Litteratur

LITTERATUR
ATT NOMINERA RIKSDAGSKANDIDATER
Av BIRGER HAGARD
Det fria suveräna &folkeb, som med vishet utväljer de
ädlaste och mest begåvade i sin krets för att ge uttryck
åt allmänviljan i en perfekt organiserad församling av
mönstergilla statsmän med uppgift att dirigera de ännu visare och ädlare ministrarna – det är en fesaga.
För den moderna demokratien är partierna av avgörande betydelse. Det är
genom dem, som folkets politiska vilja
kommer till uttryck. Partierna ställer
upp program, som i större eller mindre
utsträckning vinner medborgarnas förtroende. Partierna nominerar kandidater till olika representantförsamlingar, genom vilka sedan »folkviljan»
får sin politiska utformning. Men partiernas roll inskränker sig inte till att
medverka vid val av folkrepresentationer; också vid tillsättandet av andra
samhällsorgan tillkommer dem ett avgörande inflytande. De ställer personal till förfogande för vissa tjänster,
som tillsättas genom val – oftast av
representantförsamlingarna – och kan
därigenom för att citera den amerikanske samhällsvetaren Dayton Mc
Kean sägas utöva a governmental function.
statsstyrelsen utövas i hela folkets
namn, men det visar sig, att endast en
mycket begränsad del av folket har
något reellt inflytande över de faktorer, som slutligen är bestämmande för
det politiska handlandet. Diverse skilda
indelningsgrunder allt efter det inflytande, som tillkommer olika kategorier
av folket, tillämpas av olika författare.
Det förefaller emellertid som om en
C. Delisle Burns.
klassifikation, utförd av de båda tyska
samhällsforskarna F. A. von der Heydte
och Karl Sacherl, på det hela taget
skulle vara ganska relevant. I deras för
ett par år sedan utkomna arbete »Soziologie der deutschen Parteien», som för
övrigt inte i Sverige rönt den uppmärksamhet, som rätteligen borde tillkomma
det, bygger de upp ett system av fem
grupper. Till folket räknas alla medborgare, alltså även barn, sinnessjuka,
kriminella o. a., som av olika skäl saknar valrätt. Därnäst kommer de poUtiskt handlingsberättigade medborgarna (die Aktivbiirgerschaft), dvs. de
som har rätt att välja (die Wahlbörger). Av dessa utövar emellertid blott
en del sina rättigheter, nämligen väljarkåren (die Wählerschaft). Denna
kategori omfattar knappast i något land
mer än 4/5 av de röstberättigade och
därmed nästan överallt mindre än hälften av folket. Denna grupp handlar likväl för hela folket. Partimedlemmarna
(die Parteibiirger) tar aktiv del i och
kan måhända stundom påverka utformningen av sina respektive partiers politik, men det slutliga avgörandet tillkommer praktiskt taget helt den politiska eliten, som i sin tur endast utgör
någon bråkdel av hela folket.
Vilka möjligheter har under sådana
… –·————–~~~~~~~~~-
168
omständigheter väljarna och de enskilda partimedlemmarna att göra sin
röst hörd? I vad män kan de påverka
nomineringen av kandidater till folkrepresentationen – grunden för partiernas maktutövning? Denna fråga och
andra närliggande problem har underkastats en värdefull granskning i fil. dr
Lars Skölds nyligen utkomna gradualavhandling »Kandidatnominering vid
andrakammarval». Det har sitt intresse
att undersökningen kunnat utföras i
Författningsutredningens regi och även
publicerats som utredningens första
delbetänkande. Avhandlingen är den
första i sitt slag i Sverige och bygger
främst pä uppgifter frän partiombudsmännen angående nomineringsförfarandet vid 1948 och 1952 års andrakammarvaL
Vad man i första hand vill beklaga
är, att det inte varit möjligt att utsträcka undersökningen till att också
omfatta 1956 års val. Detta skulle må-
hända bidragit till att skapa klarhet
pä en del punkter, där författaren nu
tvingas att nöja sig med hypoteser;
detta sä mycket mera som det material
som stått till buds frän 1948 års val i
mångt och mycket torde kunna betecknas som ganska magert. Man saknar
ävenledes en kortfattad redogörelse för
det utländska material, som finns, och
överhuvudtaget en översikt över nomineringsförfarandet i andra länder.
Måhända skulle också andra invändningar kunna göras, i några avseenden
kunde avhandlingen varit mera fullständig, men ä andra sidan är en undersökning av det slag som här är fråga
om förknippad med stora svårigheter.
Ämnet är ju i sig av översiktlig natur
och kräver vissa begränsningar, problem uppstår vid redovisningen av källor osv.
Kandidatnomineringen ombesörjes i
Sverige helt utan inblandning frän nå-
gon offentlig myndighet. I en del andra
länder har däremot kandidatnomineringen ansetts vara av så omfattande
betydelse att den blivit föremål för
vissa lagstiftningsåtgärder. Som exempel anföres Norge. I detta sammanhang
kan också nämnas Västtyskland. De
båda lagar, som reglerade valen till
första och andra förbundsdagen samt
några lantdagsvallagar uppställer krav
pä provval (Vorwahl) inom partierna,
om ej direkt bland partimedlemmarna
sä dock i av dessa utsedda delegeradeförsamlingar. Vid nomineringen till
1953 års val gavs partiledningarna en
suspensiv vetorätt, som emellertid
kunde elimineras av partimedlemmarna eller delegeradeförsamlingen i
en andra valomgång.
Med all önskvärd tydlighet framgår
av undersökningen, att de icke partianslutna väljarna har ytterligt små utsikter att kunna påverka nomineringen.
Högern har teoretiskt gjort det möjligt
för de »högersinnade» väljarna att tillsammans med partimedlemmarna föreslå kandidater inom flera förbund –
sannolikt därför att partiet under tidigare skeden inom sitt väljarunderlag
mött en viss ovilja mot att organisera
sig politiskt – men blott ett fåtal ickemedlemmar har använt denna möjlighet. Inom de övriga fyra partierna har
icke partianslutna så när som på några
fä undantag inte ens haft någon teoretisk möjlighet att delta i handläggningen av nomineringsfrågan.
Vid själva valet ger emellertid de
borgerliga partierna sina väljare större
möjlighet än socialdemokrater och
kommunister att »rösta på person» genom det flerlistsystem, som tillämpas
inom dessa partier. Högerpartiet gick
vid 1952 års val fram med i genomsnitt
fyra olika listor i varje valkrets; bondeförbundet och folkpartiet hade i medeltal tre. Självfallet kan dock som författaren påvisar flerlistsystemets möjligheter att ge väljarna tillfällen att
träffa avgöranden i personfrågan vara
delvis illusoriska, särskilt i de fall, dä
samtliga förekommande listor förses
med samma namn på de valbara platserna eller då man underlåter att distrib~era alla valsedeltyperna över hela
valkretsområdet. Endast i hälften av de
fall vid 1952 års val, då ett parti i en
valkrets framgick med mer än en listtyp, erbjöds vissa alternativ i personfrågan, medan väljarna i övriga fall
faktiskt var hänvisade att blott rösta på
parti.
Nomineringsförfarandet omfattar i
huvudsak tre stadier: förnominering,
bel’edning av namnförslagen och fastställande av valsedlarna. Vid förnomineringen har de enskilda partimedlemmarna i regel förslagsrätt, men denna
utnyttjas vanligen i högst obetydlig omfattning. Några högerförbund, främst i
de större städerna, bygger dock sin förnominering helt på enskild medverkan.
Att det emellertid icke är omöjligt att
öka intresset bland medlemmarna, visar sig från t. ex. högern i Uppsala län
1952 och folkpartiets valkretsförbund
på Gotland 1948. I dessa båda fall eftersträvade man direkt att få så stor anslutning som möjligt och fick även gensvar på ett helt annat sätt än på andra
håll. På Gotland deltog nära 20 procent
av förbundsmedlemmarna i förnomineringen.
Vanligtvis tas emellertid initiativet
av Iokalorganisationerna, som behandIar nomineringsfrågan på allmänna
medlemsmöten. Aktiviteten i de olika
partierna varierar högst avsevärt. Hö-
gern uppvisar i detta hänseende de
högsta siffrorna. År 1952 tillämpade
omkring hälften av högerförbunden
denna form, och det övervägande flertalet av föreningarna deltog.
Under det andra nomineringsstadiet
bereder de borgerliga partierna sina
medlemmar större möjligheter att göra
sig gällande än vad fallet är inom de
socialistiska. Inom de borgerliga partierna inhämtas yttranden från lokalavdelningar eller enskilda medlemmar.
169
Inom bondeförbundet anordnas regelbundet omröstningar inom lokalavdelningarna. Det förfarande, som användes av bondeförbundet, har härvid vie;,;t sig vara den metod, som kunnat
locka till det största enskilda deltagandet – i medeltal har över 70 procent
av lokalavdelningarna deltagit i dessa
omröstningar.
Det slutgiltiga fastställandel tillkommer i regel inom alla partierna någon
form av ombudsförsamling, nomineringsstämmor m. m. Decisiva provval
förekommer emellertid ävenledes. 1948
genomförde socialdemokraterna avgö-
rande provval i hälften och 1952 i inte
fullt en fjärdedel av andrakammarvalkretsarna, varvid i genomsnitt 20 procent av medlemmarna deltog. Avgö-
rande provval tillämpas också av
högerförbunden i fyrstadskretsen. I
Malmö och Hälsingborg röstade 1952
mellan 15 och 20 procent av medlemmarna.
För alla partierna gäller generellt, att
kandidatnomineringarna på ett eller
annat sätt måste utformas som en kompromiss mellan två huvudsynpunkter.
»Å ena sidan föreligger alltid behovet
att låta de breda lagren inom partiet
komma till tals i nomineringsfrågan.
Å andra sidan måste de ledande partiorganen av hänsyn bl. a. till de utanför
partiet stående väljarnas intressen förbehålla sig det avgörande ordet.» Om i
allmänhet de enskilda medlemmarna
alltså beredas möjlighet att antingen
direkt eller också via lokalföreningarna medverka vid uppgörandet av förslag till kandidater, tillkommer dock
det definitiva avgörandet en mindre
krets partimedlemmar. De centrala
partiledningarna synas dock inte –
bortsett från kommunisterna – i varje
fall formellt ha något inflytande på
kandidatnomineringen. Detta är enbart
en angelägenhet för de olika valkretsförbunden.
I huvudsak är som framgått nomine- 170
ringsförfarandet ganska likartat för
alla partierna. De väsentligaste skillnaderna beror på att bondeförbundet och
socialdemokraterna har särskilda centrala nomineringsbestämmelser, medan
övriga partier saknar sådana regler. De
bestämmelser, som intagits i högerns
normalstadgar är »mycket generella
och lämnar föga direkt vägledning för
kandidatnomineringens uppläggning».
Det vore önskvärt, om enhetliga regler
även skapades inom högerpartiet.
Sammanfattningsvis är författaren
med hänsyn till den svenska valordningen böjd för att i vart fall som »den
mest praktiska lösningen» acceptera,
att nomineringsfrågan »blivit en ren
partiangelägenheb. Härutinnan torde
man oreserverat kunna instämma, om
man än inte samtidigt måhända är ~e?-
redd att gå lika långt som Woodrow
Wilson, då han 1908 i sin handbok över
amerikanska författningen skrev: »Förberedande! av fullständiga listor över
passande kandidater är en alltför komplicerad och mödosam affär för att
kunna ombesörjas av folk med huvudet
fullt av andra ting; det måste anförtros
den som så att säga gör det till ett yrke
och bringar system och metod i uppställningen.»
DET SPLITTRADE FRANKRIKE
I Le Monde återfinns så gott som dagligen en välskriven och initierad analys av den inrikespolitiska situationen
i Frankrike, ofta med särskild hänsyn
till det aktuella läget i det intrikata
parlamentariska spelet. Författaren är
Jacques Fauvet, en av Frankrikes ledande politiska kommentatorer. Fauvet
har skaffat sig en sådan position att
konkurrerande tidningar och tidskrifter vid flera tillfällen gjort allvarliga
försök att ’köpa över’ honom. Men han
har envist hållit fast vid den ansedda
Le Monde, som visserligen inte på
långt när kan erbjuda honom sådana
ekonomiska villkor som han är värd
men som i stället bereder honom möjligheten att självständigt föra fram sina
synpunkter inför ett forum, uppmärksammat världen över av politiskt inflytelserika kretsar. Som en parallell i
den anglosaxiska tidningsvärlden kan
man kanske nämna James Reston, numera chef för New York Times’ Washington-redaktion, vilken för ett antal
Jur. kand. LENNART BLOM
år sedan avböjde lockande anbud om
chefredaktörsbefattningar för att få
ägna sina krafter åt Le Mondes närmaste motsvarighet i USA såsom den
kvalificerade politiska debattens organ.
När nu Fauvet gjort ett av sina tämligen sällsynta försök att i bokform
sammanfatta sina synpunkter på den
franska politiska problematiken (»La
France dechiree», Librairie Artheme
Fayard, Paris 1957, 152 sidor, 500 fr.)
kan han alltså påräkna allmän uppmärksamhet. Det föreliggande arbetet
är jämförelsevis kortfattat och har
kanske mera karaktären av en katalogartad förteckning över i sammanhanget aktuella fakta och synpunkter
än av en analys. Fauvet lyckas emellertid trots detta presentera hela problemkomplexet på ett sätt, som även
för den utländske bedömaren ter sig
konsekvent och överskådligt.
Fauvet betraktar tre drag som vä-
sentliga inslag i den franska nationalkaraktären (han vore icke fransman
om han inte ivrigt ägnat sig åt att
diskutera nationalkaraktärer!), nämligen individualismen, konservatismen
och intellektualismen. Det säger sig
självt, att Fauvet i detta sammanhang
hänger sig åt mycket allmänt betonade
resonemang, där frestelsen till spirituella formuleringar stundom förleder
honom till tvärsäkra generaliseringar.
Hans konstaterande av individualismens betydelse för den längtgående
politiska splittringen i Frankrike ter
sig emellertid alldeles övertygande och
det är ju för övrigt längt ifrån någon
ny synpunkt. Fransmannen, säger Fauvet, är skeptisk mot maktens utövare,
dvs. politikerna, eftersom han misstror
deras förmåga, »Vilket han ofta gör
med rätta», och ännu mera misstror
han deras hederlighet, »vilket han ofta
gör med orätt». Hans individualism innebär dock icke att han är politiskt
ointresserad eller indifferent; valdeltagandet i Frankrike kan väl mäta sig
med vad som är regeln i andra västeuropeiska demokratier. Men hans individualistiska attityd resulterar i olikartade reaktioner mot skilda företcelser i det politiska livet: han är intresserad av och uppskattar de allmänna
valen, han tycker mindre om sina deputerade, ännu mindre om ministrarna
men allra minst om de politiska partierna.
Den klart konservativa attityden i
den franska nationalkaraktären finner
Fauvct vara så uppenbar att den icke
tarvar några egentliga bevis. »Le
peuple fran\(ais est conservateur parce
que c’est un peuple paysan». Med en
djärv generalisering fastslär Fauvet
att den franska konservatismen är av
en helt annan typ än den brittiska.
Denna senare syftar till att vara en
reglerande, ledande, utjämnande och
utvecklingsvänlig konservatism medan
den franska har en helt annan karaktär: doktrinär, ständigt stridsberedd
171
gentemot varje förändring, principiellt
hårdnackat bevarande. Fransmannen
vill i grunden inte ha någon evolution,
i stället söker han förhindra alla förändringar tills helt plötsligt trycket
blir övermäktigt och omfattande reformer, sociala och ekonomiska, hastigt
genomförs under något som närmar
sig en fredlig revolution. Med individualismen och konservatismen kombinerar Fauvet den franska intellektualismen och finner därmed den treklang
av franska nationalkaraktärsdrag som
resulterat i oförmågan att nä fram till
en effektivt arbetande parlamentarisk
demokrati. Med allt sitt teoriserande
blir fransmannen destruktiv i sin politiska verksamhet och avskär sig från
möjligheten att empiriskt söka sig fram
till samlande lösningar.
I ett särskilt avsnitt ger Fauvet en
utomordentligt koncis redogörelse för
de grundläggande orsakerna till den
historiskt och inte minst geografiskt
betingade inre franska splittringen.
Han redovisar de religiösa motsättningarna, vilka för övrigt spelar en
betydande roll i dagspolitiken, exempelvis i samband med de ofta förekommande parlamentariska striderna om
det statliga stödet till skolorna (där
vänsterns krav på i princip statligt
undervisningsmonopol står mot hö-
gerns och de kristliga demokraternas
önskemål om statliga bidrag även till
den främst religiöst influerade »l’ecole
libre>>). Med hänvisning till den inom
den franska statsvetenskapen och sociologien väl utvecklade valgeografien
noteras var de skilda politiska partierna traditionellt har sina starkaste
fästen. Det största partiet, det kommunistiska, intar en dominerande ställning både i industriområdena i norr
och i stora delar av landsbygden i det
inre av Frankrike. Detta stundom förbisedda faktum är en av de många omständigheter som ger partiet en betydande styrka. över huvud tilldrar sig
172
de bägge anti-konstitutionella politiska
partibildningarna, kommunisterna och,
på sin tid, gaullisterna, vilka senares
roll numer delvis övertagits av poujadisterna, helt naturligt ett avsevärt intresse ur de synpunkter Fanvet anlägger.
Vad ger då Fanvet för svar på frågan
hur en västerländsk demokratisk styrelseform skall kunna bevaras och
bringas att fungera effektivare i Frankrike? Främst pekar han på behovet av
starkare och bättre organiserade politiska partier. Den konstaterade oviljan
hos fransmannen att engagera sig genom ett partipolitiskt medlemskap har
medfört att partierna i den män de alls
offentliggör sina medlemssiffror, nödgas redovisa jämförelsevis låga tal.
störst är det kommunistiska partiet,
som enligt egen uppgift har cirka
400 000 medlemmar (jämfört med 5,5
miljoner väljare vid valet 1956) och
därnäst socialisterna med cirka 100 000
medlemmar (jämfört med 3 miljoner
väljare vid samma val). För de övriga
partierna saknas i stort sett uppgifter
om medlemsantalet. Högern, radikalerna och de kristliga demokraterna
med röstetal på mellan 2,5 och 3 miljoner har uppenbarligen ytterligt blygsamma partiorganisationer, vilka uppskattningsvis omfattar endast 30 000-
40 000 medlemmar.
Inom de kommunistiska och socialistiska partierna upprätthälles en mycket härd röstdisciplin i nationalförsamlingen. Det väckte på sin tid stor
uppmärksamhet, då socialisterna icke
lyckades presentera en enig front i
voteringen om europaarmen och detta
utslag av bristande intern disciplin
ledde också till en häftig kris inom
partiet. För de mera borgerligt betonade partiernas del kan man emellertid konstatera en längtgående splittring i en rad frågor. Sä t. ex. går i allmänhet alla landsbygdsrepresentanter
ur samtliga dessa partier samman för
att bevaka specifika jordbrukarintressen, detta oberoende av de direktiv
som kan ha utgått frän partiledningarna eller den politik som den sittande
regeringen för i frågan. Fanvet menar,
att det med starkare lokala partiorganisationer skulle vara lättare att åstadkomma en tillfredsställande partidisciplin och därmed ett stabilare underlag
för en längsiktig regeringspolitik. Samtidigt nödgas han emellertid erkänna,
att splittringen och intressemotsättningarna i det franska samhället trots
allt är så stora att en effektivare partiorganisation icke enbart kan tänkas
leda till en varaktig förbättring.
I stället pekar han på framtidens
möjligheter med dess tekniska utvecklingsperspektiv och på ungdomen. I
slutet på 1960-talet kommer efterkrigstidens stora barnkullar in i produktionen och man har beräknat att utvecklingen omkring är 1968 kommer att
vända så att befolkningen därefter kan
väntas tillväxa i absoluta tal. Det är
emellertid värt att notera att även en
tredje omständighet åberopas i sammanhanget, nämligen den europeiska
integrationen. För Frankrikes del innebär detta en väg till räddning; i
Europa skall Frankrike, med sin förbättrade befolkningssituation och sina
tekniska och intellektuella resurser
spela en framskjuten roll och tack vare
den gemensamma marknadens fördelar
kunna uppnå en lösning av både sina
politiska och sina ekonomiska problem. Det gäller, säger Fauvet, att se
till att den förestående revolutionen
kommer i det rätta ögonblicket och att
det blir en fullständig framgång. Annars är risken överhängande att nationen skall låta sig förledas av de kommunistiska locktonerna. »Men det är
tillåtet att hoppas. Frankrike har stämt
möte med framtiden omkring år 1970.»
SVENSK PROSADIKTNING 1957
En hel rad av 1957 års romaner har
självbiografisk karaktär. Somliga kommer memoaren ganska nära, andra har
avsiktlig fiktionstyp, alla vill gestalta
något väsentligt och avgörande i det
som diktaren upplevt. Genren har anor.
Den kan följas till Goethe och Ronsseau och rottrådarna sträcker sig till
Augustinus och ännu längre. Men att
den i vår tid fått så stor popularitet
hänger samman med den återupptäckt
av memoarromanens möjligheter som
mellankrigstidens generation av arbetardiktare gjorde. För dessa diktare
hade den överväldigande upplevelsen
varit deras egen mödosamma, innehållsrika väg från den proletära barndomen till författarskapet. Redan barndomsmiljön, inifrån sedd, autentiskt
skildrad, var en ny vitter domän. Utvecklingsgången från folkskola eller
knappt det till författarskap utan hävdvunna mellanled var också något nytt
och därtill något betecknande för de
generationer som nu fick röst, över huvud något nytt i den svenska ståndscirkulationens historia: på liknande
sätt hade politiker som P. A. Hansson
och Gustav Möller eller kooperatörer
som Albin Johansson och Axel Gjöres
banat sig väg. Den som introducerade
denna nya självbiografiskt inspirerade
roman var Ivar Lo-Johansson och det
skedde med Godnatt jord 1933. Han
fick snart efterföljare, främst Eyvind
Johnson med Olof-sviten och Harry
Martinson med böckerna om Martin.
Sedan Ivar Lo-Johansson fortsatt
och fullföljt sina episka skildringar av
statarnas liv och med reportageromanen Traktorn nått fram till maskinjordbrukets tid (vartill kom en särskild uppgörelse med samarbetsandans
motpol »monismen» i Geniet), har han
173
Av lektor ELOF EHNMARK
vänt åter till det förflutna, nu med
vidgade perspektiv, och för andra
gången rekapitulerat sin inre och yttre
utveckling, denna gång från tiden efter stataråren i Godnatt jord till genombrottet, då romanen Godnatt jord
blev skriven och tryckt. Resultatet har
blivit en bred episk svit, vars femte
volym bär titeln Författaren. Det måste
betecknas som ett mycket gott grepp
av Lo-Johansson, när han börjar Författaren med en scen från stockholmsutställningen 1930. Där introducerades
funktionalismen, symbolen och det
praktiska belägget för en ny tidsålder,
rationell, frigjord, ändamålsenlig. Nu
skulle också den nya människan födas
och det var henne som Lo-Johansson
kände sig kallad att besjunga. Han betraktade sig också själv som 30-talisten,
den sanna och oförfalskade, och i Författaren får man en alldeles livslevande men också mycket subjektiv
skildring av hur det levdes och tänktes, åts och dracks och svalts, debatterades och författades bland de unga
av den nya skolan i 30-talets Stockholm. Författarkollegerna passerar
revy, Klarabohemen tar gestalt, atmosfären från kafeet på Vasagatan eller
källaren »Pax» strömmar mot läsaren
och förefaller autentisk. Porträtten av
kollegerna, försedda med riktiga initialer, har tecknats med en blandning
av ironi och sympati i skilda valörer,
vilket har gjort dem mycket levande
och lätt igenkännliga men hela tiden
otvetydigt försedda med · signaturen
L-0 J. Där är den kraftige, hetsige,
ultraradikale Artur Lundkvist som under ett besök i skärgården utbrister:
»Naturen ska man uppleva i böcker,
inte i verkligheten», där är den skranglige, ständigt självuppfyllde Ferlin, där
174
är Harry Martinson, charmören, »vår
nya stora poet», om vilken det heter,
att »han tycktes mig som en främling
från ett land, där solen alltid sken»
men som också figurerar såsom den
ständigt bortskämde och kringfjäsade
kelgrisen. Vidare möter man pionjä-
rerna, »grindstolparna» Hedenvind och
Kock, originella var på sitt sätt men
redan glömda, och slutligen två som
aldrig blev erkända, Jändel, oförstådd,
utstött, dödssjuk och Värnlund, »vår
generations dramatiker», som får genomlida ett förödande fiasko, när hans
drama Ledaren uppförs. Det gripande
och löjliga, vardagliga och himlastormande, kamratskapet och självständighetskravet förenas i dessa scener och
porträtt med ett direkth~tens mästerskap som Lo-Johansson är ensam om.
Men främst är det om honom själv det
handlar. Han skulle som sagt bli den
nya tidens och den nya människans
diktare: »bort med klassicism och historia, bort med romantik, bort med
den borgerliga dikten». Det gick emellertid trögt. Först måste han nämligen
skriva sig fri – inte annorlunda än de
stackars borgerliga fick göra, ja t. o. m.
klassikerna – från en personlig konflikt. Det blev debutromanen Måna är
död. Därefter skulle han gripa sig verket an. Men inte heller nu gick det
lätt. Han var sprängfull av stoff, och
stoff som han var ensam om, men det
handlade inte om den nya människan
utan om den gamla i det gamla samhället. Han trollbands av detta stoff,
det krävde gestaltning, var materialet
som han hade fått att skapa av. Vad
han innerst kände kallelse till, blev
alltså att ge röst åt en hel samhällsklass, åt statarna. Han ville skildra kollektivet och det skulle ske på ett nytt
sätt: med kollektivromanen som instrument. Men intresset drogs oemotståndligt till de avvikande, de enskilda
och färgstarka människorna. När Godnatt jord blev färdig, märkte han dessutom, att fast han bemödat sig att
skriva om sin klass, så hade han skrivit en bok om sig själv. Han slog igenom med denna statarpojkens stora
bildningsroman, men han blev inga·
lunda profet i sitt fädernesland. Statarna och småbrukarna ville inte bli
avslöjade i sin fattigdom, de ville bli
idylliskt skildrade, rart omhuldade,
om det skulle skrivas om dem. Lo-Johansson hade skämt ut dem. Han fick
också lära sig, att han själv inte längre
hörde samman med kollektivet, hans
gamla klass betraktade honom som en
fin karl, en manschettmänniska och
därmed en utomstående, och som en
sådan fick han lov att uppföra sig,
också när han slog sig ner på landet.
slutscenen understryker den synpunkten på ett halvt symboliskt vis. Sä hade
Lo-Johansson definitivt brutit upp och
funnit sin uppgift som var prövande
nog, nämligen att utan skrupler
skämma ut statarkollektivet, tills det
fått upp ögonen för orättvisorna och
kunde marschera samman i kamp för
bättre tider. Det är både klarsyn och
självironi i denna skildring, likaså i
självporträttet av den buttre, envetne,
i grunden ständigt ensamme Lo-Jo,
tyngd av sitt stoff, medveten om sin
kallelse och beredd att offra allt för
den. Han var redan då en född epiker
och epiker är han alltjämt med sin
enastående förmåga att ge liv åt minnesbilderna och foga scen till scen
utan krumbukter, bara i vanlig kronologisk ordning men samtidigt så, att
de omärkligt bygger upp karaktärsskildringen, ger ständigt nya nyanser
åt självporträttets bistra drag och äterskapar en omisskännelig tidsfärg av
författarbohemiskt 30-tal. Framför allt
har Lo-Johansson förmätt skildra, hur
dikt kommer till, hur konstverket fö-
des och därmed även hur den människa kan se ut invärtes, som blir besatt av diktandels uppgift. Hans självbiografiska serie hör till mästerverkens klass och slutvolymen kröner verket.
Också Jan Fridegård avslutar sin
självbiografiska serie om Johan From,
vilken inleddes med Lyktgubbarna och
fortsatte med Flyttfåglarna. Den nya
volymen heter Arvtagarna. Flyttfåglarna var en rätt händelselös berättelse.
Arvtagarna har däremot en mer dramatisk karaktär och ger dessutom ett
mycket fint utfört självporträtt. Johan
From har nått de övre tonåren och
hjälper fadern i herrgårdslagårn. Det
animala, som omger honom i hans dagliga gärning, på en gång eggar och avskräcker honom; han slits mellan de
andra ungdomarnas enkla men tämligen effektivt upplinjerade liv och en
obestämd längtan efter något utom och
bortom. En liten flicka i granngården
är fylld av barnslig beundran för honom, och det skänker honom glädje
och kommer honom att drömma om
hur han en gång skall vinna henne som
fordom riddaren vann stolts jungfrun.
Innerst inne flyr han till drömmen och
utvecklas till en enstöring, rädd för
livet och fylld av skräck för döden.
En pingstmorgon grips han av en underlig skräck. Han flyr till skogen, vilken så många gånger »skulle bli hans
tillflykt, biktstol och kyrka», och han
skakas av en vånda, vilken sedan ofta
skulle komma över honom. Nervkänsligheten ökar, likaså livsskräcken. Däremot betyder det inte så mycket för
honom eller för de andra i bygden, att
världskriget bryter ut. Han känner
bara på sig, att han måste iväg någonstans, och så tar han värvning som
kunglig dragon. Militärtiden blir en
grym besvikelse för honom – därom
har han berättat i .Äran och hjältarna
– men det som får verkligt avgörande
betydelse är något annat, hans lilla
systers öde. De två har alltid varit
bundna vid varandra, båda är ömtåliga
fantasimänniskor, de har gemensamma
drömmar om framtiden, det står ett
12-583443
175
skimmer av saga över deras sommarvandringar. Systern insjuknar och
hennes liv står inte att rädda. Under
begravningen rör dragonfuriren Johan
From inte en min, men, heter det i
bokens sista mening, den yngling som
gick ut från kyrkogården »gjorde väl
mera skäl för namnet Lars Hård». –
Fridegård har alltså fört fram sin svit
till det ögonblick, då Johan From mö-
ter Lars Hård. Mer än någon annan
samtida har han grundat sitt författarskap på självbiografiskt stoff. Det innebär en begränsning men en begränsning som han förstått att konstnärligt
bemästra och utnyttja. Han har ständigt utvunnit nya variationer av temat, fördjupat analysen, vidgat perspektivet. Johan From har också blivit
en gestalt som man kommer mycket
nära, en människa på gott och ont,
ofta sympatisk, stundom avskyvärd
och odräglig men framför allt värd
medkänsla, just därför att han skildrats så omedelbart, så hänsynslöst ärligt. Beundransvärda är porträtten av
föräldrarna, den allvarliga, plikttrogna, försakande, tungsinta modern
och den oförbrännelige, livsglade,
temperamentsfulle, klarsynte fadern.
Och mitt i denna statarfamiljs fattigvardag låterFridegård naturen blomma
och dofta under de långsamt framseglande molnen – Upplands hela sommar får liv av hans klara och rena
stilkonst, vilken ibland kan klinga ut
som en vismelodi och som avslöjar, att
den fräne naturalisten innerst inne är
en poet med hjärtat fyllt av skönhetsdrömmar.
Också Erik Asklund har blivit färdig
med sin serie, berättelsen om Manne.
Sist såg vi Manne som en uppsagd kontorist men just därför med ökat hopp
att bli en av de fria bröderna i Klara,
och i slutscenen stod han och log mot
en flicka i majsolen. Den nya volymen,
Kvarteret Venus, slutar likaså med att
Manne får avsked, denna gång från
176
en brandsprutefirma, och i slutscenen
finns också en flicka, men leendet är
borta, ty det är fråga om ett avsked
och det sker i vintrigt snöglopp. Till
det yttre har inte så mycket hänt mellan de båda scenerna, egentligen inte
heller i fråga om själva målsättningen,
eftersom Manne redan slagit in på den
vittra vägen, men ändå har något vä-
sentligt inträffat. Manne börjar få
grepp om sig själv och sin uppgift och
det sker så, att han mognar i ensamhet.
Först går han arbetslös med sporadiska ströjobb, t. ex. som sandwichman, fast det är »vaj på dojorna» så
att han ideligen snavar för den glappande sulans skull. Den lediga tiden
fördriver han med läsning: nödläget
ger honom möjlighet att komma in i
böckernas värld. Så får han sin längtan uppfylld, men priset är inte billigt.
Hans gamla gäng accepterar honom
inte längre, så konstig som han blivit,
och flickorna ropar hånfullt »professorn» efter honom. Men gemenskap
måste han ha, och det blir kvinnan
han främst söker den hos. En kaieflicka tar sig an honom men skrämmer
honom med sin moderliga ömhet. När
han får jobbet i brandsprutelagret,
träffar han en flicka i antikvitetsaffä-
ren strax bredvid – det är hon som
bor i kvarteret Venus i Gamla stan.
Hon har en riktig, sviken kärlek
bakom sig. Manne kan bara vinna
henne i yttre avseende, han kommer
inte åt hennes inre, gemenskapen får
inte något fäste. För honom blir denna
kärlekshistoria ett nederlag. När de
skiljs åt i snögloppet står han tomhänt.
»Stanna, lyssna, minns», heter det i
bokens inledning. Är det inte diktarens lott? Så blir Manne ändå inte
utan vinst, när han känner sig allra
mest tomhänt. Han har upplevt något
som trängt djupt in i honom, han har
fått ett stoff att forma, att göra dikt av.
Asklund har beskrivit detta livsöde
mycket direkt, alldeles okonstlat och
med sinnet öppet för en ung människas tvära lynneskast och snabbt skiftande stämningar. Samma känslighet
visar han också i miljöteckningen.
stockholros Söder och Stan mellan
broarna har skildrats inte bara med
topografisk precision utan också och
framför allt med artistisk blick för
dagrarnas spel och årstidernas skiftande stämningar och med en ordets
akvarellkonst av utsökt nyansering.
Till den självbiografiska gruppen
hör också Arnold Ljungdals Oavslutat
porträtt. Den närmar sig memoaren,
eftersom den handlar om författaren
utan pseudonym, alltså om Arnold från
koltåldern till studentexamen. skildringen är hela tiden direkt och rakt
på sak, med något av konfessionens
öppenhet. Huvudintresset knytes till
ett psykologiskt problemkomplex, nämligen hur Arnold med sitt frikyrkliga
påbrå och sin småborgerliga miljö så
tidigt kunde utvecklas till en uppbrottsmänniska, som drogs till politiska engagemang och inte hejdade sig
förrän på den yttersta vänsterflygeln.
Analysen sker med hjälp av den rad
minnesbilder, som förf. rullar upp och
som han granskar med en omsorg i
detaljerna, påminnande om naturalistisk dissektionskonst. Föräldrarnas
skilsmässa, fattigåren hos modern på
Långgatan i Göteborg med proletära
inhysingar, de omvälvande händelserna kring första världskriget under
gymnasisten Arnolds ömtåligaste brytningsår, vidare upptäckten av den naturvetenskapliga världsbilden och av
poesiens magi och slutligen någonting
djupast inne, en erfarenhet som en dag
tar gestalt i en sorts ljusextas av genomgripande betydelse, allt tas fram,
beskrivs, skärskådas och bedöms. Hela
tiden är det den vuxnes röst man hör
med den vuxnes reflexioner över ynglingens sätt att reagera. Det skildringssättet passar nog också bäst i en minnesbok av detta slag. Arnold Ljungdal
har åstadkommit en ärlig och rättfram
skildring av en yngling med både tidstypiska och särpräglade drag, insatt i
en miljö och ett socialt och historiskt
sammanhang, där stora omvälvningar
höll på att ske. Porträttet kan kallas
oavslutat, eftersom Arnold ännu har
mycket att lära, men med sina klara
konturer och rika schatteringar är det
därför inte ofullbordat.
Hugo Swenssons postuma Harry Sjö-
beck, gymnasist är visserligen en roman i stil med hans föregående om lä-
rare och skolungdom men samtidigt
har den också karaktär av minnesbok,
eftersom huvudpersonen både har
samma initialer som författaren och
är alldeles jämnårig med honom. Man
skulle kunna kalla den för en conCession d’un enfant du siecle i största allmänhet. Det som händer gymnasisten
Harry Sjöbeck är att han tar studenten
och bereder sig på sin första uppsalatermin som liber studiosus av Stockholms nation med estetik som huvudintresse, och det som Hugo Swensson
har velat skildra och lyckats levandegöra är hur sekelskiftets gymnasist såg
ut inuti, en gymnasist från de år alltså
då Karlfeldt debuterade och stockholmsutställningen 1897 slog upp portarna. Han har sinne och minne för
tidsatmosfären på hästdroskornas och
ängspårvagnarnas tid liksom för dagrarna över de klassiska kvarteren
kring östermalmstorg, Kungsträdgården och Klara strand. Han kan också
med inlevelse skildra gymnasistens
stämningsväxlingar, de evigt återkommande, mellan revolt och sentiment,
trots och trånad, självupptagenhet och
gemenskapsbehov. Harry Sjöbeck är
den evige gymnasisten, samtidigt som
han är sin generations gymnasist, närmare bestämt av den sort som satt på
bierstugor eller drack punsch på undangömda småkrogar men var mycket
blyg för familjeflickor och skrev kärleksdikter i Leverlins anda. Hugo
177
Swensson kände tydligen sitt hjärta
värmas inför ungdomsminnena samtidigt som han kunde blicka tillbaka på
dem med ett ironiskt men ändå gott
leende, och läsaren har ingenting emot
att se och känna på samma sätt.
Tora Dahl bygger också sin serie om
flickebarnet Gunborg på självbiografiskt stoff men det stoffet är i första
hand råmaterial för en klarsynt och
känslig skildring av ett barns konfrontation med de vuxnas värld. I den nya
delen l främmande land är Gunborg
stadd på väg mellan småskola och folkskola. Hon börjar lyssna och ana, hon
drar slutsatser och kan t. o. m. avslöja,
samtidigt som hon har sin barnsliga
värld i behåll, sitt leksinne, sin på-
hittighet, sin fantasi – och det är nu,
i och med läskunnigheten som hon får
uppleva sagoböckernas trollmakt. När
hennes fostermor tar sig an ett par
pojkar, lockas hon in på äventyrligheter av annat slag än tidigare, trädklättring och pallning t. ex., och då kommer hon i klämma, därför att hon rå-
kar i konflikt mellan de vuxnas auktoritet och kamratskapets krav, och det
har hon inte varit med om förr. Hon
börjar även fundera på hur barn kommer till världen och vad det där »fula»
egentligen är som de vuxna alltid varnar för men aldrig talar rent ut om.
Steg för steg förs hon fram mot en
värld som hon inte förstår, därför att
den är så slingrande och halkig, därför att allt där får så oväntade konsekvenser, därför att den naturliga, lugna
rytmen inte längre finns och därför att
man ingenting där förmår uppfatta
med barnaårens oförvillade sinnen. I
den föregående delen var fostermodern
Sofia den intressantaste gestalten. Hon
är i den nya alltjämt samma stränga
moralpredikare med samma hårdhänta
nypor och har samma instängda ömhetsbehov. Hon är sig lik och har bara
liksom ytterligare stelnat till. Men så
kommer till slut en knalleffekt. Den
178
utåt prudentliga, skrupulöst anständiga
Sofia, som alltid har det passande för
ögonen, bryter en dag plötsligt ut i en
nervkollaps: hon skriker högt och
sjunger en visstump, som rentav är av
Bellman. Det instängda och avsnörda
tvingar sig ut i ett obevakat ögonblick.
Och här möts på ett underligt sätt de
båda, Gunborg den blivande kvinnan
och Sofia den förvittrade, som stängt
in sitt kvinnoliv i det undermedvetnas
fångtorn. De förstår inte riktigt vad
det är fråga om, men stunden är ändå
avgörande för dem, som symbol, som
innebörd. Tora Dahl har här åter visat
sin förmåga att återskapa och nyskapa,
att ur minnets förråd gestalta två människor, som kontrastvis belyser varandra och därmed avslöjar och levandegör varandra.
Mot dessa böcker av memoarkaraktär, byggda på minnen av en längst
förfluten ungdom och barndom, kan
man ställa två av de allra yngsta debutanterna, vilka också skildrar ungdom,
men en nyss upplevd ungdom eller rättare en ungdom som de alltjämt upplever, ungdom i nuet. Heidi von Born,
som före sin studentexamen debuterat
med en diktsamling, har i Leken är
förbi samlat en rad noveller, vilka
handlar om ungdomens ofrånkomliga
uppbrott mot något nytt men samtidigt
om ungdomens slitning mellan längtan
och skräck inför det riktiga livet, de
vuxnas liv. Titelnovellen berättar, med
litet symbolistiskt jonglerande i överkant, om den konstnärsbegåvade Angelica och hennes stilla växande till mognad och kraft att bryta med allt som
~>närjer och binder henne, fysiskt och
psykiskt. Hennes utveckling ger sår
och sårar andra men den sker obönhörligt och obevekligt. När man inte
längre fantiserar kring leksakerna, då
håller man på att bli ett troll själv och
då hjälper inte längre de vuxnas konster: »Det är den dagen leken är förbi
och den kommer alltid till dig och du
..,
minns den som en gräns och den är
ett tungt minne att bära.» Temat varieras på olika sätt i bokens fyra noveller,
kanske allra varsammast i den sista,
Vågtid, vars Helena en sommardag
upplever vad man kunde kalla början
till en kärlekshistoria. Det blir för
henne något att minnas och drömma
om, det öppnar sikten mot nya horisonter, mot något som är äventyr och
inte vardagstjat. Heidi von Born har
en flyhänt penna och ett gott öra för
den unga prosakonstens maner och uttryckssätt, men det kommer något annat därtill: en personlig förmåga att
blanda dröm och vardag, verklighet
och tankelek, och det ger en säregen
stämning åt hennes scenerier. Mellantonerna har i sin skira vaghet något av
ungdom över sig, och det är detta som
ger boken dess charm.
Den andra debutboken heter Till
mormor och är skriven av dramateneleven Catherine Berg, som med den
också vann ett litterärt pris. Det har
blivit en på en gång omedelbar och
underfundig bok. Huvudpersonen är
baletteleven Barnaba, som med sin syster Thomasine bor hos mormodern efter föräldrarnas skilsmässa. Mormor
har fått en hjärtattack och ligger på
sjukhus och under denna tid, då systrarna får reda sig själva, drabbas
Barnaba av den stora upplevelsen.
Detta berättas på två plan. Barnaba
skriver om sin kris till mormor, men
den tjocka luntan tas om hand av den
fantasifulla Thomasine, som just befinner sig i strömkantringen mellan fabuleringsåldern och ungflicksåren, och
förses av henne med kommentarer av
uppförstorad och missförstådd verklighet. Thomasines inlägg i munter
flickjargong med påsmetade litterära schablonfraser – Thomasine slukar romaner – är ett slags skyddspansar, en motvikt mot det som i Barnabas
egen skildring kunde tyckas alltför patetiskt eller helt enkelt för svårt att uttrycka i ord. Till mormor är nämligen
en omvändelseroman. – På en av de
numera så vanliga rödvinshipporna rå-
kar Barnaba bli hetsigt och häftigt förälskad i en redan gift man. (Temat har
f. ö. en viss släktskap med Eva Bergs
fjolårsroman och dess skildring av
mannekängen Ninnies förälskelse.) Han
presenteras som en halvdan författare
med tilltalande anspråkslöshet men
obotlig skönhetslidelse. Eftersom Barnaha själv berättar om sin underbara
upplevelse, borde hennes bild av mannen bli ett förälskat porträtt, men
Catherine Berg har varit alltför mån
om att påvisa hans skavanker för att
man riktigt kan förstå, hur denne själsligt tämligen sjaskige figur har kunnat
uppväcka så ädla känslor. Till slut avslöjar han sig ofrivilligt och Barnaba
flyr i förtvivlan. Den långa skrivelsen
till mormor slutar med ett övergivet
rop till Gud, som alltid döljer sig,
fast han givit varje människa en uppgift: »Gud hjälp mig, ge mig lösenordet, visa mig att du finns. Ge mig ett
tecken!» Därefter följer en rent farsartad, burlesk skildring, delvis mycket
roligt gjord, av hur Thomasine med detektivisk fantasi söker reda på sin syster och ämnar ta hämnd på den usle
förföraren. Poängen i detta avsnitt är
att Thomasine missuppfattar vad Barnaha i feberyrsel berättar om sin avgörande upplevelse under flykten. Hon
har inte, som Thomasine tror, haft nå-
gon ny träff med förföraren, utan hon
har mött någon annan; det är Han själv,
Mästaren, som i en plötslig, överväldigande syn uppenbarat sig för henne,
och det är till honom hon ropar: »Å
Gud, var har du varit hela tiden?»
och får svaret: »l ditt hjärta, min
brud.>> Denna avgörande upplevelse är
det som Catherine Berg velat skriva
om, för dess skull har boken kommit
till. Ämnet är svårt, oöverkomligt svårt.
Till mormor har sina psykologiska luckor, sina överhoppningar och undan- 179
flykter, men där finns ett allvar i det
lekfulla föredraget som griper tag »på
riktigt». Kring detta allvar är det alltså
som Catherine Berg, precis efter modets föreskrifter, låtit sin fyndighet,
sin kvickhet, sin ungflicksgrace spela.
Hon har blandat uppgörelse och leklynne, poesi och fula ord, vardagsskildring och stämningslyrik till något
som till sist avslöjar en personlighet
av alldeles eget slag, och den personligheten är ganska oemotståndlig.
En ung flicka var huvudperson
också i den svit som Olle Hedberg
började med Sardinens begravning och
fortsätter med storken i Sevilla. Den
tuffa flickan Vendela är gift med den
amerikanske flygaren Charlie. Hon
skall få barn och det är de två sista
månaderna av havandeskapet som
skildras. En kvinna i de omständigheterna kan ju inte föra något rörligt liv,
och Olle Hedberg får därför god tid
till allehanda utvikningar. Han demonstrerar staden Sevilla, där paret hyrt
in sig i ett palats, resonerar i politiska,
sociala och kyrkliga spörsmål och kå-
serar om litet av varje, allt på sitt inlindat ironiska sätt och med utgångspunkt från sin desillusionerade livssyn. Det är tydligt att han söker sig
fram mot en form som är annorlunda
än den traditionella romanens. Kanske
har han också känt något av fåfängligheten i att vara borgerlighetens avslö-
jare och favoritförfattare på en gång.
Han tycks i varje fall ha gripits av en
sorts trotsåldersakligt behov att chockera sin östermalmska publik, eftersom
han aldrig frossat så mycket i fula ord
som denna gång, inte minst sexualglosor av bastantaste slag. Under den på
en gång angenäma och chockerande
konversationens gång får man reda på
en hel del om personerna kring Vendela, t. ex. hennes man, vars bild formas till en sorts blid karikatyr av
yankeen, smalspårig, självtillräcklig,
överlägsen mot andra folk men vänlig,
180
hjälpsam och omtänksam. Mitt i allt
detta växer Vendela själv fram till en
riktig, levande människa. Hennes tillstånd ger henne nya och skrämmande
utblickar och inblickar. Tidigare har
hon brutit med sin avskräckande familj, hon har strävat efter oberoende
och ansvar bara för sig själv och varit
stolt över att kunna klara sig i en
värld, där det gäller att ha näbbar och
klor tillreds. Visserligen har hon gift
sig, men äktenskap kan upplösas, och
hon är gift så obundet som möjligt: i
Spanien men med en amerikan och
deras hem är en annans hem, som de
bara tillfälligt hyr med betjäning och
allt. Men nu har hon bundit sig genom
havandeskapet, hon har frivilligt påtagit sig ansvar för någon annan, som
hon skallleda och ledas av. Hon ängslas för sin arvsmassa, för själva förlossningen, för framtiden, och hennes
ängslan växer till ångest och desperation inför frågor som blir allt väldigare och vådligare och till slut handlar
om tillvarons mening. »Jag sitter här
med världskartan i famnen men jag har
ingen spik att hänga den på.» Vad återstår? »Var rovdjur men kvittra kanariegult, ännu på din födelsedag är hyckleriet hårdvaluta. Se på prästen och diktatorn. Man kan stå på berg av lik och
prata om barmhärtighet.» Hon har
mött ett par människor i livet som
utan anledning varit goda mot henne.
När hon frågat varför, har hon inte
fått något svar. Hur mycket lättare är
det inte att ge besked om varför vi
gör andra illa: för att armbåga oss
fram, hävda oss, härska. Hon har sett
Calderans Livet en dröm och blivit
djupt gripen. Är kanske livet verkligen
en dröm? Men vem är det då som
drömmer? Hennes man stridsflygaren
som kommit oskadd undan kriget, har
ett svar: »Någon annan. Min välgörare
som föredrar att vara anonym.» Så är
man framme vid Den Anonyme bakom
förlåten. Vendela har nått dit, liksom
så många andra av de hedbergska gestalter som får föra sin författares talan. Hedberg har gjort det slagnelianska utropet till sitt: »Ack brister
ej världsäggets högblåa skall» men kan
bara som Vendela inför spanjorskornas
naiva madonnakult göra reflexionen:
»Vad livet dock är enkelt för den som
är godtrogen.» I sin högsta nöd utbrister Vendela: »Å! Namnlös och odödlig,
slå en spik genom mitt hjärta» och
just då får hon, heter det, en art av
bönhörelse, värkarna börjar, som en
spik genom hennes mage. Det är troligt, att man skall associera med passionshistorien och kanske man också
skall tänka, att barnets födelse innebär
en förlossning i annan mening: förlossningen är vunnen. Men vad som
skett är att Vendela, trotsbarnet, den
hämndlystna tjejen, som hävdade sig
med att säga fula ord och ha kul med
killar, den vaksamma unga kvinnan
som var beredd att slå sig fram med
klorna i beredskap och nerverna på
spänn i människodjungeln, har blivit
en undrande, tänkande människa som
visserligen inte heller nu vill låta dupera sig men som har fått ny livserfarenhet och ett ansvar som skänker
förankring. Olle Hedberg har smugit
in denna själsliga process, detta inre
växande i romanens skenbart intetsägande vardagsskildring. Det är mycket skickligt gjort. Vendela har verkligen blivit en av hans mest minnesvärda gestalter.
Perspektivet bortom det jordiska
och djuplodningen inom det mänskliga
finns alltid med i Lars Ahlins författarskap. Hans stora tema, på en gång predikotext och problem, är kärleken.
Kärleken är det alldeles annorlunda,
det som tränger igenom egenrättfärdigheten, klär av människan naken och
får henne att finna sig själv, bli riktig.
Temat varieras på nytt i Natt i marknadstältet. Denna rika, brokiga, överflödande roman handlar i första rummet om det äkta paret Leopold och
Paulina. Leopold har fått se en bild
av sitt riktiga jag, skådat sin otillräcklighet: han har fått besked om att han
inte duger i idrottsstyrelsen. Han har
varit med om att grunda föreningen,
och det har varit hans stolthet att få
bekläda en post där. Nu känner han
sig utfattig, har ingenting att ge, ingenting att dela med sig av. Men han
älskar de sina och kärleken är att »låta
dem man älskar dela sina villkor och
att ge dem av det man lyckats skapa».
Det kan inte Leopold längre, och då
flyr han. Fjärran från de älskades synkrets vill han söka det goda. Han prö-
var omvägar och bakvägar, han försöker sjunka till uselhetens botten för
att där äntligen få fast mark under
fötterna – det är en lösningsmöjlighet
som Ahlin tidigare laborerat med i sin
diktning – men ingenting leder fram
till målet. Hans väg för bort från honom själv. Paulina, bärarinna av ett
namn med apostolisk anknytning, vet
att de båda har ett gemensamt ord:
»älskade», och att bara det ordets innebörd kan leda dem rätt. »Leopold,
vi måste åter bli enkla» säger hon, »Vi
måste sluta fred med vår ringhet. Vi
förmår det, ty vi kan uthärda vår verklighet, ja, vi kan än mer, vi kan åtrå
den, vi kan skänka den till den vi
älskar utan att blygas över dess ringa
värde.~ – Men när Leopold slutligen
kommer tillbaka och deras återförening synes fullbordad till kropp och
själ, visar det sig ändå, att han inte
förmått acceptera sin ringhet. I stället
har han drivit det därhän att han kunnat avslöja och triumfera över den
man som en gång blottade hans egen
ringhet och stängde honom ute ur
idrottsföreningen. Därför leder kärleken till döden, och det gäller dem
båda, ty den enes fall är också den
andres. Det är Paulina som hela tiden
för den sanna kärlekens talan, utstrå-
lar kärlekens väsen och vandrar kär- 181
lekens vägar. Det kan hon, därför att
hon accepterar sin ringhet och erkänner sin bristfällighet. I detta ligger
nämligen grundvillkoret för kärlekens
sanna upplevelse. Detta Ahlinska evangelium predikas här, ofta med dunkla
symboler och formuleringar, i en roman som myllrar av personer och händelser, där det berättas och kommenteras i en aldrig sinande ström, där
episoder och spekulationer avlöser
varann, där grotesk komik växlar med
spännande inslag men där allt ändå
hålls samman av en författarvilja, som
har sin lust att spela med fullt verk.
Främst minns man bokens människor,
t. ex. pojken Zakarias (från Stora
glömskan) med det lyssnande intresset, ständigt på jakt efter orden som
kan formas till livets uttrycksmedel,
Klara, ett friskt flickporträtt och en
människa som med glatt humör vinner
i livskampen därför att hon startat
från bottenläget, marknadsgycklaren
Frasse med sitt kostliga, brokiga förflutna och stuvarbasen Närkingen, som
tack vare Klara når mänsklig kontakt.
Natt i marknadstältet är en grubbelroman av överflödande fabulering och
även överväldigande ordrikedom, dunkel men eggande och pulserande av liv.
Det finns en del besläktade drag
mellan Alllins roman och debutanten
Sven Fagerbergs Höknatt. Också här är
kärleken det viktigaste temat, också
här möter vi en författare som vill
spela för fullt med ett rikt ordregister
och ett myller av episoder i ett kompositionsschema som söker bryta sig
ut ur tid och rum. Fagerbergs lärofä-
der torde emellertid närmast vara
Joyce och Gide. Romanen börjar i vardagligt borgerlig stil men övergår omedelbart till något som mest liknar en
kriminalhistoria. Mårten, bokens huvudperson, finner sin far död i sommarstugans kylskåp. .Är det mord eller
självmord? Med fullfjädrad kriminalromanteknik får Mårten demonstrera,
182
först att det måste vara mord, sedan
att det lika väl kan vara självmord.
Fagerberg inleder alltså boken med en
fingerfärdig parodi. Han visar sig
snart kunna mycket mer. Han är en
styv anekdotberättare, han fabulerar
friskt när det faller honom in, han
mediterar när han är på det humöret,
han resonerar efter behag i fysik,
poesi, religionshistoria, kemi och
många andra materier, hans språk flyter lätt med snabba turneringar, insmugna citat och målmedvetna effekter. Han är kort sagt virtuos. »Genombruten väv av brustna och glidande
stämmor. Korta trådar i ryans mönster>>, heter det på ett ställe, och där
karakteriserar han sitt eget sätt att
komponera. Han låter scenerna växla
hastigt och ibland alldeles oförmedlat
mellan barndomsminnen, inkallelseupplevelser och skiftande episoder i
nuet, mellan Stockholms skärgård,
övre Norrland, Fjärran östern, London
och Mexiko, på samma sätt som associationer växlar, ofta till synes utan
förmedling men ändå med osynliga
fogar och ändamålsenliga glidningar.
Handlingen rör sig om trafikflygaren
Mårten och flygvärdinnan Monna, som
så småningom blir gifta. Går det att
leta upp ett huvudtema, är det som
sagt kärleken – kärleken såsom det
enda livgivande och livsdugliga i en
alltmer förvirrad värld, där människan
hotar gå vilse. Mårten bevistar betecknande nog en Hamletföreställning i
London och han återkommer då och
då till Hamletgestalten. Mårten, nutidsmänniskan, hotar att bli en Hamlet, en
skeptiker, en betraktare, en cerebral
analytiker, i färd med att förlora kontakten med ursprungskällorna. Vägen
tillbaka måste bli kärlekens väg. Människorna kring Mårten och Monna har
sökt vinna livsharmoni genom att på
skilda sätt uppfatta och uppleva kärleken. Ingen har lyckats. Skall Mårten
lyckas bättre? Det framgår inte av texten med dess mångtydiga symbolspråk.
Här finns det också mycket att undra
över. Man kan tänka på den mondiala
aspekt som ligger i trafikflygarens
yrke: hela jordklotet har blivit Mårtens
hemvist och därför är han hemlös.
Tekniken tränger in överallt, men ändå
lever det primitiva. Boken börjar med
historien om kylskåpet som blev en
dödsfälla. Den slutar med skildringen
– en gradiost gjord skildring – av
en tjurfäktning i New-Mexico: ett blodigt, eggande skådespel, som här förbinds med primitiv magi, med ur-religionen själv, med djurguden och gudaoffret. Mellan det levande primitiva
och den alltmer fullkomnade tekniken
står Hamletmänniskan, vars enda väg
till räddning är kärlekens väg. Mårten
söker sig fram också hos österns vise
och hos geishan Miyo, skildrat i ett
kapitel med något av raffinemanget
hos en japansk tuschteckning, men kapitlets rubrik är avslöjande: >>Afrodites hopmontering.>> Ett av ledmotiven i
boken är sagan om prins Hatt under
jorden, som bekant en variant av
Psykesagan. Psyke får inte se Amor:
då flyr han. Kärleken är till för att
upplevas, inte för att genomskådas.
Romanen slutar med att Mårten under
ett tumult efter tjurfäktningen blir slagen till marken. Monna håller hans
huvud i sitt knä och böjer sig skyddande över det. Är det sagan om prins
Hatt som varieras? Blir offret det sista
och slutliga? Måste kärlek och död föl·
jas åt, så som världen och människan
har gestaltats? Det får läsaren själv
avgöra, ty liksom Fagerberg målar som
det roar honom, överlåter han åt läsa•
ren att tolka som det lyster honom.
Det märkvärdiga är, att läsaren går
med på detta erbjudande. Till den grad
förmår Fagerberg driva på intresset,
locka till debatt, stimulera lusten att
gissa symbolspråkets gåtor. Det är inte
någon ringa prestation.
En trevande, splittrad livssyn utmärker också Peder Sjögren, som i sina romaner med hjälp av ett ofta ganska
invecklat kompositionssystem söker
tränga in i vilsekomna, av ödet illa åtgångna människors själsliv. Hans Ta
ner stjärnorna är utförd med en utstuderad artistisk beräkning men bärs
samtidigt upp av en livssyn, där oberäkneligheten dominerar med något av
drömmens skenlogik. Boken är en jagroman, berättad av den unga Hillevi,
en tydligen mycket tilldragande dam,
som är starkt bunden vid sin döda mor
och som attraherar tre män, varav två
bröder, och därtill även en annan
kvinna. Om modern heter det, att hon
enbart genom att vara till blev orsaken
till besynnerliga och hemska konflikter, och den egenskapen har Hillevi
mer eller mindre ärvt. En gåta är förborgad i samband med moderns död
och andra gåtfulla ting lever liksom
kvar efter henne. Sä uppstår en rad
egendomliga händelser, som blir än
mer egendomliga, när männen kring
Hillevi i sitt handskande med dem
trasslar in sig i missförstånd och
desperata intriger, vilka leder till helt
andra resultat än vad de från början
avsett. Slumpen styr och slumpens offer är i första hand nervmänniskorna,
fantasimänniskorna, för vilka tillvaron
aldrig är alldaglig utan full av möjligheter och oanade komplikationer. Eftersom Hillevi själv är på en gång berättare, betraktare och medagerande
fördubblas stämningen av mardrömslik, särpräglad tillvaro. Hon lockar
både män och kvinnor men själv är
hon egendomligt undanglidande. Hon
leder tankarna till Almqvists Tintomara, hon är en utanförstående, en
särling, och det finns i Sjögrens värld
liksom i Almqvists något av dröm och
trolldom, av bizarreri och oförnuft
trots vardagsspråk och vardagsmiljö.
Ta ner stjärnorna är en underfundig,
tragikomisk bok, skildrande en insnärjd värld, fylld av gåtor som blir
183
till allt fler och svårare gåtor för dem
som får till ödeslott att värja sig mot
dem eller söka lösa dem.
Den främste av dem som hos oss
spekulerat över romanens resurser som
uttrycksform för nutidsmänniskans situation, är Eyvind Johnson, och han
har också i praktiken sökt sig fram på
olika vägar. I Molnen över Metapontion
laborerar han med tre parallella tidsförlopp, nuet, 1940-talet och den hellenska antiken frän 400-300-talen f. Kr.
Men liksom han kallade sin Odyssevsskildring för en roman om det närvarande, så är Molnen över Metapontion i ännu högre grad, i varje fall
ännu mer demonstrativt en berättelse
om det evigt mänskliga, om det som
ständigt upprepas i ständigt nya variationer i människornas tillvaro på jorden. Metapontion var en attisk koloni
i Lukanien, numera en småstad med
en tempelruin. Mellan 400 f. Kr. och
1900 e. Kr., dvs. den tidsintervall som
romanen inte handlar om, hände där
en del: Pyrrus härjade i dessa trakter,
romarna lade under sig dem, Hannibal
slog läger och därefter följde folkvandringar, saracener, normander och franker. I vår tid kom tyskar, som utdrevs
av de allierade. Metapontion betyder
platsen mellan haven, och mellan haven har människan slagit ner sina bopålar. Molnen över Metapontion är krigen, som ständigt tornat upp sig, mullrat i äska, brakat lös i oväder och så
dragit förbi, omigen historien igenom.
Boken börjar med en presentation av
vallonättlingen Klemens Decorbie, som
har varit fånge i ett tyskt koncentrationsläger och nu verkar inom efterkrigsorganisationer för uppspårandet
av f. d. krigsfångar, varjämte han tjä-
nar litet extra som äventyrsförfattare.
Han beger sig till Metapontion på en
sorts pilgrimsfärd, till minnet av en
medfånge, den fransk-judiske arkeologen Levy, senare försvunnen österut
och säkerligen ihjälgasad, vilken
184
hjälpte sina olycksbröder att uthärda
fängenskapen genom att berätta för
dem om sina forskningar angående en
viss Themistogenes, som följde Xenofon
på de tiotusendes tåg och sedan slog sig
ned just i Metapontion. I en ödslig och
hopplös situation väckte u~vy sålunda
till liv det andliga, fantasien, forskarsinnet, inlevelsen i det förgångna, och
han kunde göra det främst därför att
det förgångna för honom utgjordes av
verkliga människor, som lidit och fröjdats som vi. Klemens lever alltjämt i
sina minnen frän fängenskapen och vidare i minnena frän det som Levy berättat om Themistogenes’ hellenska tid
men också i nuet. Det som han egentligen söker efter i sitt arbete för krigsfångarna är en kvinna, en gäng fånge
som han, med vilken han haft några
korta möten och en kort förbindelse.
Han finner inga spår, men av en slump
råkar han träffa henne. Det blir något
helt annorlunda än han tänkt sig, och
efter det sista mötet känner han sig
mer hemlös i nuet än någonsin, en
åskådare och resenär allenast med den
melankoli i själen som genomskådandet åstadkommer. Romanens centrala
partier handlar emellertid om Themistogenes, en något tvivelsam lärjunge
till Sokrates, sedermera räddad undan
sin tids koncentrationsläger: stenbrotten i Syrakuse, där Alkibiades’ atenska
här gick under, därefter snyltgäst hos
den brackige godsägaren Hagnon i
Metapontion och så deltagare jämte
Xenofon i Kyros härtåg mot Artaxerxes. Liksom Odyssen var källan för
skildringen i Strändernas svall, så är
Xenofons Anabasis grundtexten för
Eyvind Johnsons berättelse om Themistogenes’ deltagande i de tiotusendes
härtåg. Han följer stundom den antika
källan i detalj, t. ex. i uppgifterna om
tillryggalagda parasanger, men framför allt vill han levandegöra berättelsen så, att den blir en skildring av oss
människor i det ständigt flyktande
nuet. Han griper tag i vissa detaljer
hos Xenofon, vilka han formar ut till
levande situationer. När t. ex. Xenofon
berättar om den spartanske strategen
Klearkos’ försök att övertala de tredskande soldaterna att marschera vidare,
heter det, att Klearkos först stod och
grät. Den detaljen blir Eyvind Johnsons utgångspunkt när han målar upp
ett porträtt i helfigur av Klearkos som
en skenhelig, illfundig, råbarkad och
självgod legoknekt. När det sedan blir
fråga om soldaternas reaktioner, antydda hos Xenofon, överför han dem
till modernt soldatspråk med fullt idiomatiska vändningar. Bland de många
gestalterna är det en, som man särskilt
fäster sig vid, Issositen, skapad av
förf., en förrymd slav, vilken med sin
kvinna dyker upp överallt i boken. För
varje gång blir han tydligare utformad
och framstår till slut som en betänksam, klok och kunnig man, därtill representant för den underkuvade klass
som han tillhört. En gäng kanske han
blir en hämnare på dem som förstått
att tjäna pengar på kriget, och på bokens sista sida får han uttala några
ord, som är ett med Eyvind Johnsons
livssyn: »Till slut kan det inte finnas
några goda segrare.» Themistogenes
hör också till de överlevande och uppnår en levnadsafton som påminner om
Xenofons eget öde. Han etablerar sig
som lantjunkare i Metapontion och lever som privatfilosof. Allt ser mycket
idylliskt ut, om man får döma av de
bevarade fragmenten av hans skrifter.
Eyvind Johnson glömmer emellertid
inte att låta hans grälsjuka hustru ge
nödig realitet åt bilden. Till slut tycker
sig Themistogenes leva ensam på en av
andra övergiven ö. Han kallar den
Omega. (Det blir en smula vitsigt på
svenska, eftersom Omega motsvarar
bokstaven ö.) Vid närmare betraktande ger Themistogenes ön ett annat
namn: Uthållighetens ö. Det är bokens
sista ord, och det uttrycker allra bäst
Eyvind Johnsons livsvisdom. Själv är
han som vanligt betraktaren, i någon
mån tillrättaläggaren, helt och fullt berättaren• .Är han dessutom förkunnare,
så sker förkunnelsen enbart genom
hans gestalter. Dem upptäcker han, så
iakttar han dem, studerar dem, följer
185
dem, och därför blir de levande, självständiga och kommer oss nära ur de tre
tidsskikten, lever ett liv av samma art
som vårt eget. Om oss, om dem gäller
Themistogenes’ ord: »Vi reder oss ett
bo i tiden – fåglar på långsam färd
och flyttning är vi.»