Sista striden det är…
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SISTA STRIDEN DET ÄR
Det är med politiska rörelser på
tillbakagång som med en arme, som
kommit i ett ohållbart läge. Båda
samlar ofta sina krafter till en desperat attack – ett sista försök att
vända utvecklingens gång. Åtminstone kan man hoppas att vinna ett
uppskov – med fallet från makten
eller med kapitulationen.
Den svenska socialdemokratiens
sista stora ansträngning att återerövra den totala politiska makten
följer detta välbekanta historiska
schema. Själva fältslaget- nyvalet
– har förberetts under mer än ett
år. Och just nu marscherar man
upp – med det som är kvar av
fackföreningsrörelsens beprövade
kärntrupper i spetsen. De har så
många gånger förr vunnit slagetförhoppningen är att deras insats
även nu skall bli avgörande. Har
man inte själv valt tidpunkt och huvudfråga? Och har man inte tillgripit den politiska taktikens alla resurser för att skapa ett förmånligt
utgångsläge? Förvisso borde försö-
ket lyckas!
På borgerlig sida behöver man
ändock icke misströsta om valutgången. Det är visserligen – för
att fasthålla parallellen – med ett
extraval som med ett fältslag. Inte
bara partiledarnas personligheter
och ledningarnas skicklighet, utan
även ovägbara faktorer – drag och
motdrag i slutskedet – spelar en
viktig roll. Utrymmet för överraskningar är alltså stort. Nya vapen –
i det här fallet det nya massmediet
TV- har en betydelse som inte i
förväg kan bedömas.
Med dessa reservationer sagt, så
har dock socialdemokraterna gjort
ett grundläggande misstag, som
knappast kan motverkas av aldrig
så intensiva ansträngningar. De har
så länge och så envist inriktat sig
på en valkampanj med den obligatoriska tilläggspensioneringen som
trumfkort, att de alltför sent märkt
förändringarna
Människorna har
opinionsläget.
inte längre
samma intresse för pensionsfrågan.
I allt större utsträckning undrar
man inom de stora löntagargrupperna om inte ett annat frågekomplex nu är mycket viktigare. Nämligen detta: Hur skall vi kunna möta
en lågkonjunktur och en sysselsättningskris? Finns det någon säkrare
grundval för allas vår ekonomiska
trygghet än väl konsoliderade företag med resurser att rationalisera
och konkurrera, sunda statsfinanser och en stark valutareserv? Och
hur står det till med denna grundval efter tretton års socialdemokra- 190
tisk regim? Få om ens några socialdemokrater tänker sig längre att
staten skall övertaga det hela och
direkta ansvaret för den fulla sysselsättningen – genom en socialisering. Om man inte är beredd att
taga detta ansvar, finns det då
några möjligheter att bevara en hög
sysselsättning annat än genom en
politik som stärker företagens resurser, sanerar statsfinanserna och
bygger upp valutareserven? Och
vem är då att lita på? Hrr Erlander
och Sträng?
En orosfylld insikt om· dessa
opinionsströmningar avspeglar sig
också i de socialdemokratiska 1-
majtalarnas orationer. I flera fall
verkade det som om de bytt text på
väg till talarstolen. Pensionsfrågan
blev icke huvudnumret, utan regeringens fasta beslutsamhet att möta
en arbetslöshetskris »med alla medel». Vilka, därom gavs icke närmare besked.
Därmed har socialdemokratien
kommit j ust i den position, som
man från borgerlig sida vill se den
i – den tvingas till en allmän debatt kring regeringens politik och
dess följder. De borgerliga partiernas uppgift blir att klargöra för
väljarna, att fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav betyder höjda skatter, fortsatt inflation, försvagad motståndskraft mot den
begynnande konjunkturomsvängningen och risker för en allvarlig
arbetslöshetskris – och att endast
en borgerlig politik kan avvända
dessa faror.
Sedan må gärna Torsten Nilsson
(och Hjalmar Mehr) fortsätta sina
försök att genom televisionen förmedla ett intryck till väljarna av
den ansvarskänsla och vederhäftighet med vilken den svenska socialdemokratien går till sin sista
stora strid.
Det är med politiska rörelser på
tillbakagång som med en arme, som
kommit i ett ohållbart läge. Båda
samlar ofta sina krafter till en desperat attack – ett sista försök att
vända utvecklingens gång. Åtminstone kan man hoppas att vinna ett
uppskov – med fallet från makten
eller med kapitulationen.
Den svenska socialdemokratiens
sista stora ansträngning att återerövra den totala politiska makten
följer detta välbekanta historiska
schema. Själva fältslaget- nyvalet
– har förberetts under mer än ett
år. Och just nu marscherar man
upp – med det som är kvar av
fackföreningsrörelsens beprövade
kärntrupper i spetsen. De har så
många gånger förr vunnit slagetförhoppningen är att deras insats
även nu skall bli avgörande. Har
man inte själv valt tidpunkt och huvudfråga? Och har man inte tillgripit den politiska taktikens alla resurser för att skapa ett förmånligt
utgångsläge? Förvisso borde försö-
ket lyckas!
På borgerlig sida behöver man
ändock icke misströsta om valutgången. Det är visserligen – för
att fasthålla parallellen – med ett
extraval som med ett fältslag. Inte
bara partiledarnas personligheter
och ledningarnas skicklighet, utan
även ovägbara faktorer – drag och
motdrag i slutskedet – spelar en
viktig roll. Utrymmet för överraskningar är alltså stort. Nya vapen –
i det här fallet det nya massmediet
TV- har en betydelse som inte i
förväg kan bedömas.
Med dessa reservationer sagt, så
har dock socialdemokraterna gjort
ett grundläggande misstag, som
knappast kan motverkas av aldrig
så intensiva ansträngningar. De har
så länge och så envist inriktat sig
på en valkampanj med den obligatoriska tilläggspensioneringen som
trumfkort, att de alltför sent märkt
förändringarna
Människorna har
opinionsläget.
inte längre
samma intresse för pensionsfrågan.
I allt större utsträckning undrar
man inom de stora löntagargrupperna om inte ett annat frågekomplex nu är mycket viktigare. Nämligen detta: Hur skall vi kunna möta
en lågkonjunktur och en sysselsättningskris? Finns det någon säkrare
grundval för allas vår ekonomiska
trygghet än väl konsoliderade företag med resurser att rationalisera
och konkurrera, sunda statsfinanser och en stark valutareserv? Och
hur står det till med denna grundval efter tretton års socialdemokra- 190
tisk regim? Få om ens några socialdemokrater tänker sig längre att
staten skall övertaga det hela och
direkta ansvaret för den fulla sysselsättningen – genom en socialisering. Om man inte är beredd att
taga detta ansvar, finns det då
några möjligheter att bevara en hög
sysselsättning annat än genom en
politik som stärker företagens resurser, sanerar statsfinanserna och
bygger upp valutareserven? Och
vem är då att lita på? Hrr Erlander
och Sträng?
En orosfylld insikt om· dessa
opinionsströmningar avspeglar sig
också i de socialdemokratiska 1-
majtalarnas orationer. I flera fall
verkade det som om de bytt text på
väg till talarstolen. Pensionsfrågan
blev icke huvudnumret, utan regeringens fasta beslutsamhet att möta
en arbetslöshetskris »med alla medel». Vilka, därom gavs icke närmare besked.
Därmed har socialdemokratien
kommit j ust i den position, som
man från borgerlig sida vill se den
i – den tvingas till en allmän debatt kring regeringens politik och
dess följder. De borgerliga partiernas uppgift blir att klargöra för
väljarna, att fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav betyder höjda skatter, fortsatt inflation, försvagad motståndskraft mot den
begynnande konjunkturomsvängningen och risker för en allvarlig
arbetslöshetskris – och att endast
en borgerlig politik kan avvända
dessa faror.
Sedan må gärna Torsten Nilsson
(och Hjalmar Mehr) fortsätta sina
försök att genom televisionen förmedla ett intryck till väljarna av
den ansvarskänsla och vederhäftighet med vilken den svenska socialdemokratien går till sin sista
stora strid.