Litteratur

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1957
II
I förra avsnittet av denna krönika
nämndes inledningsvis en rad självbiografiska verk, främst Lo-Johanssons Författaren, vars viktigaste syfte
var att berätta om hur romanen God
natt, jord kom till. Lo-Johansson hade
för avsikt att skapa den stora kollektivromanen men fann till sin förvå-
ning, att han skrivit en bok om sig
själv, särlingen som bröt sig ut ur kollektivet. Det är ett betecknande exempel på hur diktare kan drivas in på
vägar, som de inte tänkt slå in på, och
tvingas att gå, dit de inte vill. LoJohansson har visserligen blivit krö-
nikör för en stor grupp och den
främste inom den s. k. statarskolan i
vår diktning, men hans senaste och
största verk handlar dock än en gång
om honom själv, om den enskilde och
avskilde. Dikten går sina egna vägar.
Kollektivromanen borde ju vara nutidens genre framför andra. Aldrig
förr har vårt land varit så officiellt
och inofficiellt inrutat, så format i
socialgrupper, så inhägnat i arbetsgäng, intresseorganisationer och föreningsliv. Men det är inte om detta
som diktningen handlar – i så fall
bara som protest mot organisationstvånget – utan främst om de enskilda,
de ensamma, de utanförstående. Ensamhetens tema kan följas i en lång
rad av 1957 års böcker, där det på
skilda sätt varieras och där stundom
lösningsmöjligheterna diskuteras.
Allra naturligast kommer den enAv lektor ELOF EHNMARK
samma människan till tals i BjörnErik Höijers Mannen på myren. Handlingen är enkel. Småbrukaren Albert
Eliasson i en norrbottnisk ödemarksby
är fattig och skuldsatt. Han lever mest
på jakt och fiske och har en enda ko.
Tidigare har han haft en häst, men
då den en gång sparkade honom i
bröstet, så att han måste ligga på sjukhus, stack han efter hemkomsten ned
kreaturet i norrländskt långsinnat vredesmod. Nu måste han betala sin skuld
och till den ändan åtar han sig att
forsla ett parti hö från järnvägsstationen till byn. Eftersom han inte har
häst, måste transporten ske med skidor och skidkälke. Det är i slutet av
april, då snön går i tö. Vägen är lång
och sträcker sig över en myr. Albert
har räknat ut, att han skall kunna
klara jobbet på en vecka, och det blir
verkligen en spännande vecka. Forslingen måste ske på nätterna, då skaren ännu håller, men det är precis de
sista dygn som myren kan beräknas
tåla ett lass. Höijer berättar om denna
Alberts arbetsvecka med en intensitet
och ett sinne för vardagens spänning
som kan erinra om Hemingways Den
gamle och havet. Snösmältningen hotar, dimmorna lägrar sig, vinterstorm
bryter ut, redskapen går sönder och
därtill kommer tröttheten, ensamheten, drömmarna, frestelsen att ge upp.
Mannen på myren är en berättelse om
vardagens heroism och om en människa, som steg för steg kommer läsaren mycket nära, en äkta norrbottning
med seghet och lurifaxeri, blyghet och
~-~~- ————————–
326
livshunger, helt en produkt av den natur han är rotad i och tvingad att
kämpa mot. Hemma i kåken lever
Hulda och barnen. Hulda är mer isolerad· än andra i byn därför att hennes giftermål inneburit en brytning
med den lrestadianska släkten. I sin
ensamhet under Alberts frånvaro börjar hon bli underlig till sinnes. I ett
plötsligt utbrott sticker hon ihjäl den
enda kon. När Albert kommer hem, en
trött, smutsig och svulten segrare, och
makarna möts i bastun, förnyelsens
och förfriskningens bad, av Höijer
skildrat, ja frambesvuret med fysisk
åskådlighet, får han reda på att hans
möda varit förgäves ekonomiskt sett.
Men Hulda vinner han åter, och det
är flyttfågelsång i luften, när de från
bastuångorna vandrar in till matbordet. Historien med kon är insatt som
en parallell till historien med hästen,
ett manligt och ett kvinnligt utbrott
som motsvarar varann, men Huldas
handlingssätt skall nog också ha symbolik i sig: en protest mot ödemarksstillheten eller mot hårdheten hos
lrestadiansläkten eller mot Albert som
inte har så många tankar till övers
för hennes svårigheter. Ändå har
denna episod något av knalleffekt över
sig, är ett för mycket i historien. Ty
boken handlar främst om Albert Eliasson på myren, den ensamme mannen
i slit och knog och ettrig seghet och
om hans primitiva tankeföljder som
släpar i takt med de glidande skidorna. Han är en av Höijers allra
främsta gestalter och boken en norrbottensskildring av hög klass.
Om en ensam kvinna i en värld som
antingen inte bryr sig om den försvarslösa eller också grymt utnyttjar
henne, handlar Irja Browallius Paradisets dagg. Sivan Karlsson är en fattig småbrukarflicka, som tjänat i staden och blivit med barn. Barnafadern
visar sig vara en gift man, och för
Sivan blir det då ingen annan råd
än att återvända till byn, utackordera
barnet och nöja sig med det arbete
som erbjuds. Hon är trög i tanken, obeslutsam och enkelspårig men seg och
ihärdig. Hon får slita och släpa som
bondpiga med de hårdaste sysslorna
ständigt på sin lott och måste alltid
reducera sina förhoppningar till ett
minimum men knogar på och håller
ut. När prästfrun erbjuder adoptivföräldrar åt hennes dotter, är hon nära
att bli omtumlad, men då, för en gångs
skull, gör hon motständ med hela sin
sega kraft trots all vördnad för den
andliga överheten. Skildringen av
detta förlopp är en av bokens höjdpunkter. Så småningom får hon i alla
fall en uppvaktande kavaljer, dansar
åter en sommar och börjar hoppas på
att bli riktig fru. Men karln är det
inte mycket bevänt med. Han är visserligen godmodig och trofast men
närmast arbetsskygg. På bokens sista
sida vandrar de ut på landsvägen för
att starta på nytt tillsammans, och
Sivan intalar sig mod med orden: ,.Dä
ska väl gå på näge vis», men utsikterna förefaller inte vara ljusa. Allt i
denna roman är enkel vardag. Här
finns inga konstruerade dramatiska
episoder, inga tillrättalagda situationer, bara livets egen rytm. Just därför
får vardagsmänniskan Sivan Karlsson
så fasta konturer, och i skildringen av
henne visar Irja Browallius sin konstnärliga mognad som aldrig förr. Varje
detalj är trovärdig, varje replik äkta
och varje episod ger sitt bidrag till
formandet av en gestalt och ett öde
som man följer med spänt intresse.
Däremot varsnar man en viss osäkerhet i skildringen av Sivans dotter Birgit. Från början följer Irja Browallius
Birgits utveckling under spädbarnsåren med ett påtagligt intresse för
innebörden i alla reaktioner, innan
förnimmelserna kan uttryckas i ord.
Därefter blir skildringen mer sporadisk och mindre följsam. Men en sak
kommer dock tydligt fram: hur barndomsskrämseln rotar sig fast i själen
och visserligen tillfälligt kan kapslas
in men ändå finns där latent.
Debutanten Karl Nordströms Doktor Mirakels medicin handlar om ensamhet driven till sinnessjukdom. Offret för denna utveckling är studenten
Gustaf Prokopius, vilken själv är berättare. Redan av naturen är han avgränsad från kontakter. Han lider av
svår stamning och av ett hjärtfel, som
åsamkar krampanfall. Han ter sig besynnerlig för omgivningen och drivs
in i en skräcktillvaro, där den enda
boten står att finna i doktor Mirakels
medicin. Mirakel skildras som en
skrämmande gestalt, boende vägg i
vägg med Prokopius och uppträdande
som en sorts förledande Mefisto: hans
medicin är sådant som skänker narkotikadrömmens ljuvlighet men till
priset av ett hemskt uppvaknande. Berättelsen handlar om hur Prokopius
råkar in i ett studenttåg från flickläroverket, varvid han gör krampaktiga försök att nå mänsklig kontakt
men ohjälpligt trasslar in sig i allehanda obegripliga situationer, söker
fly men ständigt blir till åtlöje och
slutligen forslas hem som ett fylleristkolli. »Ensamhet ger klarhet, ger tröst.
Ensamhet är bön om förlösning från
det onda genom döden, den kalla och
nakna.» »Ensamhet är förberedelse
att utan kropp möta döden, är andens
ständiga hopp att möta döden utan
förvandling, det är en livslång bön om
förlossning.» Så formuleras Prokopius’
resignerade livssyn, främlingens, den
utanförståendes, som bara kan
drömma sig till en gemenskap men
aldrig uppleva någon. Vad som främst
ger berättelsen om detta liksom ödesbestämt tragiska livsöde dess konstnärliga halt, är den intensiva inlevelse, som Nordström lägger i dagen,
när han låter Prokopius själv beskriva
sina besynnerliga upplevelser med de- 327
ras ingredienser av makaber komik
mitt i den själsliga förödelsen. Jagberättelsen är formad som ett förtvivlat
försvarstal på undergångens brant
men hållet i en pedantisk, formalistisk, ängsligt detaljerad kanslistil, där
man faktiskt bokstavligen förs in i
Prokopius’ förvirrade ängslan inför de
olika situationernas valmöjligheter, i
hans rädsla, i hans tvekan och i hans
till synes logiska och övertygande skäl
för de felbedömningar och misstag han
oavlåtligen gör sig skyldig till. Man
liksom glider in i en förhäxad, förvriden värld, där en stackars lidande
människa är ohjälpligt fången, för
vilken döden är den ende befriaren
och förintelsen den enda lösningen.
I Erland Josephsons En berättelse
om herr SUberstein varieras temat på
ett annat sätt: här är det fråga om en
människa som söker ensamhet. Den
gamle juden Silberstein flyttar in i
ett stort hyreshus. Han lever på att
sälja ut ett kosmetiklager men vill inte
ha med människor att göra. Han undviker kontakt med grannarna i huset.
Får man göra så’1 Med kvick iakttagelse och spirituell träffsäkerhet skildrar Josephson, hur folk kan reta sig
över ett sådant beteende. Bär sig inte
judegubben bra egendomligt åt? Är
han högfärdig? Har han något att
dölja’1 Måste det inte kännas kusligt
att ha en så misstänkt person i huset?
Den lärdomshögfärdige skollärar Olsson och den vetgirige journalisten Renkvist reagerar på skilda sätt men med
samma irritation. Renkvist har det
särskilt besvärligt, därför att han inte
tycker om judar. Å andra sidan får
man ju inte vara antisemit, »men man
tycker illa om människor som man
måste tycka om för att det är fult att
tycka illa om dom». Om SUbersteins
förflutna, om orsaken till hans folkskygghet får man ingenting veta, bara
att han tvingats fly från sin förra bostad, där han blivit anmäld för hälso- 328
vårdsnämnden, emedan han hållit sig
så tyst, att »de som bodde omkring
inte kunde sova; de låg bara och lyssnade efter om det inte skulle höras
något snarb. Romanen berättar om
hur SUberstein på olika sätt söker befria sig från sig själv, utplåna sig, avkläda sig alla egenskaper för att
kanske nå något annorlunda, det som
han i sällsynta ögonblick anat som en
sorts befrielsens lycka. Men samtidigt
skrämmer honom isoleringen. Mot sin
vilja hör han sig själv ideligen ropa:
»Vad vill ni mig? Vad tror ni om
mig?» I ett desperat ögonblick arrangerar han en handling, som driver hyresgästerna till ursinne. De förföljer
honom och han räddar sig upp på taket. Där står han tveksam inför det
slutliga valet, inför det avgörande
språnget, och där slutar romanen. Josephson har utfört sin version av ensamhetstemat, vilsenhetstemat med
skarp intelligens och en kvickhet i
turneringarna som är sällsynt i dagens
prosa, därtill med en fyndighet i uppfinningen, som särskilt framträder i
några inlagda sagor: den om judegossen med namnet Ahasverus och den
om judegossen med namnet Shylock.
Men det är inte rastemat som är bokens ämne utan den tragiska mänskliga konflikten att på en gång känna
bundenheten vid det jordiska och
längtan mot det annorlunda. Min blick
är i marken, säger Silberstein, mitt
huvud är tungt, men någon gång ger
jag efter för en obetvinglig lust att
vända ansiktet uppåt, och då förnimmer jag, att »det annorlunda snuddar
vid mig och det annorlunda reser fritt
genom mig och jag känner att jag är
ljuvligt förlorad».
En människa som söker ensamheten, t. o. m. förintelsen, är också huvudpersonen i Peter Nissers karolinska romansvit, dragonofficeren Simon Wessel. När han en gång måste
lyda order vid en straffexpedition och
arkebusera upproriska bönder i sin
hemsocken, stängdes vägen tillbaka
för honom definitivt. Vad som stod
honom åter var enbart krigets blodiga
hantverk. I slutvolymen Slaget får vi
följa honom och hans kamrater på
Karl XII:s ryska härtåg fram till Poltava, där han stupar. »Våra plågor
och vårt lidande måste vi behålla för
oss själva, ser I. Ingen annan vill ha
dom», säger Simon vid ett tillfälle och
fortsätter: »Jag tror inte på nånting
mer. Det är slut nu.» Han blir allt tystare, allt mer inåtvänd, en tom, förbränd människa. Man möter också en
annan ensling i denna romandel, Karl
XII själv. Då och då skymtar han fram
eller träder in i en närbild och alltid
står det kring honom som en aura av
på en gång heroism och kyla, av isolerad storhet på gränsen till det
omänskliga. Eftersom Simon Wessel
redan från början i denna romandel
är en färdig man, knyts intresset till
händelseförloppet, till det deskriptiva,
inte det psykologiska. Nisser har också
förmått leva sig in i de händelser och
förhållanden som vi känner från de
karolinska krigarnas brev och dagböcker, och han har åstadkommit en
krigsskildring, som kan påminna om
debutromanen Blod och snö fast nu
med ett fastare grepp och en mognare
berättarkonst, livfull, färgrik, omväxlande och oförskräckt realistisk som
ämnet kräver.
Flyktmotivet återkommer i Bengt
Söderbergs Om tjänarens liv, en jagroman av utpräglat spekulativ natur.
Berättaren är en man som flytt från
sitt borgerliga hem för att i främmande land finna sig själv och vinna
självständighet. En episod har trängt
djupt in i honom: när han under en
båtresa fick se, hur en fånge slet sig
lös från sin väktare och störtade sig
i havet. Själv har han slitit alla band,
men befrielse har han inte vunnit. När
han återvänder till Stockholm – handlingen utspelar sig på 1830-talet –
möts han av sin betjänt, en jämnårig
som skött den nu avlidna modern och
tidigare varit en sorts fosterbror till
berättaren. I fortsättningen skildras
det ensliga, meditativa liv som denne
för i alltmer ökad oppositionsställning
till betjänten, vilken visar sig vara den
starkare, initiativrikare och handlingskraftigare, t. ex. en trefaldighetsnatt vid Uggleviken eller under koleraepidemien (f. ö. densamma som inspirerat Wallins Dödens ängel). Slutligen
tar betjänten helt befälet, sätter sig i
besittning av huset och kör ut sin
herre. »Jag var fri», lyder bokens slutord. Söderbergs uppläggning av temat
kan erinra om romantikernas spekulationer i personlighetsklyvning, så som
t. ex. hos E. T. A. Hoffmann. Betjänten är vardagsmänniskan och berättaren flyktmänniskan, vilka båda brukar rymmas inom samma skinn. Flyktmänniskan förmår inte stanna i den
vanliga gemenskapen. Helt fri blir hon
endast utanför det mänskliga, utanför
livet. Söderberg har tagit upp motivet
för att kunna tränga in i flyktmänniskans tankevärld och följa hennes
sökande efter ett fäste, en identitet.
Han har gjort det med ivrig tankemöda och oförtruten energi, men då
han samtidigt klätt sin roman i historisk kostymering från senromantikens
tid, höljer han in framställningen i en
klärobskyr, som ger den ett drag av
overklighet och drömstämning. Och
på drömmars vis upplöser sig allt liksom i en fläkt och gåtan står olöst
kvar.
Dubbleringsmotivet varieras på ett
originellt sätt i Per E. Rundquists
Nöjesresa. Denna roman vittnar framför allt om sin författares formella
virtuositet. Den består egentligen av
en enda lång monolog, närmast kanske
i Joyces efterföljd, där alltså associationerna hos huvudpersonen får löpa
fritt och tankarna glida över från den
22-583445 Svensk Tidskrift H. 61958
329
ena banan till den andra, och där avsikten hos författaren är att komma
underfund med vad som ligger bakom
associationerna och därefter vad som
ligger bakom det man då upptäcker
osv. så länge som helst. Sådana konststycken kräver en direkthet, snabbhet
och böjlighet i stilen som aldrig slappnar. Rundquist har de erforderliga
talangerna och han utövar dem nästan
till bristningsgränsen. Huvudtemat är
ensamheten. Därför har förf. till miljö
valt en sällskapsresa. Först när vi
tvingas bli konfronterade med andra,
märker vi nämligen, hur ensamma och
säregna vi är. Här är det dessutom
fråga om en båtresa, där den yttre
tillvaron begränsas av fartyget och
där man alltid har det hemlighetsfulla
havet runt omkring och nedanför.
Jagpersonen heter Birger Berkenfeldt,
tidigare Svensson. Hans hyttkamrat är
en man som fortfarande heter Svensson, en vardaglig, talför och enkelbottnad person som inte gör någon
hemlighet av vad han tänker och tycker om Berkenfeldt. Så blir han en
sorts spegel för Berkenfeldt och
tvingar denne att begrunda, reflektera,
opponera och medgiva, allt till närmare belysning av det Berkenfeldtska
jaget på gott och ont. När fyra kvinnor sedermera träder in i handlingen,
blir aspekten och belysningen ytterligare skärpta, eftersom jagpersonen
då ställs inför besvärliga valsituationer och tvångssituationer. Slutet handlar inte om nöjesresans slut utan om
det resultat, den slutaddition som
Berkenfeldt-Svensson kommer fram
till: ombord på fartyget med dess
trånga passager söker man sig fram
som i ett maskstunget äpple; på samma
sätt är vi människor instängda i en
trång livets farkost med havet oändligt utanför; och vi iir varken änglar
eller djävlar, vi är »djävulsänglar i
ett maskstunget äpple på havet». Nö-
jesresan hotar stundom att bli som ett
’”– ;…___ ””*’-•>,;.,
330
rum med idel speglar i: allting reflekteras i en oändlig mångfald. Men boken rymmer samtidigt så mycket av
skarp iakttagelse, formell skicklighet,
blixtrande infall och munter påhittighet, att man med både nöje och intresse följer med i svängarna och tar
del av Berkenfeldt-Svenssons öden
och ordväxlingar, ända till dess deras
farkost försvinner som en rök vid
horisonten.
Känslan att leva under ett aldrig
vikande hot, i en kvalfull bidan var
något ständigt närvarande i den för
tidigt bortgångne Owe Husåhrs diktning. I Gästen hade han funnit ett
tema, där han mer omedelbart än
annars kunde ge form och uttryck åt
sin begåvning. Arvid, en medelålders
affärsman, har rest till en landsortsstad för att beveka en arvtant att försträcka honom pengar. På hotellrummet råkar han erinra sig, att Aina, en
kvinna som han tidigare haft en kort
förbindelse med på ett vilohem, är
advokatfru i samma stad. Han ringer
upp henne, hon svarar och efter ett
kort samtal lovar han henne att ringa
senare under veckan. Efter denna upptakt knyts intresset till Aina och hennes man Eugen, vilken på grund av
skröplighet slutat sin praktik och enbart pysslar med sin vacklande hälsa.
De vegeterar fram sin tillvaro i en
förortsvilla på ett sätt som kan erinra
om Tjekovs underminerade idyller.
Det som händer är att ingenting händer. Arvid tänker nog ringa men han
kommer sig inte för, han har arvtanten att sköta och vid närmare eftertanke är han inte så intresserad. Men
hos Aina har minnen vaknat, en röst
utifrån har trängt in i hennes ensamma, stillastående värld. Allt det
som förträngts och kapslats in vill
bryta sig ut, hennes nervliv laddas
upp i en allt ivrigare, allt mer spänd
väntan efter telefonsignalen som aldrig
kommer. Den ständigt pressande nervstramningen ackompanjeras av gassande sommarhetta med åska i luften.
Husåhr följer Ainas reaktioner i alla
skiftningar, i gester och rörelser, i
tankar och ord. Boken är en studie i
psykisk påfrestning, där nära nog vetenskaplig exakthet förenas med konstnärlig uttrycksfullhet. Främst har Husåhr förmått ge ord åt själva stämningsförtätningen i dess successiva
ökning, tills katastrofen kommer –
och den kommer oväntat med en sorts
tragisk ironi: när Arvid äntligen
ringer, är det ohjälpligt försent. Husåhr har komponerat denna berättelse
med fin beräkning och effektfulla kontraster mellan de tre agerande, Aina,
Arvid och Eugen. Gästen är hans intensivaste, personligaste roman.
Människorna i Jan Gehlins De ståndaktiga är också ensamma, fast de hålls
samman i en militärt disciplinerad
grupp. De ståndaktiga är en patrull
på tio man under ett krig av skyttegravstyp. Den skall undersöka fiendens ställningar på andra sidan ingenmansland och successivt rapportera
iakttagelserna per radio. Egendomligt
nog är den förbjuden att återvända
annat än på order hemifrån, vare sig
uppdraget utförts eller ej. Hur den
under sådana förhållanden skall kunna
livnära sig i det öde landet, har inte
förf. brytt sig om att räkna ut. Vad
som intresserar honom är de enskilda
medlemmarnas sätt att reagera och
slutliga öde, ty i likhet med de bekanta negerpojkarna försvinner och
förgås de en och en. Dygn efter dygn
marscherar gruppen i angiven kompassriktning genom det öde landet,
just The waste Land, utan att stöta på
motståndarna, utan att göra upptäckter, utan att kunna inrapportera annat
än tomhet, men ständigt framåt utan
f1tervändo. De ståndaktiga möter inte
sitt öde i strid med fienden, de går
under inifrån var och en på sitt sätt.
När gruppledaren till slut som ensam
överlevande försvinner i snögloppet,
skulle han gärna vilja sända två ord
tillbaka till människorna, orden fred
och liv. Motsatsen till de orden är
krig och död. Xndä är det inte främst
mot kriget förf. vänder sig – det vore
överflödigt tycker man – utan vad
han vill ge diktens belysning åt, är
människans egen hopplösa situation,
hennes rotlöshet och oro men också
hennes ståndaktighet i ett tillvarons
ingenmansland, hennes uthållighet intill krafternas yttersta gräns inför en
ordergivning som finns inom henne
själv och som ser ut att driva henne
dit hon inte hör hemma. I Gehlins
skildring av de individuella ödena
finner man kanske inte alltid en övertygande inre nödvändighet, men den
helhetsverkan han åstadkommer, har
över sig en kuslig hopplöshet och samtidigt även en skymt, och mer än en
skymt av den storhet trots allt som
ryms i ståndaktighetens, uthållighetens och tapperhetens dygder.
Temat om människans villkor varieras av Willy Kyrklund i de små historier som han samlat under rubriken
Den överdrivne älskaren. Människans
villkor är att leva i vanmakt, och i den
nya boken är det särskilt fråga om
kärlekens vanmakt eller rättare om de
älskandes vanmakt inför kärlekens irrationella väsen. Med sin kvickhet och
sin fint beräknade formuleringskonst,
koncentrerad, precis och ibland preciös, åstadkommer han utsökta miniatyrer, som kan fä en smak av fränhet
eller en ton av ett slags bistert medlidande eller av grotesk komik. Den
överdrivne älskaren är en arkeolog,
som flyr med en annans hustru på en
jeep genom öknen, där de går under.
Han kunde ha tagit en tryggare väg,
men den han valt är mer arkeologiskt
stilenlig – han är en hängiven men
onekligen överdriven adoratör. Den
förständige Edovino är en fattig romare, som sliter för livet för att skaffa
22*- 583445
331
familjen dagligt bröd, medan hans
tankar och trånad flyr till den oåtkomliga Maria Chiara – först när hon
är död, får han hålla henne i sina
armar. Mannen från Boston, som ständigt haft trassel med den pretentiösa
civiliserade kvinnan, tror sig ha funnit den sanna, enkla tillfredsställelsen
tillsammans med en fattig indiska,
som emellertid kräver att få sin högsta
önskan uppfylld, nämligen ett par
guldbågade glasögon, så att man tar
henne för studentska. Temat varieras
i skilda belysningar, komiskt, tragiskt
och framför allt tragikomiskt, och
scenerna växlar från stockholros skärgård till grekiska arkipelagen, frän
Italien till Asien, men är alltid utförda med koncis lokalfärg och samtidigt med en ton av svävande, svårgripbar poesi. Det är saga och virtuositet och trolleri, men på bekostnad
av djupdimensionen. Sä vill nu Kyrklund ha det, och sitt artisteri behärskar han fulländat.
Om en utanförstående och en vanmaktsmänniska handlar också Hans
Petersons Skådespelaren men här är
det även fråga om förlösning, i varje
fall en väg till förlösning. skådespelaren heter Henri, från början ett utackorderingsbarn, sedan omhändertagen av ett konstnärsgäng i Göteborg,
där han riktas in på sin bana. I Göteborg händer honom två viktiga ting:
han hjälper till att smuggla vapen ombord på de norska kvarstadsbåtarna
och han träffar Maria, en lovande författarinna, som blir kvinnan i hans
liv. När romanen börjar, har hans äktenskap trasats sönder och hans karriär gått i stöpet. Han känner sig misslyckad, tom, oduglig och har inte
kraft att börja om. Alltifrån sin kärlekslösa barndom har han drömt om
ett liv i trygg harmoni men drömmen
har ständigt vikit undan. Sä får han
ett mystiskt telefonsamtal: han hotas
till livet av en viss mr Mortimer, som
332
anklagar honom för att bära skulden
till kvarstadsbåtarnas undergång. Eftersom Henri känner sig färdig med
livet, tycks hotelsen komma lägligt,
men i stället väcker den hans domnande livslust och tvingar honom till
en rekapitulation av sitt liv. Han börjar finna sig själv, inse sin begränsning men också sina resurser, och när
Mortimers hot visar sig vara ett skrämskott, känner han sig stark nog att
starta på nytt. Hans Peterson skildrar
detta livsöde i en rad underfundigt
komponerade kapitel och med en stilkonst som söker fånga det glidande,
halvt drömska i skådespelarens strä-
van att komma till rätta med sitt liv.
Intresset koncentrerar sig till en rad
scener, där det psykologiska förloppet
har studerats så objektivt iakttagande
som möjligt. Det är också spänningen
i dessa förlopp som blivit det centrala,
men det har skett på bekostnad av
känsloengagemanget och därmed av
den riktiga inlevelsen. Dissektionens
skicklighet är oförneklig men romanen
är alltför analytisk för att verkligen
på allvar förmedla öden som griper.
Om vantrivseln i folkhemmet handlar två romaner, vilkas miljö just är
den modernaste folkhemsmiljön, sovstäderna i Stockholms utkanter. Ämnet i Kurt Salomonsons Deras vrede
är mycket riktigt vreden, nämligen
den vanmäktiga som inte leder någonstans. I ett sammanfattande motto heter det: »Ingenting nytt händer, ty
alla gester är redan förbrukade, alla
repliker sagda.» Det tycks åtminstone
gälla dagskåsören Per A, som känner
sig på upphällningen och får allt svå-
rare att åstadkomma sitt pensum. Han
tror sig kunna vinna förnyelse genom
att förmå en idrottsflicka från öststaterna att hoppa av för hans skull, men
resultatet blir ny besvikelse och han
överger henne samvetslöst. Bokens
andra huvudperson är Harry, som skö-
ter en grävskopa och helt lever i ett
desperat och obändigt hat mot allt
och alla. När han möter Per A:s fru,
tror han sig kunna göra en erövring,
som kan befästa hans livsförakt. Så
blir det nu inte, men knappast på
något annat sätt heller. Boken slutar
med att de båda männen möts och
känner en sorts motvillig sympati för
varandra. Salomonson har en journalistiskt flyhänt berättarteknik. Replikväxlingen löper naturligt och miljö-
skildringen är nyanserad. Temat om
den desperata ilskan är också något
som ligger i luften och det är utformat
med personligt engagemang. Men hans
människoskildring tränger inte under
ytan och leder inte fram till något.
Därför lämnar denna bok om otillfredsställelse ett otillfredsställande in•
tryck.
Den andra är Kurt Vaslads Ung man
i Stockholm. Den handlar om tjänste·
mannen Evald, som vantrivs med sitt
rutinarbete och blir alltmer irriterad
i sitt äktenskap. Han anser sig nämligen vara poet, en konstnärsnatur som
inte kommit till sin rätt. Under en
Parisresa i sin ungdom hade han hamnat i ett skandinaviskt bohemgäng och
där också träffat en ung målarinna,
som invigt honom i kärleken. När han
övergivits av henne, reste han förtvivlad hem och gifte sig på trots med
den annars mycket tilldragande Berit.
Det är förhistorien. Evald skildras
utan större misskund, vilket känns befriande. Han är en självupptagen,
självbedragen och på det hela taget
osympatisk karl, som tröstar sig med
alkohol och dagdrömmar. Så råkar
han in i en kris, vilken får sin utlösning i mötet med några av det gamla
gänget, numera förfallna kafesittare,
och med målarinnan, som sjunkit ner
till den lägsta gatunivån, mogen
för omhändertagande. Så återvänder
Evald till den äktenskapliga hamnen.
Lösningen av problemet kan betecknas
som lättvindig, men romanen har å
andra sidan sin tyngdpunkt i skildringen av själva krisen. Den är gjord
i en sorts erlebte Rede med inslag av
drömsymboler och lyriska omskrivningar och med en ordkonst av påtaglig talangfullheL Allra bäst har Vastad
lyckats med skildringen av Evald i
hans förfall och dagdriveri. Där är
figuren bra mycket mer trovärdig än
i de så hastigt påkomna stadierna av
luttring.
Om ett utbrytningsförsök handlar
även Sam Lidmans Guds barnbarn,
men här är skildringen gjord med ett
helt annat temperament, med hetsig
och häftig intensitet. Det gäller också
en flykt för livet, undan ett förödande
tvång. Miljön är en predikantfamilj
inom pingströrelsen. Ludvig har just
tagit realen i Stockholm och hoppas
få plats någonstans för att börja på
egen hand, men i stället måste han
under föräldraauktoritetens stränga
uppsikt sköta ogräsrensningen hemma
på gården. Modern är en komplicerad
natur, praktisk, talangfull, huslig,
ständigt verksam men mycket fast i
principerna och obönhörligt sträng i
sitt kristliga nit. Fadern, den uppmärksammade predikanten, är en despotnatur, straffande och salvelsefull,
känsloberusad och härsklysten. Ludvig har från spädaste år matats med
väckelsefromhetens bud och förbud.
Det gick bra, så länge hans värld begränsades till hemmet. Redan vid tolv
års ålder hade han suggererat sig till
omvändelse, offentligen bekänt sina
synder, blivit döpt och förklarats
frälst, ja, han hade t. o. m. pressat
fram en sorts tungomålstalande. Men
under skolåren kommer han in i en
annan atmosfär, en friare och friskare,
och prövar en annan livsrytm. Han
drömmer pubertetsdrömmar, smyger
sig till världsliga nöjen och går t. o. m.
på bio. Allt starkare känner han de
förlamande banden, ,förbannelsen att
vara barn till viljestarka och dessutom
333
frälsta föräldrar», att leva i en anda av
trång fanatism, hätskt fördömande och
uppskruvad extas, i det religiösa tvångets inferno. Slitningarna inom Ludvig
och mellan honom och föräldrarna är
skildrade med övertygande saklighet
och en häftighet som förräder en hemlig förtvivlan. Man spärar också en
önskan att förklara, om än inte försvara föräldrarnas fastlåsta situation.
Det dystra och instängda dominerar
likväl och någon lösning kan Sam
Lidman inte komma fram till. Han
låter visserligen Ludvig göra ett desperat utbrytningsförsök, men en spärvagnsolycka sätter punkt för historien.
Artistiskt sett brukar sådana utvägar
betecknas som nödlösningar. Här betyder det snarast, att situationen för
Ludvig är totalt hopplös. Det vittnesmäl som är bokens syfte, får därmed
sin definitiva verkan.
Miljön är likartad och livsödet snarlikt i Eva Berggrens Systrarna. Den
17-åriga Ingrid är enda återstående
barnet i en frikyrklig familj: två systrar har tidigare dött. Fadern är predikant och modern lyckosam författare av uppbyggelseböcker, typ gossen
som bcvekar sina föräldrar till omvändelse. Ingrid fostras strängt, måste
försaka allt vad världen har och bestraffas med härd kroppsaga för
minsta förseelse, t. ex. när hon tittat
på klänningar i ett butiksfönster. Romanen skildrar, hur hennes sinnen
vaknar till liv, hur hon söker undertrycka alla begär och kompensera dem
genom fantasier, drömmar och brudmystik, hur hon slutligen träffar en
ung man, hur deras möten upptäcks
och hur detta leder till hennes undergång. På ett helt annat sätt än hos Sam
Lidman är denna berättelse avsiktligt
litterär i stilgrepp och tonfall med
välberäknade symboler, utvalda drömbilder och naturstämningar som inpassats efter situationernas valörer.
Samtidigt är effekterna grövre, hän- 334
delseförloppet bygger i hög grad på
oväntade möten och påpassligt arrangerade upptäckter, satiren är fränare
och avslöjandet av falskhet, hyckleri,
grymhet, avund och förträngd sensualism under den gudliga ytan är inte så
litet hårdhänt och kanske en smula
hämndlystet.
Skrämsel och viljan att övervinna
skrämsel är ett av de teman som lyrikern Arne Lundgren slår an i sin
romandebut Bottnens klockor. Den
handlar om en handfull människor i
ett bohuslänskt fiskeläge, och huvudpersonen är den unge fiskarpojken
Karl-Henry, som en gång varit nära
att drunkna och därav fått skräck för
havet. Händelsernas medelpunkt är
dock hans äldre brors vådadöd, och
förf. koncentrerar skildringen på att
demonstrera, hur denna tilldragelse
inverkar på fadern, modern, KarlHenry och den flicka, som den avlidne
sällskapat med. Det har skett med psykologisk blick för de olika personernas skilda sätt att reagera. Vardagen
måste emellertid ha sin gång och den
äldre broderns plats intas av den
yngre. Det finns ingen annan utväg
trots hans skrämsel och trots moderns
invändningar. Till en början går det
bra och det är med triumf Karl-Henry
känner, hur båten lyder hans grepp
om ratten. Men så friskar vinden i och
sjösjukan angriper honom. Det blir en
svår pärs, men trots allt vill han inte
ge sig. »Sin fruktan för havet måste
han söka upp hos havet … Han skulle
övervinna både havet och sin fruktan,
kanske t. o. m. sin ångest för vattendöden.» Arne Lundgren visar artistisk
känslighet i sin skildring, främst av
miljöer. Mindre intresse har han för
händelseförloppet i både yttre och
inre mening. Framför allt är han naturlyriker. Hans skildring av livet ombord på fiskebåten, särskilt av räkfångsten, är ett ordmåleri som gnistrar av färger, likaså hans beskrivning
av havets alla skiftande nyanser. Och
den omsorgsfulla skildringen av sjö-
sjukans olika faser är av den arten,
att den tycks ha det upplevdas hela
förskräcklighet till grund. Främst vittnar Bottnens klockor om Arne Lundgrens måleriska talang och känslighet
för intryck.
Till Bohuslän är också handlingen
förlagd i Olle Mattsons Vargstocken.
Den berättar om kurbitsmålaren och
döden. Ingel Eskelson har haft en svår
barndom i Dalarna och en tid suttit
på fästning. Så har han lärt till kurbitsmålare och vandrat söderöver. I
Bohuslän kommer han till en skärgårdsholme, som bebos av smugglaren
Trond och hans dotter Agnes. I självförsvar dräper han Trond och står i
begrepp att fly, när han kommer att
tänka på den övergivna flickan. Han
stannar, och det blir Agrres som ger
honom fäste i livet och mildrar hans
ingrodda misstänksamhet. Allt detta
får man reda på genom återblickar.
Själva historien handlar om hur Agnes,
dödssjuk i strupkräfta, skickar efter
prästen, hur prästen tveksamt följer
med och hur man vid framkomsten
finner Agrres död. Det blir oväder,
prästen måste stanna kvar och det är
under dessa hårda dygn, intensivt
skildrade, som de förflutna händelserna rullas upp. Olle Mattson har här
valt ett ämne, som tvingat honom att
dämpa den yviga språkliga barockfröjd, som utmärkte debuten Johannesblodet. Han har emellertid kvar sin
lust att berätta rapsodiskt, med staccatomässigt inpassade episoder, vilket
åstadkommer ett slags avstånd till personer och händelser, här ytterligare
accentuerat av att förloppet tilldrar
sig i förgången tid och på ett ödsligt
skär. På så sätt kan man lättare acceptera historien om dråparen och den
dräptes dotter. Framför allt fäster man
sig vid miljöskildringen, utförd med
vresigt temperament och frodig målari!.
glädje. Det är något av bister vintervind över denna berättelse om en varg
i veum som blev människa.
»Ensamhet är en sorts vinter», står
det i debutanten Per Olof Sundmans
Jägarna, och vidare: »Ensamhet är ett
ord med tung klang och vördnadsbjudande associationer. Men ensamhet
måste vid närmare granskning och för
att behålla sitt värde uttryckas i nå-
got, ställas i relation till något som
icke är ensamhet.» Jägarna är en novellsamling med ämne från Jämtlands
fjällbygd och citaten är hämtade från
berättelsen Anakoreten. Den handlar
om en driftig ung bilförsäljare, medlem av en friförsamling, som plötsligt
får för sig, att han skall bli om inte
pelarhelgon så dock eremit och därför lämnar allt och slår sig ner i en
enslig koja. Hur det till slut går för
honom, får vi egentligen inte veta men
desto mer hur det känns att leva som
anakoret en vinter i norrländsk obygd.
Sundman äger en personlig berättarstil, som utmärkes av korthuggna meningar och gärna små finurliga formuleringar. Han förmår återge atmosfär
och exteriörer, inte minst bistra vinterstämningar och håller sig helst till
yttre iakttagelser. Vilken sorts människor det är fråga om, får vederbö-
randes ord och handlingar vittna om,
och vad de gör och säger är inga
märkvärdigheter men sådant som karakteriserar dem. Ibland kan resultatet visserligen bli något ofullbordat, en
antydan, en förbiglidande episod, men
stundom ritar Sundman konturer med
skärpa i dragen. En sådan skildring är
Anakoreten och en annan av samma
art heter Observatören, båda utförda
med stram precision och besk humor.
Främst står dock Trumslagaren, som
handlar om hur de värnpliktiga vandrar från fjällbygden ner till rekrytininställelsen i kyrkbyn. Först en, så
några till, så allt fler genom by efter
by vandrar de under självklara slags- .. = ; ,.._,..,–.-
335
mål för varje ny by, under kalas och
strapatser, muntrationer och vedermödor, ett norrländskt argonautertåg
skildrat i en sorts fornnordisk berättarstil, där replikerna är fåordigt mättade och händelserna återgivna med
visuell kraft. Det är en färd, kunde
man säga, som går från ensamhet till
kamratskap, från isolering till gemenskap, om än inte Sundman precis tänkt
i de kategorierna.
Om vägen till gemenskap och livsförsoning handlar Per Anders Fogelströms En borg av trygghet. Stoffet är
folkhemsmänniskan i folkhemsvardagen. Tor Perle har ärvt en liten firma,
som hans mor satt på fötter, sedan
fadern visat sig oduglig. Perle är besluten att ge sin egen familj stabil
trygghet; den skall inte behöva genomlida sådana kriser som hans barndom
varit fylld av. Men han är ingen affärsman, fast han inbillar sig det. Firman drivs med ömklig försiktighet,
och inom honom säger en röst, att han
inte duger mycket till. Han reagerar
på så sätt, att han tar pengar från
företaget och lägger dem i tillbyggnader av villan och sommarstället. Så
skall hans fru och dotter få sin borg
av trygghet. Men för dem blir borgen
ett fängelse. Hans fru får leva som
en veritabel dockhemshustru och därför tynar hon. Hans dotter banar
sig ut ur trygghetsborgens dödande
fångenskap, då hon lyckligen blir försedd med fästman. Efter en tid är firman barskrapad och hotar gå omkull.
Perle får nervsammanbrott, men nu
visar sig hans fru som en Nora av
häpnadsväckande duglighet och klarar
av krisen med de anställdas hjälp.
Perle lär sig läxan och återvänder
luttrad och beredd att samarbeta i en
tillvaro, som inte kan bli någon borg
av trygghet men där gemenskap och
tillit ändå kan ge livet värde. »När
längtan efter trygghet blir för stark,
finns bara rädsla kvar. När önskan att
336
äga blir för stark, förvandlas den till
ängslan för att förlora.» Någonstans
finns den mittpunkt som kan ge harmoni. Perles dotter har funnit en formel för konsten att leva: att bära det
man måste bära, det gkänker något av
trygghet och något :1.v äventyr. >>Inte
det ena utan det andra. Hävstång och
vågspel. Liv.» – Visst finns det åtskilligt av konstruktion i handlingen
och åtskilligt av solskenshistoria i
upplösningen. Kanske bör man helt
enkelt betrakta boken i första hand
som moralitet. Fogelström har velat
bära fram ett budskap, på en gång varning och råd. Det handlar om konsten
att leva riktigt, att inse begränsningen
men inte väja undan för det möjliga,
att både våga och ta tillvara. Den förkunnelsen sker med en värme och vädjan, som gör läsaren omtumlad och
benägen för sympati och överseende
med det alltför tillrättalagda i boken.
Därtill kommer den friska berättarkonsten, den levande dialogen och raden av bihandlingar, där skilda vardagsöden, trista och mindre trista, tas
i betraktande och där miljön är tagen
på kornet. Av bokens figurer är det
en som är minnesvärd framför andra,
gubben Ludvig Bergman, som efter
växlande öden har det mesta bakom
sig men ändå hänger med, på en gång
originell och genuin i en ålderdomsvärld som är skildrad med blid humor och verklig inlevelse i en gammal människas inre liv. De kapitel,
där Ludvig Bergman finns med, är de
bästa i boken.
Äldst i raden av 1957 års författare
är Sigfrid Siwertz, men det är han
som frimodigast säger ja till livet.
Hans bok är en novellroman, så som
hans senaste verk ofta varit, där alltså
en person, ett föremål eller en miljö
är det sammanhållande i en rad berättelser, är Trådar i en väv som hans
nya opus (opus 57 ungefär) heter.
Det sammanhållande bandet är denna
gång firman Mundus-Investor (MIR).
Den första novellen handlar om den
lille kontoristen Liden, hopsnörpt från
barndomen och levande i en sorts livsskräck. Han isolerar sig med sina siffror men siffrorna tar hämnd. Han
drivs att spekulera, en mycket följdriktig kompensation i hans fall, och
naturligtvis leder vägen till katastrof.
Det ovanliga inträffar emellertid, att
katastrofen räddar honom och det
sker tack vare företagets läkare Sören
Olaison. Nästa novell handlar om fru
Olga, frånskild med. lic. och barndomsvän till Sören. Hon har inlett en
ohållbar förbindelse med den unge
målaren Hans Sebart, vilken är son
till en av MIRs städerskor. Olga räddas av Sören ut ur en hotande fysisk
och psykisk kollaps. Därefter ses händelseförloppet ur den unge målarens
synvinkel och man får följa hans väg
till jämvikt, vilket också det sker med
Sörens hjälp. Slutligen skildras Sörens
ungdomskärlek till Olga, hans förnyade möte med henne, hans kamp att
rädda henne och hans seger. Men därmed är slutet inte nått. Den riktiga
lyckan är aldrig långvarig. Sintscenen
får sin resning genom att Siwertz här
säger sitt trots allt till livet, som kan
vara så grymt och som är så rikt. Bokens epitafium blir Sörens valspråk:
>>Livet – en seger och ett under.>> –
Än en gång visar sig Siwertz vara den
levnadskloke, spirituelle betraktaren
och berättaren. Hans stil har spänsten
kvar, uttrycksfull, smidig, konkret,
han kan formulera sentenser och han
är inte rädd för att reta folk med
frejdiga diatriber, t. ex. om den moderna konsten. Ändå har han nog som
människaskildrare nått högst just vid
porträtteringen av den unge artisten
Hans. Siwertz brukar ibland tala om
det underliga i att ett helt liv vara
fången i fiktionernas, det konstnärliga
skapandels värld. Han vet själv, hur
det känns, och hans skildring av ett
obändigt, trotsigt, egocentriskt och
sårbart ungt geni bärs upp av en inlevelse som tränger djupt. Sören Olaison är väl närmast något av ett ideal
och ett språkrör för det Siwertzska
budskapet om livet som en seger. Det
budskapet får också sin kommentar.
Vi är trådar i en väv, som »korsar
varandra, knyts över varandra. Men
vi vet inte mycket om mönstret.» Är
det då inte »Ömheten om det mänskliga som borde vara konstens livsuppgift»! Och så tillfogas det: »Hellre
än att ideligen förfasa oss över det
FRÅN KARLARNAs TID
Två nyligen publicerade avhandlingar
ger oss nya aspekter på Sveriges inre
historia före det stora nordiska krigets utbrott. Den ena är förste arkivarien Carl-Fredrik Corins doktorsavhandling »Självstyre och kunglig
maktpolitik inom Stockholms stadsförvaltning 1668-1697», den andra
generalmajoren, fil. doktor Gustaf Petris »Kungl. Första livgrenadjärregementets historia, del III» (Norstedts,
pris 21: -).
Corins arbete börjar med en magnifik skildring av Stockholm vid det utgående 1660-talet. staden hade då upplevat en expansion utan like under de
förgångna femtio åren. Den lilla muromslutna köpstaden på holmen inom
broarna hade förvandlats till östersjöväldets monumentala huvudstad. De
små husen med sina grönskande grästak hade ersatts av linjeräta stenhus,
och mot de smala, slingrande gränderna i den gamla staden kontrasterade effektfullt de välplanerade, breda
gatorna på malmarna i norr och söder.
Kring Vasaborgen Tre Kronor uppförde adeln sina praktbyggnader, och
mitt emot slottet på Skeppsholmen
337
onda, borde vi häpna över att den goda
viljan trots allt bragt det så långt.»
Den goda viljan – det förblir huvudtemat i denna rika diktning. Siwertz
är ingen ytlig optimist, snarare en
genomskådare, och det är inte mycket
i den nya tiden som han gillar. Just
därför vill han peka på, inte vad livet
berövar oss och föröder för oss utan
vad livet dock kan skänka. Livet som
seger och under, det blir budskapet
från nestorn bland årets romanförfattare.
Av fil. dr ALF ABERG
hade de sjömilitära anläggningarna
växt upp.
Palatsen och borgarhusen vände sig
mot vattnet. Strömmen och Mälaren
vimlade av skepp och småbåtar. Stockholm hade en dominerande ställning
inom rikets handel och sjöfart, och
särskilt bruksrörelsens framväxt hade
bidragit till att stimulera stadens kommerser. Flera av de ledande bruksägarna – Louis De Geer, bröderna
Momma-Reenstierna och andra – var
samtidigt stora exportörer med kontor i huvudstaden. Men Stockholm
hade samtidigt förvandlats till rikets
administrativa centrum. Förvaltningarna hade ökat och med dem den statliga byråkratien. Det är spänningen
mellan det förmögna borgerskapets
krav på självstyre och det kungliga
enväldets maktspråk, som doktor Corin behandlar i sin väldokumenterade
och fängslande avhandling.
I ett viktigt avsnitt i boken visar
Corin hur myndigheternas maktpolitik
mot Stockholm började redan under
Karl XI :s förmyndarregering. Trots
motståndet från den kraftfulle borgmästaren Olof Thegner tvangs staden
338
år 1672 att acceptera en styrelseform,
som gav staten en skärpt kontroll över
huvudstadens affärer. Efter det skånska krigets slut fortsatte Karl XI .
samma politik. överståthållaren blev
envåldskungens verktyg och magistraten förvandlades till ett organ för enväldets intressen. Motsättningen mellan borgarna och magistraten gällde i
första hand handelspolitiken. Kungen
och hans nära förtrogne, arkitekten
och borgmästaren Jean De la Vallee,
kämpade för att bygga upp en blomstrande inhemsk fabrikstillverkning och
sökte med hårda metoder tvinga borgerskapet att stödja en protektionistisk manufakturpolitik, som menligt inverkade på stadens ekonomi. Alla
tvångsåtgärder till trots fortsatte oppositionen mot den statliga maktpolitiken, och efter kungens död bröt den
klart i dagen.
Bland de många intressanta porträtt Corin ger av de agerande i maktspelet fäster man sig särskilt vid bilden av kungen. Han var ingen byrå-
krat och knappast heller doktrinär
utom i de stora huvudfrågorna. Han
var mottaglig för nya ideer och lätt
att påverka; också personer i underordnad ställning kunde lätt få honom
dit de ville. Han var egentligen en
välvillig man. Han stod i centrum och
ville ha sitt finger med överallt, och
även om detta personliga styrelsesätt
kunde bli olidligt för medarbetarna
och skapa både förvirring och arbetsolust, vågade kungen inte ge den växande byråkratien fria tyglar.
Ett av Karl XI:s bestående monument var indelningsverket. Hur det
gick till, när kungen gav Kungl. Första
livgrenadjärregementet dess fasta förankring i Östergötlands landsbygd har
generalmajor Petri redogjort för i sitt
omfångsrika och vederhäftiga men
ändå lättlästa arbete. Indelningen –
eller roteringen – av regementet
skedde samtidigt med reduktionen av
adelsgodsen, och först år 1687 var det
stora arbetet färdigt att fastställas i
ett indelningsverk, som kungen försåg
med sin orubblighetsförklaring. Under
de sju år arbetet varade, hade kungen
otåligt drivit på verket, och också senare skulle han personligen övervaka
att organisationen stod rycken. Han
prövade verket vid truppsammandragningar och mobiliseringar, och han
granskade regementet vid generalmönstringar, då han själv satt lutad
över rullan vid mönsterbordet och
man efter man kallades fram för att
visa upp sig själv och sin utrustning.
Inga bristfälligheter tolererades: med
sin svårlästa handstil och besynnerliga stavning antecknade kungen i rullan vilka förbättringar som skulle vidtagas till nästa mönstring. Varje kompani låg förlagt inom ett bestämt område, och genom noggranna vägrekognosceringar och ett utprovat tidsschema kunde kompanierna – som
en landshövding uttryckte saken –
»komma som en kedja tillhopa ifrån
den ena roten till den andra». Petris
detaljerade skildring av hur indelningsverket genomfördes vid ett av
rikets många landskapsregementen är
en av bokens höjdpunkter.
Ett särskilt kapitel ägnar författaren åt de många utomordentliga reglementen och förordningar som kungen
ofta personligen utexperimenterade
och utfärdade. De bars upp av hans
livsåskådning. Petri påpekar med rätta
den gammaltestamentliga uppfattning
om plikt, straff och belöning som genomströmmade denna härordning. Det
var en moralisk grundval som gav
soldaten trygghet i hans dagliga tillvaro och mod på slagfältet.
Karl XI :s indelningsverk visade sin
styrka vid krigsutbrottet år 1700. Hela
mobiliseringen skedde utan svårare
dröjsmål, och på redan fastställda vä-
gar marscherade regementet till utskeppningshamnen. större delen av
Petris arbete rör regementets öden
under de många krigsåren mot rikets
fientliga grannar. Det är en utomordentlig skildring, klar, uttömmande,
styrkt av utdrag ur rullor och belyst
av utmärkta kartskisser. Helt ny och
banbrytande är skildringen av Poltavaslaget. Tydligt är att det brustit i
svenskarnas rekognoscering före slaget. Ryssarna hade under natten hunnit anlägga en reduttlinje framför den
tidigare kända, vilket spolierade den
svenska anfallsplanen. Rehnskiöld
misslyckades i sitt försök att improvisera en ny taktik på slagfältet. Det
ryska artilleriet visade sig överlägset
svenskarnas blanka vapen.
För händelserna på slagfälten glömmer författaren inte bort utvecklingen
i hembygden, där nytt manskap skulle
sättas upp och utrustas och proviant
skaffas fram till armen. Han framhåller att de trupper med vilka Karl XII
339
drog mot Norge år 1718 var fullt operationsdugliga. Karl XI :s indelningsverk bestod provet, även om resultatet
till slut blev en bottenskrapning av
landskapets resurser. »Med Karl XII
föll verket» lyder en känd formulering
från generalstabsverket »Karl XII på
slagfältet». Författaren sätter inte tro
härtill. Han fullföljer sin skildring
ända fram till det sista krigsåret 1721
och visar hur regementet även efter
Karl XII :s död med samma tålamod
och pliktuppfyllelse som tidigare löste
sina militära uppgifter vid försvaret
av de svenska kusterna. I både fred
och krig hade indelningsverket visat
sin styrka, och trots att stormaktstiden nu var förbi, skulle denna envåldskungens skapelse segt leva kvar under
nära tvåhundra år med ändrade samhällsförhållanden och försvarsuppgifter.