Program för skattesänkning
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PROGRAM FÖR SKATTESÄNKNING!
ALLTsEDAN socialdemokraterna efter skördetidens misslyckade framstötar började driva sin socialiseringspolitik i mera försiktiga former har den avgörande skiljelinjen
mellan socialister och borgerliga
kommit att gå i skattefrågan. Med
skattepolitiken som instrument har
socialdemokratien verkat för två
grundläggande målsättningar- att
utsträcka det statliga inflytandet
och att genomföra en långt driven
standardutjämning. Den senare
målsättningen hade länge sitt stöd i
många socialdemokratiska väljares
primitiva föreställningar om den
rättvisa relationen mellan arbete
och lön, mellan prestation och utbyte. Dessa väljare var på grund
av sin arbetsmiljö ofta bundna till
ett huvudsakligen kvantitativt betraktelsesätt – för att en viss inkomst skulle vara förtjänt borde
den motsvaras av en viss kvantitativt bedömbar insats. Det för socialdemokratiens väljare avgörande
motivet till nivelleringspolitiken var
alltså ingalunda – som det ibland
påstås – avundsjuka, utan ett primitivt rättvisepatos. De borgerligas
försök att vinna gehör för ett mera
nyanserat synsätt kunde länge inte
få någon större framgång hos dessa
väljare. Kraven på rimlig ersättning
för risktagande, för ansvar, för
prestationens kvalitet, kunde rentav
väcka indignation. De uppfattades
då som uttryck för att man såg ner
på kroppsarbetarens insats.
Läget är numera dessbättre ett
annat. Vårt samhälle har inträtt i
den andra industriella revolutionen.
En ny arbetsmiljö – där uppgifterna alltmer får en kvalitativ prä-
gel – växer fram. Därmed försvinner efterhand grundvalen för den
mera primitiva rättviseuppfattningen hos det stora antal människor, som varit bundna vid enklare,
mera manuella och mekaniska arbetsuppgifter. Samtidigt stiger bildningsnivån – insikterna i ekonomiska sammanhang ökar, och därmed förståelsen för behovet av inkomstdifferentiering och för skattepolitikens möjligheter att verka
produktionsstimulerande.
Det borde därför vara möjligt för
de borgerliga partierna att lägga
fram ett konkret skattesänkningsprogram med i grund förändrade
progres.sionsskalor, mildrad förmö-
genhetsbeskattning och en väsentligt lägre företagsbeskattning utan
att väljarna på andra sidan skall
uppfatta detta program som ett uttryck för en ren borgerlig intressepolitik. Givet är att de socialdemo- 594
kratiska politikerna kommer att
göra sitt yttersta för att misstänkliggöra ett dylikt program. Alla de
gamla argumenten om högskattepolitikens syfte att skapa social rättvisa, temat: skatterna ner för de
många och små, men ej för de rikaste få osv. kommer att föras fram
igen. Men det är inte säkert att de
kommer att göra samma intryck
längre ens hos socialdemokratiens
gamla väljarkader. De borgerliga
partierna har ett överväldigande
starkt material beträffande högskattepolitikens olyckliga verkningar att bygga på. Så starkt att
de borde kunna räkna med att ett
radikalt skattesänkningsprogram
skulle möta uppskattning och förståelse även bland många arbetarväljare, som länge troget ställt sig
bakom den socialistiska skattepolitiken. Detta material kan tänkas
vinna gensvar dels därför att ett
så stort antal arbetare själv inte
längre känner sig som »de många
och små», och dels därför att kravet på en produktionsstimulerande
skattepolitik på ett för dem numera
uppenbart sätt motsvarar deras
egna intressen.
Det kan synas verklighetsfrämmande att tala om ett radikalt
skattesänkningsprogram i ett läge,
där vi endast med yttersta möda
kan hindra en ny inflationsvåg att
rulla över landet samtidigt som en
exportkris hotar, där statsfinanserna är ansträngda till bristningsgränsen och där skatteunderlaget
sviktar. Det är dock den vägen vi
måste gå om vi inte skall glida in i
samma utveckling som t. ex. Finland. Vår utsikt till räddning ur det
nuvarande tröstlösa läget ligger i en
skattepolitik, som skapar ett ånyo
stigande skatteunderlag, och som
möjliggör det frivilliga sparande
utan vilket investeringsuppgifterna
endast kan lösas på det statssocialistiska tvångets väg. Ett sådant
skatteprogram kan givetvis inte förverkligas i en omgång. Dess genomförande kommer att kräva flera års
intensiva ansträngningar, och det
måste stödjas av energiska åtgärder för att hejda statsutgifternas
ökning. Man får arbeta sig fram
steg för steg på både inkomst- och
utgiftssidan. Och man får vara beredd att pröva de möjligheter, som
den indirekta beskattningen liksom
socialförmånernas finansiering avgiftsvägen kan öppna till att minska
övergångssvårigheterna.
Det kan då frågas: vad har det
för mening att proklamera ett program, som kan bli verklighet först
efter flera år?
Svaret är att ett sådant program
skulle få en utomordentligt gynnsam psykologisk effekt. Det stora
flertalet tjänstemän och företagare
– och såsom skattedragare tillhör
även jordbrukarna företagarkategorien – liksom många arbetare har
genom högskattepolitiken bringal:s i
en sinnesförfattning, som börjar
närma sig förbittrad hopplöshet.
Man tror inte längre på möjligheterna till en verklig lättnad i
skattebördan. Den blir bara större
år för år – och statsfinanserna allt
sämre. Nu stiger också kommunalskatterna. Man börjar säga sig att
inte ens en borgerlig majoritetsregering kommer att kunna ändra
mycket i detta. Denna förgrämda
liknöjdhet är en fara inte bara för
tron på ett borgerligt alternativ
utan också för tron på framtiden,
för lusten att spara, att starta eget,
att planera förståndigt, att taga affärsrisker. En sådan inställning får
vidsträckta och olyckliga återverkningar på hela samhällsekonomien.
Det hjälper då alls inte att högerpartiet år efter år lägger fram en
mödosamt hopsparad skuggbudget
– som beträffande inkomstskatten
leder till ett löfte om en minskning
av skatteuttaget med 10 procent.
Eller att folkpartiet – på andra
grunder – ger liknande löften. Det
hjälper heller inte att båda dessa
partier förklarar att deras aktuella
skattesänkningskrav endast är ett
första steg. Människorna frågar sig:
ett första steg – till vad? De vill
veta, konkret och i detalj : vilken är
den skattepolitiska målsättning,
som de borgerliga partierna kämpar
för? De kan förstå att den inte omedelbart kan förverkligas av en borgerlig regim. Men de borde få veta
595
vad de har att hoppas på – och att
arbeta för!
Högerpartiet har under en följd
av år gått i spetsen beträffande kraven på skattesänkning. Dess ärliga
redovisning av uppgiftens svårighetsgrad torde ha väckt respekt i
alla läger. Just därför att högern
inte givit löften utan täckning borde
ett radikalt skattepolitiskt reformprogram – utgörande en målsättning för partiets strävanden på
längre sikt – vinna tilltro. Vare sig
högern vill fortsätta den hittillsvarande linjen med årligen framlagda
budgetalternativ eller icke, borde
man inom partiet överväga, om tiden inte är inne att ge skattebetalarna ett hopp om en verkligt påtaglig sänkning av inkomst-, förmö-
genhets- och företagsbeskattningen.
Sannolikt skulle ett dylikt program,
som måste vara klart, åskådligt och
konkret, kunna starkt bidraga till
att mobilisera de mycket stora personella resurser, som borgerligheten
dock har, men som ännu inte på
långt när kommit till verkan.
Här har endast själva kravet på
ett skattesänkningsprogram kunnat
utvecklas. Till problemen kring ett
sådant program blir det anledning
att återkomma.
ALLTsEDAN socialdemokraterna efter skördetidens misslyckade framstötar började driva sin socialiseringspolitik i mera försiktiga former har den avgörande skiljelinjen
mellan socialister och borgerliga
kommit att gå i skattefrågan. Med
skattepolitiken som instrument har
socialdemokratien verkat för två
grundläggande målsättningar- att
utsträcka det statliga inflytandet
och att genomföra en långt driven
standardutjämning. Den senare
målsättningen hade länge sitt stöd i
många socialdemokratiska väljares
primitiva föreställningar om den
rättvisa relationen mellan arbete
och lön, mellan prestation och utbyte. Dessa väljare var på grund
av sin arbetsmiljö ofta bundna till
ett huvudsakligen kvantitativt betraktelsesätt – för att en viss inkomst skulle vara förtjänt borde
den motsvaras av en viss kvantitativt bedömbar insats. Det för socialdemokratiens väljare avgörande
motivet till nivelleringspolitiken var
alltså ingalunda – som det ibland
påstås – avundsjuka, utan ett primitivt rättvisepatos. De borgerligas
försök att vinna gehör för ett mera
nyanserat synsätt kunde länge inte
få någon större framgång hos dessa
väljare. Kraven på rimlig ersättning
för risktagande, för ansvar, för
prestationens kvalitet, kunde rentav
väcka indignation. De uppfattades
då som uttryck för att man såg ner
på kroppsarbetarens insats.
Läget är numera dessbättre ett
annat. Vårt samhälle har inträtt i
den andra industriella revolutionen.
En ny arbetsmiljö – där uppgifterna alltmer får en kvalitativ prä-
gel – växer fram. Därmed försvinner efterhand grundvalen för den
mera primitiva rättviseuppfattningen hos det stora antal människor, som varit bundna vid enklare,
mera manuella och mekaniska arbetsuppgifter. Samtidigt stiger bildningsnivån – insikterna i ekonomiska sammanhang ökar, och därmed förståelsen för behovet av inkomstdifferentiering och för skattepolitikens möjligheter att verka
produktionsstimulerande.
Det borde därför vara möjligt för
de borgerliga partierna att lägga
fram ett konkret skattesänkningsprogram med i grund förändrade
progres.sionsskalor, mildrad förmö-
genhetsbeskattning och en väsentligt lägre företagsbeskattning utan
att väljarna på andra sidan skall
uppfatta detta program som ett uttryck för en ren borgerlig intressepolitik. Givet är att de socialdemo- 594
kratiska politikerna kommer att
göra sitt yttersta för att misstänkliggöra ett dylikt program. Alla de
gamla argumenten om högskattepolitikens syfte att skapa social rättvisa, temat: skatterna ner för de
många och små, men ej för de rikaste få osv. kommer att föras fram
igen. Men det är inte säkert att de
kommer att göra samma intryck
längre ens hos socialdemokratiens
gamla väljarkader. De borgerliga
partierna har ett överväldigande
starkt material beträffande högskattepolitikens olyckliga verkningar att bygga på. Så starkt att
de borde kunna räkna med att ett
radikalt skattesänkningsprogram
skulle möta uppskattning och förståelse även bland många arbetarväljare, som länge troget ställt sig
bakom den socialistiska skattepolitiken. Detta material kan tänkas
vinna gensvar dels därför att ett
så stort antal arbetare själv inte
längre känner sig som »de många
och små», och dels därför att kravet på en produktionsstimulerande
skattepolitik på ett för dem numera
uppenbart sätt motsvarar deras
egna intressen.
Det kan synas verklighetsfrämmande att tala om ett radikalt
skattesänkningsprogram i ett läge,
där vi endast med yttersta möda
kan hindra en ny inflationsvåg att
rulla över landet samtidigt som en
exportkris hotar, där statsfinanserna är ansträngda till bristningsgränsen och där skatteunderlaget
sviktar. Det är dock den vägen vi
måste gå om vi inte skall glida in i
samma utveckling som t. ex. Finland. Vår utsikt till räddning ur det
nuvarande tröstlösa läget ligger i en
skattepolitik, som skapar ett ånyo
stigande skatteunderlag, och som
möjliggör det frivilliga sparande
utan vilket investeringsuppgifterna
endast kan lösas på det statssocialistiska tvångets väg. Ett sådant
skatteprogram kan givetvis inte förverkligas i en omgång. Dess genomförande kommer att kräva flera års
intensiva ansträngningar, och det
måste stödjas av energiska åtgärder för att hejda statsutgifternas
ökning. Man får arbeta sig fram
steg för steg på både inkomst- och
utgiftssidan. Och man får vara beredd att pröva de möjligheter, som
den indirekta beskattningen liksom
socialförmånernas finansiering avgiftsvägen kan öppna till att minska
övergångssvårigheterna.
Det kan då frågas: vad har det
för mening att proklamera ett program, som kan bli verklighet först
efter flera år?
Svaret är att ett sådant program
skulle få en utomordentligt gynnsam psykologisk effekt. Det stora
flertalet tjänstemän och företagare
– och såsom skattedragare tillhör
även jordbrukarna företagarkategorien – liksom många arbetare har
genom högskattepolitiken bringal:s i
en sinnesförfattning, som börjar
närma sig förbittrad hopplöshet.
Man tror inte längre på möjligheterna till en verklig lättnad i
skattebördan. Den blir bara större
år för år – och statsfinanserna allt
sämre. Nu stiger också kommunalskatterna. Man börjar säga sig att
inte ens en borgerlig majoritetsregering kommer att kunna ändra
mycket i detta. Denna förgrämda
liknöjdhet är en fara inte bara för
tron på ett borgerligt alternativ
utan också för tron på framtiden,
för lusten att spara, att starta eget,
att planera förståndigt, att taga affärsrisker. En sådan inställning får
vidsträckta och olyckliga återverkningar på hela samhällsekonomien.
Det hjälper då alls inte att högerpartiet år efter år lägger fram en
mödosamt hopsparad skuggbudget
– som beträffande inkomstskatten
leder till ett löfte om en minskning
av skatteuttaget med 10 procent.
Eller att folkpartiet – på andra
grunder – ger liknande löften. Det
hjälper heller inte att båda dessa
partier förklarar att deras aktuella
skattesänkningskrav endast är ett
första steg. Människorna frågar sig:
ett första steg – till vad? De vill
veta, konkret och i detalj : vilken är
den skattepolitiska målsättning,
som de borgerliga partierna kämpar
för? De kan förstå att den inte omedelbart kan förverkligas av en borgerlig regim. Men de borde få veta
595
vad de har att hoppas på – och att
arbeta för!
Högerpartiet har under en följd
av år gått i spetsen beträffande kraven på skattesänkning. Dess ärliga
redovisning av uppgiftens svårighetsgrad torde ha väckt respekt i
alla läger. Just därför att högern
inte givit löften utan täckning borde
ett radikalt skattepolitiskt reformprogram – utgörande en målsättning för partiets strävanden på
längre sikt – vinna tilltro. Vare sig
högern vill fortsätta den hittillsvarande linjen med årligen framlagda
budgetalternativ eller icke, borde
man inom partiet överväga, om tiden inte är inne att ge skattebetalarna ett hopp om en verkligt påtaglig sänkning av inkomst-, förmö-
genhets- och företagsbeskattningen.
Sannolikt skulle ett dylikt program,
som måste vara klart, åskådligt och
konkret, kunna starkt bidraga till
att mobilisera de mycket stora personella resurser, som borgerligheten
dock har, men som ännu inte på
långt när kommit till verkan.
Här har endast själva kravet på
ett skattesänkningsprogram kunnat
utvecklas. Till problemen kring ett
sådant program blir det anledning
att återkomma.