Namn att minnas – Lars Eliasson
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
•ti•y•xp-w-.,..,. ’Il’,.
NAMN ATT MINNAS:
LARS ELIASSON
Lät oss göra det alldeles hypotetiska
tankeexperimentet att intervjua en initierad politisk motständare till Lars
Eliasson om denne bondeförbundets
unge kronprins och att det alldeles
hypotetiska resultatet blir så här.
– Jag läste i somras en intervju
med Lars Eliasson i en stor stockholms-tidning, av vilken det tycktes
framgå att Eliasson är något så excentriskt som en filosof i bondeförbundet.
Kan detta vara riktigt?
– Konkurrensen inom centerpartiet
på detta område är motsatsen till härd.
Partiet har under de senaste decennierna undergått en fruktansvärd intellektuell utarmning, delvis medvetet
framdriven av dess mäktiga ombudsmannakår. Inom detta parti framstår
en normalbegåvad man som ett geni
och professor Wahlund som normalbegåvad.
– Hm. Eliasson har alltså ingen filosofi?
– Jovisst. Att förutvarande statsrä-
det Eliasson med säkerhet är blivande
statsrådet Eliasson. Bondeförbundet utvecklas, kanske som en följd av samarbetet med socialdemokratien, alltmer
till ett parti, för vilket någon form av
regeringsinnehav är ett självändamål.
Detta – att sitta i regeringen – är
centerpartiets egentliga ideologi och
den är i väsentlig grad en skapelse just
av Lars Eliasson.
– Men dum är han väl inte?
– Absolut inte. Han har en speciell
begåvning för de små tingen – en
sublimerad klipskhet, som hjälper honom i de flesta situationer, som kan
uppstå i svensk politik. Det är t. ex.
han som odlat upp Gunnar Hedlunds
envishet och trångsynthet så att dessa
båda egenskaper blivit en politisk tillgång. Hedlunds suveränt oberörda taktik att i varje liten sak klistra sig fast
vid den minsta synpunkten, att driva
den utan hänsyn till vad som i övrigt
sägs eller händer är frukten av Eliassons uppfostran.
– Tydligen en intressant man. Var
kommer han ifrån?
– Han är född och uppvuxen i en
dalasocken med total socialdemokratisk dominans. Yngre son till en små-
brukare. Fostrad i en folkhögskola som
var genomsyrad av socialdemokratisk
syn på människor och institutioner.
Sedan dess finns hos Lars Eliasson
ett slags kärlekshat till socialdemokratien. Det förde han med sig in i
SLU och det var han som gav denna
oordnade hop av landsbygdsungdom
grundläggande socialdemokratiskavärderingar. Lars Eliasson talar gärna om
Brarustorp med beundran och tacksamhet. Brarustorp talade aldrig om
Lars Eliasson vare sig med beundran
eller tacksamhet. Men han lärde sin
unge eftertänkare en sak: vad m.akten
är värd, vilka möjligheter den ger,
vilken sötma man kan få ut av regeringsinnehavet. Ovägbara ting – så-
dana som personlig äganderätt, att
kunna sitta på egen torva och gå
sin egen väg – betyder ingenting
för Lars Eliasson, denne nyradikale
bonde, som avskyr socialdemokratien,
men helst av allt vill samarbeta med
den.
….
– Är han inte mycket säker på sig
själv som politiker?
– Han är mycket säker på sina
möjligheter att nå inflytande. Vilken
rätt han har att bestämma intresserar
honom inte. Men samtidigt är han
fruktansvärt osäker. Han har en förnimmelse av att något håller på att
ske i tiden, att den stora omprövningen är på väg, men han saknar
varje möjlighet att fatta vad som händer. Han talar inga främmande språk
– redan det ger honom en känsla av
maktlöst mindervärde – men värre
är att han inte förstår tidens språk.
Det irriterar honom och stimulerar
hans lust att utfärda kungliga resolutioner.
– Hans stora fackintresse inom
politiken är den politiska ekonomin,
inte sant?
– Den enda människa i det här
landet som tagit arbetet i nationalbudgetberedningen på allvar är väl Lars
Eliasson. Han tror på hypoteserna, på
det nonsens man ger auktoritet genom
att anföra det i tabellform. Han känner ett egendomligt ansvar för detta
ekonomiska munklatin och ser som sitt
ideal Per Edvin Sköld som så länge
han trodde, trodde utav bara hondan.
Det bereder mig ibland ett bisarrt nöje
att tänka på att den hänsynslöse privatspekulanten, människoföraktaren
och intelligente analytikern lord Keynes förutom ett antal halvdöda professorer i medelåldern har fyra levande svenska eftersägare. Erik Westerlind och därmed Gunnar Sträng.
Lars Eliasson och därmed Gunnar
Hedlund …
-Vad vet man om privatmänniskan Lars Eliasson?
– Inte mycket. På senare tid har
han specialiserat sig på att säga allmänpolitiskt gångbara plattityder –
modell Rubbestad. Liksom denne förstår han publicitetens betydelse. Han
försöker medvetet bygga upp sig själv
645
som bonde från Dalarna med ett stänk
av Ovanmyra och många stänk av
gamla tiders bondehövdingar. Vad det
egentligen gäller, när hr Eliasson fotograferas på väg till kvarnen i samma
ögonblick Hedlund kallar honom till
Konungens rådsbord, är en plats i
andra kammaren 1960 – partiets enda
plats i Dalarna.
– Kan man säga att han är en farlig man?
– Ja. Inte så mycket ur partitaktiska synpunkter. I det avseendet har
tiden passerat honom. Han är det ur
sakliga synpunkter. Låt mig försöka
förklara vad jag menar. I ett läge
där nationalekonomer, statistiker och
andra specialister håller på att skaffa
sig ett orimligt och livsfarligt inflytande måste vi i svensk politik ha folk
med kringsyn och intellektuell utblick.
Vi måste ha kritiska och självkritiska
människor. Lars Eliasson och hans
många medbröder – vi har dem i alla
partier – saknar varje kraft till nyskapande. De är slavar under sin egen
begränsning.
– Apropå det. Eliasson blir väl
Hedlunds efterträdare som partiledare?
– Hedlund lär komma att gå 1959.
Kampen om successionen har redan
börjat. Om man bara utgår från att
Eliasson är självskriven tar man fel.
Hansson i Skegrie vill säkert vara med.
Utgången är allt utom given, alldeles
särskilt som det här inte rör sig om en
strid mellan två i många avseenden
lika personer, utan mellan två riktningar i partiet: en sydsvensk, borgerlig bonderörelse med anknytning till
jordbrukare utan hypotekslån, med
nästan industriellt välskötta gårdar,
och en nordsvensk, radikal, bolagsfientlig riktning med anhängare bland
permanent subventionsbehövande små-
brukare och bland skogsarbetare som
alltjämt befinner sig på den politiska
ståndpunkt, där industriens arbetare
..
646
stod för 20 år sedan. Jag kalkylerar
inte utgången, men jag bedömer saken
så, att om Lars Eliasson vinner, då är
partisprängningen en tidsfråga.
– Men detta är ju den politiske
motståndarens bild: partisk, subjektiv,
polemisk, insinuant, nästan infam. Kan
jag inte få Eliasson karakteriserad i
en alldeles saklig, korrekt och opersonlig formel?
– Hjärtans gärna. Förutvarande
statsrådet Eliasson är med säkerhet
blivande statsrådet Eliasson.
G. U.
NAMN ATT MINNAS:
LARS ELIASSON
Lät oss göra det alldeles hypotetiska
tankeexperimentet att intervjua en initierad politisk motständare till Lars
Eliasson om denne bondeförbundets
unge kronprins och att det alldeles
hypotetiska resultatet blir så här.
– Jag läste i somras en intervju
med Lars Eliasson i en stor stockholms-tidning, av vilken det tycktes
framgå att Eliasson är något så excentriskt som en filosof i bondeförbundet.
Kan detta vara riktigt?
– Konkurrensen inom centerpartiet
på detta område är motsatsen till härd.
Partiet har under de senaste decennierna undergått en fruktansvärd intellektuell utarmning, delvis medvetet
framdriven av dess mäktiga ombudsmannakår. Inom detta parti framstår
en normalbegåvad man som ett geni
och professor Wahlund som normalbegåvad.
– Hm. Eliasson har alltså ingen filosofi?
– Jovisst. Att förutvarande statsrä-
det Eliasson med säkerhet är blivande
statsrådet Eliasson. Bondeförbundet utvecklas, kanske som en följd av samarbetet med socialdemokratien, alltmer
till ett parti, för vilket någon form av
regeringsinnehav är ett självändamål.
Detta – att sitta i regeringen – är
centerpartiets egentliga ideologi och
den är i väsentlig grad en skapelse just
av Lars Eliasson.
– Men dum är han väl inte?
– Absolut inte. Han har en speciell
begåvning för de små tingen – en
sublimerad klipskhet, som hjälper honom i de flesta situationer, som kan
uppstå i svensk politik. Det är t. ex.
han som odlat upp Gunnar Hedlunds
envishet och trångsynthet så att dessa
båda egenskaper blivit en politisk tillgång. Hedlunds suveränt oberörda taktik att i varje liten sak klistra sig fast
vid den minsta synpunkten, att driva
den utan hänsyn till vad som i övrigt
sägs eller händer är frukten av Eliassons uppfostran.
– Tydligen en intressant man. Var
kommer han ifrån?
– Han är född och uppvuxen i en
dalasocken med total socialdemokratisk dominans. Yngre son till en små-
brukare. Fostrad i en folkhögskola som
var genomsyrad av socialdemokratisk
syn på människor och institutioner.
Sedan dess finns hos Lars Eliasson
ett slags kärlekshat till socialdemokratien. Det förde han med sig in i
SLU och det var han som gav denna
oordnade hop av landsbygdsungdom
grundläggande socialdemokratiskavärderingar. Lars Eliasson talar gärna om
Brarustorp med beundran och tacksamhet. Brarustorp talade aldrig om
Lars Eliasson vare sig med beundran
eller tacksamhet. Men han lärde sin
unge eftertänkare en sak: vad m.akten
är värd, vilka möjligheter den ger,
vilken sötma man kan få ut av regeringsinnehavet. Ovägbara ting – så-
dana som personlig äganderätt, att
kunna sitta på egen torva och gå
sin egen väg – betyder ingenting
för Lars Eliasson, denne nyradikale
bonde, som avskyr socialdemokratien,
men helst av allt vill samarbeta med
den.
….
– Är han inte mycket säker på sig
själv som politiker?
– Han är mycket säker på sina
möjligheter att nå inflytande. Vilken
rätt han har att bestämma intresserar
honom inte. Men samtidigt är han
fruktansvärt osäker. Han har en förnimmelse av att något håller på att
ske i tiden, att den stora omprövningen är på väg, men han saknar
varje möjlighet att fatta vad som händer. Han talar inga främmande språk
– redan det ger honom en känsla av
maktlöst mindervärde – men värre
är att han inte förstår tidens språk.
Det irriterar honom och stimulerar
hans lust att utfärda kungliga resolutioner.
– Hans stora fackintresse inom
politiken är den politiska ekonomin,
inte sant?
– Den enda människa i det här
landet som tagit arbetet i nationalbudgetberedningen på allvar är väl Lars
Eliasson. Han tror på hypoteserna, på
det nonsens man ger auktoritet genom
att anföra det i tabellform. Han känner ett egendomligt ansvar för detta
ekonomiska munklatin och ser som sitt
ideal Per Edvin Sköld som så länge
han trodde, trodde utav bara hondan.
Det bereder mig ibland ett bisarrt nöje
att tänka på att den hänsynslöse privatspekulanten, människoföraktaren
och intelligente analytikern lord Keynes förutom ett antal halvdöda professorer i medelåldern har fyra levande svenska eftersägare. Erik Westerlind och därmed Gunnar Sträng.
Lars Eliasson och därmed Gunnar
Hedlund …
-Vad vet man om privatmänniskan Lars Eliasson?
– Inte mycket. På senare tid har
han specialiserat sig på att säga allmänpolitiskt gångbara plattityder –
modell Rubbestad. Liksom denne förstår han publicitetens betydelse. Han
försöker medvetet bygga upp sig själv
645
som bonde från Dalarna med ett stänk
av Ovanmyra och många stänk av
gamla tiders bondehövdingar. Vad det
egentligen gäller, när hr Eliasson fotograferas på väg till kvarnen i samma
ögonblick Hedlund kallar honom till
Konungens rådsbord, är en plats i
andra kammaren 1960 – partiets enda
plats i Dalarna.
– Kan man säga att han är en farlig man?
– Ja. Inte så mycket ur partitaktiska synpunkter. I det avseendet har
tiden passerat honom. Han är det ur
sakliga synpunkter. Låt mig försöka
förklara vad jag menar. I ett läge
där nationalekonomer, statistiker och
andra specialister håller på att skaffa
sig ett orimligt och livsfarligt inflytande måste vi i svensk politik ha folk
med kringsyn och intellektuell utblick.
Vi måste ha kritiska och självkritiska
människor. Lars Eliasson och hans
många medbröder – vi har dem i alla
partier – saknar varje kraft till nyskapande. De är slavar under sin egen
begränsning.
– Apropå det. Eliasson blir väl
Hedlunds efterträdare som partiledare?
– Hedlund lär komma att gå 1959.
Kampen om successionen har redan
börjat. Om man bara utgår från att
Eliasson är självskriven tar man fel.
Hansson i Skegrie vill säkert vara med.
Utgången är allt utom given, alldeles
särskilt som det här inte rör sig om en
strid mellan två i många avseenden
lika personer, utan mellan två riktningar i partiet: en sydsvensk, borgerlig bonderörelse med anknytning till
jordbrukare utan hypotekslån, med
nästan industriellt välskötta gårdar,
och en nordsvensk, radikal, bolagsfientlig riktning med anhängare bland
permanent subventionsbehövande små-
brukare och bland skogsarbetare som
alltjämt befinner sig på den politiska
ståndpunkt, där industriens arbetare
..
646
stod för 20 år sedan. Jag kalkylerar
inte utgången, men jag bedömer saken
så, att om Lars Eliasson vinner, då är
partisprängningen en tidsfråga.
– Men detta är ju den politiske
motståndarens bild: partisk, subjektiv,
polemisk, insinuant, nästan infam. Kan
jag inte få Eliasson karakteriserad i
en alldeles saklig, korrekt och opersonlig formel?
– Hjärtans gärna. Förutvarande
statsrådet Eliasson är med säkerhet
blivande statsrådet Eliasson.
G. U.