Civilförsvaret i stöpsleven

CIVILFÖRSVARET I STÖPSLEVEN
ATT CIVILFÖRSVARET ingår som ett
led i vårt totala försvar jämsides
med krigsmakten och med det ekonomiska och det psykologiska försvaret vet helt säkert de flesta. Att
denna länk är omistlig är det vida
färre som vet. Däremot finns det
många, som tycker att civilförsvaret är tråkigt, ett kanske nödvändigt ont som man vill bli så lite
som möjligt besvärad av. Det finns
flera orsaker till denna alltför
spridda reaktion och viktigast
bland dem okunnighet om vad det
gäller.
Civilförsvaret eller snarare behovet därav är årsbarn med det förhållandet att kriget blivit totalt. Vi
måste räkna med att en angripare
– om kriget kommer – söker
bryta vår vilja till motstånd inte
bara genom att nedkämpa våra
stridskrafter utan också sätter in
massförstörelsevapen mot allt och
alla som tjänar vår krigsförsörjning och mot hemorten i terrorsyfte. Det som finns ovan jord kan
nås av sådana vapen framförda
från baser utanför våra gränser
och ofärden kan komma utan
skymten av en förvarning.
Hotet från massförstörelsevapAv överste OLOF SUNDELL
nen blir omedelbart dödande det
ögonblick det utlöses, om ingenting görs för att möta det. Därur
kan härledas den ena av civilförsvarets uppgifter, att så långt möjligt förebygga massdöd genom en
långt driven utrymning av de större
tätorterna och en utspridning av
människor, husdjur och flyttbar
egendom. För det fåtal som lämnas
kvar återstår endast att gå under
jorden i väl skyddade berg- eller
betongrum.
Hur denna massevakuering skall
förberedas och genomföras tog
statsmakterna ställning till vid
1956 års höstriksdag. Planläggningsarbetet för denna del av civilförsvaret är i full gång. De problem,
som därigenom aktualiseras, är besvärliga, ja delvis utomordentligt
komplicerade och svårbemästrade.
De skall dock inte beröras i denna
artikel med ett undantag. En förutsättning för att en utrymning, som
kommer att direkt omfatta inemot
halva landets befolkning och kännbart beröra den andra hälften, inte
skall urarta i kaos är, att den beordras och i huvudsak hinner genomföras innan kriget bryter löst.
Det krävs alltså av en svensk rege- 300
ring att bokstavligen talat vända ut
och in på hela vårt samhälle på
erfarenhetsmässigt osäkra indikationer. Låt oss säga att det går att
genomföra utrymningen på minimum x dar. Vet en regering med
någorlunda säkerhet att vi inte blir
angripna förrän denna tidsfrist
gått till ända? J ust i dessa dagar
för 18 år sen var denna fråga aktuell här i Norden. Det gällde den
gången inte utrymning utan i
första hand militär mobilisering
och stärkt beredskap av civilförsvaret. Frågan ställdes inte trots
mycket säkra underrättelser om
förestående angrepp och våra
grannländer fick betala med dryga
fem års ockupation. Att vi själva
kom undan med ett förskräckelsens nödrop var inte vår förtjänst.
Frågan är om vi minns den läxan,
om det blir en nästa gång.
Den andra grenen av civilförsvaret är den skadeavhjälpande. Den
syftar till att rädda skadade och
innestängda människor, att föra
dem ur områden, som utsatts för
radioaktiv beläggning eller gasbeläggning och att bekämpa skador
på egendom. Hur detta skall gå till,
har en kunglig kommitte använt
fem år att utreda. Den har under
tiden också hunnit med att yttra
sig om förslag rörande bl. a. utrymningen, som försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen såg sig nödsakade att göra. Jämsides med den
här nämnda kommitten har dessutom statens organisationsnämnd
arbetat med frågan om civilförsvarsstyrelsens organisation och
med hur civilförsvaret i läns- och
lokalinstansen skall administreras
och ledas. Vidare har en enmansutredning haft att ta ställning till
hur civilförsvarets personal skall
utbildas och övas och slutligen har
frågan om inrättandet av en särskild civilförsvarsskola studerats
av härför anlitad expertis.
Alla dessa utredningar har på
sistone blivit färdigställda; den
första av dem har dock inte mäktat slutföra sitt uppdrag. Alltjämt
saknas kapitlen om ändringar i civilförsvarslagstiftningen, detaljförslag om skyddsrum och materiel
för det allmänna civilförsvarets
ledning och enheter, förrådsorganisationen och personal i den regionala administrationen samt om
medverkan av frivilliga försvarsorganisationer. Vad som sålunda resterar kommer att redovisas snarast
möjligt, ett i detta kommittesammanhang tänjbart begrepp.
Det civilförsvar vi enligt alltjämt
gällande planläggning skall organisera i krig betecknades en gång som
en koloss på lerfötter. Omdömet
gällde främst den skadeavhjälpande
organisationen. Den har inte blivit
mindre otymplig under de många
utredningsåren. Den är tvärtom på
god väg att vittra sönder av osäkerhet om målsättningen och av brist
på underhåll och förtroende.
Att de nu presenterade utlåtandena avvaktats med otålig spänning, är därför naturligt. Vad de
kan leda till i form av reella åtgärder, sedan remissyttrandena i mitten av juli kommit in och regering
och riksdag sagt sitt, är för dagen
ovisst. Huvudintrycket är emellertid positivt. Kolossen har bantats
kraftigt till förmån för effektiviteten, fötterna och därmed rörligheten har väsentligt stärkts.
I den lokala instansen föreslås
att antalet civilförsvarsområden
minskas från nuvarande 352 till
124. Kommitten har därmed konfirmerat en utveckling mot till ytan
större enheter, som i realiteten delvis redan genomförts enligt av civilförsvarsstyrelsen meddelade direktiv. Därmed vidgas möjligheterna till kraftsamling och samverkan under enhetlig ledning, man
vinner ett bättre hushållande med
bättre resurser, en rationalisering,
som främst betingas av massförstö-
relsevapnen.
Inom varje sådant område skall
sex kårer organiseras, utbildas och
övas, en för vardera bevakning,
brandbekämpning, räddningstjänst,
sjukvård, utrymning och ledning.
Samhällets både personella och materiella resurser skall utnyttjas så
långt möjligt är.
Bevakningskårerna skall ombesörja ordningshållning och markbevakning samt medverka vid genomförandet av undanförsel och
förstöring, om ockupation förestår.
I sådan kår skall ingå dels inom
området befintlig kommunal ordningspolis, dels särskilt uttagna,
som utbildas till civilförsvarspolismän. styrkan varierar efter de lo- 301
kala förhållandena. Sammanlagt
beräknas personalbehovet för hela
landet kunna begränsas till 35 000.
stommen i beredskapsbrandkå-
rerna skall bestå av personalen i
de kommunala yrkes- och borgarbrandkårerna, som finns i de olika
tätorterna. I sådana med över 5 000
invånare förstärks dessa fredstida
kårer med dels vapenfria värnpliktiga, som efter utbildning i brandtjänst motsvarande värnpliktsutbildningen krigsplacerats i civilförsvaret samt dels med inskrivna civilförsvarspliktiga, vilka icke är
yrkesmän. I de mindre tätorterna
och på landsbygden föreslås icke
någon utökning av den fredstida
brandorganisationen. Behovet av
brandpersonal för det allmänna civilförsvaret beräknas till ca 40 000
och antalet motorsprutor till drygt
2 500. Av personalen är omkring
18 000 yrkesbrandmän och 5 500
vapenfria värnpliktiga. Inemot
16 000 civilförsvarspliktiga måste
manskapsutbildas.
I räddningskårerna med sammanlagt inemot 28 000 man skall
ingå personal för röjning och reparation som är anställd vid kommunala verk, hos specialfirmor i el-,
gas- och rörledningsbranscherna
samt vidare för bombröjning och
indikering avsedda specialister.
Fredstida maskinutrustning inom
området skall utnyttjas.
sjukvårdskårerna skall sammanlagt tilldelas nära 32 000 personer.
Huvuddelen utgörs av samariter
och bårbärare. Då förbandsstatio- 302
ner och -platser i samband med anfall upprättas, tillföres varje sådan
enhet läkare, tandläkare och sjuksköterskor från närbelägna beredskapssjukhus. Civilförsvarets sjukvård tar sikte på att efter anfall ge
en första hjälp; de sålunda omhändertagna som behöver fortsatt vård
överförs till beredskapssjukhus
eller till andra vårdformer.
För utrymningsverksamheten beräknas en sammanlagd personalstyrka av inemot 17 000 personer
mot 90 000 enligt nu gällande planer. I utrymningskårerna bör ingå
i första hand civilförsvarspliktiga
som i fredstid förvärvat erfarenheter och insikter i befolknings-, bostads- och socialvårdsfrågor. I
princip uttas denna personal endast
för uppgifter som kan antas bli av
stadigvarande natur. Det förutsätts
att övriga civilförsvarskårer, kommunala myndigheter och frivilliga
kommer att tillfälligt tas i anspråk
både vid uppbrottet från de fredstida boplatserna, vid transporterna
och vid inkvarteringen.
Vad så beträffar civilförsvarets
ledning inom civilförsvarsområ-
dena har kommitten sammanlagt
för ledningskårerna uppskattat personalbehovet till drygt 23 000.
Personalen vid ledningskår skall
biträda civilförsvarschefen vid ledningen av verksamheten inom civilförsvarsområdet och i samband
därmed jämväl ombesörja observations-, sambands- och underhållstjänst.
I spetsen för verksamheten skall
inom varje civilförsvarsområde finnas en civilförsvarschef, vanligen
en polischef såsom f. n. är fallet.
Vederbörande länsstyrelse skall
dock kunna förordna annan lämplig person att vara civilförsvarschef.
Varje civilförsvarsområde indelas i
distrikt, i allmänhet ett för varje
kommun som ingår i området.
Det är åtskilliga funktioner som
skall fullgöras av en civilförsvarschef i krig. Han skall kontrollera
beredskapen hos de enheter som
står till hans förfogande, hålla nära
samband med den militära luftbevakningen för att följa den fientliga flygverksamhet, som kan beröra hans område, ge order om alarmering, snabbt skaffa sig en bild av
uppkomna skador och förluster,
sätta in sina styrkor för bekämpning av skador, rekvirera hjälp då
så behövs, svara för underhållstjänst, personalersättning osv.
I civilförsvarets barndom räknade man med att personalen i de
olika enheterna inom det allmänna
civilförsvaret skulle mellan anfallen kunna utföra sitt civila yrkesarbete vid sidan av civilförsvarstjänsten. Detta förutsatte att de
olika styrkorna vid larm samlades
på platser inne i tätorterna inte alltför långt från de civila arbetsplatserna. De moderna anfallsvapnen
tvingar emellertid ut civilförsvarets
enheter till beredskapsgruppering
på betydande avstånd från tätorterna och därtill kommer att förvarningstiderna mellan larm och
anfall kan förutses bli mycket korta
och ofta t. o. m. reduceras till noll.
Följden härav blir att personalen
i civilförsvarskårerna i allmänhet
inte kan fullgöra eget yrkesarbete.
Civilförsvarstjänsten blir alltså liksom krigstjänsten heltidstjänst.
Undantag från denna regel blir det
endast i orter med mindre än 5 000
invånare och på den rena landsbygden.
Utredningen räknar med att personalbehovet vid skadebekämpning
liksom vid utrymningens genomfö-
rande kan komma att ökas högst
väsentligt. Någon motsvarighet till
nuvarande block- och hemskyddsorganisation skall emellertid ej finnas. Reserverna får mobiliseras
bland den icke inskrivna civilförsvarspliktiga personalen och det
förutsättes därvid att den har åtminstone någon insikt om de enklaste åtgärderna för självskydd.
Det antydes flerstädes, att frivilliga
försvarsorganisationer här kan få
ett viktigt och omfattande arbetsfält. Som inledningsvis nämnts avser kommitten att komma med särskilt förslag härom.
En betydelsefull förstärkning av
vårt civilförsvar innebär tillkomsten av ett regionalt civilförsvar i
form av rörliga undsättningskårer,
bombröjningsavdelningar samt gasskyddslaboratorier.
Sammanlagt föreslås 22 undsättningskårer, avsedda för verksamhet inom 13 olika undsättningsområden. Varje kår räknar 386 man
fördelade på enheter för räddningsuppgifter och brandbekämpning,
303
vattenförsörjning, bevakning m. m.,
vartill kommer personal och materiel för depåer. Dessa kårer är avsedda att sättas in i katastroffall
till understöd av det lokala civilförsvaret.
Personalen rekryteras bland
värnpliktiga som fullgjort första
tjänstgöring och som är byggnadskunniga, elektriker, rörmontörer,
svetsare osv. De uttas vid 28 års
ålder och beviljas då uppskov från
krigstjänst. Personalen förutsätts
kvarstå återstoden av sin värnpliktstid, 20 år, i undsättningskå-
rerna med en sammanlagd utbildnings- och övningstid motsvarande
två repetitionsövningar eller tillhopa 80 dar för befäl och 60 dar
för övriga. Kårcheferna skall utbildas jämsides med värnpliktiga
officerare med den skillnaden att
kadettskolan på sex månader utbyts mot civilförsvarsutbildning.
Anknytningen till civilförsvaret under tjänstetiden föreslås ordnad
efter samma grunder som gäller för
reservofficerare och med samma
tjänstgöringsskyldighet och förmå-
ner som dessa i fred.
En viktig del av det lokala civilförsvaret är verkskyddet för skadebekämpning vid industrier, kommunikationsanläggningar, sjukhus,
statliga och kommunala verk och
inrättningar m. m. Antalet organiserade verkskydd enligt nuvarande
bestämmelser uppgår f. n. till ungefär 4 800. Härför åtgår en inskriven styrka om 250 000 personer.
Mycken kritik har särskilt under
…–.. ·——–iiiiii;;;;;;;;;;;;….
304
senare år riktats mot verkskyddet i
åtskilliga hänseenden och de sakkunniga redovisar det allmänna intrycket, »att den nuvarande verkskyddsorganisationen är behäftad
med påtagliga brister och att åtgärder måste vidtagas för att öka
dess effektivitet». Även civilförsvarsstyrelsen, vars befattning med
verkskyddet enligt författningarna
varit både oklar och löslig, har insett bristerna. Detta tillsammans
med de helt förändrade förutsättningar, som betingas av den nya
given för utrymningen har lett till
en långt driven förpuppning av
verkskyddsverksamheten i avvaktan på vad utredningen hade att
föreslå och de styrande att besluta.
Kommithin förordar en avsevärd
begränsning av skyldigheten att
ordna verkskydd. I regel bör sådan
skyldighet icke föreligga för orter
med mindre än 5 000 innevånare
och större orter endast för industrier och anläggningar med mer än
l 00 anställda. Särskilda skäl kan
självfallet medföra avsteg från
dessa två principer. Sjukhus och
vårdanstalter bör ha ett med hänsyn till dessa anläggningars speciella verksamhet anpassat verkskydd. Kontors- och förvaltningsbyggnader, affärshus, banker o. d.
kan, så långt verksamhetens omfattning och allmänna betydelse det
kräver, åläggas att ordna verkskydd.
Verkskyddet måste även anpassas till hur utrymningen och krigsförsörjningen kommer att planeras.
Det blir meningslöst att organisera
verkskydd inom områden för vilka
praktiskt taget total utrymning planeras. Undantag från denna regel
är tänkbara fqr företag, som producerar för krigsansträngningen
omistliga ting och vars personal
kan beredas skydd i bergrum eller
likvärdiga betongrum. Om ett företag flyttar sin tillverkning till ett
mindre utsatt område, skall verkskydd förberedas på den nya platsen.
Från dessa utgångspunkter uppskattas behov av verkskydd komma
att föreligga för omkring l 400 företag med tillsammans 86 000 uttagna
för tjänst i verkskydden. Företagschefen skall i princip vara verkskyddschef och ansvara för planläggningen av verkskyddet. Beroende på lokala förhållanden kan
en platschef anförtros uppdraget.
Verkskyddet skall i sina huvuddrag organiseras på samma sätt
som civilförsvaret i en tätort, dock
med av verksamhetens art och omfattning betingade avvikelser. Ledningen bör i möjligaste mån utformas efter den vanliga arbetsrutinen
med utnyttjande av befintliga arbetsledare och kontorspersonal
utan att dessa behöver inskrivas
eller namneligen upptas i planerna.
För den fredsmässiga verksamheten främmande reglementen och instruktioner skall inte användas.
Tyngdpunkten i den skadeavhjälpande verksamheten läggs på räddningstjänsten och på brandtjänsten. För en första vård av skadade
skall finnas samariter och – vid
större företag – förbandsställen
förberedda med utrustning för medicinalpersonal. Härutöver kan i
mån av behov även viss signalpersonal tillkomma.
Till verkskyddsplaneringen skall
även i fortsättningen höra ordnandet av skyddsrum, splitterskydd,
anordningar för mörkläggning,
alarmering m. m. Vikten av att planerna förenidas och görs överskådliga understryks. Det skall inte behövas någon omständlig utbildning
enbart för denna rent administrativa verksamhet.
Civilförsvarsmyndigheterna bör
ges reella möjligheter att leda, ge
råd och kontrollera förberedaodet
av verkskyddet. Inom varje civilförsvarsområde skall sålunda i ledningskåren ingå verkskyddsombud
med uppgift att i fred inom ramen
för gällande övningstid delta i planläggning och inspektion av verkskydden och i krig biträda civilförsvarschefen vid ledandet av deras
verksamhet.
Länsstyrelsernas civilförsvarssektioner skall överta alla fredsadministrativa uppgifter, som f. n.
ombesörjs av civilförsvarscheferna.
De skall även vara ledningsorgan
för manskapsutbildningen. Vidare
vidgas sektionernas ansvar och
verksamhet som rådgivande och
kontrollerande organ för inom lä-
net organiserade verkskydd. Det
blir med hänsyn härtill nödvändigt
att förstärka personalen vid dessa
sektioner. Det säger sig självt att
305
uppgifternas omfattning och art
kommer att variera i olika län och
därmed även personalbehovet.
Civilförsvarsstyrelsen bör även
förstärkas. Bl. a. föreslås att för
långtidsplanering, inriktning, ledning och samordning av civilförsvarsverksamheten skall inrättas
ett särskilt stabsorgan, centralplaneringen. Detta organ skall även
bedriva studier, projektering, konstruktions- och försöksverksamhet
för att få nödigt tekniskt underlag
för materielanskaffning, anordnandet av skyddsrum m. m.
Mera personal beräknas även för
den krigsplanläggning som ankommer på civilförsvarsstyrelsen och
som berör markbevakning, undanförsel och utrymning, uppgörandet
av krigsorganisationsplaner, utrustningslistor, föreskrifter för mobilisering och anvisningar för den operativa och taktiska verksamheten.
Flertalet arbetsuppgifter i nulä-
get skall styrelsen även i fortsättningen utföra, bl. a. en omfattande
inspektionsverksamhet, planläggning och ledande av civilförsvarsspel och praktiska övningar, frågor
rörande upphandling och förrådshållning av civilförsvarsmateriel,
utarbetande av anvisningar för och
kontroll av skyddsrumsbyggen osv.
Utbildningsfrågorna skall anförtros en utbildningsnämnd, som
knyts till styrelsen.
Antalet befattningshavare vid
styrelsen föreslås skola ökas från
104 till 127.
Utbildningen av lednings- och
. —–····———;;;;;;;;;–.-
–~~~—–~-·-
306
högre befälspersonal samt av instruktörer föreslås bli förlagd till
en permanent skolanläggning, statens civilförsvarsskola. Manskapsutbildningen skall anordnas av
länsstyrelserna.
Skolan, som föreslås förläggas i
Sigtuna, skall utbyggas för samtidig utbildning och internatförläggning av 60 elever under sammanlagt 40 undervisningsveckor per år.
För det ytterligare utbildningsbehov främst av gruppchefer som
föreligger skall till skolan knytas
fyra s. k. fältavdelningar, en i vardera södra, västra, mellersta och
norra delen av landet.
Civilförsvarsskolan skall förestås
av en rektor. För undervisningen
beräknas 5 heltidslärare och dessutom partiellt tjänstgörande lärare.
Behovet av instruktörer för manskapsutbildningen har uppskattats
till 240 och deras årliga undervisningsskyldighet till ca 100 timmar.
De uttas på frivillighetens väg och
underkastas en utbildning på 240
tim. Det förutsätts vidare, att instruktör genom avtal förbinder sig
att tjänstgöra under en treårsperiod
efter avslutad utbildning.
För en nöjaktig beredskap är det
emellertid ej tillfyllest med utbildning. Hela organisationen måste
också ges tillfälle till övning. I ett
förslag till utbildningskungörelse
stadgas därför skyldighet att delta
av civilförsvarsstyrelsen eller
länsstyrelse anordnade civilförsvarsspel och praktiska övningar
under en treårsperiod
för inskriven lednings- och befälspersonal i 60 tim.
för inskrivet manskap i 30 tim.
för andra civilförsvarspliktiga i
10 tim.
Det krävs till sist även planmässiga krafttag för en materiell upprustning av civilförsvaret. För civilförsvarsområdenas olika kårer bör
materiel anskaffas för drygt 150
milj., som bidrag till kommunerna
för branddammar beräknas 45
milj., till allmänna skyddsrum 200
milj., det regionala civilförsvarets
undsättningskårer behöver materiel
för 46 milj. Denna upprustning
föreslås bli utlagd över tio år.
Sammanlagda årskostnaden för
civilförsvaret uppskattas till närmare 80 milj. Det är avsevärt mer
än vad som i genomsnitt äskats under senare år. Jämfört med försvarshuvudtiteln ter sig beloppet
inte särskilt överväldigande. Ser
man till den effekt, som i varje fall
de förslagsställande kommitteerna
räknar med att få ut, är den ekonomiska insatsen närmast blygsam.
Det stora intresset kommer nu
att knytas till vad myndigheter och
andra har att säga och vad statsmakterna så småningom – låt oss
hoppas vid höstrik”>dagen i år –
kan komma att besluta. Att i det
läget göra en kommentar är vanskligt. Några frågetecken kan dock
en inte alltför oinitierad lekman
våga sig på.
Har vi tid till en tioårsplan mot
bakgrunden av den femåriga svaghetsperiod civilförsvaret genomlidit? Är världsläget med bl. a. ideligen startande kärnvapenlastade
bombplan inte så labilt milt talat,
att upprustningstakten borde forceras?
Argumenteringen för en centralisering av fredsadministrationen till
länsstyrelserna är visserligen bestickande men är den övertygande?
Kan man på sätt som tänkts frånsäga sig den lokala insikten och
personalkännedomen som finns och
behövs för att få rätt man på rätt
plats?
Otvivelaktigt får den hårt bantade organisationen av civilförsvarsområdenas kårer en helt an- 307
nan fasthet, styrka och slagkraft än
nu. Den kan förstärkas av de regionala understödskårerna. I svåra lä-
gen är den dock otillräcklig och det
räknas då med en förstärkning av
icke inskriven civilförsvarspliktig
personal. Den reserven är emellertid helt oorganiserad och saknar till
överväldigande del varje skymt av
utbildning.
Är det då riktigt att slopa hemskyddsorganisationen? Varför inte
låta den leva kvar eller återupplivas med andra uppgifter och ges
reella möjligheter att verka inom
ramen för civilförsvarets frivilligrörelse?