Kommunalvalet
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KOMMUNALVALET
ANDRAKAMMARVALET i juni skapade
en situation, som icke på länge fö-
rekommit i Sverige. Det politiska
läget blev flytande – vi har inträtt
i ett dynamiskt skede med stora
mi)jligheter till överraskningar i
olika riktningar.
Det tillhör de sällsamma dragen
i situationen, att samtidigt som indifferensen hos en stor del av väljarkåren inför valrörelsens redan
alltför ofta och länge hörda politiska förkunnelse är påfallande,
spänningen samtidigt är stark inom de politiska partiernas ledande
kretsar: vilka rikspolitiska konsekvenser skall kommunalvalet föra
med sig?
Alla hoppas på det bästa – och
några fruktar det värsta.
Till de bekymrade hör socialdemokraterna. Frågan för dem är:
skall man kunna hävda ställningen
från junivalet? Visserligen blev
detta en besvikelse – man uppnådde icke det eftersträvade fasta
underlaget för regeringsmaktens
utövande – men man lyckades
göra några mandatvinster och bevara ett procentuellt status quo. För
detta hade man att tacka ett uppbåd av fackföreningsrörelsens resurser – inte minst de ekonomiska
– och löftespolitiken i pensionsfrågan. Även om man denna gång
lika flitigt utnyttjar detta partitaktiskt effektiva tillhygge under åkallan av »de två millionerna pensionslösa» är det tvivelaktigt om pensionslöftena nu kan ge lika god utdelning. Pensionsfrågan har av
många skäl, bl. a. på grund av valets karaktär av kommunalval, inte
samma avgörande betydelse. Fackföreningsrörelsen är därtill inte i
elden på samma sätt. Denna rörelse
har också den sina begränsningar
som inpiskningsapparat Man kan
hetsa upp en del av folket hela tiden, och hela folket till en tid, men
inte hela folket hela tiden.
Ur en synpunkt ter sig valet
särskilt betydelsefullt för socialdemokraterna. Hr Hedlund ser flera
möjligheter till rika politiska skördar, och håller dem alla öppna. Han
kan än en gång bli räddaren ur nö-
den för den socialistiska regimen.
Men endast om han är övertygad
om att engagemanget kommer att
bära sig på något längre sikt. Fortsatt stillastående eller tillbakagång
för socialdemokraterna betyder att
hans intresse för en eventuell ny
kohandel sjunker.
För hr Erlander skulle då endast
återstå att hoppas på folkpartiet.
Men här har hr Ohlin, alla påtryckningar till trots, visat en berömvärd fasthet. Han inser vad Dagens
Nyheter och Expressen inte vill inse, nämligen att en folkpartiets kapitulation i pensionsfrågan skulle
föra partiet från en motgång till
ett sammanbrott. Vi skulle troligen
gå mot en partifördelning liknande
den danska, där spillrorna av folkpartiet skulle motsvara de radikala
i Danmark. En sådan utveckling
ligger inte i den samlade borgerlighetens intresse. Den skulle bereda socialdemokraterna operationsmöjligheter, som de för närvarande inte har.
Dessbättre har hr Ohlins svåra
uppgift underlättats av hans ivrigaste vedersakare inom folkpartipressen. Dagens Nyheter har denna
sommar inte bara ödelagt de rester
av politiskt inflytande, som den
ännu ägde. Tidningen har därtill
drivit sina kapitulationsyrkanden
med ett sådant uppbåd av besynnerliga argument och en sådan löslighet i resonemanget, att redan nivån
i dess agitation bringat dess s. k.
förhandlingslinje i pensionsfrågan i
357
vanrykte. Hr Ohlin kan förvisso
hälsa denna insats med tacksamhet.
Å andra sidan har DN lyckats att
misstänkliggöra folkpartiet hos
många människor som fortfarande
tror att tidningen är »liberal». Man
kan bara beklaga att en tidning,
som gjort och gör så värdefulla insatser på utrikes- och försvarspolitikens områden skall ha tappat huvudet inför pensionsfrågan. Ty antingen menar ledarskribenterna i
DN vad de säger, t. ex. i den vida
uppmärksammade ledaren om »Liberalism och socialism», där de aktuella inrikespolitiska frågorna förklaras vara blott och bart »lämplighetsfrågor». I så fall synes för
mycken lärdom hava gjort dem rasande. Eller också bottnar deras
agitation i något slags taktiskt bedömande. I det fallet får man konstatera, att det politiska omdömet
hos tidningens ledning måtte stå i
omvänd proportion till de akademiska meriter på idekritikens och
idehistoriens område, som den så
gärna antyder.
ANDRAKAMMARVALET i juni skapade
en situation, som icke på länge fö-
rekommit i Sverige. Det politiska
läget blev flytande – vi har inträtt
i ett dynamiskt skede med stora
mi)jligheter till överraskningar i
olika riktningar.
Det tillhör de sällsamma dragen
i situationen, att samtidigt som indifferensen hos en stor del av väljarkåren inför valrörelsens redan
alltför ofta och länge hörda politiska förkunnelse är påfallande,
spänningen samtidigt är stark inom de politiska partiernas ledande
kretsar: vilka rikspolitiska konsekvenser skall kommunalvalet föra
med sig?
Alla hoppas på det bästa – och
några fruktar det värsta.
Till de bekymrade hör socialdemokraterna. Frågan för dem är:
skall man kunna hävda ställningen
från junivalet? Visserligen blev
detta en besvikelse – man uppnådde icke det eftersträvade fasta
underlaget för regeringsmaktens
utövande – men man lyckades
göra några mandatvinster och bevara ett procentuellt status quo. För
detta hade man att tacka ett uppbåd av fackföreningsrörelsens resurser – inte minst de ekonomiska
– och löftespolitiken i pensionsfrågan. Även om man denna gång
lika flitigt utnyttjar detta partitaktiskt effektiva tillhygge under åkallan av »de två millionerna pensionslösa» är det tvivelaktigt om pensionslöftena nu kan ge lika god utdelning. Pensionsfrågan har av
många skäl, bl. a. på grund av valets karaktär av kommunalval, inte
samma avgörande betydelse. Fackföreningsrörelsen är därtill inte i
elden på samma sätt. Denna rörelse
har också den sina begränsningar
som inpiskningsapparat Man kan
hetsa upp en del av folket hela tiden, och hela folket till en tid, men
inte hela folket hela tiden.
Ur en synpunkt ter sig valet
särskilt betydelsefullt för socialdemokraterna. Hr Hedlund ser flera
möjligheter till rika politiska skördar, och håller dem alla öppna. Han
kan än en gång bli räddaren ur nö-
den för den socialistiska regimen.
Men endast om han är övertygad
om att engagemanget kommer att
bära sig på något längre sikt. Fortsatt stillastående eller tillbakagång
för socialdemokraterna betyder att
hans intresse för en eventuell ny
kohandel sjunker.
För hr Erlander skulle då endast
återstå att hoppas på folkpartiet.
Men här har hr Ohlin, alla påtryckningar till trots, visat en berömvärd fasthet. Han inser vad Dagens
Nyheter och Expressen inte vill inse, nämligen att en folkpartiets kapitulation i pensionsfrågan skulle
föra partiet från en motgång till
ett sammanbrott. Vi skulle troligen
gå mot en partifördelning liknande
den danska, där spillrorna av folkpartiet skulle motsvara de radikala
i Danmark. En sådan utveckling
ligger inte i den samlade borgerlighetens intresse. Den skulle bereda socialdemokraterna operationsmöjligheter, som de för närvarande inte har.
Dessbättre har hr Ohlins svåra
uppgift underlättats av hans ivrigaste vedersakare inom folkpartipressen. Dagens Nyheter har denna
sommar inte bara ödelagt de rester
av politiskt inflytande, som den
ännu ägde. Tidningen har därtill
drivit sina kapitulationsyrkanden
med ett sådant uppbåd av besynnerliga argument och en sådan löslighet i resonemanget, att redan nivån
i dess agitation bringat dess s. k.
förhandlingslinje i pensionsfrågan i
357
vanrykte. Hr Ohlin kan förvisso
hälsa denna insats med tacksamhet.
Å andra sidan har DN lyckats att
misstänkliggöra folkpartiet hos
många människor som fortfarande
tror att tidningen är »liberal». Man
kan bara beklaga att en tidning,
som gjort och gör så värdefulla insatser på utrikes- och försvarspolitikens områden skall ha tappat huvudet inför pensionsfrågan. Ty antingen menar ledarskribenterna i
DN vad de säger, t. ex. i den vida
uppmärksammade ledaren om »Liberalism och socialism», där de aktuella inrikespolitiska frågorna förklaras vara blott och bart »lämplighetsfrågor». I så fall synes för
mycken lärdom hava gjort dem rasande. Eller också bottnar deras
agitation i något slags taktiskt bedömande. I det fallet får man konstatera, att det politiska omdömet
hos tidningens ledning måtte stå i
omvänd proportion till de akademiska meriter på idekritikens och
idehistoriens område, som den så
gärna antyder.