Hertig av skymningar
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HERTIG AV SKYMNINGAR
BERTIL MALMBERG IN MEMORIAM
I LIKHET med en av sina skaldebröder, som nu dyrkar Gud, men
då dyrkade »Pasiphae, den lustförbrända, av tusen männers famntag
rusade», diktade den unge Bertil
Malmberg – visserligen med något
svalare temperament – om antiken, om fosterlandet, om kärleken,
om de eviga ideerna och andra
lämpliga ämnen. Han tillvann sig
snart allmänt erkännande för en
formell talang, vars fulländning endast kunde mäta sig med dess opersonlighet. I sina år 1954 utgivna
»Dikter», ett ganska anspråkslöst
urval på 380 sidor har skalden
med skoningslös självkritik ägnat
knappa 25 sidor åt sin ungdomsdiktning. Den har också sitt intresse
nästan uteslutande som bakgrund,
genom den kontrastverkan den erbjuder till hans senare produktion.
Den genomgripande förändring,
som förvandlade honom från versifikatör till diktare inträffade under
de tio år – från 1917 till 1927 –
som han vistades i Miinchen. Han
upplevde där det tyska kejsardö-
mets sammanbrott, Kurt Eisners
galna socialistiska republik, den
stora inflationens vanvett och det
.-lv GUNN.-lR UNGER
nya nationalistiska och närmare bestämt nazistiska Tysklands framväxt. Det var en kaotisk tid, som
fick sin prägel av de traditionella
europeiska värdenas upplösning och
förfall och en därav föranledd flykt
endels till ett vilt och desperat njutningsliv endels till esoteriska och
ockulta andliga övningar av ofta
mycket tvetydig natur. I sina memoarer — varom mera i fortsättningen – har Bertil Malmberg lämnat en kanske just genom sin förbehållsamhet och distans så mycket
mera fängslande tillbakablick över
dessa betydelsefulla år.
Av stor betydelse för hans utveckling var beröringen med kretsen kring Stefan George och vissa
andra tyska skalder och tänkare –
resp. mystagager-varigenom hans
konstuppfattning i hög grad fördjupades. Avgörande var emellertid av
allt att döma en psykisk kris, som
slog hela hans tidigare världsbild i
stycken och slungade honom nästan
oförmedlat från empyren till underjorden. Under denna epok, då världen skulle göras safe for democracy,
då prosperity was round the earner
och ett nytt krig förklarades vara
otänkbart, blev Bertil Malmberg
livsångestens främste tolk i vår litteratur och grundtonen i hela hans
följande diktning är en genom
stram formell behärskning disciplinerad fasa – fasan hos den som
genomskådat den moderna civilisationskulturens bräcklighet och otillräcklighet och sett avgrunderna
öppna sig under dess yta.
Att närmare utforska orsaken,
innebörden och verkningarna av
denna kris bör vara en av litteraturvetenskapens angelägnaste uppgifter när det gäller studiet av Bertil
Malmbergs förvandling till diktare.
Uppenbart är att han i sin strävan
att spränga sitt väsens gränser, att
skapa nya psykiska dimensioner
drev ett vågsamt spel med destruktiva makter. Han experimenterade
med alkohol och kanske också med
andra gifter som en alkemist, som
söker efter en hemlig formel, formeln som kan öppna det undermedvetnas portar. Dessa experiment var
nära att tillintetgöra honom, de förde
honom till sinnessjukdomens gräns,
hanvårdades i flera repriser på olika
nervhem. Själv har han i de två
romanfragmenten från Miinchen-tiden- som i det följande närmare
skall beröras- givit en fascinerande
skildring av sitt tillstånd, tillika en
av de mest fascinerande skildringar
av kronisk alkoholförgiftning som
existerar i vår litteratur och varför
inte i världslitteraturen.
Men med undantag för dessa två
romankapitel – berättade i tredje
person – har Bertil Malmberg i
u• -ssa443
157
sina memoarer endast antydningsvis berört hithörande aspekter av sin
situation i Miinchen. Det finns dock
ett samtida vittnesbörd av så mycket större intresse som det tycks ha
förblivit tämligen obeaktat. Dess
dokumentariska värde kan knappast bestridas eftersom det härrör
från en av de personer, som under
Miinchen-tiden hörde till Malmbergs närmaste umgänge, nämligen
den norske författaren Sven Elvestad, måhända mera känd under
pseudonymen Stein Riverton. I sin
novell ~Lincoln Forssners sista dagan – vilket sällsamt sammanträffande f. ö. att hjälten i två av
Isak Dinesens berättelser råkar
bära just detta namn! – ger han
en bild av Bertil Malmberg i
Miinchen, som inte kunde göra ett
mer autentiskt intryck.
Lincoln Forssner – Malmbergs
alter ego – experimenterar med
sina nerver. Han vill utsätta dem
för en belastning som kanske aldrig någonsin mänskliga nerver uthärdat.— »Även det mystiska
ämne, som kallas den mänskliga
nervsubstansen, är uppbyggt av atomer, ett grundämne kanske, men
det kan bara inte påverkas av fysiska krafter såsom köld och värme,
men däremot av en viss själslig belastning. Hur mycket kan nerverna
tåla? Motståndet inträder i en allmän själslig avslappning, som är
vansinne eller döden. Men därför
är det inte uteslutet att nerverna i
ett enstaka gynnsamt fall kan tillintetgöra motståndet i en påfrest- 158
ning, som övergår deras egen bärkraft. Vad kommer då att ske? En
atomsprängning, en frigörelse av
atomkrafterna i själva det gåtfulla
nervnätet, en naturkatastrof?»
Berättaren ser i Lincolns feberglänsande ögon »en förfärlig vilja,
en vilja till undergång» och novellen avslutas mycket riktigt med att
Lincoln Forssner förintar sig själv:
han exploderar, efterlämnande »ett
fint dimmigt skimmer» och »den
torra, krutliknande lukt, som känns
efter en bergssprängning». Det ligger ett slags poetisk sanning i
denna spökromantiska, halvt parodiska final. Bertil Malmberg exploderade under Miinchen-tiden i symbolisk mening; den gamle Bertil
Malmberg förintades och en ny
uppstod — den store diktaren.
Medan våra hemmaförfattare –
med vissa viktiga undantag, exempelvis Lagerkvist – ägnade sig åt
idyll och vardaglig realism, gjordes
Malmberg nu en gång för alla till
förkunnaren av de blinda, väsenslösa och magiska makter, med vilka
vårt undermedvetna själsliv står i
förbund och som genom det behärskar världen. Anslaget ges redan i
diktsamlingen »Orfika» (1923), som
betecknar en övergång från hans
gamla till hans nya diktarpersonlighet och för vars estetik han lämnat
en intressant redogörelse i sina memoarer:
Nu öppnar natten omkring mig sin
förfärliga rymd
med fruktansvärda stjärnor full.
Jag vill bort. Jag vill ned i jorden.
Jag är i yttersta fara
för dessa stjärnors skull.
Vem är jag? Vad var jag? Vad blev jag?
Vad är det för mask jag bär?
Jag är icke den, som du tror mig vara.
Stjärnorna veta vem jag är.
Barmhärtiga hand, famnsdjup mull
över mig välv!
I jorden ner! I jorden ner!
Så mycken skam har du aldrig sett,
som mitt öga ser
då det ser in i mig själv.
I Malmbergs nästa diktsamling
»Slöjan» (1927), som utgavs kort
efter det han publicerat vår litteraturs finaste barnskildring, den
självbiografiska »Åke och hans
värld», har han helt kommit till insikt om arten av sin poetiska kallelse:
Min sång behöver hjälp och stöd
av skuggans fall och livets död
-ty, du som mitt i livet står,
och som är full av tillförsikt
har svårt att fatta vad som försiggår
och sakta mognar i min dikt:
hur hela denna värld av järn och sten
nedvissnar till gestaltlöst sken,
hur gators prakt och torn och torg
– tyst sopas bort med alla sina ljus
och kvar står blott ett ödsligt brus
av elementens kamp och sorg.
I de närmast följande diktsamlingarna»Vinden» (1929) och »Illusionernas träd» (1932), som väl
jämte »Flöjter ur öd~ligheten»
(1941) representerar höjdpunkten i
den första epoken av Malmbergs
mogna skaldskap, utvecklas detta
tema med en allt trolskare suggestivitet. Bertil Malmberg uppnår nu
ett mästerskap i fråga om ordmagi,
som helt saknar motsvarighet i nutida svensk litteratur och som överträffas blott hos vår störste lyriker,
Erik Johan Stagnelius:
– Sken och fläktande skugga
allt, som mitt öga när:
popplarnas skymningsfacklor
och fontänernas fladdrande här –
bara ett spel av dagrar
mot nattlig grund
över djupet som gapar stjärnlöst
sedan begynnelsens stund
– o, sällsamma kramp kring hjärtat
o, förlamande rus
att vandra i väldiga parker
under bedrägliga ljus.
Malmberg var mycket medveten
om att detta slags diktning inte har
någon dragningskraft på mängden
och han var i sin aristokratiska
slutenhet och sitt svårmodiga främlingsskap i livet närmast stolt över
den brist på förståelse han rönte.
Det ville till. Hans diktning från
slutet av 20-talet och börj an på 30-
talet, som stod så ojämförligt mycket högre än nästan all annan samtida svensk poesi gick tämligen obeaktad förbi och själv betraktades
han som en apart och inte särskilt
välkommen utlandssvensk i vår litteratur. Han sade sig också i »>llusionernas träd» ej fatta de brokiga
standaren och gatans råa speord
mot det sköna och vara så iskall
som en död för den dom som mötte
hans strofer:
Mig locka ej de ungas drömda skeden
och inga vägar leda till de gamlas.
Min säng är fåfäng som en eld på
heden
dit inga tidens vandrare församlas.
159
Det fanns inget – eller i varje
fall inte mycket – koketteri i detta
och det var därför säkerligen en
överraskning för honom själv och
onekligen något av en ödets ironi att
den kanske största succes d’estime,
som under mellankrigstiden kommit någon svensk skald till del,
skulle hemföras just av Malmberg
genom hans nästa samling »Dikter
vid gränsen» (1935). Förklaringen
är inte alldeles svår att finna. För
första gången på mycket länge lämnade skalden sin isolering och fixering på det egna jagets problem för
att projicera det på hela kulturutvecklingen. I strofer klingande som
dystert värdiga besvärjelseformer
och utmejslade till en nästan irriterande fläckfri fullkomning siade
han om den undergång, som icke
blott skall drabba oss utan hela den
kulturkrets vi tillhör. Med en genial, man frestas nästan tillägga
journalistisk instinkt, lyckades han
ge poetiskt uttryck åt den rysning,
som genomfor Västerlandet på tröskeln till det nya världskriget:
Den sista väg vår härlighet beträder
den stupar nedåt som en hadestrappa.
På livets portar andra raser klappa.
Dödsfåglar kretsa över våra städer.
Vi skrida icke som vi stundom mena
mot nya gryningar med nya fanor.
– Vi höra alla till de mycket sena
och digna alla under mänga anor.
Och driva köpenskap med ärvda
smycken
– med blinda pärlor, döende opaler,
och när vi bygga, bygga vi med
stycken
av forna hus och rivna katedraler.
160
Vad hjälpa oss de jättelika svärden
när kraften sakta flyr ur våra händer.
… Vi skola mista dessa stolta länder.
Vi skola aldrig mer besitta världen.
Ingen kan bestrida att skaldens
profetior, i vilka han f. ö. uttryckligen förutsäger det kommande kriget, visat sig blott alltför sannspådda. Influenserna från Spengler
är en mycket underordnad fråga;
den ångest åt vilken skalden här
gav röst, var en hel generations.
Skall man överhuvud tala om på-
verkningar vore det lika mycket
skäl att fästa uppmärksamhet på
den betydelse Thomas Manns bibliska romaner, vilkas första del
Malmberg just då var sysselsatt med
att översätta, haft för diktsamlingen. Den babyloniska mytologien
kastar sitt magiska månsken över
den värld, där den västerländska civilisationens källsprång sinat och i
dess hägn väller de förkristna sakramentenas dunkla flöden upp:
Vi lämna bävande det kristna hoppet
för bilder drömda länge dessförinnan.
Ej av en fader ledes världsförloppet
tvekönad är den stora gudgudinnan.
Vår alltför sena själ vill icke hata
den lägre andevärldens skygga vimmel.
För tydlig ter sig ljusets vintergata.
För obeskuggad är de kristnas himmel.
Det leder en tydligt skönjhar linje
Malmbergs produktion från den
överväldigande upplevelsen av dunklet och demonerna i »Orfika» och
»Slöjan» fram till den längtan efter
trolldom och helighet, som i »Dikter vid gränsen» kommer skalden
att i en bisarr attityd halvt av arkeolog, halvt av fetischdyrkare böja
knä för gudarna med djuransikten.
»Dikter vid gränsen» var, som
nämnts, Malmbergs största publikoch väl också kritikframgång, men
avgjort inte hans mest betydande
diktverk. Det intresserar som tidsdokument och det intresserar också
som personligt dokument, därför
att det markerar en ny fas i hans
utveckling, men som dikt övertygar
det inte, därför att det lämnar läsaren alltför oengagerad och man kan
inte komma ifrån känslan av att det
i sin tur beror på att skalden själv,
när allt kommer omkring, inte varit
tillräckligt engagerad. Dikterna är
på något sätt för tekniskt fulländade för att man skall tro på dem.
De är helt enkelt för litterära. Det
är påfallande hur skalden, så snart
han lämnar sitt eget jag med dess
ångest och lust, förlorar förmågan
att förmedla andra än rent estetiska
och kulturfilosofiska intryck.
Ingen tvivlar på att han är personligen berörd, när han i majestätiskt
mässande strofer besjunger Västerlandets undergång, men han beräknar effekterna så väl, att man har
svårt att bli riktigt uppskakad. Och
när han anropar Amon-Ra, Ninurtu,
Mylitta, Zran Akrana och frammanar bilderna av kerubim i tjurgestalt får man ett intryck av att han
fåfängt söker suggerera sig med
sina egna besvärjelser.
Det hindrar naturligtvis inte att
grundtonen i »Dikter vid gränsen»
är densamma som i de närmast
föregående diktsamlingarna, nämligen förtvivlan hos den, som kastat
en blick bakom tillvarons förlåt och
gripits av svindel inför det bottenlösa. Det är bara det att den förnimmes så mycket svagare genom
att skalden denna gång nästan genomgående undviker att utlämna
sitt eget jag. Men problemet kvarstår olöst för honom: frågan om
någon räddning undan fasa och
kaos gives eller ens skall eftersträ-
vas. Flykten till den förkristna mytologien var i alltför hög grad en
intellektuell extravagans och i alltför ringa grad ett utslag av trosvansinne för att verkligen kunna
representera en lösning.
Dittills hade Bertil Malmberg fått
till stånd en viss balans mellan dag
och natt i sitt eget väsen genom sin
formkult, eller som en av de människor, som stått honom närmast,
uttryckt saken — genom att dyrka
formen samtidigt som han genomskådade den:
Jag är både människoson
och demon.
Och mellan tvenne världar måste jag
bygga
min brygga.
Det skedde genom att han för sig
själv med obönhörlig konsekvens
predikade: stil, form, värdighet. I
en litteratur, som blev alltmer banal
och vulgär företrädde han ett aristokratiskt stilideal utan motstycke sedan Heidenstam tystnat.
Bertil Malmbergs litterära landskap är parken. Otaliga är de dikter
av hans hand, som har parken till
161
tema, men det är en senhöstpark,
som brinner av förgängelsens eld
och öppnar sig mot den obanade
vildskogen, mot månskogens väglöshet. Det råder ett spänningsförhållande i hans diktning mellan den
oklanderligt behärskade formen och
innehållets ockulta mångtydighet,
som skapar en om också bräcklig
och skenbar harmoni. ~Dikter vid
gränsen~ bar vittnesbörd om att
denna harmoni var hotad genom
att formen, lösgjord från innehållet, blivit till ett självändamål så
snart skaldens försök att återuppleva den magiska urtidsextasen visat sig fruktlösa.
I detta läge av splittring, desperation och osäkerhet var Malmberg
färdig för vad som med fog kan
kallas den kristna parentesen i sitt
författarskap. År 1935 hade han
själv ironiserat över korsets nya
skaror som ~komma drivande i
muntra grupper» för att »Vinna sjä-
larna med friska kupper». Blott tre
år senare publicerade han den diktsamling ~Sångerna om samvetet och
ödet», i vilken han tillkännagav sin
anslutning till Oxford-rörelsen. Den
innebär ett krampaktigt försök att
finna fotfäste i tillvaron, ett experiment med alternativet till den tvekönade gudgudinnan – och med
samma utfall. Samlingen innehåller
ett par av de vackraste kristna dikterna i modern svensk litteratur,
men det hjälper inte. På nästan
varje sida får man intrycket av en
person, som gör patetiska och fruktlösa försök att förneka sitt eget jag
162
för att vinna en trygghet, som han
innerst inne inte eftertraktar. Den
enda av skaldens deklarationer, som
verkligen övertygar, är den, som
hänför sig till hans attityd vid tidpunkten för »omvändelsen»:
Diktaren är
främmande, ogripbar.
Förbehåll är hans ord
och hans väsens signet
heter: hemlig distans
skymning och mångtydighet.
Och man känner sig övertygad
om att han i själva verket aldrig
frångått den, inte ens när han som
i det gripande samtidsdramat »Excellensen» (1942) företräder en
kämpande kristendom.
I den diktsamling, som följde
närmast efter »Sångerna om samvetet och ödet», nämligen »Flöjter
ur ödsligheten», som publicerades
1941, kom bekräftelsen:
Jag vet ej varför jag trodde
mig kallad till rösternas torg
– jag som förhemligad bodde
i min slutenhets borg.
Det att jag icke stannat
trogen mitt jag,
kunde det leda till annat
än nesa och nederlag?
Endast i halvljusa riken
snubblade aldrig min fot.
Endast som undanviken
ägde själen hemvist och rot.
Året innan denna diktsamling utgavs, publicerade Malmberg i Bonniers Litterära Magasin och Ord
och Bild de fragment ur en roman
från Miinchen-tiden, som sedermera
införlivades med hans memoarer.
De var intressanta även ur den synpunkten, att de visade hur Malmberg vänt tillbaka till den brytningstid, som gjorde honom till diktare
och på nytt sökte sin inspiration i
dess upplevelser och lärdomar. Resultatet utkristalliserade sig i »Flöjter ur ödsligheten» och är resignation, eller om man så vill t. o. m.
bejakande av kaos, fasa och ångest
som tillvarons principer, ett erkännande av att alla undanflykter varit
förgäves, ett slags stolt och samtidigt nästan tacksam underkastelse
under det blinda mörkrets makter.
I dikt efter dikt varieras detta tema
med ett svårmod, vars underton av
hemlig tillfredsställelse ibland kan
ha en skrämmande verkan.
Det skulle dröja hela sex år innan
Bertil Malmberg gav ut en ny diktsamling. Det var »Under månens
fallande båge». Den betecknar, liksom en gång »Orfika», övergången
till inte bara en ny fas i hans utveckling utan en ny epok i hans
diktning, den andra, mest fruktbara, nästan överrika epoken av
hans mogna författarskap. Det var
inte en epok, som innebar någon
förändring av den målsättning, som
utformats redan i »Orfika». Hertig
Lucifer säger i den stora tankedikt,
som avslutar »Under månens fallande båge»:
Om du tager din hand ifrån mig
Gud
om du låter mig falla
då faller med mig
halva ditt väsen.
Skönheten dör väl ej:
den fortlever
som viljemönster
och hög gestalt
men den tonar icke.
Aldrig ur tillvarons djup
mer stiger
rysande lust.
Herre betänk dig väl
innan du överger mig.
Det är den malmbergska diktens
problematik sådan den trevande formulerades redan i »Orfika». Men
en ny epok inleds i fråga om formen, i fråga om uttryckssättet, i
fråga om gestaltningen, och man
skulle kunna tillägga i fråga om
gestaltningskraften. Liksom under
Miinchen-tiden förs Bertil Malmberg ännu en gång mot tillvarons
yttersta gräns, han undergår ett
slags förintelse och han återkommer i viss mening förnyad. Det är
.en händelse, som även om den innebär kulminationen av en psykisk
process ändå kan sägas ha en fysiologisk utlösningspunkt, vilken kan
noga bestämmas i tiden.
På sommaren 1947, under en vistelse i Halmstad, drabbades Bertil
Malmberg av en lindrig hjärnblödning, som temporärt och partiellt
förlamade honom. För denne diktare, som förtroligare än de flesta
och längre än de flesta umgåtts med
tanken på döden, fick plötsligt
dödsnärheten en överväldigande
konkretion, som i fortsättningen
aldrig släppte sitt grepp om honom.
Gång på gång återkommer han i sin
följande diktning till denna upplevelse:
Ensam i natten
låg handen förlamad.
Ensam i natten
– o vanmakt, o vanmakt –
låg handen förlamad.
Träffad av dödstysta
plötsliga pilen:
förlamad, förlamad.
Handen förlamad.
Tungan förlamad.
Sidan
förlamad.
Ramperna tändas.
Och han drar slutsatsen:
163
Dig tillhör det att bruka dessa sista år
att verka ivrigt under dystra förebud
– du skrivarhand! där dunkelådrigt
blodet går
tecknat för blicken under
genomskinlig hud.
Följden blev för Bertil Malmbergs
vidkommande en produktivitet under de återstående tio åren av hans
liv, som är överväldigande i sin
rikedom, mångsidighet och skaparkraft. Han blev medveten om hur
mycket som han ännu hade ogjort
och ville göra, och han blev medveten om hur viktigt det var för
honom att reducera formen till det
absolut väsentliga. Under dessa år
utgav han inte mindre än fem nya
diktsamlingar, tre memoarvolymer,
en essaysamling, en diktarbiografi
och en långrad översättningar. Dessa
verk hör — nästan utan undantag
-till det yppersta i hans författarskap och därmed i vår tids svenska
litteratur och förde honom inte
bara- sent omsider- till Svenska
Akademin utan också till ställningen som den unga diktargenerationens idol och mästare.
—- ————————————–
164
Kanske skall tyngdpunkten förläggas till hans nya lyrik. De första
diktsamlingarna efter »Under Må-
nens fallande båge»- det var »Men
bortom marterpålarna» (1948) och
»Med cyklopöga» (1950) -hade i
rätt hög grad karaktären av formexperiment. De betydde en utveckling mot hänsynslös fördjupning
och enklare, strängare uttryck. De
betecknade det sista, resoluta steget
från det snarvackra, alltför klingande, ja estetiserande, som var så utmärkande för vissa delar av hans
tidigare produktion. Ordmagien
fanns alltjämt kvar, men den hade
fått en mörkare, strävare, mer ursprunglig ton. Han var återhållsam,
nästan asketisk i sina uttrycksmedel, han skydde utsmyckningar och
sökte ständigt efter den poetiskt vä-
sentliga, ja nödvändiga bilden. Dessa
diktsamlingar visade att hans suggestionsförmåga inte blott var oförminskad, utan starkare än någonsin
och att den åldrande mästarens instrument kunde avvinnas nya tonföljder och klangverkningar, trots
att temat sedan länge varit detsamma.
Men detta var i än högre grad fallet med hans bägge följande och
sista diktsamlingar »Lek med belysningar» (1953) och »Klaviatur»
(1955), som utgör en höjdpunkt i
hans lyriska alstring överhuvudtaget. De är ändå mer fängslande än
föregångarna därför att de präglas
av en romantisk ironi både i innehåll och form, som ger en ny dimension åt hans diktning. Ett fint
leende spelar i dessa diktböcker
över hans poesi och möjliggör därigenom hans lek med belysningar.
Den distans han alltid lyckades
hålla till omvärlden, förmådde han
nu också hålla till sig själv och sin
konst. Det råder en avklarnad, nästan harmonisk stämning i hans
sista diktsamlingar, som bl.a. tar
sig uttryck i det självfallna och
otvungna sätt på vilket han där växlar mellan rimmad och orimmad
vers. Den krampaktighet, som i viss
mån kännetecknade hans första
dikter under den nya epoken är helt
borta. Men harmonien är lika tvetydig och bedräglig som någonsin
hos Malmberg, låt vara att den medger ett mera upphöjt perspektiv, belysningsmästarens, klaviaturbehärskarens perspektiv.
Dess fridfullhet är lika skenbar
som havsytans, när den glimmar i
månljus eller mareld och för första
gången hos Malmberg möter också
havssymboliken. Denne herde, som
säger sig spela sina pastoraler i lustig undanglidan – vilken typisk
malmbergism – hans lamm betar
på vida havet:
Jag sår mig i havet
J ag sår mig i det muntra
I fuktiga åkern
där lwn jag gro
– i svallande fåror
som förehärma livet
och leker med förvandlingar
road ro.
Anklangen till Stagnelius är
knappast tillfällig och hos ingen annan skulle den vara tillåtlig. Och
över alltsammans vilar »ett giller
av gyllene leenden», som håller lä-
saren hjälplöst fängslad. Malmberg
ler i sina sista dikter, men den arkadiske herden gömmer under sin
kappa alltjämt skymningsrikets
hertig och demon och leendet kan
vara förfärande med sin skuggning
av ångest, av förtvivlan, av undran:
Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?
Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade »jag» genom min
mun?
För denna beundransvärda lyriska produktion får man dock inte
glömma hans prosaverk och framför
allt inte memoarerna. Hans minnesbilder – särskilt i »Ett stycke
väg» (1950) är av så utomordentlig
kvalitet att de endast kan jämföras
med hans tre, fyra yppersta diktsamlingar och boken om »Ake och
hans värld». »Ett stycke väg», och
dess efterföljare, är inte, som man
vid ett ytligt betraktande kan frestas tro, några spridda hågkomster,
godtyckligt sammanförda till självbiografiska skissböcker. Det finns
en inre logik i dessa reminiscenser
av annan och djupare art än kronologiens, var och en säger något vä-
sentligt om författaren och hans
sätt att uppleva världen och tillsammans bildar de en konstnärlig enhet utan vank. Det är ett trolskt
behag, som utgår från varje sida i
dessa böcker, till lika delar sammansatt av iakttagelsernas finess,
165
tonfallets vemodiga ironi och språ-
kets skönhet – den mogne mästarens graciösa, från alla tyngande
germanismer slutgiltigt befriade
prosa, den vackraste svenska man
i vår tid kunnat få läsa.
Men också den stora biografien
över »Lyrikern Edvard Bäckström»,
ett av de om finaste inlevelse vittnande diktarporträtt vår litteratur
äger och de många lysande översättningarna, där tolkningarna av Baudelaire och Goethes »Urfausb utgör
toppunkterna, måste omnämnas.
Vid en ålder, då de flesta diktare
för länge sedan givit sitt bästa,
visade Bertil Malmberg en förmåga
till självrannsakan och förnyelse,
som var lika imponerande som
ovanlig. Hade det gällt en annan
författare i hans generation, skulle
man möjligen kunnat misstänka ett
försök till anpassning efter litterära
konjunkturer, en ansträngning att
verka ungdomlig och modern, men
i fråga om Malmberg kan ingenting
vara orimligare. Få diktare har varit lika okänsliga som han för litterära modenycker och den utveckling som leder från »Orfika» till
hans senaste diktsamlingar är obönhörligt konsekvent.
Han hade en enastående ställning
i dagens svenska litteratur. Ingen
kunde göra honom rangen stridig
som vårt språks store häxmästare
och i fråga om originalitet, djup och
självtuktande formvilja hade han
få likar. Inbegreppet av allt det vi
älskar i den klassiska västerländska
kulturtraditionen av anrikt, aristo- 166
kratiskt stilmedvetande företrädde
ingen av våra författare värdigare
än han. Vilken svensk skald i vår
tid, har bättre svarat mot det ryktbara valspråket »Snille och smak»?
*
Bertil Malmberg var dock inte
bara den store diktaren – ett av
våra största lyriska genier genom
tiderna och en av våra mest utsökta
prosatörer – han var också en av
de älskligaste bland människor.
Ordet kan förefalla egendomligt
för den som i honom endast sett den
främmande och ogripbare. Men under diktarfurstens magiska mantel
dolde Bertil Malmberg en människa,
vilken förenade den älskvärdhet,
som var frukten av en fulländad
uppfostran, med den vänlighet och
generositet, som var frukten av en
naturlig godhet. I all sin självklara självupptagenhet och slutenhet hade han ett innerligt intresse
för dem som stod honom nära och
som han höll av. Det tog sig uttryck
i en vänfasthet, som inte kunde
vara mer taktfull, mer försynt,
mindre krävande eller mer givande.
Det var en obeskrivlig upplevelse
att se denne man från höjden av
sin trötta tusenåriga visdom, som
tycktes ha genomskådat allt, stiga
ned i nuet för att vara sina vänners
vän. Då kunde man möta en Bertil
Malmberg, vars existens man tidigare aldrig vågat ana: nästan gossaktigt lekfull, skämtsam, men alltid varsam i sitt skämt och med
samma behov av att ge som att
motta vänskap och värme. Dessa
mötens sötma kan aldrig förgätas,
aldrig den ömma trollmakten av
hans personlighet.
Om det tomrum Bertil Malmberg
lämnat i svensk litteratur behöver
knappast ordas, det talar för sig
självt. Men det kan finnas skäl att
säga, att han efterlämnar ett lika
stort tomrum bland dem, som haft
lyckan att räkna sig till hans vänner. Deras tröst är att han inte behövde möta den »skändliga döden,
lågvattensdöden», som han så ofta
umgicks med i sina tankar. Han
fick, såsom han för tio år sedan
önskade i en av sina dikter, på sin
ålders höst sänkas och lyftas i de
skapande flödena – i högre grad
än under någon tidigare period av
sitt långa diktarliv. Han behövde
aldrig utlämnas åt den »grundare
döden».
Bertil Malmberg har lagt bakom
sig »cesuren mellan dröm och
dröm». Man erinrar sig några ord
ur en av hans senaste och mest
sublima dikter:
Eller var det han, som ropade:
»Överge mig!»
Och när vulkancoronorna på stranden
plötsligt framdånade ur violtöcken
för härjade skaran –
var han borta, uppslukad, förklungen,
sedan länge, länge.
Borta: ja. Uppslukad: ja. Förklungen: aldrig.
BERTIL MALMBERG IN MEMORIAM
I LIKHET med en av sina skaldebröder, som nu dyrkar Gud, men
då dyrkade »Pasiphae, den lustförbrända, av tusen männers famntag
rusade», diktade den unge Bertil
Malmberg – visserligen med något
svalare temperament – om antiken, om fosterlandet, om kärleken,
om de eviga ideerna och andra
lämpliga ämnen. Han tillvann sig
snart allmänt erkännande för en
formell talang, vars fulländning endast kunde mäta sig med dess opersonlighet. I sina år 1954 utgivna
»Dikter», ett ganska anspråkslöst
urval på 380 sidor har skalden
med skoningslös självkritik ägnat
knappa 25 sidor åt sin ungdomsdiktning. Den har också sitt intresse
nästan uteslutande som bakgrund,
genom den kontrastverkan den erbjuder till hans senare produktion.
Den genomgripande förändring,
som förvandlade honom från versifikatör till diktare inträffade under
de tio år – från 1917 till 1927 –
som han vistades i Miinchen. Han
upplevde där det tyska kejsardö-
mets sammanbrott, Kurt Eisners
galna socialistiska republik, den
stora inflationens vanvett och det
.-lv GUNN.-lR UNGER
nya nationalistiska och närmare bestämt nazistiska Tysklands framväxt. Det var en kaotisk tid, som
fick sin prägel av de traditionella
europeiska värdenas upplösning och
förfall och en därav föranledd flykt
endels till ett vilt och desperat njutningsliv endels till esoteriska och
ockulta andliga övningar av ofta
mycket tvetydig natur. I sina memoarer — varom mera i fortsättningen – har Bertil Malmberg lämnat en kanske just genom sin förbehållsamhet och distans så mycket
mera fängslande tillbakablick över
dessa betydelsefulla år.
Av stor betydelse för hans utveckling var beröringen med kretsen kring Stefan George och vissa
andra tyska skalder och tänkare –
resp. mystagager-varigenom hans
konstuppfattning i hög grad fördjupades. Avgörande var emellertid av
allt att döma en psykisk kris, som
slog hela hans tidigare världsbild i
stycken och slungade honom nästan
oförmedlat från empyren till underjorden. Under denna epok, då världen skulle göras safe for democracy,
då prosperity was round the earner
och ett nytt krig förklarades vara
otänkbart, blev Bertil Malmberg
livsångestens främste tolk i vår litteratur och grundtonen i hela hans
följande diktning är en genom
stram formell behärskning disciplinerad fasa – fasan hos den som
genomskådat den moderna civilisationskulturens bräcklighet och otillräcklighet och sett avgrunderna
öppna sig under dess yta.
Att närmare utforska orsaken,
innebörden och verkningarna av
denna kris bör vara en av litteraturvetenskapens angelägnaste uppgifter när det gäller studiet av Bertil
Malmbergs förvandling till diktare.
Uppenbart är att han i sin strävan
att spränga sitt väsens gränser, att
skapa nya psykiska dimensioner
drev ett vågsamt spel med destruktiva makter. Han experimenterade
med alkohol och kanske också med
andra gifter som en alkemist, som
söker efter en hemlig formel, formeln som kan öppna det undermedvetnas portar. Dessa experiment var
nära att tillintetgöra honom, de förde
honom till sinnessjukdomens gräns,
hanvårdades i flera repriser på olika
nervhem. Själv har han i de två
romanfragmenten från Miinchen-tiden- som i det följande närmare
skall beröras- givit en fascinerande
skildring av sitt tillstånd, tillika en
av de mest fascinerande skildringar
av kronisk alkoholförgiftning som
existerar i vår litteratur och varför
inte i världslitteraturen.
Men med undantag för dessa två
romankapitel – berättade i tredje
person – har Bertil Malmberg i
u• -ssa443
157
sina memoarer endast antydningsvis berört hithörande aspekter av sin
situation i Miinchen. Det finns dock
ett samtida vittnesbörd av så mycket större intresse som det tycks ha
förblivit tämligen obeaktat. Dess
dokumentariska värde kan knappast bestridas eftersom det härrör
från en av de personer, som under
Miinchen-tiden hörde till Malmbergs närmaste umgänge, nämligen
den norske författaren Sven Elvestad, måhända mera känd under
pseudonymen Stein Riverton. I sin
novell ~Lincoln Forssners sista dagan – vilket sällsamt sammanträffande f. ö. att hjälten i två av
Isak Dinesens berättelser råkar
bära just detta namn! – ger han
en bild av Bertil Malmberg i
Miinchen, som inte kunde göra ett
mer autentiskt intryck.
Lincoln Forssner – Malmbergs
alter ego – experimenterar med
sina nerver. Han vill utsätta dem
för en belastning som kanske aldrig någonsin mänskliga nerver uthärdat.— »Även det mystiska
ämne, som kallas den mänskliga
nervsubstansen, är uppbyggt av atomer, ett grundämne kanske, men
det kan bara inte påverkas av fysiska krafter såsom köld och värme,
men däremot av en viss själslig belastning. Hur mycket kan nerverna
tåla? Motståndet inträder i en allmän själslig avslappning, som är
vansinne eller döden. Men därför
är det inte uteslutet att nerverna i
ett enstaka gynnsamt fall kan tillintetgöra motståndet i en påfrest- 158
ning, som övergår deras egen bärkraft. Vad kommer då att ske? En
atomsprängning, en frigörelse av
atomkrafterna i själva det gåtfulla
nervnätet, en naturkatastrof?»
Berättaren ser i Lincolns feberglänsande ögon »en förfärlig vilja,
en vilja till undergång» och novellen avslutas mycket riktigt med att
Lincoln Forssner förintar sig själv:
han exploderar, efterlämnande »ett
fint dimmigt skimmer» och »den
torra, krutliknande lukt, som känns
efter en bergssprängning». Det ligger ett slags poetisk sanning i
denna spökromantiska, halvt parodiska final. Bertil Malmberg exploderade under Miinchen-tiden i symbolisk mening; den gamle Bertil
Malmberg förintades och en ny
uppstod — den store diktaren.
Medan våra hemmaförfattare –
med vissa viktiga undantag, exempelvis Lagerkvist – ägnade sig åt
idyll och vardaglig realism, gjordes
Malmberg nu en gång för alla till
förkunnaren av de blinda, väsenslösa och magiska makter, med vilka
vårt undermedvetna själsliv står i
förbund och som genom det behärskar världen. Anslaget ges redan i
diktsamlingen »Orfika» (1923), som
betecknar en övergång från hans
gamla till hans nya diktarpersonlighet och för vars estetik han lämnat
en intressant redogörelse i sina memoarer:
Nu öppnar natten omkring mig sin
förfärliga rymd
med fruktansvärda stjärnor full.
Jag vill bort. Jag vill ned i jorden.
Jag är i yttersta fara
för dessa stjärnors skull.
Vem är jag? Vad var jag? Vad blev jag?
Vad är det för mask jag bär?
Jag är icke den, som du tror mig vara.
Stjärnorna veta vem jag är.
Barmhärtiga hand, famnsdjup mull
över mig välv!
I jorden ner! I jorden ner!
Så mycken skam har du aldrig sett,
som mitt öga ser
då det ser in i mig själv.
I Malmbergs nästa diktsamling
»Slöjan» (1927), som utgavs kort
efter det han publicerat vår litteraturs finaste barnskildring, den
självbiografiska »Åke och hans
värld», har han helt kommit till insikt om arten av sin poetiska kallelse:
Min sång behöver hjälp och stöd
av skuggans fall och livets död
-ty, du som mitt i livet står,
och som är full av tillförsikt
har svårt att fatta vad som försiggår
och sakta mognar i min dikt:
hur hela denna värld av järn och sten
nedvissnar till gestaltlöst sken,
hur gators prakt och torn och torg
– tyst sopas bort med alla sina ljus
och kvar står blott ett ödsligt brus
av elementens kamp och sorg.
I de närmast följande diktsamlingarna»Vinden» (1929) och »Illusionernas träd» (1932), som väl
jämte »Flöjter ur öd~ligheten»
(1941) representerar höjdpunkten i
den första epoken av Malmbergs
mogna skaldskap, utvecklas detta
tema med en allt trolskare suggestivitet. Bertil Malmberg uppnår nu
ett mästerskap i fråga om ordmagi,
som helt saknar motsvarighet i nutida svensk litteratur och som överträffas blott hos vår störste lyriker,
Erik Johan Stagnelius:
– Sken och fläktande skugga
allt, som mitt öga när:
popplarnas skymningsfacklor
och fontänernas fladdrande här –
bara ett spel av dagrar
mot nattlig grund
över djupet som gapar stjärnlöst
sedan begynnelsens stund
– o, sällsamma kramp kring hjärtat
o, förlamande rus
att vandra i väldiga parker
under bedrägliga ljus.
Malmberg var mycket medveten
om att detta slags diktning inte har
någon dragningskraft på mängden
och han var i sin aristokratiska
slutenhet och sitt svårmodiga främlingsskap i livet närmast stolt över
den brist på förståelse han rönte.
Det ville till. Hans diktning från
slutet av 20-talet och börj an på 30-
talet, som stod så ojämförligt mycket högre än nästan all annan samtida svensk poesi gick tämligen obeaktad förbi och själv betraktades
han som en apart och inte särskilt
välkommen utlandssvensk i vår litteratur. Han sade sig också i »>llusionernas träd» ej fatta de brokiga
standaren och gatans råa speord
mot det sköna och vara så iskall
som en död för den dom som mötte
hans strofer:
Mig locka ej de ungas drömda skeden
och inga vägar leda till de gamlas.
Min säng är fåfäng som en eld på
heden
dit inga tidens vandrare församlas.
159
Det fanns inget – eller i varje
fall inte mycket – koketteri i detta
och det var därför säkerligen en
överraskning för honom själv och
onekligen något av en ödets ironi att
den kanske största succes d’estime,
som under mellankrigstiden kommit någon svensk skald till del,
skulle hemföras just av Malmberg
genom hans nästa samling »Dikter
vid gränsen» (1935). Förklaringen
är inte alldeles svår att finna. För
första gången på mycket länge lämnade skalden sin isolering och fixering på det egna jagets problem för
att projicera det på hela kulturutvecklingen. I strofer klingande som
dystert värdiga besvärjelseformer
och utmejslade till en nästan irriterande fläckfri fullkomning siade
han om den undergång, som icke
blott skall drabba oss utan hela den
kulturkrets vi tillhör. Med en genial, man frestas nästan tillägga
journalistisk instinkt, lyckades han
ge poetiskt uttryck åt den rysning,
som genomfor Västerlandet på tröskeln till det nya världskriget:
Den sista väg vår härlighet beträder
den stupar nedåt som en hadestrappa.
På livets portar andra raser klappa.
Dödsfåglar kretsa över våra städer.
Vi skrida icke som vi stundom mena
mot nya gryningar med nya fanor.
– Vi höra alla till de mycket sena
och digna alla under mänga anor.
Och driva köpenskap med ärvda
smycken
– med blinda pärlor, döende opaler,
och när vi bygga, bygga vi med
stycken
av forna hus och rivna katedraler.
160
Vad hjälpa oss de jättelika svärden
när kraften sakta flyr ur våra händer.
… Vi skola mista dessa stolta länder.
Vi skola aldrig mer besitta världen.
Ingen kan bestrida att skaldens
profetior, i vilka han f. ö. uttryckligen förutsäger det kommande kriget, visat sig blott alltför sannspådda. Influenserna från Spengler
är en mycket underordnad fråga;
den ångest åt vilken skalden här
gav röst, var en hel generations.
Skall man överhuvud tala om på-
verkningar vore det lika mycket
skäl att fästa uppmärksamhet på
den betydelse Thomas Manns bibliska romaner, vilkas första del
Malmberg just då var sysselsatt med
att översätta, haft för diktsamlingen. Den babyloniska mytologien
kastar sitt magiska månsken över
den värld, där den västerländska civilisationens källsprång sinat och i
dess hägn väller de förkristna sakramentenas dunkla flöden upp:
Vi lämna bävande det kristna hoppet
för bilder drömda länge dessförinnan.
Ej av en fader ledes världsförloppet
tvekönad är den stora gudgudinnan.
Vår alltför sena själ vill icke hata
den lägre andevärldens skygga vimmel.
För tydlig ter sig ljusets vintergata.
För obeskuggad är de kristnas himmel.
Det leder en tydligt skönjhar linje
Malmbergs produktion från den
överväldigande upplevelsen av dunklet och demonerna i »Orfika» och
»Slöjan» fram till den längtan efter
trolldom och helighet, som i »Dikter vid gränsen» kommer skalden
att i en bisarr attityd halvt av arkeolog, halvt av fetischdyrkare böja
knä för gudarna med djuransikten.
»Dikter vid gränsen» var, som
nämnts, Malmbergs största publikoch väl också kritikframgång, men
avgjort inte hans mest betydande
diktverk. Det intresserar som tidsdokument och det intresserar också
som personligt dokument, därför
att det markerar en ny fas i hans
utveckling, men som dikt övertygar
det inte, därför att det lämnar läsaren alltför oengagerad och man kan
inte komma ifrån känslan av att det
i sin tur beror på att skalden själv,
när allt kommer omkring, inte varit
tillräckligt engagerad. Dikterna är
på något sätt för tekniskt fulländade för att man skall tro på dem.
De är helt enkelt för litterära. Det
är påfallande hur skalden, så snart
han lämnar sitt eget jag med dess
ångest och lust, förlorar förmågan
att förmedla andra än rent estetiska
och kulturfilosofiska intryck.
Ingen tvivlar på att han är personligen berörd, när han i majestätiskt
mässande strofer besjunger Västerlandets undergång, men han beräknar effekterna så väl, att man har
svårt att bli riktigt uppskakad. Och
när han anropar Amon-Ra, Ninurtu,
Mylitta, Zran Akrana och frammanar bilderna av kerubim i tjurgestalt får man ett intryck av att han
fåfängt söker suggerera sig med
sina egna besvärjelser.
Det hindrar naturligtvis inte att
grundtonen i »Dikter vid gränsen»
är densamma som i de närmast
föregående diktsamlingarna, nämligen förtvivlan hos den, som kastat
en blick bakom tillvarons förlåt och
gripits av svindel inför det bottenlösa. Det är bara det att den förnimmes så mycket svagare genom
att skalden denna gång nästan genomgående undviker att utlämna
sitt eget jag. Men problemet kvarstår olöst för honom: frågan om
någon räddning undan fasa och
kaos gives eller ens skall eftersträ-
vas. Flykten till den förkristna mytologien var i alltför hög grad en
intellektuell extravagans och i alltför ringa grad ett utslag av trosvansinne för att verkligen kunna
representera en lösning.
Dittills hade Bertil Malmberg fått
till stånd en viss balans mellan dag
och natt i sitt eget väsen genom sin
formkult, eller som en av de människor, som stått honom närmast,
uttryckt saken — genom att dyrka
formen samtidigt som han genomskådade den:
Jag är både människoson
och demon.
Och mellan tvenne världar måste jag
bygga
min brygga.
Det skedde genom att han för sig
själv med obönhörlig konsekvens
predikade: stil, form, värdighet. I
en litteratur, som blev alltmer banal
och vulgär företrädde han ett aristokratiskt stilideal utan motstycke sedan Heidenstam tystnat.
Bertil Malmbergs litterära landskap är parken. Otaliga är de dikter
av hans hand, som har parken till
161
tema, men det är en senhöstpark,
som brinner av förgängelsens eld
och öppnar sig mot den obanade
vildskogen, mot månskogens väglöshet. Det råder ett spänningsförhållande i hans diktning mellan den
oklanderligt behärskade formen och
innehållets ockulta mångtydighet,
som skapar en om också bräcklig
och skenbar harmoni. ~Dikter vid
gränsen~ bar vittnesbörd om att
denna harmoni var hotad genom
att formen, lösgjord från innehållet, blivit till ett självändamål så
snart skaldens försök att återuppleva den magiska urtidsextasen visat sig fruktlösa.
I detta läge av splittring, desperation och osäkerhet var Malmberg
färdig för vad som med fog kan
kallas den kristna parentesen i sitt
författarskap. År 1935 hade han
själv ironiserat över korsets nya
skaror som ~komma drivande i
muntra grupper» för att »Vinna sjä-
larna med friska kupper». Blott tre
år senare publicerade han den diktsamling ~Sångerna om samvetet och
ödet», i vilken han tillkännagav sin
anslutning till Oxford-rörelsen. Den
innebär ett krampaktigt försök att
finna fotfäste i tillvaron, ett experiment med alternativet till den tvekönade gudgudinnan – och med
samma utfall. Samlingen innehåller
ett par av de vackraste kristna dikterna i modern svensk litteratur,
men det hjälper inte. På nästan
varje sida får man intrycket av en
person, som gör patetiska och fruktlösa försök att förneka sitt eget jag
162
för att vinna en trygghet, som han
innerst inne inte eftertraktar. Den
enda av skaldens deklarationer, som
verkligen övertygar, är den, som
hänför sig till hans attityd vid tidpunkten för »omvändelsen»:
Diktaren är
främmande, ogripbar.
Förbehåll är hans ord
och hans väsens signet
heter: hemlig distans
skymning och mångtydighet.
Och man känner sig övertygad
om att han i själva verket aldrig
frångått den, inte ens när han som
i det gripande samtidsdramat »Excellensen» (1942) företräder en
kämpande kristendom.
I den diktsamling, som följde
närmast efter »Sångerna om samvetet och ödet», nämligen »Flöjter
ur ödsligheten», som publicerades
1941, kom bekräftelsen:
Jag vet ej varför jag trodde
mig kallad till rösternas torg
– jag som förhemligad bodde
i min slutenhets borg.
Det att jag icke stannat
trogen mitt jag,
kunde det leda till annat
än nesa och nederlag?
Endast i halvljusa riken
snubblade aldrig min fot.
Endast som undanviken
ägde själen hemvist och rot.
Året innan denna diktsamling utgavs, publicerade Malmberg i Bonniers Litterära Magasin och Ord
och Bild de fragment ur en roman
från Miinchen-tiden, som sedermera
införlivades med hans memoarer.
De var intressanta även ur den synpunkten, att de visade hur Malmberg vänt tillbaka till den brytningstid, som gjorde honom till diktare
och på nytt sökte sin inspiration i
dess upplevelser och lärdomar. Resultatet utkristalliserade sig i »Flöjter ur ödsligheten» och är resignation, eller om man så vill t. o. m.
bejakande av kaos, fasa och ångest
som tillvarons principer, ett erkännande av att alla undanflykter varit
förgäves, ett slags stolt och samtidigt nästan tacksam underkastelse
under det blinda mörkrets makter.
I dikt efter dikt varieras detta tema
med ett svårmod, vars underton av
hemlig tillfredsställelse ibland kan
ha en skrämmande verkan.
Det skulle dröja hela sex år innan
Bertil Malmberg gav ut en ny diktsamling. Det var »Under månens
fallande båge». Den betecknar, liksom en gång »Orfika», övergången
till inte bara en ny fas i hans utveckling utan en ny epok i hans
diktning, den andra, mest fruktbara, nästan överrika epoken av
hans mogna författarskap. Det var
inte en epok, som innebar någon
förändring av den målsättning, som
utformats redan i »Orfika». Hertig
Lucifer säger i den stora tankedikt,
som avslutar »Under månens fallande båge»:
Om du tager din hand ifrån mig
Gud
om du låter mig falla
då faller med mig
halva ditt väsen.
Skönheten dör väl ej:
den fortlever
som viljemönster
och hög gestalt
men den tonar icke.
Aldrig ur tillvarons djup
mer stiger
rysande lust.
Herre betänk dig väl
innan du överger mig.
Det är den malmbergska diktens
problematik sådan den trevande formulerades redan i »Orfika». Men
en ny epok inleds i fråga om formen, i fråga om uttryckssättet, i
fråga om gestaltningen, och man
skulle kunna tillägga i fråga om
gestaltningskraften. Liksom under
Miinchen-tiden förs Bertil Malmberg ännu en gång mot tillvarons
yttersta gräns, han undergår ett
slags förintelse och han återkommer i viss mening förnyad. Det är
.en händelse, som även om den innebär kulminationen av en psykisk
process ändå kan sägas ha en fysiologisk utlösningspunkt, vilken kan
noga bestämmas i tiden.
På sommaren 1947, under en vistelse i Halmstad, drabbades Bertil
Malmberg av en lindrig hjärnblödning, som temporärt och partiellt
förlamade honom. För denne diktare, som förtroligare än de flesta
och längre än de flesta umgåtts med
tanken på döden, fick plötsligt
dödsnärheten en överväldigande
konkretion, som i fortsättningen
aldrig släppte sitt grepp om honom.
Gång på gång återkommer han i sin
följande diktning till denna upplevelse:
Ensam i natten
låg handen förlamad.
Ensam i natten
– o vanmakt, o vanmakt –
låg handen förlamad.
Träffad av dödstysta
plötsliga pilen:
förlamad, förlamad.
Handen förlamad.
Tungan förlamad.
Sidan
förlamad.
Ramperna tändas.
Och han drar slutsatsen:
163
Dig tillhör det att bruka dessa sista år
att verka ivrigt under dystra förebud
– du skrivarhand! där dunkelådrigt
blodet går
tecknat för blicken under
genomskinlig hud.
Följden blev för Bertil Malmbergs
vidkommande en produktivitet under de återstående tio åren av hans
liv, som är överväldigande i sin
rikedom, mångsidighet och skaparkraft. Han blev medveten om hur
mycket som han ännu hade ogjort
och ville göra, och han blev medveten om hur viktigt det var för
honom att reducera formen till det
absolut väsentliga. Under dessa år
utgav han inte mindre än fem nya
diktsamlingar, tre memoarvolymer,
en essaysamling, en diktarbiografi
och en långrad översättningar. Dessa
verk hör — nästan utan undantag
-till det yppersta i hans författarskap och därmed i vår tids svenska
litteratur och förde honom inte
bara- sent omsider- till Svenska
Akademin utan också till ställningen som den unga diktargenerationens idol och mästare.
—- ————————————–
164
Kanske skall tyngdpunkten förläggas till hans nya lyrik. De första
diktsamlingarna efter »Under Må-
nens fallande båge»- det var »Men
bortom marterpålarna» (1948) och
»Med cyklopöga» (1950) -hade i
rätt hög grad karaktären av formexperiment. De betydde en utveckling mot hänsynslös fördjupning
och enklare, strängare uttryck. De
betecknade det sista, resoluta steget
från det snarvackra, alltför klingande, ja estetiserande, som var så utmärkande för vissa delar av hans
tidigare produktion. Ordmagien
fanns alltjämt kvar, men den hade
fått en mörkare, strävare, mer ursprunglig ton. Han var återhållsam,
nästan asketisk i sina uttrycksmedel, han skydde utsmyckningar och
sökte ständigt efter den poetiskt vä-
sentliga, ja nödvändiga bilden. Dessa
diktsamlingar visade att hans suggestionsförmåga inte blott var oförminskad, utan starkare än någonsin
och att den åldrande mästarens instrument kunde avvinnas nya tonföljder och klangverkningar, trots
att temat sedan länge varit detsamma.
Men detta var i än högre grad fallet med hans bägge följande och
sista diktsamlingar »Lek med belysningar» (1953) och »Klaviatur»
(1955), som utgör en höjdpunkt i
hans lyriska alstring överhuvudtaget. De är ändå mer fängslande än
föregångarna därför att de präglas
av en romantisk ironi både i innehåll och form, som ger en ny dimension åt hans diktning. Ett fint
leende spelar i dessa diktböcker
över hans poesi och möjliggör därigenom hans lek med belysningar.
Den distans han alltid lyckades
hålla till omvärlden, förmådde han
nu också hålla till sig själv och sin
konst. Det råder en avklarnad, nästan harmonisk stämning i hans
sista diktsamlingar, som bl.a. tar
sig uttryck i det självfallna och
otvungna sätt på vilket han där växlar mellan rimmad och orimmad
vers. Den krampaktighet, som i viss
mån kännetecknade hans första
dikter under den nya epoken är helt
borta. Men harmonien är lika tvetydig och bedräglig som någonsin
hos Malmberg, låt vara att den medger ett mera upphöjt perspektiv, belysningsmästarens, klaviaturbehärskarens perspektiv.
Dess fridfullhet är lika skenbar
som havsytans, när den glimmar i
månljus eller mareld och för första
gången hos Malmberg möter också
havssymboliken. Denne herde, som
säger sig spela sina pastoraler i lustig undanglidan – vilken typisk
malmbergism – hans lamm betar
på vida havet:
Jag sår mig i havet
J ag sår mig i det muntra
I fuktiga åkern
där lwn jag gro
– i svallande fåror
som förehärma livet
och leker med förvandlingar
road ro.
Anklangen till Stagnelius är
knappast tillfällig och hos ingen annan skulle den vara tillåtlig. Och
över alltsammans vilar »ett giller
av gyllene leenden», som håller lä-
saren hjälplöst fängslad. Malmberg
ler i sina sista dikter, men den arkadiske herden gömmer under sin
kappa alltjämt skymningsrikets
hertig och demon och leendet kan
vara förfärande med sin skuggning
av ångest, av förtvivlan, av undran:
Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?
Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade »jag» genom min
mun?
För denna beundransvärda lyriska produktion får man dock inte
glömma hans prosaverk och framför
allt inte memoarerna. Hans minnesbilder – särskilt i »Ett stycke
väg» (1950) är av så utomordentlig
kvalitet att de endast kan jämföras
med hans tre, fyra yppersta diktsamlingar och boken om »Ake och
hans värld». »Ett stycke väg», och
dess efterföljare, är inte, som man
vid ett ytligt betraktande kan frestas tro, några spridda hågkomster,
godtyckligt sammanförda till självbiografiska skissböcker. Det finns
en inre logik i dessa reminiscenser
av annan och djupare art än kronologiens, var och en säger något vä-
sentligt om författaren och hans
sätt att uppleva världen och tillsammans bildar de en konstnärlig enhet utan vank. Det är ett trolskt
behag, som utgår från varje sida i
dessa böcker, till lika delar sammansatt av iakttagelsernas finess,
165
tonfallets vemodiga ironi och språ-
kets skönhet – den mogne mästarens graciösa, från alla tyngande
germanismer slutgiltigt befriade
prosa, den vackraste svenska man
i vår tid kunnat få läsa.
Men också den stora biografien
över »Lyrikern Edvard Bäckström»,
ett av de om finaste inlevelse vittnande diktarporträtt vår litteratur
äger och de många lysande översättningarna, där tolkningarna av Baudelaire och Goethes »Urfausb utgör
toppunkterna, måste omnämnas.
Vid en ålder, då de flesta diktare
för länge sedan givit sitt bästa,
visade Bertil Malmberg en förmåga
till självrannsakan och förnyelse,
som var lika imponerande som
ovanlig. Hade det gällt en annan
författare i hans generation, skulle
man möjligen kunnat misstänka ett
försök till anpassning efter litterära
konjunkturer, en ansträngning att
verka ungdomlig och modern, men
i fråga om Malmberg kan ingenting
vara orimligare. Få diktare har varit lika okänsliga som han för litterära modenycker och den utveckling som leder från »Orfika» till
hans senaste diktsamlingar är obönhörligt konsekvent.
Han hade en enastående ställning
i dagens svenska litteratur. Ingen
kunde göra honom rangen stridig
som vårt språks store häxmästare
och i fråga om originalitet, djup och
självtuktande formvilja hade han
få likar. Inbegreppet av allt det vi
älskar i den klassiska västerländska
kulturtraditionen av anrikt, aristo- 166
kratiskt stilmedvetande företrädde
ingen av våra författare värdigare
än han. Vilken svensk skald i vår
tid, har bättre svarat mot det ryktbara valspråket »Snille och smak»?
*
Bertil Malmberg var dock inte
bara den store diktaren – ett av
våra största lyriska genier genom
tiderna och en av våra mest utsökta
prosatörer – han var också en av
de älskligaste bland människor.
Ordet kan förefalla egendomligt
för den som i honom endast sett den
främmande och ogripbare. Men under diktarfurstens magiska mantel
dolde Bertil Malmberg en människa,
vilken förenade den älskvärdhet,
som var frukten av en fulländad
uppfostran, med den vänlighet och
generositet, som var frukten av en
naturlig godhet. I all sin självklara självupptagenhet och slutenhet hade han ett innerligt intresse
för dem som stod honom nära och
som han höll av. Det tog sig uttryck
i en vänfasthet, som inte kunde
vara mer taktfull, mer försynt,
mindre krävande eller mer givande.
Det var en obeskrivlig upplevelse
att se denne man från höjden av
sin trötta tusenåriga visdom, som
tycktes ha genomskådat allt, stiga
ned i nuet för att vara sina vänners
vän. Då kunde man möta en Bertil
Malmberg, vars existens man tidigare aldrig vågat ana: nästan gossaktigt lekfull, skämtsam, men alltid varsam i sitt skämt och med
samma behov av att ge som att
motta vänskap och värme. Dessa
mötens sötma kan aldrig förgätas,
aldrig den ömma trollmakten av
hans personlighet.
Om det tomrum Bertil Malmberg
lämnat i svensk litteratur behöver
knappast ordas, det talar för sig
självt. Men det kan finnas skäl att
säga, att han efterlämnar ett lika
stort tomrum bland dem, som haft
lyckan att räkna sig till hans vänner. Deras tröst är att han inte behövde möta den »skändliga döden,
lågvattensdöden», som han så ofta
umgicks med i sina tankar. Han
fick, såsom han för tio år sedan
önskade i en av sina dikter, på sin
ålders höst sänkas och lyftas i de
skapande flödena – i högre grad
än under någon tidigare period av
sitt långa diktarliv. Han behövde
aldrig utlämnas åt den »grundare
döden».
Bertil Malmberg har lagt bakom
sig »cesuren mellan dröm och
dröm». Man erinrar sig några ord
ur en av hans senaste och mest
sublima dikter:
Eller var det han, som ropade:
»Överge mig!»
Och när vulkancoronorna på stranden
plötsligt framdånade ur violtöcken
för härjade skaran –
var han borta, uppslukad, förklungen,
sedan länge, länge.
Borta: ja. Uppslukad: ja. Förklungen: aldrig.