Universitetsupprustning
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UNIVERSITETSUPPRUSTNING
DEN NU föreliggande propositionen
om _universitetens upprustning innebär kvantitativt sett säkerligen
det största krafttag, som någonsin
gjorts för de högre studierna i vårt
land. Det vittnar vältaligt om statsrådet Edenmans målmedvetna
energi och starka ställning inom
regeringskretsen, att han lyckats
genomdriva något dylikt i ett läge,
då statsfinanserna företer en bekymmersammare anblick än någonsin tillförene. Var och en som är intresserad av forskningens och den
högre undervisningens utveckling i
Sverige är skyldig honom sitt erkännande för denna hans insats.
Däremot har hans parti särdeles
litet att brösta sig över i detta sammanhang. Det är ej minst genom
det systematiska försummandet av
dessa viktiga spörsmål under den
Erlanderska koalitionsregeringens
tid, enkannerligen genom uraktlå-
tenheten att verkställa huvudparten
av den Andrenska universitetsberedningens vittgående och väl underbyggda förslag, som vårt universitetsväsen hamnat i det bekymmersamma läge, där ett så kraftigt
ingripande blivit oundgängligen
nödvändigt. Om 1945 års universitetsberednings förslag hade genomförts i tid, skulle situationen ha varit en helt annan och långt gynnsammare, när det senare 1950-talets
häftiga stegring av studentantalet
satte in.
Ej heller får tacksamheten för
den nuvarande ecklesiastikministerns kraftfulla initiativ och förmåga att övervinna det förvisso
energiska motståndet inom finansdepartementet medföra, att man
kritiklöst sväljer sådana ingredienser i hans förslag, vilka i själva
verket är ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter för våra universitets utveckling på längre sikt.
Det perspektiv, ur vilket statsrådet Edenman både som kommitteordförande och som departementschef har betraktat universitetens
kris, är hittills helt och hållet undervisningens och då särskilt undervisningen för de lägre examina.
Det är bristen på folk inom vissa
för samhället i dess helhet betydelsefulla yrken, kanske främst
läroverkslärarens, och – i någon
mån paradoxalt – den samtidigt
enormt stigande tillströmningen till
vissa akademiska utbildningsgrenar, som förestavat de hittills framlagda förslagen. Vetenskapens egna
krav har hittills stått i bakgrunden,
bortsett från de utomordentligt
värdefulla förbättringar och utök- — -~——-·———iiiiiiiiiiiiiiiii;;;;;;;;;;;;;;;;==a;IIIIIJI!I- 192
ningar, som nu genomföras i fråga
om de för forskarrekryteringen
alltmera grundläggande doktorandoch licentiandstipendierna. Till
följd av att beloppen fått kvarstå
på en alldeles otillräcklig nivå hotade denna värdefulla nyskapelse
från den Andrenska beredningens
dagar att alldeles snedvridas. Nu
bringas stipendiebeloppen upp på
en realistisk nivå, samtidigt som
själva organisationen får helt andra
dimensioner än förut. Men i övrigt
återstår det att avvakta, vad den
sittande universitetsutredningen
kommer att föreslå i sina följande
betänkanden. Vissa formuleringar
i det redan föreliggande betänkandet om det jämförelsevis ringa behovet av nya professurer gör det
angeläget att understryka vikten av
att vetenskapens allt starkare framträdande behov av differentiering
och specialisering inom de traditionella :.stora» disciplinerna verkligen till fullo beaktas. Det torde
också vara allt skäl att starkare än
vad utredningen och departementschefen gjort, understryka vikten av
att en rimlig relation finnes även
mellan studentantalet och antalet
professurer.
Som förslagen nu föreligger, visar
de en viss överbetoning av den lägre
undervisningens betydelse och krav,
vilken kan leda till en snedvridning
av vårt universitetsväsen för framtiden, om inte i de kommande betänkandena och propositionerna en
motsvarande emfas lägges på den
högre vetenskapliga utbildningens
och forskliingens intressen. För” att
taga en jämförelse: de stora amerikanska universiteten är i fråga om
lärare i lägre grader utomordentligt väl tillgodosedda även i jämfö-
relse med vad som kommer att bli
fallet i framtidens Sverige. Men de
har ingalunda därav dragit deri
slutsatsen, att antalet ordinarie prO-’
fessorer skulle kunna hållas nere
vid en ·eller två i vart och ett av
de stora traditionella humanistiska
ämnena. Det finns i Amerika åtskilliga »departments» för det ena eller
andra stora universitetsämnet, vii•
kas professorsuppsättning kan tävla
i storlek med en ordinär svensk me•
delstor fakultet eller sektion.
Den stora nyhet i fråga om lärarorganisationen, som nu bjudes, är
det bebådade inrättandet i stor skala
av universitetslektorat för övertagandet av en betydande del av undervisningen för de lägre examina.
Det är här fråga om fasta tjänster under professorsgraden, och
universitetsorganisationen skulle
därigenom äntligen få en andra
kategori av fast anställda lärare
med hög vetenskaplig kompetens,
något som hittills i huvudsak saknats vid de svenska lärosätena.
Detta är en mycket glädjande reform, väl ägnad att tillföra .undervisningen goda krafter liksom att
något minska den klyfta mellan
professorerna och övrig lärarpersonal, som blott alltför ofta varit en
mindre lycklig psykologisk realitet.
Så mycket beklagligare är det då,
att denna nya tjänstetyp i två vä-
sentliga administrativa hänseenden
utformats på ett sätt; som är ägnat
att i hög grad försvåra en lämplig
rekrytering. Tjänstgöringsskyldigheten har normalt fixerats till tolv
veckotimmar, dvs. till det tredubbla
av vad som åligger professorerna.
Det kan förvisso. sägas, att detta
inte är något orimligt, när det gäller en rent propedeutisk tjänstgö-
ring av ofta återkommande karaktär. Men i de ämnen, där en välbehövlig avlastning av professorernas
arbetsbörda endast kan uppnås genom att lektorerna i betydande utsträckning övertager proseminarieavdelningar eller viss examination,
är en mycket avsevärd reduktion
av de tolv veckotimmarna ound~
gängligen nödvändig, om ej deras
arbetsbörda skall bli alldeles orimlig och deras möjligheter att uppehålla verklig kontakt med aktiv vetenskap helt försvinna. Propositionen är på denna vitala punkt mycket vag.
Samtidigt som alltså arbetsbördan bestämts till ett mått, som vida
överstiger vad de akademiska remissinstanserna i allmänhet funnit
klokt eller skäligt, har lönesättningen gjorts synnerligen oförmånlig. Universitetslektorerna har placerats i Ao 26, dvs. samma grad
som vanliga läroverkslektorer med
doktorskompetens. Detta innebär
emellertid, att de kommer att
stanna mer än 4 000 kronor under
lektorerna vid lärarhögskolan och
mellan 2 000 och 3 000 under lektorerna vid provårsläroverken, om
193
hänsyn tages till de til~ägg, . I’!Oll,L
dessa åtnjuter i. form av provårs..,
och handledararvoden. 1\fen det är.
alldeles uppenbart, att det rimligtvis till stor del borde ·vara just
bland folk med den förening av
vetenskaplig och pedagogisk skick-.
lighet, som hittills normalt på-
träffats inom provårsläroverkens
och seminariernas lektorskårer,
som de nya universitetslektorerna
borde rekryteras. Det är upplysande att av de nuvarande s. k.
pedagogiska lektorerna vid universiteten -’– ett embryo till den nya
universitetslektorsinstitutionen –
drygt tre fjärdedelar är just lektorer vid seminarier och provårsläroverk. De har hittills, alltså i
motsats till vad som nu föreslagits,
åtnjutit ersättning för de löneförmåner, som de förlorat genom att
övergå i universitetstjänst. Om den
nya ordningen från l juli 1959
skulle tillämpas på dem, vilket propositionen synes förutsätta, skulle
detta alltså för dem komma att innebära en högst avsevärd ekonomisk förlust. Ett beslut i överensstämmelse med propositionen på
denna punld skulle därför sannolikt komma att medföra en ganska
mangrann återgång till seminarier
och provårsläroverk av dessa för
universiteten synnerligen värdefulla
lärarkrafter. För framtiden skulle
den nu föreslagna lönesättningen
mänskligt att döma komma att innebära, att universiteten går miste
om lektorskårens värdefullaste
krafter och får nöja sig med dess
194
så att säga andra och tredje garnityr; kompletterat med den del av
de docenter, som icke lyckats vinna
befordran till professur vid universiteten, vilken föredrager att stanna
kvar där även med en mycket
ogynnsam tjänsteställning.
Hur otillfredsställande lösningen
av universitetslektorernas lönefråga
är, framgår ytterligare av en annan
jämförelse. En adjunkt i lönegrad
Ao 23, den vanliga vid provårsläroverken, har i högsta löneklassen i
Stockholm, om provårs- och normalt handledararvode inräknas,
omkring 2 785 kronor i månaden,
ett belopp, som ligger mycket obetydligt under universitetslektors
föreslagna slutlön, dvs. 2 872. Med
tanke på skillnaden i fråga om utbildning är detta synnerligen anmärkningsvärt.
Samma lönesättning och därmed
åtminstone delvis samma problem
erbjuder propositionen i fråga om
laborators- eller preceptorstjänsterna. Att det här rör sig om forskare av hög förtjänst, ofta med väl
styrkt professorskompetens, gör i
deras fall lönegraden Ao 26 än orimligare.
Det förefaller alldeles klart, att
en rättelse i fråga om dessa båda
kategorier, vare sig den sedan sker
genom uppflyttning i högre lönegrad (Bo l) eller genom att lägga
särskilda tillägg ovanpå lönen i
Ao 26, är en nödvändig förutsättning för att reformen skall fungera
tillfredsställande eller överhuvudtaget verka i den riktning, som avsetts.
Förverkligandet av upprustningen, inte minst upprättandet av
de s. k. organisationsplaner, vilka
skall ligga till grund för den automatiska utökning av den kvantitativa undervisningskapaciteten, som
är ett av de viktigaste inslagen i
den stora reformplanen, kommer
att i mycket hög grad åligga universitetskanslern. Denne universitetens främste förtroendeman kommer därför att under de närmaste
åren uppbära ett alldeles särskilt
stort ansvar och en däremot sva- . rande administrativ arbetsbörda.
Det är all anledning att hoppas, att
den nye universitetskanslern är i
stånd att fortsätta den verksamhet, som den avgående kanslern
med sådan målmedveten energi och
imponerande framgång har inlett
under sin nära sjuåriga förvaltning.
I samband med det personskifte
som skett på kanslersposten borde
också tiden vara inne för att ge
kanslersämbetet en fastare ställning i fråga om pensionsförhållandena och samtidigt ett arvode, som
bättre motsvarar dess tunga ansvar
och väldiga arbetsbörda.
DEN NU föreliggande propositionen
om _universitetens upprustning innebär kvantitativt sett säkerligen
det största krafttag, som någonsin
gjorts för de högre studierna i vårt
land. Det vittnar vältaligt om statsrådet Edenmans målmedvetna
energi och starka ställning inom
regeringskretsen, att han lyckats
genomdriva något dylikt i ett läge,
då statsfinanserna företer en bekymmersammare anblick än någonsin tillförene. Var och en som är intresserad av forskningens och den
högre undervisningens utveckling i
Sverige är skyldig honom sitt erkännande för denna hans insats.
Däremot har hans parti särdeles
litet att brösta sig över i detta sammanhang. Det är ej minst genom
det systematiska försummandet av
dessa viktiga spörsmål under den
Erlanderska koalitionsregeringens
tid, enkannerligen genom uraktlå-
tenheten att verkställa huvudparten
av den Andrenska universitetsberedningens vittgående och väl underbyggda förslag, som vårt universitetsväsen hamnat i det bekymmersamma läge, där ett så kraftigt
ingripande blivit oundgängligen
nödvändigt. Om 1945 års universitetsberednings förslag hade genomförts i tid, skulle situationen ha varit en helt annan och långt gynnsammare, när det senare 1950-talets
häftiga stegring av studentantalet
satte in.
Ej heller får tacksamheten för
den nuvarande ecklesiastikministerns kraftfulla initiativ och förmåga att övervinna det förvisso
energiska motståndet inom finansdepartementet medföra, att man
kritiklöst sväljer sådana ingredienser i hans förslag, vilka i själva
verket är ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter för våra universitets utveckling på längre sikt.
Det perspektiv, ur vilket statsrådet Edenman både som kommitteordförande och som departementschef har betraktat universitetens
kris, är hittills helt och hållet undervisningens och då särskilt undervisningen för de lägre examina.
Det är bristen på folk inom vissa
för samhället i dess helhet betydelsefulla yrken, kanske främst
läroverkslärarens, och – i någon
mån paradoxalt – den samtidigt
enormt stigande tillströmningen till
vissa akademiska utbildningsgrenar, som förestavat de hittills framlagda förslagen. Vetenskapens egna
krav har hittills stått i bakgrunden,
bortsett från de utomordentligt
värdefulla förbättringar och utök- — -~——-·———iiiiiiiiiiiiiiiii;;;;;;;;;;;;;;;;==a;IIIIIJI!I- 192
ningar, som nu genomföras i fråga
om de för forskarrekryteringen
alltmera grundläggande doktorandoch licentiandstipendierna. Till
följd av att beloppen fått kvarstå
på en alldeles otillräcklig nivå hotade denna värdefulla nyskapelse
från den Andrenska beredningens
dagar att alldeles snedvridas. Nu
bringas stipendiebeloppen upp på
en realistisk nivå, samtidigt som
själva organisationen får helt andra
dimensioner än förut. Men i övrigt
återstår det att avvakta, vad den
sittande universitetsutredningen
kommer att föreslå i sina följande
betänkanden. Vissa formuleringar
i det redan föreliggande betänkandet om det jämförelsevis ringa behovet av nya professurer gör det
angeläget att understryka vikten av
att vetenskapens allt starkare framträdande behov av differentiering
och specialisering inom de traditionella :.stora» disciplinerna verkligen till fullo beaktas. Det torde
också vara allt skäl att starkare än
vad utredningen och departementschefen gjort, understryka vikten av
att en rimlig relation finnes även
mellan studentantalet och antalet
professurer.
Som förslagen nu föreligger, visar
de en viss överbetoning av den lägre
undervisningens betydelse och krav,
vilken kan leda till en snedvridning
av vårt universitetsväsen för framtiden, om inte i de kommande betänkandena och propositionerna en
motsvarande emfas lägges på den
högre vetenskapliga utbildningens
och forskliingens intressen. För” att
taga en jämförelse: de stora amerikanska universiteten är i fråga om
lärare i lägre grader utomordentligt väl tillgodosedda även i jämfö-
relse med vad som kommer att bli
fallet i framtidens Sverige. Men de
har ingalunda därav dragit deri
slutsatsen, att antalet ordinarie prO-’
fessorer skulle kunna hållas nere
vid en ·eller två i vart och ett av
de stora traditionella humanistiska
ämnena. Det finns i Amerika åtskilliga »departments» för det ena eller
andra stora universitetsämnet, vii•
kas professorsuppsättning kan tävla
i storlek med en ordinär svensk me•
delstor fakultet eller sektion.
Den stora nyhet i fråga om lärarorganisationen, som nu bjudes, är
det bebådade inrättandet i stor skala
av universitetslektorat för övertagandet av en betydande del av undervisningen för de lägre examina.
Det är här fråga om fasta tjänster under professorsgraden, och
universitetsorganisationen skulle
därigenom äntligen få en andra
kategori av fast anställda lärare
med hög vetenskaplig kompetens,
något som hittills i huvudsak saknats vid de svenska lärosätena.
Detta är en mycket glädjande reform, väl ägnad att tillföra .undervisningen goda krafter liksom att
något minska den klyfta mellan
professorerna och övrig lärarpersonal, som blott alltför ofta varit en
mindre lycklig psykologisk realitet.
Så mycket beklagligare är det då,
att denna nya tjänstetyp i två vä-
sentliga administrativa hänseenden
utformats på ett sätt; som är ägnat
att i hög grad försvåra en lämplig
rekrytering. Tjänstgöringsskyldigheten har normalt fixerats till tolv
veckotimmar, dvs. till det tredubbla
av vad som åligger professorerna.
Det kan förvisso. sägas, att detta
inte är något orimligt, när det gäller en rent propedeutisk tjänstgö-
ring av ofta återkommande karaktär. Men i de ämnen, där en välbehövlig avlastning av professorernas
arbetsbörda endast kan uppnås genom att lektorerna i betydande utsträckning övertager proseminarieavdelningar eller viss examination,
är en mycket avsevärd reduktion
av de tolv veckotimmarna ound~
gängligen nödvändig, om ej deras
arbetsbörda skall bli alldeles orimlig och deras möjligheter att uppehålla verklig kontakt med aktiv vetenskap helt försvinna. Propositionen är på denna vitala punkt mycket vag.
Samtidigt som alltså arbetsbördan bestämts till ett mått, som vida
överstiger vad de akademiska remissinstanserna i allmänhet funnit
klokt eller skäligt, har lönesättningen gjorts synnerligen oförmånlig. Universitetslektorerna har placerats i Ao 26, dvs. samma grad
som vanliga läroverkslektorer med
doktorskompetens. Detta innebär
emellertid, att de kommer att
stanna mer än 4 000 kronor under
lektorerna vid lärarhögskolan och
mellan 2 000 och 3 000 under lektorerna vid provårsläroverken, om
193
hänsyn tages till de til~ägg, . I’!Oll,L
dessa åtnjuter i. form av provårs..,
och handledararvoden. 1\fen det är.
alldeles uppenbart, att det rimligtvis till stor del borde ·vara just
bland folk med den förening av
vetenskaplig och pedagogisk skick-.
lighet, som hittills normalt på-
träffats inom provårsläroverkens
och seminariernas lektorskårer,
som de nya universitetslektorerna
borde rekryteras. Det är upplysande att av de nuvarande s. k.
pedagogiska lektorerna vid universiteten -’– ett embryo till den nya
universitetslektorsinstitutionen –
drygt tre fjärdedelar är just lektorer vid seminarier och provårsläroverk. De har hittills, alltså i
motsats till vad som nu föreslagits,
åtnjutit ersättning för de löneförmåner, som de förlorat genom att
övergå i universitetstjänst. Om den
nya ordningen från l juli 1959
skulle tillämpas på dem, vilket propositionen synes förutsätta, skulle
detta alltså för dem komma att innebära en högst avsevärd ekonomisk förlust. Ett beslut i överensstämmelse med propositionen på
denna punld skulle därför sannolikt komma att medföra en ganska
mangrann återgång till seminarier
och provårsläroverk av dessa för
universiteten synnerligen värdefulla
lärarkrafter. För framtiden skulle
den nu föreslagna lönesättningen
mänskligt att döma komma att innebära, att universiteten går miste
om lektorskårens värdefullaste
krafter och får nöja sig med dess
194
så att säga andra och tredje garnityr; kompletterat med den del av
de docenter, som icke lyckats vinna
befordran till professur vid universiteten, vilken föredrager att stanna
kvar där även med en mycket
ogynnsam tjänsteställning.
Hur otillfredsställande lösningen
av universitetslektorernas lönefråga
är, framgår ytterligare av en annan
jämförelse. En adjunkt i lönegrad
Ao 23, den vanliga vid provårsläroverken, har i högsta löneklassen i
Stockholm, om provårs- och normalt handledararvode inräknas,
omkring 2 785 kronor i månaden,
ett belopp, som ligger mycket obetydligt under universitetslektors
föreslagna slutlön, dvs. 2 872. Med
tanke på skillnaden i fråga om utbildning är detta synnerligen anmärkningsvärt.
Samma lönesättning och därmed
åtminstone delvis samma problem
erbjuder propositionen i fråga om
laborators- eller preceptorstjänsterna. Att det här rör sig om forskare av hög förtjänst, ofta med väl
styrkt professorskompetens, gör i
deras fall lönegraden Ao 26 än orimligare.
Det förefaller alldeles klart, att
en rättelse i fråga om dessa båda
kategorier, vare sig den sedan sker
genom uppflyttning i högre lönegrad (Bo l) eller genom att lägga
särskilda tillägg ovanpå lönen i
Ao 26, är en nödvändig förutsättning för att reformen skall fungera
tillfredsställande eller överhuvudtaget verka i den riktning, som avsetts.
Förverkligandet av upprustningen, inte minst upprättandet av
de s. k. organisationsplaner, vilka
skall ligga till grund för den automatiska utökning av den kvantitativa undervisningskapaciteten, som
är ett av de viktigaste inslagen i
den stora reformplanen, kommer
att i mycket hög grad åligga universitetskanslern. Denne universitetens främste förtroendeman kommer därför att under de närmaste
åren uppbära ett alldeles särskilt
stort ansvar och en däremot sva- . rande administrativ arbetsbörda.
Det är all anledning att hoppas, att
den nye universitetskanslern är i
stånd att fortsätta den verksamhet, som den avgående kanslern
med sådan målmedveten energi och
imponerande framgång har inlett
under sin nära sjuåriga förvaltning.
I samband med det personskifte
som skett på kanslersposten borde
också tiden vara inne för att ge
kanslersämbetet en fastare ställning i fråga om pensionsförhållandena och samtidigt ett arvode, som
bättre motsvarar dess tunga ansvar
och väldiga arbetsbörda.