Skriften på väggen
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SKRIFTEN PÅ VÄGGEN
SOCIALDEMOKRATIENs ledare, hrr
Geijer och Erlander, har inkasserat
valresultatet som en stor seger. I
själva verket är det naturligtvis en
allvarlig motgång för dem. Nyvalet
var ett desperat försök från socialdemokratiens sida att återtaga den
totala politiska makten. Man spelade högt och djärvt för att försöka
vända utvecklingens gång.
Det oväntade jordskred, som
drabbat folkpartiet, har för många
fördunklat det faktum att detta försök misslyckades. Den socialdemokratiska ledningen måste utåt hålla
god min i elakt spel, men bakom
kulisserna torde besvikelsen vara
stark. Valinsatsen innebar en mobilisering av partiets och fackföreningsrörelsens alla resurser. För
första gången på många år gick
fackföreningarna i elden med full
kraft. Som taktisk plattform hade
man tagit en för många löntagare
till det yttre lockande lösning av
en stor social reformfråga. Trots
fackföreningsrörelsens insats, trots
den ohämmade löftespropagandan
kring tilläggspensioneringen och
trots försöken i sista stund att taga
monopol på viljan att bevara sysselsättningen blev resultatet oavgjort.
Den knappa borgerliga majoriteten
i väljarkåren består och i andra
kammaren blev det partie remise.
Hr Erlanders situation är fortfarande bekymmersam – såvida han
inte med vilja till samförstånd menar något annat än han tidigare i
handling visat. Det borde dock nu
stå klart för socialdemokraterna att
de är ett minoritetsparti och kommer att så förbli. Hr Erlanders
»starka regering», vilket för honom
egentligen innebar en regerande socialdemokrati, som stödde sig på
majoriteten i båda kamrarna, kommer inte tillbaka. Inte ens med
kommunisternas hjälp kan han regera som han vill. Landet kan icke
styras mot den förenade borgerligheten. Är det att hoppas för mycket
om man föreställer sig att socialdemokraternas begrundan av valets
verkliga innebörd kan skapa möjligheter för en samförståndspolitik,
som räddar det svenska folket från
en inflations-, export- och arbetslöshetskris? I vad mån en dylik förhoppning är berättigad får man så
småningom se. I vart fall borde de
borgerliga partierna göra en än intensivare insats för att klargöra för
väljarna varför statsfinansernas
förfall och företagens svårigheter
angår envar och drabbar envar. Om
socialdemokraterna inte är villiga
till en samlande politik går vi mot
268
en allvarlig ekonomisk kris – där
en ny :.engångsinflation:. torde bli
den första påfrestningen. Utsikterna att i tid avvända faran beror
i första hand på de borgerliga partiernas beredvillighet till inbördes
samförstånd. Dessförutan finns inte
någon grundval för den hårda saneringspolitik, som är nödvändig
– vare sig denna politik utformas
av en demokratisk samlingsregering eller inte.
Det stora frågetecknet beträffande den borgerliga enigheten representeras givetvis av hr Hedlund.
Dock mindre nu än förr! Hans
varmhjärtade vädjanden till små-
företagarna (och folkpensionä-
rerna) har givit en så rik utdelning att hans parti näppeligen kan
engagera sig i nya kohandelsuppgörelser med socialdemokraterna.
Hr Hedlund kommer visserligen att
gå till historien som en av de skickligaste politiska taktiker, som funnits i nyare tid i svensk politik, men
ett konststycke torde dock bli honom övermäktigt: att spänna små-
företagarna för jordbruksintressets
vagn genom att mot hederligt vederlag återigen engagera sig för en
socialdemokratisk nivelleringspolitik med udd mot företagarna. Hans
nya väljare – som tagit honom på
prov – har två primära krav. De
vill ha en kraftig lindring av den
statliga inkomstskatten och förbättrade kreditmöjligheter. Det senare
kravet bereder det honom varken
politiskt eller i sak några svårigheter att tillmötesgå. Men, kraven på
skattesänkning bl. a. genom lindring av progressiviteten eller i varje
fall genom minskad uttagningsprocent lär han inte komma förbi. De
kraven lär socialdemokraterna aldrig acceptera. På den punkten blir
hans agerande därtill bevakat med
argusögon av hans nya väljare. Det
är möjligt att hans anslutning till
tanken på ett beskärande av statsutgifterna hittills haft en mera låt
oss säga platonisk karaktär. Men
han vet väl att skattesänkningarna
endast kan komma till stånd genom
en radikal besparingspolitik. Allmänna fraser om önskvärdheten av
besparingar hjälper inte långt när
siffrorna kommer på bordet. Antingen visar man – som högern –
var pengarna till skattesänkningarna skall tagas, eller också avslö-
jar man att löftena saknar täckning. Småföretagarna vill inte ha
löften- utan konkreta besked: vilken politik kommer hr Hedlund att
verka för- inom en borgerlig koalition eller annorstädes?
Med hr Ohlin vid ledningen i
folkpartiet lär avgörande hinder
inte möta vad detta partis engagemang i en borgerlig samverkan
beträffar. Folkpartiets stora mandatförluster är givetvis beklagliga
ur allmän borgerlig synpunkt –
inte niinst därför att hr Ohlin kan
befaras få större svårigheter än tidigare att vinna gehör inom sitt
parti för sin borgerliga samverkanslinje. Redan ett hastigt studium av röstsiffrorna visar emellertid att folkpartiets mandatförluster till stor del snabbt kan återvinnas.
Högerledaren hyllade på valnatten Bertil Ohlin för hans insatser
och det är all anledning instämma
i denna hyllning. De senaste åren
har folkpartiledarens personliga
ställning i hög grad förstärkts. I
många kretsar, där man tidigare
såg på honom med skepsis eller
rentav ovilja har han tillvunnit sig
både förtroende och respekt. I det
svåra mellanläge där folkpartiet
hamnat i pensionsfrågan har inte
ens hans energi och skicklighet
hjälpt. Men man kan lita på hans
löfte att komma igen.
Ur konservativ synpunkt är givetvis högerns fortsatta framgångar
en källa till djup tillfredsställelse
– särskilt för dem som upplevt
1936 och 1948 års motgångar och
på sin tid fick höra mycket talas
om :.den döende högern». Därtill är
det ur allmän borgerlig synpunkt
ett gott omen för framtiden att hö-
gerpartiet alltmer kommit att framstå som kärnan i den samlade borgerligheten. Vad Jarl Hjalmarson
med Gunnar Svärd vid sin sida
kunnat uträtta under de senaste tio
åren är något av ett mirakel. Hö-
gerns frammarsch och nuvarande
styrka beror framför allt på den
oböjliga fasthet med vilken partiet
drivit saklighetens talan. Högern
har sagt sanningen till väljarna
även om den varit impopulär –
och väljarna har svarat genom att
269
med röstsedeln i hand ge uttryck
för sin uppskattning av detta. Hö-
gerns fortsatta frammarsch är ett
hälsotecken i svensk politik – ett
vittnesbörd om att allt fler människor vill ansluta sig till en realistisk linje – även om den på kort
sikt innebär vissa personliga uppoffringar. Att särskilt högerpartiet
kan se mot framtiden med tillförsikt framgår också av den nyligen
publicerade opinionsundersökningen om studenternas politiska
intresse. Ca 50 % förklarade sig
sympatisera med högern och av de
politiskt organiserade studenterna
tillhörde ett överväldigande flertal
Sveriges Konservativa Studentförbund. Socialdemokraternas sympatisörer stannade vid l O % – och
detta då universitet och högskolor
bereder sig på en tillströmning, som
inom överskådlig tid kommer att ge
akademikerna med deras inflytande
på opinionsbildningen en ännu
större politisk betydelse.
Valutgången stäckte socialdemokraternas förhoppningar om ett
fast regeringsunderlag.
Förutsättningarna för en borgerlig samverkan ökar. Trenden inom
den för opinionsbildningen på
längre sikt viktigaste samhällsgruppen stärker kärnan i borgerligheten
och går starkt mot socialdemokraterna.
Skriften står nu på väggen! Vill
socialdemokraterna läsa den?
SOCIALDEMOKRATIENs ledare, hrr
Geijer och Erlander, har inkasserat
valresultatet som en stor seger. I
själva verket är det naturligtvis en
allvarlig motgång för dem. Nyvalet
var ett desperat försök från socialdemokratiens sida att återtaga den
totala politiska makten. Man spelade högt och djärvt för att försöka
vända utvecklingens gång.
Det oväntade jordskred, som
drabbat folkpartiet, har för många
fördunklat det faktum att detta försök misslyckades. Den socialdemokratiska ledningen måste utåt hålla
god min i elakt spel, men bakom
kulisserna torde besvikelsen vara
stark. Valinsatsen innebar en mobilisering av partiets och fackföreningsrörelsens alla resurser. För
första gången på många år gick
fackföreningarna i elden med full
kraft. Som taktisk plattform hade
man tagit en för många löntagare
till det yttre lockande lösning av
en stor social reformfråga. Trots
fackföreningsrörelsens insats, trots
den ohämmade löftespropagandan
kring tilläggspensioneringen och
trots försöken i sista stund att taga
monopol på viljan att bevara sysselsättningen blev resultatet oavgjort.
Den knappa borgerliga majoriteten
i väljarkåren består och i andra
kammaren blev det partie remise.
Hr Erlanders situation är fortfarande bekymmersam – såvida han
inte med vilja till samförstånd menar något annat än han tidigare i
handling visat. Det borde dock nu
stå klart för socialdemokraterna att
de är ett minoritetsparti och kommer att så förbli. Hr Erlanders
»starka regering», vilket för honom
egentligen innebar en regerande socialdemokrati, som stödde sig på
majoriteten i båda kamrarna, kommer inte tillbaka. Inte ens med
kommunisternas hjälp kan han regera som han vill. Landet kan icke
styras mot den förenade borgerligheten. Är det att hoppas för mycket
om man föreställer sig att socialdemokraternas begrundan av valets
verkliga innebörd kan skapa möjligheter för en samförståndspolitik,
som räddar det svenska folket från
en inflations-, export- och arbetslöshetskris? I vad mån en dylik förhoppning är berättigad får man så
småningom se. I vart fall borde de
borgerliga partierna göra en än intensivare insats för att klargöra för
väljarna varför statsfinansernas
förfall och företagens svårigheter
angår envar och drabbar envar. Om
socialdemokraterna inte är villiga
till en samlande politik går vi mot
268
en allvarlig ekonomisk kris – där
en ny :.engångsinflation:. torde bli
den första påfrestningen. Utsikterna att i tid avvända faran beror
i första hand på de borgerliga partiernas beredvillighet till inbördes
samförstånd. Dessförutan finns inte
någon grundval för den hårda saneringspolitik, som är nödvändig
– vare sig denna politik utformas
av en demokratisk samlingsregering eller inte.
Det stora frågetecknet beträffande den borgerliga enigheten representeras givetvis av hr Hedlund.
Dock mindre nu än förr! Hans
varmhjärtade vädjanden till små-
företagarna (och folkpensionä-
rerna) har givit en så rik utdelning att hans parti näppeligen kan
engagera sig i nya kohandelsuppgörelser med socialdemokraterna.
Hr Hedlund kommer visserligen att
gå till historien som en av de skickligaste politiska taktiker, som funnits i nyare tid i svensk politik, men
ett konststycke torde dock bli honom övermäktigt: att spänna små-
företagarna för jordbruksintressets
vagn genom att mot hederligt vederlag återigen engagera sig för en
socialdemokratisk nivelleringspolitik med udd mot företagarna. Hans
nya väljare – som tagit honom på
prov – har två primära krav. De
vill ha en kraftig lindring av den
statliga inkomstskatten och förbättrade kreditmöjligheter. Det senare
kravet bereder det honom varken
politiskt eller i sak några svårigheter att tillmötesgå. Men, kraven på
skattesänkning bl. a. genom lindring av progressiviteten eller i varje
fall genom minskad uttagningsprocent lär han inte komma förbi. De
kraven lär socialdemokraterna aldrig acceptera. På den punkten blir
hans agerande därtill bevakat med
argusögon av hans nya väljare. Det
är möjligt att hans anslutning till
tanken på ett beskärande av statsutgifterna hittills haft en mera låt
oss säga platonisk karaktär. Men
han vet väl att skattesänkningarna
endast kan komma till stånd genom
en radikal besparingspolitik. Allmänna fraser om önskvärdheten av
besparingar hjälper inte långt när
siffrorna kommer på bordet. Antingen visar man – som högern –
var pengarna till skattesänkningarna skall tagas, eller också avslö-
jar man att löftena saknar täckning. Småföretagarna vill inte ha
löften- utan konkreta besked: vilken politik kommer hr Hedlund att
verka för- inom en borgerlig koalition eller annorstädes?
Med hr Ohlin vid ledningen i
folkpartiet lär avgörande hinder
inte möta vad detta partis engagemang i en borgerlig samverkan
beträffar. Folkpartiets stora mandatförluster är givetvis beklagliga
ur allmän borgerlig synpunkt –
inte niinst därför att hr Ohlin kan
befaras få större svårigheter än tidigare att vinna gehör inom sitt
parti för sin borgerliga samverkanslinje. Redan ett hastigt studium av röstsiffrorna visar emellertid att folkpartiets mandatförluster till stor del snabbt kan återvinnas.
Högerledaren hyllade på valnatten Bertil Ohlin för hans insatser
och det är all anledning instämma
i denna hyllning. De senaste åren
har folkpartiledarens personliga
ställning i hög grad förstärkts. I
många kretsar, där man tidigare
såg på honom med skepsis eller
rentav ovilja har han tillvunnit sig
både förtroende och respekt. I det
svåra mellanläge där folkpartiet
hamnat i pensionsfrågan har inte
ens hans energi och skicklighet
hjälpt. Men man kan lita på hans
löfte att komma igen.
Ur konservativ synpunkt är givetvis högerns fortsatta framgångar
en källa till djup tillfredsställelse
– särskilt för dem som upplevt
1936 och 1948 års motgångar och
på sin tid fick höra mycket talas
om :.den döende högern». Därtill är
det ur allmän borgerlig synpunkt
ett gott omen för framtiden att hö-
gerpartiet alltmer kommit att framstå som kärnan i den samlade borgerligheten. Vad Jarl Hjalmarson
med Gunnar Svärd vid sin sida
kunnat uträtta under de senaste tio
åren är något av ett mirakel. Hö-
gerns frammarsch och nuvarande
styrka beror framför allt på den
oböjliga fasthet med vilken partiet
drivit saklighetens talan. Högern
har sagt sanningen till väljarna
även om den varit impopulär –
och väljarna har svarat genom att
269
med röstsedeln i hand ge uttryck
för sin uppskattning av detta. Hö-
gerns fortsatta frammarsch är ett
hälsotecken i svensk politik – ett
vittnesbörd om att allt fler människor vill ansluta sig till en realistisk linje – även om den på kort
sikt innebär vissa personliga uppoffringar. Att särskilt högerpartiet
kan se mot framtiden med tillförsikt framgår också av den nyligen
publicerade opinionsundersökningen om studenternas politiska
intresse. Ca 50 % förklarade sig
sympatisera med högern och av de
politiskt organiserade studenterna
tillhörde ett överväldigande flertal
Sveriges Konservativa Studentförbund. Socialdemokraternas sympatisörer stannade vid l O % – och
detta då universitet och högskolor
bereder sig på en tillströmning, som
inom överskådlig tid kommer att ge
akademikerna med deras inflytande
på opinionsbildningen en ännu
större politisk betydelse.
Valutgången stäckte socialdemokraternas förhoppningar om ett
fast regeringsunderlag.
Förutsättningarna för en borgerlig samverkan ökar. Trenden inom
den för opinionsbildningen på
längre sikt viktigaste samhällsgruppen stärker kärnan i borgerligheten
och går starkt mot socialdemokraterna.
Skriften står nu på väggen! Vill
socialdemokraterna läsa den?