Polens affärer
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
POLENS AFFÄRER
Folkdemokrati
ÅREN EFTER kriget har man inte vetat så mycket om Polens affärer, då
järnridån med sina stränga censurbestämmelser föll ned som en effektiv avskärmare. Under det senaste
året har man emellertid fått uppleva en tidigare oanad frispråkighet från polsk press och enskilda
individers sida. statens hittills väl
bevarade hemligheter: institutionernas skröplighet, förvaltningens
förfall, förtroendemännens korruption, företagsledarnas okunnighet och statsfinansernas bankrutt. Allt har visats upp inför offentligheten med en bekännarlust,
som för tanken till Augustinus och
Rousseau. Tydligtvis har det till
slut blivit något för mycket av det
goda. Ty i de yttersta av dessa dagar kan man förmärka en viss
skärpning av den formellt sett icke
upphävda censuren. Men vad som
sagts och ännu sägs är tillräckligt
för att bilda en klarare uppfattning
av de polska affärerna än tidigare.
De minnesgoda erinrar sig säkerligen hur Madame Alexandra Kollontay och hennes medhjälpare VIadimir Semjonov, i slutet av kriget,
i Stockholm började förbereda västpressens korrespondenter på hur
Av CUNCTATOR
det skulle se ut i de befriade öststaterna. Sovjetrepubliker skulle
det på intet sätt bli. Men å andra sidan kunde man självfallet inte fortsätta med det föråldrade system av
»borgardemokrati» som härskat tidigare. Det måste avlösas av ett system med »folkdemokrati». Dess
grundläggande förutsättningar var
l) att det antidemokratiska feodala
godsågarväldet och monopolkapitalismen avskaffades och 2) att kommunistiska partiet fick lika rätt att
arbeta som andra partier.
Hur det gick är välkänt. Snart satt
kommunisterna vid makten bl. a.
i Polen. En av deras ledande män
där var en viss Wladyslav Gomulka.
Han var ingen slavbunden efterföljare till Moskva, även om det inte
var något att klaga på hans marxistiska renlärighet. Men han hade
egna åsikter om hur det borde se
ut i en folkdemokrati. Tillsammans
med en av ledarna för Polska socialistpartiet, Stanislaw Szwalbe
gjorde han upp en »tresektorplan»
för den polska ekonomien. För det
första skulle det finnas en nationaliserad storindustri. För det andra
en bred sektor av kooperativ produktion och distribution. Och för
det tredje en privat sektor för små-
616
industri, hantverk, småbönder och
småhandlare. Planen kom aldrig
till utförande. Stalin gjorde snart
rent hus med både hrr Gomulka och
Szwalbe och deras funderingar –
delvis i förskräckelsen över det titoistiska avhoppet. Det var alltså
1948. Medan Gomulka fick vandra
i fängelse sattes den trogne stalinisten Bierut i hans ställe som partisekreterare. För säkerhets skull
sattes marskalk Rokossovski som
chef för de polska trupperna. Och
till polsk ekonomis överplanerare
utsågs Hilary Mine, en man som
man också kunde lita på. Samtidigt
förklarades att folkdemokrati ingalunda var något mål. Det var bara
ett medel, ett övergående stadium
till den rena socialismen, till kommunismen i sovjetversion.
PPoduktionsplanu
När kamrat Mine tillträdde sitt
ansvarsfulla värv stod Polen mitt
uppe i en s. k. »treårsplan» (1947-
1949). Den gick i stort sett ut på att
reorganisera det förstörda näringslivet, bygga upp fabriker och framför allt sätta kommunikationsnätet
i stånd och få fart på den viktiga
kolbrytningen. Kontrollen över industrien skärptes successivt. Man
började lägga huvudvikten vid
tungindustrien. Lantbruket lämnades t. v. någorlunda i fred. Planen
genomfördes i stort sett. Men investeringarna hade ej kunnat verkställas planmässigt, varför produktionsapparaten var starkt försliten
vid periodens utgång.
Mincs stora uppgift blev emellertid sexårsplanen (1950-1955). Den
hade främst två syften: att göra Polens sociala och ekonomiska struktur lika med Sovjetunionens, och
att forcera landets industrialisering.
I planen räknade man med en betydande nylokalisering av industrien. Gamla rent agrara områden
skulle få fabriker och industrianläggningar. Det låg i linje med den
kommunistiska ideologien, ty därigenom skulle man få det starkare
grepp om befolkningen, som följer
av ökad industrialisering. Men man
skulle också få en jämnare inkomstfördelning över hela landet.
Produktionsökningen för industrien sattes mycket högt. För hela
industrien ca 160 procent. Jordbruksproduktionen skulle öka med
ca 50 procent.
Planperioden hade emellertid
knappast börjat, förrän koreakriget
bröt ut (juni 1950). Innan dess
hade Polen, i likhet med andra satelliter, inte fått tillverka vapen.
Men nu gavs order från Moskva att
en sådan produktion icke blott
simlie sättas igång utan sättas igång
med prioritet framför annat arbete.
Ekonomien var redan innan hårt
ansträngd av sexårsplanens omfattande industrialiseringsprogram.
Nu blev den det i än högre grad.
Trots allt fortsatte man – därtill
tvingad av ryssarna – att i oförminskad takt bygga ut rustningsindustrien tills den i stort sett blev
färdig årsskiftet 1955/56.
Men dessförinnan hade det inträffat en hel del. Stalin hade dött.
Malenkov hade trätt till. Koreakriget hade tagit slut. Och en ny s. k.
konsumtionsvänlig epok hade proklamerats frän Moskva (nov. 1953).
De nya ekonomiska parollerna
kom inte att fä någon större betydelse för Polen. Dels därför att polackerna redan tidigare i all stillhet
börjat – om man så får uttrycka
sig – »maska» med den civila
tungindustriproduktionen, därtill
tvungna av svårigheter med råvarutillförsel, arbetskraft, investeringar
och desorganisation inom transportväsendet. Någon väsentligare
avlastning frän denna produktionsgren kunde därför inte ske. Dels berodde det på att ryssarna obönhörligt fordrade högsta aktivitet inom
vapenindustrien, vilket utan tvivel
ledde till att den produktionskapacitet som eventuellt kunde frigöras
snabbt engagerades i vapenindustrien. Och slutligen berodde det på
att den s. k. konsumtionsvänliga
epoken fick ett brätt slut i och
med Malenkovs entledigande (febr.
1955). Moskva utfärdade nya energiska paroller att en härdare koncentration på tungindustrien måste
genomföras.
Polen var emellertid redan 1953/
54 i starkt behov av en förbättrad
levnadsstandard. Livsmedelssituationen var bekymmersam, bostadsnöden oroväckande. Jordbruksprogrammet hade kört fast. I sexårsplanen hade man räknat med att
jordbruksproduktionen skulle höjas
617
med 50 procent. Ännu under de
första fyra åren av planen hade
man emellertid bara lyckats höja
den med knappa 10 procent. Det tidigare spannmålsexporterande Polen fick börja importera spannmål.
Det var uppseendeväckande att en
lantbruksbefolkning på 12 miljoner
ej var i stånd att livnära landets
övriga 14,5 miljoner.
Orsaken till detta var att regeringen i hög grad hade negligerat
investeringarna i jordbruket till
förmån för industrien. Men det berodde också på att bönderna tredskades. De ville inte vara med om
kollektiviseringen, som de ansåg
leda till att de ej fick rimlig lön för
sitt arbete. Regeringen gjorde heroiska försök att fä bönderna med
sig. Den lovade höja investeringarna i jordbruket med 80-100 procent. Men bönderna framhärdade
och i juli 1955 beslöt kommunistpartiet stoppa kollektiviseringen
tillfälligtvis. Men man lovade
komma igen, ty kollektivisering är
något som man i en kommunistisk
ekonomi inte får bortse från.
Regeringen försökte också att
med andra medel förbättra levnadsstandarden och höja realinkomsten.
Den laborerade vid upprepade tillfällen med höjda löner och sänkta
priser, men utan påtagligt resultat. Med undantag för vissa smärre
förbättringar förblev livsmedelssituationen i stort sett oförändrad.
Bostadsnöden förvärrades.
Man märkte emellertid att det
började röra på sig. Förutom att
618
kollektiviseringarna för tillfället inställdes proklamerade regeringen
en positivare politik gentemot hantverkarna (nov. 1954): De skulle få
skattelättnader, finansiellt bistånd
och möjlighet att utvidga rörelsen.
ökande bekymmer
Under 1955 tilltog bekymren för
den polska regeringen. Centralplaneringen råkade i olag. Och man
lyckades inte få någon enighet till
stånd om den femårsplan som
skulle träda i kraft på nyåret 1956.
Mot slutet av 1955 visade sig tecken
till avsocialisering av detaljhandeln.
Det officiella slutomdömet om 6-
årsplanen andades emellertid belå-
tenhet och tillförsikt. Den tidigare
industriella efterblivenheten hade
övervunnits, hette det. Den följande
femårsplanen – som man f. ö. varken visste ut eller in om – skulle
fullborda industrialiseringen.
Det råder inget tvivel om att
man uppnått betydande resultat på
det industriella området. Plantalen
för industrien överträffades i stort
sett. I stället för den beräknade produktionsökningen på 160 procent
för hela industrien, uppnådde man
180 procent. Det låg en hel del sanning i vad man från officiellt håll
sade, att Polen passerat Italien och
snabbt närmade sig Frankrike
ifråga om industriell produktion
per capita. Det gällde alltså kvantiteten. Om kvaliteten yttrade man
sig ej.
Regeringen var emellertid medveten om att allt inte stod väl till beträffande levnadsstandarden- den
väntade produktionsstegringen på
50 procent inom jordbruket hade
stannat vid 20 procent – och upprepade med j ämna mellanrum att
den borde höjas.
Därmed steg man in i det dramatiska året 1956. I mars avled den
stalinistiskt orienterade Bierut under ett besök i Moskva.
Bierut efterföljdes som partisekreterare av den tidigare ävenledes
stalinisttrogne Ochab. Snedvridningen av det ekonomiska livet framstod klart för denne. Han medgav
öppet att disproportionen mellan
industri och lantbruk snabbt måste
rättas till, och förklarade att arbetarnas levnadsstandard måste hö-
jas. För vilken gång i ordningen
detta officiellt proklamerades är
svårt att säga. Samtidigt förklarade
han att det inte fanns någon möjlighet att tillfredsställa befolkningens behov av kött och fettvaror. Potatisen var det också klent beställt
med. Men spannmål kunde man
nog importera västerifrån.
Oron bland arbetarna tilltog och
för att stilla den genomförde regeringen löneökningar för 3,3 miljoner arbetare med sammanlagt 7
miljarder zloty, som kom att förrycka årets budget. Det gav emellertid inte något resultat. Oron fortsatte. Från flera håll höjdes krav
på att den tidigare utstötte och
fängslade partisekreteraren Gomulka skulle återinsättas. Förvirringen och osäkerheten gjorde sig
..
allt tydligare märkbar hos de makthavande. En taxistrejk utbröt i Krakow utan att myndigheterna reagerade. Något sådant hade aldrig tidigare kunnat inträffa. De sista dagarna av juni kom så de allvarliga
upploppen i Poznan. Deras direkta
utlösning hade förorsakats av omläggningar av lönesystemet vid fabrikerna där, vilket resulterade i
sänkta reallöner och gjorde levnadsbetingelserna än besvärligare
för arbetarna. De makthavande
skyllde först på utländska provokatörer, men ändrade sig snabbt och
medgav öppet, att levnadsstandarden varit alltför låg och väckt »berättigad vrede hos arbetarna».
I pressen påbörjades en intensiv
kritik av alla missförhållanden, vilken på sina håll tog formen av direkta angrepp på själva det kommunistiska systemet. Detta var nå-
got i och för sig oerhört. Man hade
visserligen tidigare – särskilt i
ekonomiska frågor – sagt elakheter till varandra, tillvitat varandra
inkompetens, oduglighet och bristande folkskoleunderbyggnad. Det
tillhör s. a. s. den kommunistiska
umgängestonen. Men ingen hade
hittills vågat kritisera själva det
sakrosanta systemet.
Det gick så långt, att t. o. m. centralkommitten, som sammanträdde
till sitt VII. plenum (18-28. 7. 1956)
greps av bekännarnit. Den fastslog
att sexårsplanen visserligen i stort
sett gått i lås. Men på flera viktiga
områden hade man ej lyckats. Kvaliteten på produkterna hade i
619
många fall varit dålig. De uppnådda
resultaten hade dessutom vunnits
på bekostnad av levnadsstandarden.
Till en del skyllde man på att det
internationella läget (Korea, Vietnam) hade tvingat Polen att bygga
upp en stor kapital- och arbetsslukande rustningsindustri. Man sade
inte direkt att det var Sovjet som
hade tvingat Polen, men meningen
var tämligen uppenbar. Dessutom
hade man begått svåra principiella
misstag beträffande fördelningen av
investeringar till industri och jordbruk. Allt detta skulle rättas till i
den nya femårsplanen.
Det är inget att förundra sig över
att ryssarna blev förskräckta. De
skickade omgående Bulganin med
specialflyg till Warszawa, där han
inträffade under pågående sammanträden och allvarligt varnade
för kätterska tankegångar.
Man kan knappast säga att den
plötsliga interventionen gjorde nå-
gon verkan. I varje fall inte den
åsyftade. Ty nu följde som en direkt anslutning till plenarsammanträdets beslut en rad liberaliseringsåtgärder: privat detaljhandel tilläts
i vissa branscher, hantverket fick
förnyade lättnader. Investeringarna
skulle skäras ner, och fördelningen
av dem skulle ändras med påtaglig
förskjutning till förmån för bättre
levnadsstandard.
I september skickade man en
ekonomisk delegation till Jugoslavien för att studera dess variant av
socialismen. Det dröjde inte länge
efter dess hemkomst, förrän det
620
meddelades, att de polska arbetarna
»spontant» beslutat omorganisera
sina företag efter friare jugoslaviskt mönster. Ändringar började
vidtagas i arbetslagstiftningen. Arbetarna skulle få en viss självstyrelse i företagen.
Det gick emellertid inte att
stoppa revoltstämningen bland arbetare och studenter. Pressen blev
allt frispråkigare. Kravet på »avstalinisering» skärptes. Polen måste
gå »sin egen väg till socialismen»,
hette det.
situationen – såväl den politiska
som ekonomiska- blev alltmer besvärlig för regeringen. Partisekreteraren Ochab, som klart insåg faran i läget, tog upp förhandlingarna
med den i april rehabiliterade Gomulka, vars popularitet varit i ständigt växande, och föreslog honom
att återinträda i centralkommitten.
Gomulka ställde långtgående krav
på reorganisering av det ekonomiska livet.
Gomulkas ekonomiska program
I oktober avlöste händelserna
varandra med dramatisk snabbhet
– icke utan inslag av bister komik
när t. ex. de ryska ledarna med
Chrusjtjov i spetsen kom flygande
till Warszawa för att hindra vad de
misstänkte vara början till en polsk
utbrytning ur östblocket. De fick
som bekant återvända med mer eller mindre oförrättat ärende. Rokossovski avpolleterades som chef
för de väpnade styrkorna. Gomulka
blev partisekreterare och en av hans
första åtgärder blev att hålla ett
programtaL Det koncentrerades på
ekonomien.
Han började med att lovprisa de
industriella resultat som man uppnått. Men, frågade han, på vilket
sätt hade det gått till? Han tog den
för landets ekonomi så viktiga kolproduktionen som exempel. Produktionsökningen hade vunnits genom ett övermått av övertidsarbete
och kommendering av militär och
fångar till gruvorna. Effektiviteten
hade sjunkit med 7,7 procent från
1949 till 1955. Jämförde man med
1938, så var produktionen 38 procent lägre per dag och arbetare. –
Fabriker hade byggts med insats av
oförsvarligt höga investeringar. De
producerade undermåliga varor till
orimliga kostnader. – I stället för
till en planerad höjning av levnadsstandarden hade sexårsplanen lett
till att man nu stod inför ekonomiska svårigheter som växte dag
för dag. »Betydande investeringskrediter för utbyggnad av industrien», sade han vidare, »har bragt
oss till den insolvente bankruttö-
rens situation». Man hade fått göra
anstånd med betalningarna. Under
hela 1957 skulle Polen vara tvunget
att leva på utländska krediter, var
man än kunde få dem. Men inte nog
med detta. Planeringen hade varit
så felaktig, att »ännu idag (dvs.
okt. 1956) anländer beställda maskiner och utrustning till saker som
redan för länge sen avförts ur planeringen».
Betalningsbalansen hade blivit
starkt negativ. För innevarande
femårsplan beräknades ett stort deficit, trots moratorium och betalningsanstånd till nästa femårsplan
med hälften av den skuld som förföll till betalning innevarande planperiod. Tidigare hade myndigheterna icke med ett ord berört dessa
svårigheter, framhöll han.
På lantbruksområdet hade sexårsplanen misslyckats helt. Kollektiviseringen hade icke på långt när
kunnat genomföras. De kvarvarande privata gårdarna hade visat
sig vida överlägsna kolchozer och
statsjordbruk. Produktionsmässigt
låg de privata gårdarna 16,7 procent över kolchozerna och 37,2 procent över statsjordbruken, trots att
de senare åtnjutit orimliga subventioner.
Gomulka riktade vidare angrepp
mot hela den ekonomiska planeringen, som snedvridits genom att
en narmgsgren (tungindustrien)
gynnats med investeringar på andras bekostnad. Den officiella bilden
av det ekonomiska livet var helt
oriktig. statistiken hade tillrättalagts, och den förmånliga bild man
fick av siffrorna motsvarades icke
av verkligheten, som var katastrofal.
Många fabriker utnyttjade icke
sin kapacitet. Råvarubasen var för
liten. Arbetsstyrkan var ofta orimligt stor. Lönehöjningarna hade
icke kunnat täckas med motsvarande varumängd. »Bågen har blivit spänd till bristningsgränsen.»
Man kunde inte lova arbetarna
621
någon snabb förbättring av levnadsstandarden, fortsatte han. Arbetsproduktiviteten måste höjas och
produktionskostnaderna sänkas.
Man skulle försiktigt göra försök
med arbetarsjälvförvaltning vid
vissa företag, och arbetstakten
skulle stimuleras bl. a. i kolgruvorna genom ett slags premieringssystem, om planmålen överskreds.
Likvidering av s. k. förvaltningsutväxter skulle snarast företagas.
Prisberäkning och prissättning
måste genomgående göras korrekta.
Det hade härskat en falsk föreställning om att allmänna prisnormer
icke gällde för socialistisk produktion. Priserna hade satts helt godtyckligt, ibland under produktionskostnaderna. Det hittillsvarande
prissystemet måste ändras och priserna sättas efter kostnaderna.
»Varje produktion måste byggas på
en verklig ekonomisk bokföring och
icke på en fiktiv».
Hantverket måste stimuleras.
Ruinerande särbeskattning måste
upphävas. Kollektiviseringen av
jordbruket finge endast ske frivilligt.
För att stimulera produktionen
kunde man tänka sig »en konkurrens mellan vårt parti och bondepartiet och mellan alla dem som
sträva efter en förstärkning av det
socialistiska systemet». Även med
den katolska framstegsvänliga rö-
relsen kunde man tänkas ha en stimulerande konkurrens. »Det är
dumt att tro», sade han, »att blott
kommunister kan bygga upp so- 622
cialismen, dvs. endast personer
med materialistisk samhällsuppfattning».
Det var alltså »eine gransame
Salbe». Får man tro denne store
sanningssägare, när man skall bedöma de polska affärerna, kommer
man närmast att tänka på den
gamla danska historien om företaget som »gikk bedre og bedre til
det gikk i kuld».
Liberaliseringar
Talet verkade som en appell till
nya liberaliseringssträvanden. Bönderna började alltmer att upplösa
de avskydda kolchozerna, trots regeringens ivriga uppmaningar att
vänta åtminstone till årets skörd
vore bärgad. Samtidigt påbörjades
emellertid arbetet på en lag, som
skulle upphäva begränsningen av
böndernas äganderätt till sina gårdar.
Hantverket började skjuta fart.
Men det var inga småhantverkare,
som repat mod och fått förtröstan
på framtiden, utan ingenjörer och
tekniker, som under hantverkets
täckmantel började starta verkstä-
der och småindustri. Småhantverkarna var försvunna, och när någon
frågade en initierad polsk ekonom
vart dessa hedersmän tagit vägen,
svarades det att »de sitter som direktörer i de statliga företagen och
visar ingen lust att återvända till
sitt gamla näringsfång».
Under sitt plötsliga besök i Warszawa i oktober hade de sovjetiska
led:;trna inbjudit Gomulka och premiärminister Cyrankiewicz till en
konferens i Moskva. Cyrankiewicz,
som är den mera sluge och habile
av de två, rådde Gomulka att dra ut
på tiden för besöket och först ställa
ryssarna inför nya fullbordade politiska fakta. Men redan i mitten av
november kom de iväg, förmodligen tvingade av den akuta livsmedelskris, som inträffade under hösten. Skörden hade misslyckats. Den
inbragte 3 miljoner ton spannmål
mindre än beräknat.
Gomulka gjorde klart för ryssarna – utan tvivel i sedvanliga
ordalag som inte kunde missförstås
– att snabb hjälp vore av nöden
för att förhindra en fullständig
ekonomisk kollaps, vilken ofelbart
skulle leda till diskreditering av
hela det kommunistiska systemet.
Ryssarna förstod, och beviljade Polen varukrediter på 700 miljoner
rubel ($ 175 miljoner) och lovade
sända 1,4 miljon ton spannmål, likaledes på kredit. Samtidigt tog Gomulka upp frågan om de polska
kolleveranserna till Sovjet.
Kolet är Polens viktigaste exportvara. Under 1955 och 1956 betalades ca 45 procent av landets införsel med exportinkomsterna på kolet. När Gomulka var partisekreterare i första omgången hade man
gjort goda affärer med Väst i kol
och skaffat sig god västvaluta. Stalin gjorde slut på detta och fordrade kolet för Sovjets och satelliternas räkning. Och så började
högst avsevärda kvantiteter kol årligen rulla österut (ca 19 miljoner
———-~-~—~- ..~~—–””””””……………………..-;…….;_________________
ton, när det var som mest, 1953).
Priset låg långt under världsmarknadspriset. När det internationella
kolpriset låg vid 12-16 dollar per
ton, betalade ryssarna ca 1,25-3
dollar. Gomulka klagade nu bittert
över de förluster som Polen gjort
på detta under en lång rad av år
och fick slutligen ryssarna med sig
på en justering av priserna från
1946-1953 på så sätt, att Polens
hela skuld, som ackumulerats sedan 1949, ca 2,1 miljarder rubel
($ 525 miljoner), ströks i avräkning mot prisjusteringarna.
Nyåret 1957 gick in under dystra
auspicier. Fjolårets produktionsresultat blev inte gott, även om det
långt ifrån var katastrofalt. Skörden var dålig och industriproduktionen hade minskat ökningstakten
(ökning 1955 11,5 %, 1956 9,9% ).
För första gången efter kriget
märktes emellertid en snabbare ökning .av konsumtionsvaruproduktionen än av kapitalvaruproduktionen. Det finansiella läget var mer
än ansträngt. Polen skulle, som redan nämnts, enligt Gomulka få leva
på lån utifrån under hela 1957.
Handelskrig
situationen blev inte heller bättre
av att ett formligt handelskrig utbröt i december 1956 mellan Polen
å ena sidan och Sovjet och de övriga
satelliterna å den andra. Orsakerna
var mångahanda. En av de viktigaste var att Polen höll på att
spränga ramen för Komekons planeringar.
43- tii3440 Svensk Tidskrift H. 10 1957
623
Komekon, eller som det officiellt
heter »Rådet för ömsesidig ekonomisk hjälp», är ett slags motsvarighet inom östblocket till det västliga
OEEC. Dess uppgift är att samordna östblocksekonomien: handelsutbyte, råvarudistribution, produktionsuppdelning, investeringsfördelning, utbyte av vetenskapliga,
tekniska och ekonomiska data. I
maj 1956 hölls i Östberlin ett av
Komekons mera betydande sammanträden. Man drog här upp riktlinjer för den ekonomiska samordningen under 1956-1960. Polen
pressades ganska hårt beträffande
leveranser av vissa artiklar, och
sökte senare på året få en modii’iering till stånd, ofta genom tämligen egenmäktigt förfarande.
Några exempel är belysande.
Misshälligheterna med Tjeckoslovakien började med att polackerna minskade sina avtalsenliga
leveranser av kol och dessutom
krävde betalning i västvaluta för att
kunna köpa maskiner i väster. Samtidigt hävde de vissa kontrakt och
förklarade att maskiner som ingick
däri var undermåliga.
Grälet med östtyskland hade delvis annan bakgrund. Som ett slags
avbetalning för de tyska provinser,
som tillades Polen efter kriget, hade
Stalin förpliktat polackerna att under icke närmare bestämd tid leverera kol och en del andra produkter
utan betalning till östtyskland. Polackerna stoppade nu dessa s. k.
kreditleveranser och krävde normala priser och normalt handels- 624
avtal. östtyskland svarade med att
avbryta alla leveranser av maskiner
till den polska industrien. Sovjet
ingrep slutligen och lovade att i viss
utsträckning förse östtyskland med
kol ur egna förråd.
Förbindelserna med Sovjet var i
stort sett inte bättre. Polackerna
förklarade plötsligt, att de inte
tänkte leverera ett par 10 000-tonnare som ryssarna beställt, därför
att de behövde dem till sin egen
flotta. Orsakssammanhanget i vad
som nu hände är ej helt klart, invävt som det är i konflikten med de
båda andra länderna. Det ser emellertid ut som om ryssarna svarat
med att ålägga östtyskland att ej
leverera de beställda maskinerna
till de ifrågavarande fartygen. Polackerna knappade då in koksleveranserna till den östtyska stålindustrien, vilket ledde till att Sovjet i
sin tur minskade järnmalmsleveranserna till den polska järn- och
stålindustrien. – Medan allt detta
pågick, sonderade polackerna möjligheten för kredit västerut.
Normalare förbindelser
Det såg ett ögonblick ut som om
Polen sökte bryta sig ut ur den östliga ekonomiska enheten. Det första
tecknet på att så ej var fallet, utan
att Polen fortfarande accepterade
den östliga samordningen, kom i
och med att Polen deltog i Komekons möte för standardisering av
verktygsmaskiner i slutet av januari i Prag. Det var en vecka efter
det Gomulka hade vunnit sin stora
valseger med böndernas och kyrkans hjälp (20.1. 1957). Senare
följde en Komekonkonferens i Warszawa i april, som behandlade järnvägarnas elektrifiering i östblocket.
Så småningom normaliserades
förbindelserna och nya handelsfördrag ingicks mellan de tre länderna. I samband med dessa fick
Polen låna av Sovjetunionen 100
miljoner, av östtyskland 400 miljoner och av Tjeckoslovakien 100
miljoner, allt räknat i rubel. Samtidigt hade polackerna förbättrat
sina relationer västerut och lyckats
få låna pengar även där: av Förenta
staterna 95 miljoner dollar, från
Frankrike 30 miljoner dollar plus
en privatkredit på 2,6 miljoner, från
Italien privatkredit på 3 miljoner
dollar, från Västtyskland privatkredit på 8 miljoner dollar, från Österrike 5 miljoner dollar och mindre
krediter från Canada och Storbritannien.
Frampå försommaren hade det
värsta ekonomiska ovädret blåst
över inom blocket. Polen ingick
ett fördrag med Tjeckoslovakien
(maj), vilket ledde till att ett permanent ekonomiskt samarbetsorgan upprättades mellan de båda
länderna. Kommitten är relativt
självständig i förhållande till Komekon. Därmed torde den administrativa grunden vara lagd till det
från båda länderna sedan länge eftertraktade mera självständiga
samarbetet.
Ungefär en månad senare (slutet
juni) sammanträdde Komekons
plenarförsamling i Warszawa för
att lappa ihop vad Polen ställt till
med. Besluten från berlinmötet i
maj förra året hade helt kullkastats. Man beslöt nu principiellt, att
samordning och planering var av
vital betydelse för socialistisk uppbyggnad av länderna. Koordineringen skulle fortsätta. Men man
nöjde sig inte längre med femårsperioder utan började räkna med
10-15-åriga planperioder för viktigare näringsgrenar.
Efter detta Komekonmöte torde
man kunna säga att ryssarna inte
behöver hysa några farhågor för
någon förestående polsk ekonomisk
utbrytning ur blocket.
På utrikesekonomiens område
hade Gomulka nu vunnit betydande
framgångar: han hade skaffat krediter, han hade fått handelsavtalen
med öststaterna baserade på världshandelspriser, kolexporten till de
»socialistiska länderna» skulle skä-
ras ned med ca 30 procent, maskinexporten skulle öka till dessa länder
och Polens ekonomiska förbindelser med Väst var i princip godkända.
Men på det inrikesekonomiska
området stod det inte lika väl till.
Gomulka hade efter sitt makttillträde vidtagit ett flertal liberaliserande och »avstaliniserande» åtgärder, både på det politiska och det
ekonomiska området. stalinistiska
partifunktionärer entledigades.
Hemliga polisen upplöstes. Censurbestämmelserna lättades till grän- 625
sen för upphävning. Politiska fångar lössläpptes, bl. a. kardinal Wyszinski. Böndernas självtagna rätt
att upplösa kolchozer betraktades
med jämnmod. Detaljhandel och
hantverk fick drägliga villkor. Han
lössläppte krafter som skulle visa
sig besvärliga att tygla.
Gomulka bör inte heller ha betraktat denna utveckling med alltför stor belåtenhet. Hans grundåskådning förefaller att trots allt
vara relativt renlärigt marxistisk.
Det är möjligt att hans mera frihetsvänliga attityd i början varit
påtvingad av omständigheterna.
Dels var han nödsakad att i den
givna situationen alliera sig med de
två andra mäktiga, icke-marxistiska
grupperna: kyrkan och bönderna.
Dels var han – av programtalet att
döma – övertygad om att det kommunistiska ekonomiska systemet
genom felplaneringar hotade att
bryta samman och krävde modereringar.
Hårdare linje
Sedan kyrkan och bönderna förhjälpt honom till den stora valsegern den 20 januari 1957, visade sig
emellertid tendenser i ledningen
som pekade bort från den tidigare
liberaliseringen. På det ekonomiska
området gick Gomulka till anfall
mot de nybildade arbetarråden i
fabrikerna. Dessa råd var ursprungligen avsedda att efter jugoslaviskt
mönster bilda ett slags rådgivande
driftsledning och i viss mån handlägga frågor angående produktion,
626
finansiering, person- och lönepolitik. Vid flera fabriker misslyckades
råden redan från början. På andra
ställen, särskilt inom byggnadsbranschen, visade de sig målmedvetna. I april angrep Gomulka rå-
den för :.anarko-syndikalistiska»
tendenser. Dess medlemmar saknade behövliga insikter, sade han.
Verksamheten hotade i många fall
den centrala planeringen. Detta
torde vara riktigt. På flera håll hade
råden visat en direkt fientlig inställning mot centraldirigeringen.
Men det var troligen icke blott farhågor för rådens menliga inverkan
på den ekonomiska centralplaneringen, som förmådde Gomulka till
denna aktion, utan även rädsla för
att råden skulle kunna utvecklas
till politiska konkurrenter med partiet.
Ä ven om man får betrakta dessa
Gomulkas åtgärder som en naturlig
följd av hans marxistiska övertygelse, får man inte bortse från att
de till stor del även torde ha företagits för att avbalansera det
spända förhållandet till Sovjet.
Samma vilja gav det tal uttryck för,
som han höll till arbetarna i Poznan den 5. juni. I detta prisade han
Sovjetunionen som Polens störste
och tillförlitligaste handelspartner
och som ·den enda garanten för
Oder-Neisse-linjen.
Vid det IX. centralkommittemö-
tet, som sammanträdde den 17. maj,
blev Gomulka häftigt angripen av
de stalinistiskt orienterade fraktionerna, men lyckades icke blott avvärja angreppet utan även vinna
dominans över oppositionen. Sedan
detta lyckats för Gomulka har man
emellertid märkt en förnyad tendens till liberalisering, även om
kursen är mycket vacklande och
försiktig.
Detta har fört med sig flera besvärande konsekvenser. Bl. a.
ohämmade krav från arbetarna på
lönehöjningar, vilka visserligen icke
kan anses oskäliga ur levnadsst.andardsynpunkt, men som av statsoch företagsekonomiska skäl varit
helt omöjliga. För att genomdriva
sina krav har arbetarna tillgripit
sin återinförda strejkrätt, som regeringen i det längsta respekterat
men slutligen mött med våld som
t. ex. i Lodz i augusti. Där arbetarna
ej har kunnat etablera öppna strejker, har de bromsat produktionen
genom frånvaro. Så uppges frånvaroprocenten i det stora järn- och
stålverkskombinatet Nowa Huta
vara ca 15 procent.
Trots de ihållande svårigheterna
med arbetarna blev produktionsresultaten för första halvåret bättre
än väntat. Man bör dock hålla i
minnet att årets plantal är starkt
reducerat i förhållande till föregående år.
Tendensen att allvarligt söka förbättra levnadsstandarden håller i
sig. Det återspeglas bl. a. i den revision av innevarande femårsplan
som man nyligen blivit färdig med,
där investeringarna för tungindustrien synes reduceras – i varje fall
för järn- och stålindustrien – och
–
ökas för konsumtionsvaruindustrien.
Även tendensen till liberalisering
inom näringslivet fortsätter. ställföreträdande premiärministern Jedryszowski har vid flera tillfällen
framhållit att man måste genomföra en decentralisering av den
centralplanerade industrien och ge
företagen större självständighet.
Detta kan naturligtvis hänga samman med att Sovjet börjat försöka
något liknande, men det förefaller
som om polackerna vore beredda
att gå ännu längre. Jedryszowski
poängterar nämligen, att en av de
viktigaste frågorna i decentraliseringsproblemet är arbetarrådens
ställning. Detta pekar – trots att
polackerna f. n. med emfas förkunnar sin trohet mot Moskva i alla vä-
sentliga delar – mot ett jugoslaviskt mönster, som avviker från det
sovjetiska. Men samtidigt varnar
han för arbetarrådens ansvarslöshet. De hade under första halvåret
pressat upp lönerna mer än produktionen stigit. Arbetsdisciplinen var
svag och frånvaroprocenten var
»fruktansvärd». Det är således med
en viss oro som man betraktar
denna utveckning.
En oviss fmmtid
Kastar man blicken tillbaka över
de senaste årens polska affärer erbjuder de i många avseenden en
bild av förvirring och osäkerhet,
men man kan likväl spåra vissa orsakssammanhang bland växlande
framgångar och misslyckanden.
627
Inrikesekonomiskt sett har Polen
gjort högst betydande framsteg
inom tungindustriproduktionen.
Konsumtionsvaruproduktionen har
emellertid släpat efter i förhållande till folkets behov, och lantbruksresultaten har tidvis närmat
sig det katastrofala. Det statsfinansiella läget har successivt förvärrats och ledde hösten 1956 till en
sammanbrottsliknande situation.
Orsakerna till detta var den snedvridna ekonomiska planeringen.
Man satsade efter kommunistiskt
mönster redan från början helt på
tungindustrien. Konsumtionsindustri och lantbruk negligerades, vilket redan detta var betänkligt. Än
värre blev det när Sovjetunionen
krävde en snabb uppbyggnad av
rustningsindustrien. För tungindustriprogrammet krävdes investeringskapital som kunde bindas på
lång tid, då omloppstiden för kapitalet i denna industrigren är förhållandevis lång. Beträffande rustningsindustrien kom kapitalet i
stort sett inte tillbaka, eftersom
ryssarna lade beslag på största delen av vapnen utan att- med få undantag – betala något för dem. Investeringarna måste därför huvudsakligen göras på krediter och till
slut var alla kreditmöjligheter uttömda. Under tiden kom pengarna
ut i marknaden utan att det fanns
motsvarande konsumtionsvaror att
köpa. Inflationen steg med förskräckande hastighet.
Utrikesekonomiskt satt Polen tidigare i Sovjets skruvstäd. Landet
-’-’-’:,’!:~~~~~~«9*-k~,-·~ .”*’-_.,E A_ i
_….-…- ….·
628
tvingades att leverera varor till
uppseendeväckande underpris till
Sovjet och tyckes ha varit föremål
för formlig utsugning. Till Gomulkas ära hör att han gjort slut på
detta system och i allt väsentligt
lyckats basera handelsavtalen med
öststaterna på världsmarknadspriser. Han har också lyckats skaffa
krediter både i öst och Väst till sitt
bankruttmässiga företag, även om
de ännu är otillräckliga. Det förefaller också som om han lyckats
göra slut på Sovjets absoluta dominans i Komekon och fått det mera
till ett samarbetsorgan för öststaterna till skillnad mot dess tidigare
karaktär av ett sovjetiskt kolonialministerium.
Det är alltid vanskligt att sia om
ekonomiska framtidsutsikter. Alldeles särskilt vanskligt är det då
det gäller länder med en så labil
ställning som Polens. Så mycket
torde man dock kunna säga, att
framtiden inte ser direkt katastrofal ut. Snarare kan man tala om en
liten ljusning, åtminstone på utrikesekonomiens område. situationen
som helhet är dock allt annat än
ljus. Särskilt oroande är det oefterrättliga tillståndet på arbetsmarknaden och brytningen mellan kvardröjande marxistiska verksamhetsformer och mera fria former. Polen
kommer att få balansera mellan
många faror och fallgropar, där ett
feltramp snabbt kan leda till förnyade bakslag. – Under oktober
och november har på nytt förmärkts en hårdnande politik mot liberaliserande strömningar.
Folkdemokrati
ÅREN EFTER kriget har man inte vetat så mycket om Polens affärer, då
järnridån med sina stränga censurbestämmelser föll ned som en effektiv avskärmare. Under det senaste
året har man emellertid fått uppleva en tidigare oanad frispråkighet från polsk press och enskilda
individers sida. statens hittills väl
bevarade hemligheter: institutionernas skröplighet, förvaltningens
förfall, förtroendemännens korruption, företagsledarnas okunnighet och statsfinansernas bankrutt. Allt har visats upp inför offentligheten med en bekännarlust,
som för tanken till Augustinus och
Rousseau. Tydligtvis har det till
slut blivit något för mycket av det
goda. Ty i de yttersta av dessa dagar kan man förmärka en viss
skärpning av den formellt sett icke
upphävda censuren. Men vad som
sagts och ännu sägs är tillräckligt
för att bilda en klarare uppfattning
av de polska affärerna än tidigare.
De minnesgoda erinrar sig säkerligen hur Madame Alexandra Kollontay och hennes medhjälpare VIadimir Semjonov, i slutet av kriget,
i Stockholm började förbereda västpressens korrespondenter på hur
Av CUNCTATOR
det skulle se ut i de befriade öststaterna. Sovjetrepubliker skulle
det på intet sätt bli. Men å andra sidan kunde man självfallet inte fortsätta med det föråldrade system av
»borgardemokrati» som härskat tidigare. Det måste avlösas av ett system med »folkdemokrati». Dess
grundläggande förutsättningar var
l) att det antidemokratiska feodala
godsågarväldet och monopolkapitalismen avskaffades och 2) att kommunistiska partiet fick lika rätt att
arbeta som andra partier.
Hur det gick är välkänt. Snart satt
kommunisterna vid makten bl. a.
i Polen. En av deras ledande män
där var en viss Wladyslav Gomulka.
Han var ingen slavbunden efterföljare till Moskva, även om det inte
var något att klaga på hans marxistiska renlärighet. Men han hade
egna åsikter om hur det borde se
ut i en folkdemokrati. Tillsammans
med en av ledarna för Polska socialistpartiet, Stanislaw Szwalbe
gjorde han upp en »tresektorplan»
för den polska ekonomien. För det
första skulle det finnas en nationaliserad storindustri. För det andra
en bred sektor av kooperativ produktion och distribution. Och för
det tredje en privat sektor för små-
616
industri, hantverk, småbönder och
småhandlare. Planen kom aldrig
till utförande. Stalin gjorde snart
rent hus med både hrr Gomulka och
Szwalbe och deras funderingar –
delvis i förskräckelsen över det titoistiska avhoppet. Det var alltså
1948. Medan Gomulka fick vandra
i fängelse sattes den trogne stalinisten Bierut i hans ställe som partisekreterare. För säkerhets skull
sattes marskalk Rokossovski som
chef för de polska trupperna. Och
till polsk ekonomis överplanerare
utsågs Hilary Mine, en man som
man också kunde lita på. Samtidigt
förklarades att folkdemokrati ingalunda var något mål. Det var bara
ett medel, ett övergående stadium
till den rena socialismen, till kommunismen i sovjetversion.
PPoduktionsplanu
När kamrat Mine tillträdde sitt
ansvarsfulla värv stod Polen mitt
uppe i en s. k. »treårsplan» (1947-
1949). Den gick i stort sett ut på att
reorganisera det förstörda näringslivet, bygga upp fabriker och framför allt sätta kommunikationsnätet
i stånd och få fart på den viktiga
kolbrytningen. Kontrollen över industrien skärptes successivt. Man
började lägga huvudvikten vid
tungindustrien. Lantbruket lämnades t. v. någorlunda i fred. Planen
genomfördes i stort sett. Men investeringarna hade ej kunnat verkställas planmässigt, varför produktionsapparaten var starkt försliten
vid periodens utgång.
Mincs stora uppgift blev emellertid sexårsplanen (1950-1955). Den
hade främst två syften: att göra Polens sociala och ekonomiska struktur lika med Sovjetunionens, och
att forcera landets industrialisering.
I planen räknade man med en betydande nylokalisering av industrien. Gamla rent agrara områden
skulle få fabriker och industrianläggningar. Det låg i linje med den
kommunistiska ideologien, ty därigenom skulle man få det starkare
grepp om befolkningen, som följer
av ökad industrialisering. Men man
skulle också få en jämnare inkomstfördelning över hela landet.
Produktionsökningen för industrien sattes mycket högt. För hela
industrien ca 160 procent. Jordbruksproduktionen skulle öka med
ca 50 procent.
Planperioden hade emellertid
knappast börjat, förrän koreakriget
bröt ut (juni 1950). Innan dess
hade Polen, i likhet med andra satelliter, inte fått tillverka vapen.
Men nu gavs order från Moskva att
en sådan produktion icke blott
simlie sättas igång utan sättas igång
med prioritet framför annat arbete.
Ekonomien var redan innan hårt
ansträngd av sexårsplanens omfattande industrialiseringsprogram.
Nu blev den det i än högre grad.
Trots allt fortsatte man – därtill
tvingad av ryssarna – att i oförminskad takt bygga ut rustningsindustrien tills den i stort sett blev
färdig årsskiftet 1955/56.
Men dessförinnan hade det inträffat en hel del. Stalin hade dött.
Malenkov hade trätt till. Koreakriget hade tagit slut. Och en ny s. k.
konsumtionsvänlig epok hade proklamerats frän Moskva (nov. 1953).
De nya ekonomiska parollerna
kom inte att fä någon större betydelse för Polen. Dels därför att polackerna redan tidigare i all stillhet
börjat – om man så får uttrycka
sig – »maska» med den civila
tungindustriproduktionen, därtill
tvungna av svårigheter med råvarutillförsel, arbetskraft, investeringar
och desorganisation inom transportväsendet. Någon väsentligare
avlastning frän denna produktionsgren kunde därför inte ske. Dels berodde det på att ryssarna obönhörligt fordrade högsta aktivitet inom
vapenindustrien, vilket utan tvivel
ledde till att den produktionskapacitet som eventuellt kunde frigöras
snabbt engagerades i vapenindustrien. Och slutligen berodde det på
att den s. k. konsumtionsvänliga
epoken fick ett brätt slut i och
med Malenkovs entledigande (febr.
1955). Moskva utfärdade nya energiska paroller att en härdare koncentration på tungindustrien måste
genomföras.
Polen var emellertid redan 1953/
54 i starkt behov av en förbättrad
levnadsstandard. Livsmedelssituationen var bekymmersam, bostadsnöden oroväckande. Jordbruksprogrammet hade kört fast. I sexårsplanen hade man räknat med att
jordbruksproduktionen skulle höjas
617
med 50 procent. Ännu under de
första fyra åren av planen hade
man emellertid bara lyckats höja
den med knappa 10 procent. Det tidigare spannmålsexporterande Polen fick börja importera spannmål.
Det var uppseendeväckande att en
lantbruksbefolkning på 12 miljoner
ej var i stånd att livnära landets
övriga 14,5 miljoner.
Orsaken till detta var att regeringen i hög grad hade negligerat
investeringarna i jordbruket till
förmån för industrien. Men det berodde också på att bönderna tredskades. De ville inte vara med om
kollektiviseringen, som de ansåg
leda till att de ej fick rimlig lön för
sitt arbete. Regeringen gjorde heroiska försök att fä bönderna med
sig. Den lovade höja investeringarna i jordbruket med 80-100 procent. Men bönderna framhärdade
och i juli 1955 beslöt kommunistpartiet stoppa kollektiviseringen
tillfälligtvis. Men man lovade
komma igen, ty kollektivisering är
något som man i en kommunistisk
ekonomi inte får bortse från.
Regeringen försökte också att
med andra medel förbättra levnadsstandarden och höja realinkomsten.
Den laborerade vid upprepade tillfällen med höjda löner och sänkta
priser, men utan påtagligt resultat. Med undantag för vissa smärre
förbättringar förblev livsmedelssituationen i stort sett oförändrad.
Bostadsnöden förvärrades.
Man märkte emellertid att det
började röra på sig. Förutom att
618
kollektiviseringarna för tillfället inställdes proklamerade regeringen
en positivare politik gentemot hantverkarna (nov. 1954): De skulle få
skattelättnader, finansiellt bistånd
och möjlighet att utvidga rörelsen.
ökande bekymmer
Under 1955 tilltog bekymren för
den polska regeringen. Centralplaneringen råkade i olag. Och man
lyckades inte få någon enighet till
stånd om den femårsplan som
skulle träda i kraft på nyåret 1956.
Mot slutet av 1955 visade sig tecken
till avsocialisering av detaljhandeln.
Det officiella slutomdömet om 6-
årsplanen andades emellertid belå-
tenhet och tillförsikt. Den tidigare
industriella efterblivenheten hade
övervunnits, hette det. Den följande
femårsplanen – som man f. ö. varken visste ut eller in om – skulle
fullborda industrialiseringen.
Det råder inget tvivel om att
man uppnått betydande resultat på
det industriella området. Plantalen
för industrien överträffades i stort
sett. I stället för den beräknade produktionsökningen på 160 procent
för hela industrien, uppnådde man
180 procent. Det låg en hel del sanning i vad man från officiellt håll
sade, att Polen passerat Italien och
snabbt närmade sig Frankrike
ifråga om industriell produktion
per capita. Det gällde alltså kvantiteten. Om kvaliteten yttrade man
sig ej.
Regeringen var emellertid medveten om att allt inte stod väl till beträffande levnadsstandarden- den
väntade produktionsstegringen på
50 procent inom jordbruket hade
stannat vid 20 procent – och upprepade med j ämna mellanrum att
den borde höjas.
Därmed steg man in i det dramatiska året 1956. I mars avled den
stalinistiskt orienterade Bierut under ett besök i Moskva.
Bierut efterföljdes som partisekreterare av den tidigare ävenledes
stalinisttrogne Ochab. Snedvridningen av det ekonomiska livet framstod klart för denne. Han medgav
öppet att disproportionen mellan
industri och lantbruk snabbt måste
rättas till, och förklarade att arbetarnas levnadsstandard måste hö-
jas. För vilken gång i ordningen
detta officiellt proklamerades är
svårt att säga. Samtidigt förklarade
han att det inte fanns någon möjlighet att tillfredsställa befolkningens behov av kött och fettvaror. Potatisen var det också klent beställt
med. Men spannmål kunde man
nog importera västerifrån.
Oron bland arbetarna tilltog och
för att stilla den genomförde regeringen löneökningar för 3,3 miljoner arbetare med sammanlagt 7
miljarder zloty, som kom att förrycka årets budget. Det gav emellertid inte något resultat. Oron fortsatte. Från flera håll höjdes krav
på att den tidigare utstötte och
fängslade partisekreteraren Gomulka skulle återinsättas. Förvirringen och osäkerheten gjorde sig
..
allt tydligare märkbar hos de makthavande. En taxistrejk utbröt i Krakow utan att myndigheterna reagerade. Något sådant hade aldrig tidigare kunnat inträffa. De sista dagarna av juni kom så de allvarliga
upploppen i Poznan. Deras direkta
utlösning hade förorsakats av omläggningar av lönesystemet vid fabrikerna där, vilket resulterade i
sänkta reallöner och gjorde levnadsbetingelserna än besvärligare
för arbetarna. De makthavande
skyllde först på utländska provokatörer, men ändrade sig snabbt och
medgav öppet, att levnadsstandarden varit alltför låg och väckt »berättigad vrede hos arbetarna».
I pressen påbörjades en intensiv
kritik av alla missförhållanden, vilken på sina håll tog formen av direkta angrepp på själva det kommunistiska systemet. Detta var nå-
got i och för sig oerhört. Man hade
visserligen tidigare – särskilt i
ekonomiska frågor – sagt elakheter till varandra, tillvitat varandra
inkompetens, oduglighet och bristande folkskoleunderbyggnad. Det
tillhör s. a. s. den kommunistiska
umgängestonen. Men ingen hade
hittills vågat kritisera själva det
sakrosanta systemet.
Det gick så långt, att t. o. m. centralkommitten, som sammanträdde
till sitt VII. plenum (18-28. 7. 1956)
greps av bekännarnit. Den fastslog
att sexårsplanen visserligen i stort
sett gått i lås. Men på flera viktiga
områden hade man ej lyckats. Kvaliteten på produkterna hade i
619
många fall varit dålig. De uppnådda
resultaten hade dessutom vunnits
på bekostnad av levnadsstandarden.
Till en del skyllde man på att det
internationella läget (Korea, Vietnam) hade tvingat Polen att bygga
upp en stor kapital- och arbetsslukande rustningsindustri. Man sade
inte direkt att det var Sovjet som
hade tvingat Polen, men meningen
var tämligen uppenbar. Dessutom
hade man begått svåra principiella
misstag beträffande fördelningen av
investeringar till industri och jordbruk. Allt detta skulle rättas till i
den nya femårsplanen.
Det är inget att förundra sig över
att ryssarna blev förskräckta. De
skickade omgående Bulganin med
specialflyg till Warszawa, där han
inträffade under pågående sammanträden och allvarligt varnade
för kätterska tankegångar.
Man kan knappast säga att den
plötsliga interventionen gjorde nå-
gon verkan. I varje fall inte den
åsyftade. Ty nu följde som en direkt anslutning till plenarsammanträdets beslut en rad liberaliseringsåtgärder: privat detaljhandel tilläts
i vissa branscher, hantverket fick
förnyade lättnader. Investeringarna
skulle skäras ner, och fördelningen
av dem skulle ändras med påtaglig
förskjutning till förmån för bättre
levnadsstandard.
I september skickade man en
ekonomisk delegation till Jugoslavien för att studera dess variant av
socialismen. Det dröjde inte länge
efter dess hemkomst, förrän det
620
meddelades, att de polska arbetarna
»spontant» beslutat omorganisera
sina företag efter friare jugoslaviskt mönster. Ändringar började
vidtagas i arbetslagstiftningen. Arbetarna skulle få en viss självstyrelse i företagen.
Det gick emellertid inte att
stoppa revoltstämningen bland arbetare och studenter. Pressen blev
allt frispråkigare. Kravet på »avstalinisering» skärptes. Polen måste
gå »sin egen väg till socialismen»,
hette det.
situationen – såväl den politiska
som ekonomiska- blev alltmer besvärlig för regeringen. Partisekreteraren Ochab, som klart insåg faran i läget, tog upp förhandlingarna
med den i april rehabiliterade Gomulka, vars popularitet varit i ständigt växande, och föreslog honom
att återinträda i centralkommitten.
Gomulka ställde långtgående krav
på reorganisering av det ekonomiska livet.
Gomulkas ekonomiska program
I oktober avlöste händelserna
varandra med dramatisk snabbhet
– icke utan inslag av bister komik
när t. ex. de ryska ledarna med
Chrusjtjov i spetsen kom flygande
till Warszawa för att hindra vad de
misstänkte vara början till en polsk
utbrytning ur östblocket. De fick
som bekant återvända med mer eller mindre oförrättat ärende. Rokossovski avpolleterades som chef
för de väpnade styrkorna. Gomulka
blev partisekreterare och en av hans
första åtgärder blev att hålla ett
programtaL Det koncentrerades på
ekonomien.
Han började med att lovprisa de
industriella resultat som man uppnått. Men, frågade han, på vilket
sätt hade det gått till? Han tog den
för landets ekonomi så viktiga kolproduktionen som exempel. Produktionsökningen hade vunnits genom ett övermått av övertidsarbete
och kommendering av militär och
fångar till gruvorna. Effektiviteten
hade sjunkit med 7,7 procent från
1949 till 1955. Jämförde man med
1938, så var produktionen 38 procent lägre per dag och arbetare. –
Fabriker hade byggts med insats av
oförsvarligt höga investeringar. De
producerade undermåliga varor till
orimliga kostnader. – I stället för
till en planerad höjning av levnadsstandarden hade sexårsplanen lett
till att man nu stod inför ekonomiska svårigheter som växte dag
för dag. »Betydande investeringskrediter för utbyggnad av industrien», sade han vidare, »har bragt
oss till den insolvente bankruttö-
rens situation». Man hade fått göra
anstånd med betalningarna. Under
hela 1957 skulle Polen vara tvunget
att leva på utländska krediter, var
man än kunde få dem. Men inte nog
med detta. Planeringen hade varit
så felaktig, att »ännu idag (dvs.
okt. 1956) anländer beställda maskiner och utrustning till saker som
redan för länge sen avförts ur planeringen».
Betalningsbalansen hade blivit
starkt negativ. För innevarande
femårsplan beräknades ett stort deficit, trots moratorium och betalningsanstånd till nästa femårsplan
med hälften av den skuld som förföll till betalning innevarande planperiod. Tidigare hade myndigheterna icke med ett ord berört dessa
svårigheter, framhöll han.
På lantbruksområdet hade sexårsplanen misslyckats helt. Kollektiviseringen hade icke på långt när
kunnat genomföras. De kvarvarande privata gårdarna hade visat
sig vida överlägsna kolchozer och
statsjordbruk. Produktionsmässigt
låg de privata gårdarna 16,7 procent över kolchozerna och 37,2 procent över statsjordbruken, trots att
de senare åtnjutit orimliga subventioner.
Gomulka riktade vidare angrepp
mot hela den ekonomiska planeringen, som snedvridits genom att
en narmgsgren (tungindustrien)
gynnats med investeringar på andras bekostnad. Den officiella bilden
av det ekonomiska livet var helt
oriktig. statistiken hade tillrättalagts, och den förmånliga bild man
fick av siffrorna motsvarades icke
av verkligheten, som var katastrofal.
Många fabriker utnyttjade icke
sin kapacitet. Råvarubasen var för
liten. Arbetsstyrkan var ofta orimligt stor. Lönehöjningarna hade
icke kunnat täckas med motsvarande varumängd. »Bågen har blivit spänd till bristningsgränsen.»
Man kunde inte lova arbetarna
621
någon snabb förbättring av levnadsstandarden, fortsatte han. Arbetsproduktiviteten måste höjas och
produktionskostnaderna sänkas.
Man skulle försiktigt göra försök
med arbetarsjälvförvaltning vid
vissa företag, och arbetstakten
skulle stimuleras bl. a. i kolgruvorna genom ett slags premieringssystem, om planmålen överskreds.
Likvidering av s. k. förvaltningsutväxter skulle snarast företagas.
Prisberäkning och prissättning
måste genomgående göras korrekta.
Det hade härskat en falsk föreställning om att allmänna prisnormer
icke gällde för socialistisk produktion. Priserna hade satts helt godtyckligt, ibland under produktionskostnaderna. Det hittillsvarande
prissystemet måste ändras och priserna sättas efter kostnaderna.
»Varje produktion måste byggas på
en verklig ekonomisk bokföring och
icke på en fiktiv».
Hantverket måste stimuleras.
Ruinerande särbeskattning måste
upphävas. Kollektiviseringen av
jordbruket finge endast ske frivilligt.
För att stimulera produktionen
kunde man tänka sig »en konkurrens mellan vårt parti och bondepartiet och mellan alla dem som
sträva efter en förstärkning av det
socialistiska systemet». Även med
den katolska framstegsvänliga rö-
relsen kunde man tänkas ha en stimulerande konkurrens. »Det är
dumt att tro», sade han, »att blott
kommunister kan bygga upp so- 622
cialismen, dvs. endast personer
med materialistisk samhällsuppfattning».
Det var alltså »eine gransame
Salbe». Får man tro denne store
sanningssägare, när man skall bedöma de polska affärerna, kommer
man närmast att tänka på den
gamla danska historien om företaget som »gikk bedre og bedre til
det gikk i kuld».
Liberaliseringar
Talet verkade som en appell till
nya liberaliseringssträvanden. Bönderna började alltmer att upplösa
de avskydda kolchozerna, trots regeringens ivriga uppmaningar att
vänta åtminstone till årets skörd
vore bärgad. Samtidigt påbörjades
emellertid arbetet på en lag, som
skulle upphäva begränsningen av
böndernas äganderätt till sina gårdar.
Hantverket började skjuta fart.
Men det var inga småhantverkare,
som repat mod och fått förtröstan
på framtiden, utan ingenjörer och
tekniker, som under hantverkets
täckmantel började starta verkstä-
der och småindustri. Småhantverkarna var försvunna, och när någon
frågade en initierad polsk ekonom
vart dessa hedersmän tagit vägen,
svarades det att »de sitter som direktörer i de statliga företagen och
visar ingen lust att återvända till
sitt gamla näringsfång».
Under sitt plötsliga besök i Warszawa i oktober hade de sovjetiska
led:;trna inbjudit Gomulka och premiärminister Cyrankiewicz till en
konferens i Moskva. Cyrankiewicz,
som är den mera sluge och habile
av de två, rådde Gomulka att dra ut
på tiden för besöket och först ställa
ryssarna inför nya fullbordade politiska fakta. Men redan i mitten av
november kom de iväg, förmodligen tvingade av den akuta livsmedelskris, som inträffade under hösten. Skörden hade misslyckats. Den
inbragte 3 miljoner ton spannmål
mindre än beräknat.
Gomulka gjorde klart för ryssarna – utan tvivel i sedvanliga
ordalag som inte kunde missförstås
– att snabb hjälp vore av nöden
för att förhindra en fullständig
ekonomisk kollaps, vilken ofelbart
skulle leda till diskreditering av
hela det kommunistiska systemet.
Ryssarna förstod, och beviljade Polen varukrediter på 700 miljoner
rubel ($ 175 miljoner) och lovade
sända 1,4 miljon ton spannmål, likaledes på kredit. Samtidigt tog Gomulka upp frågan om de polska
kolleveranserna till Sovjet.
Kolet är Polens viktigaste exportvara. Under 1955 och 1956 betalades ca 45 procent av landets införsel med exportinkomsterna på kolet. När Gomulka var partisekreterare i första omgången hade man
gjort goda affärer med Väst i kol
och skaffat sig god västvaluta. Stalin gjorde slut på detta och fordrade kolet för Sovjets och satelliternas räkning. Och så började
högst avsevärda kvantiteter kol årligen rulla österut (ca 19 miljoner
———-~-~—~- ..~~—–””””””……………………..-;…….;_________________
ton, när det var som mest, 1953).
Priset låg långt under världsmarknadspriset. När det internationella
kolpriset låg vid 12-16 dollar per
ton, betalade ryssarna ca 1,25-3
dollar. Gomulka klagade nu bittert
över de förluster som Polen gjort
på detta under en lång rad av år
och fick slutligen ryssarna med sig
på en justering av priserna från
1946-1953 på så sätt, att Polens
hela skuld, som ackumulerats sedan 1949, ca 2,1 miljarder rubel
($ 525 miljoner), ströks i avräkning mot prisjusteringarna.
Nyåret 1957 gick in under dystra
auspicier. Fjolårets produktionsresultat blev inte gott, även om det
långt ifrån var katastrofalt. Skörden var dålig och industriproduktionen hade minskat ökningstakten
(ökning 1955 11,5 %, 1956 9,9% ).
För första gången efter kriget
märktes emellertid en snabbare ökning .av konsumtionsvaruproduktionen än av kapitalvaruproduktionen. Det finansiella läget var mer
än ansträngt. Polen skulle, som redan nämnts, enligt Gomulka få leva
på lån utifrån under hela 1957.
Handelskrig
situationen blev inte heller bättre
av att ett formligt handelskrig utbröt i december 1956 mellan Polen
å ena sidan och Sovjet och de övriga
satelliterna å den andra. Orsakerna
var mångahanda. En av de viktigaste var att Polen höll på att
spränga ramen för Komekons planeringar.
43- tii3440 Svensk Tidskrift H. 10 1957
623
Komekon, eller som det officiellt
heter »Rådet för ömsesidig ekonomisk hjälp», är ett slags motsvarighet inom östblocket till det västliga
OEEC. Dess uppgift är att samordna östblocksekonomien: handelsutbyte, råvarudistribution, produktionsuppdelning, investeringsfördelning, utbyte av vetenskapliga,
tekniska och ekonomiska data. I
maj 1956 hölls i Östberlin ett av
Komekons mera betydande sammanträden. Man drog här upp riktlinjer för den ekonomiska samordningen under 1956-1960. Polen
pressades ganska hårt beträffande
leveranser av vissa artiklar, och
sökte senare på året få en modii’iering till stånd, ofta genom tämligen egenmäktigt förfarande.
Några exempel är belysande.
Misshälligheterna med Tjeckoslovakien började med att polackerna minskade sina avtalsenliga
leveranser av kol och dessutom
krävde betalning i västvaluta för att
kunna köpa maskiner i väster. Samtidigt hävde de vissa kontrakt och
förklarade att maskiner som ingick
däri var undermåliga.
Grälet med östtyskland hade delvis annan bakgrund. Som ett slags
avbetalning för de tyska provinser,
som tillades Polen efter kriget, hade
Stalin förpliktat polackerna att under icke närmare bestämd tid leverera kol och en del andra produkter
utan betalning till östtyskland. Polackerna stoppade nu dessa s. k.
kreditleveranser och krävde normala priser och normalt handels- 624
avtal. östtyskland svarade med att
avbryta alla leveranser av maskiner
till den polska industrien. Sovjet
ingrep slutligen och lovade att i viss
utsträckning förse östtyskland med
kol ur egna förråd.
Förbindelserna med Sovjet var i
stort sett inte bättre. Polackerna
förklarade plötsligt, att de inte
tänkte leverera ett par 10 000-tonnare som ryssarna beställt, därför
att de behövde dem till sin egen
flotta. Orsakssammanhanget i vad
som nu hände är ej helt klart, invävt som det är i konflikten med de
båda andra länderna. Det ser emellertid ut som om ryssarna svarat
med att ålägga östtyskland att ej
leverera de beställda maskinerna
till de ifrågavarande fartygen. Polackerna knappade då in koksleveranserna till den östtyska stålindustrien, vilket ledde till att Sovjet i
sin tur minskade järnmalmsleveranserna till den polska järn- och
stålindustrien. – Medan allt detta
pågick, sonderade polackerna möjligheten för kredit västerut.
Normalare förbindelser
Det såg ett ögonblick ut som om
Polen sökte bryta sig ut ur den östliga ekonomiska enheten. Det första
tecknet på att så ej var fallet, utan
att Polen fortfarande accepterade
den östliga samordningen, kom i
och med att Polen deltog i Komekons möte för standardisering av
verktygsmaskiner i slutet av januari i Prag. Det var en vecka efter
det Gomulka hade vunnit sin stora
valseger med böndernas och kyrkans hjälp (20.1. 1957). Senare
följde en Komekonkonferens i Warszawa i april, som behandlade järnvägarnas elektrifiering i östblocket.
Så småningom normaliserades
förbindelserna och nya handelsfördrag ingicks mellan de tre länderna. I samband med dessa fick
Polen låna av Sovjetunionen 100
miljoner, av östtyskland 400 miljoner och av Tjeckoslovakien 100
miljoner, allt räknat i rubel. Samtidigt hade polackerna förbättrat
sina relationer västerut och lyckats
få låna pengar även där: av Förenta
staterna 95 miljoner dollar, från
Frankrike 30 miljoner dollar plus
en privatkredit på 2,6 miljoner, från
Italien privatkredit på 3 miljoner
dollar, från Västtyskland privatkredit på 8 miljoner dollar, från Österrike 5 miljoner dollar och mindre
krediter från Canada och Storbritannien.
Frampå försommaren hade det
värsta ekonomiska ovädret blåst
över inom blocket. Polen ingick
ett fördrag med Tjeckoslovakien
(maj), vilket ledde till att ett permanent ekonomiskt samarbetsorgan upprättades mellan de båda
länderna. Kommitten är relativt
självständig i förhållande till Komekon. Därmed torde den administrativa grunden vara lagd till det
från båda länderna sedan länge eftertraktade mera självständiga
samarbetet.
Ungefär en månad senare (slutet
juni) sammanträdde Komekons
plenarförsamling i Warszawa för
att lappa ihop vad Polen ställt till
med. Besluten från berlinmötet i
maj förra året hade helt kullkastats. Man beslöt nu principiellt, att
samordning och planering var av
vital betydelse för socialistisk uppbyggnad av länderna. Koordineringen skulle fortsätta. Men man
nöjde sig inte längre med femårsperioder utan började räkna med
10-15-åriga planperioder för viktigare näringsgrenar.
Efter detta Komekonmöte torde
man kunna säga att ryssarna inte
behöver hysa några farhågor för
någon förestående polsk ekonomisk
utbrytning ur blocket.
På utrikesekonomiens område
hade Gomulka nu vunnit betydande
framgångar: han hade skaffat krediter, han hade fått handelsavtalen
med öststaterna baserade på världshandelspriser, kolexporten till de
»socialistiska länderna» skulle skä-
ras ned med ca 30 procent, maskinexporten skulle öka till dessa länder
och Polens ekonomiska förbindelser med Väst var i princip godkända.
Men på det inrikesekonomiska
området stod det inte lika väl till.
Gomulka hade efter sitt makttillträde vidtagit ett flertal liberaliserande och »avstaliniserande» åtgärder, både på det politiska och det
ekonomiska området. stalinistiska
partifunktionärer entledigades.
Hemliga polisen upplöstes. Censurbestämmelserna lättades till grän- 625
sen för upphävning. Politiska fångar lössläpptes, bl. a. kardinal Wyszinski. Böndernas självtagna rätt
att upplösa kolchozer betraktades
med jämnmod. Detaljhandel och
hantverk fick drägliga villkor. Han
lössläppte krafter som skulle visa
sig besvärliga att tygla.
Gomulka bör inte heller ha betraktat denna utveckling med alltför stor belåtenhet. Hans grundåskådning förefaller att trots allt
vara relativt renlärigt marxistisk.
Det är möjligt att hans mera frihetsvänliga attityd i början varit
påtvingad av omständigheterna.
Dels var han nödsakad att i den
givna situationen alliera sig med de
två andra mäktiga, icke-marxistiska
grupperna: kyrkan och bönderna.
Dels var han – av programtalet att
döma – övertygad om att det kommunistiska ekonomiska systemet
genom felplaneringar hotade att
bryta samman och krävde modereringar.
Hårdare linje
Sedan kyrkan och bönderna förhjälpt honom till den stora valsegern den 20 januari 1957, visade sig
emellertid tendenser i ledningen
som pekade bort från den tidigare
liberaliseringen. På det ekonomiska
området gick Gomulka till anfall
mot de nybildade arbetarråden i
fabrikerna. Dessa råd var ursprungligen avsedda att efter jugoslaviskt
mönster bilda ett slags rådgivande
driftsledning och i viss mån handlägga frågor angående produktion,
626
finansiering, person- och lönepolitik. Vid flera fabriker misslyckades
råden redan från början. På andra
ställen, särskilt inom byggnadsbranschen, visade de sig målmedvetna. I april angrep Gomulka rå-
den för :.anarko-syndikalistiska»
tendenser. Dess medlemmar saknade behövliga insikter, sade han.
Verksamheten hotade i många fall
den centrala planeringen. Detta
torde vara riktigt. På flera håll hade
råden visat en direkt fientlig inställning mot centraldirigeringen.
Men det var troligen icke blott farhågor för rådens menliga inverkan
på den ekonomiska centralplaneringen, som förmådde Gomulka till
denna aktion, utan även rädsla för
att råden skulle kunna utvecklas
till politiska konkurrenter med partiet.
Ä ven om man får betrakta dessa
Gomulkas åtgärder som en naturlig
följd av hans marxistiska övertygelse, får man inte bortse från att
de till stor del även torde ha företagits för att avbalansera det
spända förhållandet till Sovjet.
Samma vilja gav det tal uttryck för,
som han höll till arbetarna i Poznan den 5. juni. I detta prisade han
Sovjetunionen som Polens störste
och tillförlitligaste handelspartner
och som ·den enda garanten för
Oder-Neisse-linjen.
Vid det IX. centralkommittemö-
tet, som sammanträdde den 17. maj,
blev Gomulka häftigt angripen av
de stalinistiskt orienterade fraktionerna, men lyckades icke blott avvärja angreppet utan även vinna
dominans över oppositionen. Sedan
detta lyckats för Gomulka har man
emellertid märkt en förnyad tendens till liberalisering, även om
kursen är mycket vacklande och
försiktig.
Detta har fört med sig flera besvärande konsekvenser. Bl. a.
ohämmade krav från arbetarna på
lönehöjningar, vilka visserligen icke
kan anses oskäliga ur levnadsst.andardsynpunkt, men som av statsoch företagsekonomiska skäl varit
helt omöjliga. För att genomdriva
sina krav har arbetarna tillgripit
sin återinförda strejkrätt, som regeringen i det längsta respekterat
men slutligen mött med våld som
t. ex. i Lodz i augusti. Där arbetarna
ej har kunnat etablera öppna strejker, har de bromsat produktionen
genom frånvaro. Så uppges frånvaroprocenten i det stora järn- och
stålverkskombinatet Nowa Huta
vara ca 15 procent.
Trots de ihållande svårigheterna
med arbetarna blev produktionsresultaten för första halvåret bättre
än väntat. Man bör dock hålla i
minnet att årets plantal är starkt
reducerat i förhållande till föregående år.
Tendensen att allvarligt söka förbättra levnadsstandarden håller i
sig. Det återspeglas bl. a. i den revision av innevarande femårsplan
som man nyligen blivit färdig med,
där investeringarna för tungindustrien synes reduceras – i varje fall
för järn- och stålindustrien – och
–
ökas för konsumtionsvaruindustrien.
Även tendensen till liberalisering
inom näringslivet fortsätter. ställföreträdande premiärministern Jedryszowski har vid flera tillfällen
framhållit att man måste genomföra en decentralisering av den
centralplanerade industrien och ge
företagen större självständighet.
Detta kan naturligtvis hänga samman med att Sovjet börjat försöka
något liknande, men det förefaller
som om polackerna vore beredda
att gå ännu längre. Jedryszowski
poängterar nämligen, att en av de
viktigaste frågorna i decentraliseringsproblemet är arbetarrådens
ställning. Detta pekar – trots att
polackerna f. n. med emfas förkunnar sin trohet mot Moskva i alla vä-
sentliga delar – mot ett jugoslaviskt mönster, som avviker från det
sovjetiska. Men samtidigt varnar
han för arbetarrådens ansvarslöshet. De hade under första halvåret
pressat upp lönerna mer än produktionen stigit. Arbetsdisciplinen var
svag och frånvaroprocenten var
»fruktansvärd». Det är således med
en viss oro som man betraktar
denna utveckning.
En oviss fmmtid
Kastar man blicken tillbaka över
de senaste årens polska affärer erbjuder de i många avseenden en
bild av förvirring och osäkerhet,
men man kan likväl spåra vissa orsakssammanhang bland växlande
framgångar och misslyckanden.
627
Inrikesekonomiskt sett har Polen
gjort högst betydande framsteg
inom tungindustriproduktionen.
Konsumtionsvaruproduktionen har
emellertid släpat efter i förhållande till folkets behov, och lantbruksresultaten har tidvis närmat
sig det katastrofala. Det statsfinansiella läget har successivt förvärrats och ledde hösten 1956 till en
sammanbrottsliknande situation.
Orsakerna till detta var den snedvridna ekonomiska planeringen.
Man satsade efter kommunistiskt
mönster redan från början helt på
tungindustrien. Konsumtionsindustri och lantbruk negligerades, vilket redan detta var betänkligt. Än
värre blev det när Sovjetunionen
krävde en snabb uppbyggnad av
rustningsindustrien. För tungindustriprogrammet krävdes investeringskapital som kunde bindas på
lång tid, då omloppstiden för kapitalet i denna industrigren är förhållandevis lång. Beträffande rustningsindustrien kom kapitalet i
stort sett inte tillbaka, eftersom
ryssarna lade beslag på största delen av vapnen utan att- med få undantag – betala något för dem. Investeringarna måste därför huvudsakligen göras på krediter och till
slut var alla kreditmöjligheter uttömda. Under tiden kom pengarna
ut i marknaden utan att det fanns
motsvarande konsumtionsvaror att
köpa. Inflationen steg med förskräckande hastighet.
Utrikesekonomiskt satt Polen tidigare i Sovjets skruvstäd. Landet
-’-’-’:,’!:~~~~~~«9*-k~,-·~ .”*’-_.,E A_ i
_….-…- ….·
628
tvingades att leverera varor till
uppseendeväckande underpris till
Sovjet och tyckes ha varit föremål
för formlig utsugning. Till Gomulkas ära hör att han gjort slut på
detta system och i allt väsentligt
lyckats basera handelsavtalen med
öststaterna på världsmarknadspriser. Han har också lyckats skaffa
krediter både i öst och Väst till sitt
bankruttmässiga företag, även om
de ännu är otillräckliga. Det förefaller också som om han lyckats
göra slut på Sovjets absoluta dominans i Komekon och fått det mera
till ett samarbetsorgan för öststaterna till skillnad mot dess tidigare
karaktär av ett sovjetiskt kolonialministerium.
Det är alltid vanskligt att sia om
ekonomiska framtidsutsikter. Alldeles särskilt vanskligt är det då
det gäller länder med en så labil
ställning som Polens. Så mycket
torde man dock kunna säga, att
framtiden inte ser direkt katastrofal ut. Snarare kan man tala om en
liten ljusning, åtminstone på utrikesekonomiens område. situationen
som helhet är dock allt annat än
ljus. Särskilt oroande är det oefterrättliga tillståndet på arbetsmarknaden och brytningen mellan kvardröjande marxistiska verksamhetsformer och mera fria former. Polen
kommer att få balansera mellan
många faror och fallgropar, där ett
feltramp snabbt kan leda till förnyade bakslag. – Under oktober
och november har på nytt förmärkts en hårdnande politik mot liberaliserande strömningar.