Mellan två kyrkomöten

MELLAN TVÅ KYRKOMÖTEN
I
DET VAR åtskilliga betydelsefulla
ärenden, som handlades vid 1957
års kyrkomöte. Dock var det bara
en enda sak, som fångade allmänhetens intresse och detta i så mycket högre grad: frågan om kvinnans behörighet till prästämbetet.
Som alla vet, avslog kyrkomötet
Kungl. Maj :ts proposition i ärendet.
sakligt sett innebar dock detta avslag med den motivering, som i elfte
timmen åstadkoms, att man begärde uppskov för ytterligare rådrum. För de flesta bland kyrkans
ansvariga ledare framstod detta helt
enkelt som en nödvändighet, enär
ett definitivt beslut i ena eller andra
riktningen förutsågs medföra ytterst allvarliga konsekvenser, i all
synnerhet som den upphetsade
stämningen var föga gynnsam för
ett sakligt ståndpunktstagande. Ett
par års betänketid kunde däremot
knappast innebära nämnvärda olä-
genheter. Kungl. Maj :t har emellertid haft bråttom. Närmast synes
man ha betraktat kyrkomötet som
en tjurig barnunge, som- jämlikt
en eljes föråldrad uppfostringsprincip – raskt skall tvingas att äta
upp den ratade soppan. Och så
Av biskop JOHN CULLBERG
framlades till årets riksdag exakt
samma proposition för att efter vederbörlig parlamentarisk behandling åstadkomma ökad press på den
kommande höstens kyrkomöte.
Vad skall man nu säga om denna
brådska? Så mycket är tydligt, att
regering och riksdag inte tagit kyrkomötets önskan om rådrum på allvar. Där bakom skymtar förmodligen den föreställningen, att kyrkomötets betänksamhet varit vad man
brukar kalla de obotfärdigas förhinder; sådant har man ju knappast anledning att ägna nämnvärd
respekt.
För att bedöma, hur det härmed i
verkligheten förhåller sig, är det
nödvändigt att något skärskåda huvudfaserna i det föreliggande problemet. Detta har ju en sällsynt
benägenhet att åstadkomma emotionella dimbildningar. Dessvärre
måste man nog förutsätta, att känslostämningen över förra höstens debatt kommer att uppleva en repris,
då frågan ånyo aktualiseras. Kanske kan det vara skäl att under mellantiden för sig själv och andra
söka reda upp begreppen.
Innan jag går in på de egentliga
sakfrågorna, vill jag gärna något
238
dröja vid den psykologiska bakgrunden till den upprörda sinnesstämning, som i höstas kännetecknade kvinnoopinionen och en mycket stor del av den svenska pressen.
Denna upprördhet får nämligen
ingalunda viftas bort såsom något
ovidkommande. Faktum är, att man
fann kyrkomötets avslag – hur
detta sedan motiverades – vara
kränkande för den fullmyndiga
svenska kvinnan. Man kunde helt
enkelt inte tänka sig något annat
verkligt skäl till avslaget, än att
man inom kyrkan antingen frånkände kvinnan hennes fulla människovärde eller också underskattade hennes personliga kvalifikationer för de uppgifter, som åligger
prästen i hans ämbetsutövning.
Om detta vore riktigt, borde från
kyrkans sida ingenting annat sägas,
än att man utlovar bot och bättring.
För en sådan skulle rimligtvis ett
par månader i stilla meditation vara
tillfyllest. Emellertid är saken inte
fullt så enkel. Det måste i sanningens namn klart sägas ifrån, att synpunkter av antytt slag helt lyste
med sin frånvaro såväl i utskottsbehandlingen som i kyrkomötesdebatten. Kvinnans likvärdighet med
mannen betonades med styrka
även på de håll, där man avvisade
hennes likställighet i den kyrkliga
organisationen. Och i fråga om de
personliga kvalifikationerna uttalades inga betänkligheter. Det var i
verkligheten helt andra ting, som
befann sig inom synfältet. Redan
det förhållandet, att folkopinionen
i sin stora vrede vägrade att lyssna
till den faktiska argumenteringen i
kyrkomötet, visar hur föga saken
var mogen för ett avgörande.
Emellertid måste även ett par
andra omständigheter tagas med i
räkningen, om man vill förstå kyrkans dilemma. Den ena gäller den
positiva värderingen av kvinnoopinionen med dess vidsträckta resonans inom landet. Såsom folkkyrka
kan den svenska kyrkan inte bortse
från det faktum, att den genom sitt
ställningstagande kan komma i en
direkt och mycket kännbar motsättning till den kvinnovärld, för
vilken den bär ett ansvar, och därmed arbeta sekulariseringen i händerna. Riktigare uttryckt: Om risk
för en motsättning av denna art yppar sig, måste det allvarligt övervä-
gas, om den bottnar i sådant som
för kyrkan är relativt oväsentligt,
eller om den berör livsviktiga områ-
den av kyrkans tro och liv. Endast
i det senare fallet har kyrkan inre
rätt att mot framställda anspråk
resa motstånd med alla de konsekvenser detta kan innebära. Den
andra omständigheten är kyrkans
faktiska behov av mera omfattande
insatser från kvinnohåll inom hennes eget arbetsfält. Om detta behov
råder i stort sett enighet. Frågan
har endast gällt, om det skall tillgodoses inom prästämbetets ram
eller vid sidan av detsamma genom
en särskilt inrättad kvinnlig tjänst
inom kyrkan. På senare tid har
man väsentligen varit inriktad på
sistnämnda linje -även med den
~~·~—————-~—-~–0~.—-ZJ~P———~~====~~~~====·–=
tanken, att denna skulle tillföra
kyrkan en kvantitativt vida större
kvinnlig arbetskader än vad man
kunde beräkna genom att öppna
prästämbetet för kvinnan.
Sedan detta sagts, övergår jag till
att söka specificera huvudsynpunkterna i debatten; de lär nog komma
tillbaka till hösten, även om de parlamentariska styrkeförhållandena
till äventyrs blir annorlunda. Min
avsikt är inte att motivera ett personligt ställningstagande, utan att
ge en möjligast objektiv bild av de
komplikationer, inför vilka kyrkan
ställes.
II
Utskottsbehandlingen dominerades helt av frågan om den kvinnliga
prästens bibliska legitimitet. Man
hänvisade till Jesu apostlaval och
framför allt till Pauli bestämda direktiv: ingen kvinna får uppträda
som församlingsledare. Detta återfördes – i full överensstämmelse
med inom modern svensk exegetik
hävdade åsikter -på en principiell
nytestamentlig grundsyn, som här
endast kan antydas. Såväl Jesus
som Paulus efter honom hade genombrutit den antika ringaktningen
för kvinnan som sådan, men på
denna punkt finns ingen antydan
till kompromiss. Kyrkan såsom
:.Kristi kropp» återspeglar den skapelseordning, där olika funktioner
tilldelats mannen och kvinnan; inom kyrkan har mannen en gång
för alla fått ledaransvaret. Detta är
konsekvent nytestamentlig syn på
239
kyrkans ämbete, och den måste
vara normerande för en evangelisk
kyrka. Och så drog utskottsmajoriteten sin slutsats: Det är icke rådligt att gå mot Guds klara ord.
Om denna utskottets motivering
för sitt avslagsyrkande blivit kyrkomötets, så kunde man möjligen förstå den våldsamma reaktionen –
som då till ungefär lika delar borde
ha vänt sig mot kyrkomötet och
mot aposteln Paulus! Men denna
motivering avslogs med stor majoritet, varför den knappast hade behövt figurera vid bedömandet av
kyrkomötets ståndpunktstagande.
Viktigare än att räkna röstsiffror
är naturligtvis att fråga sig, om utskottsmajoritetens bibeltillämpning
är riktig eller inte. Här bryter sig
meningarna i hög grad inom nutida
teologi; jag har redan antytt, att
utskottsmajoriteten kunde stödja
sig på tongivande exegeter. Personligen ansåg jag mig nödsakad att i
utskottsbetänkandet anmäla en avvikande uppfattning. Enligt mitt
sätt att se vilar denna tolkning på
en ohistorisk bibelsyn. Frälsningsfrågorna, som alltid ytterst gäller
den enskilda människan, äger tidlös
giltighet, därför att människan genom tiderna är sig i grunden lik.
Ordningsfrågorna däremot, som anknyter till samhällsförhållanden,
måste från tid till tid ställas på nytt
sätt, helt enkelt därför att samhällslivets villkor ständigt är stadda i
förändring. Även en »principiell»
inställning utgår här från det faktiska sociala läget, och detta kän- 240
netecknades i antikens värld av att
kvinnan- med få undantag- var
mannen underordnad i familjens
sammanhang. Den ogifta, självförsörjande kvinnans problem låg
också nedanför horisonten. Att
kvinnan i hellenismens religiösa
värld hade vissa sakrala funktioner
måste ha förstärkt motståndet mot
att ge henne ledarställning i det
kristna gudstjänstlivet, detta med
tanke på arten av de hedniska
prästinnornas kultutövning. Det synes mig nu orimligt att tänka sig,
att inte en totalt förändrad social
situation skulle kunna medföra revision även beträffande de principiella synpunkterna på kyrkans
ämbetsfunktioner i den nya tiden.
Hur man nu än ser på saken, blir
ställningen till bibelfrågan uppenbarligen av stor betydelse för den
fortsatta debatten. Menar man, att
Bibeln i frågor av detta slag inte ger
några definitiva föreskrifter, är dörren öppen för vidare överväganden,
varvid såväl andra principfrågor
som praktiska lämplighetssynpunkter kan komma in i bilden. För dem
åter, som av oro för en relativisering av kyrkans grundvalar anser sig
böra fasthålla en verbal tolkning
av de bibliska föreskrifterna såsom
giltiga för alla tider, blir avvisandet
av kvinnoprästerna en tros- och
samvetssak av ytterligt allvarlig innebörd. Och vi kan inom kyrkan
inte utan vidare bortse från det faktum, att företrädarna för en sådan
grqndsyn ingalunda är begränsade
till en ’>högkyrklig:. klick, utan i
stor utsträckning förekommer bland
kyrkans mest hängivna och troget
arbetande tjänare landet runt, så-
väl bland präster som bland lekfolk,
kvinnor som män. Att bryskt stöta
bort denna fraktion skulle utan ringaste tvivelleda till en svårartad kris
inom kyrkan. Vad som närmast är
av nöden är ett djupgående, inomkyrkligt ’>Samtal» över åsiktsgränserna. Ett sådant samtal måste
emellertid beröra för kyrkan så vä-
sentliga ting, att ett väl tilltaget
rådrum erfordras.
III
Om vi emellertid alltjämt håller
oss till sakfrågorna, så är problemet
inte utagerat med en eventuell hänvisning till att bibelordet knappast
tar ställning till frågan om det kyrkliga ämbetets organisation i det nuvarande läget. Det finns också nå-
got som heter hänsyn till kyrkans
tradition.
Traditionsprincipen har ju i en
evangelisk kyrka icke alls samma
bindande betydelse som skriftprincipen. I och för sig är ingen tradition sakrosankt. Därest det skulle
visa sig, att en tradition – även en
ärevördig sådan – står i vägen för
evangeliet, bör den traditionen brytas. Å andra sidan vore det helt
orealistiskt att bortse från traditionens stora positiva värde på det religiösa området. Särskilt i en tid
som kännetecknas av sin andliga
rotlöshet är det för individen av
oskattbar betydelse att kunna inlemmas i ett andligt sammanhang,
som redan genom sin existens vittnar om att det ändå finns något
fast, orubbligt i vår mänskliga tillvaro. Det råder knappast något tvivel om att just denna omständighet
kraftigt bidrar till att moderna
människor, som kastats ut i relativismens ovisshet, känner en dragning till den romerska kyrkan.
Det är givet, att den kyrkliga traditionens psykologiska betydelse
förstärkes, i den mån den under århundraden och årtusenden blivit ett
med kyrkans väsen. Detta är just
fallet med prästämbetets maskulina
utformning; den går tillbaka på urkyrkan och uppvisar sedermera ett
praktiskt taget obrutet sammanhang ända in i vår tid, åtminstone
vad de ortodoxa, romerska, anglikanska och lutherska kyrkorna beträffar. För de reformerta kyrkosamfunden ligger det delvis annorlunda till; jag återkommer strax till
detta. Att problemet inom frikyrkosamfunden saknar egentlig aktualitet sammanhänger naturligtvis direkt med deras traditionslöshet
på lång sikt. De har i regel en föga
mer än hundraårig historia bakom
sig; dessutom uppstod de ur väckelserörelser, som representerade
en revolt mot kyrkans ämbetssyn.
Snarast är det förvånansvärt, att så
få kvinnor anställts som pastorer i
de frikyrkliga församlingarna.
Vill man inifrån förstå anledningen till traditionens styrka inom
de fyra ovan nämnda stora kyrkosamfunden, måste man besinna li- 241
turgiens betydelse vid gudstjänstlivets utformning inom desamma.
Även lutherdomen, som eljes så
starkt betonar Ordets suveränitet,
har i stort sett fullföljt den liturgiska linjen från medeltidskyrkan.
Det lutherska kyrkorummet har två
brännpunkter: predikstol och altare. Liturgi är nu inte, såsom
många föreställer sig, enbart recitation av vissa föreskrivna texter och
böner; den är ett drama, som utspelar sig i kyrkorummet, en dialog
mellan Gud (Kristus) och den gudstjänstfirande församlingen. I blickpunkten befinner sig altaret; församlingens intresse koncentrerar
sig på det som där sker. Både hörsel
och syn får tas i bruk, då det gäller
att leva med i liturgiens väldiga
drama, som spänner över tid och
rum med perspektiv över evighetens värld. Gud talar i det från altaret lästa Ordet, och församlingen
svarar med bekännelse, bön och lovsång.
Vad har nu prästen för uppgift i
liturgiens drama? Svaret på den
frågan blir betydelsefullt för synen
på prästämbetet över huvud. Om
jag här anknyter till ett bestämt
svar, så är det inte för att därmed
utesluta andra möjligheter utan för
att antyda, hur man i vida kretsar
inom kyrkan med god motivering
ser på saken. Alltså: prästen är
Guds representant inför församlingen, och han är församlingens representant inför Gud. Den så införda s. k. representationstanken är
visserligen föremål för mycken teo- 242
logisk kritik i våra dagar. Detta
torde emellertid sammanhänga därmed, att man i Hepresentationen:.
inlägger romerska föreställningar
om prästens medlarställning i
mässoffret. Varje glidning åt det
hållet måste i en evangelisk kyrka
bestämt avvisas. Om man däremot
fasthåller den ovan givna tolkningen av den evangeliska liturgiens väsen, synes tanken på en representation bli ofrånkomlig. Enligt
vår kyrkohandbok är det prästen,
som (å egna och församlingens vägnar) vid altaret läser syndabekännelsen, trosbekännelsen och bö-
nerna. Härvid företräder han församlingen, ett faktum som inte förändras, om församlingen aktiviseras till medläsning. Och vid textläsningen är det ju Guds ord han föreläser, alltså såsom representant för
Gud. – Endast det fullkomliga
oförståndet kan mena, att detta representantskap skulle kunna föranleda prästerlig självöverskattning.
Representationen är knuten till den
liturgiska ämbetshandlingen, inte
till prästens person.
Liturgiens ursprung är att söka
i nattvardsfirandet, som alltjämt
även är dess höjdpunkt. Enligt luthersk grundsyn finns ingen principiell åtskillnad mellan Ordet och
nattvarden; i bådadera är Kristus
personligen närvarande (Healpresensen:.). Nattvarden är :.det synliga
Ordeb, Kristusnärvaron i den heliga måltiden :.under bröd och vin:..
Liksom vid Ordets förkunnelse är
det prästen, som här har uppdraget
att representera Kristus; han har
att utföra den handling, som Kristus utförde vid nattvardens instiftande. För att understryka, att
denna representation inte gäller
prästens person utan ämbetshandlingen, föreskriver kyrkolagen, att
prästen vid nattvardsmässan skall
bära mässhake. Denna har sitt ursprung i det antika, manliga överplagg, som kallades paenula. I liturgiskt bruk har den fått en speciell innebörd: det är Kristi dräkt, i
vilken prästen klädes för sin tjänst
vid altaret.
Det torde nu stå klart, varför just
det liturgiska momentet i det traditionella kyrkliga gudstjänstfirandet
får en viss betydelse för vår huvudfråga. I och för sig finns det ju
ingenting som hindrar, att en
kvinna kan representera Kristus
lika väl eller lika illa som en man.
Detta förhållande kommer till uttryck i det s. k. allmänna prästadö-
met, där könsskillnaden inte spelar
någon som helst roll – med Luthers formulering: Den ene skall
vara en Kristus för den andre. Man
kan gå ett steg längre. Även då det
gäller förkunnelsen är könsfrågan
tämligen betydelselös. I liturgiens
– främst nattvardsliturgiens –
drama är det faktiskt litet annorlunda. Här har den visuella symboliken ett vida större utrymme;
den blir ytterligare understruken
genom den liturgiska dräkten, för
så vitt man över huvud har sinne
för dennas historiska bakgrund.
Det går knappast att komma ifrån,
att det liturgiska förloppet symboliskt-schematiskt upprepar skärtorsdagskvällens måltidsgemenskap. Svårigheten med en kvinnlig
officiant hänger samman med det
enkla faktum, att Kristus nu en
gång var man och icke kvinna. Det
är i själva verket inte lika enkelt
att i liturgien ersätta mannen med
en kvinna, som det kan vara på en
byråchefspost eller i katedern.
Betydelsen av här anförda synpunkter är helt beroende av den
vikt man inom gudstjänstlivet över
huvud tillmäter liturgien. Inom de
reformerta kyrkosamfunden liksom
i våra frikyrkor har denna en ytterst undanskjuten plats; det är väl
också därför som frågan om kvinnliga präster där aldrig kan få någon
verklig tillspetsning. Vad lutherdomen beträffar, kan kanske något
liknande sägas om den danska kyrkan och om vissa tyska landskyrkor. Att saken har ungefär samma
ställning hos den svenska allmänheten, varom också en enhällig
press vittnar, är ett symtom på att
man där antingen tänker i reformert kyrkliga kategorier eller också
utan kyrkliga kategorier alls. I båda
fallen är förståelsen för liturgi obetydlig. Och det är därför som en
grundsyn, motiverad ut ifrån ett
genomfört liturgiskt tänkesätt, har
så små utsikter att vinna resonans
eller ens bli begriplig i den allmänna debatten.
Det sagda innebär inte något definitivt avvisande av tanken på
kvinnan som präst. Jag har endast
243
velat peka på några i den allmänna debatten ofta förbisedda omständigheter, som för kyrkan komplicerar problemställningen och gör
tveksamheten inför ett så genomgripande traditionsbrott ganska begriplig.
IV
Frågans ekumeniska komplikationer skall här icke beröras; de är
enligt min mening icke av avgö-
rande betydelse. Däremot må något
sägas om de inre svårigheter, som
prästvigning av kvinnor kan tänkas
medföra för kyrkan.
Risken för kyrkosplittring har
ofta framhållits. Det är oklart, vad
man avser härmed. På extremt håll
har man räknat med att de fraktioner inom kyrkan, som principiellt och energiskt avvisar tanken
på kvinnliga präster, skulle bryta
sig ut ur folkkyrkan och därmed
äventyra dennas existens. Detta
skulle gälla dels vissa högkyrkliga
grupper, dels den fromhetstyp, som
har sitt andliga hemvist särskilt på
Västkusten. Personligen räknar jag
knappast med en sådan eventualitet. Om frågan skulle avgöras i antydd riktning, bleve förvisso den
inomkyrkliga spänningen kraftigt
skärpt. Lojaliteten mot kyrkan
skulle dock sannolikt visa sig vara
tillräckligt stark för att motverka
separatistiska tendenser av större
omfattning. Detsamma torde i stort
sett kunna sägas om kyrkans prästerskap. Något hot om att avgå från
prästämbetet i händelse av beslut
244
oin behörighet för kvinnan att bli
präst har veterligen inte avhörts.
Allvarligare skulle utan tvivel
konsekvenserna bli för prästrekryteringen, åtminstone för den närmaste framtiden. Sedan åtskilliga
år har prästbrist gjort sig gällande
inom kyrkan, i vissa stift på ett
synnerligen kännbart sätt. Genom
dispenser har stiftsledningarna lyckats någorlunda hjälpligt fylla luckorna. Trots att därmed många värdefulla krafter tillförts kyrkan är
sänkningen av utbildningsstandarden självfallet olycklig; försvarlig
är den endast under förutsättning,
att det gäller ett kortvarigt provisorium.
Nu har läget inom de teologiska
fakulteterna avsevärt ljusnat, och
man har sett fram mot en tämligen
snar normalisering av prästrekryteringen. På denna punkt riskerar
man emellertid nu ett bakslag. Den
unga teologgenerationen är starkt
influerad av de riktningar, som på
principiella grunder reser motstånd
mot prästvigning av kvinnor. Man
kan ha vilken åsikt som helst om
denna teologi, faktum kvarstår att
den finns och att dess verkningar
sträcker sig långt och djupt. Det
vore också helt förfelat att misstänkliggöra denna teologkategori
för romanistiska tendenser eller
att eljes underskatta dess kvalifikationer för prästtjänst inom vår
kyrka. Tvärtom har det ofta visat
sig, att dess representanter i praktiken kommit att utföra ett inspirerat och värdefullt arbete, inte minst
i fråga om kyrkans evangelisatoriska uppgifter. Från detta håll förklaras emellertid med tämligen stor
bestämdhet, att man skulle känna
sig främmande för att som präst
tjäna en kyrka, som på en så vä-
sentlig punkt avvikit från den av
bibel och en obruten tradition utstakade linjen. Hellre väljer man
under sådana omständigheter lärarbanan, som ju i lika hög grad som
kyrkan pockar på nyrekrytering
och som sannerligen inte erbjuder
några mindervärdiga uppgifter. För
stiftsledningarna skulle denna situation onekligen bli bekymmersam. Visst kan man glädja sig åt att
vårt undervisningsväsen får ett gott
tillskott av kristendomslärare. Men
luckorna i församlingsarbetet finns
kvar och växer sig större. Och så
nödgas man på obestämd tid permanenta det otillfredsställande dispensförfarandet. Undrar någon på
om biskoparna oavsett principiell
inställning till frågan känner slika
framtidsutsikter ganska olustiga.
Någon invänder kanske, att luckorna ju kan fyllas genom de
kvinnliga prästerna. Detta torde
vara ett orealistiskt resonemang. Av
de skrivelser, som de kvinnliga teologerna i Uppsala och Lund i höstas tillställde kyrkomötesutskottet,
framgick, att endast fem f. n. vore
beredda att mottaga prästvigning,
därest sådan bleve möjlig. Erfarenheterna från Danmark ger också
vid handen, att det kvantitativa tillskottet skulle bli obetydligt. Såsom
redan antytts, skulle ett införande
av den särskilda kvinnliga tjänsten
inom kyrkan sannolikt bli av vida
större praktisk betydelse. Men det
är inte den saken, som rtu är aktuell.
v
Av det här anförda torde åtminstone så mycket framgå, att frågan
för kyrkans del är vida mer komplicerad än de flesta menar. Det egentliga utredningsarbetet kan kanske
anses vara i huvudsak utfört, men
dess resultat är långtifrån entydigt.
Med hänsyn till kyrkans struktur
som religiöst samfund är det f. ö.
mindre fråga om att avvakta. en
möjligast fullständig utredning än
att komma fram till en djupgående
självbesinning med sikte på hela
hennes situation i nutiden. Mot
denna bakgrund blir önskan om
rådrum för det slutgiltiga avgörandet minst lika aktuell vid nästa
kyrkomöte som den var i höstas.
Skall vi ha kvinnliga präster, så är
det ju också ur alla synpunkter angeläget, att de inom kyrkan tas
emot med glädje och inte betraktas
såsom någonting av staten på-
tvingat.
Finns det i nuvarande situation
några utvägar för att få kyrkans
rimliga önskemål om längre betänketid tillgodosedda? Formellt
har höstens kyrkomöte givetvis
möjlighet att åter avvisa förslaget
genom att nyttja sin vetorätt. Jag
har redan antytt, att detta synes
vara den självklara utvägen för dem,
som på bibliska grunder anser sig
245
av sitt samvete nödgade till en negativ hållning. Som en protest mot
statsmakternas bristande respekt
för kyrkans begäran om rådrum
kunde en sådan reaktion anses motiverad även av dem, som intager
en annan ställning till bibelfrågan.
Farhågan, att detta skulle leda till
vetorättens avskaffande, behöver
man nog inte ta· alltför allvarligt.
En åtgärd, som ofelbart skulle leda
till ett bryskt avklippande av bandet mellan stat och kyrka, lär från
intet håll kunna anses påkallad i ett
läge, då det omfattande utredningsarbetet i dessa frågor just satts i
gång. Men det finns andra, sakligt
viktigare omständigheter, som talar
emot en slik negativism. Man får
inte förbise, att den klyfta mellan
kyrka och folk, som genom förra
kyrkomötet öppnades, därmed
skulle ytterligare vidgas. Särskilt
skulle kvinnovärlden inte kunna
uppfatta ett sådant beslut som nå-
got annat än en öppen krigsförklaring från kyrkans sida eller som en
bekräftelse på den ofta framställda
anklagelsen mot kyrkan, att hon är
totalt likgiltig inför kvinnoproblemet.
Under sådana omständigheter
har man att undersöka, om det kan
finnas andra utvägar. Den enklaste
är av konstitutionella skäl på detta
stadium dessvärre inte gångbar; det
var enligt min tanke en försummelse från kyrkomötets sida, att
det inte pekade på denna möjlighet.
För det stora flertalet bland förra
höstens protestanter torde själva
hand ändå ankommer på biskoparna att avgöra, om prästvigning
skall förrättas eller inte. Med hänsyn till frågans ömtålighet synes
det dock från början böra göras
klart, att under angivna omständigheter biskoplig vägran att prästviga
kvinnor inte får tolkas som ett försök att sabotera kyrkomötets beslut. Den skulle endast innebära,
att hela frågan förlagts dit där den
i sista hand ändå hör hemma, nämligen hos dem som fått ansvaret för
247
kyrkans ledning sig pålagt. Förutsättningen för nyordningens ikraftträdande skulle alltså vara överenskommelse härom i biskopsmötet.
Under tiden gäller det att med
all kraft söka komma ur det infekterade krisläge, vari frågan inom
kyrkan befinner sig. Det är alldeles
uppenbart, att avgörandet icke kan
uppskjutas på en obestämd framtid. Den pågående inomkyrkliga debattens intensitet tyder också på att
så icke skall behöva bli fallet.
:..-,·~.C•,’f.’;,j~.J.._~~;.:;.·.’,:.o•,;.