Den unga konservatismen
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN UNGA KONSERVATISMEN
FöR IDEDEBATTEN i alla politiska partier har 1940- och 50-talet varit en
brytningstid. Under dessa decennier
har samhällsutvecklingen gått så
snabbt på en rad olika områden, att
själva förutsättningarna för politisk
verksamhet överhuvudtaget i grunden förändrats.
I all korthet må här redovisas
några av de mest karakteristiska
dragen i denna samhällsutveckling.
På det ekonomiska fältet har kapitalförsörjningsproblemen alltmer
trätt i förgrunden. Atomkraftens utbyggnad och anpassningen till de
nya produktionsmetoderna (»automation») ställer mycket stora krav
på investeringsverksamheten. skillnaderna i inkomstförhållandena har
utjämnats. Det krav på en inkomstutjämning som under tidigare decennier var huvudpunkten i den
socialistiska ideologin har därför
mist det mesta av sin aktualitet.
Organisationsväsendet har- inte
minst på grund av utvecklingen under krigsåren- utvecklats så långt,
att mycket av det reella inflytandet
över den ekonomiska politiken i dag
ligger hos arbetsmarknadens och
näringslivets organisationer.
Den tekniska utvecklingen har
Av direktör SVEN JOHANSSON
lett till att avstånden i världen vä-
sentligt reducerats. Jag syftar då
inte bara på bilismens och flygets
explosionsartade frammarsch utan
även på den hastiga utbyggnaden av
bl. a. televisionen.
Dessa förhållanden på det ekonomiska och tekniska områdena
har också i grunden påverkat förutsättningarna för socialpolitiken.
Basen för den s. k. kvantitativa socialpolitiken har helt enkelt ryckts
bort.
För Sveriges del har också den
befolkningspolitiska utvecklingen
fått ökad betydelse. Som bekant karakteriseras vår aktuella befolkningspolitiska situation av, att de
arbetsföra generationernas andel av
folkmängden är i starkt sjunkande.
Ungdomskullarna stiger och- vilket kanske mot bakgrunden av dagens pensionsdebatt är väl så vä-
sentligt- pensionärsgrupperna blir
större och större.
För människornas levnadsförhållanden i stort har inte minst den
starkt ökande inflyttningen i våra
städer varit av stor betydelse. Den
stigande skilsmässatendensen på-
verkar i väsentlig mån familjepolitikens förutsättningar.
Kort sagt kan konstateras, att
vårt samhälle under de senaste decennierna genomgått en utomordentligt genomgripande förändring.
Samhällsproblemen kan därför i
detta nya läge inte lösas med en
teknik och begreppsarsenal som i
stora stycken är utformade för en
helt annan typ av samhälle.
För konservatismens del har
1940- och 1950-talet karakteriserats
av en aktiv idedebatt. Som milstolpar må nämnas 1946 års program,
det 1952 av HUF antagna programmet ~ungdomen och samhället»
(kompletterat 1954 med ett speciellt befolkningspolitiskt program
benämnt ~Med sikte på 60-taleb)
samt högerpartiets nya principprogram av år 1956. I just denna aktiva idedebatt – där det verkligen
gäller att anpassa konservatismen
till det förändrade samhället – ser
jag den unga konservatismens
främsta arbetsuppgift.
Det är mot denna bakgrund man
bör se den aktuella debatten inom
HUF. Denna torde i stort sett kunna
hänföras till sex olika huvudproblem:
l) Formerna för det intensifierade internationella samarbetet; 2)
Maktbalansen inom samhället; 3)
Den framtida kapitalförsörjningen;
4) En omläggning av socialpolitiken; 5) Bekämpaodet av ungdomsbrottsligheten; samt 6) Regeringsfrågan. Kring dessa sex huvudgrupper skall jag nu knyta några reflexioner.
En redogörelse för hur dagens
249
högerungdom i stort ser på det intensifierade internationella samarbetet förutsätter en principdeklaration beträffande försvarsfrågan.
En positiv inställning till försvaret är i dag liksom tidigare ett av
de mest karakteristiska dragen i
den konservativa samhällssynen.
Helt följdriktigt uttalade också
HUF omedelbart efter den senaste
öB-utredningen sitt krav på att det
framtida försvaret skall utformas
så, att 1948 års målsättning om
effektivt försvar av hela vårt land
verkligen skulle kunna infrias. Vi
förklarade oss också omedelbart beredda, att ta på oss de därmed förenade ekonomiska konsekvenserna.
När det så blev möjligt, att trots
allt få en fortsatt samling kring försvaret, accepterade vi denna, även
om vi – av principiella skäl –
starkt reagerade mot den uppläggning som finansieringen av försvarskostnaderna hade fått. Värdet
att få en lösning ovanför partilinjerna bedömde vi emellertid som
så stort, att vi därför, i likhet med
vår partiledning, godtog punktskatterna.
Vi beklagar emellertid särskilt,
att man i samband med denna lösning av försvarsfrågan inte också
fick ett positivt ställningstagande
till atomvapenfrågan. Emellertid
vidhåller vi vårt krav på, att taktiska atomvapen omedelbart skall
införlivas med det svenska försvaret. Först därefter får vi verkliga
möjligheter, att effektivt möta ett
anfall.
…..,,~.-_;,,;… ·..
250
Intresset för det internationella
samarbetet i övrigt är för närvarande stort inom den yngre högergenerationen. Debatten om såväl de
underutvecklade ländernas problem
som realiserandet av den europeiska
integrationen är livlig inom vårt
förbund. Dock anser man i allmänhet, att man i första hand skall inrikta krafterna på att få en snabb
lösning av samarbetet inom Europa.
Lyckas vi med detta, hoppas vi
därmed också få ökade möjligheter
till en verkligt aktiv insats till förmån för de underutvecklade länderna.
Det räcker inte bara med att passivt acceptera utvecklingen utan vi
måste också vara beredda till en
positiv insats för att snabbt förverkliga den europeiska integrationen. Detta är absolut nödvändigt
för att vi skall kunna utnyttja de
nya produktionsmetoderna och de
långa seriernas stora möjligheter.
Kommer inte Europas länder snabbt
närmare varandra, är risken stor
för att Europa – och därmed även
vi i Sverige och Skandinavien –
sjunker ned till en blygsam andraplansroll mellan de stora marknaderna i väster och öster.
Än så länge är det för tidigt att
bestämt uttala sig om vilken integrationsform som är bäst lämpad
för svenska marknaden. Från ungkonservativt håll kräver vi emellertid med bestämdhet, att man före
Sveriges definitiva ställningstagande verkligen sätter sig in i Finlands speciella problem. Vi måste
se till att även Finland får möjligheter att vara med i den europeiska
brödrakretsen !
Om således den europeiska integrationen mänskligt att döma kommer att medföra stora fördelar på
längre sikt, är det uppenbart, att
själva övergången skapar många
omställningsproblem. Att redan
från början ta itu med de problemen är en av de viktigare uppgifterna för den unga högergenerationen. En ordentlig förberedelse
på detta område bör ge oss ökade
chanser att relativt smärtfritt klara
av dessa övergångsproblem. Inte
minst av psykologiska skäl är det
också nödvändigt att redan från
början ta upp omställningssvårigheterna. Annars kan man riskera,
att reaktionen hos folkopinionen
blir så stark när man verkligen
:;,;tälls inför alla anpassningsproblemen, att den i dag i princip positiva allmänna opinionen snabbt
svänger över åt andra hållet.
övergången till detta vidgade ekonomiska samarbete förutsätter en
investeringspolitik av ny, framåtsyftande art. Ett första led häri
måste självfallet bli, att den extra
bolagsskatten slopas.
Innan jag i det följande något
närmare går in på diskussionen om
den framtida investeringspolitiken,
vill jag ge några principiella synpunkter på hur vi inom den unga
högergenerationen i dag uppfattar
den ekonomiska politikens mål och
medel.
Om målet råder allmän enighet:
»att inom ramen för den fulla sysselsättningen skapa en ständigt stigande produktion». Detta realiseras
enligt vår uppfattning bäst genom
ett på enskild äganderätt och fri
konkurrens uppbyggt fritt näringsliv. Kravet på fri företagsamhet får
emellertid inte bara ses ur snävt
effektivitetsmässiga synpunkter.
Här möter vi ju den stora vattendelaren i dagens politiska debattmaktfördelningen i samhället.
Modern konservatism utgår från
den politiska maktfördelningsteorin. På denna grund baseras följaktligen också dess syn på skattefrågan. Det gäller verkligen att
effektivt begränsa den offentliga
maktutövningen – i detta sammanhang identisk med den offentliga sektorn. Detta begrepp måste
tolkas extensivt och inte bara avse
statlig utan också – vilket kanske
i dagens läge är väl så väsentligt
– kommunal verksamhet.
En minskning av den offentliga
sektorn måste konkret ta sig det
uttrycket att de arbetsuppgifter som
stat och kommun tar på sig blir
färre. Vi får inte vara rädda för att
även ompröva redan fattade beslut.
En realistisk bedömning torde emellertid – inte minst sedan även socialdemokraterna i stor utsträckning börjat acceptera högeruppfattningen om bostadspolitikens utformning- ge vid handen att möjligheterna att begränsa den nuvarande statsverksamhetens omfattning är relativt begränsade. Det är
emellertid här främst fråga om ut- 17- 583444 Svensk Tidskrift H. 41958
251
vecklingslinjerna för framtiden. En
riktig inställning till statsverksamheten och därmed till statsutgifternabör emellertid även i framtiden
skapa förutsättningar för skattesänkningar. I första hand bör emellertid dessa komma produktionen
och sparandet till godo. I detta sammanhang vill jag på det varmaste
instämma i det bl. a. av denna tidskrift framförda kravet på ett långsiktigt skattesänkningsprogram.
Konkret – och förenklat – uttryckt, bör den ekonomiska politiken syfta till, att »sätta konsumenten i centrum». Detta förutsätter en
verkligt aktiv konsumentpolitik.
Alla vet vi, att en i ordets verkliga
bemärkelse fri konkurrens enbart
existerar i den nationalekonomiska
teorin. En politisk meningsriktning
som emellertid bekänner sig till
marknadshushållningens grundtankar måste på olika sätt stimulera
fram en effektiv konkurrens.
Grundläggande måste här bli: kravet konkurrens på lika villkor. Man
skulle nog kunna önska, att högerpartiet i större utsträckning än tidigare ägnade just konkurrensproblemen sin uppmärksamhet. Samtidigt som man emellertid ställer
dessa krav på ökad konkurrens –
eller på en verkligt fri konkurrens
-, måste man också ha möjligheter att ingripa mot de avarter av
den fria konkurrensen som tid
efter annan dyker upp. Diskussionen om en utbyggnad av gällande
lagstiftning mot illojal konkurrens
bör bedrivas med största intensitet
252
och särskilt gäller detta frågan om
en speciell generalklausul mot
dessa fenomen.
En aktiv konsumentpolitik förutsätter också åtgärder i fråga om
konsumentupplysningen. Med fog
torde man kunna kritisera den av
Ulla Alm-Lindström bedrivna verksamheten på detta område. Dock
skulle vårt parti säkerligen tjäna
på att verkligen komma med positiva motförslag. Skulle man inte
kunna tänka sig, att man på något
lämpligt sätt medverkade till, att
skapa en svensk motsvarighet till
den amerikanska »Consumers
Union»?
I det föregående har jag framhållit hur stora kapitalbehoven egentligen är i dagens samhälle. Mot den
bakgrunden förstår man i och för
sig väl herr Erlanders krav på
»samfällda resurser». För min del
vägrar jag emellertid att acceptera
att dessa samfällda resurser tvunget
måste skapas i statens regi. Dagens
näringsliv med dess moderna företagsekonomiska konstruktioner bör
väl självt kunna skapa den samverkan som här ovedersägligen är erforderlig.
Självfallet måste det här bli fråga
om en rad olika metoder. Själv fäster jag stort avseende vid de olika
åtgärder som för närvarande vidtagits för att stimulera fram ett
spritt aktieägande. Glädjande är,
att det inom många av våra distrikt
inom HUF startats aktiesparklubbar.
Aktiesparandet är säkerligen framtidens speciella sparform. Inte bara
därför att aktiesparandet är en relativt inflationssäker sparform utan
också därför, att just aktiesparandet är ett konkret uttryck för vad
vi brukar kalla för »den egendomsägande demokratin». Det gäller
emellertid att också stärka aktieägarnas position inom företagen.
Nog skulle man väl i Sverige också
kunna skapa aktieägareföreningar
som man med sådan fördel prövat
i USA. Varför tar ingen här några
initiativ?
Av samma typ som aktiesparandet är enligt min uppfattning t. ex.
sparande i bostadsrättsföreningar.
över huvud taget tror jag, att det
i dagens läge – med det stora behov av sparmedel – är nödvändigt
att skapa nya sparformer. Olika typer av målsparande är goda uppslag i den aktuella spardebatten.
I detta sammanhang kan man
inte gå förbi den aktuella diskussionen om de statsägda företagens
företagsekonomiska konstruktion
och äganderättsförhållanden. Högerpartiets krav på avsocialisering av
LKAB och ASSI är goda uppslag
som med kraft måste fullföljas
även i framtiden.
Uppenbart är, att det för många
företag är nödvändigt med statlig
insyn. Alldeles nödvändigt blir detta
när man t. ex. kräver, att atomkraftsutnyttjandet i första hand
skall ske i enskild regi. Dock behöver statens inblandning icke alls
ske såsom ägare. Nog skulle man
på t. ex. detta speciella område
kunna tillgodose det allmänna kravet på offentlig insyn exempelvis
genom upprättande av någon form
av »statlig energiinspektion» i likhet med vad som gäller för t. ex.
banker och försäkringsbolag.
För några år sedan debatterade
man inom den yngre konservatismen med särskilt stort intresse arbetsmarknadens problem. I dag
torde den debatten i stort sett ha
avstannat. Arbetsmarknadsförhållanden skall i princip lösas av arbetsmarknadens egna organisationer. Den synen präglar också den
unga konservatismens inställning i
den aktuella pensionsfrågan.
I pensionsfrågan möter man de
stora huvudlinjerna i dagens aktuella socialpolitiska diskussion.
Här begränsar vi statens åtaganden
till ett utbyggande av folkpensionen
till en allmän medborgerlig grundpension. Vidare skall staten se till,
att möjligheter skapas att placera
sparmedlen inflationssäkert. Hit
men icke längre skall det statliga
åtagandet sträcka sig.
Många grupper kritiserar – och
säkerligen inte utan fog – folkpensionsbeslutet. Emellertid har vi
i Högerns Ungdomsförbund genom
ett enhälligt uttalande på vår senaste förbundsstämma i Gävle,
ställt oss bakom vårt partis ståndpunkt. Kan vi uppnå den avgörande
förutsättningen – en treprocentig
produktionsökning varje år – anser vi det inte mer än rätt och rimligt att den unga generationen på
detta sätt sörjer för de äldres
grundtrygghet.
253
I debatten om tilläggspensionens
utformning har den unga konservatismen speciellt intresserat sig för
familje- och invalidpensionen. Uppenbart är, att den ursprungliga
folkpensionslösningen här inte var
tillräcklig. Med särskild tillfredsställelse ser jag den utbyggnad av
familje- och invalidpensionen som
skedde i samband med den slutliga
utformningen av folkpensionen.
Folkpensionen är en typ av socialpolitik som man brukar kalla
för kvantitativ. För många grupper
i samhället räcker det emellertid
inte med penningunderstöd. Det primära är i stället att man har tillgång till direkta vårdresurser.
Alltför länge har man varit inriktad på en inkomstfördelande socialpolitik. Samtidigt har man försummat att skapa vårdresurser.
Det gäller inte bara åldringsvården
utan även kronikervården, sinnessjukvården, alkoholistvården m. fl.
så kallade eftersatta områden. Här
behövs det verkligen en upprustning.
Hur skall man då kunna skapa
utrymme för denna? Svaret måste
helt naturligt bli att vi nu inte
längre får fortsätta med att bygga
ut de kvantitativa reformerna. Nu
måste vi även ta upp frågan om
bl. a. vårdavgifterna på våra sjukhus och sjukhem till en förutsätt”’
ningslös debatt. De för närvarande
utgående avgifterna är som bekant
mycket små. Exempel visar, att en
ganska måttlig höjning av vårdavgiften skulle skapa möjligheter till
254
väsentligt ökat antal vårdplatser.
Just en utbyggnad av vårdmöjligheterna för de äldre är ett ungdomens speciella krav. Under det närmaste decenniet ökar antalet folkpensionärer med cirka 30 procent.
Här gäller det verkligen att i tid se
om sitt hus!
På det befolkningspolitiska området är det emellertid inte bara andelen av de äldre som stiger. Även
ungdomsårskullarna växer starkt.
På många områden av samhällslivet skapar detta stora problem.
För min del vill jag bara knyta
några reflektioner till den på senaste tiden starkt ökade ungdomsbrottsligheten speciellt sådan den
kommit till uttryck i våra storstä-
der. Bilstöldsproblemet har blivit
ett av de verkligt stora samhällsproblemen. Här behövs det ett helt
annat grepp om problemen. statistiken visar ju, att biltjuvarna i mycket stor utsträckning (ca 80 %) är
redan tidigare straffade. Ett rimligt
krav borde här vara, att även den
första bilstölden leder till någon
form av omhändertagande. Ersättningsreglerna bör omprövas och
skärpas – rent självfallet på ett
sådant sätt, att inte möjligheterna
till en social anpassning omöjliggöres. Dessutom bör man allvarligt
överväga oni inte föräldrarna i vä-
sentligt större utsträckning än hittills varit fallet skall kunna göras
ekonomiskt ansvariga för den skada
som deras barn ställer till med.
Det faktum att här talas om en
hårdare strafftillämpning, innebär
självfallet inte, att inte även vi
i HUF i första hand söker botemedlet mot ungdomsbrottsligheten på
det förebyggande planet. Alla känner vi till hemmets, skolans och föreningslivets betydelse. Det gäller
emellertid att ge dessa begrepp en
konkret innebörd. Man får inte
bortse ifrån, att den sociala och
sociologiska strukturen i våra samhällen de sista decennierna så radikalt förändrats. skilsmässobarn blir
t. ex. vanligare och vanligare. En
viktig uppgift för den unga högergenerationen är därför, att ge reell
innebörd åt de i och för sig riktiga
och välmenande men ofta alltför
opreciserade rekommendationer om
hur ungdomsbrottsligheten skall
förebyggas.
Först på den unga konservatismens program står emellertid i dagens läge kravet på en regimförändring. Detta anser vi vara en absolut
nödvändig förutsättning för att vi
skall komma till rätta med alla de
problem som vårt samhälle i dag
befinner sig i. I stort sett har socialdemokraterna suttit vid makten här
i landet i 26 år. Om man betänker
att medelåldern inom Högerns Ungdomsförbund för närvarande torde
vara cirka 24 år, innebär detta, att
vår genomsnittsmedlem aldrig upplevt en regering där det inte funnits
socialdemokratiska statsråd (sommarregeringen 1936 bortser jag
ifrån). Med en viss tillspetsning
kan man därför påstå att en regimförändring har ett värde i och fö!
sig.
Inte så sällan hör man att vårt
lands affärer befinner sig i ett så
miserabelt skick, att vi därför borde
»akta oss» för att överta regeringsansvaret. Ett sådant resonemang
måste man emellertid på det bestämdaste avvisa. Visst har socialdemokraterna misskött våra finanser, men det blir bara värre och
värre ju längre regimförändringen
dröjer. Vår partipolitiska uppgift
255
är självfallet att presentera vårt alternativ och därvid göra detta så att
högerpositionerna flyttas kraftigt
framåt. Detta får emellertid icke innebära, att vi med detta förklarar
oss »selv nog». Vi i HUF ser positivt
på möjligheterna att från våra utgångspunkter bidra till att skapa ett
i ordets verkliga mening borgerligt
alternativ till den hittills förda socialistiska överhetspolitiken.
FöR IDEDEBATTEN i alla politiska partier har 1940- och 50-talet varit en
brytningstid. Under dessa decennier
har samhällsutvecklingen gått så
snabbt på en rad olika områden, att
själva förutsättningarna för politisk
verksamhet överhuvudtaget i grunden förändrats.
I all korthet må här redovisas
några av de mest karakteristiska
dragen i denna samhällsutveckling.
På det ekonomiska fältet har kapitalförsörjningsproblemen alltmer
trätt i förgrunden. Atomkraftens utbyggnad och anpassningen till de
nya produktionsmetoderna (»automation») ställer mycket stora krav
på investeringsverksamheten. skillnaderna i inkomstförhållandena har
utjämnats. Det krav på en inkomstutjämning som under tidigare decennier var huvudpunkten i den
socialistiska ideologin har därför
mist det mesta av sin aktualitet.
Organisationsväsendet har- inte
minst på grund av utvecklingen under krigsåren- utvecklats så långt,
att mycket av det reella inflytandet
över den ekonomiska politiken i dag
ligger hos arbetsmarknadens och
näringslivets organisationer.
Den tekniska utvecklingen har
Av direktör SVEN JOHANSSON
lett till att avstånden i världen vä-
sentligt reducerats. Jag syftar då
inte bara på bilismens och flygets
explosionsartade frammarsch utan
även på den hastiga utbyggnaden av
bl. a. televisionen.
Dessa förhållanden på det ekonomiska och tekniska områdena
har också i grunden påverkat förutsättningarna för socialpolitiken.
Basen för den s. k. kvantitativa socialpolitiken har helt enkelt ryckts
bort.
För Sveriges del har också den
befolkningspolitiska utvecklingen
fått ökad betydelse. Som bekant karakteriseras vår aktuella befolkningspolitiska situation av, att de
arbetsföra generationernas andel av
folkmängden är i starkt sjunkande.
Ungdomskullarna stiger och- vilket kanske mot bakgrunden av dagens pensionsdebatt är väl så vä-
sentligt- pensionärsgrupperna blir
större och större.
För människornas levnadsförhållanden i stort har inte minst den
starkt ökande inflyttningen i våra
städer varit av stor betydelse. Den
stigande skilsmässatendensen på-
verkar i väsentlig mån familjepolitikens förutsättningar.
Kort sagt kan konstateras, att
vårt samhälle under de senaste decennierna genomgått en utomordentligt genomgripande förändring.
Samhällsproblemen kan därför i
detta nya läge inte lösas med en
teknik och begreppsarsenal som i
stora stycken är utformade för en
helt annan typ av samhälle.
För konservatismens del har
1940- och 1950-talet karakteriserats
av en aktiv idedebatt. Som milstolpar må nämnas 1946 års program,
det 1952 av HUF antagna programmet ~ungdomen och samhället»
(kompletterat 1954 med ett speciellt befolkningspolitiskt program
benämnt ~Med sikte på 60-taleb)
samt högerpartiets nya principprogram av år 1956. I just denna aktiva idedebatt – där det verkligen
gäller att anpassa konservatismen
till det förändrade samhället – ser
jag den unga konservatismens
främsta arbetsuppgift.
Det är mot denna bakgrund man
bör se den aktuella debatten inom
HUF. Denna torde i stort sett kunna
hänföras till sex olika huvudproblem:
l) Formerna för det intensifierade internationella samarbetet; 2)
Maktbalansen inom samhället; 3)
Den framtida kapitalförsörjningen;
4) En omläggning av socialpolitiken; 5) Bekämpaodet av ungdomsbrottsligheten; samt 6) Regeringsfrågan. Kring dessa sex huvudgrupper skall jag nu knyta några reflexioner.
En redogörelse för hur dagens
249
högerungdom i stort ser på det intensifierade internationella samarbetet förutsätter en principdeklaration beträffande försvarsfrågan.
En positiv inställning till försvaret är i dag liksom tidigare ett av
de mest karakteristiska dragen i
den konservativa samhällssynen.
Helt följdriktigt uttalade också
HUF omedelbart efter den senaste
öB-utredningen sitt krav på att det
framtida försvaret skall utformas
så, att 1948 års målsättning om
effektivt försvar av hela vårt land
verkligen skulle kunna infrias. Vi
förklarade oss också omedelbart beredda, att ta på oss de därmed förenade ekonomiska konsekvenserna.
När det så blev möjligt, att trots
allt få en fortsatt samling kring försvaret, accepterade vi denna, även
om vi – av principiella skäl –
starkt reagerade mot den uppläggning som finansieringen av försvarskostnaderna hade fått. Värdet
att få en lösning ovanför partilinjerna bedömde vi emellertid som
så stort, att vi därför, i likhet med
vår partiledning, godtog punktskatterna.
Vi beklagar emellertid särskilt,
att man i samband med denna lösning av försvarsfrågan inte också
fick ett positivt ställningstagande
till atomvapenfrågan. Emellertid
vidhåller vi vårt krav på, att taktiska atomvapen omedelbart skall
införlivas med det svenska försvaret. Först därefter får vi verkliga
möjligheter, att effektivt möta ett
anfall.
…..,,~.-_;,,;… ·..
250
Intresset för det internationella
samarbetet i övrigt är för närvarande stort inom den yngre högergenerationen. Debatten om såväl de
underutvecklade ländernas problem
som realiserandet av den europeiska
integrationen är livlig inom vårt
förbund. Dock anser man i allmänhet, att man i första hand skall inrikta krafterna på att få en snabb
lösning av samarbetet inom Europa.
Lyckas vi med detta, hoppas vi
därmed också få ökade möjligheter
till en verkligt aktiv insats till förmån för de underutvecklade länderna.
Det räcker inte bara med att passivt acceptera utvecklingen utan vi
måste också vara beredda till en
positiv insats för att snabbt förverkliga den europeiska integrationen. Detta är absolut nödvändigt
för att vi skall kunna utnyttja de
nya produktionsmetoderna och de
långa seriernas stora möjligheter.
Kommer inte Europas länder snabbt
närmare varandra, är risken stor
för att Europa – och därmed även
vi i Sverige och Skandinavien –
sjunker ned till en blygsam andraplansroll mellan de stora marknaderna i väster och öster.
Än så länge är det för tidigt att
bestämt uttala sig om vilken integrationsform som är bäst lämpad
för svenska marknaden. Från ungkonservativt håll kräver vi emellertid med bestämdhet, att man före
Sveriges definitiva ställningstagande verkligen sätter sig in i Finlands speciella problem. Vi måste
se till att även Finland får möjligheter att vara med i den europeiska
brödrakretsen !
Om således den europeiska integrationen mänskligt att döma kommer att medföra stora fördelar på
längre sikt, är det uppenbart, att
själva övergången skapar många
omställningsproblem. Att redan
från början ta itu med de problemen är en av de viktigare uppgifterna för den unga högergenerationen. En ordentlig förberedelse
på detta område bör ge oss ökade
chanser att relativt smärtfritt klara
av dessa övergångsproblem. Inte
minst av psykologiska skäl är det
också nödvändigt att redan från
början ta upp omställningssvårigheterna. Annars kan man riskera,
att reaktionen hos folkopinionen
blir så stark när man verkligen
:;,;tälls inför alla anpassningsproblemen, att den i dag i princip positiva allmänna opinionen snabbt
svänger över åt andra hållet.
övergången till detta vidgade ekonomiska samarbete förutsätter en
investeringspolitik av ny, framåtsyftande art. Ett första led häri
måste självfallet bli, att den extra
bolagsskatten slopas.
Innan jag i det följande något
närmare går in på diskussionen om
den framtida investeringspolitiken,
vill jag ge några principiella synpunkter på hur vi inom den unga
högergenerationen i dag uppfattar
den ekonomiska politikens mål och
medel.
Om målet råder allmän enighet:
»att inom ramen för den fulla sysselsättningen skapa en ständigt stigande produktion». Detta realiseras
enligt vår uppfattning bäst genom
ett på enskild äganderätt och fri
konkurrens uppbyggt fritt näringsliv. Kravet på fri företagsamhet får
emellertid inte bara ses ur snävt
effektivitetsmässiga synpunkter.
Här möter vi ju den stora vattendelaren i dagens politiska debattmaktfördelningen i samhället.
Modern konservatism utgår från
den politiska maktfördelningsteorin. På denna grund baseras följaktligen också dess syn på skattefrågan. Det gäller verkligen att
effektivt begränsa den offentliga
maktutövningen – i detta sammanhang identisk med den offentliga sektorn. Detta begrepp måste
tolkas extensivt och inte bara avse
statlig utan också – vilket kanske
i dagens läge är väl så väsentligt
– kommunal verksamhet.
En minskning av den offentliga
sektorn måste konkret ta sig det
uttrycket att de arbetsuppgifter som
stat och kommun tar på sig blir
färre. Vi får inte vara rädda för att
även ompröva redan fattade beslut.
En realistisk bedömning torde emellertid – inte minst sedan även socialdemokraterna i stor utsträckning börjat acceptera högeruppfattningen om bostadspolitikens utformning- ge vid handen att möjligheterna att begränsa den nuvarande statsverksamhetens omfattning är relativt begränsade. Det är
emellertid här främst fråga om ut- 17- 583444 Svensk Tidskrift H. 41958
251
vecklingslinjerna för framtiden. En
riktig inställning till statsverksamheten och därmed till statsutgifternabör emellertid även i framtiden
skapa förutsättningar för skattesänkningar. I första hand bör emellertid dessa komma produktionen
och sparandet till godo. I detta sammanhang vill jag på det varmaste
instämma i det bl. a. av denna tidskrift framförda kravet på ett långsiktigt skattesänkningsprogram.
Konkret – och förenklat – uttryckt, bör den ekonomiska politiken syfta till, att »sätta konsumenten i centrum». Detta förutsätter en
verkligt aktiv konsumentpolitik.
Alla vet vi, att en i ordets verkliga
bemärkelse fri konkurrens enbart
existerar i den nationalekonomiska
teorin. En politisk meningsriktning
som emellertid bekänner sig till
marknadshushållningens grundtankar måste på olika sätt stimulera
fram en effektiv konkurrens.
Grundläggande måste här bli: kravet konkurrens på lika villkor. Man
skulle nog kunna önska, att högerpartiet i större utsträckning än tidigare ägnade just konkurrensproblemen sin uppmärksamhet. Samtidigt som man emellertid ställer
dessa krav på ökad konkurrens –
eller på en verkligt fri konkurrens
-, måste man också ha möjligheter att ingripa mot de avarter av
den fria konkurrensen som tid
efter annan dyker upp. Diskussionen om en utbyggnad av gällande
lagstiftning mot illojal konkurrens
bör bedrivas med största intensitet
252
och särskilt gäller detta frågan om
en speciell generalklausul mot
dessa fenomen.
En aktiv konsumentpolitik förutsätter också åtgärder i fråga om
konsumentupplysningen. Med fog
torde man kunna kritisera den av
Ulla Alm-Lindström bedrivna verksamheten på detta område. Dock
skulle vårt parti säkerligen tjäna
på att verkligen komma med positiva motförslag. Skulle man inte
kunna tänka sig, att man på något
lämpligt sätt medverkade till, att
skapa en svensk motsvarighet till
den amerikanska »Consumers
Union»?
I det föregående har jag framhållit hur stora kapitalbehoven egentligen är i dagens samhälle. Mot den
bakgrunden förstår man i och för
sig väl herr Erlanders krav på
»samfällda resurser». För min del
vägrar jag emellertid att acceptera
att dessa samfällda resurser tvunget
måste skapas i statens regi. Dagens
näringsliv med dess moderna företagsekonomiska konstruktioner bör
väl självt kunna skapa den samverkan som här ovedersägligen är erforderlig.
Självfallet måste det här bli fråga
om en rad olika metoder. Själv fäster jag stort avseende vid de olika
åtgärder som för närvarande vidtagits för att stimulera fram ett
spritt aktieägande. Glädjande är,
att det inom många av våra distrikt
inom HUF startats aktiesparklubbar.
Aktiesparandet är säkerligen framtidens speciella sparform. Inte bara
därför att aktiesparandet är en relativt inflationssäker sparform utan
också därför, att just aktiesparandet är ett konkret uttryck för vad
vi brukar kalla för »den egendomsägande demokratin». Det gäller
emellertid att också stärka aktieägarnas position inom företagen.
Nog skulle man väl i Sverige också
kunna skapa aktieägareföreningar
som man med sådan fördel prövat
i USA. Varför tar ingen här några
initiativ?
Av samma typ som aktiesparandet är enligt min uppfattning t. ex.
sparande i bostadsrättsföreningar.
över huvud taget tror jag, att det
i dagens läge – med det stora behov av sparmedel – är nödvändigt
att skapa nya sparformer. Olika typer av målsparande är goda uppslag i den aktuella spardebatten.
I detta sammanhang kan man
inte gå förbi den aktuella diskussionen om de statsägda företagens
företagsekonomiska konstruktion
och äganderättsförhållanden. Högerpartiets krav på avsocialisering av
LKAB och ASSI är goda uppslag
som med kraft måste fullföljas
även i framtiden.
Uppenbart är, att det för många
företag är nödvändigt med statlig
insyn. Alldeles nödvändigt blir detta
när man t. ex. kräver, att atomkraftsutnyttjandet i första hand
skall ske i enskild regi. Dock behöver statens inblandning icke alls
ske såsom ägare. Nog skulle man
på t. ex. detta speciella område
kunna tillgodose det allmänna kravet på offentlig insyn exempelvis
genom upprättande av någon form
av »statlig energiinspektion» i likhet med vad som gäller för t. ex.
banker och försäkringsbolag.
För några år sedan debatterade
man inom den yngre konservatismen med särskilt stort intresse arbetsmarknadens problem. I dag
torde den debatten i stort sett ha
avstannat. Arbetsmarknadsförhållanden skall i princip lösas av arbetsmarknadens egna organisationer. Den synen präglar också den
unga konservatismens inställning i
den aktuella pensionsfrågan.
I pensionsfrågan möter man de
stora huvudlinjerna i dagens aktuella socialpolitiska diskussion.
Här begränsar vi statens åtaganden
till ett utbyggande av folkpensionen
till en allmän medborgerlig grundpension. Vidare skall staten se till,
att möjligheter skapas att placera
sparmedlen inflationssäkert. Hit
men icke längre skall det statliga
åtagandet sträcka sig.
Många grupper kritiserar – och
säkerligen inte utan fog – folkpensionsbeslutet. Emellertid har vi
i Högerns Ungdomsförbund genom
ett enhälligt uttalande på vår senaste förbundsstämma i Gävle,
ställt oss bakom vårt partis ståndpunkt. Kan vi uppnå den avgörande
förutsättningen – en treprocentig
produktionsökning varje år – anser vi det inte mer än rätt och rimligt att den unga generationen på
detta sätt sörjer för de äldres
grundtrygghet.
253
I debatten om tilläggspensionens
utformning har den unga konservatismen speciellt intresserat sig för
familje- och invalidpensionen. Uppenbart är, att den ursprungliga
folkpensionslösningen här inte var
tillräcklig. Med särskild tillfredsställelse ser jag den utbyggnad av
familje- och invalidpensionen som
skedde i samband med den slutliga
utformningen av folkpensionen.
Folkpensionen är en typ av socialpolitik som man brukar kalla
för kvantitativ. För många grupper
i samhället räcker det emellertid
inte med penningunderstöd. Det primära är i stället att man har tillgång till direkta vårdresurser.
Alltför länge har man varit inriktad på en inkomstfördelande socialpolitik. Samtidigt har man försummat att skapa vårdresurser.
Det gäller inte bara åldringsvården
utan även kronikervården, sinnessjukvården, alkoholistvården m. fl.
så kallade eftersatta områden. Här
behövs det verkligen en upprustning.
Hur skall man då kunna skapa
utrymme för denna? Svaret måste
helt naturligt bli att vi nu inte
längre får fortsätta med att bygga
ut de kvantitativa reformerna. Nu
måste vi även ta upp frågan om
bl. a. vårdavgifterna på våra sjukhus och sjukhem till en förutsätt”’
ningslös debatt. De för närvarande
utgående avgifterna är som bekant
mycket små. Exempel visar, att en
ganska måttlig höjning av vårdavgiften skulle skapa möjligheter till
254
väsentligt ökat antal vårdplatser.
Just en utbyggnad av vårdmöjligheterna för de äldre är ett ungdomens speciella krav. Under det närmaste decenniet ökar antalet folkpensionärer med cirka 30 procent.
Här gäller det verkligen att i tid se
om sitt hus!
På det befolkningspolitiska området är det emellertid inte bara andelen av de äldre som stiger. Även
ungdomsårskullarna växer starkt.
På många områden av samhällslivet skapar detta stora problem.
För min del vill jag bara knyta
några reflektioner till den på senaste tiden starkt ökade ungdomsbrottsligheten speciellt sådan den
kommit till uttryck i våra storstä-
der. Bilstöldsproblemet har blivit
ett av de verkligt stora samhällsproblemen. Här behövs det ett helt
annat grepp om problemen. statistiken visar ju, att biltjuvarna i mycket stor utsträckning (ca 80 %) är
redan tidigare straffade. Ett rimligt
krav borde här vara, att även den
första bilstölden leder till någon
form av omhändertagande. Ersättningsreglerna bör omprövas och
skärpas – rent självfallet på ett
sådant sätt, att inte möjligheterna
till en social anpassning omöjliggöres. Dessutom bör man allvarligt
överväga oni inte föräldrarna i vä-
sentligt större utsträckning än hittills varit fallet skall kunna göras
ekonomiskt ansvariga för den skada
som deras barn ställer till med.
Det faktum att här talas om en
hårdare strafftillämpning, innebär
självfallet inte, att inte även vi
i HUF i första hand söker botemedlet mot ungdomsbrottsligheten på
det förebyggande planet. Alla känner vi till hemmets, skolans och föreningslivets betydelse. Det gäller
emellertid att ge dessa begrepp en
konkret innebörd. Man får inte
bortse ifrån, att den sociala och
sociologiska strukturen i våra samhällen de sista decennierna så radikalt förändrats. skilsmässobarn blir
t. ex. vanligare och vanligare. En
viktig uppgift för den unga högergenerationen är därför, att ge reell
innebörd åt de i och för sig riktiga
och välmenande men ofta alltför
opreciserade rekommendationer om
hur ungdomsbrottsligheten skall
förebyggas.
Först på den unga konservatismens program står emellertid i dagens läge kravet på en regimförändring. Detta anser vi vara en absolut
nödvändig förutsättning för att vi
skall komma till rätta med alla de
problem som vårt samhälle i dag
befinner sig i. I stort sett har socialdemokraterna suttit vid makten här
i landet i 26 år. Om man betänker
att medelåldern inom Högerns Ungdomsförbund för närvarande torde
vara cirka 24 år, innebär detta, att
vår genomsnittsmedlem aldrig upplevt en regering där det inte funnits
socialdemokratiska statsråd (sommarregeringen 1936 bortser jag
ifrån). Med en viss tillspetsning
kan man därför påstå att en regimförändring har ett värde i och fö!
sig.
Inte så sällan hör man att vårt
lands affärer befinner sig i ett så
miserabelt skick, att vi därför borde
»akta oss» för att överta regeringsansvaret. Ett sådant resonemang
måste man emellertid på det bestämdaste avvisa. Visst har socialdemokraterna misskött våra finanser, men det blir bara värre och
värre ju längre regimförändringen
dröjer. Vår partipolitiska uppgift
255
är självfallet att presentera vårt alternativ och därvid göra detta så att
högerpositionerna flyttas kraftigt
framåt. Detta får emellertid icke innebära, att vi med detta förklarar
oss »selv nog». Vi i HUF ser positivt
på möjligheterna att från våra utgångspunkter bidra till att skapa ett
i ordets verkliga mening borgerligt
alternativ till den hittills förda socialistiska överhetspolitiken.