Litteratur
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
LITTERÄR OPPOSITION I SOVJETUNIONEN. I.
Det har gått oroligt till i det sovjetryska litterära livet på senare tid. Vad
som hänt där under de sista par åren
utgör ett spännande kapitel i sovjetlitteraturens utvecklingshistoria. Det
är historien om hur inom den ryska
författarvärlden, vars kurage att söka
befria sig från litteraturdiktaturens
tvång man inte trott mycket på, framträtt något för sovjetförhållanden så
sensationellt som en stark och djärv
oppositionell rörelse, som ett slag
rent av tenderade mot öppet författaruppror. Och det är historien om hur
sovjetledningen måst föra en lång och
seg, länge ojämn kamp mot de oppositionella, en kamp som för ögonblicket bragt dessa till tystnad men tydligen inte slagit ut dem. För västerlandets publik har det inte varit helt
lätt att följa händelsernas snabbt växlande gång, särskilt som mycket försiggått bakom väl fälld ridå; åtskilliga intressanta moment i förloppet
har undgått västerländsk uppmärksamhet. En samlad översikt över den
dramatiska utvecklingen kan vara på-
kallad.
Det var när avstaliniseringen på allvar börjat med partikongressen i
februari 1956 och dess berömda hemliga Chrustjovtal som det blev slut på
det relativa lugn, som en tid rått i
det ryska litterära livet. De litterära
oppositionsstämningar, som varit rätt
allmänt spridda i den sovjetryska författarvärlden alltsedan Stalins död
men som inte tagit sig starka utAv professor ANTON KARLGREN
tryck och hållits under sträng kontroll, kunde nu inte längre hindras
att bryta fram. När det nu erkändes
att den s. k. personlighetskulten haft
ett ödesdigert inflytande på litteraturen och författarna fick rätt att kritisera Stalins litterära skräckregemente,
var det en naturlig sak att de också
skulle vända sig mot själva den princip, som detta regemente vilat på,
principen om partiets oinskränkta
makt över litteraturen och att de
skulle kräva litteraturens frigörelse
från partiets ledning. Och när det nu
öppet medgavs att under Stalins tid
inte allt varit väl beställt i Sovjetsamhället och författarna tilläts att
utdöma den falska skönmålning, den
s. k. lackering av detta liv, som de till
sin vämjelse varit tvungna att leverera, kunde det inte undgås att de
skulle försöka rucka på själva den socialistiska realismen, vars krav att livet skall skildras i oemotståndlig och
segerrik frammarsch mot socialismen
helt enkelt tvingat dem till flitigt bruk
av lacksprutan och nu hindrade dem
aU ge vad de längtade efter att få
komma med, en ärlig och sannfärdig
bild av livet sådant det verkligen var.
Det dröjde heller inte länge förrän
en livlig oppositionsrörelse var i gång.
Delvis påverkade av de litterära revolterna i vasallstaterna, särskilt i Polen, började författarna på möten av
olika slag och på olika håll utfärda
nya, djärva signaler; ekon av dem
nådde fram till den officiella pressen,
416
som slog larm om de häpnadsväckande
ting som förekommit. Här hade gjorts
vad man kallade revisionistiska angrepp på det litterära systemets grundvalar och krävts återgång till den litterära friheten på 20-talet, tiden före
den socialistiska realismen. Och här
hade framträtt vad man benämnde
med den goda gamla termen nihilism,
en skoningslös nedvärdering av allt
vad den ryska litteraturen skapat de
sista decennierna och därmed en generell förkastelsedom över den socialistiska realismen. Snart började också
de oppositionella tendenserna sticka
fram i de stora tidskrifterna; särskild
sensation väckte det, då en av de allra
mest solida bland dem, Filosofiens frå-
gor, publicerade en artikel, där ett par
teaterkritiker direkt betecknade partiets le-dning av litteraturen som orsak
till att den ryska dramatiken, som florerat på 20-talet, senare nästan fullständigt stagnerat. Så småningom började också en litterär alstring komma
fram, som djärvt överskred de gränser, som den socialistiska realismen
dr:!git upp för samhällskritiken. I tidskriften Novyj Mir kom på sommaren
en del betänkliga saker i den vägen
och på hösten utgavs Vladimir Dudintsevs numera världsbekanta roman
»Icke av bröd allena».
Det är begripligt att författarrörelsen väckte de maktägandes oro. Mot
det bestående politiska systemet riktade den sig visserligen alls inte, inga
misstankar kunde riktas mot deltagar~
nas goda sovjetpatriotism, trohet mot
regimen och tillgivenhet för partiet,
som en del av dem tillhörde. Själva
trodde de oppositionella frän början
att de under en tid, då övervinnaodet
av personlighetskultens sviter ställts
på programmet, var i god överensstämmelse med partiandan när de kom
med sina, lät vara radikala reformkrav. Och i det längsta menade de att
när nu vid avstaliniseringen kampanj
proklamerats mot samhälleliga missförhållanden de gjorde partiet en
tjänst med en ärlig samhällsskildring,
som hjälpte till att avslöja samhällsskavankerna. Att de oppositionella författarna kommit långt ut på förbjudna
vägar var det emellertid inte något
h ivel om. Frihet för litteraturen, ett
första steg mot allmän medborgerlig
yttrandefrihet, kunde det en gäng för
alla inte bli tal om under kommunismen. Kravet på avskaffande av partiets
ledning av litteraturen var ett attentat
mot principen om partiets ledning av
all samhällelig verksamhet och ett försök att beröva partiet det oinskränkta
bruket av det propagandamedel som
litteraturen utgör. Och angreppen på
den socialistiska realismen, denna patenterade metod att göra litteraturen
till kommunistiskt propagandavapen,
var otillåtliga; författarnas hjälp med
blottandet av samhällsbristerna genom en frän den socialistiska realismen frigjord samhällskritik betackade
man sig för, särskilt sedan det visat
sig att den kritik, som författarna
började komma med riktade sig mot
samhällsfenomen, som man vid avstaliniseringen alls inte tänkte röra vid.
Men även om under sädana förhällanden den officiella pressen än med
indignation, än med djupt beklagande
tog itu med vad den kallade de litterära sumptendenserna, vidtogs inga
åtgärder för att stoppa den oppositionella rörelsen. Alltjämt fasthöll
Chrustjov den litteraturpolitiska taktik, som han slagit in på då han vid
den stora författarkongressen 1954
grep kommandot över litteraturen.
Författarna fick inte tas med härdhandskarna, med dem kunde de kanske hjälpligt hällas på mattan men
inte fäs att ge vad man fordrade av
dem. De måste tas med lämpor, genom hygglig och älskvärd behandling
bringas att finna sig i litteraturdiktaturens tvångströja och att godvilligt
– – – – _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _'””””!_ _ _….,……….__…….,…,…,.,.,~ ___, ~-~
ställa sin produktion till partiets förfogande. Någon tanke på att falla undan för de oppositionella kraven hade
Chrustjov nu minst av allt: att släppa
partiets grepp om litteraturen och dispensera författarna från deras plikt
att stå partiet till tjänst med vederbörlig socialistisk realistisk propagandalitteratur drömde han inte om.
Men någon konflikt med författarna
ville han inte ha, deras oppositionsrörelse mötte han med försök att tala
dem tillrätta. De hade, det lät han den
auktoritativa pressen utveckla för
dem, ingenting att klaga över, principen om partiets ledning av litteraturen låg visserligen fast, men den
lade, denna leninska princip, inga
band på författarna, den tillämpades
ju milt, utan varje »administrering» –
så betecknades alla hårda zjdanovska
metoder och den betydde i praktiken
endast att partiet gav författarna kamratlig hjälp. Och den socialistiska realismen var visserligen orubblig, men
den gav ju författarna den mest vidsträckta frihet, tillät mångfaldighet i
litterära strömningar, genrer och former.
Hösten 1956, de polska och ungerska händelsernas veckor, hotade den
från månad till månad stegrade orosrörelsen att gå över alla bräddar. Den
21 oktober höll den s. k. prosasektionen av Moskvas författarförening diskussion om årets prosaproduktion
med deltagande av många bekanta författare, en del både kommunistiska
partimedlemmar och Stalinprisvinnare. Det blev en stor oppositionell
manifestation. Så gott som enstämmigt prisades Dudintsevs roman som
en samhällelig bedrift med framhä-
vande inte minst av dess mot den socialistiska realismen mest utmanande
poänger. På de mest skilda håll, inte
minst från tongivande, hördes i fortsättningen oavlåtligen oppositionella
röster. I spetsen gick alltjämt Moskva.
417
Den 17 november kunde kulturministeriets organ Sovjetskaja Kultura inrapportera att på ett möte av Moskvas
författarförening i dess helhet de församlade utan protester åhört förgripliga uttalanden om de litterära huvudprinciperna, varvid en talare direkt
krävt likvidering av den socialistiska
realismen, detta hinder för litteraturens utveckling. I Leningrad krävde
författarinnan Olga Bergholtz, en av
de djärvaste frispråkarna på den stora
författarkongressen, likvidering av de
s. k. historiska litterära besluten från
Zjdanovs tid, de beslut som inlett den
senare stalintidens litterära inkvisition. Samma krav framfördes i föredrag på olika håll av Simonov, som
länge varit en av diktaturens beskäftigaste litteraturkorpraler, men som på
senaste tid svängt över mot oppositionella tendenser och som bl. a. som redaktör av Novyj Mir publicerat Dudintsevs roman. Nu skisserade han
också i en väldig, i mitten av november tryckt artikel i samma tidskrift
en uppmjukning av den socialistiska
realismen och hävdade litteraturens
plikt att ge den oförfalskade sanningen om livet, en plikt som, det visade
han, författarna skändligt svikit på
Stalins tid genom att ge folket en litteratur, som det mottog blott med bittert hånlöje. Ett markant inslag i den
litterära storm som blåst upp var den
resonans upprorssignalerna mötte inom den ryska intelligensen, speciellt
universitetsungdomen, som i dem fann
en reflex av sina egna oppositionsstämningar. På möten med en publiktillströmning, som blockerade trafiken
utanför möteslokalerna, gav studentvärlden uttryck åt sin förtjusning
över Dudintsevs roman och hyllade
författaren – på ett möte blev han
utvisslad, då han försökte moderera
hyllningen.
Några veckor gick på detta sätt vå-
gorna högt; i mitten av november
~ — —–iiiiiiii;;;;;;;;;;===-1111!!
– –~– – – – – – – – – – – – –
418
blev plötsligt allt åter lugnt. starka
krafter hade ingripit mot vad som
på ett alltför oroande sätt påminde om
förspelet till den ungerska affären, i
vilket de ungerska författarna haft en
så framträdande roll. Det var de stalinska krafterna i partiledningen med
Molotov i spetsen. Efter de polska och
ungerska händelserna hade de trängt
Chrustjov åt sidan och därvid tagit
hand också om litteraturen för likvidering av Chrustjovs litteraturpolitiska taktik, som de anklagade för att
ha lett fram till randen av författaruppror. En första skymt av Molotov
som kulturchef fick man i Sovjetskaja
Kultura den 20 november. På ett konstnärsmöte i kulturministeriet hade
han, meddelade tidningen, talat om
»nödvändigheten av partiets djupt ingripande och dagliga ledning av den
konstnärliga produktionen». Sin debut i rollen som litteraturledare hade
Molotov, vars stärkta position nu markerats av att han utnämnts till chef
för den s. k. statskontrollen, i själva
verket gjort några dagar tidigare på
ett möte i centralkommitten, dit representanter för författarna inkallats.
Närmare besked om vad som förekom
där har man inte fått – länge bevarades sträng hemlighetsfullhet om mö-
tet och först för en tid sedan råkade
en talare röja att det hållits. Men tydligt är att Molotov där klargjorde för
författarna den sagda nödvändigheten
på ett sätt som kom dem att inse att
de måste ätervända till ordningen. Ett
första bevis på deras återkomst till
vederbörligt välförhällande fick de ge
genom att snävt avvisa de franska
författarnas vädjan till dem att säga
sitt ord i Ungernfrägan. Svaret publicerades i Literaturnaja Gazeta, den 22
november med en rad underskrifter,
bl. a. Simonovs. Fler följde under de
närmaste dagarna. Sist på sladden fru
Bergholtz.
På olika sätt fullföljdes sedan nedkärnpandet av alla revisioqistiska och.
nihilistiska tendenser. Den ledande.
pressen med Kommunist i spetsen
fastslog i artikel efter artikel orubbligheten av de grundläggande litterära principerna och de zjdanovska
litteraturbesluten; undan för undan
drog den fram och brännmärkte förgripliga uttalanden, som fällts under
den föregående tiden. I början av december släpptes i ett slag de ledande
litteraturkritikerna lös för samfälld
nedsabling av Dudintsevs roman. Samtidigt skedde en stor mobilisering av
stabila krafter för tryggande av den
litterära ordningen. Den 30 nov. kommenderade Pravda i en ledare de litterära kommunistiska partiorganen,
alltså sammanslutningarna av kommunistiska författare inom den allsovjetiska författarföreningens lokalavdelningar, att med större energi än dittills hälla vakt om den socialistiska
realismens positioner. De skulle med
andra ord med partidisciplinens resurser hälla efter sina egna medlemmar där dessa begått snedspräng och
lägga lämplig press på de icke partianslutna författarna. Fyra dagar senare kom första rapporten: Kievs
kommunistiska författare hade, meddelades det, gått till aktion mot de
ruttna element, som ville revidera
den socialistiska realismen, och oskadliggjort två, som på hållet möte fått stå
upp, betyga sin ånger och lova bättring. Liknande rapporter kom sedan
från landets alla hörn: överallt hade
de revisionistiska tendenserna fördömts och Dudintsev gisslats. Snart
slöt också de partilösa författarna
upp: de lokala författarföreningarna i
deras helhet ryckte fram med fast
slutna fronter. I spetsen gick den
ukrainska, vars medlemmar på ett tredagarsmöte fördömde all litteratur,
som smorde tjära över det ryska livet,
tackade partiet för dess ledning av litteraturen, denna förutsättning för
dess utveckling, och animerade varandra att med regelrätt socialistisk
propagandalitteratur tjäna partiets
politik, samhällets grundval. Låt oss,
så utvecklade bl. a. inledningstalaren
poesiens uppgift i partiets tjänst, i
diktningen få både skog och körsbärsträd och näktergalar och älskandes kärlekskvitter, men allt sådant
har sitt berättigande blott om poetens
ord är ord av en propagandist och
folktribun.
På två håll gick uppmarschen sämre. Först den 26 januari kunde Literaturnaja Gazeta meddela att Moskvas
och Leningrads kommunistiska författare följt Pravdas order av november. Och rapporterna om deras nu
hållna möten var inte tillfredsställande. I Moskva hade det visserligen
varit enighet om att representanter
för nihilistiska tendenser måste bekämpas, men flera författare hade
tillåtit sig att understryka att det borde ske genom kamratlig kritik, inte
med hjälp av vad en talare eufemistiskt kallade bearbetning och en annan mera rakt på sak knölpåken. Och
i Leningrad hade mötet visserligen
fått mottaga syndabekännelse av
skaldinnan Bergholtz, men författarinnan Ketlinskaja hade på en uppfordran att ångra att hon hade berömt
Dudintsevs bok, svarat med ett brev,
som inte röjde någon verklig ånger.
Men vidare och värre: de bägge stä-
dernas samlade författarföreningar
hade strejkat. Moskvas författarförening hade finurligt undgått att hålla
ett utlyst möte för diskussion av det
gångna årets prosalitteratur, vid vilket man skulle varit nödsakad att ta
ställning till nihilismen, genom att –
till Pravdas indignation – hålla möte
om det gångna årets poesiproduktion,
i vilken det inte fanns någon nihilism
att bekämpa.
Saken var så mycket betänkligare
som det mitt under den molotovska
419
kampanjen kommit fram elakartade
symptom på att just i dessa föreningar
nihilismen fått ett särskilt starkt insteg. I synnerhet gällde det Moskvas
författarförening, som framträtt med
en i högsta grad förgriplig publikation. Det var en litterär kalender på
800 sidor med bidrag av ett 40-tal
Moskvaförfattare. Arbetet, kallat Literaturnaja Moskva, hade under höstens lopp sammanställts av ett manstarkt redaktionskollegium av huvudsakligen kommunistiska författare,
tryckningen hade börjat under de
ungerska dagarna och boken hade
kommit ut i marknaden strax på nyåret. Stora delar av kalendern var oangripliga, men sin prägel hade den fått
av ett 10-tal bidrag, som i oppositionell djärvhet gick mycket längre än
Dudintsevs roman. Till dem hörde
framför allt några noveller, som tillsammans gav en mångsidig och skrämmande bild av vad partidiktaturen
gjort av det styrande skiktet och vad
det gör med de styrda massorna.
Djärvast var kanske en novell, Hävstängerna, av Jasjin, tidigare författare av starkt lackerad, med stalinpris belönad poesi; novellen visade
hur de meniga partifunktionärerna i
partitjänsten förvandlas till själlösa
robotar, som utan bruk av eget förstånd och omdöme mekaniskt fullgör
partiorderna. I ett slag hade det nu
blivit klart att man hade att göra med
en direkt litterär oppositionsbildning,
en kring publikationen samlad oppositionell krets; tydligt var att bakom
dem som öppet framträtt, de förgripliga artiklarnas författare och kalenderns redaktionskollegium, också stod
starka krafter inom ledningen, utan
vilkas sanktion de brottsliga bidragen
inte kunnat få komma med i den i
föreningens namn utgivna publikationen. Samtidigt kom det i dagen att en
pendang till Literaturnaja Moskva varit nära att utkomma i Leningrad;
420
även om den stoppats av lojala krafter under tryckningen var det uppenbart att också i Leningrad litteraturopposition var i full gång.
I det längsta hade man tydligen hoppats att det skulle lyckas de kommunistiska medlemmarna i föreningarna
att fä bukt med nihilisterna och att
Moskva och Leningrad skulle rycka
upp vid landsortens sida på den stora
antinihilistiska fronten. I väntan på
att så skulle ske hade man under den
stora kampanjen på ett påfallande vis
förbigått Literaturnaja Moskva – tydligen ville man undvika att väcka
publikens aptit på det farliga alstret.
Då det nu i början av februari visade
sig att man skulle få vänta förgäves
kunde en uppgörelse med huvudstadsnihilismen synas oundviklig.
Uppgörelsen kom inte – något hade
kommit emellan. Den 9 och 12 februari innehöll Literaturnaja Gazeta en
väldig artikel av en författare, kring
vars uppträdanden det på sista tiden
stått en viss sensation och till vars
ord publiken lyssnade med spänt öra,
Ilja Ehrenburg. Artikeln, kallad En
nödvändig förklaring, var uppseendeväckande. Å ena sidan innehöll den
vederbörligt försvar för den socialistiska realismen, ett försvar som författaren enligt sin vana utbroderat
med lite liberal fraseologi, och ett inte
allt för energiskt försvar för partiets
ledning av litteraturen. Å andra sidan
levererade artikeln en skarp och giftig kritik av det sätt varpå man på
sista tiden umgåtts med dessa höga
ting. Som en dogmatisk feltolkning av
den socialistiska realismen angreps
och avhånades en del av den kritik
med vilken man under den förda kampanjen gjort ned Dudintsev, vars
namn visserligen inte nämnes. Och
som ett exempel på en partiledning av
litteraturen, som inte borde få förekomma, anföres den »administrering»
som yttrat sig i att arbeten, som enstämmigt berömts av omdömesgilla
författare, nedgjorts av den officiella
kritiken – äter är det Dudintsev
Ehrenburg klart syftar på. Det är alltså Molotovs litteraturpolitik, som i november inleddes med hans förklaring
om vad som var nödvändigt för litteraturen, som Ehrenburg i sin s. k.
nödvändiga förklaring anfaller. Han
riktar t. o. m. en stöt mot Molotov
själv, det är tydligen honom han avser
då han i slutet av sin artikel vänder
sig till en kamrat, som, heter det, i
helig hängivenhet för traditionell
dogmatism inte förstär att litteraturen
enligt sitt väsen inte tål någon administrering.
Vad som låg bakom Ehrenburgs artikel blev klart då dagen efter dess
publicering den kommunistiska centralkommittim sammanträdde. Chrustjov hade, visade det sig där, nu åter
fått övertaget över stalinisterna och
återerövrat ledningen, bl. a. då också
litteraturledningen. Ehrenburg hade
denna gång, liksom många gånger
förr, varit ute i officiellt ärende, hans
artikel hade varit en förmodligen frän
Kreml direkt beställd avskedssalut till
Molotovs 100 dagars litteraturdiktatur
– det hade ansetts lämpligt att en
första klassens litterär auktoritet på
det viset celebrerade det litterära
maktskiftet.
En ledare i Kommunist en vecka
senare gav klart besked om att med
maktskiftet också skulle följa omläggning av litteraturpolitiken, likvidering av den hårda taktiken och retur till den chrustjovska mjuka. Här
trädde nu Chrustjov författarna till
mötes med för dagen uppfriskad solig
välvilja. Visserligen slog han lika obevekligt som förr fast författarnas plikt
att låta sig ledas av partiet och att
till dess tjänst leverera strikt socialistiskt realistisk propagandalitteratur.
Men försöken att få dem att godvilligt
förlika sig med de stora principerna
var nu mera energiska än någonsin.
Klart lovas principernas moderata tilllämpning. Ingen zjdanovism! – partiets litterära beslut från Stalins tid,
Zjdanovbesluten, hade visserligen, heter det, riktigt fixerat de leninska litterära linjerna, men det skulle vara en
skadlig dogmatism att vilja tillämpa
deras bokstav på nutida förhållanden
– författarkravet på zjdanovbeslutens
revision tillmötesgås alltså åtminstone
till hälften. Och inga molotovska tag,
ingen administrering, inget småaktigt
förmyndarskap, ingen bearbetning av
litterära syndare: begår en författare
fel skall han rättas med kamratlig kritik, inte genom att man skriker och
domderar mot honom. Liberalt ger artikeln absolution åt en del tidigare
ideologiska syndare, och om dagens
syndare uttalar den sig i halvt urskuldande ton. I Dudintsevs fall lägges skulden mindre på den unge författaren själv än på tidskriften, som
publicerat romanen utan att få författaren att rätta dess fel.
Skulle nu, det blev frågan, det nya
experimentet med den chrustjovska
taktiken falla ut bättre än det tidigare? Skulle, vilket Chrustjov tydligen
räknade med, författarna sedan de nu
en tid prövat på Molotovs hårda tag,
med välbehag finna sig i hans eget
mildare handlag? Och skulle särskilt,
det var det för ögonblicket spännande,
Moskvanihilismen falla till föga inför
löftet om liberal och kamratlig behandling? – så länge den fara som
denna nihilism utgjorde ännu bestod,
var den litterära ro, som etablerats i
landet i övrigt, inte mycket värd. Det
skulle snart visa sig att taktiken gjorde ett ännu större fiasko än förra
gången. En särskild sak, som Chrustjov sedan gjorde stor affär av, kan
möjligen ha bidragit till den sorgliga
utgången.
Vad som nu inträffade var, om man
får tro de avslöjanden som Chrustjov
421
lät göra senare, efter den s. k. partifientliga gruppens likvidering i juli,
ett lömskt anslag mot hans litteraturpolitik från denna grupps sida. I sin
mot partiet, med andra ord Chrustjov,
riktade verksamhet skulle gruppen enligt vad Literaturnaja Gazeta avslöjade
i juli, ha knäsatt en plan att, som det
hette, skilja författarna från partiet,
alltså uppvigla dem mot den chrustjovska ledningen; planens realiserande skulle ha anförtrotts åt Sjepilov,
som i februari utbytt utrikesministerposten mot platsen som partisekretariatets chefsideolog och som i den
egenskapen kom i nära kontakt med
författarna. Historien var ju klart
orimlig: tanken att stalinisterna, som
nyss fört utrotningskampanj mot den
litterära oppositionen, nu skulle slagit in på att sporra den är närmast
komisk. Och vad Sjepilov beträffar var
han i februari ännu alls inte Chrustjovs motståndare, som gruppen kunnat utnyttja som sitt redskap. Han var
ännu alltjämt Chrustjovs man – det
var tydligen Chrustjov, som då Sjepilovs fall som utrikesminister blivit
oundvikligt, gav honom hans nya post:
i sin dubbla egenskap av f. d. tidningsredaktör och f. d. diplomat skulle
han ha de bästa förutsättningar att
gå Chrustjov tillhanda vid lirkandet
med de besvärliga författarna. Men att
Sjepilov spelade en viss roll i vad
som nu följde, är i själva verket inte
uteslutet. Det är möjligt att han vid
praktiserande! av den chrustjovska
taktiken kom att överdriva det liberala spegelfäkteri, som hörde till den.
I sina officiella uppträdanden – ett
par tal till bildande konstnärer och
kompositörer – gjorde han det inte,
talen innehåller ingenting som inte är
väl förenligt med det Chrustjovska receptet. Det är däremot inte otroligt
att han i sin privata kontakt med författarna gått ett farligt steg längre,
så långt att de oppositionella kunnat
422
tro att de hade honom och dä kanske
också andra i partiledningen pä sin
sida och så fått sitt oppositionella humör styrkt – det skulle enklast förklara den förbluffande käckhet som
de nu kom att lägga i dagen.
I början av mars skulle Moskvas
författarförening hålla sitt länge uppskjutna möte för diskussion om den
senaste tidens prosaproduktion. En
vecka i förväg lät Chrustjov lägga allt
tillrätta för den uppgörelse i godo
med oppositionen, som han tydligen
hoppades pä. En av de officiella kritikerna sändes fram i Literaturnaja
Gazeta med en överraskande mild recension av Literaturnaja Moskva, vilken publikation dittills undgått det litterära huvudorganets uppmärksamhet.
Visserligen hade, heter det i recensionen, författarna av de förgripliga bidragen låtit sig smitta av de osunda
tendenser, som på sista tiden kommit
pä modet inom den ryska intelligensen, och anlagt ensidiga synpunkter
på det ryska livet. Det var ett dåligt
mod, men allt för allvarligt fick man
inte ta saken, ty det modet skulle inte
bli längvarigt och det skulle säkert
inte dröja länge förrän dessa författare återfann sig själva – artikeln erinrade om deras tidigare poesi, som,
hette det, alla beundrade och älskade.
Meningen var klar: författarna av de
brottsliga alstren skulle utan påfrestande självövervinnelse kunna göra en
lätt avbön, och så skulle allt vara fred
och försoning.
Chrustjovs förhoppningar slog slint.
Till en början försökte han komma
ifrån att erkänna det: det gick flera
dagar efter mötet utan att pressen fick
nämna ett ord om det. Sedan, då det
visade sig att mötet inte kunde tigas
ihjäl, lät han inte i centralpressen
men i Pravdas Moskvaupplaga, Moskovskaja Pravda, publicera en artikel
om mötet, av vilken det framgick att
just ingenting hänt, som man behövde
fästa sig vid. Som en ren lokalnyhet
meddelade tidningen att Moskvas författare hällit ett tumultuariskt möte,
där passionerna släppts lösa, inga
mera kända författare hade deltagit,
ingen ordnad diskussion hade förekommit och inga väsentliga frågor hade debatterats. Under det allmänna
virrvarret hade en del representanter
för den s. k. nihilismen uppträtt och
försvarat sina alster, bl. a. hade Dudintsev hällit ett fräckt och utmanande
anförande men gjorts ned av elva författare. Försöket att avfärda det hela
som en skandaltillställning utan betydelse och att därmed hälla dörren öppen för den önskade förlikningen med
oppositionen misslyckades pä rätt sensationellt vis. Moskvas författarförenings eget organ, en liten, mycket
spridd litterär bulletin kallad Moskovskij Literator, gjorde ett snöpligt slut
pä det genom att som svar på Moskovskaja Pravdas artikel publicera ett utförligt mötesreferat. Enligt Pravda,
som när den några dar senare äterfick målföret indignerat protesterade
mot Moskovskij Literators ingripande,
var dess referat – som väl inte nätt
Västerlandet – närmast en segerrapport frän oppositionen. Oppositionen
hade, sä framställdes saken, helt dominerat mötet – det hade varit ett enda
prisande av Literaturnaja Moskva och
Dudintsev och mördande kritik av angreppen på dem. Till sitt mötesreferat
hade, meddelade Pravda, Moskovskij
Literator fogat några versifierade s. k.
repliker frän plenum, i vilka oppositionens motständare giftigt avhånats.
Ä ven om Pravda opponerade sig mot
referatet, var det tydligen i huvudsak
riktigt. Saken var klar: oppositionen
hade bryskt och spotskt avvisat
Chrustjovs fredsanbud, föreningen i
övrigt, sådan den var representerad
pä mötet, hade i stort sett ställt sig
på dess sida, och den starka ställning
oppositionen intog i föreningen hade
””..”’{
framgått av att den för sin räkning
fått utnyttja föreningens tidningsorgan.
Att ta författarna med lite älskvärdhet och lite liberala fukter gick alltså
inte, det hade nu definitivt visat sig.
Nu tog också Chrustjov snabbt konsekvensen. Med ett tag ryckte han bort
den mask av välvilja och koncilians,
varmed han hittills försökt charmera
författarna, nu blottade han huggtänderna, som hittills dolts bakom den.
Redan följande dag stack de fram i
Pravda. Tidningen hade fått ge plats
ltt en ur en ungersk tidning lånad artikel, som visserligen var flera veckor
gammal men som befunnits ha en för
ögonblicket passande aktualitet. Den
handlade om den ungerska s. k. kontrarevolutionens förhistoria och särskilt om den roll, som de ungerska
författarna spelat i den. Den kontrarevolutionära rörelsen hade, klargjordes det, börjat med anfall på partiet
och dess ledarroll på samhällets alla
områden, särskilt hade den partifientliga andan gjort sig gällande på det
kulturella området, där, hette det, denna anda överhuvud taget – alltså inte
bara i Ungern – möter det minsta
motståndet. Den partifientliga, mot
proletariatets diktatur riktade andan
hade triumferat på möten av de ungerska författarna, som ville frigöra sig
frän partiets ledning; med sin agitation mot partiet och mot partidiktaturen hade författarna velat förbereda
sprängningen av denna diktatur och
givit stöten till studentoroligheterna,
aktioner av det typiska slag, som föregår varje folkresning. Vilket allt visade nödvändigheten av att avslöja
och krossa alla partifientliga element
i författarlägret. Vad Pravdas publicering av den gamla ungerska artikeln
skulle fylla för uppgift är ju klart:
den skulle upplysa om vad som nu
satts på det ryska programmet.
strax därpå kom ännu klarare sym- 423
tom på litteraturpolitiskt vindskifte.
När Literuturnaja Gazeta efter flera
dagars munhäfta åter tog ordet var det
för att i ett mötesreferat, vars fräna
och hätslca ton skarpt kontrasterade
mot de milda tonfallen i den nyss
nämnda recensionen, gå till attack
mot de oppositionella, vilkas yttranden förhånades utan att närmare refereras medan den magra kritik, som
riktats mot dem utförligt återgavs. In
extenso serverades ett inlägg av Simonov. Det var ett stort anfall på Dudintsev. Alltsedan februari hade hetsen mot honom upphört och på mötet
hade han vågat uppträda med sitt av
Moskovskaja Pravda omnämnda försvarstal, där han bl. a. jämfört de unga
författarna med unga simmare, som
begär att få simma fritt utan hjälp av
simlärarens lina- mig hindrar, sade
han, partiets lina att simma. I förkänsla av att oppositionen spänt bå-
gen för högt och att omslag i litteraturpolitiken skulle komma, återupptog
nu Simonov hetsen. Samtidigt som han
själv gjorde avbön för att han vid romanens publicering i Novyj Mir inte
förmått Dudintsev att omarbeta den,
överöste han Dudintsev med anklagelser och slutade med att misstänkliggöra honom för det värsta av alla
tänkbara brott: han hade, hette det,
inte betänkt att vägen till komunismen går genom proletariatets diktatur
med alla dess konsekvenser. Strax
därpå drog Pravda i fält. Tonen i artikeln var lugn men skarp. Literaturnaja Moskvas redaktion hade, fastslogs
det, handlat utan känsla av ansvar inför läsarna, och det sätt varpå kritiken av publikationen avvisats på mö-
tet var djupt skadlig. Och om Moskovskij Literator trodde att den med sitt
referat gagnade dem som tidningen
sympatiserade med, var det en djup
villfarelse; vad tidningen tillåtit sig
kunde få allvarliga konsekvenser om
det inte i tid rättades till.
424
Fallet Moskovskij Literator rättades
till omgående. Några dagar senare hade Moskvas författarförening fått avskeda sin redaktör. Lika omgående
klarades fallet Dudintsev: i Moskvas
radio upplästes pä engelska ett svar
frän honom pä en recension av hans
roman i Observer. Recensenten hade,
förklarades det, alldeles missförstätt
hans bok, han hade alls inte angripit
partiet – möjligtvis hade han, det
GUSTAV III
Bland våra biografiskt missgynnade
historiska gestalter intar Gustav III en
särställning: under det sista decenniet
ha tre försök att tolka hans personlighet och gärning kommit ut, signaturen Pierre de Luz’ utkast, Olle Holmbergs analys i »Leopold och Gustav
Ilh samt nu i höstas Beth Hennings’
»Gustav III. En biografi». – Det kan
knappast vara taktlöst att använda ordet »försök», när det gäller att skildra
en komplicerad natur som Gustav III.
Den lärda och omdömesgilla författarinnan av den sistnämnda boken betonar också med rätta det riskfyllda
och osäkra i alla kategoriska omdö-
men om människors tänke- och handlingssätt. Gustav III har emellertid
både i sin samtid och allt sedan utsatts för tvärsäkra domslut. Därför
kan en nutida biograf ej undgå att
taga ställning till sina föregängare och
deras synpunkter trots risken att dessa
debatter ta loven av framställningens
överskådlighet. I ett rent vetenskapligt arbete är en sådan diskussion ett
väsentligt inslag, stundom det väsentligaste, men hur stort rum skall den
fä i ett populärt verk? Det är en fråga
som man måste ställa inför Beth Hennings’ bok. Författarinnans beläsenhet
medgavs, inte tillräckligt tydligt visat
vad han själv kände och vad han säg
i det ryska livet, partiets roll som inspiratör till folkets kamp för lycka,
framsteg och rättvisa. Förberedd av
dylika smärre mätt och steg kom så, i
mitten av maj, den stora aktion med
vilken Chrustjov ville i ett slag göra
upp med den litterära oppositionen
och definitivt trygga den goda ordningen i det ryska litterära livet.
Av fil. dr GUNNAR KJELL/N
och behärskning av det omfångsrika
källmaterialet är imponerande; även
pä ofta genomplöjda marker har hon
gjort lyckade fynd. Sin föresats att
forska och bedöma självständigt har
hon i stort sett genomfört med konsekvens. Men om vi se lättsinnigt pä boken – och det har man väl rätt att
göra, när den handlar om Gustavs dagar? – är den verkligen populär? –
Jag är osäker pä svaret, trots den
fängslande kontakt med ämnet som
man får genom Beth Hennings’ osökt
behagliga stil. Den intresserade men
obevandrade läsaren har det inte alltid lätt att följa med händelsernas
gång. Risken är nu, att den som inte
läser Beth Hennings’ biografi pä helspänn, lätt trasslar in sig och förtvivlad ropar: Var är jag? När hörde
jag förut talas om brännvinsbränningen? Hur var det med utrikespolitiken?
– De i och för sig sakrika och intressanta fristäende kapitlen om konungens personlighet, om hans hov och
teatrar, bryta sönder översikten av den
politiska utvecklingen. Vidare är det
bra onödigt att behöva läsa om riksdagen 1789 ett dussin sidor efter skildringen av Svensksund och Värälä. Allt
detta är sä mycket mera att beklaga,
som vi äntligen börjat komma ifrån
den stereotypa indelningen Gustavs
»lyckliga» och »olyckliga tid».
Diskussionen av Gustav III inför eftervärlden och kompositionens bryderier göra därför Beth Hennings’ analys av konungen och hans gärning
ofta svårtillgänglig, trots att hon högst
berättigat understryker de politiska
faktorernas dominans inom hans tänke- och handlingssätt, en synpunkt,
som ej kommit till sin rätt i Olle Holmbergs »Leopold och Gustav III». Dennes aper<;uer har hon också ägnat en
ihärdig kritik. Men kan man kalla
Holmbergs analys »mycket ensidig»?
Är den inte i sin stundom subtila nyansering och trots dess ofta äventyrliga behandling av källorna en tankeställare för historikerna? Hos dessa
möter man betänkligt ofta en renodling av motiv och synpunkter, för vilken i synnerhet historiens problembarn som Kristina och Gustav III falla
offer. Män och kvinnor ur det förflutna tendera oavsett sina skiftande
kynnen att framstå som rationella, enkelspåriga väsen; deras drivfjädrar
äro en »faculte maitresse» eller ett få-
tal arrivistiska beräkningar. Homo
economicus lever kvar i denna abstrakta värld, höjd över allt okontrollerat och oberäkneligt i själslivets
djup. Beth Hennings’ psykologiska
iakttagelser, ofta stimulerande, ibland
tröttsamma i sin apologetiska tendens,
kunna således ej ersätta men väJ
komplettera Olle Holmbergs porträtt.
Med sin rikedom på synpunkter höra
dock dessa partier jämte författarin··
nans initierade skildring av Gustav III
och den svenska kulturen till det
värdefullaste i hennes bok.
De politiska frågorna behandlas rätt
ojämnt. »Den caesariske demokraten»
är ett innehållsrikt kapitel om Gustavs
djärva inrikespolitik under de sista
åren, men förtjäna inte bakgrunden
till statsvälvningen 1772 samt riksda- 425
garna 1778 och 1786 mera utrymnie
ehuru så många problem ännu vänta
på att penetreras? Den summariska behandlingen av de ekonomiska frågorna väcker också en viss förvåning, så
mycket mer som de ofta borde vara
underhållande även för en vid läsekrets.
Först och sist kommer man till problemet: vad var det normgivande för
Gustav III som konung? – Beth Hennings påpekar flerstädes hur han på-
verkats av upplysningens olika koryfeer, av frihetstidens reformplaner
och av den franska envåldsmonarkien.
Det förbryllande och motsägelsefulla
redovisas men blir knappast föremål
för några tolkningsförsök. Man har
ironiserat över konungens frisinnade
åthävor och reverenser för upplysningsfilosoferna å ena sidan, hans ansträngt hierarkiska hovståt och hänsynslösa tryckfrihetspolitik å den
andra. I själva verket är Gustav III:s
kungliga beteendemönster ej så egenartat som man skulle kunna tro. Han
var en upplyst monark och i stort
sett en typisk sådan. Hugo Valentin
har i sin förträffliga karakteristik av
den upplysta despotismen (i Norstedts
världshistoria) framhållit dennas starka beroende av traditionen från 1600-
talets envåldshärskare. Utgår man från
detta, få flera sällsamma drag hos
Gustav III en förklarande belysning.
Distansen mellan kung och underså-
tar, de senares vördnad för den förre,
som blivit något skamfilad under frihetstiden, måste han upprätthålla och
förstärka med etikett och ceremonier
inte bara av personlig fåfänga utan
även av politiska skäl. Aldous Huxley
påpekar, att barockens kungar, Ludvig XIV först och främst, voro eller
ville vara mästerregissörer, sin tids
Gordon Craig och Max Reinhardt.
När det gällde Gustav III, sammansmälte således i enastående grad personlig smak och fallenhet med de po- 426
litiska intressena, ty – som Ragnar
Josephson säger- »det teatraliska var
en oskiljaktig och fruktbar del av
hans skapande egenart». Onekligen
framträder också hans barockdrag
med påfallande skärpa, om man jämför honom med hans misantropiske
morbror i Berlin eller med den burduse Josef II i Wien. Men detta får
inte skymma bort upplysningsdraget
hos Gustav III. Han hade den mycket
intelligentes naturliga fördomsfrihet;
han kunde – däri gynnad före sina
furstliga kolleger – anknyta till inhemska frisinnade traditioner från frihetstiden. Den flygande start, som den
svenska upplysningen gav honom,
visste han att utnyttja; dess uppslag
kompletterade han från alla håll: iden
till ett brännvinsmonopol från Preussen, rådets eliminering och statssekreterarnas frammarsch från Frankrike
osv.
Kan man därför undgå att fascineras av denne man och processen om
honom? – När Beth Hennings säger
att Gustav III blev två gånger mördad,
den andra gången »genom samtidens
hab, av memoarförfattarna, frågar
man sig därför: är detta verkligen
sant? För det första: är inte Gustav III
för oss mera demoniskt fängslande i
sina motståndares skildringar än i
sina trognas panegyriker? För det
andra: vilken gestalt ur det förgångna
lever så intensivt i eftervärlden som
Gustav III? – Ett liv, bevarat i Pilos
kröningsmålning, i Bellmans strofer
och Hagaparkens ljuva linjer, i Kraus’
sorgemusik, i Sergels skulpturverk, i
Tegners karakteristik med dess förunderliga makt och genom den sällsamma tragiken i hans öde:
Glories
Of human greatness are but pleasing
dreams
And shadows soon decaying: on the
stage
Of my mortality my youth hath acted
Some scenes of vanity, drawn out at
length
By varied pleasures, sweetened in the
mixture,
But tragical in issue …
LITTERÄR OPPOSITION I SOVJETUNIONEN. I.
Det har gått oroligt till i det sovjetryska litterära livet på senare tid. Vad
som hänt där under de sista par åren
utgör ett spännande kapitel i sovjetlitteraturens utvecklingshistoria. Det
är historien om hur inom den ryska
författarvärlden, vars kurage att söka
befria sig från litteraturdiktaturens
tvång man inte trott mycket på, framträtt något för sovjetförhållanden så
sensationellt som en stark och djärv
oppositionell rörelse, som ett slag
rent av tenderade mot öppet författaruppror. Och det är historien om hur
sovjetledningen måst föra en lång och
seg, länge ojämn kamp mot de oppositionella, en kamp som för ögonblicket bragt dessa till tystnad men tydligen inte slagit ut dem. För västerlandets publik har det inte varit helt
lätt att följa händelsernas snabbt växlande gång, särskilt som mycket försiggått bakom väl fälld ridå; åtskilliga intressanta moment i förloppet
har undgått västerländsk uppmärksamhet. En samlad översikt över den
dramatiska utvecklingen kan vara på-
kallad.
Det var när avstaliniseringen på allvar börjat med partikongressen i
februari 1956 och dess berömda hemliga Chrustjovtal som det blev slut på
det relativa lugn, som en tid rått i
det ryska litterära livet. De litterära
oppositionsstämningar, som varit rätt
allmänt spridda i den sovjetryska författarvärlden alltsedan Stalins död
men som inte tagit sig starka utAv professor ANTON KARLGREN
tryck och hållits under sträng kontroll, kunde nu inte längre hindras
att bryta fram. När det nu erkändes
att den s. k. personlighetskulten haft
ett ödesdigert inflytande på litteraturen och författarna fick rätt att kritisera Stalins litterära skräckregemente,
var det en naturlig sak att de också
skulle vända sig mot själva den princip, som detta regemente vilat på,
principen om partiets oinskränkta
makt över litteraturen och att de
skulle kräva litteraturens frigörelse
från partiets ledning. Och när det nu
öppet medgavs att under Stalins tid
inte allt varit väl beställt i Sovjetsamhället och författarna tilläts att
utdöma den falska skönmålning, den
s. k. lackering av detta liv, som de till
sin vämjelse varit tvungna att leverera, kunde det inte undgås att de
skulle försöka rucka på själva den socialistiska realismen, vars krav att livet skall skildras i oemotståndlig och
segerrik frammarsch mot socialismen
helt enkelt tvingat dem till flitigt bruk
av lacksprutan och nu hindrade dem
aU ge vad de längtade efter att få
komma med, en ärlig och sannfärdig
bild av livet sådant det verkligen var.
Det dröjde heller inte länge förrän
en livlig oppositionsrörelse var i gång.
Delvis påverkade av de litterära revolterna i vasallstaterna, särskilt i Polen, började författarna på möten av
olika slag och på olika håll utfärda
nya, djärva signaler; ekon av dem
nådde fram till den officiella pressen,
416
som slog larm om de häpnadsväckande
ting som förekommit. Här hade gjorts
vad man kallade revisionistiska angrepp på det litterära systemets grundvalar och krävts återgång till den litterära friheten på 20-talet, tiden före
den socialistiska realismen. Och här
hade framträtt vad man benämnde
med den goda gamla termen nihilism,
en skoningslös nedvärdering av allt
vad den ryska litteraturen skapat de
sista decennierna och därmed en generell förkastelsedom över den socialistiska realismen. Snart började också
de oppositionella tendenserna sticka
fram i de stora tidskrifterna; särskild
sensation väckte det, då en av de allra
mest solida bland dem, Filosofiens frå-
gor, publicerade en artikel, där ett par
teaterkritiker direkt betecknade partiets le-dning av litteraturen som orsak
till att den ryska dramatiken, som florerat på 20-talet, senare nästan fullständigt stagnerat. Så småningom började också en litterär alstring komma
fram, som djärvt överskred de gränser, som den socialistiska realismen
dr:!git upp för samhällskritiken. I tidskriften Novyj Mir kom på sommaren
en del betänkliga saker i den vägen
och på hösten utgavs Vladimir Dudintsevs numera världsbekanta roman
»Icke av bröd allena».
Det är begripligt att författarrörelsen väckte de maktägandes oro. Mot
det bestående politiska systemet riktade den sig visserligen alls inte, inga
misstankar kunde riktas mot deltagar~
nas goda sovjetpatriotism, trohet mot
regimen och tillgivenhet för partiet,
som en del av dem tillhörde. Själva
trodde de oppositionella frän början
att de under en tid, då övervinnaodet
av personlighetskultens sviter ställts
på programmet, var i god överensstämmelse med partiandan när de kom
med sina, lät vara radikala reformkrav. Och i det längsta menade de att
när nu vid avstaliniseringen kampanj
proklamerats mot samhälleliga missförhållanden de gjorde partiet en
tjänst med en ärlig samhällsskildring,
som hjälpte till att avslöja samhällsskavankerna. Att de oppositionella författarna kommit långt ut på förbjudna
vägar var det emellertid inte något
h ivel om. Frihet för litteraturen, ett
första steg mot allmän medborgerlig
yttrandefrihet, kunde det en gäng för
alla inte bli tal om under kommunismen. Kravet på avskaffande av partiets
ledning av litteraturen var ett attentat
mot principen om partiets ledning av
all samhällelig verksamhet och ett försök att beröva partiet det oinskränkta
bruket av det propagandamedel som
litteraturen utgör. Och angreppen på
den socialistiska realismen, denna patenterade metod att göra litteraturen
till kommunistiskt propagandavapen,
var otillåtliga; författarnas hjälp med
blottandet av samhällsbristerna genom en frän den socialistiska realismen frigjord samhällskritik betackade
man sig för, särskilt sedan det visat
sig att den kritik, som författarna
började komma med riktade sig mot
samhällsfenomen, som man vid avstaliniseringen alls inte tänkte röra vid.
Men även om under sädana förhällanden den officiella pressen än med
indignation, än med djupt beklagande
tog itu med vad den kallade de litterära sumptendenserna, vidtogs inga
åtgärder för att stoppa den oppositionella rörelsen. Alltjämt fasthöll
Chrustjov den litteraturpolitiska taktik, som han slagit in på då han vid
den stora författarkongressen 1954
grep kommandot över litteraturen.
Författarna fick inte tas med härdhandskarna, med dem kunde de kanske hjälpligt hällas på mattan men
inte fäs att ge vad man fordrade av
dem. De måste tas med lämpor, genom hygglig och älskvärd behandling
bringas att finna sig i litteraturdiktaturens tvångströja och att godvilligt
– – – – _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _'””””!_ _ _….,……….__…….,…,…,.,.,~ ___, ~-~
ställa sin produktion till partiets förfogande. Någon tanke på att falla undan för de oppositionella kraven hade
Chrustjov nu minst av allt: att släppa
partiets grepp om litteraturen och dispensera författarna från deras plikt
att stå partiet till tjänst med vederbörlig socialistisk realistisk propagandalitteratur drömde han inte om.
Men någon konflikt med författarna
ville han inte ha, deras oppositionsrörelse mötte han med försök att tala
dem tillrätta. De hade, det lät han den
auktoritativa pressen utveckla för
dem, ingenting att klaga över, principen om partiets ledning av litteraturen låg visserligen fast, men den
lade, denna leninska princip, inga
band på författarna, den tillämpades
ju milt, utan varje »administrering» –
så betecknades alla hårda zjdanovska
metoder och den betydde i praktiken
endast att partiet gav författarna kamratlig hjälp. Och den socialistiska realismen var visserligen orubblig, men
den gav ju författarna den mest vidsträckta frihet, tillät mångfaldighet i
litterära strömningar, genrer och former.
Hösten 1956, de polska och ungerska händelsernas veckor, hotade den
från månad till månad stegrade orosrörelsen att gå över alla bräddar. Den
21 oktober höll den s. k. prosasektionen av Moskvas författarförening diskussion om årets prosaproduktion
med deltagande av många bekanta författare, en del både kommunistiska
partimedlemmar och Stalinprisvinnare. Det blev en stor oppositionell
manifestation. Så gott som enstämmigt prisades Dudintsevs roman som
en samhällelig bedrift med framhä-
vande inte minst av dess mot den socialistiska realismen mest utmanande
poänger. På de mest skilda håll, inte
minst från tongivande, hördes i fortsättningen oavlåtligen oppositionella
röster. I spetsen gick alltjämt Moskva.
417
Den 17 november kunde kulturministeriets organ Sovjetskaja Kultura inrapportera att på ett möte av Moskvas
författarförening i dess helhet de församlade utan protester åhört förgripliga uttalanden om de litterära huvudprinciperna, varvid en talare direkt
krävt likvidering av den socialistiska
realismen, detta hinder för litteraturens utveckling. I Leningrad krävde
författarinnan Olga Bergholtz, en av
de djärvaste frispråkarna på den stora
författarkongressen, likvidering av de
s. k. historiska litterära besluten från
Zjdanovs tid, de beslut som inlett den
senare stalintidens litterära inkvisition. Samma krav framfördes i föredrag på olika håll av Simonov, som
länge varit en av diktaturens beskäftigaste litteraturkorpraler, men som på
senaste tid svängt över mot oppositionella tendenser och som bl. a. som redaktör av Novyj Mir publicerat Dudintsevs roman. Nu skisserade han
också i en väldig, i mitten av november tryckt artikel i samma tidskrift
en uppmjukning av den socialistiska
realismen och hävdade litteraturens
plikt att ge den oförfalskade sanningen om livet, en plikt som, det visade
han, författarna skändligt svikit på
Stalins tid genom att ge folket en litteratur, som det mottog blott med bittert hånlöje. Ett markant inslag i den
litterära storm som blåst upp var den
resonans upprorssignalerna mötte inom den ryska intelligensen, speciellt
universitetsungdomen, som i dem fann
en reflex av sina egna oppositionsstämningar. På möten med en publiktillströmning, som blockerade trafiken
utanför möteslokalerna, gav studentvärlden uttryck åt sin förtjusning
över Dudintsevs roman och hyllade
författaren – på ett möte blev han
utvisslad, då han försökte moderera
hyllningen.
Några veckor gick på detta sätt vå-
gorna högt; i mitten av november
~ — —–iiiiiiii;;;;;;;;;;===-1111!!
– –~– – – – – – – – – – – – –
418
blev plötsligt allt åter lugnt. starka
krafter hade ingripit mot vad som
på ett alltför oroande sätt påminde om
förspelet till den ungerska affären, i
vilket de ungerska författarna haft en
så framträdande roll. Det var de stalinska krafterna i partiledningen med
Molotov i spetsen. Efter de polska och
ungerska händelserna hade de trängt
Chrustjov åt sidan och därvid tagit
hand också om litteraturen för likvidering av Chrustjovs litteraturpolitiska taktik, som de anklagade för att
ha lett fram till randen av författaruppror. En första skymt av Molotov
som kulturchef fick man i Sovjetskaja
Kultura den 20 november. På ett konstnärsmöte i kulturministeriet hade
han, meddelade tidningen, talat om
»nödvändigheten av partiets djupt ingripande och dagliga ledning av den
konstnärliga produktionen». Sin debut i rollen som litteraturledare hade
Molotov, vars stärkta position nu markerats av att han utnämnts till chef
för den s. k. statskontrollen, i själva
verket gjort några dagar tidigare på
ett möte i centralkommitten, dit representanter för författarna inkallats.
Närmare besked om vad som förekom
där har man inte fått – länge bevarades sträng hemlighetsfullhet om mö-
tet och först för en tid sedan råkade
en talare röja att det hållits. Men tydligt är att Molotov där klargjorde för
författarna den sagda nödvändigheten
på ett sätt som kom dem att inse att
de måste ätervända till ordningen. Ett
första bevis på deras återkomst till
vederbörligt välförhällande fick de ge
genom att snävt avvisa de franska
författarnas vädjan till dem att säga
sitt ord i Ungernfrägan. Svaret publicerades i Literaturnaja Gazeta, den 22
november med en rad underskrifter,
bl. a. Simonovs. Fler följde under de
närmaste dagarna. Sist på sladden fru
Bergholtz.
På olika sätt fullföljdes sedan nedkärnpandet av alla revisioqistiska och.
nihilistiska tendenser. Den ledande.
pressen med Kommunist i spetsen
fastslog i artikel efter artikel orubbligheten av de grundläggande litterära principerna och de zjdanovska
litteraturbesluten; undan för undan
drog den fram och brännmärkte förgripliga uttalanden, som fällts under
den föregående tiden. I början av december släpptes i ett slag de ledande
litteraturkritikerna lös för samfälld
nedsabling av Dudintsevs roman. Samtidigt skedde en stor mobilisering av
stabila krafter för tryggande av den
litterära ordningen. Den 30 nov. kommenderade Pravda i en ledare de litterära kommunistiska partiorganen,
alltså sammanslutningarna av kommunistiska författare inom den allsovjetiska författarföreningens lokalavdelningar, att med större energi än dittills hälla vakt om den socialistiska
realismens positioner. De skulle med
andra ord med partidisciplinens resurser hälla efter sina egna medlemmar där dessa begått snedspräng och
lägga lämplig press på de icke partianslutna författarna. Fyra dagar senare kom första rapporten: Kievs
kommunistiska författare hade, meddelades det, gått till aktion mot de
ruttna element, som ville revidera
den socialistiska realismen, och oskadliggjort två, som på hållet möte fått stå
upp, betyga sin ånger och lova bättring. Liknande rapporter kom sedan
från landets alla hörn: överallt hade
de revisionistiska tendenserna fördömts och Dudintsev gisslats. Snart
slöt också de partilösa författarna
upp: de lokala författarföreningarna i
deras helhet ryckte fram med fast
slutna fronter. I spetsen gick den
ukrainska, vars medlemmar på ett tredagarsmöte fördömde all litteratur,
som smorde tjära över det ryska livet,
tackade partiet för dess ledning av litteraturen, denna förutsättning för
dess utveckling, och animerade varandra att med regelrätt socialistisk
propagandalitteratur tjäna partiets
politik, samhällets grundval. Låt oss,
så utvecklade bl. a. inledningstalaren
poesiens uppgift i partiets tjänst, i
diktningen få både skog och körsbärsträd och näktergalar och älskandes kärlekskvitter, men allt sådant
har sitt berättigande blott om poetens
ord är ord av en propagandist och
folktribun.
På två håll gick uppmarschen sämre. Först den 26 januari kunde Literaturnaja Gazeta meddela att Moskvas
och Leningrads kommunistiska författare följt Pravdas order av november. Och rapporterna om deras nu
hållna möten var inte tillfredsställande. I Moskva hade det visserligen
varit enighet om att representanter
för nihilistiska tendenser måste bekämpas, men flera författare hade
tillåtit sig att understryka att det borde ske genom kamratlig kritik, inte
med hjälp av vad en talare eufemistiskt kallade bearbetning och en annan mera rakt på sak knölpåken. Och
i Leningrad hade mötet visserligen
fått mottaga syndabekännelse av
skaldinnan Bergholtz, men författarinnan Ketlinskaja hade på en uppfordran att ångra att hon hade berömt
Dudintsevs bok, svarat med ett brev,
som inte röjde någon verklig ånger.
Men vidare och värre: de bägge stä-
dernas samlade författarföreningar
hade strejkat. Moskvas författarförening hade finurligt undgått att hålla
ett utlyst möte för diskussion av det
gångna årets prosalitteratur, vid vilket man skulle varit nödsakad att ta
ställning till nihilismen, genom att –
till Pravdas indignation – hålla möte
om det gångna årets poesiproduktion,
i vilken det inte fanns någon nihilism
att bekämpa.
Saken var så mycket betänkligare
som det mitt under den molotovska
419
kampanjen kommit fram elakartade
symptom på att just i dessa föreningar
nihilismen fått ett särskilt starkt insteg. I synnerhet gällde det Moskvas
författarförening, som framträtt med
en i högsta grad förgriplig publikation. Det var en litterär kalender på
800 sidor med bidrag av ett 40-tal
Moskvaförfattare. Arbetet, kallat Literaturnaja Moskva, hade under höstens lopp sammanställts av ett manstarkt redaktionskollegium av huvudsakligen kommunistiska författare,
tryckningen hade börjat under de
ungerska dagarna och boken hade
kommit ut i marknaden strax på nyåret. Stora delar av kalendern var oangripliga, men sin prägel hade den fått
av ett 10-tal bidrag, som i oppositionell djärvhet gick mycket längre än
Dudintsevs roman. Till dem hörde
framför allt några noveller, som tillsammans gav en mångsidig och skrämmande bild av vad partidiktaturen
gjort av det styrande skiktet och vad
det gör med de styrda massorna.
Djärvast var kanske en novell, Hävstängerna, av Jasjin, tidigare författare av starkt lackerad, med stalinpris belönad poesi; novellen visade
hur de meniga partifunktionärerna i
partitjänsten förvandlas till själlösa
robotar, som utan bruk av eget förstånd och omdöme mekaniskt fullgör
partiorderna. I ett slag hade det nu
blivit klart att man hade att göra med
en direkt litterär oppositionsbildning,
en kring publikationen samlad oppositionell krets; tydligt var att bakom
dem som öppet framträtt, de förgripliga artiklarnas författare och kalenderns redaktionskollegium, också stod
starka krafter inom ledningen, utan
vilkas sanktion de brottsliga bidragen
inte kunnat få komma med i den i
föreningens namn utgivna publikationen. Samtidigt kom det i dagen att en
pendang till Literaturnaja Moskva varit nära att utkomma i Leningrad;
420
även om den stoppats av lojala krafter under tryckningen var det uppenbart att också i Leningrad litteraturopposition var i full gång.
I det längsta hade man tydligen hoppats att det skulle lyckas de kommunistiska medlemmarna i föreningarna
att fä bukt med nihilisterna och att
Moskva och Leningrad skulle rycka
upp vid landsortens sida på den stora
antinihilistiska fronten. I väntan på
att så skulle ske hade man under den
stora kampanjen på ett påfallande vis
förbigått Literaturnaja Moskva – tydligen ville man undvika att väcka
publikens aptit på det farliga alstret.
Då det nu i början av februari visade
sig att man skulle få vänta förgäves
kunde en uppgörelse med huvudstadsnihilismen synas oundviklig.
Uppgörelsen kom inte – något hade
kommit emellan. Den 9 och 12 februari innehöll Literaturnaja Gazeta en
väldig artikel av en författare, kring
vars uppträdanden det på sista tiden
stått en viss sensation och till vars
ord publiken lyssnade med spänt öra,
Ilja Ehrenburg. Artikeln, kallad En
nödvändig förklaring, var uppseendeväckande. Å ena sidan innehöll den
vederbörligt försvar för den socialistiska realismen, ett försvar som författaren enligt sin vana utbroderat
med lite liberal fraseologi, och ett inte
allt för energiskt försvar för partiets
ledning av litteraturen. Å andra sidan
levererade artikeln en skarp och giftig kritik av det sätt varpå man på
sista tiden umgåtts med dessa höga
ting. Som en dogmatisk feltolkning av
den socialistiska realismen angreps
och avhånades en del av den kritik
med vilken man under den förda kampanjen gjort ned Dudintsev, vars
namn visserligen inte nämnes. Och
som ett exempel på en partiledning av
litteraturen, som inte borde få förekomma, anföres den »administrering»
som yttrat sig i att arbeten, som enstämmigt berömts av omdömesgilla
författare, nedgjorts av den officiella
kritiken – äter är det Dudintsev
Ehrenburg klart syftar på. Det är alltså Molotovs litteraturpolitik, som i november inleddes med hans förklaring
om vad som var nödvändigt för litteraturen, som Ehrenburg i sin s. k.
nödvändiga förklaring anfaller. Han
riktar t. o. m. en stöt mot Molotov
själv, det är tydligen honom han avser
då han i slutet av sin artikel vänder
sig till en kamrat, som, heter det, i
helig hängivenhet för traditionell
dogmatism inte förstär att litteraturen
enligt sitt väsen inte tål någon administrering.
Vad som låg bakom Ehrenburgs artikel blev klart då dagen efter dess
publicering den kommunistiska centralkommittim sammanträdde. Chrustjov hade, visade det sig där, nu åter
fått övertaget över stalinisterna och
återerövrat ledningen, bl. a. då också
litteraturledningen. Ehrenburg hade
denna gång, liksom många gånger
förr, varit ute i officiellt ärende, hans
artikel hade varit en förmodligen frän
Kreml direkt beställd avskedssalut till
Molotovs 100 dagars litteraturdiktatur
– det hade ansetts lämpligt att en
första klassens litterär auktoritet på
det viset celebrerade det litterära
maktskiftet.
En ledare i Kommunist en vecka
senare gav klart besked om att med
maktskiftet också skulle följa omläggning av litteraturpolitiken, likvidering av den hårda taktiken och retur till den chrustjovska mjuka. Här
trädde nu Chrustjov författarna till
mötes med för dagen uppfriskad solig
välvilja. Visserligen slog han lika obevekligt som förr fast författarnas plikt
att låta sig ledas av partiet och att
till dess tjänst leverera strikt socialistiskt realistisk propagandalitteratur.
Men försöken att få dem att godvilligt
förlika sig med de stora principerna
var nu mera energiska än någonsin.
Klart lovas principernas moderata tilllämpning. Ingen zjdanovism! – partiets litterära beslut från Stalins tid,
Zjdanovbesluten, hade visserligen, heter det, riktigt fixerat de leninska litterära linjerna, men det skulle vara en
skadlig dogmatism att vilja tillämpa
deras bokstav på nutida förhållanden
– författarkravet på zjdanovbeslutens
revision tillmötesgås alltså åtminstone
till hälften. Och inga molotovska tag,
ingen administrering, inget småaktigt
förmyndarskap, ingen bearbetning av
litterära syndare: begår en författare
fel skall han rättas med kamratlig kritik, inte genom att man skriker och
domderar mot honom. Liberalt ger artikeln absolution åt en del tidigare
ideologiska syndare, och om dagens
syndare uttalar den sig i halvt urskuldande ton. I Dudintsevs fall lägges skulden mindre på den unge författaren själv än på tidskriften, som
publicerat romanen utan att få författaren att rätta dess fel.
Skulle nu, det blev frågan, det nya
experimentet med den chrustjovska
taktiken falla ut bättre än det tidigare? Skulle, vilket Chrustjov tydligen
räknade med, författarna sedan de nu
en tid prövat på Molotovs hårda tag,
med välbehag finna sig i hans eget
mildare handlag? Och skulle särskilt,
det var det för ögonblicket spännande,
Moskvanihilismen falla till föga inför
löftet om liberal och kamratlig behandling? – så länge den fara som
denna nihilism utgjorde ännu bestod,
var den litterära ro, som etablerats i
landet i övrigt, inte mycket värd. Det
skulle snart visa sig att taktiken gjorde ett ännu större fiasko än förra
gången. En särskild sak, som Chrustjov sedan gjorde stor affär av, kan
möjligen ha bidragit till den sorgliga
utgången.
Vad som nu inträffade var, om man
får tro de avslöjanden som Chrustjov
421
lät göra senare, efter den s. k. partifientliga gruppens likvidering i juli,
ett lömskt anslag mot hans litteraturpolitik från denna grupps sida. I sin
mot partiet, med andra ord Chrustjov,
riktade verksamhet skulle gruppen enligt vad Literaturnaja Gazeta avslöjade
i juli, ha knäsatt en plan att, som det
hette, skilja författarna från partiet,
alltså uppvigla dem mot den chrustjovska ledningen; planens realiserande skulle ha anförtrotts åt Sjepilov,
som i februari utbytt utrikesministerposten mot platsen som partisekretariatets chefsideolog och som i den
egenskapen kom i nära kontakt med
författarna. Historien var ju klart
orimlig: tanken att stalinisterna, som
nyss fört utrotningskampanj mot den
litterära oppositionen, nu skulle slagit in på att sporra den är närmast
komisk. Och vad Sjepilov beträffar var
han i februari ännu alls inte Chrustjovs motståndare, som gruppen kunnat utnyttja som sitt redskap. Han var
ännu alltjämt Chrustjovs man – det
var tydligen Chrustjov, som då Sjepilovs fall som utrikesminister blivit
oundvikligt, gav honom hans nya post:
i sin dubbla egenskap av f. d. tidningsredaktör och f. d. diplomat skulle
han ha de bästa förutsättningar att
gå Chrustjov tillhanda vid lirkandet
med de besvärliga författarna. Men att
Sjepilov spelade en viss roll i vad
som nu följde, är i själva verket inte
uteslutet. Det är möjligt att han vid
praktiserande! av den chrustjovska
taktiken kom att överdriva det liberala spegelfäkteri, som hörde till den.
I sina officiella uppträdanden – ett
par tal till bildande konstnärer och
kompositörer – gjorde han det inte,
talen innehåller ingenting som inte är
väl förenligt med det Chrustjovska receptet. Det är däremot inte otroligt
att han i sin privata kontakt med författarna gått ett farligt steg längre,
så långt att de oppositionella kunnat
422
tro att de hade honom och dä kanske
också andra i partiledningen pä sin
sida och så fått sitt oppositionella humör styrkt – det skulle enklast förklara den förbluffande käckhet som
de nu kom att lägga i dagen.
I början av mars skulle Moskvas
författarförening hålla sitt länge uppskjutna möte för diskussion om den
senaste tidens prosaproduktion. En
vecka i förväg lät Chrustjov lägga allt
tillrätta för den uppgörelse i godo
med oppositionen, som han tydligen
hoppades pä. En av de officiella kritikerna sändes fram i Literaturnaja
Gazeta med en överraskande mild recension av Literaturnaja Moskva, vilken publikation dittills undgått det litterära huvudorganets uppmärksamhet.
Visserligen hade, heter det i recensionen, författarna av de förgripliga bidragen låtit sig smitta av de osunda
tendenser, som på sista tiden kommit
pä modet inom den ryska intelligensen, och anlagt ensidiga synpunkter
på det ryska livet. Det var ett dåligt
mod, men allt för allvarligt fick man
inte ta saken, ty det modet skulle inte
bli längvarigt och det skulle säkert
inte dröja länge förrän dessa författare återfann sig själva – artikeln erinrade om deras tidigare poesi, som,
hette det, alla beundrade och älskade.
Meningen var klar: författarna av de
brottsliga alstren skulle utan påfrestande självövervinnelse kunna göra en
lätt avbön, och så skulle allt vara fred
och försoning.
Chrustjovs förhoppningar slog slint.
Till en början försökte han komma
ifrån att erkänna det: det gick flera
dagar efter mötet utan att pressen fick
nämna ett ord om det. Sedan, då det
visade sig att mötet inte kunde tigas
ihjäl, lät han inte i centralpressen
men i Pravdas Moskvaupplaga, Moskovskaja Pravda, publicera en artikel
om mötet, av vilken det framgick att
just ingenting hänt, som man behövde
fästa sig vid. Som en ren lokalnyhet
meddelade tidningen att Moskvas författare hällit ett tumultuariskt möte,
där passionerna släppts lösa, inga
mera kända författare hade deltagit,
ingen ordnad diskussion hade förekommit och inga väsentliga frågor hade debatterats. Under det allmänna
virrvarret hade en del representanter
för den s. k. nihilismen uppträtt och
försvarat sina alster, bl. a. hade Dudintsev hällit ett fräckt och utmanande
anförande men gjorts ned av elva författare. Försöket att avfärda det hela
som en skandaltillställning utan betydelse och att därmed hälla dörren öppen för den önskade förlikningen med
oppositionen misslyckades pä rätt sensationellt vis. Moskvas författarförenings eget organ, en liten, mycket
spridd litterär bulletin kallad Moskovskij Literator, gjorde ett snöpligt slut
pä det genom att som svar på Moskovskaja Pravdas artikel publicera ett utförligt mötesreferat. Enligt Pravda,
som när den några dar senare äterfick målföret indignerat protesterade
mot Moskovskij Literators ingripande,
var dess referat – som väl inte nätt
Västerlandet – närmast en segerrapport frän oppositionen. Oppositionen
hade, sä framställdes saken, helt dominerat mötet – det hade varit ett enda
prisande av Literaturnaja Moskva och
Dudintsev och mördande kritik av angreppen på dem. Till sitt mötesreferat
hade, meddelade Pravda, Moskovskij
Literator fogat några versifierade s. k.
repliker frän plenum, i vilka oppositionens motständare giftigt avhånats.
Ä ven om Pravda opponerade sig mot
referatet, var det tydligen i huvudsak
riktigt. Saken var klar: oppositionen
hade bryskt och spotskt avvisat
Chrustjovs fredsanbud, föreningen i
övrigt, sådan den var representerad
pä mötet, hade i stort sett ställt sig
på dess sida, och den starka ställning
oppositionen intog i föreningen hade
””..”’{
framgått av att den för sin räkning
fått utnyttja föreningens tidningsorgan.
Att ta författarna med lite älskvärdhet och lite liberala fukter gick alltså
inte, det hade nu definitivt visat sig.
Nu tog också Chrustjov snabbt konsekvensen. Med ett tag ryckte han bort
den mask av välvilja och koncilians,
varmed han hittills försökt charmera
författarna, nu blottade han huggtänderna, som hittills dolts bakom den.
Redan följande dag stack de fram i
Pravda. Tidningen hade fått ge plats
ltt en ur en ungersk tidning lånad artikel, som visserligen var flera veckor
gammal men som befunnits ha en för
ögonblicket passande aktualitet. Den
handlade om den ungerska s. k. kontrarevolutionens förhistoria och särskilt om den roll, som de ungerska
författarna spelat i den. Den kontrarevolutionära rörelsen hade, klargjordes det, börjat med anfall på partiet
och dess ledarroll på samhällets alla
områden, särskilt hade den partifientliga andan gjort sig gällande på det
kulturella området, där, hette det, denna anda överhuvud taget – alltså inte
bara i Ungern – möter det minsta
motståndet. Den partifientliga, mot
proletariatets diktatur riktade andan
hade triumferat på möten av de ungerska författarna, som ville frigöra sig
frän partiets ledning; med sin agitation mot partiet och mot partidiktaturen hade författarna velat förbereda
sprängningen av denna diktatur och
givit stöten till studentoroligheterna,
aktioner av det typiska slag, som föregår varje folkresning. Vilket allt visade nödvändigheten av att avslöja
och krossa alla partifientliga element
i författarlägret. Vad Pravdas publicering av den gamla ungerska artikeln
skulle fylla för uppgift är ju klart:
den skulle upplysa om vad som nu
satts på det ryska programmet.
strax därpå kom ännu klarare sym- 423
tom på litteraturpolitiskt vindskifte.
När Literuturnaja Gazeta efter flera
dagars munhäfta åter tog ordet var det
för att i ett mötesreferat, vars fräna
och hätslca ton skarpt kontrasterade
mot de milda tonfallen i den nyss
nämnda recensionen, gå till attack
mot de oppositionella, vilkas yttranden förhånades utan att närmare refereras medan den magra kritik, som
riktats mot dem utförligt återgavs. In
extenso serverades ett inlägg av Simonov. Det var ett stort anfall på Dudintsev. Alltsedan februari hade hetsen mot honom upphört och på mötet
hade han vågat uppträda med sitt av
Moskovskaja Pravda omnämnda försvarstal, där han bl. a. jämfört de unga
författarna med unga simmare, som
begär att få simma fritt utan hjälp av
simlärarens lina- mig hindrar, sade
han, partiets lina att simma. I förkänsla av att oppositionen spänt bå-
gen för högt och att omslag i litteraturpolitiken skulle komma, återupptog
nu Simonov hetsen. Samtidigt som han
själv gjorde avbön för att han vid romanens publicering i Novyj Mir inte
förmått Dudintsev att omarbeta den,
överöste han Dudintsev med anklagelser och slutade med att misstänkliggöra honom för det värsta av alla
tänkbara brott: han hade, hette det,
inte betänkt att vägen till komunismen går genom proletariatets diktatur
med alla dess konsekvenser. Strax
därpå drog Pravda i fält. Tonen i artikeln var lugn men skarp. Literaturnaja Moskvas redaktion hade, fastslogs
det, handlat utan känsla av ansvar inför läsarna, och det sätt varpå kritiken av publikationen avvisats på mö-
tet var djupt skadlig. Och om Moskovskij Literator trodde att den med sitt
referat gagnade dem som tidningen
sympatiserade med, var det en djup
villfarelse; vad tidningen tillåtit sig
kunde få allvarliga konsekvenser om
det inte i tid rättades till.
424
Fallet Moskovskij Literator rättades
till omgående. Några dagar senare hade Moskvas författarförening fått avskeda sin redaktör. Lika omgående
klarades fallet Dudintsev: i Moskvas
radio upplästes pä engelska ett svar
frän honom pä en recension av hans
roman i Observer. Recensenten hade,
förklarades det, alldeles missförstätt
hans bok, han hade alls inte angripit
partiet – möjligtvis hade han, det
GUSTAV III
Bland våra biografiskt missgynnade
historiska gestalter intar Gustav III en
särställning: under det sista decenniet
ha tre försök att tolka hans personlighet och gärning kommit ut, signaturen Pierre de Luz’ utkast, Olle Holmbergs analys i »Leopold och Gustav
Ilh samt nu i höstas Beth Hennings’
»Gustav III. En biografi». – Det kan
knappast vara taktlöst att använda ordet »försök», när det gäller att skildra
en komplicerad natur som Gustav III.
Den lärda och omdömesgilla författarinnan av den sistnämnda boken betonar också med rätta det riskfyllda
och osäkra i alla kategoriska omdö-
men om människors tänke- och handlingssätt. Gustav III har emellertid
både i sin samtid och allt sedan utsatts för tvärsäkra domslut. Därför
kan en nutida biograf ej undgå att
taga ställning till sina föregängare och
deras synpunkter trots risken att dessa
debatter ta loven av framställningens
överskådlighet. I ett rent vetenskapligt arbete är en sådan diskussion ett
väsentligt inslag, stundom det väsentligaste, men hur stort rum skall den
fä i ett populärt verk? Det är en fråga
som man måste ställa inför Beth Hennings’ bok. Författarinnans beläsenhet
medgavs, inte tillräckligt tydligt visat
vad han själv kände och vad han säg
i det ryska livet, partiets roll som inspiratör till folkets kamp för lycka,
framsteg och rättvisa. Förberedd av
dylika smärre mätt och steg kom så, i
mitten av maj, den stora aktion med
vilken Chrustjov ville i ett slag göra
upp med den litterära oppositionen
och definitivt trygga den goda ordningen i det ryska litterära livet.
Av fil. dr GUNNAR KJELL/N
och behärskning av det omfångsrika
källmaterialet är imponerande; även
pä ofta genomplöjda marker har hon
gjort lyckade fynd. Sin föresats att
forska och bedöma självständigt har
hon i stort sett genomfört med konsekvens. Men om vi se lättsinnigt pä boken – och det har man väl rätt att
göra, när den handlar om Gustavs dagar? – är den verkligen populär? –
Jag är osäker pä svaret, trots den
fängslande kontakt med ämnet som
man får genom Beth Hennings’ osökt
behagliga stil. Den intresserade men
obevandrade läsaren har det inte alltid lätt att följa med händelsernas
gång. Risken är nu, att den som inte
läser Beth Hennings’ biografi pä helspänn, lätt trasslar in sig och förtvivlad ropar: Var är jag? När hörde
jag förut talas om brännvinsbränningen? Hur var det med utrikespolitiken?
– De i och för sig sakrika och intressanta fristäende kapitlen om konungens personlighet, om hans hov och
teatrar, bryta sönder översikten av den
politiska utvecklingen. Vidare är det
bra onödigt att behöva läsa om riksdagen 1789 ett dussin sidor efter skildringen av Svensksund och Värälä. Allt
detta är sä mycket mera att beklaga,
som vi äntligen börjat komma ifrån
den stereotypa indelningen Gustavs
»lyckliga» och »olyckliga tid».
Diskussionen av Gustav III inför eftervärlden och kompositionens bryderier göra därför Beth Hennings’ analys av konungen och hans gärning
ofta svårtillgänglig, trots att hon högst
berättigat understryker de politiska
faktorernas dominans inom hans tänke- och handlingssätt, en synpunkt,
som ej kommit till sin rätt i Olle Holmbergs »Leopold och Gustav III». Dennes aper<;uer har hon också ägnat en
ihärdig kritik. Men kan man kalla
Holmbergs analys »mycket ensidig»?
Är den inte i sin stundom subtila nyansering och trots dess ofta äventyrliga behandling av källorna en tankeställare för historikerna? Hos dessa
möter man betänkligt ofta en renodling av motiv och synpunkter, för vilken i synnerhet historiens problembarn som Kristina och Gustav III falla
offer. Män och kvinnor ur det förflutna tendera oavsett sina skiftande
kynnen att framstå som rationella, enkelspåriga väsen; deras drivfjädrar
äro en »faculte maitresse» eller ett få-
tal arrivistiska beräkningar. Homo
economicus lever kvar i denna abstrakta värld, höjd över allt okontrollerat och oberäkneligt i själslivets
djup. Beth Hennings’ psykologiska
iakttagelser, ofta stimulerande, ibland
tröttsamma i sin apologetiska tendens,
kunna således ej ersätta men väJ
komplettera Olle Holmbergs porträtt.
Med sin rikedom på synpunkter höra
dock dessa partier jämte författarin··
nans initierade skildring av Gustav III
och den svenska kulturen till det
värdefullaste i hennes bok.
De politiska frågorna behandlas rätt
ojämnt. »Den caesariske demokraten»
är ett innehållsrikt kapitel om Gustavs
djärva inrikespolitik under de sista
åren, men förtjäna inte bakgrunden
till statsvälvningen 1772 samt riksda- 425
garna 1778 och 1786 mera utrymnie
ehuru så många problem ännu vänta
på att penetreras? Den summariska behandlingen av de ekonomiska frågorna väcker också en viss förvåning, så
mycket mer som de ofta borde vara
underhållande även för en vid läsekrets.
Först och sist kommer man till problemet: vad var det normgivande för
Gustav III som konung? – Beth Hennings påpekar flerstädes hur han på-
verkats av upplysningens olika koryfeer, av frihetstidens reformplaner
och av den franska envåldsmonarkien.
Det förbryllande och motsägelsefulla
redovisas men blir knappast föremål
för några tolkningsförsök. Man har
ironiserat över konungens frisinnade
åthävor och reverenser för upplysningsfilosoferna å ena sidan, hans ansträngt hierarkiska hovståt och hänsynslösa tryckfrihetspolitik å den
andra. I själva verket är Gustav III:s
kungliga beteendemönster ej så egenartat som man skulle kunna tro. Han
var en upplyst monark och i stort
sett en typisk sådan. Hugo Valentin
har i sin förträffliga karakteristik av
den upplysta despotismen (i Norstedts
världshistoria) framhållit dennas starka beroende av traditionen från 1600-
talets envåldshärskare. Utgår man från
detta, få flera sällsamma drag hos
Gustav III en förklarande belysning.
Distansen mellan kung och underså-
tar, de senares vördnad för den förre,
som blivit något skamfilad under frihetstiden, måste han upprätthålla och
förstärka med etikett och ceremonier
inte bara av personlig fåfänga utan
även av politiska skäl. Aldous Huxley
påpekar, att barockens kungar, Ludvig XIV först och främst, voro eller
ville vara mästerregissörer, sin tids
Gordon Craig och Max Reinhardt.
När det gällde Gustav III, sammansmälte således i enastående grad personlig smak och fallenhet med de po- 426
litiska intressena, ty – som Ragnar
Josephson säger- »det teatraliska var
en oskiljaktig och fruktbar del av
hans skapande egenart». Onekligen
framträder också hans barockdrag
med påfallande skärpa, om man jämför honom med hans misantropiske
morbror i Berlin eller med den burduse Josef II i Wien. Men detta får
inte skymma bort upplysningsdraget
hos Gustav III. Han hade den mycket
intelligentes naturliga fördomsfrihet;
han kunde – däri gynnad före sina
furstliga kolleger – anknyta till inhemska frisinnade traditioner från frihetstiden. Den flygande start, som den
svenska upplysningen gav honom,
visste han att utnyttja; dess uppslag
kompletterade han från alla håll: iden
till ett brännvinsmonopol från Preussen, rådets eliminering och statssekreterarnas frammarsch från Frankrike
osv.
Kan man därför undgå att fascineras av denne man och processen om
honom? – När Beth Hennings säger
att Gustav III blev två gånger mördad,
den andra gången »genom samtidens
hab, av memoarförfattarna, frågar
man sig därför: är detta verkligen
sant? För det första: är inte Gustav III
för oss mera demoniskt fängslande i
sina motståndares skildringar än i
sina trognas panegyriker? För det
andra: vilken gestalt ur det förgångna
lever så intensivt i eftervärlden som
Gustav III? – Ett liv, bevarat i Pilos
kröningsmålning, i Bellmans strofer
och Hagaparkens ljuva linjer, i Kraus’
sorgemusik, i Sergels skulpturverk, i
Tegners karakteristik med dess förunderliga makt och genom den sällsamma tragiken i hans öde:
Glories
Of human greatness are but pleasing
dreams
And shadows soon decaying: on the
stage
Of my mortality my youth hath acted
Some scenes of vanity, drawn out at
length
By varied pleasures, sweetened in the
mixture,
But tragical in issue …