Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Kungen under kriget
Inte nöjd med att vara odygdens väktare på den litterära moralens område, söker Dagens Nyheter också
vara dygdens väktare på den politiska moralens område. Att det senare lyckas betydligt sämre än det
förra framgår av en rad ledande artiklar i vilka tidningen nyligen återkommit till problemet om den svenska neutralitetspolitiken under andra
världskriget.
Utgångspunkten för dessa ledare har
varit en stor artikelserie av Dagens
Nyheters utrikesredaktör, Ulf Brandell. Hr Brandeli har i tyska arkiv
letat reda på tidigare opublicerade
akter rörande Sveriges förhållande till
Tyskland under det andra världskriget och i sin tidning offentliggjort
dessa dokument med fortlöpande kommentarer. Genom en mycket omfattande affischkampanj, som annars sällan brukar ägnas stoff av detta slag,
har Dagens Nyheter gjort reklam för
denna »märkliga» artikelserie. Sedan
man väl tagit del av hr Brandelis avslöjanden, har man svårt att tycka att
de riktigt motsvarar förväntningarna.
Det finns mycket litet i hans fynd,
som säger något utöver vad man redan
vet, framför allt genom vårt eget utrikesdepartements vitböcker från perioden i fråga.
Det har följaktligen funnits anledning att undra, varför Dagens Nyheter lagt sådan vikt vid ett material,
som knappast kan ha intresse annat
än för specialister och torde fylla det
överväldigande flertalet av tidningens
läsare med likgiltighet om inte med
leda. Förklaringen står att finna i de
fyra ledande artiklar, som tidningen
publicerat i anslutning till hr Brandelis artikelserie. De två senare av
dessa ledare, som handlar om »Eftergiftspolitikens motiv» resp. »Eftergiftspolitikens dilemma» har sitt intresse huvudsakligen därför att de
vittnar om en viss tillnyktring hos
ledarskribenten. Han diskuterar bl. a.
regeringens och pressens hållning och
slutar med att erliänna att här föreligger ett dilemma, inte en fråga om
svart och vitt och att följaktligen ett
generellt och bestämt omdöme blir
vanskligt. »Den kritik, som kan riktas
mot de styrande – de som var antinazister, beslutna att göra motstånd,
undfallande endast i diplomatisk anpassning – blir av begränsad räckvidd; något skäl till moraliskt fördö-
mande i dessa fall finns inte.» Detta
medgivande måste sägas innebära ett
häpnadsväckande framsteg på denna
spalt, i denna tidning, i denna fråga.
Sedan dessutom f. utrikesminister
Gi.inther i ett långt inlägg i Dagens
Nyheter, lika välgörande genom sin
saklighet som genom sin torra ironi,
på alla väsentliga punkter vederlagt
den kritik, som från tidningens sida
riktats mot samlingsregeringens politik, kan de bägge senare ledarna saklöst lämnas därhän.
Det är däremot inte fallet med de
båda föregående, som är skrivna i ett
tillstånd av högsta affekt och där skribenten verkligen anser sig finna skäl
för ett moraliskt fördömande. Dessa
ledare behandlar, inte oväntat kung
Gustaf V: s hållning under kriget.
Kungen utsätts för så våldsamma an- 8
grepp, att man inte kan varJa sig för
misstanken att ett av huvudsyftena
med den brandeliska artikelserien
måste ha varit att skaffa stoff till ytterligare några nummer i den antimonarkistiska följetong, som sedan
något årtionde tröttat läsarna av DN:s
ledarspalter. Till tonen skiljer sig de
nya bidragen inte från de tidigare:
kung Gustaf beskylls för »aktiv inställsamhet» mot tyskarna, för nazistsympatier, bristande känsla för parlamentarisk och konstitutionell praxis och
allmän omdömeslöshet. Men de på-
minner även så till vida om de föregående numren i serien, som de vilar
på ett ur saklig synpunkt mycket
bräckligt underlag.
Vad som framför allt uppväcker
DN:s indignation är ett samtal kung
Gustaf haft med legationsrådet Danckwort i samband med det tysk-ryska
krigets utbrott vid midsommaren 1941.
Enligt vad Danckwort rapporterat,
skulle kungen ha framfört sin lyckönskan till Hitler, uttalat sin glädje
över Fiihrens beslut att utrota den
pest, som kommunismen innebär och
försäkrat att ojämförligt största delen
av svenska folket delade hans åsikt i
denna fråga.
Om man först dröjer vid de källkritiska synpunkterna – har det inte en
gång för alla konstaterats, att man
måste ta en diplomatisk rapportering
av denna art med en försvarlig nypa
salt? Det ligger i sakens natur att en
beskickningstjänsteman – t. o. m. om
hans uppdragsgivare heter Unden men
än mer om han heter Hitler eller Ribbentrop – har intresse av att ge sina
överordnade rapporter, som motsvarar
deras önskemål och förhoppningar.
Kan man under sådana förhållanden
utgå från att varje formulering han
tillskriver sina sagesmän är korrekt
återgiven? Frågan har diskuterats flera
gånger tidigare i liknande sammanhang, senast när det gällde envoyen
Schnurres referat av sina samtal med
hr Giinther och svaret har varje gång
blivit nej. Dessa synpunkter underströks också kraftigt av hr Giinther i
dennes genmäle till DN.
Ser man sedan till vad kungen uppges ha sagt, så skulle man – oavsett
om ordalydelsen är den riktiga –
kunna fråga sig om de åsikter han gav
uttryck åt verkligen är så chockerande. Att kommunismen är en pest,
torde vara en uppfattning som, av allt
att döma, inte ens är hr Tingsten
främmande. Att det vore önskvärt att
den kunde utrotas, följer så att säga
självklart ur premissen. Och att ojämförligt största delen av svenska folket
delar denna åsikt var förmodligen lika
sant då som det är nu. En annan sak
är om det är lämpligt av statsöverhuvudet i en neutral stat att, låt vara ej
för publicering, uttala sig på detta
sätt. Det i princip riktigaste och för
folkmeningen mest representativa hade
naturligtvis varit att uttrycka en förhoppning om att Djävulen och Belzebub skulle förgöra varandra. Men hade
det inte i betraktande av omständigheterna varit litet mycket begärt? Det
diplomatiska umgängets praxis medger inte alltid ett strikt tillämpande av
neutralitetsprincipen.
Därmed må vara hur som helst –
det viktigaste argumentet mot DN:s
uppläggning återstår alltjämt: är kritiken riktad mot rätt forum? Finns det
någonting som tyder på, att kungen i
berörda stycken inte handlat i fullaste
samklang med sin regering och framför allt de närmast ansvariga, statsminister Hansson och utrikesminister
Giinther. Det framgick i varje fall inte
av Per Albin Hanssons svar på kungens andra borggårdstal och det framgår inte heller av hr Giinthers inlaga
i DN. T. o. m. en av de tyska diplomater DN åberopar, säger själv, att han
har en känsla av att kungen fått direktiv. I praktiskt taget varje samtal
med tyska diplomater betonade kungen
eftertryckligt – vilket också bestyrkts
av Giinther – Sveriges önskan att
vidmakthålla sin neutralitetspolitik,
att inte gå med i kriget på någon sida
och han försummade inga tillfällen
att exempelvis varna för det dåliga
intryck på den svenska opinionen som
tyskarnas framfart i Norge gjorde. DN
borde f. ö. i det sammanhanget ha
nytta av att dra sig till minnes att det
inte var kung Gustaf som proponerade
att kung Haakon skulle abdikera –
utan det norska stortinget.
Om Gustaf V gratulerade tyskarna
till angreppet mot Ryssland kan det
väl mot denna bakgrund knappast –
som DN vill – kallas för att »Öppet
ta parti för de regimer, som var förhatliga för de flesta svenskar». Snarare får det väl betraktas som ett led
i den politik, vilken till kommandochefen general Kellgrens vägledning
en gång formulerades i de drastiska
orden: »Håll dem för fan vid gott humör!» Kung Gustaf synes under dessa
omständigheter i högsta grad vara att
hänföra till den kategori, beträffande
vilken enligt DN inga skäl till moraliskt fördömande förefinns. Och skall
den ovan karakteriserade politik, till
vilken DN på den tiden ingalunda stod
oförstående, klandras, bör klandret
riktas mot regeringen snarare än
mot kungen.
Hur absurd DN:s förtrytelse över
kung Gustafs lyckönskan till Hitler i
själva verket är, visas på ett slående
sätt av ett citat, som Svenska Dagbladet dragit fram i ljuset. Tre veckor
efter det tysk-ryska krigets utbrott
skrevs på samma spalt i DN, där man
nu ondgör sig över kung Gustafs inställning, följande:
Det skall sägas öppet med ledning
av vad man nu vet, att Tysklands insats i öster varit av största betydelse
för Finland och därmed också för
Sverige. Tyskland har åtminstone tills- 9
vidare avvärjt en mycket allvarlig fara.
Att förneka detta vore att göra sig
blind för den bolsjevikiska stormaktens hänsynslösa och obegränsade
maktsträvanden.
Vad är detta, frågar Svenska Dagbladet annat än ett uttryck för samma
känslor, som i den tyska rapporten
tillskrivits Gustaf V – må vara uttryckta i andra ordalag. Men just beträffande det ordagranna återgivandet
av svenska uttalanden i tyska rapporter finns det ju all anledning att vara
skeptisk. Och detta skrev alltså DN i
en situation, då för att låna tidningens ord ur ledaren om »Nazistsympatier på tronen»: »Västeuropa var krossat, England dignade under den tyska
bombningen och Rysslands totala besegrande syntes ligga inom räckhåll.»
Förfärligt inte sant? Det är så att man
måste misstänka nazistsympatier inte
blott på tronen utan också på DN:s
redaktörsstol sommaren 1941. Ty tar
inte Dagens Nyheter i det nyss citerade stycket från 1941 öppet parti för
en av de regimer, vilka var förhatliga
för de flesta svenskar.
Nu säger DN visserligen i sitt svar
på hr Giinthers genmäle att »tidningens nuvarande ledning saknar skäl att
ta ställning till . . . den politik, som
tidningen drev under kriget». Detta är
dock, som Svenska Dagbladet påpekat,
en kostlig tanke. Om tidningen saknar
anledning att ta ställning till sin egen
politik under kriget, varför saknar den
då inte anledning att ta ställning till
andra tidningars, eller t. o. m. regeringens politik under kriget, frågar
Svenska Dagbladet.
Att ta reda på och publicera dokument rörande Sveriges förhållande till
främmande makter under historiskt
viktiga epoker är i och för sig ett aktningsvärt företag. Men att därur dra
förhastade slutsatser för att få material till antimonarkistiska kampanjer
förefaller inte lika aktningsvärt. DalO
gens Nyheters ledare om :mazistsympatisören» på tronen har sitt psykologiska intresse mindre som belysning
av kung Gustafs än av professor Tingstens själsliv.
NATO-mötet
Det strax före jul avslutade NATO-mö-
tet syftade i första hand till att söka
formerna för ett provisorium – den
fria världens försvar i avvaktan på det
absoluta vapnet, den interkontinentala
kulbaneroboten. Resultatet blev förvisso sökt i formen: ett hederligt gesällprov i det möjligas konsthantverk
snarare än det sekulära mästerstycke
som lekt eldsjälen Spaak, NATO:s nye
generalsekreterare, i hågen.
De kroniska friktionspunkterna inom
NATO, som alltsedan Suezkrisen blivit
alltmer inflammerade, hade väl i och
för sig motiverat att göra detta möte
till en dramatisk anspänning i försö-
ken att finna helande lösningar. Men
självfallet var det i första hand de
ryska rymdsatelliterna och deras vittnesmål om ett sovjetiskt tekniskt försprång som kom att prägla konferensen. Det har för NATO:s huvudmän
framstått som oundgängligen nödvändigt icke blott att militärt utjämna den
förskjutning i terrorbalansen, som inträtt med Sputnik, utan även att stilla
den oro och de upplösningstendenser,
som denna förskjutning förorsakat
inom alliansen. Joseph Alsop framhöll
som sammanfattning av en beaktansvärd artikel i New York Herald Tribune annandag jul, att NATO på sistone uppvisat alla de klassiska symptom, som alltid åtföljer en allvarlig förskjutning i en bestående maktbalans
– en försvagning av allianserna på
den sida som kommit i underläge och
en ökad villighet att parlamentera med
den sida som vuxit i styrka, i förhoppningen att den starke icke skall insistera på konsekvenserna av sin styrka.
Mot denna bakgrund är det lättare att
förstå det symbolvärde man på amerikansk sida knutit till president Eisenhowers personliga närvaro i Paris och
de ambitioner som förmått denne aktningsvärde åldring att lämna rekonvalescensens gröna golfbanor för att resa
dit.
Vad som mest frapperar i hela diskussionen kring NATO-konferensen är
hur i ett enda slag den nya krigfö-
ringen stigit ned ur militärteoriens
tunna luft till den praktiska politiken.
Divisionsaritmetiken har ersatts av
räckviddskalkyler, operationskartans
kulörta slagriktningspilar har fått vika
för basnätets mera statiska betraktelsesätt.
I den mån det med stöd av den
strida floden av främst amerikanskt
informationsmaterial efter Sputnik är
möjligt att göra en aktuell positionsbestämning i robotkapprustningen skulle
den väl närmast taga fasta på följande
huvudpunkter.
1. Ryssarna har fört en serie medeldistansrobotar (räckvidd upp till 2 500
km) fram till provskjutning med i stort
sett tillfredsställande resultat. Vad gäller de interkontinentala robotarna
(räckvidd upp till 8 000 km) är ovissheten större, men det anses att man
disponerar över vissa typer vilka fyllt
räckviddsproven men har vissa frågetecken vad gäller styrbarheten. Ingenting är känt beträffande vilken produktionsnivå den senare robottypen befinner sig på. Ryssarna synas ha ett markerat försprång vad gäller utvecklingen
av raketbränslen, manifesterat genom
Sputnik, men har större svårigheter
med instrumenttekniken.
2. USA disponerar över ett antal tekniskt fullgoda och i produktion varande robotar med räckvidder upp
till ca 1 000 km. De två typiska medeldistansrobotarna »Thor» och »Jupiter», konstruerade inom flygvapnet
————————–~~——–~—-~~~—.———————————-
respektive armen, är i allt väsentligt
färdigutvecklade för serieproduktion
med leveranser inom 1 a 1 1 /. år. Flottans motsvarande projekt torde ligga
något efter tidsmässigt.
Av projekten med tillämnad interkontinental räckvidd är »Atlas» det
längst avancerade; ett eller ett par begränsade, i princip lyckade avskjutningsförsök har gjorts. Löpande produktion torde emellertid ligga åtminstone ett par år framåt i tiden.
Det är mot bakgrunden härav frå-
gan om basering av amerikanska ruedeldistansraketer i de europeiska
NATO-länderna kom att bli en huvudpunkt vid Paris-konferensen.
Att USA :s och den militära sakkunskapens synpunkter här lätt skulle råka
i konflikt med vissa europeiska opinioner stod väl klart ganska långt före
Paris-konferensen. De skandinaviska
NATO-ländernas sedan länge fastlagda
politik i basfrågan uteslöt a priori anläggandet av utskjutningsbaser på
norskt eller danskt territorium, något
som vid första tillfälle artigt men bestämt offentligen underströks av danska och norska vederbörande. Mera
överraskande var Adenauers uppslutning på Gerbardsens sida i robotdebatten. Många tecken tyder på en begynnande tilltro på tyskt håll till möjligheterna att åtminstone i begränsade
frågor nå resultat genom direkta förhandlingar med Moskva. Detta i förening med de ansatser att vinna socialdemokraterna för enhet i utrikespolitiska frågor som på sistone gjorts från
CDU :s sida har sannolikt stämt Adenauer till ökad försiktighet. Denna inställning hos den som alltmer framstår som kontinentens ledande statsman har icke kunnat undgå att påverka
andra regeringschefer med ömtåliga
hemmaopinionsproblem och breddat
den falang som yrkade på ett förhandlingsförsök med ryssarna före definitivt beslut i robotbasfrågan.
11
Dessa stämningar i Europa var naturligtvis inte obekanta för amerikanarna och tidningsrapporterna om att
de inneburit en chock för Eisenhower
och Dulles får nog skrivas på pressens
legitima önskan att dramatisera. Hur
stor motvilja Dulles än må ha haft mot
ett fortsättande av de i hans tycke meningslösa avrustningsdiskussionerna
med ryssarna, och hur stort Pentagans
intresse i en tidig planering av baseringen för de medeldistansrobotar
som börjar levereras om något år, har
man nog haft de optionala lösningarna
på känn redan innan man for till Paris.
Man lyckades också åstadkomma en
slutkorumunike i försonlighetens tecken, baserad på det faktum att de omstridda robotarna ännu befinner sig
hinsides de amerikanska automatsvarvarna. Under väntetiden skall general
Norstad individuellt känna sina kommittenter ytterligare på pulsen i basfrågan, samtidigt som man på högre
ort skall söka pejla den ryska inställningen.
Science fiction och vapenteknik
Serlan de uppseendeväckande ryska
framgångarna på satellitforskningens
område givit ett grundskott åt allmänhetens förtröstan till den amerikanska
teknikens självklara överlägsenhet har
fjärrvapnen helt naturligt kommit att
dominera den militärpolitiska debatten. Hotfulla antydningar från ryskt
håll om lyckade experiment med robotvapen av olika typer måste nu tagas med större allvar än som skedde
under den tid västerlandet i allt för
hög grad byggde sin säkerhet på USA :s
försprång i fråga om de nya förstö-
relsemedlen. Emellertid förefaller det
nu ofta som om opinionen skulle tendera mot en överdrift åt andra hållet.
Ej sällan framställes den ryska övermakten även i fråga om robotvapnen
·~:e …~ · ·\·.-,-;;~…~~~~·~r’····<···· ……-~ ””y···.-c..,.•.,..,.
———-~——————————————–
12
som ett obestridligt faktum. Typiskt är
t. ex. följande uttalande i Expressen
den 27 december 1957:
»Sovjetunionen kan från sina raketbaser som bl. a. är stationerade i Baltikum rikta förödande slag mot vilken
del som helst på jordklotet medan Förenta staterna i avsaknad av interkontinentala robotprojektiler inte kan försvara sig effektivt annat än från baser
som är belägna i Europa och Afrika.»
(»Inför högsta Sovjet.»)
Så kategoriska uttalanden tyder på
att man förbisett betydelsefulla faktorer i det invecklade problemet. I själva
verket finns inte stöd för tanken att Sovjetunionen ännu skulle kunna genomföra de angrepp med interkontinentala
missiler som föresvävar skribenten. En
sak är att konstruera och avskjuta ett
sådant vapen. En annan och vida svå-
rare iir att få ner den på avsedd plats
utan att den förstöres av friktionsvärmen. Visserligen anses nedfartsproblemet »i princip>> löst. Detta antagande
grundas som känt på att Eisenhower i
TV kunnat demonstrera ett föremål
som sades vara ett lyckligen nedfallet
fragment av en missil av den typ det
här gäller. För att missilen skall ha
den förstörande verkan »mot vilken
ort som helst» som man föreställer sig
fordras emellertid att den är armerad
med en väteladdning. Om man räknar
med att den ryska tekniken medger
samma noggrannhet i styrningen av en
interkontinental missil som den man
påstår sig ha uppnått med sina medeldistansvapen innebär detta enligt den
militärtekniska expertisen att man vid
anfall mot mål i USA måste räkna med
ett navigationsfel av c :a 15 km, vilket
givetvis förutsätter att projektilen laddas med väteladdning för att rimlig
förstörelseeffekt skall kunna påräknas.
Att oskadd få ner stridsladdningen är
ett vida svårare problem än att bärga
själva robotkroppen. Inget tyder på att
det ännu är löst.
Under dessa förhållanden torde
NATO :s beslut att stationera medeldistansrobotar i Europa böra tolkas på
annat sätt än som skett. Det finns inget
skäl att se detta projekt som ett desperat försök att kompensera en obestridlig underlägsenhet i fråga om interkontinentala missiler. Den ryska reaktionens skärpa visar tvärtom, synes
det, att man bedömer detta tillskott
till Västerns aktuella försvarskraft
som ett allvarligt streck i räkningen.
Det är ingalunda den lugna överlägsenheten hos den som vet sig vara ensam
innehavare av »det absoluta vapnet»
som präglar den sovjetryska hällningen. Fastmer ger den vid handen,
att situationen än så länge icke domineras av de interkontinentala vapnen
utan av medeldistansvapen. På detta
fält ligger USA tydligen ännu väl
framme. Perspektiv av den art Expressen skisserar tillhör dess bättre
ännu inte realiteternas värld. Faran är
självfallet allvarlig, men vederhäftiga
informationer ger inte grund för en
panik som lätt nog kan framkalla defaitism inför framtidens försvarsproblem.
Inventeringen av de privata arkiven
Den svenska historiska forskningen
hämtar sitt källmaterial inte bara frän
de statliga arkiven utan också till stor
del frän arkiv i privat ägo. Dessa privata arkiv omspänner mänga områden
av värt samhällsliv. Till dem hör brev,
dagböcker och anteckningar av politiker, ämbetsmän, författare och forskare men också affärsarkiv och handlingar från föreningar och folkrörelser. Till samma kategori hör också de
mänga släkt- och gärdsarkiven.
Arkivvården hos de offentliga myndigheterna är numera tämligen väl organiserad, även om lokalförhållandena
på sina håll är under all kritik. Helt
annorlunda förhäller det sig med de
privatägda arkiven. Alla de som sysslat
med lokala inventeringsarbeten kan berätta om hur dessa arkiv skingrats och
förstörts. Fukt och brand är de ständiga fienderna, men bristande intresse
hos arkivägaren är nästan lika allvarligt. Gods och gärdar växlar ägare, en
rörelse läggs ner, de gamla arkivrummen skall användas till annat ändamål
– varje sådan händelse kan utlösa ett
beslut om förstörelse av värdefulla
handlingar. Medan fornminnesvården
sedan länge varit reglerad genom lagstiftning, har de många gånger lika
oersättliga skriftliga urkunderna inte
ägt något liknande skydd. Denna förstörelseprocess pågår ännu i dag.
stora ansträngningar har gjorts från
enskilt håll för att undersöka olika
grupper av privatägda arkiv. På 1930-
talet lät sålunda professor Eli Heckscher inventera en rad företagsarkiv
genom det ekonomisk-historiska institutet i Stockholm. Vid samma tid tog
Jordbrukareungdomens Förbund initiativet till en stor släktgårdsinventering. Under senare år har särskilt
gärdsarkiven längs västkusten blivit
föremål för undersökning – det är
arkivmän och historiker i Göteborg
som står bakom denna verksamhet. I
samband härmed bör man också
nämna det arbete som bedrivs för att
inventera folkrörelsernas arkiv liksom
också den undersökning av enskilda
militära arkiv, som företas frän Krigsarkivets sida.
Det är dock nödvändigt att alla tillgängliga krafter samordnas genom ett
centralt organ, som kan överblicka
hela arbetsfältet och leda registreringsarbetet Sårlana centrala arkivkommitteer har tillsatts i de flesta europeiska kulturländer. Danmark har
gått i spetsen: här tillsatte Videnskabernes Selskab redan år 1922 en kom- 13
mission med uppgift att undersöka de
i enskild ägo befintliga arkiven, och
är 1948 bildades ett särskilt »Erhvervsarkiv» i Aarhus för att förvara
de danska företagens arkiv. I Finland
arbetar sedan är 1951 en kommitte för
att rädda värdefulla privata arkiv, och
där har man också genom särskild lagstiftning sökt reglera de enskilda arkivens ställning. I Norge bildades år
1954 en privatarkivkommission med
i stort sett samma uppgifter som i Danmark och Finland.
I Sverige har däremot ingenting hittills vidtagits i frågan. Redan år 1948
gjorde Historiska Föreningen en framställning till ecklesiastikministern, i
vilken man hemställde om åtgärder för
att hindra förstöringen av värdefulla
handlingar i enskild ägo. Riksarkivarien tillstyrkte livligt förslaget, som
ännu – nio är efteråt – vilar i ecklesiastikdepartementet. Vid 1955 års
riksdag togs frågan upp igen i en fyrpartimotion av professor Håstad m. fl.
I denna åberopade man exemplen från
de nordiska grannländerna och framhöll att en central arkivkommitte
också borde tillsättas i Sverige. Kommitten skulle utgöra den sammanhållande ledningen, när det gällde att
tillvarata och förteckna privatarkiven
och ge råd åt deras ägare. Utredningen borde anförtros åt arkivmän,
men även representanter för sociala,
ekonomiska och ideella grupper borde
få medverka i denna.
Allmänna beredningsutskottet ställde
sig synnerligen positivt till förslaget
och förklarade att det med hänsyn till
den ständiga risken för skingring och
förstörelse av materialet var angeläget
att vidtaga snara åtgärder. Ecklesiastikdepartementet hade vid tillfrågan
förklarat, att en utredning skulle tillsättas »i en nära framtid», och utskottet uttalade sin tillfredsställelse över
att önskemålen blev tillgodosedda på
detta sätt. Riksdagen gav sitt bifall till
14
vad utskottet hade yrkat. Därefter
skedde ingenting från ecklesiastikdepartementets sida!
Vid 1956 års riksdag riktade herr
Håstad en fråga till ecklesiastikministern om vad som gjorts ifråga om den
utlovade utredningen. Svaret blev att
man förberett en utredning inom departementet men att man ansett det
lämpligt att först söka åstadkomma en
kungörelse om gallring av de kommunala arkiven och i samband därmed
börja arbetet med de allmänna gallringsfrågorna, innan man tog upp frå-
gan om centrala åtgärder för att inventera de privata arkiven. Svaret var en
ren undanflykt, eftersom frågan om utgallring av de kommunala arkiven inte
har något att göra med den fråga det
här gällde. Något arbete med de allmänna gallringsfrågorna har inte heller igångsatts från departementets
sida.
Två år har snart hunnit förflyta sedan frågan om de privata arkiven senast var uppe i debatt i riksdagen.
Gång på gång har man från ecklesiastikdepartementets sida lovat en snar
utredning i ämnet, men löftena har
inte hållits. Institutioner, forskare och
representanter för folkrörelserna har
understrukit det nödvändiga i att de
privata arkiven blir inventerade och
tillvaratagna, innan ytterligare förstö-
relse hinner övergå dem, och riksdagen har gett sitt kraftiga bifall till att
en sådan utredning tillsätts. Den nye
ecklesiastikministern är skyldig att
med det snaraste redovisa för sina åtgöranden i denna viktiga kulturfråga!