Det akademiska befordringsväsendet i Sverige

DET AKADEMISKA BEFORDRINGSVÄSENDET I SVERIGE
Av VETENsKAPLIGT utbildade personer, som inte själva tillhör universitetslärarnas krets kan man inte
sällan i samband med någon av de
mera hetsiga befordringsstriderna
inom den akademiska världen få
höra sådana yttranden som att vederbörande prisade sig lyckliga att
ej vara universitetsfolk. Den hätska
partiskhet och det självberöm som
gärna anses komma till uttryck i
dessa akademiska sammanhang,
verkar uppenbarligen chockerande
och frånstötande.
Ligger det dock inte något fariseiskt i denna attityd? Befordringsstriderna på andra banor kan vara
lika häftiga fastän icke lika publika, och i fråga om blygsamhet
eller proportionssinne är det nog
inte alltför mycket att ge emellan.
Och förbiser inte fariseerna i fråga,
att en befordringsstrid ofta är det
enda tillfället i en ung vetenskapsmans liv, då han har tillfälle att
företaga något som liknar en handling? »Han talar i egen sak», heter
det med en fnysning om klagoskrifterna. Men hur skall han kunna
undgå att göra detta när ingen annan åtar sig hans sak? Och oförAv ACADEMICUS
låtligast av allt är när den klagande
befinnes ha rätt:
»Gehts in der Welt dir endlich
schlecht,
tu was du willst, nur habe nicht
recht.»
Det måste vara något fel i det
rådande systemet när ett självförsvar av ovan antydd art är nödvändigt samt att detta försvar gör ett
så osympatiskt intryck. Och därmed är vi framme vid vad som bör
klarläggas och kritiseras.
I ett land som vårt, med urgamla
rättstraditioner och åldriga byrå-
kratiska traditioner, ett åtminstone
f. d. fattigt land, i vilket innehavet
av ett högt ansett och någorlunda
väl avlönat ämbete verkligen var
och är någonting att kämpa för, kan
man ej förvånas över att åtkomsten
av detta ämbete omgärdats med allsköns garantier för en i möjligaste
mån rättvis befordran.
Individen, den sökande, den eller
de som genom långvarig möda, ofta
under svåra och pressande förhållanden, strävat mot detta enda mål,
skall – så är tanken- kunna
378
känna sig förvissad just om rättvisa. Hela den här återgivna befordringsproceduren med sina olika instanser och sina olika agerande bär
syn för sägen. Den företer också
(något som här ej i detalj kan relateras) åtskilliga tillägg och – som
man hoppas – förbättringar, sedan många års erfarenhet givit vid
handen, att en rättvis befordran är
mycket svår att åstadkomma.
Ett skäl till dessa svårigheter är
synnerligen enkelt och – innan
man radikalt brutit med vårt vanetänkande – alldeles ofrånkomligt:
den stora skillnaden mellan tillgång
och efterfrågan; mellan de få ämbetena och de många aspiranterna.
Ett annat, lika självklart, är svårigheten att jämföra och värdera sö-
kande med olika läggning, ålder,
specialområden etc. Men därtill
kommer att det är lätt att missbruka denna procedur. Några alltför ofta praktiserade metoder skall
strax påvisas.
Det talas ofta i pressen om orättvisor begångna vid tillsättningen av
professurer; i själva verket så ofta,
att nyhetsvärdet av dessa befordringsskandaler på sistone tycks ha
avsevärt minskat – måhända numera också på grund av konkurrensen med andra, förr mera sällsynta
rättsskandaler av en annan dignitet.
Själva huvudorsaken till allt
detta tal är, att befordringssystemet som det nu är konstruerat, ger
sken av att vara en omsorgsfullt
uttänkt och praktiserad rättsordning. Men envar, som haft någon
beröring med akademiska kretsar
får förr eller senare veta, att det
bakom denna vackra fasad manipuleras mycket och ogenerat, och den
som länge levat i akademisk miljö
kan – snart sagt från varje stadium i denna procedur – iakttaga
vilka metoder som i det speciella
fallet kommer till användning.
Det är emellertid inte mer än rätt
att här inskjuta en förklaring till,
om icke just en ursäkt för, allt
detta manipulerande. Man kan då
från början slå fast, att »den första
befordringsgrunden» inom den akademiska liksom i praktiskt taget
varje annan karriär helt enkelt är
relationer: släktskap, vänskap, bekantskap; varken mer eller mindre.
I ett gammalt familjeföretag är
allt gott och väl; att fadern skall
efterföljas av sin son betraktas väl
ännu som något helt naturligt.
I affärslivet på alla någorlunda
högre stadier, och kanske även
lägre, är det förträffligt »att ha
biskopen till morbror». En modern
variant härav – inte så ny förresten – är innehavet av partibok,
alldeles som det förr i tiden var att
»ha goda åsikter». Att vara »landsman» (i akademisk mening) kan
också vara förmånligt. Den naturliga men litet löjliga motsättningen
mellan våra båda stora landsortsuniversitet spelar fortfarande sin
roll, dock troligen i avtagande grad.
Skillnaden är bara, att man inom
den privata och politiska sektorn
inte behöver hyssja och låtsas så
mycket. Men inom det akademiska
befordringsväsendet måste skenet
omsorgsfullt bevaras.
Man får inte undra på att en sö-
kande med stark rättskänsla (åtminstone då det gäller honom själv)
känner sig icke blott mänskligt besviken utan kränkt i sin lagliga rätt
genom att förlora i denna, låt oss
än en gång fastslå det, ofta endast
skenbart hederliga process.
Proceduren
Punkt t
Tillsättningen av en regering i
Sverige tar några dagar, på sin höjd
en eller ett par veckor. Att fylla en
landshövdingepost kan gå på en
eftermiddag. Utnämningen av en
professor vid något av våra universitet är en invecklad och tidskrä-
vande, ofta mycket uppseendeväckande procedur. Våra universitet
är som bekant Uppsala, Lund, Gö-
teborg; hit räknas då också i det
följande för bekvämlighets skull
även Stockholms Högskola, som väl
snart på ett eller annat sätt kommer att bli eller kallas universitet,
samt Karolinska Institutet.
Om en professor skall avgå på
grund av åldersskäl, ledigförklaras
platsen ett år i förväg helt enkelt
för att spara tid. Det torde i förbigående sagt höra till undantagen
att platsen blivit besatt med ny
innehavare då den gamle professorn efter ett år lämnar in.
Om professorn åter avgår genom
bråd död, utnämning till annat äm- 379
bete, sinnessjukdom e. d., förklaras
platsen ledig efter några veckor,
men ett uppskov, en »specimenstid», på tre månader utsättes. Hugade spekulanter har nu att inom
denna tid ingiva sina meritförteckningar och specimensskrifter, dvs.
de skrifter, tryckta eller maskinskrivna, medelst vilka de vill
;>styrka sin skicklighet» till det
sökta ämbetet. Därefter kan ärendet beräknas ta en tid av drygt
ett år.
Att få fram dessa skrifter, böcker och särtryck av lärda uppsatser, manuskript etc. -i fyra exemplar – ofta nog femtio, hundra
eller fler, vilka tillkommit under
en tid av 10, 15, 20 år eller kanske
mer, att få alla betyg avskrivna och
vidimerade etc., allt under det vederbörande kandidat kanske är
strängt upptagen med sitt vanliga
arbete eller med att fullborda något
eller några lärda verk, är redan i
och för sig något mycket nervprö-
vande. Om denna pers upprepas,
och hur än tärningarna faller, har
den ej sällan visat sig medföra vad
man verkligen kan kalla framtida
men.
Punkt2
Nästa moment är synnerligen
viktigt: de sakkunniga väljas. De
sakkunniga, dvs. i regel den avgående (för att inte säga den blivande) professorns ämbetsbröder,
utsågs förr av det lärosäte, dit den
blivande professorn sökte sig. Detta
ansågs giva anledning till mycket
380
manipulerande, vanligen efter det
enkla mönstret, att detta universitet, resp. den avgående professorn,
lätt kunde »styra» sakkunnigevalet
efter sin önskan, med resultat som
envar kan förstå. Därför har efter
en reform på 1930-talets början alla
lärosäten inkopplats. I regel på fyra
platser sättes maskineriet i rörelse.
Fyra (i juridiken tre, i leologien
på två) fakulteter uppgör var sitt
förslag till sakkunniga. Det slutliga urvalet företages sedan av
»större konsistoriet» eller motsvarande högre församling – ett slags
överstyrelse – vid det universitet
där platsen är ledig. Det s. k. ortsintresset blir alltså lika fullt i sista
hand avgörande, men det anses, att
fullt så flagranta fall av mannamån
som fordom icke numera brukar
förekomma. »Ortsintressets» möjligheter till att leda valet torde
alltså ha förminskats, om det också
naturligtvis inte har försvunnit.
Det finns emellertid, som vi snart
skall få se, även andra och väl så
livaktiga och mäktiga intressen.
Vid detta tillfälle kan frågan om
en fjärde sakkunnig uppstå utöver
de normala tre. Om t. ex. den sö·
kande upptäcker, att han bland tre
(3) sakkunniga har två (2) – en
som bekant kvalificerad majoritet – emot sig, så vet han att han
är på förhand slagen. Han eller
hans sympatisörer hemställer då
om utseende av en extra, en fjärde
sakkunnig. Den som har rätt att
medge – eller avslå – en sådan
begäran om en fjärde sakkunnig
är Universitetskanslern, som genom sitt heslut redan på detta stadium de facto kan avgöra ärendet.
I detta avseende skulle emellertid utan större saklig svårighet rättelse kunna vinnas. En större fond
av verklig sakkunskap än hos tre
– med än så mycket omgång valda
– »sakkunniga» finnes ju praktiskt taget alltid att tillgå. Om alla
ämnesrepresentanter i riket fick
sakkunnigeutlåtandena på remiss
för korta yttranden skulle redan
mycket vara vunnet.
Visserligen har i åtskilliga ämnen s. k. skolor uppstått. Ibland förtjänar de namnet; ibland borde
man snarare kalla dem kotterier eller varför inte gäng. Deras främsta
intresse är att hjälpa fram likasinnade, eller omvänt, att hålla oliksinnade borta. Den som någorlunda
känner till läget inom ett visst
ämne kan efter välförrättat, dvs.
dirigerat, sakkunnigeval, som för
den utomstående verkar så objektivt som helst, mycket ofta, kanske
i regel se, vem som efter lång tid
och många skriverier till sist dyker
fram ur stridslarmet som lycklig
vinnare.
stundom – i vissa mer exklusiva
ämnen – nödgas man gå till utlandet för att få tag i sakkunniga. Numera heter det i statuterna att man
i så fall företrädesvis skall utse
»nordiska» vetenskapsmän. Det lå-
ter ju förträffligt. Men dels kan
detta bli ett skäl att ta en (mer eller
mindre inkompetent) dansk eller
norrman i stället för en svensk med
enligt den dirigerande juntan
olämpliga åsikter; dels kan man
utesluta en icke-nordisk utlänning
som ur saklig synpunkt kunde vara
bättre eller mindre lätt att påverka.
Det är härvidlag nödvändigt att observera, att, i motsats till den finländska och finska, den danska
resp. norska proceduren är så olika
vår (så t. ex. förekommer inga individuella sakkunnigutlåtanden!)
att vederbörande ofta missförstårdet
hela. Det är mer än en gång omvittnat, att dylika nordiska bröder
»hört efter» vem »man» egentligen vill ha, och så på ett bekvämt
sätt tillverkat ett utlåtande därefter.
Beryktad är – eller borde vara
-ovissheten om själva värderingsnormerna. Vad som ena gången
kallas ensidighet, kallas den andra
»lovvärd koncentration kring vä-
sentliga forskningsuppgifter». På
samma sätt är »mångsidighet» och
»splittring» samma sak i olika personsammanhang. »Centrala» och
»periferiska» uppgifter är också
begrepp att jonglera med. Undervisningsskickligheten understrykes,
när det passar, och nonchaleras i
motsatta fall. Vikten av rent negativa moment, grova felaktigheter,
osannfärdighet etc. kan bedömas
mycket olika osv.
Punkt 3
De sakkunniga utarbetar nu var
för sig ett utlåtande om envar av
de sökande, vilket skall avslutas
med en sammanfattande jämfö-
25- 583446 Svens”k Tidskrift H. 7 1958
381
relse dem emellan: så och så många
kompetenta – eller inkompetenta
– till ämbetet, varefter de tre mest
kompetenta graderas i den ordning
den sakkunnige anser dem böra
förekomma.
Enligt den senaste reformen skall
de sakkunniga träffas i och för
samråd, bl. a. för att undvika de
ibland högst uppseendeväckande
olikheter i bedömningen, som drog
ett visst löje över sakkunnigeinstitutionen.
Vad som händer under ett dylikt
samråd kan en utomstående naturligtvis inte veta. Vad man med nå-
gon kännedom om den mänskliga
naturen emellertid tycker sig kunna
förstå, är att detta sammanträffande gynnar en skicklig, viljestark
och målmedveten sakkunnig, som
– man kan gå vidare och låta sin
fantasi spela – lurar, skrämmer
eller i varje fall pratar omkull sina
på ett eller annat sätt svagare ämbetsbröder. Särskilt lätta att beveka
bör de ev. »nordiska» sakkunniga
vara. I varje fall yttrar en nuvarande f. d. professor som efter åtskilliga bakslag lyckligt passerat
denna hemliga konklav: samrådet
bör antingen avskaffas eller också
göras mera formellt, t. ex. genom
någon form av protokollföring.
Punkt 4
Detta sammanträffande brukar
äga rum då de sakkunniga samlas
för att åhöra och åse de sökandes
(obligatoriska) lärareprov. Detta är
i vanligaste fall en föreläsning över
382
ett av fakulteten ifråga förelagt
ämne. I regel får den sökande en
lista med ett tiotal olika ämnen att
välja emellan. Han har då en vecka
på sig för att utarbeta ett manuskript eller på annat sätt förbereda
sig. Enligt praxis har den sökande
även rätt att föreläsa över ett ämne
som han själv funnit lämpligt.
Lärareprovet, åtminstone i föreläsningens form, får i stort sett betraktas som onödigt. Praktiskt taget alla sökande har ju minst några
år fyllda av föreläsningar (för studenter) bakom sig, och många har
ett stående rykte som goda, medelmåttiga eller dåliga föreläsare. Så
avsnörda från varandra är ej heller
de svenska universiteten, att inte
praktiskt taget alla sakkunniga
hört, och som sagt sett, alla de sö-
kande i katedern.
Provföreläsningen är heller inte
representativ för en vanlig föreläsning, som bl. a. kännetecknas
därav, att den ingår i en hel serie
och därför kan avslutas utan nå-
gon särskilt vältalig eller underfundig »kläm» när de 45 minuterna
gått och klockan ringer. Inte desto
mindre är det just en dylik paradföreläsning som traditionsenligt
krävs, och för åtskilliga – sakkunniga eller mindre sakkunniga –
finns det åtminstone ett objektivt
tecken på att prestationen är lyckad: den skall avslutas på minuten. Detta bidrager till att göra lä-
rareprovet till vad det faktiskt är
-ett första rangens nervprov. Det
är också ett i sista minuten avlevererat specimen, som tages för gott
eller nedvärderas efter redan förefintliga. väl stadgade fördomar. I
den mån fakultetens sakkunniga
eller icke sakkunniga medlemmar, som icke tidigare intresserat sig för den sökandes person, får se offret (på hemma- eller
bortaplan) kan lärareprovet emellertid naturligtvis antagas ha ett
positivt eller negativt inflytande på
den kommande proceduren. En
tänkbar men kanske svårgenomförbar förbättring vore kanske emellertid att provet anordnades i form
av något slags seminarieövning.
Punkt 5
sakkunnigeutlåtandena – som
vid denna tidpunkt i allmänhet
torde vara i stort sett färdigskrivna
– avslutas och insändas till den
fakultet inom vilken utnämningen
skall ske. I regel torde ärendet nu
vara avsevärt försenat.
Dessa utlåtanden mångfaldigas
numera tyvärr blott genom stencilering, ej genom tryckning.
I detta ögonblick kommer -ofta,
om också ej i regel – de sökande
till tals. Dessa kan nämligen före
eller efter fakultetens sammanträde
inlämna »erinringar» mot de sakkunnigas utlåtanden, vare sig det
gäller den sökande själv eller hans
medsökande.
Här börjar alltså ur allmänhetens
och pressens synpunkter de mycket omtalade svenska befordringsstriderna med sina snart sagt legendariska klagoskrifter. Detta väsen
är förvisso lätt att förlöjliga, men
det är i själva verket en berättigad
klagovisa mot den rättslöshet, som
hos oss är iklädd den högsta rättvisans skinande vita skrud.
De sakkunnigas utlåtanden –
ibland hela små avhandlingar –
med ofta avsevärt lärdomshistoriskt intresse, men ännu intressantare såsom avslöjande mänskliga
passioner, ger rum för de mest olikartade påståenden om samma person eller samma skrift. Professor
Andersson faller snart sagt i trance
av förtjusning över sin elev Xlunds
prestationer och sätter sig sedan till
att mera modest berömma (de eljest erkänt svaga) konkurrenterna
Årblad och Ärling – för att förhindra att de honom osympatiska
men skickliga docenterna Yrsnö
och Zetterstump skall kunna
komma ifråga. Skrifter som i Anderssons ögon är rena blamagen
accepteras av professor Petersson
och lovordas högljutt av hans kollega Lundström, allt i den ur lekmannasynpunkt mest förvirrande
blandning. Och till saken hör att
det just är lekmän, låt vara kompetenta i andra discipliner, som här
är satta att döma. Och de har det
inte lätt. Ett omdöme kan sålunda
betyda diametralt olika saker, så-
som nyss påvisats i ett i Nordisk
Medicin och därefter i Farmaceutisk Revy publicerat »formulär för
avgivande av sakkunnigutlåtande
beträffande akademiska ansökningar». Detta mönster av sarkasm
383
återges här i ett kort utdrag i tre
punkter av tio.
»Antal tjänsteår på det aktuella
gebitet.
(Om mindre än 5 användes ett av
följande alternativ.)
a) Att sökanden inom så kort tid
lyckats skapa sig en erkänd
position inom sitt gebit måste
betraktas som en synnerligen
vägande merit.
b) Sökandens erfarenhet på området måste hittills betraktas
som otillräcklig.
(Om mer än 5 tjänsteår användes
ett av dessa alternativ.)
a) Sökanden har sålunda en
grundlig utbildning inom sitt
fack.
b) Sökanden har trots många
tjänsteår inte nämnvärt förmått bidraga till utvecklingen
på området.
Antal av den sökande publicerade
vetenskapliga arbeten.
(Om mindre än 10 användes ett av
dessa alternativ.)
a) Sökanden har därigenom
ådagalagt stor koncentrationsförmåga och självkritik.
b) Sökandens vetenskapliga produktion kan ännu icke anses
tillfyllest.
(Om fler än 10 användes ett av
dessa alternativ.)
a) Sökanden har således ådagalagt en osedvanlig vetenskaplig aktivitet och produktionsförmåga.
384
b) Sökanden exemplifierar i nå-
gon mån det numera tyvärr
så vanliga mångskriveriet.
Antal arbeten där sökanden är
ensam författare.
(Om detta utgör mer än hälften av
sökandens produktion användes ett av
dessa alternativ.)
a) Sökanden har visat originalitet och förmåga till självständigt tänkande.
b) Sökanden kännetecknas av
vetenskaplig isolering och
bristande samarbetsförmåga.:.
Punkt 6
Fakulteten fattar genom votering sitt beslut genom vilket de
sökande placeras i förslagsrum.
Votering tages här i ordets gammaldags bemärkelse, dvs. den går
till så, att var och en av ledamö-
terna – den yngste börjar – avger ett motiverat yttrande. Sist yttrar sig dekanus, dvs. ordföranden.
Redan denna gamla – urmodiga – regel medför ett osäkerhetsmoment. Värre är att vota ofta uppenbarligen är alldeles ogenomtänkta och de facto ej ens motiverade, som de enligt sakens natur
borde vara.
Ett stort antal av de voterande
professorerna måste vid någon
självrannsakan medge, att de föga
begriper av saken. Om låt oss säga
en tjänst i historia skall tillsättas,
är professorerna i nationalekonomi,
pedagogik, psykologi, praktisk och
teoretisk filosofi, sociologi och statistik helt enkelt lekmän. Hur kan
de annat än i rena undantagsfall
ha någon fackkunskap, när det gäller att med ledning av ett mer eller
mindre friserat sakkunnigutlåtande
eller till äventyrs varandra helt
motsägande utlåtanden komma till
en objektiv, en opartisk, en rättvis
slutsats. Objektivitet, rättvisa och
opartiskhet förutsättes, men det är
betecknande, att det inte står skrivet i statuterna att de sakkunniga
skall vara opartiska ! Man har vid
åtminstone något tillfälle försökt
att få in i statuterna ordet :.opartiska sakkunniga», men det har inte
lyckats!
Hur går det då till när förslaget
upprättas? Antingen slumpmässigt,
eller också leker man leken »följa
ledaren». Systemet Vänner och
Vänners vänner träder i funktion.
En okunnig och därom medveten
fakultetsmedlem frågar en eller
annan vän hur han skall rösta,
kanske helt enkelt sin granne vid
bordet. Eller också har någon vän
satt igång en agitationskampanj.
All erfarenhet visar att det lönar
sig. Relationerna utnyttjas. Ingen
vill gärna tillstå det, men känner
någon, låt vara ytligt, en sökande,
har denne sökande en given röst, så-
vida inte relationen är negativ! Den
sökande kan någon gång i forntiden
ha varit ovänlig eller oartig mot
den som nu sitter och dömer – och
man kan vara viss om att den sistnämnde vänder tummen ned. Ingen
vet eller får veta varför. Ett korrektiv kunde man åtminstone alltid fordra, nämligen att varje votum skulle motiveras. »Nakna» instämmanden borde ej tolereras.
Ortsintressen, kotteriintressen,
önskan att stå väl hos någon inflytelserik kollega, har här ett stort
spelrum. Alla vet att det är så, men
få erkänner det. Även andra fördolda skäl till oriktiga ingripanden
finnas. Man skulle sålunda icke
förstå det svenska befordringsvä-
sendet om man förbisåg, att det erbjuder ett av de få tillfällen då en
professor kan utöva makt. Han har
visserligen i sin hand att kugga
studenter, men detta blir så små-
ningom en trivial sysselsättning.
Vid befordringsprocesser åter känner han sig fullt jämställd med
verkschefen, generalen, bolagsdirektören och andra dylika potentater. Makten har sin sötma och de
få tillfällena bör utnyttjas.
Punkt7
Ärendet gick tidigare i detta
skick till Akademiska konsistoriet
som upprättade förslag. Enligt de
nya nu gällande statuterna (av år
1957) är det Fakulteten som upprättar förslaget, medan konsistoriet endast kommer med såsom en
instans i besvärsärenden. Sökande
kan nämligen besvära sig över beslutet hos Kungl. Majestät.
Det har mycket diskuterats om
konsistoriet spelat någon viktig roll
i den akademiska rättvisans tjänst.
Att här uttala sig med något slags
absolut säkerhet är inte möjligt.
Men många kloka och kalla mäns
samstämmiga omdöme torde vara,
385
att konsistoriet i hu”udsak varit till
nytta.
I allmänhet sagt skadar det ju
inte med en extra kontroll, en
högre instans; ännu en penetration
av problemet – särskilt när man
ändå i ett akademiskt befordringsärende notoriskt tar så god tid på
sig.
Det skall villigt erkännas att konsistoriet är om möjligt ännu mer
osakkunnigt än fakultet och sektion. Men just därför kan det ej
sällan ha lättare att vara objektivt;
med undantag naturligtvis för de
fall (troligen avtagande) då lokala
passioner flammar upp och elden
underhålles genom skicklig agitation.
Erfarenheten visar att konsistoriets medlemmar – av vilka de
flesta är valda – är mindre engagerade, mindre fördomsfulla, än fakulteterna. Särskilt är detta fallet
med små fakulteter och sektioner.
Men naturligtvis skulle detta korrektiv mot de okunnigas partiskhet
ernås på ett vida bättre sätt genom
att man tillkallade sakkunnigt folk
utan att vara bunden av fakultetseller sektionsgränser. Så kunde
t. ex. kyrkohistoriker, rättshistoriker och historiker yttra sig om varandra, liksom exegeter och vissa
filologer, psykiatriker och psykologer, vissa medicinare i kombination med vissa naturvetare osv. –
efter ett schema, som det icke skulle
vara övermänskligt svårt att utfundera om man bara ville.
I gengäld kunde en hel rad osak- ~~-~ – – – – —–~——————
386
kunniga element inom fakultet
resp. sektion utmönstras.
Punkts
Universitetskanslern yttrar sig
nu över Fakultetens förslag eller
över de eventuella besvären, i vilket senare fall Konsistoriet först
skall yttra sig. De sökande kan därefter avge »slutpåminnelser».
I och med att universitetskansler av ny typ – de gamla magnaternas tid är nu förbi – har kommit i bruk, synes ämbetet ha aktiviserats. Det sagda torde gälla
även de yttranden, som kansler har
att avge i befordringsfrågor.
Punkt9
Från Universitetskanslern går
ärendet sist och slutligen till Kungl.
Maj :t. Detta gäller universiteten
och Karolinska institutet. Kungl.
Maj :t utnämner en av de på förslag uppsatta sökandena.
Vid Stockholms Högskola har
det varit dess styrelse, som utnämnt. Man torde ej göra sig skyldig till orättvisa när man betecknar
denna styrelse såsom en samling
lekmän, om ens det. Från denna
heterogena församling går utnämningen via Universitetskanslern till
Kungl. Maj :t för stadfästelse. (Så-
dan stadfästelse har endast vägrats
en gång – på 1930-talets mitt, nå-
got som på sin tid väckte mycket
uppseende.)
I båda dessa instanser gäller vad
som tidigare sagts om vänner och
vänners vänner. Trappspring är en
lämplig rubrik för vad som nu försiggår, t. ex. i Kanslihuset. Inflytelserika personer uppbådas. Även
de sökande själva, som med visshet
vet eller aningsvis befarar vad som
är på färde, uppenbarar sig för att
hos den som högsta makten haver tala i egen sak – om ingen
annan kan förmås att göra det. Att
denne potentat – vad han så må
heta – med intresse tar del av dylika frivilliga eller av högst densamme tillkallade synnerligen extra
»sakkunniga» är ingalunda någon
hemlighet.
Klagoskrifter
Ända in i det sista har den sö-
kande som känner sig förorättad
möjlighet att ingiva protester med
olika beteckningar, t. ex. erinringar,
besvär, slutpåminnelser; sammanfattningsvis klagoskrifter. Det finns
alltför många exempel på att så-
dant lönar sig för att en vederhäftig sökande kan underlåta att göra
detta. Man torde rentav kunna säga
att en sådan försummelse räknas
som ett svaghetstecken, som i framtiden kan komma att läggas honom
till last.
Å andra sidan mottagas klagoskrifterna ofta synnerligen onådigt
av den instans eller de personer,
mot vilka den klagande vänder sig,
och man söker ofta ignorera deras
existens.
»Det är ej nog att vara hängd,
man bör ock hövlig vara.»
Inför allmänheten som inte känner denna litteraturarts villkor,
ter sig emellertid klagoskrifterna
ofta som ett utslag av ren kverulans
eller odiös högfärd. Den klagande
måste ju förr eller senare på ett
eller annat sätt själv påstå, att han
är skickligare än konkurrenterna,
efter att vanligen i någorlunda hövliga termer ha förklarat att en eller
flera eller alla sakkunniga förtegat
hans förtjänster, överdrivit hans
fel eller rentav kommit med grundlösa påståenden; kort sagt behandlat honom orättvist.
Härvid är att märka, att klagoskrifterna publiceras; den klagande
vädjar till offentlighetens domstol.
De ovänligheter eller ovederhäftigheter som låt oss säga en eller
annan sakkunnig presterat kommer
däremot inte fram på samma sätt.
Den sakkunnige kan göra mycket
flagranta misstag – i god tro eller
av ren perfiditet — han kan ta heder och ära av den sökande. I stället för ett opartiskt bedömande är
utlåtandet i värsta fall -och de är
ej få – en ren polemik mot den
sökande. Men det gör ingenting,
bl. a. av det rent tekniska skälet att
hans skrift ej publiceras utan blott
»mångfaldigas» för internt akademiskt bruk. Nu kommer det ut genom den sökandes försorg, och det
händer mer än ofta, att den sö-
kande inte blir trodd. At honom ler
man misstroget. »Han talar i egen
sak.» Den anfallande professornsjälva ordmystiken i denna titel är
också verksam – blir däremot
387
trodd. Men den klagande doktorn
eller lektorn eller docenten blir inte
trodd av professorns kolleger, men
möjligen av medlemmar av den
egna kasten. Därmed är han dömd,
och icke hjälpt.
Ådagalagd vetenskaplig
skicklighet
Enligt universitetsstatuterna är
den första och främsta befordringsgrunden presterat vetenskapligt arbete, ådagalagd vetenskaplig skicklighet – varjämte statsnyttan och
det sunda förnuftet kräver åtminstone någon förmåga att bedriva vetenskaplig undervisning av studenter, inklusive förmåga att i sådant
sammanhang på ett vettigt sätt umgås med människor. studenterna
är ju också människor, och därtill
ganska hjälplösa, om professorn
notoriskt icke uppfyller här ställda
krav – om han skrämmer bort elever i stället för att stimulera dem
eller åtminstone lära dem något
positivt.
I detta sammanhang kan man
påpeka som något orimligt, att författandet av läroböcker och andra
handböcker tillmätes så ringa eller
alls ingen vikt. Dylikt arbete berör
ju dock på det närmaste ting som
den blivande professorn har att
syssla med.
Men ofta nog, allt för ofta, anteciperas detta krav på »ådagalagd
vetenskaplig skicklighet» – komplett statutvidrigt. De sakkunniga
388
respektive fakultets- och konsistorieledamöter andrager ej sällan
sådana argument som att vederbörande påläggskalv är så lovande
eller är så begåvad, att han (underförstått med tiden) säkerligen kommer att prestera mer och värdefullare vetenskapligt arbete än hans
konkurrent redan gjort. De faktiskt föreliggande meriterna åsidosättas ogenerat med kränkande av
statuternas bokstav och anda.
I detta sammanhang brukar ofta
andragas ett närliggande argument,
som visserligen kan ha åtskilligt
fog för sig, nämligen den stigande
eller fallande kurvan. En sökande
med avsevärt bagage av vetenskapligt värde får läsa att kvaliten blivit sämre med åren (den fallande
kurvan), medan den medsökande
som föredrages anses vara – som
sagt – mer lovande; hans kvalitetskurva är i stigande. Om sanningen skall fram är det emellertid
hos oss i allmänhet så att vederbö-
randes gradualavhandlingar ofta,
ja man vågar säga oftast, är deras
bästa arbete. Sedan den prestationen är gjord brukar det vara sällan som någon orkar ta sig samman till ett så kolossalt uppbåd av
viljestyrka och tankekraft – för
att inte tala om de ekonomiska uppoffringarna – som en svensk »docentavhandling» faktiskt kräver.
Slutsatser
Det har redan sagts att en huvudorsak till befordringsolyckorna
är det stora antalet sökande och
det ringa antalet platser. En plan
har blivit uppfunnen för att i nå-
gon mån råda bot på detta missförhållande. Den går ut på att ett
mindre antal extra ordinarie professurer borde inrättas och ställas
till förfogande för verkligt förtjänta utslagna kandidater. Ett tioeller femtontal sådana rörliga platser, avsedda för alla rikets universitet, skulle säkerligen vara tillräckligt, ty cirkulationen skulle bli
stor. En innehavare av en dylik
tjänst skulle nämligen åläggas att
söka varje ordinarie ledigblivande
tjänst inom ämnet, då frestelsen att
stanna kvar på dessa bekväma
tjänster annars skulle kuna bli vederbörande övermäktig. Lönen
borde vara något men ej avsevärt
mindre än för en vanlig professor.
Då dessutom naturligtvis en viss
undervisning skulle vara förknippad med sådan tjänst, skulle staten
få god valuta.
En annan mera drastisk utväg
att bli kvitt det nuvarande befordringseländet med sina ständigt uppkommande skandaler och stridigheter vore att helt enkelt slopa systemet och i stället ge varje universitet rätt att till professor kalla
vem som helst. Resultatet skulle i
sakligt hänseende säkerligen varken bli bättre eller sämre än med
nuvarande ordning. Det finns dock
så relativt få tillräckligt meriterade
kandidater att välja emellan att
vem man än skulle välja av dessa i
längden kunde vara likgiltigt. Av
ren självbevarelsedrift skulle säkerligen universiteten se till att få
goda krafter, även om det finns en
tendens att ta slätstrukna. Denna
enkla och renhåriga metod användes nästan överallt i världen; varför inte också hos oss?
Huvudsaken är att det nuvarande
skenhelighetssystemet avskaffas;
det system som är konstruerat för
att se ut som det vore rättvist men
389
som i själva verket gynnar alla
slags manövrer bakom kulisserna.
Då visste de sökande vad de hade
att rätta sig efter. Den sammanlagt
stora hopen av missnöjda, bittra,
kanske för framtiden brutna, skulle
åtminstone inte känna sig som
fällda av en domstol, som består
av en osakkunnig och tvivelaktigt
hederlig jury men saknar en opartisk domare.