäljningssiffror, som lett till omfattande permitteringar. Ett undantag utgör dock småbilarna, som visar en god
tendens. Företagsvinsterna sjunker och
utdelningarna krymper. De planerade
industriinvesteringarna ligger betänkligt lågt, nästan en tredjedel lägre än
förra året. En del företag har inställt
redan påbörjade nybyggnader. Konkurserna har ökat och nått sin största
omfattning sedan 1940. Arbetslöshetssiffran har stigit, särskilt sedan december förra året. I februari i år inregistrerades över 5 miljoner arbetslösa, vilket utgör nära 7 procent av hela arbetskraften. På sina ställen har man
öppnat bespisningslokaler för arbetslösa. 1933 var dock procenten nästan
25, och 1934 17,2.
Orsaken till denna föga gynnsamma
bild, som särskilt belyses av den otillräckliga efterfrågan på marknaden,
har man på sina häll sett i den starka
investeringsverksamheten under 1956
och delvis under 1957. Den bidrog till
att utöka industriens kapacitet i sä hög
grad att efterfrågan hos de privata konsumenterna, hos stat och kommun och
hos kunderna i utlandet inte orkade
med. överkapaciteten blev särskilt
märkbar på de varaktiga konsumtionsvarornas område, t. ex. bilar, hushållsmaskiner och televisionsapparater. Bilindustriens kapacitet lär numera, enligt uppgift från ledande metallindustrihåll, vara så stor att den kan svara
för 10-12 miljoner bilar per år. Under
rekordåret 1955 såldes emellertid endast något över 7 miljoner vagnar, vilket dessutom skedde med hjälp av
kraftigt stimulerande avbetalningsvillkor. I vissa fall löpte avbetalningarna
på 36 månader. Några av dessa bilar
torde sålunda inte vara slutbetalda
ännu. Produktionsuppsvinget i bilbranschen drog med sig ett uppsving
även i många andra anknutna branscher, vilket dock inte kunde ske utan
fortskridande prishöjningar, dvs. inflation. överkapaciteten i den för nä-
ringslivet centrala bilbranschen torde
vara ett av de besvärligaste problemen
för tillfället, i all synnerhet som tendensen tilltar att det inte längre anses
vara så »finb att ha en ny modell
vart år.
För att få fart på produktionen
måste man först få fram en ökad köpkraft på marknaden. Att det skulle gå
av egen kraft förefaller i flera avseenden tvivelaktigt. Den amerikanska allmänheten är i mycket stor utsträckning betungad av avbetalningsköp och
konsumentkrediter med kontinuerliga
amorteringar, som verkar hindrande
på nya köp i större omfattning. Därtill
kommer att de europeiska industriländerna nu också har känning av de vikande konjunkturerna, vilket inte var
fallet vid de tidigare amerikanska produktionsavmattningarna 1949 och 1954,
då Förenta staterna hade fördel av
dessa länders oförändrade köpkraft.
Vidare försväras den nuvarande situationen av ihållande baissetendenser på
råvaru- och fraktmarknaderna, som leder till att valutareserverna krymper
137
ihop och hindrar råvaruländerna från
att köpa varor i industriländerna i
samma utsträckning som tidigare.
Inför den mörknande situationen
har regeringen fått uppbära skarp kritik från många håll för sin underlåtenhet att sätta in de s. k. grova kanonerna, dvs. ökade statliga köp och utgifter samt skattesänkningar. Den hänvisar visserligen till höjda utgifter i
budgeten för 1958/59. Men varken
dessa eller andra utgifter som president Eisenhower omnämnde i sitt anförande den 12 februari kan betecknas
som någon övergång till aktiv utgiftspolitik. För detta behövs betydligt kraftigare åtgärder. Regeringen anser sig
dock ha goda skäl för sin tvekan att ingripa med mera kraftiga stödåtgärder.
Dels hyser den farhågor för åtgärder
som kan betecknas som krisbetonade.
De kunde lätt få en olycklig psykologisk
verkan genom att ge den lättrörliga
amerikanska opinionen en känsla av
att krisen verkligen slagit klorna i nä-
ringslivet. En modstulen stämning
skulle försämra situationen. Dels tycks
regeringen, med rätt eller orätt, ha
ansett att »det värsta snart är över» och
att uppåtgående tendenser snart skulle
göra sig gällande. Därvid har den stöd
av flera framstående konjunkturforskare. Skulle man då sätta in de kraftigaste konjunkturstimulerande medlen,
vilkas fulla verkan blir märkbar först
någon gång nästa år, skulle detta
kunna leda till något som man på allt
sätt vill undvika, nämligen ett inflationstryck med penningvärdeförsämring och instabila priser. Regeringen
är synbarligen beredd att betala ett
högt pris för att undvika detta och till
på köpet acceptera en rätt märkbar
avmattning i produktionstakten. Därtill kommer en annan sak som skulle
öka regeringens dilemma. ökade statliga utgifter skulle just nu till en del
omintetgöra regeringens allvarliga ansträngningar att minska alla utgifter
138
för icke-militära ändamål och äventyra detta påbörjade långtidsprogram.
Trots alla betänkligheter förefaller
det dock som om man nu kommit till
en situation, där regeringen ej kan
tveka mycket längre att vidtaga kraftigare stimulerande åtgärder. Man håller det för sannolikt att så kommer
att ske, innan kongressen åtskiljs fram
på sommaren.
Även om läget för närvarande inger
betänkligheter bör man dock ej låta
förleda sig till alltför pessimistiska
betraktelser. Verkan av de konjunkturstimulerande medel som man har i beredskap bör icke underskattas. Allmänt
är man också övertygad om att det
komplicerade konjunkturförloppet är
så pass under kontroll, att en kris i
likhet med den i början av 30-talet icke
kan återkomma.
Försvarsberedningen har gjort sitt
Den 18 februari 1958 avgav 1955 års
försvarsberedning ett utlåtande rö-
rande de allmänna riktlinjerna för
krigsmaktens fortsatta utveckling, och
därmed fördes försvarsfrågan en lång
bit in i hamn.
Det är en sanning med modifikation,
att försvarsberedningen var enhällig.
Ledamoten herr Åkerström (s) saknades bland undertecknarna. Han hade
emellertid inte reserverat sig. Han
hade helt enkelt inte varit med på
slutet – enligt egen uppgift därför att
han varit upptagen av annat angeläget
arbete! Därmed må förhålla sig hur
som helst, och herr Åkerström kommer
säkert att låta höra av sig, när försvarspropositionen läggs fram i riksdagen.
Debatten i försvarsfrågan har varit
livlig. Pressopinionen har självfallet
varit delad i sakfrågor men i ett avseende har man på ansvarigt håll nästan genomgående varit enig – det går
inte att fortsätta med provisorier, det
måste fattas ett beslut. En kraftfull
aktion från marinens sida i syfte att
få öB-förslaget stjälpt har väckt uppmärksamhet. Det vore väl för mycket
begärt, att öB inom minskande kostnadsramar skulle kunna åstadkomma
en avvägning, som tillfredsställde alla
försvarsgrenscheferna. I själva verket
har alla varit missnöjda, chefen för
marinen mest eftersom han varit hårdast utsatt. Bara det tyder på att öB
haft i stort sett rätt kurs. öB själv har
förmodligen inte varit glad åt denna
offentliga tvättbykning. I vart fall har
han underlåtit att blanda sig i debatten.
Bland yngre militärer inom alla försvarsgrenar gör sig nu, sedan »eld upphör» blåsts, den uppfattningen alltmera gällande, att öB-institutionen
borde stärkas. Det kommer i framtiden
alltid att bli fråga om att avväga olika
försvarsfunktioner, och det kan då inte
vara rationellt – menar man – att
ha en öB, som kan förbigås av direkt
under Kungl. Maj :t lydande försvarsgrenschefer. Frågan skall utredas.
Försvarsberedningen har gett öB :s
avvägning sitt stöd. Den utgår från att
det vid den praktiska utformningen av
försvarsorganisationen skall bli möjligt
att uppnå en något högre effekt vid
marinen än vad som bedömts i alternativ Adam. Det är känt, att beredningen
fattade ställning sedan öB efter diskussion med chefen för marinen föreslagit
försvarsministern en mindre förskjutning till marinens förmån. Beredningen har sålunda inte dikterat utan
endast anslutit sig till en av öB föreslagen kompromiss, som innebar att
marinen kompenserades på armens
och flygvapnets bekostnad men långt
ifrån i den utsträckning marinchefen
tidigare krävt.
Den krigsmakt vi får kommer att
möjliggöra ett allsidigt luftförsvar av
viktigare landsdelar och ett invasionsförsvar i två huvudriktningar, där
dock resurserna inte medger tillräcklig kraftsamling mer än till en. Periferiförsvaret kommer att i ökad utsträckning åvila attackflyget. övervattens- och självfallet kustartilleristridskrafterna får sin huvudsakliga uppgift
i kustområdena. Fältförbanden koncentreras till försvar av viktigare
gräns- och kustavsnitt. Lokalförsvarsförbanden och hemvärnet svarar för
ytförsvar och bevakning.
För 1958;59 har kostnadsramen bestämts till 2700 miljoner kronor. Häri
ligger en uppräkning, främst med hänsyn till teknisk fördyring, på 75 miljoner kronor. Några äskanden om anslag
på tilläggsstat – av vad anledning det
än vara må – får inte förekomma.
Armen erhåller siffermässigt 987 miljoner kronor (3 miljoner kronor
mindre än i alternativ Adam enligt
öB ursprungliga avvägning), marinen
420 (20 miljoner kronor mera) och
flygvapnet 1103 (78 miljoner kronor
mera – om man tar bort öB-Adams 16
miljoner till luftvärnsrobot, blir det 62
miljoner kronor mera). Kungl. Maj :t
spärrar t. v. 70 av de 78 miljonerna
till flygvapnet.
Beredningen förutsätter en årlig anslagsstegring fr. o. m. 1959j60 pä 2 ’/.
procent för teknisk utveckling och härutöver kompensation för löne- och
prisstegringar. Det viktigaste i rekommendationerna – som i detta hänseende bara är ett konfirmerande av
överenskommelsen mellan regering
och oppositionsledare – är just denna
kostnadsinriktning. statsmakterna
måste i värt tekniska tidevarv ikläda
sig långsiktiga betalningsförpliktelser.
Därmed har de militära myndigheterna fått en reell grund för sin planering.
Hur kostnadsförskjutningen till marinens förmän i fortsättningen skall
ske är bara delvis klart. Av Kungl.
Maj :ts direktiv den 21 februari 1958
till försvarsgrenscheferna framgår, att
chefen för marinen 1959j60 har att
10- 583443 Svensk Tidskrift H. 9 1958
139
räkna med ungefärligen 400 miljoner
kronor. Betalningsutfallet därefter får
man – menar försvarsministern – ta
ställning till, när en ny plan för den
framtida inriktningen av marinens
materielanskaffning lagts fram. Enligt
marinchefens uttalanden kommer en
vapenplan för kustartilleriet att föreligga redan under 1958, medan en fartygsbyggnadsplan inte kan vara klar
förrän i slutet av 1959. Utrymmet för
marinens »Ökning» i fortsättningen
måste emellertid liksom 1958j 59 beredas genom att armens och flygvapnets andelar minskas.
Beredningen framhåller, att den tekniska utvecklingen särskilt beträffande
atomvapen och robotar inom några är
kommer att påverka vårt försvar och
dess utformning i växande grad. Den
förklarar sig ha noga studerat atomvapenfrågan men har inte tagit ställning. De tekniska förutsättningarna är
sådana, att ett visst uppskov med ställningstagandet synes kunna ske, menar
beredningen. Det är i och för sig oantastligt, och huvudsaken är, att ingen
tid går förlorad för forskning och försök. Forskning inom atomvapen- och
robotområdet har också principiellt
förlänats »hög prioritet» vid fördelning av anslag och personal. Det bör
emellertid ihågkommas, att alla alternativ – t. o. m. öB eget förslag – förutsätter atomvapen, om vårt försvar
skall ha rimlig avskräckande effekt.
Atomvapenfrågan är inte något, som
kan få »mogna» hur länge som helst.
Frågan om vi skall skaffa oss dessa
vapen hör nära ihop med möjligheterna att på längre sikt realisera mälsättningen för det militära försvaret,
och hela det problemkomplexet har
försvarsberedningen valt att kringgå.
Välfärdspolitik och avundsjuka
I Samtid och Framtid nr 1 diskuterar
Lennart Thuresson i en artikel med
rubriken »Vägen frän välfärdsstaten»
140
dels »vilka motiv … som ligger bakom
och har drivit fram välfärdspolitiken
sådan den numera praktiseras här i
landet och i många andra demokratier», dels hur man skall kunna »angripa uppgiften att vrida in utvecklingen på sundare banor utan att tillgripa medel som är lika fördärvliga
som den politik man vill ändra». I
båda dessa stycken är författarens
åsikter i hög grad diskutabla.
Hr Thuresson urskiljer tre huvudgrupper av motiv till den nuvarande
välfärdspolitiken – medkänslan, avunden och den politiska ambition som
kapitaliserar avundsjukan i maktsträ-
vandenas tjänst. Denna senare faktor
framhäves som den avgörande förklaringen till att allt under det att de
stora, politiskt betydande grupperna
erhållit allt flera generella förmåner
har de numerärt obetydliga grupperna
av verkligt nödlidande på ett upprö-
rande sätt fått halka efter i den allmänna utvecklingen.
Hr Thuressons synpunkter på detta
speciella problem är i och för sig tänkvärda. De motiverar likväl inte på nå-
got sätt hans brutalt ytliga resonemang
om avunden. »Idealisternas och reformatorernas upphöjda tankar skulle förmodligen aldrig ha omsatts i verkligheten i den utsträckning som skett, om
de inte kunnat användas för att stimulera andra känslor än det rena och
osjälviska medlidandets. De ideal som
medkänslan uppställt har avunden kastat sig över och tillägnat sig som vapen
och rörelsekapital. Avundsjukan är välfärdspolitikens andra rotstock – och
beklagligtvis en starkare sådan än
medlidandet.»
Det är påfallande att förf. helt tycks
förbise den roll rättfärdighetskravet
spelat för välfärdspolitiken – utan tvivel inom alla partier, men obestridligen
mest framträdande inom socialdemokratien. – Han tycks endast se avundsjukan. Förhållandet är ju, – som
borde vara väl känt – att värderingarna om vad som är rätt och rättfärdigt växlar mellan olika grupper. Man
kan anse, att det vore lyckligt om den
inom arbetarrörelsen härskande, alldeles avgjort på »jämlikhet» inriktade
rättviseuppfattningen kunde ersättas
med ett mera nyanserat betraktelsesätt
med större utrymme för differentiering. Man kan beklaga effekterna av
åtskilliga egalitära reformer. Likväl
måste man respektera det faktum, att
reformverket burits upp av ett uppriktigt, etiskt motiverat rättfärdighetspatos, ofta av oerhörd styrka. Att avfärda detta med en arrogant formulering om avundsjuka är inte bara utmanande och sårande mot politiska motståndare – det är ett bevis på att man
inte gjort sig tillräcklig möda att analysera de faktiska förhållandena.
Att finna alternativ till den nuvarande uppläggningen av socialpolitiken är tvivelsutan en av de viktigaste
uppgifterna. Olyckligtvis är Lennart
Thuressons konkreta förslag knappast
mindre grovt tillyxade än hans ideologiska analys. Den föreslagna parlamentariska besparingskommissionen
finner han inte vara ett tillräckligt effektivt medel. Vad som behövs är istället en oparlamentarisk kommitte, »ju
mer oparlamentarisk, desto bättre. Det
behövs ett från hela partipolitiken fristående utskott av oberoende sakkunskap, som omprövar hela frågan om
vad samhället bör göra och inte göra,
om var den riktiga och rimliga gränsen går mellan statlig och enskild verksamhet, individuellt och socialt ansvar.» Detta är inte endast, som författaren tror, verklighetsfrämmande.
Det är i sak orimligt.
Bl. a. just på grund av den av hr
Thuresson förbisedda skillnaden mellan olika gruppers rättviseuppfattningar är det absurt att tänka sig att ett
sådant problem skulle kunna lösas av
))Oberoende sakkunskap:.. I och med att
en expertgrupp skulle ta ställning till
frågan om den rimliga och riktiga
gränsen mellan statlig och enskild
verksamhet, skulle den uppenbarligen
fatta position just i den fråga som är
den centrala för den partipolitiska striden i vårt land, en strid i vilken maktförhållandena just avspeglas i den nu
förhandenvarande gränsdragningen.
141
I all sin orimlighet är hr Thuressons
förslag på sitt sätt ett intressant exempel på den oklarhet i uppfattningen om
skillnaden mellan politik och objektiv
sakkunskap och pä det mer eller mindre
aggressiva förakt för den demokratiska
politiken och dess arbetsformer som av
och till pä ett betänkligt sätt gör sig
gällande i den enklare debatten.