Litteratur
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
ANTIKA UPPTÅCKTSFÅRDER
H. P. L’Orange. Oldtidsslottet på Sicilia. Blad av min italienske skissebok. Oslo-Dreyer – 1955. 80 sid.
rikt illustrerad. N. kr. 19: 80.
Osloprofessorn Hans Peter L’Orange
är en djärv upptäcktsresande på antikens gamla marker. Storartade nyfynd,
omfångsrika verk burna av en mäktig
forskarentusiasm och misshugg skifta
i hans produktion. L’Oranges tolkningar av texter och material ha givit
och ge samvetsgranna granskare och
den antika historiens och arkeologiens
pioniärer lika mycket arbete. Men mellan lärda bedrifter ser man också –
för att låna Snoilskys ord om Olaus
Rudbeck – den vilande Hercules leka
på strängar.
I sådana stunder tillkom hans »Romersk idyll» med allt vad den rymmer
av stämning och inlevelse. Så har också
hans bok »Oldtidsslottet på Sicilia»
blivit till. Titeln är egentligen litet
överraskande, ty kejsarvillan nära
Piazza Armerina är bokens andra avdelning. Den första, kanske ännu mer
fängslande gäller Subiaco.
Det finns väl knappt en mer romantisk natur än där, särskilt om man
fortsätter bortom Subiaco ·över bergvidderna eller på de djupa skogklädda
dalarnas vägar till Valle Pietra och en
fornkristen festplats i vargtrakterna,
där varje vår pilgrimer samlas från
trakterna vida omkring till en fest för
den heliga treenigheten. Tidiga kristna
melodier ljuda. Bloss och eldar lysa
Av AXEL BOETHIUS
längs vägarna, som också lockat Göran
Stenius till en storslagen skildring i
hans roman »Klockorna i Rom». En
vårnatt för decennier sedan blev
L’Orange bergtagen där borta. Den gripenheten lever i hans bok. Samtidigt
följer han Gregorovius’ Wanderjahre i
spåren och skildrar Subiacos historia.
Den börjar med de stora romerska vattenledningarna .och med Neros villa.
Sedan följer den helige Benedikts liv
och det medeltida Subiaco. Dess borg
med allt den rymmer av minnen av
Roderigo Borgias – sedermera påven
Alexander VI:s – makt och orgier,
och av den benediktinska klosterordens förtryck av hela nejden står i gripande motsats till den helige Benedikts berggrotta i stupen, där Neros
palats störtade ned. »Wo Menschen
sind da wird gemensebb citerar
L’Orange. Det känner man djupt, då
man besinnar det händelseförlopp, som
följt efter Benedikts troskamp, meditationer och missräkningar i eremithå-
lan, Sacro speco, med dess tjänande
korpar. Subiaco är i alla fall· jämte
Arles det västerländska munkväsendets
första självbesinningsplats. Där grundades klostret Sancta Scolastica. Därifrån var det, som Benedikt år 529
skred till grundaodet av det klassiska
benediktinerklostret i Monte Casino.
Men som svalbon klistrades kyrkobyggnader fast på bergväggarna kring hans
ursprungliga eremithåla. På fragment
av målningar från 800- eller kanske
redan 700-talet blicka den byzantinska
~··
..,. ’··~··—————————————-…-
642
konstens underligt djupa blickar emot
en i :.herdarnas grotta». Ungrenässansen slår ut i blom i de högre kyrkorummen. Målningar från 1400- och
1500-talen fullkomna denna konstens
skattkammare, för vars vård norska
konstnärer på L’Oranges initiativ gjort
en insamling. I sanning, det är en plats
utan like. Den som tar med Sam Cavallins Florilegium Franciscan11m kan
inför det berömda Francisensporträttet
föra in också Christi pauperculus i den
krets av natur och historia och tradition, som L’Orange levandegör.
Det andra kapitlet i hans bok för oss
till något av en härlig oas i södra Siciliens barmarker. Det är en dal, som kan
påminna om sänkan, där Nero med
djärv landskapskonst byggde sitt »Gyllene hus», sin fantasifulla lantgård,
mitt i Rom. Där ligger denna kejsartidsvilla, vars mosaiker sedan år tillbaka prytt all världens tidskrifter. Den
var – som jag ser saken – ett jaktpalats, en sommarvilla att jämföra med
Hadrianus villa i Tivoli. Med hela sin
kraft och intuition har L’Orange ingripit i diskussionen och – enligt min
mening – gjort mer än troligt, att villan vid Piazza Armerina byggts av
Diocletianus’ medkejsare Maximianus
omkr. 300 e. Kr. De två stora basilikorna med peristyler framför, som utgöra komplexets mittparti, och en av
L’Orange lysande tolkad förhallsmosaik med mötande fackelbärare-detta
och mycket annat synes tala för, att
det är ett kejsarpalats. Och porträttlikhet och tidstypisk dräkt på en av mosaikernas huvudfigurer, samt en visserligen mycket ofullständig inskrift
och åtskilliga andra drag så gott som
utpeka Maximianus som palatsets herre.
Han var Herenieskejsaren bland de
fyra stora i Diocletianus’ krets. I den
ena basilikan hänför sig golvmosaiken
till Hercules’ stordåd. Som L’Orange
säger, ligga alla fabeldjur, som Hereules besegrat, på golvet som vilddjuren
efter slutad djurhetsning på en amfiteaters scen. Den berömde kännaren av
kejsartidens arkitektur, Einar Dyggve,
har bevisat, att Herculessalar och möbler med Herculestnotiv hörde furstepalatsen till långt in i kristen tid. Den
mäktiga Hereniesmosaiken i Piazza
Armerina torde dock ej blott allmänt
bevisa en kejserlig ägare utan direkt
peka på Herenieskejsaren framför
andra.
Hikedomen i dessa färgrika mosaiker, deras bilder från cirkus och balett,
deras jaktbilder, deras rankverk, deras djurhuvud, amorinerna på fisketur och vinskörd fängsla oemotståndligt i sal efter sal. Längst stannar man
nog inför en väldig jakt på djur för
amfiteatrarnas skådespel i kejsarens
åsyn. De olika sätten av fångst och
transport, burar som man känner igen
från sarkofagreliefer (t. ex. i museet i
Cortona), den träffsäkra livfullheten i
skildringen av människors och djurs
beteende, en kostlig humor – allt detta
förenas med det intresse, som en zoologisk trädgård erbjuder. Man erinras
om att Syrakusas stora amfiteater byggdes under samma tid. Det var högsä-
song för de stora djurspelen ännu, då
Diodelianus och Konstantin reorganiserade riket och dess gränser på 200-
och 300-talet.
L’Orange låter sin temperamentsfulla beskrivning liksom tona ut i en
meditativ och filosofisk stund, som är
mycket karakteristisk för honom. Han
ställer de fredliga motiven från landsbygden i Piazza Armerina och på
kristna mosaiker och sarkofager mot
jägaren, mot amfiteatrarnas blodiga
slakt av djur och kejsarnas jakt. Hereules i muskulös brottning med sagans
odjur, bågen och klubban bli för honom en medveten motsats mot den gode
herden, mot de kristna sarkofagernas
rofyllda bukoliska idyller. Den gammaltestamentlige profetens fredssyn
och grekiska och romerska skalders
dröm om plogens tid efter vapenlarmet
lever enligt L’Orange upp på den sena
kejsartidens »billed-symbolske plan».
Den får mäktig, fördjupad mening genom den nya världsåskådning, som
herden försvarar mot krigaren och jä-
garen. »Vi m~ter Keiser og Galilreer.»
Det är kännetecknande för L’Orange,
att han vid sin konstarkeologiska forskning på detta sätt städse söker de and- 643
liga realiteterna bakom bildspråket –
och det är förvisso tankeväckande. I
det arv frän iderika lärare i Norge, som
ligger däri, vill den, som i Uppsala haft
GunnarRudberg som lärare, gärna även
spåra en tradition frän dennes länga,
för honom själv så lyckliga professorstid i Oslo och från hans idehistoriska
forskning.
– – – —-~~~-
ANTIKA UPPTÅCKTSFÅRDER
H. P. L’Orange. Oldtidsslottet på Sicilia. Blad av min italienske skissebok. Oslo-Dreyer – 1955. 80 sid.
rikt illustrerad. N. kr. 19: 80.
Osloprofessorn Hans Peter L’Orange
är en djärv upptäcktsresande på antikens gamla marker. Storartade nyfynd,
omfångsrika verk burna av en mäktig
forskarentusiasm och misshugg skifta
i hans produktion. L’Oranges tolkningar av texter och material ha givit
och ge samvetsgranna granskare och
den antika historiens och arkeologiens
pioniärer lika mycket arbete. Men mellan lärda bedrifter ser man också –
för att låna Snoilskys ord om Olaus
Rudbeck – den vilande Hercules leka
på strängar.
I sådana stunder tillkom hans »Romersk idyll» med allt vad den rymmer
av stämning och inlevelse. Så har också
hans bok »Oldtidsslottet på Sicilia»
blivit till. Titeln är egentligen litet
överraskande, ty kejsarvillan nära
Piazza Armerina är bokens andra avdelning. Den första, kanske ännu mer
fängslande gäller Subiaco.
Det finns väl knappt en mer romantisk natur än där, särskilt om man
fortsätter bortom Subiaco ·över bergvidderna eller på de djupa skogklädda
dalarnas vägar till Valle Pietra och en
fornkristen festplats i vargtrakterna,
där varje vår pilgrimer samlas från
trakterna vida omkring till en fest för
den heliga treenigheten. Tidiga kristna
melodier ljuda. Bloss och eldar lysa
Av AXEL BOETHIUS
längs vägarna, som också lockat Göran
Stenius till en storslagen skildring i
hans roman »Klockorna i Rom». En
vårnatt för decennier sedan blev
L’Orange bergtagen där borta. Den gripenheten lever i hans bok. Samtidigt
följer han Gregorovius’ Wanderjahre i
spåren och skildrar Subiacos historia.
Den börjar med de stora romerska vattenledningarna .och med Neros villa.
Sedan följer den helige Benedikts liv
och det medeltida Subiaco. Dess borg
med allt den rymmer av minnen av
Roderigo Borgias – sedermera påven
Alexander VI:s – makt och orgier,
och av den benediktinska klosterordens förtryck av hela nejden står i gripande motsats till den helige Benedikts berggrotta i stupen, där Neros
palats störtade ned. »Wo Menschen
sind da wird gemensebb citerar
L’Orange. Det känner man djupt, då
man besinnar det händelseförlopp, som
följt efter Benedikts troskamp, meditationer och missräkningar i eremithå-
lan, Sacro speco, med dess tjänande
korpar. Subiaco är i alla fall· jämte
Arles det västerländska munkväsendets
första självbesinningsplats. Där grundades klostret Sancta Scolastica. Därifrån var det, som Benedikt år 529
skred till grundaodet av det klassiska
benediktinerklostret i Monte Casino.
Men som svalbon klistrades kyrkobyggnader fast på bergväggarna kring hans
ursprungliga eremithåla. På fragment
av målningar från 800- eller kanske
redan 700-talet blicka den byzantinska
~··
..,. ’··~··—————————————-…-
642
konstens underligt djupa blickar emot
en i :.herdarnas grotta». Ungrenässansen slår ut i blom i de högre kyrkorummen. Målningar från 1400- och
1500-talen fullkomna denna konstens
skattkammare, för vars vård norska
konstnärer på L’Oranges initiativ gjort
en insamling. I sanning, det är en plats
utan like. Den som tar med Sam Cavallins Florilegium Franciscan11m kan
inför det berömda Francisensporträttet
föra in också Christi pauperculus i den
krets av natur och historia och tradition, som L’Orange levandegör.
Det andra kapitlet i hans bok för oss
till något av en härlig oas i södra Siciliens barmarker. Det är en dal, som kan
påminna om sänkan, där Nero med
djärv landskapskonst byggde sitt »Gyllene hus», sin fantasifulla lantgård,
mitt i Rom. Där ligger denna kejsartidsvilla, vars mosaiker sedan år tillbaka prytt all världens tidskrifter. Den
var – som jag ser saken – ett jaktpalats, en sommarvilla att jämföra med
Hadrianus villa i Tivoli. Med hela sin
kraft och intuition har L’Orange ingripit i diskussionen och – enligt min
mening – gjort mer än troligt, att villan vid Piazza Armerina byggts av
Diocletianus’ medkejsare Maximianus
omkr. 300 e. Kr. De två stora basilikorna med peristyler framför, som utgöra komplexets mittparti, och en av
L’Orange lysande tolkad förhallsmosaik med mötande fackelbärare-detta
och mycket annat synes tala för, att
det är ett kejsarpalats. Och porträttlikhet och tidstypisk dräkt på en av mosaikernas huvudfigurer, samt en visserligen mycket ofullständig inskrift
och åtskilliga andra drag så gott som
utpeka Maximianus som palatsets herre.
Han var Herenieskejsaren bland de
fyra stora i Diocletianus’ krets. I den
ena basilikan hänför sig golvmosaiken
till Hercules’ stordåd. Som L’Orange
säger, ligga alla fabeldjur, som Hereules besegrat, på golvet som vilddjuren
efter slutad djurhetsning på en amfiteaters scen. Den berömde kännaren av
kejsartidens arkitektur, Einar Dyggve,
har bevisat, att Herculessalar och möbler med Herculestnotiv hörde furstepalatsen till långt in i kristen tid. Den
mäktiga Hereniesmosaiken i Piazza
Armerina torde dock ej blott allmänt
bevisa en kejserlig ägare utan direkt
peka på Herenieskejsaren framför
andra.
Hikedomen i dessa färgrika mosaiker, deras bilder från cirkus och balett,
deras jaktbilder, deras rankverk, deras djurhuvud, amorinerna på fisketur och vinskörd fängsla oemotståndligt i sal efter sal. Längst stannar man
nog inför en väldig jakt på djur för
amfiteatrarnas skådespel i kejsarens
åsyn. De olika sätten av fångst och
transport, burar som man känner igen
från sarkofagreliefer (t. ex. i museet i
Cortona), den träffsäkra livfullheten i
skildringen av människors och djurs
beteende, en kostlig humor – allt detta
förenas med det intresse, som en zoologisk trädgård erbjuder. Man erinras
om att Syrakusas stora amfiteater byggdes under samma tid. Det var högsä-
song för de stora djurspelen ännu, då
Diodelianus och Konstantin reorganiserade riket och dess gränser på 200-
och 300-talet.
L’Orange låter sin temperamentsfulla beskrivning liksom tona ut i en
meditativ och filosofisk stund, som är
mycket karakteristisk för honom. Han
ställer de fredliga motiven från landsbygden i Piazza Armerina och på
kristna mosaiker och sarkofager mot
jägaren, mot amfiteatrarnas blodiga
slakt av djur och kejsarnas jakt. Hereules i muskulös brottning med sagans
odjur, bågen och klubban bli för honom en medveten motsats mot den gode
herden, mot de kristna sarkofagernas
rofyllda bukoliska idyller. Den gammaltestamentlige profetens fredssyn
och grekiska och romerska skalders
dröm om plogens tid efter vapenlarmet
lever enligt L’Orange upp på den sena
kejsartidens »billed-symbolske plan».
Den får mäktig, fördjupad mening genom den nya världsåskådning, som
herden försvarar mot krigaren och jä-
garen. »Vi m~ter Keiser og Galilreer.»
Det är kännetecknande för L’Orange,
att han vid sin konstarkeologiska forskning på detta sätt städse söker de and- 643
liga realiteterna bakom bildspråket –
och det är förvisso tankeväckande. I
det arv frän iderika lärare i Norge, som
ligger däri, vill den, som i Uppsala haft
GunnarRudberg som lärare, gärna även
spåra en tradition frän dennes länga,
för honom själv så lyckliga professorstid i Oslo och från hans idehistoriska
forskning.
– – – —-~~~-