Västtysklands utrikespolitiska problem
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄSTTYSKLANDS UTRIKESPOLITISKA
PROBLEM
MED DEN häftiga debatten om utrikespolitik i Bundeshaus i Bonn den
23 januari framstod en helt ny
situation i den Tyska Förbundsrepublikens politiska liv. Motsättningarna mellan regeringen och oppositionen i grundläggande utrikespolitiska frågor skärptes drastiskt
och oppositionen övergick från parIamentariska metoder till gatudemonstrationer, massmöten och
folkomröstningar.
I den nuvarande osäkra världspolitiska atmosfären växer dessa
företeelser ut över västtyska förhålIanden och kan inom den närmaste
framtiden få allvarlig betydelse
även med hänsyn till relationerna
mellan öst och Väst. Det väsentliga i oppositionens krav är närnIigen att Västtyskland skall frångå
sin hittills följda linje och övergå
till en mera självständig, av dess
västerländska allierade oberoende
utrikespolitik.
Europatanken och nationalismen
Utan tvivel har motsättningarna
mellan Adenauerregeringen och socialdemokraterna i opposition under de nio år som den självständiga
Av LASLO HAMORI
västtyska staten existerat och redan
omedelbart före förbundsrepublikens förverkligande yppats i nästan
alla konkreta frågor. De socialdemokratiska talarna i parlamentet
och oppositionens press har även i
det förflutna skarpt kritiserat
Adenauers utrikespolitiska ställningstaganden och åtgärder. Kurt
Sebumaeher som nygrundat det
tyska socialdemokratiska partiet
har riktat sina allra skarpaste angrepp mot Adenauer just i samband
med behandlingen av viktiga utrikespolitiska frågor. Säkert minns
alla tyska politiker ännu det tillfälle då oppositionsledare apostroferade regeringschefen som »de
allierades kansler».
Det var inte enbart personliga
motsättningar som dolde sig
bakom dessa häftiga och högljudda
utrikespolitiska skärmytslingar, anledningen till dem var ingalunda
enbart att socialdemokraterna ville
gripa varje tillfälle för att hävda sin
oppositionella ställning.
Konrad Adenauer och den under
hans ledning stående kristligt-demokratiska unionen har från första
början haft Europatanken som
ideologisk grundval och ansåg att
Tysklands målsättningar och tyskarnas fullständiga rehabilitering
endast kunde förverkligas inom
och genom Europas Förenta Stater.
Sebumaeher återigen drog vid
nybildandet av socialdemokratiska
partiet konsekvenserna av Weimartiden och lade upp en utpräglat nationalistisk linje för sitt partis utrikespolitik. Så uppstod den pikanta situationen att medan den
tyska socialdemokratin under W eimarperioden företrädde »containment»-politiken, efter andra världskriget samma socialdemokrater
gentemot samma västallierade intog den intransigenta hållning som
tidigare karakteriserat högeroppositionen.
Trots olika inställning gentemot
Västern var dock Adenauer och oppositionen fullständigt ense om den
gentemot östern avvisande hållningen, och om möjligt visade socialdemokraterna kanske ett ännu
djupare förakt gentemot Ulbricht,
Pieck och Grotewohl än CDU.
Även om ingen ovanför partierna
liggande eller från partipolitiken
oberoende utrikespolitisk linje utbildades i Västtysklands politiska
liv, blev dock klyftan aldrig lika
djup som exempelvis i England
mellan bevaniter och den konservativa regeringen. Till någon utrikespolitisk brytning kunde det inte
komma redan av det skälet att den
västtyska regimen och oppositionen, från 1949 till maj 1955 då
:.Deutschlandvertrag» ratificerades,
309
hade samma primära utrikespolitiska målsättningar, nämligen fullständig suveränitet, självbestämmanderätt och likaberättigande för
förbundsrepubliken. Under olika
etapper protesterade socialdemokraterna då och då, de fordrade
mera energiska metoder från regeringens sida och röstade mot vissa
utrikespolitiska propositioner
Bundeshaus, men godtog sedan
Adenauers åtgärder. Detta var ännu
fallet när Västtyskland anslöt sig
till NATO. Visserligen röstade socialdemokratiska partiet mot paktens ratificering (i tryggt medvetande om att majoriteten i alla fall
var säkerställd), men förklarade
efter ratificeringens genomförande
att det tänkte respektera Västtysklands medlemskap i NATO. På
samma sätt motsatte sig den socialdemokratiska oppositionen visserligen inte själva återupprustningen,
den föreslog bara i stället för värnplikt en stående »yrkesarme».
Å terförening som primärt mål
Efter det Västtyskland vunnit
statlig självständighet och likaberättigande sattes enandet av det
söndrade landets båda halvor som
aktuellt mål. Naturligtvis har varken regering eller opposition nå-
gonsin tidigare lämnat denna allmänna tyska strävan ur sikte och
även med hänsyn till återförenandets metoder var samtliga västtyska
demokratiska partier fullständigt
ense. CDU, socialdemokraterna, fria
demokratiska partiet och de övriga
310
mindre partierna fordrade i bästa
samförstånd att fria och hemliga
val under internationell kontroll
skulle avhållas i den sovjetockuperade zonen – den s. k. Tyska Demokratiska Republiken – samtidigt med val i Västtyskland och att
det gemensamma parlament som
sålunda skulle komma till sedan
skulle bilda en gemensam regering
för de båda förenade landshalvorna.
Så fort förbundsrepubliken återfått sin fullständiga handlingsfrihet
yrkade den socialdemokratiska oppositionen på att regeringen inte
skulle nöja sig med att genom sina
västallierade verka för återförenandet i Moskva, utan även vidta självständiga mått och steg i detta syfte.
Adenauer avvisade ingalunda detta
krav utan antydde t. o. m. att han
endast väntade på en lämplig tidpunkt för sina demarcher. När
Adenauerregeringen upptog de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen och senare även antog
dess inbjudan till Moskva visade sig
oppositionen helt införstådd med
detta, en av socialdemokratiska
partiets mest. betydande medlemmar, prof. Carlo Schmid, deltog
rent av själv i Moskvaresan som en
av delegationens medlemmar.
Ä ven om ett sådant konstaterande kan förefalla en smula underligt mot bakgrunden av de ofta
förekommande skarpa ordväxlingarna vid de utrikespolitiska debatterna, så är det dock i grund och
botten ett obestridligt faktum att
socialdemokratiska partiet på utrikespolitikens område utgjort en lojal opposition för Adenauer. Detta
framgår även av det faktum att om
någon äventyrlig västtysk politiker
eller publicist framkastat tanken
på Tysklands neutralisering så har
detta lika litet funnit någon genklang hos de tyska socialdemokraterna som t. ex. Gaitskells plan i
samma anda eller utrikesminister
Undens omtalade artikel i Tiden.
Visserligen betonade de tyska socialdemokraternas ledare ofta att
den »kraft-politik» som Förenta
staternas officiella utrikespolitik
propagerade för och som även
Adenauer uppenbart gjort till sin,
försvårade förverkligandet av Tysklands enande, men de drog inte
konsekvenserna av sin kritik genom
att kräva en »svaghetspolitik».
Det var först i slutet av 1956 som
tyska socialdemokratiska partiet
kom fram med en ganska dunkelt
koncipierad plan angående möjligheterna av ett fördrag för att garantera Europas kollektiva säkerhet, med Tysklands återförenande
och oberoende som förutsättning
och såväl öst som Väst som garanter. Antagligen avsågs dock denna
plan mera som ett argument i den
stundande valrörelsen än som ett
egentligt praktiskt utrikespolitiskt
program.
Sputniks och Kennans inflytande
Nederlaget vid valen år 1957 vållade av lättförklarliga skäl allmän
nervositet inom socialdemokratiska
partiet och mitt i de interna diskussionerna om partiets framtida förhållande slog sensationerna ned
om utskjutande! av den första och
snart därefter den andra sovjetsputniken. Visst hade de båda
rymdraketerna överallt i världen
gjort ett djupt intryck på den allmänna opinionen och i politiska
kretsar men man kan fråga sig om
de någonstans så kmftigt påverkat
sinnena som just i den västtyska
oppositionens led.
Och nästan lika storverkan gjorde
särskilt på de västtyska intellektuella f. d. amerikanske Moskvaambassadören George Kennans fö-
redragsserie i BBC. Som bekant talade Kennan i sina tre föredrag om
att Västerns hittillsvarande politik
hamnat i en återvändsgränd, att
Sovjetunionen vunnit kapprustningen och därmed det kalla kriget
och att Västern för närvarande inte
hade några som helst utsikter att
kunna ändra läget till sin egen fördel. Den västtyska oppositionspressen ägnade långa spalter åt den
föga realistiske Kennans ganska
konturlösa förespeglingar om ensidig begränsning av kapprustningen
från Västerns sida och militär avväpning av Västeuropa.
Det hör dock till saken att det
inte var så mycket de socialdemokratiska, som snarare de borgerliga
oppositionstidningarna, med den
tyska neutralitetspolitikens fanbä-
rare »Die Welt» i Hamburg i spetsen, som ivrigast gjorde propaganda
för Kennans tankegångar.
Den nervösa osäkerhetskänslan i
311
de socialdemokratiska leden ökades
av det faktum att vissa grupper i
Fria Demokratiska Partiet, som i
många år varit Adenauers koalitionspartner, satte i gång med radikala angrepp mot regimens utrikespolitik. Fria Demokratiska Partiet,
som ursprungligen bildades för att
fortsätta den tyska nationalliberalismens historiska traditioner, visar
i sin inre sammansättning en brokig provkarta på olika tendenser.
Vid sidan av personligheter som
företräder resterna av det gamla
liberala gardet har i vissa länder,
särskilt i Niedersachsen även en del
utpräglat högerradikala eller rent
av nazistiska grupper anslutit sig
till detsamma, medan på andra
håll en yngre, radikal generation
av obestämd inställning övertagit
ledningen av partiets lokala, distrikts- och senare även provinsorganisationer. Denna partiets brist
på inre enhetlighet har naturligtvis
även gjort sig gällande i dess yttre
ställningstaganden. Under den nervösa perioden i slutet på 1957 och i
början på 1958 var det de radikala
grupperna inom FDP som var mest
högljudda, i serien av angrepp mot
Adenauerregeringens utrikespolitik
gick just därför fria demokraterna
betydligt längre än de socialdemokratiska partiledarna som i alla fall
hämmades av sin ansvarskänsla.
Förvirringen i den västtyska oppositionens utrikespolitiska inställning ökades av att ledningen i
Moskva, när den lade märke till
den uppmjukning som Sputnik och
312
Kennan vållat i västlägrets olika
sektorer, utan dröjsmål övergick till
en serie nya aktioner. De i snabb
följd utkommande Bulganinbreven,
Sovjets upprepade krav på förhandlingar på högsta plan och senare
Rapackiplanen bestyrkte oppositionen i Bonn i dess uppfattning att
tiden nu var inne för att ta Tysklands återförenande i egna händer.
Adenauer kunde inte helt underlåta att till en viss grad ge efter för
det av en stor propagandaapparat
stödda oppositionella trycket och
detta gjorde att Tyskland den 15
december 1957 vid NATO-ländernas
Pariskonferens avslog amerikanernas begäran att på Förbundsrepublikens område etablera baser för
amerikanska långdistansraketer.
Vid förbundssessionen den 23 januari tog sig krisen särskilt dramatiska uttryck i samband med ett
inlägg från socialdemokraten Heinemann. Han hade varit inrikesminister i Adenauerregeringen ända
tills återupprustningsfrågan sattes
på dagordningen, då han utträdde
så väl ur regeringen som ur CDU.
Efter några års politisk overksamhet framträdde den djupt religiöse
Heinemann, som tillhör en känd
sto,rindustriell familj, som socialdemokraternas kandidat vid parlamentsvalen. Under den utrikespolitiska debatten i januari anklagade
Heinemanu refererande till ett brev
som Stalin 1952 skrivit till Adenauer, denne för att ej då ha gripit
tillfället för återställandet av Tysklands enhet. Han åberopade i sitt
anförande sådana uppgifter och uttalanden som han huvudsakligen
fått reda på i egenskap av regeringsmedlem. Fastän socialdemokraternas andre talare, Carlo
Schmid inte fortsatte i samma anklagande och insinuanta ton, upprördes allmänna opinionen i Tyskland dock djupt genom denna diskussion och de utrikespolitiska uttalanden som såväl Adenauer och
några hans anhängare, liksom
några representanter för oppositionen kort därpå gjorde genom olika
radiostationer bidrog till att ytterligare öka spänningen.
Oppositionen håller på Rapackiplanen
Det var vid denna tidpunkt som
uppmärksamheten riktades på den
s. k. Rapackiplanen, enligt vilken
som bekant en atomfri zon skulle
skapas av Väst- och östtyskland,
Polen och Tjeckoslovakien. Trots
att eller kanske just på grund av
att den västtyska oppositionen inte
kunde vara ovetande om, att planens förverkligande skulle ha tillbakadragande av samtliga amerikanska styrkor från Västtyskland
och kanske från hela Västeuropa
till följd, tog man positivt parti för
Rapackiplanens förverkligande. Oppositionens talare och tidningar
motiverade detta med att spänningen i Mellaneuropa skulle
minska betydligt om Västtyskland
blev atomfritt och att det i denna
mildare atmosfär vore lättare att
återuppta förhandlingarna med
So-vjetunionen om det tyska återförenande!.
Tanken föreföll oppositionen så
pass realistisk att socialdemokratiska partiet utan att tänka på att
man därvid begagnade exakt
samma metoder som den kommunistiska ,fredsrörelsen», beslöt att
organisera en storslagen, landsomfattande demonstration mot »atomdöden».
I början av kampanjen fick båda
oppositionspartierna, SPD och FDP
livligt stöd från såväl höger- som
vänsterhålL Några ansedda tidningar som tidigare inte tycktes ha
något gemensamt med socialdemokraterna slöt upp bakom oppositionens aktion som ju närmast syftade
på Tysklands demilitarisering. Viktigast bland dessa var utan tvivel
»Die Welb i Hamburg som redan
förut fiskat i grumligt vatten och
»Siiddeutsche Zeitung» i Miinchen.
Även mindre grupper av universitetsprofessorer som stod utanför
partierna, begagnade tillfället för
att framhälla sin enkelriktade pacifism genom att betona atombombernas förödande effekt. En del protestantiska kyrkoledare hade redan
tidigare slagit in på samma linje.
Att på olika sätt maskerade kommunistgrupper och små, kamouflerade kommunistiska veckotidningar
är helt införstådda med att Västtyskland görs försvarslöst, är inte
mer än naturligt. Men även högerradikala formationer begagnade
tillfället för att ge luft åt sina antiamerikanska känslor. Även om
21- 583445 Svtms”k Tidskrift H. 6 1958
313
dessa ytterligheter knappast kunde
anses väga tungt i vågskälen så bidrog de i alla fall till att öka förvirringen och uppståndelsen.
Denna »neutralistfronb nyktrade
dock till under inflytande av sovjetledarnas upprepade uttalanden
mot den tyska återföreningen. »Die
Welhs chefredaktör och dess ägare
reste personligen till Moskva för
att intervjua Chrustjov, men sovjetdiktatorn fastslog under samtalets lopp uttryckligen att sovjetregimen för närvarande inte var intresserad av någon lösning av den
tyska frågan. I samma anda besvarades de amerikanska noter vilka
fordrade att Tysklands äterförening
upptogs på toppmötets program.
T. o. m. Gomulka gjorde liknande
yttranden i den intervju som han
beviljade »Times».
Socialdemokraterna för neutraliseringen
Trots dessa kallduschar tänkte
oppositionen inte upphöra med
kampanjen. Vid socialdemokratiska
partiets delegatförsamling den 9
mars gav Ollenhauer en mera konkret bild av partiets utrikespolitiska målsättningar. Enligt dessa
bör den viktigaste programpunkten
för den eventuella toppkonferensen
bli en överenskommelse om det
enade Tysklands militära status.
Om varken öst eller Väst behöver
hysa fruktan för att ett enat Tyskland kanhända seglar en farlig kurs
så öppnas därmed möjligheterna
för återförenande!, menade Ollen- 314
hauer. Samtidigt fordrade delegatförsamlingen slopandet av värnplikten i Västtyskland och protesterade inte bara mot att västtyska
armen utrustades med atomvapen,
utan även mot att baser för utskjutning av när- och mellandistansraketer etableras på västtyskt
område. Vilket praktiskt taget innebär Västtysklands (eller efter ett
eventuellt återförenande hela Tysklands) totala neutralisering.
För att förstå den kovändning
som socialdemokratiska partiet
gjort, räcker det kanske att på-
minna om att socialdemokratiska
talarna ännu 1956 enhälligt hävdade att neutraliserande! av ett folk
på nära 70 miljoner, mitt i Europa
vore helt och hållet orealistiskt och
skulle innebära svåra risker för
hela den europeiska kontinenten.
Dessutom skulle neutraliseringen
betyda en inskränkning av det
tyska folkets självbestämmanderätt, betonade då socialdemokraterna.
På delegatförsamlingen protesterade Ollenhauer visserligen ännu
mot tanken att Bonn och Pankow
skulle underhandla med varandra
om återföreningen, men han betonade inte längre den tidigare grundtesen att återföreningen endast
kunde förverkligas efter fria val i
östtyskland.
Vissa personer i FDP har gått
ännu längre och fordrat inte bara
kontakt mellan Bonn och Pankow,
utan har t. o. m. redan åkt till ÖstBerlin för att besöka Ulbricht.
Läget blev ännu farligare ur Ad~·
nauerregimens synpunkt när det visade sig att även inom själva CDU
finns vissa politiker som i en del
punkter godkänner oppositionens
inställning. Adenauer bemästrade
raskt dessa svårigheter inom CDU
och de få frondörerna lovade disciplin och lojalitet mot regeringens
utrikespolitiska linje. Trots det är
detta mellanspel i alla fall inte utan
betydelse.
»Kamp mot atomdöden»
Kampanjen som i början liknade
spontana aktioner, utvecklades av
arrangörerna mer planmässigt och
på bredare grund. Först och främst
blev kampanjens mål konkretiserat: protesten gäller nu tyska armens utrustning med atomvapen.
I stället för de komplicerade utrikespolitiska spekulationerna verkar
parollen »Kamp mot atomdödem
enkel och lättförståelig, och gör
även därför större intryck på den
bredare massan.
Socialdemokraterna nöjde sig
inte med massmöten utan försökte
att mobilisera fackföreningarna för
att de skulle organisera strejker
»mot atomdöden»- dvs. motAdenauerregeringen. Tyska L.O.-ledningen avvisade efter några dagars
tvekan strejktanken och yttrade sig
om att strejk får man inte använda
som politiskt maktmedel annat än
i sådana fall då själva demokratin
skulle vara i fara. Fackföreningarnas ledning och medlemskap består inte bara av socialdemokrater
och partilösa utan även av kristligtdemokratiska arbetare och tjänstemän och en politisk strejk mot
CDU-regeringen skulle säkert resultera i att de skulle lämna den tyska
L.O. och skulle grunda egna, kristliga fackföreningar. Att bibehålla
fackföreningsrörelsens enhet är
viktigare även för tyska L.O.’s socialdemokratiska ledare än att
följa och hjälpa partiet.
Ollenhauer och hans närmaste
anhängare hade inte tappat lusten
efter fiaskot med L.O.-ledningen
och hittade omedelbart ett nytt medel: kravet på folkomröstningen.
Tyska folket skall själv bestämma
om armen skall eller icke skall ha
atomvapen, betonade talarna på
massmöten med förnyad kraft och
även socialdemokratiska publicister kräver folkomröstning i sina
tidningar. Det är bara ett enda fel
med folkomröstningen och det är
att förbundsrepublikens författning
inte känner till detta institut. Inte
heller ur demokratins synpunkt
kunde man motivera folkomröstningen, ty det var bara ett halvt år
sedan folket hade möjlighet att
yttra sig vid parlamentsvalen och
gav majoritet för regeringspartierna.
Fria Demokratiska Partiets unga
garde med Erich Mende i spetsen
gjorde sig inga bekymmer om huruvida folkomröstningen i atomvapenfrågan är laglig och berättigad
eller inte – kampanjen med dess
klart demagogiska drag passade väl
för dessa herrars politiska karak- 315
tärer. Det var inte ett lätt arbete för den gamla, liberala partiledningen att förhindra FDP’s anslutning till folkomröstningskraveL
Men det har i alla fall lyckats och
socialdemokraterna står nu ensamma, understödda av bara pacifister, medlöpare och tredje ståndpunktare.
I Bundeshaus hade det socialdemokratiska partiet inget hopp om
att genomdriva en motion om folkomröstningen, men det fanns möjlighet att låta ordna sådan i de förbundsländer, där socialdemokraterna sitter i landsregeringarna –
alltså i Hamburg, Bremen, Niedersachsen och Hessen. Även om folkomröstningarna i några länder inte
skall ha några lagliga följder skulle
de kunna ytterligare försämra den
politiska atmosfären, vilken redan
är tillräckligt laddad.
Författningsdomstolen i Karlsruhe gjorde slut med sådana spekulationer. Efter domstolens utsago
har landsregeringarna ingen rätt utskriva folkomröstningen i sådana
frågor som tillhör Riksdagens befogenhet. Men trots detta beslut fortsätter socialdemokraterna kampanjen »mot atomdöden» och låter arrangera massmöten under sorgens
svarta flaggor.
I Bonnparlamentet förfogar regeringen över en säker majoritet och
Adenauer har hittills alltid kunnat
samla tyska opinionen bakom sig
när det gällt viktiga frågor. Och
även om envisheten hör till grunddragen i den västtyske kanslerns
316
karaktär så kommer det, om situationen så fordrar, säkert att lyckas
honom att med hjälp av taktiska
deleftergifter undvika en fullständig revidering av hans hittillsvarande utrikespolitiska målsättning.
Den svaga punkten i Västtysklands
politiska läge är dock just den, att
regimen och regeringspartiet nästan helt och hållet vilar på Adenauers person. Nu är Adenauer mer
än 82 år gammal. Hur skall det gå
med förbundsrepubliken när »der
Alte» inte längre deltar i dess politiska skeenden?
Särskilt oroande verkar denna
fråga just nu, när den av illusioner
och irreella föreställningar vilseledda oppositionsfronten försöker
att luckra upp de hittillsvarande
utrikespolitiska grundvalarna för
Västtyskland – och därmed för
hela Västern.
–
PROBLEM
MED DEN häftiga debatten om utrikespolitik i Bundeshaus i Bonn den
23 januari framstod en helt ny
situation i den Tyska Förbundsrepublikens politiska liv. Motsättningarna mellan regeringen och oppositionen i grundläggande utrikespolitiska frågor skärptes drastiskt
och oppositionen övergick från parIamentariska metoder till gatudemonstrationer, massmöten och
folkomröstningar.
I den nuvarande osäkra världspolitiska atmosfären växer dessa
företeelser ut över västtyska förhålIanden och kan inom den närmaste
framtiden få allvarlig betydelse
även med hänsyn till relationerna
mellan öst och Väst. Det väsentliga i oppositionens krav är närnIigen att Västtyskland skall frångå
sin hittills följda linje och övergå
till en mera självständig, av dess
västerländska allierade oberoende
utrikespolitik.
Europatanken och nationalismen
Utan tvivel har motsättningarna
mellan Adenauerregeringen och socialdemokraterna i opposition under de nio år som den självständiga
Av LASLO HAMORI
västtyska staten existerat och redan
omedelbart före förbundsrepublikens förverkligande yppats i nästan
alla konkreta frågor. De socialdemokratiska talarna i parlamentet
och oppositionens press har även i
det förflutna skarpt kritiserat
Adenauers utrikespolitiska ställningstaganden och åtgärder. Kurt
Sebumaeher som nygrundat det
tyska socialdemokratiska partiet
har riktat sina allra skarpaste angrepp mot Adenauer just i samband
med behandlingen av viktiga utrikespolitiska frågor. Säkert minns
alla tyska politiker ännu det tillfälle då oppositionsledare apostroferade regeringschefen som »de
allierades kansler».
Det var inte enbart personliga
motsättningar som dolde sig
bakom dessa häftiga och högljudda
utrikespolitiska skärmytslingar, anledningen till dem var ingalunda
enbart att socialdemokraterna ville
gripa varje tillfälle för att hävda sin
oppositionella ställning.
Konrad Adenauer och den under
hans ledning stående kristligt-demokratiska unionen har från första
början haft Europatanken som
ideologisk grundval och ansåg att
Tysklands målsättningar och tyskarnas fullständiga rehabilitering
endast kunde förverkligas inom
och genom Europas Förenta Stater.
Sebumaeher återigen drog vid
nybildandet av socialdemokratiska
partiet konsekvenserna av Weimartiden och lade upp en utpräglat nationalistisk linje för sitt partis utrikespolitik. Så uppstod den pikanta situationen att medan den
tyska socialdemokratin under W eimarperioden företrädde »containment»-politiken, efter andra världskriget samma socialdemokrater
gentemot samma västallierade intog den intransigenta hållning som
tidigare karakteriserat högeroppositionen.
Trots olika inställning gentemot
Västern var dock Adenauer och oppositionen fullständigt ense om den
gentemot östern avvisande hållningen, och om möjligt visade socialdemokraterna kanske ett ännu
djupare förakt gentemot Ulbricht,
Pieck och Grotewohl än CDU.
Även om ingen ovanför partierna
liggande eller från partipolitiken
oberoende utrikespolitisk linje utbildades i Västtysklands politiska
liv, blev dock klyftan aldrig lika
djup som exempelvis i England
mellan bevaniter och den konservativa regeringen. Till någon utrikespolitisk brytning kunde det inte
komma redan av det skälet att den
västtyska regimen och oppositionen, från 1949 till maj 1955 då
:.Deutschlandvertrag» ratificerades,
309
hade samma primära utrikespolitiska målsättningar, nämligen fullständig suveränitet, självbestämmanderätt och likaberättigande för
förbundsrepubliken. Under olika
etapper protesterade socialdemokraterna då och då, de fordrade
mera energiska metoder från regeringens sida och röstade mot vissa
utrikespolitiska propositioner
Bundeshaus, men godtog sedan
Adenauers åtgärder. Detta var ännu
fallet när Västtyskland anslöt sig
till NATO. Visserligen röstade socialdemokratiska partiet mot paktens ratificering (i tryggt medvetande om att majoriteten i alla fall
var säkerställd), men förklarade
efter ratificeringens genomförande
att det tänkte respektera Västtysklands medlemskap i NATO. På
samma sätt motsatte sig den socialdemokratiska oppositionen visserligen inte själva återupprustningen,
den föreslog bara i stället för värnplikt en stående »yrkesarme».
Å terförening som primärt mål
Efter det Västtyskland vunnit
statlig självständighet och likaberättigande sattes enandet av det
söndrade landets båda halvor som
aktuellt mål. Naturligtvis har varken regering eller opposition nå-
gonsin tidigare lämnat denna allmänna tyska strävan ur sikte och
även med hänsyn till återförenandets metoder var samtliga västtyska
demokratiska partier fullständigt
ense. CDU, socialdemokraterna, fria
demokratiska partiet och de övriga
310
mindre partierna fordrade i bästa
samförstånd att fria och hemliga
val under internationell kontroll
skulle avhållas i den sovjetockuperade zonen – den s. k. Tyska Demokratiska Republiken – samtidigt med val i Västtyskland och att
det gemensamma parlament som
sålunda skulle komma till sedan
skulle bilda en gemensam regering
för de båda förenade landshalvorna.
Så fort förbundsrepubliken återfått sin fullständiga handlingsfrihet
yrkade den socialdemokratiska oppositionen på att regeringen inte
skulle nöja sig med att genom sina
västallierade verka för återförenandet i Moskva, utan även vidta självständiga mått och steg i detta syfte.
Adenauer avvisade ingalunda detta
krav utan antydde t. o. m. att han
endast väntade på en lämplig tidpunkt för sina demarcher. När
Adenauerregeringen upptog de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen och senare även antog
dess inbjudan till Moskva visade sig
oppositionen helt införstådd med
detta, en av socialdemokratiska
partiets mest. betydande medlemmar, prof. Carlo Schmid, deltog
rent av själv i Moskvaresan som en
av delegationens medlemmar.
Ä ven om ett sådant konstaterande kan förefalla en smula underligt mot bakgrunden av de ofta
förekommande skarpa ordväxlingarna vid de utrikespolitiska debatterna, så är det dock i grund och
botten ett obestridligt faktum att
socialdemokratiska partiet på utrikespolitikens område utgjort en lojal opposition för Adenauer. Detta
framgår även av det faktum att om
någon äventyrlig västtysk politiker
eller publicist framkastat tanken
på Tysklands neutralisering så har
detta lika litet funnit någon genklang hos de tyska socialdemokraterna som t. ex. Gaitskells plan i
samma anda eller utrikesminister
Undens omtalade artikel i Tiden.
Visserligen betonade de tyska socialdemokraternas ledare ofta att
den »kraft-politik» som Förenta
staternas officiella utrikespolitik
propagerade för och som även
Adenauer uppenbart gjort till sin,
försvårade förverkligandet av Tysklands enande, men de drog inte
konsekvenserna av sin kritik genom
att kräva en »svaghetspolitik».
Det var först i slutet av 1956 som
tyska socialdemokratiska partiet
kom fram med en ganska dunkelt
koncipierad plan angående möjligheterna av ett fördrag för att garantera Europas kollektiva säkerhet, med Tysklands återförenande
och oberoende som förutsättning
och såväl öst som Väst som garanter. Antagligen avsågs dock denna
plan mera som ett argument i den
stundande valrörelsen än som ett
egentligt praktiskt utrikespolitiskt
program.
Sputniks och Kennans inflytande
Nederlaget vid valen år 1957 vållade av lättförklarliga skäl allmän
nervositet inom socialdemokratiska
partiet och mitt i de interna diskussionerna om partiets framtida förhållande slog sensationerna ned
om utskjutande! av den första och
snart därefter den andra sovjetsputniken. Visst hade de båda
rymdraketerna överallt i världen
gjort ett djupt intryck på den allmänna opinionen och i politiska
kretsar men man kan fråga sig om
de någonstans så kmftigt påverkat
sinnena som just i den västtyska
oppositionens led.
Och nästan lika storverkan gjorde
särskilt på de västtyska intellektuella f. d. amerikanske Moskvaambassadören George Kennans fö-
redragsserie i BBC. Som bekant talade Kennan i sina tre föredrag om
att Västerns hittillsvarande politik
hamnat i en återvändsgränd, att
Sovjetunionen vunnit kapprustningen och därmed det kalla kriget
och att Västern för närvarande inte
hade några som helst utsikter att
kunna ändra läget till sin egen fördel. Den västtyska oppositionspressen ägnade långa spalter åt den
föga realistiske Kennans ganska
konturlösa förespeglingar om ensidig begränsning av kapprustningen
från Västerns sida och militär avväpning av Västeuropa.
Det hör dock till saken att det
inte var så mycket de socialdemokratiska, som snarare de borgerliga
oppositionstidningarna, med den
tyska neutralitetspolitikens fanbä-
rare »Die Welt» i Hamburg i spetsen, som ivrigast gjorde propaganda
för Kennans tankegångar.
Den nervösa osäkerhetskänslan i
311
de socialdemokratiska leden ökades
av det faktum att vissa grupper i
Fria Demokratiska Partiet, som i
många år varit Adenauers koalitionspartner, satte i gång med radikala angrepp mot regimens utrikespolitik. Fria Demokratiska Partiet,
som ursprungligen bildades för att
fortsätta den tyska nationalliberalismens historiska traditioner, visar
i sin inre sammansättning en brokig provkarta på olika tendenser.
Vid sidan av personligheter som
företräder resterna av det gamla
liberala gardet har i vissa länder,
särskilt i Niedersachsen även en del
utpräglat högerradikala eller rent
av nazistiska grupper anslutit sig
till detsamma, medan på andra
håll en yngre, radikal generation
av obestämd inställning övertagit
ledningen av partiets lokala, distrikts- och senare även provinsorganisationer. Denna partiets brist
på inre enhetlighet har naturligtvis
även gjort sig gällande i dess yttre
ställningstaganden. Under den nervösa perioden i slutet på 1957 och i
början på 1958 var det de radikala
grupperna inom FDP som var mest
högljudda, i serien av angrepp mot
Adenauerregeringens utrikespolitik
gick just därför fria demokraterna
betydligt längre än de socialdemokratiska partiledarna som i alla fall
hämmades av sin ansvarskänsla.
Förvirringen i den västtyska oppositionens utrikespolitiska inställning ökades av att ledningen i
Moskva, när den lade märke till
den uppmjukning som Sputnik och
312
Kennan vållat i västlägrets olika
sektorer, utan dröjsmål övergick till
en serie nya aktioner. De i snabb
följd utkommande Bulganinbreven,
Sovjets upprepade krav på förhandlingar på högsta plan och senare
Rapackiplanen bestyrkte oppositionen i Bonn i dess uppfattning att
tiden nu var inne för att ta Tysklands återförenande i egna händer.
Adenauer kunde inte helt underlåta att till en viss grad ge efter för
det av en stor propagandaapparat
stödda oppositionella trycket och
detta gjorde att Tyskland den 15
december 1957 vid NATO-ländernas
Pariskonferens avslog amerikanernas begäran att på Förbundsrepublikens område etablera baser för
amerikanska långdistansraketer.
Vid förbundssessionen den 23 januari tog sig krisen särskilt dramatiska uttryck i samband med ett
inlägg från socialdemokraten Heinemann. Han hade varit inrikesminister i Adenauerregeringen ända
tills återupprustningsfrågan sattes
på dagordningen, då han utträdde
så väl ur regeringen som ur CDU.
Efter några års politisk overksamhet framträdde den djupt religiöse
Heinemann, som tillhör en känd
sto,rindustriell familj, som socialdemokraternas kandidat vid parlamentsvalen. Under den utrikespolitiska debatten i januari anklagade
Heinemanu refererande till ett brev
som Stalin 1952 skrivit till Adenauer, denne för att ej då ha gripit
tillfället för återställandet av Tysklands enhet. Han åberopade i sitt
anförande sådana uppgifter och uttalanden som han huvudsakligen
fått reda på i egenskap av regeringsmedlem. Fastän socialdemokraternas andre talare, Carlo
Schmid inte fortsatte i samma anklagande och insinuanta ton, upprördes allmänna opinionen i Tyskland dock djupt genom denna diskussion och de utrikespolitiska uttalanden som såväl Adenauer och
några hans anhängare, liksom
några representanter för oppositionen kort därpå gjorde genom olika
radiostationer bidrog till att ytterligare öka spänningen.
Oppositionen håller på Rapackiplanen
Det var vid denna tidpunkt som
uppmärksamheten riktades på den
s. k. Rapackiplanen, enligt vilken
som bekant en atomfri zon skulle
skapas av Väst- och östtyskland,
Polen och Tjeckoslovakien. Trots
att eller kanske just på grund av
att den västtyska oppositionen inte
kunde vara ovetande om, att planens förverkligande skulle ha tillbakadragande av samtliga amerikanska styrkor från Västtyskland
och kanske från hela Västeuropa
till följd, tog man positivt parti för
Rapackiplanens förverkligande. Oppositionens talare och tidningar
motiverade detta med att spänningen i Mellaneuropa skulle
minska betydligt om Västtyskland
blev atomfritt och att det i denna
mildare atmosfär vore lättare att
återuppta förhandlingarna med
So-vjetunionen om det tyska återförenande!.
Tanken föreföll oppositionen så
pass realistisk att socialdemokratiska partiet utan att tänka på att
man därvid begagnade exakt
samma metoder som den kommunistiska ,fredsrörelsen», beslöt att
organisera en storslagen, landsomfattande demonstration mot »atomdöden».
I början av kampanjen fick båda
oppositionspartierna, SPD och FDP
livligt stöd från såväl höger- som
vänsterhålL Några ansedda tidningar som tidigare inte tycktes ha
något gemensamt med socialdemokraterna slöt upp bakom oppositionens aktion som ju närmast syftade
på Tysklands demilitarisering. Viktigast bland dessa var utan tvivel
»Die Welb i Hamburg som redan
förut fiskat i grumligt vatten och
»Siiddeutsche Zeitung» i Miinchen.
Även mindre grupper av universitetsprofessorer som stod utanför
partierna, begagnade tillfället för
att framhälla sin enkelriktade pacifism genom att betona atombombernas förödande effekt. En del protestantiska kyrkoledare hade redan
tidigare slagit in på samma linje.
Att på olika sätt maskerade kommunistgrupper och små, kamouflerade kommunistiska veckotidningar
är helt införstådda med att Västtyskland görs försvarslöst, är inte
mer än naturligt. Men även högerradikala formationer begagnade
tillfället för att ge luft åt sina antiamerikanska känslor. Även om
21- 583445 Svtms”k Tidskrift H. 6 1958
313
dessa ytterligheter knappast kunde
anses väga tungt i vågskälen så bidrog de i alla fall till att öka förvirringen och uppståndelsen.
Denna »neutralistfronb nyktrade
dock till under inflytande av sovjetledarnas upprepade uttalanden
mot den tyska återföreningen. »Die
Welhs chefredaktör och dess ägare
reste personligen till Moskva för
att intervjua Chrustjov, men sovjetdiktatorn fastslog under samtalets lopp uttryckligen att sovjetregimen för närvarande inte var intresserad av någon lösning av den
tyska frågan. I samma anda besvarades de amerikanska noter vilka
fordrade att Tysklands äterförening
upptogs på toppmötets program.
T. o. m. Gomulka gjorde liknande
yttranden i den intervju som han
beviljade »Times».
Socialdemokraterna för neutraliseringen
Trots dessa kallduschar tänkte
oppositionen inte upphöra med
kampanjen. Vid socialdemokratiska
partiets delegatförsamling den 9
mars gav Ollenhauer en mera konkret bild av partiets utrikespolitiska målsättningar. Enligt dessa
bör den viktigaste programpunkten
för den eventuella toppkonferensen
bli en överenskommelse om det
enade Tysklands militära status.
Om varken öst eller Väst behöver
hysa fruktan för att ett enat Tyskland kanhända seglar en farlig kurs
så öppnas därmed möjligheterna
för återförenande!, menade Ollen- 314
hauer. Samtidigt fordrade delegatförsamlingen slopandet av värnplikten i Västtyskland och protesterade inte bara mot att västtyska
armen utrustades med atomvapen,
utan även mot att baser för utskjutning av när- och mellandistansraketer etableras på västtyskt
område. Vilket praktiskt taget innebär Västtysklands (eller efter ett
eventuellt återförenande hela Tysklands) totala neutralisering.
För att förstå den kovändning
som socialdemokratiska partiet
gjort, räcker det kanske att på-
minna om att socialdemokratiska
talarna ännu 1956 enhälligt hävdade att neutraliserande! av ett folk
på nära 70 miljoner, mitt i Europa
vore helt och hållet orealistiskt och
skulle innebära svåra risker för
hela den europeiska kontinenten.
Dessutom skulle neutraliseringen
betyda en inskränkning av det
tyska folkets självbestämmanderätt, betonade då socialdemokraterna.
På delegatförsamlingen protesterade Ollenhauer visserligen ännu
mot tanken att Bonn och Pankow
skulle underhandla med varandra
om återföreningen, men han betonade inte längre den tidigare grundtesen att återföreningen endast
kunde förverkligas efter fria val i
östtyskland.
Vissa personer i FDP har gått
ännu längre och fordrat inte bara
kontakt mellan Bonn och Pankow,
utan har t. o. m. redan åkt till ÖstBerlin för att besöka Ulbricht.
Läget blev ännu farligare ur Ad~·
nauerregimens synpunkt när det visade sig att även inom själva CDU
finns vissa politiker som i en del
punkter godkänner oppositionens
inställning. Adenauer bemästrade
raskt dessa svårigheter inom CDU
och de få frondörerna lovade disciplin och lojalitet mot regeringens
utrikespolitiska linje. Trots det är
detta mellanspel i alla fall inte utan
betydelse.
»Kamp mot atomdöden»
Kampanjen som i början liknade
spontana aktioner, utvecklades av
arrangörerna mer planmässigt och
på bredare grund. Först och främst
blev kampanjens mål konkretiserat: protesten gäller nu tyska armens utrustning med atomvapen.
I stället för de komplicerade utrikespolitiska spekulationerna verkar
parollen »Kamp mot atomdödem
enkel och lättförståelig, och gör
även därför större intryck på den
bredare massan.
Socialdemokraterna nöjde sig
inte med massmöten utan försökte
att mobilisera fackföreningarna för
att de skulle organisera strejker
»mot atomdöden»- dvs. motAdenauerregeringen. Tyska L.O.-ledningen avvisade efter några dagars
tvekan strejktanken och yttrade sig
om att strejk får man inte använda
som politiskt maktmedel annat än
i sådana fall då själva demokratin
skulle vara i fara. Fackföreningarnas ledning och medlemskap består inte bara av socialdemokrater
och partilösa utan även av kristligtdemokratiska arbetare och tjänstemän och en politisk strejk mot
CDU-regeringen skulle säkert resultera i att de skulle lämna den tyska
L.O. och skulle grunda egna, kristliga fackföreningar. Att bibehålla
fackföreningsrörelsens enhet är
viktigare även för tyska L.O.’s socialdemokratiska ledare än att
följa och hjälpa partiet.
Ollenhauer och hans närmaste
anhängare hade inte tappat lusten
efter fiaskot med L.O.-ledningen
och hittade omedelbart ett nytt medel: kravet på folkomröstningen.
Tyska folket skall själv bestämma
om armen skall eller icke skall ha
atomvapen, betonade talarna på
massmöten med förnyad kraft och
även socialdemokratiska publicister kräver folkomröstning i sina
tidningar. Det är bara ett enda fel
med folkomröstningen och det är
att förbundsrepublikens författning
inte känner till detta institut. Inte
heller ur demokratins synpunkt
kunde man motivera folkomröstningen, ty det var bara ett halvt år
sedan folket hade möjlighet att
yttra sig vid parlamentsvalen och
gav majoritet för regeringspartierna.
Fria Demokratiska Partiets unga
garde med Erich Mende i spetsen
gjorde sig inga bekymmer om huruvida folkomröstningen i atomvapenfrågan är laglig och berättigad
eller inte – kampanjen med dess
klart demagogiska drag passade väl
för dessa herrars politiska karak- 315
tärer. Det var inte ett lätt arbete för den gamla, liberala partiledningen att förhindra FDP’s anslutning till folkomröstningskraveL
Men det har i alla fall lyckats och
socialdemokraterna står nu ensamma, understödda av bara pacifister, medlöpare och tredje ståndpunktare.
I Bundeshaus hade det socialdemokratiska partiet inget hopp om
att genomdriva en motion om folkomröstningen, men det fanns möjlighet att låta ordna sådan i de förbundsländer, där socialdemokraterna sitter i landsregeringarna –
alltså i Hamburg, Bremen, Niedersachsen och Hessen. Även om folkomröstningarna i några länder inte
skall ha några lagliga följder skulle
de kunna ytterligare försämra den
politiska atmosfären, vilken redan
är tillräckligt laddad.
Författningsdomstolen i Karlsruhe gjorde slut med sådana spekulationer. Efter domstolens utsago
har landsregeringarna ingen rätt utskriva folkomröstningen i sådana
frågor som tillhör Riksdagens befogenhet. Men trots detta beslut fortsätter socialdemokraterna kampanjen »mot atomdöden» och låter arrangera massmöten under sorgens
svarta flaggor.
I Bonnparlamentet förfogar regeringen över en säker majoritet och
Adenauer har hittills alltid kunnat
samla tyska opinionen bakom sig
när det gällt viktiga frågor. Och
även om envisheten hör till grunddragen i den västtyske kanslerns
316
karaktär så kommer det, om situationen så fordrar, säkert att lyckas
honom att med hjälp av taktiska
deleftergifter undvika en fullständig revidering av hans hittillsvarande utrikespolitiska målsättning.
Den svaga punkten i Västtysklands
politiska läge är dock just den, att
regimen och regeringspartiet nästan helt och hållet vilar på Adenauers person. Nu är Adenauer mer
än 82 år gammal. Hur skall det gå
med förbundsrepubliken när »der
Alte» inte längre deltar i dess politiska skeenden?
Särskilt oroande verkar denna
fråga just nu, när den av illusioner
och irreella föreställningar vilseledda oppositionsfronten försöker
att luckra upp de hittillsvarande
utrikespolitiska grundvalarna för
Västtyskland – och därmed för
hela Västern.
–